EN STOR AMERIKANSK ROMAN – PHILIP ROTH: KONSPIRATIONEN MOT AMERIKA

Publicerat den av

Philip Roth (1933-2018)
Konspirationen mot Amerika
”The Plot Against Amerika”
Utgiven 2004
På svenska 2005
408 sidor
Bonniers förlag

Det var länge sedan jag läste något av Philip Roth, en gigant i amerikansk 1900-talslitteratur. Uppemot 20 års sedan. Så synd inser jag.
Många var de som ansåg att han borde fått Nobelpriset. Samtidigt var han en omdiskuterad författare som en del kritiker uppfattade om misogyn. Inget av detta finns dock i denna roman om en amerikansk familj vars liv vänds upp och ned av historiens vingslag.

Roth har en mycket lång produktion bakom sig. Jag läste för många, många år sedan den intrikata Operation Shylock (1993) som jag tyckte mycket om. Men den stora Roth-upplevelsen är Amerikansk Pastoral (1997). Det anses vara hans mästerverk och det är en bok jag håller mycket högt. Den inledde hans storartade trilogi där Gift med en kommunist (1998) och Skamfläcken (2000) ingår. Den triologin vill jag nu läsa om efter att jag avslutat denna roman.

När Roth fick The Man Booker International Award skrev de “For more than 50 years Philip Roth’s books have stimulated, provoked and amused an enormous, and still expanding, audience. His imagination has not only recast our idea of Jewish identity, it has also reanimated fiction, and not just American fiction, generally. His career is remarkable in that he starts at such a high level, and keeps getting better.”

När jag öppnade Konspirationen mot Amerika så slogs jag omgående av vilken oerhört skicklig författare Roth är. Han tar mig i handen och drar mig in i berättelsen. Prosan är mjuk och böljande. Jag bara sugs med. Det ser så enkelt ut och därför förstår jag hur oerhört svårt det är.

Romanen är en kontrafaktisk berättelse där den berömde flygaren Charles A. Lindbergh (1902-1974), nazist och isolationist, vinner det amerikanska presidentvalet och slutar ett avtal med Hitler.

Berättarperspektivet är den vuxne Philips som minns hur det var för 8-årige Philip och hans föräldrar och bror. Roth skildrar den skräck som sprider sig i Newark, i den judiska arbetarklass och lägre medelklass-område där han är uppvuxen. Successivt börja Lindbergh införa företeelser hämtade från Nazi-Tyskland och många är det judar som vill flytta till Kanada. Philips pappa vägrar dock. Han vill inte att Lindbergh skall besegra honom.
Men Philip och hans familj bli allt mer påverkad av de politiska skeendena på sätt som jag inte skall berätta för att förstöra läsglädjen för er som vill läsa denna utmärkta roman.

När Trump valdes till president så var det många som sade att Roth hade varit profetisk som förutspådde detta. Vi trodde kanske att faran var över när Biden valdes men så det inte ut..än som vi vet…De som kanske tror att USA är landet som alltid satt friheten i första rummet har missat att i den amerikansk historia och inom de republikanska partiet länge har funnit antidemokratiska drag.

Dagens Nyheters utmärkte korrespondent Martin Gelin (få svenskar kan väl så mycket om USA i Gelin) skrev i veckan om två böcker som skildrar det draget i amerikansk politik. Jag tar två citat:
“Men i Jacob Heilbrunns nya bok ”America last” gör han ett övertygande argument för att rötterna till dagens nationalistiska höger tog form redan på 1920-talet, i reaktion mot USA:s roll i första världskriget och det tidiga 1900-talets historiska migrantvåg. Just kombinationen av isolationistisk utrikespolitik och främlingsfientlighet på hemmaplan formade det som då kallades ”America first”, en öppet fascistisk rörelse vars paroll återupplivats av Donald Trump.”…..

”Det som gör årets presidentval så riskabelt är att den auktoritära falangen av republikanerna, länge en högljudd minoritet i partiet, nu blivit en klar majoritet. Genom våldshot och trakasserier har de även tystat den minoritet av konventionella republikaner som finns kvar. Republikanen Liz Cheney, som tvingades lämna kongressen efter att ha kritiserat Trump, varnade nyligen för att USA ”går i sömnen mot diktatur.
Det enda som kan förhindra det är att varningarna tas på allvar.”
DN 24-04-15

Boken har sått i min bokhylla i många år. Och jag har inte velat läsa den så trött som jag varit på allt om Trump. Nu när jag gjorde det är jag glad. För den handlar om så mycket mer och har så många bottnar och är en stilistik njutning att läsa.
Roth har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, berörande, intressant, otäck, skrämmande och, eftersom det är Roth, rolig bok. Hans-Jacob Nilsson har överfört hans elliptiska prosa till en svenska som är så fin att jag inte alls funderar på att läsa den i original.

Den har även en resonansbotten när vi ser vad som händer med politiken både i Europa och Sverige. Med en svensk borgerlighet som har tappat sin själ och säljer sig billigt till det Sverigedemokraterna så ger det extra nerv åt läsningen.

EN IMPONERANDE DECKARDEBUT – NIKLAS TURNER OLOVZON: ISBERG

Publicerat den av

Niklas Turner Olovzon (1976-): Isberg
Utgiven 2022
534 sidor
Bokförläget Polaris

I Jultomtens säck kom en bok som jag inte kände till överhuvudtaget. Niklas Turner Olovzons debut, Isberg. En tegelsten till deckare som vunnit debutantpriset på Crimetime Awards. Jag vet inte om tomten visste att jag skulle tillbringa en vecka i Dalarna (på härliga Music weeks in Sweden, www.mwis.se) och behövde lämplig semesterlektyr. Isberg utspelar sig nämligen till stor del i i Dalarna i den fiktiva byn Tassby. Ett litet samhälle i Siljansnäs där alla känner alla.

En thailändsk bärplockare försvinner och polisen hittar inga spår. Den veke ungkarlen Lars-Inge har setts i skogen när han är ute på en kvällspromenad med sin hund och byns matriark Liss-Kulla är övertygad att Lars-Inge är mördaren. Liss-Kulla har ett horn i sidan till Lars-Inge.
Liss-Kulla lever i ett dött äktenskap med Sören. De har två barn varav ett Andreas alltid varit lite eljest och har i princip kapat banden med familjen till Liss-Kullas sorg. Andreas bor nu i i Luleå och kör taxi.
Hennes menlöse man verkar inte bry sig. Han är mest var intresserad av hur det går för Leksand i hockey. Han har årskort tillsammans med Lars-Inge och deras gemensamma barndomskamrat Lennart. Lennart var en översittare i skolan. Nu har nu en stor firma som de andra är beroende av för sitt leverne och hierarkier från tonåren lever kvar hos dem.
I Luleå finns också sjuksköterskan Elin som lever ensam med Eliot som är i förskoleåldern. Ingen förutom Elin vet vem som är Eliots pappa.
Jakten på den förvunna bärplockaren sätter i gång en kedja av händelser som får katastrofala konsekvenser för romanfigurerna. Många är de hemligheter som uppdagas längs vägen.

Turner Olovzon har skrivit en tjock och lång bok. Han tar tid på sig. I varje kapitel är det en av huvudrollsinnehavarna som för ordet. Sakta tvinnas en alltmer intrikat väv fram. Det är mycket skickligt gjort.

Personskildringarna är trovärdiga och han ger varje invid en egen röst. Det är en samling trasiga människor vars liv inte har blivit så som de tänkt. Och som bär på ett stort mörker. Med empati och värme ger han oss bit för bit deras komplexa liv. Som läsare blir jag riktigt engagerad i dem
Även hans miljöbeskrivningar är gedigna. Skogen i Tassby blir som ett eget väsen.både inbjudande och skrämmande. Och kylan i Luleå kryper in under skinnet.

Detta är en imponerande debut, välskriven och mycket spännande. Turner Olovzon har spänt bågen högt men genomför det med bravur. Som med alla goda deckare gick det inte att sluta när man väl kommit in i den.

Det skall bli spännande att se vart Turner Olovzon tar vägen. Nästa fristående del kommer i april.

ÅRETS BÖCKER 2023

Publicerat den av

2023 blev ett annorlunda läsår. Ett tag funderade jag på om jag skulle hoppa över att skiva en årssammanfattning…
Jag har endast skrivit om elva böcker under året. 2023 var ett år då mycket annat, både positivt och negativt, tog min energi och kraft från läsandet och skrivandet. Jag valde också , att till skillnad fån tidigare, att bara skriva om de böcker jag jag fick lust att skriva om. De andra tiger jag ihjäl, tillsammans med de böcker som jag började på och läste en bra bit i för att sedan tappa intresset för…. Livet är för kort för dem.
Men goda traditioner skall bevaras så här kommer några rader,

Alla de böcker som jag bloggat om finner jag värda att läsa men visst finns det flera toppar.
På det skönlitterära området sticker förstås Jon Fosse ut. Första delen i Septologin var en mästerlig roman och jag ser fram emot resten.

Två fina böcker som mitt favoritförlag Nilsson givit ut fångade mig Arthur Schnitzler En senkommen berömmelse och Mihail Sebastian I två tusen år.  

Och njutningen av att läsa Woodhouse i igen. Leave it to Psmith är en humörhöjare av rang

Deckaråret har vart lyckat. Det ar mycket roligt att återupptäcka Deon Meyer och Alan Parks fortsätter att leverera. Men S.A. Cosby, som allt mer växer till att bli en riktig tungviktare i genren levererade sin absolut bästa bok med All the sinners bleed .

Konstaterar att jag tråkigt nog inte läst en enda fackbok i år. Så kan det gå när energin inte riktigt finns där. Har dock flera på lager som jag ser fram emot.

Tack till alla er som följder mina alster. Hoppas du finner någon bok som ger dig en härlig läsglädje.

ÄNNU EN FIN ROMAN AV JOHNSTON – JENNIFER JOHNSTON: THE GATES

Publicerat den av

Jennifer Johnston (1930-): The Gates
Utgiven 1973
Denna utgåva 1983
160 sidor
Fontana

För ett par år sedan skrev jag om en underbar liten roman av den nu 93-åriga(!) i Sverige helt okända irländska författaren Jennifer Johnston, The Old Jest. Där skrev jag även en kortare presentation av henne som om du är intresserad kan läsa här.

Trots att jag under många år följt med i den anglosaxiska litteraturen hade denna fina författare gått mig helt förbi. Har velat läsa mer av henne men nu först nu blev det av. Återigen är jag riktigt förtjust i vad jag läst. The Gates, som är hennes andra roman, var inte lika stark som The Old Jest, men är en mycket njutbar liten roman. Hennes böcker är generellt korta så om du tycker om dem kan du läsa dem i en sittning eller två.

Även denna roman handlar om en liten självständig tonårig flicka som lever hos släktingar. Vi är på Irland under 50-talet. Boken inleds med att Minnie kommer hem från England efter att ha studerat. Hon kommer att bo hos sin farbror och hans husa. Minnie har i England bott hos sin mer framgångsrike andra farbror men hon kände sig aldrig hemma i det för henne snobbiga England.
Mille är just som Nancy i The Old Jest på väg ut i livet. Hennes familj har en gång varit mäktig och haft hög social status men nu är både de och familjens stora hus på fallrepet. Det är ett tema som är vanligt i irländsk litteratur. De har t.o.m. en genre uppkallad efter det ,”Big House-novels”.

Minnie lär känna och blir betuttad i Kevin. Han kommer från i familj i social misär och han vill bara komma bort från Irland och drömmer om att tjäna stora kovan. Tillsammans kommer de på hur de skall tjäna stora pengar och det involverar porten till det huset där Mille bor… Men historien tar sig andra vändor än vad Mille hade väntat sig.

I The gates har vi återigen en för mig mycket trovärdig skildring av en ung kvinna i brytningstid i livet. Det som är fascinerande med Johnston hur hon med sin berättelser så väl fångar flera dimensioner. De skarpa och inkännande människoskildringarna, henne känsla för miljöer och landskapet som elegant vävs ihop med Irland och dess historia med sina stora sociala och politiska motsättningar. Men inget skrivs på näsen. Johnston är en subtil författare med känsla för nyanser.

2012 fick hon Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. Bland andra i Sverige mer kända pristagare finns Seamus Heaney, Colm Toibin och John Banville.  Johnston är alltså i mycket gott sällskap.

Det var ett nöje att återvända till hennes njutbara prosa. Jag är glad att jag har många böcker kvar att läsa av Johnston. Och ett tecken på henne popularitet är det faktum att det fortfarande går att få tag på många av dem.

 

ANTIDEPRESSIV MEDICIN!! – P.G WOODHOUSE: LEAVE IT TO PSMITH

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Leave it to Psmith
Utgiven 1923
270 sidor
Denna utgåva
Penguin 1979

Varför läser jag inte mer P.G. Woodhouse? Under mina tonår läste jag en del. Efter ett långt uppehåll skrev jag 2011 om hans bok Jeeves in the offing som jag läste med stor glädje. Det var en utsökt bagatell. Att läsa Leave it to Psmith var ett ännu större nöje. Ja visst en bagatell men ännu mer genomarbetad och elegant.

Jag vet inte hur många yngre läsare idag som känner till eller läser Woodhouse. Han är den kanske främste “comic writer” som funnits i det engelska språkområdet, älskad över hela världen. Woodhouse var oerhört produktiv. Skrev över 90 romaner, massa noveller men även musikaler. Men jag undrar om han är ett namn för lite yngre generationer. Det hoppas jag för att läsa Woodhouse är en humörhöjare av rang, antidepressiv medicin helt enkelt. Och vem behöver inte det som det ser ut i världen nu?

Den värld Woodhouse målar upp är som en saga, en komisk Downton Abbey, en idyllisk överklassvärld med en stor samling mer eller mindre excentriska individer. Woodhouse arbetade länge på att snickra ihop intrigerna så de skulle vara vattentäta innan han satte sig att skriva. Han hade ofta flera romaner på gång samtidigt.

Romanen utspelar sig på Blandnings Castle, som var ett av de ställen, och individer, som Woodhouse återvände till. Jag tänker inte ge mig på att beskriva intrigen men här finns som vanligt en lätt bisarr samling karaktärer. Slottsägaren Lord Emsworth som inte förstår mycket om vad som händer, mest intresserad av sin stora trädgård och i ständigt krig med sin buttre skotske trädgårdsmästare. Hans son Freddie Threepwood som inte får ordning på något. En moster vars värdefulla halsband skall stjälas. Psmith (P:et är stumt) som utger för att vara en kanadensisk poet för att komma i närheten av Miss Halliday som skall arbeta på slottet och katalogisera biblioteket. Och där finns The Efficient Baxter, Emsworths bistre privatsekreterare som misstänker att Psmith är nog inte den han utger sig för att vara.

Ja nog om detta. Persongalleriet är som sagt rikt och stolligt. Att Woodhouse arbetade hårt med intrigen märks för den flyter på elegant med både väntade och oväntade vändningar. Men det som gör det till en så underbar läsning är, förutom det komiska i alla dråpliga scener och de snärtiga dialogerna, Woodhouse fantastiska språk. Han vrider och vänder på engelskan, pepprar det med underbara understatements och kluriga metaforer. Hur många böcker läser jag och skrattar högt på var och varannan sida?

Att läsa Woodhouse är en ren njutning. Jag får helt enkelt skylla mig själv som inte läst med av denna gigant inom engelsk humor. Unna dig glädjen att läsa Woodhouse. Du kommer inte ångra dig.

Och förresten, detta är 4e boken om Psmith men som vanligt med Woodhouse kan man dyka ner var som i hans produktion. Det är bara att hoppa i!

NOBELPRISET 2023 – JON FOSSE: DET ANDRA NAMNET (SEPTOLOGIN I-II)

Publicerat den av

Jon Fosse: Det andra namnet
”Det andre namnet – Septologien I-II”
Utgiven 2021
På svenska 2022
477 sidor
Översättning: Lars Andersson
Bonniers

Ja, då var det min tur att skriva lite om Jon Fosse. Av en slump är det dagen före Nobeldagen.
Mitt första möte med Fosse var efter ett samtal för ett år sedan med min gode vän Thomas som älskar Fosses romankonst. Kort därefter fann jag Det andra namnet, som är de två första delarna i Septologien, i bokhandeln. Jag öppnade romanen och läste 1-2 sidor. Jag fastnade direkt och köpte den. Det fanns ett starkt sug i texten. Det ändlösa flödet påminde mig om en annan favorit, österrikaren Thomas Bernhard som tyvärr aldrig fick priset. I Bernhards romaner går också texten sida upp och sida ned i ett flöde utan stycken och kapitel. Jag har läst att Fosse skall vara påverkad av Bernhard. Fosse bor ju delar av året i Österrike. Men förutom den språkliga behandlingen finns det inget av Bernhards iskalla svartsyn. Fosse är djupt troende katolik och Bernhard som avskyr kyrkan, för att ta ett exempel.

Tyvärr kom annat på vägen och jag läste inte boken. När Fosse, inte helt oväntat, fick priset fann jag för gott att ta upp boken igen.
Jag ska inte ge mig på att berätta om handlingar eller analysera Fosse. Alla som är intresserade har redan läst det annorstädes. Jag nöjer mig med några iakttagelser.

Det händer inte mycket på de 470 sidorna. Persongalleriet är litet och består ffa huvudperson Asle, en framgångsrik konstnär, änkling, nykter alkoholist och katolik, och hans namne (en dubbelgångare? eller är det samma person?) Asle, gravt alkoholiserad och inte framgångsrik som konstnär och lever i misär med sin hund Brage. Där finns också Asleik, Asle no.1:s granne som han för ändlösa samtal med om vardagens trivialiteter. Runt dem och några andra figurer väver Fosse en tät väv.

Berättelsen och själva texten flyter fram utan stopp med massa repetitioner både i själva meningarna och de händelser som berättas. Samma saker kommer igen och igen i ett ständigt flöde men varje gång lite annorlunda, på ett litet annat sätt. Det är fyllt med vardagliga händelser men Fosse får det att bli så spännande att man bara inte kan sluta läsa.
Den musikaliska prosan är en njutning av Guds nåde, för att använda Fosses terminologi. Det ljuset i konsten som Asle pratar om finns i Fosse prosa. Det är en diamant som strålar med ett lågintensivt ljus.

Till skillnad från Bernhard ser Fosse på människa men sådan värme och kärlek, djupt förankrad i sin katolska tro (något som är främmande för denna läsare). Det är djupt berörande. Första boken i Septolgin är en helt enkelt en underbar bok om liv, kärlek vänskap, konst och tro.

Är Fosse värd sitt pris? Kanske förmätet att att ha en åsikt efter endast 470 sidor men svaret är ett rungande ja då resten av hans produktion skall hålla samma klass. Detta är stor litteratur.

Fosse är ju notoriskt blyg och nervös. Men Ann Petrén .som brukar göra porträtten av Nobelpristagarna i litteratur för SVT, måste fått mycket god kontakt med Fosse. Det är ett mycket fint porträtt som finns på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/85oy2Bd/nobel-portratten/litteraturprisportrattet?id=85oy2Bd

När den helt väsensskilde Patrick Modiano fick Nobelpriset upptäckte jag en författare som blev en stor favorit. Jag tror att det kommer att bli fallet även med Fosse. Jag längtar att läsa vidare i Septologin. Tack för det Svenska Akademin!

Till sist. Min gode vän Thomas har återvänt till bloggande efter att ha haft en längre paus. På hans nya blogg https://ordochmeningar.blog/ finns två texter om Fosses böcker. Rekommenderas.

EN OVÄNTAD DEBUT – VIVEKA ENANDER: BESTJÄRNADE BEKÄNNELSER

Publicerat den av

Viveka Enander:
Bestjärnade bekännelser 
Utgiven 2023
140 sidor
Ekström & Garay

Detta är inte en recension.

Jag har inte hämtat mig än… Från den dagen min syster, som i och för sig skrivit många böcker i sitt arbete som forskare om mäns våld mot kvinnor, sade att hon skulle komma ut med en diktsamling! Vi har aldrig pratat om poesi. Har aldrig fått ett intryck av att det är något som hon läser och ffa inte skriver. Så döm om min förvåning.

Viveka berättar själv i en intervju att dikterna bara helt plötsligt kom och gick inte att stoppa.

Fredagsintervju med Viveka Enander

Jag tänker inte recensera min systers bok, det kan jag och bör jag inte. Men jag måste säga att jag tycker om mycket av det jag läser. Jag delar inte min systers intresse för rymden och astronomi men här finns hisnande tankar och skarpa iakttagelser. I några vissa dikter finns en lek med språket som jag verkligen uppskattar.
Dessa dikter blandas med både mer personliga strofer och inblickar i hennes arbete med utsatta kvinnor.

Eftersom poesi knappast recenseras i tidningarna har det varit ganska tyst om diktsamlingen men Viveka har uppskattning för många läsare.

Detta är inte en svår poesi och jag hoppas att denna lilla ”reklamfilm” kan få dig intresserad.
Här är ett litet smakprov:

Havande huvud
Mitt huvud är havande med
stjärnor
Min hud är bestjärnad, akta dig
för att röra den
Kometen kommer snart

ANDRA BOKEN AV SYDAFRIKAS DECKARKONUNG – DEON MEYER: DEAD AT DAYBREAK

Publicerat den av

DEON MEYER: DEAD AT DAYBREAK
 ”Orion”
 Översatt från afrikaans av Madeleine van Biljon
 Utgiven 1998
 På engelska 2000
 400 sidor
 Hodder & Stoughton
Vinnare av Prix Mystère de la critique

Det var en bra dag i våras när jag efter flera år återupptäckte Deon Meyer. Hans debut Dead before dying var mycket imponerande.
Jag ville läsa mer och köpte den andra boken han gav ut. Med stor glädje började jag läsa den. När jag kommit en bra bit in i romanen ville jag se vilken som skulle bli nästa bok jag kunde läsa av honom. Om jag tog dem kronologiskt.
Jag tittade på vilka böcker jag redan läst. Döm om min förvåning när jag ser att jag läste Dead at Daybreak på svenska 2011. Min första Meyer-bok, Död i gryningen, i översättning från engelska. Dock fanns det inte ett spår kvar i mitt minne….

När jag läste vad jag skrev då insåg jag att min upplevelse av boken är densamma. Så att i stället för att uppfinna hjulet på nytt tar jag mig friheten att, som Johann Sebastian Bach gjorde många gånger, återanvända något jag redan skrivit.

”Sydafrika är ett fascinerande land som jag besökte 2003 och som jag gärna skulle åka tillbaka till. De sydafrikaner som jag tidigare läst är den suveräne J. M. Coetzee, Andre Brink och Nadime Gordimer, men aldrig någon deckare. Nu var det dags.

Deon Meyer är den förste deckarförfattaren med internationell framgång som skriver på afrikaans.

Zatopek van Herden är en fd polis, numer något nedgången privatdeckare, som får i uppdrag att undersöka ett brott, ett mord på en antikvitetshandlare som polisen gått bet på att lösa. Jag vet, ni tänker så klyschigt, det har vi läst förr! Men Meyer skapar trots alla klyschor en trovärdig och mångfacetterad karaktär som läsaren bryr sig om.

Vartannat kapitel är en skildring av van Heerdens märkliga barndom, uppväxt och liv fram till nu och vartannat kapitel är själva mordgåtan.

Kriminalhistorien, som är mycket spännande, för oss successivt in läsaren i Sydafrikas mörka traumatiska förflutna. Samtidigt kommer vi djupare in i van Heerdens mörka inre.

Det är skickligt, välskrivet och mycket underhållande, en riktigt bladvändare. Absolut en författare att läsa mer av.”

Om du tycker om deckare och inte läst Deon Meyer, har du verkligen något att se fram emot.

 

 

 

 

 

 

VINNARE AV CWA GOLD DAGGER FÖR BÄSTA DECKARE 2023 – GEORGE DAWES GREEN: THE KINGDOMS OF SAVANNAH

Publicerat den av

George Dawes Green (1954-)
The Kingdoms of Savannah
304 sidor
Utgiven 2022
Headline Book Publishing

George Daws Green är en amerikansk författare från Savannah, Georgia.
The Kingdoms of Savannah är hans fjärde bok sedan debuten med The Caveman’s Valentine (1994). Den belönades med det mycket prestigefyllda brittiska priset Crime Writers’ Association Golden Dagger för årets bästa deckare 2023.

En lugn kväll på den lokala baren Bo-Peep mördas den unge, vänlige och bipoläre Luke och hans vän ”Stony” en hemlös arkeolog försvinner. Man hittar liket av Luke innebränd i en hyresfastighet som ägs av en ökänd och illa sedd affärsman, Archie Guzman.

Alla antar att Guzman bränt ned huset för att få ut försäkringen, men inte kollat att det fanns någon i huset. Luke som också är en av de hemlösa i Savannah brukade få sova i hans tomma hus som en delbetalning för småjobb som han gjorde för Guzman.

På andra halvan i det segregerade Savannah finns Morgana Musgrove, är en av de mest respekterade och kanske fruktade kvinnorna i staden. Släkten Musgrove är högt upp i hierarkin i staden. Morgana är en fixstjärna i det översta skiktet i Savannah känd för sina stora tillställningar och sitt arbete med välgörenhet
Morgana är numera änka och hennes man efterlämnade ett antal olika företag, bland annat en liten knappast fungerande detektivbyrå med en anställd som inte är någon större stjärna.

Guzman kontaktar henne och erbjuder henne 200.000 dollar om hon tar på sig uppdraget att bevisa att han är oskyldig (vilket ingen tror, så hatad som han är av många) och 300.000 till om hon löser fallet med Luke och Stony.. Det är pengar som skulle göra gott för änkans ekonomi.
Morgana åtar sig uppdraget till familjens stora ilska. Morgana har fyra barn som alla har en svår relation med sin mor. Och den dysfunktionella familjen dras in i detektivarbetet.

Jag vill inte avslöja för mycket mer om intrigen och förstöra din läsglädje men kan lägga till att titeln The Kingdoms of Savannah anspelar på en lite känd episod från 1700-talet i Södern. Den är sann och inget som Dawes Green hittat på.

Ett av många pampiga hus i Savannah

Att läsa The Kingdoms of Savannah har varit ett nöje. Dawes Green är en utmärkt författare med en elegant prosa kryddad med slanguttryck och dialekter som ger färg till berättelsen. Han får Savannah att leva upp så det nästan kännas som om jag varit där.
Det är en stad som är ett populärt turistmål med känd för sin fina arkitektur och intressanta historia. Men Dawes Green visar inte upp det vackra turistiska Savannah. Han skildrar staden i hela dess komplexitet från genuina överklassmiljöer till livet bland de hemlösa.

Och historien är inte vacker trots alla försök att putsa på den. Som en röd tråd går Savannahs mörka historia med sin slavhandel. Att Savannah blev så rikt på sin bomull berodde på att de fick så mycket slavar från Afrika som gjorde att de konkurrerade ut de andra länderna.
Allt eftersom familjen Musgrove gräver kommer obehagliga sanningar fram.

Romanen har ett mycket stort persongalleri och det är en spännande samling individer han har skapat. Ffa porträttet av den dysfunktionella familjen Musgrove har många höjdpunkter. Dawes Green skriver utmärkt dialog och karaktärerna är trots deras många egenheter trovärdiga.

För mig är detta egentligen inte en deckare. Ja visst, deckarintrigen finns där som berättelsens motor, men är inte speciellt framträdande och blir aldrig riktigt spännande.
Boken är i stället en mycket välskriven och mångbottnad berättelse med ett färgstarkt persongalleri och med, som engelsmännen säger, “a great sense of place ”. Och som använder deckargenren som ett verktyg.

Över hela romanen finns ett hemlighetsfullt skimmer, som jag inte vet vad det är, men som ligger kvar efter avslutad läsning. Och på så sätt är det en spännande roman!

EN ROMAN OM THOMAS MANN – COLM TÓIBÍN: MAGIKERN

Publicerat den av

Colm Toibin (1955-):
Magikern
”The Magician”
Utgiven 2021
På svenska 20220810
Översättning: Erik Andersson
Norstedts

När jag såg att den fine irländske romanförfattaren och essäisten Colm Tóibín skulle komma ut med en roman om Thomas Mann (1875-1955) blev jag mycket nyfiken. Min läsning av Mann ligger långt tillbaka i tiden, men allteftersom mitt intresse för tysk litteratur ökat har jag tänkt på att återvända till honom. Men flera av böckerna är avskräckande tjocka och jag vet att det inte är lätt läsning, vilket gjort att jag inte kommit till skott.

Läsningen av Tóibín ligger närmre i tiden han underbara roman Nora Webster läste jag för ett par år sedan, men det är främst som en lysande essäist i London Review of Books som jag kommit i kontakt med hans skrivande de senaste åren.
Den första recensionen av det engelska originalet jag läste var mycket negativ så jag tappade intresset. När den sedan vann The Folio Prize blev jag åter sugen på att läsa den.

Magikern är roman där vi följer hela Thomas Manns liv. Från den mycket burgna uppväxten i Lübeck, genombrottet vid 25 års ålder med mästerverket Buddenbrooks (rekommenderas!) och Nobelpriset 1929. Äktenskapet med Katia Pringsheim som han får 6 barn med. Hur Mann går från att vara en mycket konservativ tänkare och krigsförespråkare till att i påtvingad exil bli den viktigaste rösten mot Hitler. Mann blev en symbol för det som var bra med Tyskland för resten av världen.
Magikern är också en intressant historisk exposé över de intellektuella som tvingades lämna Tyskland under andra världskriget. Persongalleriet är rikt.

Fokuset i romanen ligger mer på hans politiska engagemang och livet i hans kaotiska familj än på hans litterära bana. Och som en underström finns hela tiden Manns djupt instängda homosexualitet, hans dragning till unga vackra män. Något som var omöjligt att bejaka.,

Mann blev under sin livstid förmögen då hans böcker sålde bra. Och att intresset för hans verk finns kvar visar sig bland annat genom att Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus har de senaste åren kommit ut i nyöversättning på svenska.

Efter avslutad läsning är jag kluven till denna roman.Tóibín är en mycket skicklig författare. Hans språk, i Erik Anderssons eleganta översättning, är en njutning att läsa. Med några enkla penseldrag skapar han trovärdiga scener. Han har ett suveränt öra för dialog och allt det som ligger under ytan. Tóibín har ett stort intresse för familjer och syskon och vad de gör med varandra. Och hos Manns finns det mycket att hämta

Men romanen ligger snubblande nära biografin. Jag läste med stort nöje Tillmans Lahmes bok om familjen Mann  (Jag tänker inte berätta mer om familjen utan läs inlägget ifall du är intresserad, https://entravebocker.com/2017/08/20/jag-tror-inte-att-det-under-detta-arhundrade-funnits-en-familj-i-tyskland-som-varit-mer-betydelsefull-originell-och-intressant-an-familjen-mann-tillman-lahme-familjen-mann/)
Jag fann att romanen inte tillförde så mycket när de gällde de delarna. Och genomgående kände jag att jag läste med av en biografi än en roman.
Även om Manns dagböcker finns tillgängliga så var han en privat person som ingen verkar komma nära. Det borde ge författaren mycket spelrum, men i Magikerns så ligger Tóibín så nära det som är känt av Mann. Det blev nästan så att jag som läsare börjar undra hur vet han att Mann tänkte så? Vad är källhänvisningen? Och det är ju inte bra.

Dock, det var många partier i boken som jag tyckte mycket om, framför allt de om hans ungdomsår. Så det har varit en givande läsning trots allt. Jag har lärt mig mycket om Mann, hans liv och hans tid. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på att om att jag istället för att läsa Magikern skulle läst någon av Manns romaner och någon av de många biografier som finns om honom. Nu känns det, tyvärr, som om jag hamnat mellan två stolar.

 

EN MODERN KLASSIKER – MIHAIL SEBASTIAN: I TVÅTUSEN ÅR

Publicerat den av

Mihail Sebastian (1907-1945):
I tvåtusen år
”De două mii de ani”
Utgiven 1934
På svenska 2023
Översättning: Inger Johansson
Förord: Sinziana Ravini
320 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Det var ett par år sedan jag först hörde talas om den rumänske författaren Mihail Sebastian. Jag tror det var när hans dagbok skriven mellan 1935-1944 publicerades på engelska och hyllades stort. Till min stora förvåning översattes den även till svenska och gavs ut av det lilla H:ströms förlag. Jag förundrades över att det skulle finnas en marknad för den i Sverige. Den står oläst i bokhyllan men min nyfikenhet på den har blivit mycket större nu när jag läst I två tusen år, Sebastians berömda roman från 1934, i en mycket fin översättning av Inger Johansson.
Romanen har de senaste åren översatts till flera språk och blivit mycket uppmärksammad.

Mihail Sebastian heter egentligen Iosef Hechter. Han var advokat som även skrev pjäser och romaner. Han tillhörde en litterär krets i Bukarest med bland andra religionshistorikern Mircea Eliade och författaren E.M. Cioran. Sebastian överlevde kriget men blev påkörd av en lastbil 1945 på väg till en föreläsning han skulle hålla om Balzac.

I I två tusen år får vi följa den namnlöse huvudpersonens liv under 1920-talet då antisemitismen växer starkt i Rumänien. Jag läste någonstans att Hannah Arendt sagt att Rumänien var det mest antisemitiska landet i Europa före kriget.
Romanen består av hans dagbok under perioden.

Huvudpersonen är i början av boken en ung universitetsstuderande i Bukarest. Han längtar efter att stå fri. Han är mycket ambivalent till det judiska (som Sebastian själv). Han vill inte vara en del av traditionen. Han slår bakut när hans vänner på universitet vill att han skall vara med och ge igen på de som attackerar judiska studenter .
”Denna judiska gemenskap, jag hatar den. Jag frestas av tanken att vid första bästa tillfälle häva ur mig ett brutalt ord för att visa mig sådan som jag är bland dessa tio människor som betraktar mig som sin ”lidandes broder”, Jag som är ensam, absolut och definitivt ensam.” (sid 32)

Men det visar vara jude det är ett kors han inte kommer undan, och som han inser att heller inte heller vill vara utan. Men han vill också vara rumän och från Donau, identiteter som de rumänska fascisterna inte vill ge honom rätten att ha.

Denna subtila roman är som en filosofisk meditation över judendom och antisemitismens olika ansikten under ”två tusen år”. Det är även en lyhörd utvecklingsroman om en ung mans resa till självkännedom och acceptans. Och en skildring av ett land där våldet växer fram med stor kraft.

Mihail Sebastian 1907-1945

Det finns så många fina passager och kloka tankar i denna mycket vackra text. Min bok är efter två genomläsningar fylld av understrykningar. Starka scener blandas med diskussioner om judendom och antisemitismen, om den revolution eller världsbrand som en del tror på och en del längtar efter. Persongalleriet är stort och spännande.

Allt är nedtecknat av en lysande penna man gärna läser mer av.
Den svenska översättningen är mycket njutbar. Inger Johansson måste vara vår främsta översättare från rumänska. Hon är den som översätter bl.a. den allt annat än lätte Mircea Cartarescu.
Sinziana Ravini har skrivt ett fint och insiktsfullt förord.

Romanen får oss, utan att skriva läsaren på näsan, att reflektera över vår tid när rasismens otäcka huvud återigen stiger upp från de mörka källarutrymmen där den frodas.

Återigen har Nilsson förlag hittat en litterär pärla som jag hoppas får många läsare.

ALAN PARKS LEVERERAR IGEN – ALAN PARKS: TO DIE IN JUNE

Publicerat den av

Alan Parks:
To die in june
Utgiven 230525
320 sidor
Cannongate

A woman enters a Glasgow police station to report her son missing, but no record can be found of the boy. When Detective Harry McCoy, seconded from the cop shop across town, discovers the family is part of the cultish Church of Christ’s Suffering, he suspects there is more to Michael’s disappearance than meets the eye.
Meanwhile reports arrive of a string of poisonings of down-and-outs across the city. The dead are men who few barely notice, let alone care about – but, as McCoy is painfully aware, among this desperate community is his own father.
Even as McCoy searches for the missing boy, he must conceal from his colleagues the real reason for his presence – to investigate corruption in the station. Some folk pray for justice. Detective Harry McCoy hasn’t got time to wait.

To Die in June blir den sjätte i Alan Parks serie om Harry McCoy i Glasgow på 70-talet. Alan Parks har genom åren blivit en riktig favorit. Och denna köpte och läste jag så fort den kom ut. Det är ingen annan författare jag gör det med.
Varje bok utspelar sig under ett par dagar i månaden som finns med i titeln.

Även To Die in June håller hög klass. Det som vanligt spännande och med en intrig som fångar läsaren. Som ni kan se av beskrivningen är det flera trådar som Parks arbetar med och boken är kanske något spretig. Trots detta läser jag med stort nöje. För Harry McCoy är en spännande karaktär som jag blir mer och mer fäst vid. Denna barnhemspojke som växte upp under hårda förhållanden. Harry vars bäste vän är en Glasgow värsta kriminella som Harry har känt sedan tiden på barnhemmet. Som får honom att ofta gå över gränsen när han behöver hjälp att lösa sina fall.

Harry är en väl beskriven karaktär som utvecklas genom böckerna. Så gör även den andra figurerna i romanen och det är ett nöje att återse dem bok efter bok.

Parks prosa är effektiv och hårdkokt men med fina kvaliteter. Med lätt hand ritar han upp stämningar och miljöer. Det stökiga, skitiga och segregerade Glasgow växer fram under hans penna. Jag börjar känna mig riktigt hemma i de allt annat än inbjudande miljöerna efter sex romaner.

Det bästa betyget jag kan ge är att jag redan ser fram emot boken som kommer heta något med Juli. Det kanske kommer hetta till ännu mer i sommarvärmen. Om det finns i Glasgow…

Tyvärr finns bara den första översatt till svenska men jag rekommenderar denna hyllade serie till alla som uppskattar en bra deckare. Man kan läsa denna fristående men du missar förstås många lager då du inte känner karaktärerna och deras historia. Så börja från början. Du kommer inte bli besviken.

En extra bonus. Här skriver Alan Parks om sin egna favoriter,
https://www.theguardian.com/books/2023/may/24/top-10-cops-in-fiction-alan-parks

Alan Parks tidigare böcker:

EN MÄSTERLIG DECKARE – S.A: COSBY: ALL SINNERS BLEED

Publicerat den av

S.A Cosby:
All sinners bleed
Utgiven 230606
352 sidor
Flatiron Books

S.A Cosby är ett relativt nytt namn på den amerikanska deckarhimlen. All Sinners bleed är hans fjärde bok och den tredje jag läser. Hans stjärna är i rakt stigande och denna lysande deckare bara bekräftar det. Jag hade förmånen att få ett förhandsexemplar och läste den för några månader sedan.

Jag gör det lätt för mig och kopierar vad Goodreads skriver om romanens innehåll.:
“Titus Crowne is the first Black sheriff in the history of Charon County. A former FBI agent and security expert, Titus came home to take care of his father and look out for his troubled younger brother. He ran for Sheriff to make a difference, especially in the Black community, which has so often been treated unfairly by the police.

But a year to the day after his election, a school shooting rocks the town. A beloved teacher is killed by a former student, and as Titus attempts to deescalate and get the boy to surrender, his deputies fire a fatal shot.

In the investigation, it becomes clear that the student they shot had been abused by the dead teacher, as well as by unidentified perpetrators. The trail leads to buried bodies—and secrets. While Titus tries to track down a killer hiding in plain sight, while balancing daily duties like protecting Confederate pride marchers, he must face what it means to be a Black man wearing a police uniform in the American South.”

Det är bara att konstatera att med All the Sinners bleed har Cosby nått ytterligare en nivå i
sitt författarskap. Det är en mycket spännande och välskriven bok med många bottnar. Det
finns en säkerhet och lugn i texten när han driver handlingen framåt. Han tar sig tid och det
vinner berättelsen på i både bredd och djup.
Cosby är en utmärkt stilist, skriver fin dialog och skapar mycket trovärdiga karaktärer, ned till
minsta biroll.

Till skillnad från de två tidigare jag läst är huvudpersonen inte en f.d. brottsling, en underdog,
som kämpar för att få rätsida på livet. Nej Titus är sheriff med tung meritlista från FBI. Det
ger Cosby möjligheten att skildra rasismen, den endemiska rasismen, i Södern ut en annan
synvinkel.

I grunden är boken en berättelse om de fruktansvärt brutala morden. En berättelse om gott och
ont. Om kärlek och hat.
Det är också berättelsen om Titus och hans trasiga familj. Titus som mördat en man under ett uppdrag men klarade sig genom att FBI skyddade honom. Fadern har genomgått en höftoperation och som bor med och tar hand om honom. Titus mamma dog för 25 år sedan och fadern sörjer fortfarande. Titus bror Marquis har mer eller mindre försvunnit även om han bor i Charon county. En sorg både för fadern och Titus

Cosby skildrar mycket skickligt livet i en djupt segregerad småstad i Virginia. I ett Södern där
religion på gott och ont mycket påtagligt påverkar de som bor där. Staten Virginia och det
fiktiva Charon County är lika mycket en huvudperson som Titus.

För mig börjar Cosby bli en framstående krönikör av livet i Södern. Där rasismen har djupa
rötter och priset för de svarta oerhört högt. Hans böcker blir tillsammans en sorgesång över
södra USA.

Ja detta är det bästa jag läst av Cosby och bland de bästa jag läst på ett bra tag.

Mer om Cosbys böcker. De finns på svenska.

EN MYCKET BRA DECKARE – DEON MEYER: DEAD BEFORE DYING

Publicerat den av

Deon Meyer (1958-)
Dead before dyiing
”Feniks”
Översatt från afrikaans av
Madeleine von Biljon
Utgiven 1996
På engelska 1998
450 sidor
Little, Brown and Company

Det var många år sedan jag, ofta med mycket stor glädje, läste den sydafrikanske deckarförfattaren Deon Meyer. Den senaste boken jag läste för sex år sedan, Kobra, fastnade jag dock inte riktigt för. Sedan glömde jag nästan av honom.

I min bokhylla har dock en av hans böcker, Dead before dying, stått och samlat damm under många år. Fråga mig inte varför jag plockade fram den nu. Kanske för att jag den senaste tiden läst, eller inte kommit igenom, flera mer seriösa romaner som inte fångat mig och som jag inte fått lust att skriva om. Jag ville nog ha bok som skulle ge mig läsglädje. Och Meyer brukade vara ett säkert kort en gång i tiden.

Det blev ett mycket kärt återseende. Det tog inte många sidor förrän glädjen av att läsa Meyer infann sig. Dead before dying är en mycket driven deckare. Jag blev förvånad när det visade sig vara hans debut. Att redan vid första försöket kunna skiva en så fullödig berättelse. Inte en sekund under läsningen av dessa intensiva 450 sidor fanns det någon svacka.

En seriemördare går lös i Kapstaden. Med ett gammalt Mausergevär mördas en serie individer. Polisen kan finna inte något samband mellan offren.
Samtidigt rånas en serie banker som alla tillhör samma koncern av en skickligt maskerad bankrånare. Kan det var samma person?

Mat Joubert, känd från andra böcker av Meyer, leder utredningen. Mat plågas av minnen av hans fru, en kollega som mördades i tjänsten. Mat missköter sig. Han röker en massa och äter dålig mat vilket gör att hans hälsa är usel. In kommer en ny chef som meddelar att om Joubert inte gör något åt det så kan hans dagar på Murder and Robbery Squad vara räknade.
Det extremt svåra polisarbetet, pressen både från ledningen och media, sorgearbetet och hans tafatta försök att leva mer hälsosamt pressar Joubert. Han håller på att gå i bitar helt enkelt. Dessutom måste ha försöka rädda sin kollega Bernie Griessel, som kommer att bli huvudperson i många av Meyers framtida romaner, från att supa ihjäl sig.

Det som gör att jag tycker så mycket om Deon Meyer är, förutom att han helt enkelt skriver mycket bra, hans förmåga att teckna människor. Trots att det kan verka som att det är de vanliga klichéerna upplever jag inte det under läsningen. Karaktärerna i boken lever och är mycket trovärdiga.
Elegant bygger Meyer upp handlingen och vrider och vänder på den till det dramatiska och mycket oväntade slutet. Det är helt enkelt mycket skickligt gjort.

Det som skiljer denna bok från de jag läst tidigare är att den är inte skildrar det komplexa landet och dess politik så som han gjort i senare böcker och som ger en dimension till. Men man kan inte få allt i en debut.

De flesta av Meyers vid det här laget 14 böcker finns på svenska men inte denna. Med tanke på hur bra den är är det mycket förvånande.

Att återvända till Deon Meyer har som sagt givit mig en mycket lustfylld läsupplevelse. Jag längtar redan efter nästa bok av honom. Ett mycket gott betyg.

Tidigare lästa:
Meyer, Deon: Blood Safari
Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen
Meyer, Deon: Jägarens hjärta
Meyer, Deon: Kobra
Meyer, Deon: Spåren

EN LITTERÄR PÄRLA – ARTHUR SCHNITZLER: EN SENKOMMEN BERÖMMELSE

Publicerat den av

Arthur Schnitzler (1862-1931)
En senkommen berömmelse
”Später Ruhm”
Översättning: Jens Christian Brandt
160 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Författaren och dramatikern Arthur Schnitzler antar jag inte är ett känt namn hos oss i dag. Desto mer glädjande att Nilsson förlag ger ut denna kortroman. Här kan du läsa mer om författaren.

En dag förändras Edvard Saxbergers liv. Herr Saxberger, en tjänsteman nära sin pensionering, denna präktige småborgare som regelbundet träffar likasinnade på café och ibland spelar lite biljard, en ständig ungkarl som lever ett inrutat och stillsamt liv.
Cirklarna rubbas dock när han en dag får herr besök av författaren Wolfgang Meier, en ung man som är en av medlemmarna i det unga litterära sällskapet ”Entusiasterna”. Herr Maier har funnit och läst Strövtåg, en diktsamling Saxberger skrev i sin ungdom och som ingen brydde sig om och som Saxberger själv mer eller mindre glömt. Saxberger blir närmast chockad över alla lovord som Maier öser över hans ungdomsalster.
När Saxberger letar fram några av de exemplar som själv sparat inser han att han tittat på dem utan att se dem. Inte ens deras färg minns han rätt.

Meier ber Saxberger komma till den restaurang där Entusiasterna varje dag träffas och diskuterar. Smickrad, men lite motvilligt, går han dit. Snart är han en återkommande gäst hos dem. Saxberger blir upplivad av att ungdomen upptäckt honom. Han fylls av en sällan känd livsglädje och energi.
Saxberger börjar sakta identifiera sig mer och mer med dem. Är inte även han en konstnär som ingen upptäckt eller som tigits ihjäl? En man vars liv kunde sett helt annorlunda ut om han bara hade setts av det kulturella etablissemanget, ja setts av någon!
Saxberger är inte van att reflektera över sig själv, men när han nu oväntat lyfts till skyarna som en stor författare dras han med i det. Problemen kommer när Entusiasterna vill ha nya dikter av den store Saxberger…..

Ömsint skildrar Schnitzler en man, som inte verkar vara speciellt begåvad, som börjar ifrågasätta hela sitt liv. Vi som läsare förstår ju att gruppen Entusiasterna består mest skrävlande medelmåttor som troligen inte kommer bli något. Schnitzler skildrar denna självupptagna grupp av unga litteratörer och skådespelare med en glimt i ögat. Han raljerar inte med någon i berättelsen utan karaktärerna är skildrade med värme och en stillsam ironi.

Mer tänker jag inte säga om handlingen i denna lilla pärla som kanske aldrig sett dagens ljus om inte Schnitzlers kvarlåtenskap inte hade räddats undan nazisterna. Där fanns denna kortroman. Om jag förstått det hela rätt publicerades denna text som skrev på slutet av 1800-talet först 2014.

En senkommen berömmelse är en fin, humoristisk, sorglig och välkomponerad historia. Mycket av romanen utspelar sig på olika kaféer. Det märks att Schnitzler är dramatiker då hans dialog är mycket säker och ett nöje att läsa. Romanen blir en skildring bohemlivet i Wien på slutet av 1800-talet.

Romanen är översatt till en mycket njutbar svenska av Jens Christian Brandt.

Återigen har lilla Nilsson förlag givit mig en läsupplevelse. När jag efter avslutad läsning skulle gå igenom texten som en förberedelse för min recension så blev resultatet att jag med lika stor behållning läste romanen en gång till! Inget dåligt betyg.

Jag hoppas denna lilla pärla för många läsare. Det är den värd. Och de frågor den väcker är inte på något sätt passé.

ÅRETS BÖCKER 2022

Publicerat den av

Dags att blicka tillbaka och sammanfatta läsningen under 2022. Jag har skrivit om 18 böcker och det har blivit en blandad kompott.

SKÖNLITTERATUR:
De böcker jag håller högst är:
Ralf Rothmanns Att dö om våren är inte lättsam läsning men visar vilken fin författare han är. Jag hoppas att förlaget och Jörn Lindskog kommer översatta mer av denna i Tyskland mycket högt skattade författare.
Tor Ulvens Gravgåvor är en helt fascinerade bok i gränsland mellan prosa och poesi. Ett mästerverk.
Årets skönlitterära bok är det till trots Kirsten Thorups mästerliga Intill vanvett intill döden. En roman av yppersta klass.

DECKARE:
Klassikern Berlin Game av Len Deighton föll mig verkligen i smaken. Så även John Verchers After the lights go out och Wolfgang Schorlaus Den blå listan.
Årets deckare kommer dock från Skottland. Det är med stort nöje jag följer favoriten Alan Parks och hans Harry McCoy i 70-talets Glasgow. Läste två under 2022 och den 4:e i serien The April Dead var kanske den bästa i en mycket bra serie.

FACKLITTERATUR;
Jag läser ju gärna om Tyskland och Uwe Wittstocks Februari 33 och Horst Krügers Vårt kvarter är båda mycket läsvärda. Wittstocks bok är tyvärr skrämmande aktuell.
Årets fackbok får ändå bli Jeremys Denks Every good boy does fine. En underbar bok om musik och en djupt humoristisk självbiografi.

Hoppas du finner något av intresse för dig!

EN BERÄTTELSE OM ETT SÖNDERFALL – SERGEJ LEBEDEV: AUGUSTIMÄNNISKOR

Publicerat den av

Sergej Lebvedev (1986-):
Augustimänniskor
”Люди августа”
Utgiven 2016
På svenska 2022
Översättare: Nils Håkansson
323 sidor
Nilsson förlag

Det var med nöje jag läste Sergej Lebedevs deckarlika roman Debutant där han både skrev en spionhistoria, nästan som Le Carré, samtidigt som han dissekerade sitt moderland. Det var en bra bok men en ganska rak roman. Nu har Nilsson förlag givit ut Augustimänniskor i fin översättning av Nils Håkansson. Det är en mycket mer mångtydig roman.

Den inleds 1991 när det finns en förväntan på att diktaturen skall släppas sitt grepp över Sovjet. ”Den enda vi behövde var sanningen om det förflutna, sedan skulle vi aldrig mer uppleva dess misstag och historien skulle slå in på en ny bana” sid 8.

I den namnlöse berättarens familj finns det en hemlighet. Hans farfar. Vem var han egentligen. Hans farmor har hittat på en historia som under åren gjorts till en sanning trots att alla utom möjligtvis barnet förstår att den inte stämmer

När farmodern dör kommer berättaren över hennes dagbok men även den visar sig inte ge alla svar. Berättaren förstår efter ett tag att farmodern arbetat för underrättelsetjänsten och kunde inte skriva allt. Han bestämmer sig för att söka fram vem han farfar var. Han dras in i mörk tid i Rysslands historia. Det finns många tragiska händelser i hans farmors liv som han blir varse men sanningen om hans farfar glider undan ändå.

Men hans letande för oväntade konsekvenser. Han blir en professionell ”sökare” som hjälper folk att ta fram information om personer som förvunnit. Han vill hjälpa dem att läka, för att komma vidare.
Genom ett möte i Kiev får han ett uppdrag som leder vidare till andra uppdrag. Hans resor för in honom i ett sönderfallande land fyllt av maktkamper, våld och korruption.

När romanen går mot sitt slut är det krig i Tjetjenien och den okände Putin har tagit makten. Lebedev skildrar ett land som eftersom det inte kan och vill släppa det förgångna inte heller kommer att förändras.

Jag kan villigt erkänna att det inte är lätt att skriva om denna bok, att fånga dess mångfald. Lebedev är en mycket skicklig författare med ett underbart språk. Många som skriver om hans böcker brukar nämna att han är geolog och att han frilägger lager på lager ungefär som vad jag antar en geolog gör. Och det är just vad han gör med det sönderfallande Sovjet, ett samhälle där inget är vad det utger sig för att vara. Det är som att leva i en spegelsal med massa falluckor. Du vet aldrig vem som är din vän eller fiende.

Lebedev har också en fin känsla när han beskriver naturen i detta gigantiska rike. Taigan eller öknen i Kazakstan känns inpå kroppen.

Och hela tiden ligger myten där och kommunicerar med en vardag som blir allt mer absurd.

Augustimännikor är en mycket välskriven roman om ett sönderfall, ett land i upplösning och ger väldigt lite hopp om en bra framtid.

Om jag skall vara lite kritisk så finns de passager som jag upplevde som lite långdragna och som jag undrade vad de fyllde för funktion men han knyter ihop det snyggt på slutet.

Med risk för att bli tjatig. Återigen får vi tacka lilla Nilsson förlag för att de tagit upp ett spännande författarskap. Alla med intresse för det stora landet i öster bör kunna ha stort utbyte av Lebedevs romankonst.

EN HÅRDKOKT SKOTSK DECKARE – ALAN PARKS: MAY GOD FORGIVE

Publicerat den av

Alan Parks:
May god forgive
Utgiven 2022
378 sidor
Cannongate Books

May god forgive är den femte i serien om polisen Harry McCoy i 70-talets Glasgow. Jag har varit ett stort fan sedan jag läste den första Bloody January. Förvisso föll den tredje boken Bobby March will live forever mig inte helt i smaken men tack och lov så var The April Dead riktigt bra  Jag,som du förstår håller han på att gå igenom årets månader i titlarna.

Ofta när jag läser recensioner av deckare skriver de alldeles för mycket. Jag vill inte veta något mer än om den är värld att läsa. Och i Alan Parks fall är svaret ett tveklöst ja. Med May god forgive fortsätter Alan Parks att skriva en mycket läsvärd serie deckare.

Lite kort om inledningen:
Vi är tillbaka i the underbelly of Glasgow, En frisersalong bränns med och flera oskyldiga kvinnor dör. Det är det är tre unga killar som gjort det och de jagas av både poliser och journalister. Varför tände de eld på salongen där bara unga kvinnor som inte tillhörde den kriminella världen. Harry McCoy och hans kolleger har inga riktiga ledtrådar att gå på. Trycket från pressen och allmänheten är mycket stor….

Det är lite mysigt att komma tillbaka till Parks Glasgow. Det börjar kännas lite hemvant trots att Parks Glasgow inte lär vinnas några skönhetspriser. Som vanligt att det skitit och gått. Det regnar hela tiden. Förutom att det är ett fall som kräver mycket av Harry så kämpar nu med ett magsår som hans ohälsosamma livsstil givit honom,  Som vanligt spelar hans gode vän Stevie Cooper, en vän sedan barndomen och djupt kriminell en stor roll i historien.

Skickligt vävar Parks ihop en intrig som är betydligt mer komplicerad än vad vi som först kunde ana. Persongalleriet är stort och med små penndrag bygger han elegant upp karaktärerna. Och lika mycket som Harry och Stevie är Glasgow en huvudrollsinnehavare.

Det är spännande, skitiga, roliga brutala och välskrivna deckare. Jag längtar redan efter nästa volym som väl bör komma under 2023.

Parks har fått eller blivit nominerad till priser. För denna fick han den prestigefyllda The McIlvanney Prize för årets bästa skotska deckare 2022..
På svenska finns endast den första i serien…Tyvärr..

EN MODERN KLASSIKER – HORST KRÜGER: VÅRT KVARTER

Publicerat den av

Horst Krüger (1919-1999):
Vårt kvarter: en uppväxt: i Hitlertyskland
”Das zerbrochenes Haus: Eine Jugend in Deutschland”
Utgiven: 1966
På svenska 1967 med titeln Ett hus i spillror
Denna utgåva 2022
Översättning Ann-Marie Odstedt
213 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Horst Krüger var en tysk journalist som var 14 år då Hitler kom till makten. Hans bok beskriver hur det var att växa upp under Hitler. Krüger skrev den 1966 efter att ha bevittnat rättegångarna om Auschwitz. När han såg dessa vanliga tyska medborgare, som idag levde stilla borgerliga liv med mer eller mindre framgångsrika karriärer och hörde vilka hemskheter de begått, ville han förstå hur det kunde blivit så här. Hur blev Hitler möjlig? Hans svar är denna fascinerande bok.

Krüger växte upp i en ordentlig och politiskt ointresserad familj. Fadern var en lägre tjänstemän, De levde i Eichkamp en bit utanför Berlin. En förstad för de som ville leva ett lugnt liv. Berlin var nära i geografin men långt borta i vardagen.

Fadern är en hårt arbetande protestant vars vanor du kunde ställa klockan efter. Modern var av mer skör karaktär, en sökande katolik. De var aldrig nazister men sögs ändå med i det rus som nazismen var. Ett rus där Tyskland åter blev ett land att räkna med.
Ris och salighet är nyckelord för fascismen, för dess framsida, liksom terror och död är nyckelord för dess baksida. Jag tror att invånarna i Eichkamp gärna lät sig förledas till både rus och salighet. På det viset var de mottagliga för smitta. De var värnlösa Plötsligt betydde man något. Man var något bättre och finare än förut: man var tysk.

Invånarna i Eichkamp var inte nazister. Men som Krüger skriver ”De begrep inte själva att de gjort honom. Utan dem skulle han aldrig kommit ut ur bakficka på Hofbräuhaus.”
Föräldrarna var hela livet övertygade om att de hade Hitler att tacka för allt.

Boken består av sex relativt korta kapitel. Det första koncentrerar sig på livet i Eichkamp under den växande nazismen. Sedan breddas paletten. Vi får följa en traumatisk händelse Krügers familj, hans möte med den karismatiske Wanja som leder till att han dras in i motståndsrörelsen och hamnar i fängelse ett par månader. Vi möter Horst på slagfältet där han räddar sig genom att desertera och slutligen på rättegången mot några fångvaktare i Auschwitz.

Det är en mycket vackert skriven och välskriven bok. Svår att släppa. Som en underström i alla dessa fascinerande historier ligger frågan om hur Hitler var möjlig och hur det påverkade både Horst, hans generation och hela tyska folket.

Att det är en bok som åter aktuell är uppenbart med vansinnigheterna i vår värld just nu. Det är väl inte för inte som den återutges även i Storbritannien.

Översättningen är så vitt jag kan bedöma mycket fin. Men jag tycker det är underligt att den på svenska får namnet Vårt Kvarter. Originaltiteln är Das zerbockene Hus som man skulle kunna översätta på lite olika sätt. Den engelska översättningen har titeln The Broken House. Den första svenska utgåvan hade titeln Ett hus i spillror. Det är titlar som mer väl fångar Krügers bok. Huset som metafor för jaget eller landet förutom det faktiska huset.

Vi skall vara tacksamma för att denna moderna klassiker återutges. Trots det svåra ämnet njöt jag under läsningen av hans prosa och gestaltningar Det är helt enkelt är både en mycket bra memoarbok och ett fängslande porträtt av hur ett land går under i ett ideologiskt rus.

EN AMERIKANSK TRAGEDI – JOHN VERCHER: AFTER THE LIGHTS GO OUT

Publicerat den av

John Vercher:
After the lights go out
Utgiven 2022
288 sidor
Soho Press

John Vercher är ett nytt och spännande namn på den litterära himlen.
After the lights go out är den amerikanske författarens andra roman. Hans första Three-fifths, fick fina recensioner och var nominerad till CWA John Creasey (New Blood) Award. Denna roman är dock inte en deckare.

Xavier ”Scarecrow” Wallace är i 30-årsåldern. Xavier är mulatt. Xaviers pappa är vit och hans mamma svart. Mamman lämnade dem för många år sedan. Xavier har ingen kontakt med henne vilket plågar honom djupt.

Xavier är MMA-brottare men har varit avstängd i ett år efter att åkt fast för doping. Nu närmar sig tiden för hans avstängning mot sitt slut. Men också för hans karriär. MMA är det enda han kan och det enda han vill ägna sig åt. Hans tränare är kusinen Shot. Han driver på honom hårt för att han skall komma tillbaka i form. Det har en både nära och svår relation.

Alla år inom MMA har satt sina spår. Xavier lider av Kronisk traumatisk encefalopati, en sjukdom som uppstår efter upprepade huvudskador. Enligt Wikipedia ger det ”En mångfald av symtom som irritabilitet, aggressivitet, förlust av korttidsminnet, depression, svårighet att planera och till slut demensliknande skador i hjärnan. Symtomen utvecklas långsamt och börjar först efter flera år”.
Detta har Vercher väl fångat i skildringen av Xavier. Författaren själv har lång erfarenhet som fysioterapeut inom idrotent att ösa ur.

Xaviers sjukdom gör det svårt för honom att satsa hårt och hans kusin vet inte är hur illa det faktiskt är. Och Xavier vill inte ta till sig det. Hans minne blir allt sämre och sämre. Och ångesten över dess konsekvenser tär på honom.

Parallellt med att Xavier får allt svårare att klara av livet så håller hans far, Sam, på att gå in i dimman. Pappan har alzheimer och är på ett sjukhem. Sam blir allt mer förvirrad och börjar vräka ur sig rasistiska uttryck. I ett avsnitt känner pappan inte igen Xavier och anklagar honom att stjäla från honom och ropar ”nigger” efter honom.
Xavier plågas av insikten att hans far som uppenbarligen älskat honom, alltid varit honom nära, och varit hans tränare under barndomen, i grund och botten är en rasist.

Xavier får möjligheten att sparra med en kille på gymmet. Hans kusin säger honom att ta det lugnt, du får inte skada honom för han har viktiga matcher framför sig. Xavier tappar dock kontrollen och gör slarvsylta den unge boxaren. Det får förödande konsekvenser för Xaviers liv som du får läsa om själv.

Det är inget snack om annat än att John Vercher skrivit en mycket, mycket bra roman. En amerikansk tragedi. Vercher höll mig fången från sidan ett. Och jag vet inget om och är helt ointresserad av MMA.

Det är en roman som gestaltar svåra frågor på ett elegant sätt. Om ras, våldet i våra liv, social status, familjehemligheter och åldrande.

Hela roman berättas utifrån Xavier. Det är nästan som en inre monolog stundtals. På ett lysande sätt ser vi hur hans sjukdom slår ut honom som människa.

Verchers prosa är muskulös och kraftfull men också mjuk och musikalisk. Dialogen är klockren. Och han har skapat en serie mycket trovärdiga romangestalter.

Skildringen av fadern var också stark. Eftersom jag själv har en mamma som är på väg in i dimman så kände jag igen mycket.
Scenerna när han åter får kontakt med sin mamma och får förklaringar till varför hon försvann ut ur hans liv är också gripande. Ja, överhuvudtaget finns många starka scener mellan Xavier och de närmaste i han omgivning. Jag var engagerad i karaktärerna på ett sätt som inte ofta händer.

Romanen är också en initierad bok om hur det är att vara atlet på högsta nivå. Glädjen att ge sig hän, att pressa sig till det yttersta men också hur det sliter på kroppen och psyke. Och tomheten när den vägen stängs.
Man kan tolka titeln som att den både syftar vad som händer när hjärnan inte fungerar som den skall. Eller vad som händer med en idrottsman efter karriären, när rampljuset släcks.

Denna bok är inte en deckare men stämningen och atmosfären påminner ofta om deckargenren. Jag tänkte flera gånger på S.A Crosby vars lysande deckare jag hyllat på bloggen. Både i språk och ämnesval var vi i samma härad. Och det är på samma höga nivå.

Jag kan se att både kritiker och läsare givit boken högsta betyg. Och jag kan bara instämma i hyllningskören. Det är en mycket bra, välskriven och välkomponerad amerikansk tragedi.

ATT DEMONTERA EN DEMOKRATI – UWE WITTSTOCK – FEBURARI 33 – LITTERATURENS VINTER

Publicerat den av

Uwe Wittstock (1955-)
Februari 33 – Litteraturens vinter
”Februar 33: Der Winter der Literatur”
Utgiven 2021
På svenska 2022
Översättning: Jens Christian Brandt
366 sidor
Nirstedt/litteratur
Recensionsexemplar

Hur lång tid tar det att demontera en demokrati? Lite över en månad. Det var den tiden det tog för Hitler 1933. 4 veckor och 2 dagar efter maktskiftet trädde Förordningen till skydd av stat och folk i kraft. En förordning som i ett slag förvandlade Tyskland till en diktatur.
Om den månaden, februari 1933, har den tyske litteraturvetaren och journalisten Uwe Wittstock skrivit en mycket spännande och välskriven bok. Hans perspektiv är hur det drabbade författarna, skådespelare, journalister och andra intellektuella. De har lämnat efter sig dokumentation i form av dagböcker, brev och böcker. Källor som Wittstock öser ut.

Det är så lätt att när vi sitter i facit i hand ha tankar om hur vi skulle ha gjort. Men vi har ju egentligen ingen aning. Styrkan i Wittstocks bok är att han skapar en så stark känsla av ett nu. Jag befinner mig mitt i de snabba omvälvningarna. Dag för dag får vi följa dessa människor och deras svåra val allt eftersom våldet ökar, inskränkningarna blir större och hotet mot dem allt mer verkligt. Många lever i tron att det här kommer blåsa över. För att en eller två dagar senare fly hals över huvud till ett annat land och inte återkomma Till Tyskland på många, många år.

Wittstock använder sig av den korsklippningsteknik som vi känner igen från Peter Englunds böcker. Det blir som en journalfilm med många aktörer. Här finns kända namn som Berthold Brecht, Thomas, Heinrich (hans bror) och Klaus Mann  (hans son), Georgs Grosz men också många namn som var okända för mig. Boken blir på det sättet en serie av minibiografier och ett panorama över ett det tyska litterära 30-talet. Wittstocks stil är driven och boken är trots sitt tunga ämne också en bladvändare.

Men jag läste den med ett obehag. För som Wittstock påpekar finns det paralleller med vår tid. Wittstock skriver: ”Den ökande splittringen mellan olika grupper i samhället. De hätska tongångarna på nätet, som fördjupar sprickan. De borgerliga mittenpartierna vankelmod kring frågan hur samtidens benägenhet till ytterligheter ska hanteras” (sid. 8)
Vi lever i en tid då SD släps in i finrummet och normaliseras av krafter i det politiska systemet. Att skriva detta när vi fått en fått en sverigedemokrat som ordförande i justitieutskottet känns mycket oroande.

Att Februari 33 säger något om vår samtid visar det faktum att boken, som jag trodde mest skulle intressera bokmalar med intresse för tysk litteratur, redan är inne på andra tryckningen. Grattis till det relativt nya och spännande förlaget Nirstedt/litteratur till denna lyckträff.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera den mycket intressanta, rappt skrivna och spännande bok som visar vikten av att vi står upp för vår demokrati. Wittstock visar hur skör demokratin kan vara när starka krafter sätts i rörelse.

 

 

 

EN STORARTAD LÄSUPPLEVELSE – KIRSTEN THORUP: INTILL VANVETT, INTILL DÖDEN

Publicerat den av

Kirsten Thorup (1942-)
Intill vanvett, intill döden
”Indtil vanvid, indtil døden”
Utgiven 2020
På svenska 2022
Översättning Helena Hansson
384 sidor
Bonniers förlag

När jag såg att det kom ut en ny roman av Kirsten Thorup blev jag förvånad. Jag kände till den danska författaren men mindes att det var länge sedan hon kom ut på svenska, att det var en författare verksam på 80-talet.
Det visar sig att Thorup har ett par år på nacken. I år har hon fyllt 80! I Danmark har hon fått många priser. Och så sent som 2017 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Erindring om kærligheden.

Efter att ha läst mängder av bra omdömen om boken impulsköpte jag romanen. När boken väl kom såg jag att den bestod av, som hos Thomas Bernhard, ett enda långt stycke. I det här fallet på 375 sidor (inte 470 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Och det var korta meningar, staplade på varandra. Min läslust sjönk som en sten. När jag sedan väl började var alla tvivel snabbt bortblåsta. Det tog två sidor tills jag insåg att här har vi en författare av allra yppersta klass.

Om handlingen
För att gör det lätt för mig citerar jag Bonniers hemsida: Den unga danskan Harriet, nybliven krigsänka med småbarn, har ensam gett sig av till München. Hennes man har störtat som frivillig stridspilot för Nazityskland, hon vill hedra honom, bidra med något … Hon inkvarteras hos sin mans officerskollega, hög nazist, och hans danska hustru. Men den segerrika tyska krigsmaskinen har fastnat vid Stalingrad och kulisserna börjar rämna. Harriet möter en verklighet av våld och skräck. En tid av galenskap och omprövning är inne.

Intill vanvett, intill döden är en helt fascinerande läsupplevelse. Texten flödar som sagt fram utan utskriven dialog och stycken. Vi ser alltid utifrån Harriets perspektiv. Genom hennes ögon och öron kommer vi vardagslivet i Tyskland 1942 in på livet. Ett liv som är något helt annat än det propagandan fått henne att tro. Allt eftersom hon får erfarenhet av livet i Nazityskland börjar allting spricka upp för henne, lösas upp.

Hennes värdinna Gudrun har helt anammat den fasansfulla ideologin. Men trots att hon som gift med en generallöjtnant har fördelar som få andra betalar hon ett högt pris. Relationen mellan Harriet och Gudrun böljar fram och tillbaka i ett intrikat spel. Porträtten av Harriet och Gudrun är båda starka och fascinerande.

Thorup kan verkligen berätta och i hela texten finns ett sug som gör att det är oerhört svårt att lägga från sig boken. Hennes stora kunskap om människans psykologi och Tyskland under kriget vävs samman med en helt imponerande litterär skicklighet. Det är inte bara visuellt som romanen är som ett stort block, en gjuten helhet.

Kerstin Ekman recenserade det danska originalet i DN 2/1-21 och skrev ”Jag som har läst ”Indtil vanvid, indtil døden” har en annan bild av krigets Tyskland än jag hade förut. Det finns kunskap som bara en riktigt stor berättare kan förmedla. Det är en berättelse om Tysklands inre tragedi.”

Jag vet inte när jag läste något som av denna klass senast. Det är mästerligt. Mästerverk är ett stort ord och jag är kanske inte rätt man att bedöma det, men jag vet att det kommer ta lång tid tills jag läser en roman lika bra som den här.

Det kan mycket väl bli Nordiska rådets litteraturpris igen. Och vi får hoppas att Bonniers sätter den skickliga Helena Hansson i arbete igen och översätter Erindring om kærligheden.

Till min glädje såg jag en intervju med Thorup på Youtube som sade att hon är inte färdig med Harriet och skriver på en fortsättning. Hoppas hon får ett långt liv!

EN MYCKET BRA POLITISK DECKARE FRÅN TYSKLAND – WOLFGANG SCHORLAU: BLÅ LISTAN – DENGLERS FÖRSTA FALL

Publicerat den av

Wolfgang Schorlau (1951-)
Blåa listan – Denglers första fall
”Die blaue Liste – Denglers erster Fall”
Utgiven 2003
På svenska 2020
Översättning: Margareta Zetterström
319 sidor
Karneval förlag

För två år sedan såg jag en oerhört bra dokumentär på Netflix. Rohwedder: Enighet, mod och frihet https://www.netflix.com/se/title/81022994. En serie som är ett måste för dig med minsta intresse av Tysklands moderna historia och sammanslagning av öst och väst. Ni som sett Weissensee kommer känna igen er.

Karsten Rohwedder hade ett förflutet som statssekreterare i ekonomidepartement och som styrelseordförande i stål och gruvkoncernen Hoesch som han varit med om att rekonstruera. Tack vare sitt goda namn och sina goda kontakter fick han det viktiga och svåra uppdraget att reformera Östtysklands näringsliv efter sammanslagningen. Organisationen som han ledde hette Treuhand och var minst sagt mycket omdiskuterad. Rohwedder hade en vision om att försöka lösa reformeringen på ett sätt som skulle skulle skapa så lite arbetslöshet som möjligt. Och försöka undvika att inte bara sälja ut dessa i vissa fall undermåliga företag till väst som skulle kunna sätta dem i konkurs och plocka ut godbitarna. Rohwedder ville ge företagen en möjlighet att överleva. För många marknadsliberaler en kontroversiell tanke.
Ni som sett Weissensee minns så var det ju en huggsexa på företagen under en nästan galen period.

Mitt i detta mördas Rohwedder. Trots att han är den kanske mest bevakade personen i Tyskland har bevakningen sänkts en nivå (ingen vet än vem som var ansvarig för det). Övervåningen i hans hus var därför inte skyddat och han hade inte skottsäkert glas i de fönstren. Första skottet mördade honom. Sedan sköts två till varav ett av dem lindrigt skadade hans fru.
Mordet är fortfarande ouppklarat. Först sades det att det var terrorister ur Rote Arme Fraktion (RAF). Sedan har det kommit en mängd teorier om att det var den tyska underrättelsetjänsten. Fortfarande vet vi inte.

Under en period har jag tjatat på min gode, mycket beläste vän T. , som kommer från Östtyskland, att han måste se Rohwedder. Jag har inte lyckats med det. Men helt plötsligt förvånar han mig genom att säga du borde läsa Wolfgang Schorlaus deckare Blåa listan om mordet. Och den finns på svenska.
Jag såg nog ut som ett frågetecken. Det var en bok som gått mig totalt förbi.
Men det visade sig inte vara så konstigt. Den är utgivet på ett litet förlag, Karneval, Boken har inte heller recenserats i några tidningar. Jag har nu sett att en eller två bloggare som skrivit om den. Inget du bygger en succé på.

Wolfgang Schorlau

Det är synd för detta är en utmärkt deckare. Det är den första av nu tio böcker om privatdetektiven Georg Dengler.
Wolfgang Schorlau började publicera sina böcker i 50-års åldern efter att ha verkat inom it-industrin. Serien har blivit en stor framgång i Tyskland och filmatiserats.

I sina böcker väver Schorlau in fakta och fiktion. Som han skriver i efterordet: Författaren kan bara berätta en historia, men när polis, rättsväsende och politik har misslyckats måste det var tillåtet för historieberättaren att säga: Det är bara en uppdiktad historia, men kanske var det så här som det gick till. (sid 314)

George Dengler är en före detta polis i Stuttgart, som nu skall försöka komma igång som privatdetektiv. Som i så många andra deckare är han förstås frånskild och har ett stort musikintresse, i det här fallet blues f.f.a Junior Wells, (även om den fina Freibuger Barockorchester spelar en liten men viktig roll i berättelsen). Lite tröttsam kliché men det får man ta.

George blir kontaktad av en man som säger att hans sambos far skulle ha omkommit i en olycka i Thailand för många år sedan, men de vet egentligen inte om han blev identifierad. Var han verkligen med på planet? Den försvunne är en framstående professor i ekonomi som är inblandad i Treuhand. Hans idéer sågs som farliga för de som vill ta över och tillämpa en ren marknadslogik i hantering av de östtyska företagen.
Denglers första fall visar sig vara mycket mer komplicerat och betydligt farligare än han trott.

Schorlau är en god författare. Han skriver väl med trovärdig dialog och är en omsorgsfull författare. Det tar ett tag innan intrigen kommer igång. Den kändes kanske något långdragen, men som tur var gav jag inte upp. För att när man läst hela historien ser man har hur skickligt han mejslat ut den. Hantverket är gott. Och boken blir riktigt, riktigt spännande.

Han har dessutom i Georg Dengler skapat en mycket sympatisk och trovärdig romanfigur som jag gärna skulle följa. Tyvärr måste jag då läsa på tyska och utifrån språket i Blå listan förstår jag att det kommer knappast att gå.

Det är bara att hoppas på att Karneval eller ett annat förlag fortsätter ge denna utmärkta författare. Tyvärr finns han inte på engelska heller.

Wolfgang Schorlau gav verkligen mersmak. Hoppas du blir sugen på att läsa den så möjligheten till fler översättningar ökar!
Nöjsam läsning.

EN SÄRPRÄGLAD RÖST – FLEUR JAEGGY: DE MÖJLIGA LIVEN

Publicerat den av

Fleur Jaeggy:
De möjliga liven
”Vite congetturali”
Utgiven 2009
På svenska 2021
Översättning Viveca Melander
53 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar


De möjliga liven är den fjärde boken som Nilsson förlag ger ut av denna kultförfattare, den schweiziska Fleur Jaeggy som skriver på italienska. Jag har tidigare med stor behållning läst romanen Tuktans ljuva år och novellsamlingen Jag är bror till XX. Hennes sylvassa prosa och gnistrande intellekt gör det till bland de mest spännande litterära upptäckter jag gjort under senare år. Och jag är inte ensam om att tycka det. Det skrivs allt mer och mer om henne. Och gemensamt för det jag läst är en beundran och förundran över detta författarskap.

De möjliga liven är en tunn volym med tre essäer om var sin författare: Thomas de Quincey (1785-1859), John Keats (1795-1821) och Marcel Schwob (1867-1905). Det är korta texter på mellan 10-20 sidor. Men som vanligt med Jaeggy är så texten tät och intensiv att essäerna tar andningen ur dig. Man vill och behöver läsa dem mer än en gång.

Men är det essäer? Vi får följa huvudpersonerna under deras hela liv som hon komprimerat till ett par sidor på häpnadsväckande sätt. Efter lite googlande kan jag konstatera att det hon skriver om författarna och deras liv är sant. I essän om de Quincey lyckas hon t.ex. måla upp det litterära landskapet under hans levnad. Men samtidigt glider Jaeggy ofta ut i absurda detaljer, poetiska fantasier eller passager som är som en saga, för att åter landa i det konkreta. Det är mer av prosadikt och fiktion än essä för denna läsare.

De möjliga liven är inte lika svart som de föregående utan präglas mer av berättarlust och en absurd humor. Men be mig inte beskriva vad boken handlar om eller har för teman! Det får någon mer begåvad än jag ägna sig åt. För när jag försöker göra det glider boken hela tiden ur mina händer. Men för mig räcker fascinationen i att höra en hennes unika författarröst. Och som vanligt i fin språkdräkt av Viveca Melander.

Jaeggy är en mycket privat person sällan ger intervjuer. Men sedan jag senast läste henne har det kommit en intervju i The New Yorker. Den kanske kan verka avskräckande för er som inte läst henne. Hoppas inte det. För då missar in som sagt ett mycket spännande författarskap

https://www.newyorker.com/culture/the-new-yorker-interview/fleur-jaeggy-thinks-nothing-of-herself

EN MYCKET BRA DECKARE – ALAN PARKS: THE APRIL DEAD

Publicerat den av

Alan Parks:
The April Dead
400 sidor
Utgiven 2021
Cannongate Books

The April Dead är den 4:e volymen i Alan Parks serie om Glasgow under 70-talet.
Parks betar av månad för månad. Hans debut Bloody January var jag mycket förtjust i och imponerad av. En stark debut!
Det gällde även February´s Son som var riktigt gripande. Däremot fungerade inte Bobby March will live forever för mig. Jag tappade intresset för att läsa vidare. Det finns ju så många andra bra författare att läsa.
Men..när jag sedan läste på Mary Whipples fina blogg Seeing the world through books om hur mycket hon tyckte May god forgive, den femte helt nyutkomna delen, så beställde jag The April Dead.
(För övrigt: Mary, som jag nu mer är Facebook-kompis med, var en av de första bloggarna jag upptäckte för många år sedan. Mary har nu en imponerande samling recensioner. Rekommenderas. http://marywhipplereviews.com/)

Under ett par dagar slukade jag boken. Jag kommer självfallet inte skriva något om historien, den får du upptäcka själv. Men det var ett nöje att återvända till det skitiga och hårda Glasgow. Det 70-tal som målas upp är inte vackert. En stad med stor social misär och stora klyftor, en stad med hög kriminalitet och med mycket våld.

Mitt i detta finns Harry McCoy, en relativt ung polis från mycket svåra förhållande, utan illusioner och med en stor empati med de svaga. Harry har plågsamma minnen från uppväxten på barnhemmet. Där lärde han känna Stevie Cooper som förutom att fortfarande vara hans bästa vän är den kanske mest kriminelle av dem alla. I alla böckerna har deras vägar korsats på olika sätt. Deras vänskap och lojalitet sätts hela tiden på stora prov.

Allan Parks är en mycket skicklig författare. Handlingen är driven och i högt tempo. Kapitlen är korta. Men trots det så finns det ett lugn i texten som göra att det inte känns som han rusar.

Romanen har verkligen “a sense of place” som engelsmännen kallar det. Parks kan sitt Glasgow utan och innan. Romanens många karaktärer är trovärdigt skildrade och dialogen mycket välskriven. Det är helt enkelt en jäkla bra deckare.

Jag kan därför varmt rekommendera Alan Parks. Boken var med på ”the short list” på det prestigefyllda The Mcilvanney prize for Scottish crime book of the year

The McIlvanney Prize

Du behöver verkligen inte ha läst de tidigare för att uppskatta boken. Fast trots det rekommenderar jag dig att börja den första. Det ger förstås mer då. Den första delen är tyvärr den enda som finns i svensk översättning.
https://www.modernista.se/bocker/blodig-januari.
Den sålde väl för dåligt i detta stora utbud för att motivera vidare översättningar. Det är synd för er deckarälskare som inte vill läsa på engelska. Om ni köper boken så vem vet vad som kan hända….

För er andra det är bara att sätta tänder i denna fina serie. Jag har redan köpt nästa bok i serien och ser fram emot att åter träffa Harry och Stevie. För övrigt kan jag notera att var nog en av de få som inte fastnade för Bobby March will live forever med tanke på betygen på Amazon och Goodreads.

Nöjsam läsning.

Här kan du läsa vad jag skrev om de tre föregående:

FINNS PRAG? – RICHARD SWARTZ: OSTRON I PRAG

Publicerat den av

Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar

Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.

Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk  utvecklingsroman.

Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.

På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)

Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.

Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.

Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.

På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns…. annat än i fantasin?

Tack för recensionsexemplaret.

DEN FÖRSTA MISS MARPLE – AGATHA CHRISTIE: MORDET I PRÄSTGÅRDEN

Publicerat den av

Agatha Christie (1890-1976):
Mordet i prästgården
”The murder at the vicarage”
Utgiven 1930
Denna utgåva 2022
Översättning: Vanja Lantz
291 sidor
Recensionexemplar
Bookmark förlag

Pusseldeckare har aldrig varit “my cup of tea”. Det har jag tydligt deklarerat ifall någon pratat om det. Det lilla jag läst har inte givit mersmak. Detta gäller också om de filmatiserats. Frågan är om jag vet vad jag pratat om?

När Bookmark förlag frågade mig om jag vill läsa Mordet i prästgården sammanföll det med att en vän under period läst Miss Marple-böcker och pratat om det med entusiasm. Jag tänkte att det kanske är dags att ge genren en chans igen.

Mordet i prästgården visade sig vara den första romanen där den berömda Miss Marple dyker upp. Denna intelligenta kvinna som ser allt och som drar de slutsatser som polisen inte klarar av.

Vad gäller handlingen gör jag det lätt för mig och citerar förlagets hemsida:
I charmig brittisk landsbygdsmiljö, i St Mary Mead, hittas kyrkovärden Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clemens som finner honom, bara timmar efter att han uttalat orden: Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst.

Vid sidan av polisens utredning gör även Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som haft lömska motiv att mörda Protheroe.

Ja mycket känns igen. Den lilla byn där alla känner alla. De flesta invånarna är mer eller mindre originella och/eller har lite egenheter för sig. Och trådarna dem emellan löper än hit och än dit på ofta oväntade sätt som vi blir varse under läsningens gång,

Denna gång läste jag med glädje. Christie är en intelligent författare med människokännedom. Även om romanfigurerna är schablonartade finns det en hel del av mänskligt djup i dem. Intrigen är skickligt hopsnickrad utan att vara överdrivet finurlig.
Christie skriver rappt och roligt och så vitt jag kan bedöma har Vanja Lantz gjort ett mycket fint jobb med den svenska språkdräkten. Den brittiska humorn lyser igenom.

Det kanske var humorn som ibland fick mig att tänka på P.G. Woodhouse. Även om hans figurer är mycket mer excentriska så utspelar sig även hans romaner i en liten sluten värld fylld av original. Och lika brittisk som Christie. Man väntar sig nästan att Jacob Rees-Mogg skall dyka upp i en scen.

Kort sagt. Detta var en mycket positiv överraskning. En både lättsam och mycket nöjsam läsning. Mer sånt!

 

MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Publicerat den av

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

EN SPIONKLASSIKER – LEN DEIGHTON: BERLIN GAME

Publicerat den av

Len Deighton (1929-)
Berlin Game
Utgiven 1983
Denna utgåva 2015
336 sidor
Harper Collins

Är det kanske dags för en Len Deighton-renässans i Sverige? Det är väl inte bara jag som fastnat för den mycket läckert gjorda och välspelade tv-serien Harry Palmer, baserad på The Ipcress file (1962) som nu går på SVT. Boken, som var Deightons debut, är en klassiker i genren.

Tv-serien fick mig att plocka med hans Berlin Game som varit en hyllvärmare i några år. Det är min första av Deighton. Jag fann en mycket god roman av en skicklig författare. Deighton nämns ofta samma andetag som giganten John Le Carré vars stilbildande Spionen som kom in från kylan kom ut under samma period.

Len Deighton är en mångfacetterad person. Han började som tecknare. Han har skrivit deckare, historiska fackböcker men även mycket populära tecknade kokböcker. Har även arbetat som journalist och med film.

Berlin Game blev en omedelbar succé när den kom. Det är första delen i den numrera klassiska Game, Set & Match-triologin. Till skillnad från Le Carré, Ian Fleming m.fl är huvudpersonen i Berlin Match, som Deighton själv, en en arbetarklasskille, en underdog som inte gått på Eton eller Oxbridge.
Berlin Game är dessutom den första i serie av 10 böcker om Bernard Samson som arbetar inom underrättelsetjänsten. Uppvuxen i Berlin, pratar han flytande tyska och genom sin far har han känt potentater inom underrättelsetjänsten hela sitt liv. Men han känner sig som en katt bland hermelinerna.

Kort om intrigen: MI6 mest värdefulla källa i Berlin, som går under namnet ”Brahms Four” vill hoppa av. Detta skapar panik i ledningen som vill att han hänger kvar i ett par år till. Källan har varit så väl dold att det är egentligen bara Bernard som vet vem han är. Dessutom är Bernard den ende han litar på. Motvilligt återvänder Bernard ut på fältet igen för att åka till Berlin och övertala honom att jobba vidare. Men ett problem är att verkar det finnas en dubbelagent som läcker all information om Berlin-nätverket till KGB…Det är mao ett inte helt ofarligt uppdrag.

Det är en ganska igenkännlig intrig från genren. Det som gör att Deighton höjer sig över mängden är hans goda öga för människor, den fina dialogen och hans förmåga att gestalta de konflikter, intriger och maktspel som ligger och pyr under ytan inom underrättelsetjänsten. Han får också perioden under kalla kriget att bli mycket levande.
Detta är inte en rafflande deckare. Med ett lugnt och skönt tempo byggs intrigen upp och karaktärerna gestaltas. Ja, det är spännande men inte som en riktig bladvändare utan spänningen växer successivt till det starka slutet där några obehagliga och livsomvälvande sanningar kommer fram.

Bernard Samsom är en spännande karaktär och Len Deighton kan verkligen skriva så det blir nog inte den sista av honom jag läser.

På Göteborgs stadsbibliotek finns det inte mycket av Deightons stora produktion. Modernista kommer nu att ge ut The Ipcress File under 2023. Ja, det är bara att hoppas på en Len Deighton-renässans.

EN NORRMAN I VÄRLDSKLASS – TOR ULVEN: GRAVGÅVOR

Publicerat den av

Tor Ulven (1953-1995)
Gravgåvor
(Gravgaver)
Utgiven 1988
På svenska 2020
Översättning Thomas Kjellgren, Nils Sundberg
154 sidor
Flo Förlag

Jag hade aldrig hört talats om Tor Ulven. Det lilla relativt nystartade Flo Förlag, som fått en dundersuccé med Ingvild H. Rishöis böcker, skickade mig ett exemplar av Ulvens Gravgåvor.
Det år kanske det mest fascinerande jag läst sedan jag började skiva om böcker för nu lite över 10 år sedan. Och nog den svåraste boken att skriva om. Känner en viss maktlöshet. För hur skall jag kunna återge Tor Ulvens genialitet? För det är som förläggaren och en av de två översättarna, Nils Sundberg, skrev i ett mail till mig, världsklass.

Ulven började sin bana som poet och skrev några samlingar. Blev ett stort namn i Norge. Sedan övergav han poesin för prosan. Gravgåvor från 1988 var hans första prosabok. Det är en tunn liten bok men den har tagit mig lång tid att läsa. Den känns väldigt 80-tal. Påminner om litteratur jag läste vid den tiden, där prosan låg nära poesin.
Boken består av en serie prosastycken. Allt ifrån en halvsida till några få sidor. Ibland känner man igen personer från ett stycke till ett annat. Eller till att händelser refereras. Det som gör att boken hänger ihop är dess konsekventa estetik, de symboler han använder sig av och de ting och situationer Ulven beskriver.

Jag kan villigt erkänna att jag har fått anstränga mig när jag läst denna bok. Efter att snabbt ha läst 80 sidor blev den mig övermäktig. Jag skrev till förlaget och tackade för den fina gåvan men att det inte var för mig.
Sedan kunde jag inte släppa den. Den låg i min bokhylla och ville ha min uppmärksamhet. Det fanns ett sug och en känsla av att jag varit för snabb i min bedömning, att barnet åkt ut med badvattnet. För att läsa Ulven kräver en läsning som vi kanske i dessa tider har svårare för. Långsamt och med total uppmärksamhet.
Med risk för att låta lite pretentiös. Den stora litteraturen eller konsten är inte något lättsmält. Den kräver full uppmärksamhet av vårt intellekt och våra känslor. Så fort jag tappade intresset bra insåg jag att jag läst för fort och läste om. Ulven ger rejält tuggmotstånd, men ger så mycket tillbaka. Det är litteratur som skriven på blodigt allvar.

Hans prosa är vacker, kompakt och fylld av bilder. Det är som sagt en poet som skriver prosa. Här finns samma detaljrikedom och hopp i tid och rum som hos Antonio Lobo Antunes, samma pregnans och svartsyn som Fleur Jaeggy och en svart humor som påminner om Thomas Bernhard.
Ulven är besatt av tiden och tidens gång, av de rester som människor lämnar efter sig. Han är en litteraturens arkeolog, Texterna svingar sig fram i tid och rum. Allt är nu och allt är samtidigt långt borta. Han refererar ofta till bildkonst och musik. Texterna är ofta som små stilleben. Eller målningar av Brueghel.

De få människorna i texterna har inga namn och är som fastlåsta och har svårt att kommunicera med varandra. Vem är jag egentligen och när är jag mig själv?
Men hur mycket mer dramatiskt är inte ljudbandet, med de magnetiska partiklarna som lägger sig, i abstrakta mönster, och återger, om, och om igen, samma ögonblicks violation, samma nervösa harkling, samma ord som aldrig kan sägas på nytt. Du kan spola tillbaka bandet och höra din röst, men du hör inte dig själv, du hör den du var för två minuter sedan, som du aldrig skall bli igen, den du var för tvåhundra år sedan, din tvåhundra år gamla röst, lika verklig och självklart som om den alltid skulle finnas, som om den inte redan hade uttalat sitt sista ord och förstummats för gott (en förstumnings beständighet). (sid 14.)

Ulven är som sagt besatt av förfallet förmultningen och upplösningen. I många texter skriver han om skelettet. Det är som om det är det enda då människan är sig själv utan masker och förställning. Det är svart men i det svarta finns det dock ofta en mild humor. Detta fick mig att skratta:
Om han av tillfälligheterna befanns värdig att bli ett framtida fynd, nu, som han stod och gick, begravd i jorden i några tusen år, hur mycket skulle då finnas kvar av hans så kallade personlighet, hans smak och preferenser, när det gällde kläder, till exempel eller andra indikationer på han hjältemodiga liv och leverne, bortsett från skelettet, som inte följer modets växlingar (kunder det var det man åsyftade med det eviga i människan”?) eller delar av det? Antagligen ungefär detta: ett armbandsur (utan rem, naturligtvis, tre kavajknappar, nio skjortknappar (inklusive manschetterna) ett blixtlås (gylfen), ett bältesspänne, fyra nycklar fästa vid en ring med reklammärke (av plast), och, möjligen, spiralen från en sedan länge upplöst anteckningsbok; allt som allt inte mer än man kunde hålla i handen eller förvara i tom tobaksburk. Även tillsammans med ett relativt komplett skelett skulle allt kunna rymmas i till exempel en lite koffert. Han kunde höra hur det rasslade när de bar honom genom evigheten! (sid 116)

Men tro inte att allt är svartsyn och elände. Det finns naturlyriska passager, underbara stycken om musik och många vackra och ömma scener. Hans detaljrika prosa gör att man tittar upp från läsningen och ser på världen med en skarpare blick. Som att han rivit bort en slöja och föremålen lyser starkare och är mer närvarande.
Och språkligt är det en njutning. Gravgåvor var nominerad till årets översättning 2020.

Tor Ulven.

Men svärtan är ändå det jag minns bäst. Även om boken inte kan läsas självbiografiskt blir jag inte helt förvånad över att Ulven tog sitt eget liv endast 41 år gammal. En stor förlust för litteraturen.
För mig var detta en läsupplevelse utöver det vanliga, mina taffliga försök till att återge det till trots.

Vill du läsa den beställ gärna boken direkt från förlaget för att stödja dem
https://www.floforlag.se/

Stort tack till Flo förlag för boken.

Detta inlägg dediceras till min vän T. som idag fyller år och som får ett ex av detta mästerverk, Tack för över 30 år av vänskap med givande samtal kring våra stora intressen, litteratur och klassisk musik. Och för att du inspirerat mig att blogga vidare i nu över 10 år.

EN BETYDANDE TYSK ROMAN – RALF ROTHMANN: ATT DÖ OM VÅREN

Publicerat den av

Ralf Rothammn (1953-):
Att dö om våren
”Im Frühling sterben”
Utgiven 2015
På svenska 2019
Översättning: Jörn Lindskog
191 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Ibland kan min läsning bli splittrad och okoncentrerad av olika skäl. Några böcker jag läst under senaste året har jag helt enkelt börjat om från på början  då jag kände att jag inte varit med i matchen. I några fall visade det sig att det fanns en anledning till att jag tappade intresset, i andra fall har boken äntligen kommit till sin rätt.
Det var först mot slutet av Ralf Rothmans Att dö om våren som jag verkligen insåg vilken stor roman det är. Jag började om från början trots att jag endast hade 30 sidor kvar. Men med en författare i Rothmanns klass är det bara en gåva att få läsa texten en gång till.

Ralf Rothmann är en betydande tysk författare med en lång verkslista och med flera priser i bagaget. För ett par år sedan läste jag Mjölk och Kol som Bokförlaget Thorén & Lindskog gav ut i en fin översättning av herr Lindskog själv. Det var en bok jag uppskattade och skrev mycket positivt om.
En impuls fick mig att ta fram Att dö om våren från hyllan där den stått sedan jag köpte den av Jörn på bokmässan.

Trots att jag visste att Rothmann var en god författare är denna bok på en helt annan nivå än Mjölk och Kol.
Rothmann, som också är poet, har en säker blick och ett mycket vackert språk. Med precision målar han upp scenerna och omgivningarna de utspelar sig i. Han är en mycket god människoskildrare som skapar trovärdiga romanfigurer. Och inte minst: i Jörns översättning är boken en njutning att läsa. Så vacker!

Och det behövs nog som motvikt till den hemska historien.
I slutet av kriget tvångsrekryteras Walter och hans kamrat Fiete, endast 17 år, gamla till militären. Tyskland håller på att förlora kriget. Ryssarna och amerikanerna rycker allt närmare. Och desperationen sprider sig bland befälen.

Walter är en lugn och samvetsgrann ung man som utbildas till chaufför. Walter befinner sig inte i stridslinjen men får trots det vara med om många svåra och outhärdligt händelser.
Hans vän Fiete däremot är en oppositionell drömmare som det inte går bra för. Det är en hjärtskärande skildring av två pojkars vänskap under den värsta av tider.

Vi får även följa Walter en kort bit på vägen efter krigsslutet när man börjar bygga upp ett Tyskland som ligger i spillror. Men inte bara landet ligger i spillror utan även relationerna till de som har överlevt.

Berättelsen, som inte är helt sammanhängande utan till stor del består av en serie episoder från våren 1945, skrivs av Walters son som blivit författare. Han skriver efter faderns död. Fadern var nedbruten av kriget, arbetet i kolgruvorna i Ruhr, döv och alkoholiserad. Fadern som inte pratade om kriget utan hela livet levde i sin egen tystnad, i en egen värld utan försoning.  Romanen är ett sätt författaren att komma nära och förstå sin far. Deras respektive liv kunde knappast ser mer olika ut.

Kan jag rekommendera att du lägger tid på en roman som handlar om kriget, bland det värsta som kan hända mänskligheten? Svaret måste vara rungande ja. För det är en vacker, mycket välskriven och berörande roman. En roman som verkligen visar vad kriget kan göra med ett land och en ung generation som leds ut i det.

Jag hoppas efter avslutad läsning på att det kommer översättas mer av Ralf Rothmann. Det vore synd om den svenska publiken bara får en försmak av ett riktigt intressant författarskap.
Det är bland det starkaste jag läst av de hittills 21 volymer jag betat av ur Thorén & Lindskogs fina utgivning av tysk litteratur. Det vill inte säga lite.

EN KVINNA MED MÅNGA TALANGER – BEN MACINTYRE: AGENT SONYA – ÄLSKARINNA, MAMMA, SOLDAT, SPION

Publicerat den av

Ben Macintyre:
Agent Sonya – älskarinna, mamma, soldat, spion
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Birgitta Ericsson
Historiska media

Den engelske journalisten Ben Macintyre har gjort succé med sina historiska faktaböcker som man läser som välskrivna romaner eller deckare. Jag har tidigare läst två riktigt bra böcker av honom; A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal, om den legendariske dubbelagenten Kim Philby, och boken om Oleg Gordievsky, The Spy And The Traitor –The Greatest Espionage Story Of The Cold War, en bok som är mer spännande än de flesta deckare jag läst.
Macintyre gör gedigen research, skriver medryckande och inkännande om de personer han skildrar. Han är helt enkelt en riktigt bra författare. Nu har jag läst hans senaste med stort nöje. Det är en helt otrolig levnadshistoria om en för mig helt okänd spion.

Sonya var kodnamnet för Urusla Kuczynski som blev en av de mest framgångsrika agenterna som spionerade för Ryssland under 1900-talet. Hennes främsta insats, eller värsta enligt amerikanarna, var att hon genom att rekrytera den briljante fysikern Klaus Fuchs, hjälpte ryssen att ta fram atombomben.

Urusla var tysk judinna. Med betoning på tysk. Hennes far Robert var en framstående forskare inom statistisk. Han ägde Tysklands största privata bibliotek och umgicks i den tidens främsta intelligentsia. Robert Kuczynski och hans stora familj såg sig som tyskar.

Hans unga dotter gav sig tidigt in i politiken och blev en aktiv ungkommunist.
Macintyre inleder boken med ”Den 1e maj 1924 drämde en polis i Berlin en gummibatong i ryggen på en sextonårig flicka och bidrog till att skapa en revolutionär. (sid. 9 )

Urusla gifte sig tidigt med Rudi som var arkitekt. Det var svårt att få arbete i Tyskland och genom kontakter hamnade de i Shanghai. Ursula förfasade sig över rikedomen hos de få och en fattigdom som hon inte kunde föreställa sig för de många. Där träffade hon den karismatiska amerikanska journalisten och spionen Agnes Smedly som rekryterade henne. Hon blev också vän med den främste spionen i historien enligt Ian Fleming, författaren bakom James Bond-böckerna: den legendariske Richard Sorge, en festprisse och kvinnokarl. Enligt Macintyre var det hela livs stora kärlek.

Ursula fick lära sig att bygga radiosändare för att kunna skicka meddelanden till Moskva. Hon gjorde det med stor framgång och det blev början på en enastående karriär som tog henne runt i Kina, Ryssland, Schweiz för att till slut, inte utan problem då hon ansågs som en säkerhetsrisk av MI5, komma till England dit hennes familj flyttat under kriget. Hela tiden spionerade hon för Ryssland och steg i de militära graderna. Macintyre tror att hon hade en förmåga att skapa tillit vilket gjorde att hon klarade sig undan de sanslösa utrensningar som en alltmer paranoid Stalin låg bakom.

Under åren hann hon få tre barn med tre olika män. Två av dem var hon gift med. Äktenskapen och barnen blev den perfekta täckmanteln för Urusla lyckade under enorm press vara mamma och hemmafru på dagtid och spion och radiotelegrafist på nätterna. Barnen klagade ofta på att deras mamma sov på dagtid. Det gjorde inte kamraternas föräldrar!!

Jag har inte för avsikt att berätta mer om boken för du vet redan nu om det är något för dig eller inte. Och jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig. Den är för mig kanske inte i nivå med de två tidigare jag läst. Dock Macintyres lägsta nivå är mycket hög. De två andra blev lite mer som deckare med sina dramatiska avslut. I Agent Sonya får vi i lugn och ro följa Urusla liv till slutet när är dekorerad hjälte i DDR. Men det är ett fascinerande porträtt av en enastående kvinna, intelligent, övertygad och passionerad som försöker leva två liv parallellt under svår press. Det är också ett levande porträtt av en del av 1900-talet svåra historia och de värderingar som de var beredda att offra sin liv för.

Alla med det minsta intresse för historia kommer ha stort utbyte av denna och Macintyres andra böcker. Som tur är har jag många kvar att läsa.

EN VÄRLDSBERÖMD FÖRFATTARE DU TROLIGEN INTE HÖRT TALAS OM – TJINGIZ AJTMATOV: DZJAMILJA

Publicerat den av

Tjnigiz Ajmatov (Чыңгыз Айтматов) 1928-2008:
Dzjamilja
”Džamilja”
Utgiven 1958
På svenska 1978
65 sidor
Översättning: Lars-Erik Blomqvist
Wahlström & Widstrand

Hade det inte varit för mitt, även för mig, förvånande goda minne för namn hade jag inte reagerat när min vän T. frågade om jag vill ha en liten tunn bok Dzjamilja skriven av Tjingiz Ajtmatov. Jag kastades tillbaka till 70-talet och svensk TV-teater. Det fanns ett minne om en stark uppsättning av en pjäs med berget Fuji i titeln och att den fine skådespelaren Jan Blomberg var med.
Och mycket riktigt, efter lite googlande kom jag fram till att i augusti 1976 visades Ajtmatovs pjäs Bestigningen av Fujijama i regi av Ernst Günther och med en samling av några av den tidens ledande skådespelare. https://smdb.kb.se/catalog/id/004004633

Ajtmatov var från Kirgizistan som fram till 1991 var en del av det forna Sovjetunionen. Han skrev ett flertal romaner både på ryska och kirgiziska. Han ansågs som en mycket framstående författare. Ajtmatov avslutade sin karriär som toppdiplomat för Kirgizistan.

Idag ser man aldrig hans namn men döm om min förvåning när jag finner att 10 böcker är översatta till svenska av Lars-Erik Blomqvist som var en av våra främsta översättare från ryska.
Ajtmatov är översatt till över 100 språk och Dzjamilja har kommit i över 45 (!) upplagor i Tyskland läste jag någonstans. Ajtmatov nämndes även i Nobelprissammanhang.

Dzjamilja är en kortroman som utspelar sig under andra världskriget. Alla män är ute i striderna vilket gör att barn och kvinnor måste arbeta i kolchoserna. Huvudperson är den unge Seit som får i uppdrag att vara sin svägerska Dzjamiljas förkläde. De måste arbeta med att transportera säd. Dzjamiljas svärmor är orolig för att hon skall utsättas för männens närmanden och Seit får uppdrag att skydda henne. Den tonårige Seit är djupt förälskad i den självständiga och färgstarka Dzjamilja.

En av de som arbetar med transporten av säd är Danijar som återkommit efter att ha blivit skadad i kriget. Danijar är en ensamvarg som inte pratar med någon. Men under arbetet finner Dzjamilja och Danijar varandra och en kärlekshistoria som förändrar allas liv tar sin början.

Dzjamilja är en bok som är lätt att tycka om. Ajtmatov skildrar ett hårt liv med en poetisk lätthet. Den vackra naturen och stäpplandskapet är hela tiden närvarande, nästan som en egen gestalt i berättelsen. Han är en god människoskildrare och kärlekshistorien är både vacker och gripande.
Det är en liten berättelse med lång eftersmak. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av Ajtmatov.

När jag började läsa boken fick jag googla fram var Kirgizistan ligger. Intet anande jag att några dagar senare skulle världen blickar vändas mot Centralasien genom upploppen i grannen Kazakstan. En mycket tråkig historia. Man förstår när man läser Ajtmatov hur intimt länderna hör samman.

Efter att ha sett lite filmer på Youtube kan man lätt bli sugen på att åka dit. Landskapen är hisnande vackra.
Med Ajtmatov får du en fin guide till en okänd del av vårt stora klot.

TILLBAKA I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: TEMPORARY PERFECTIONS

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Temporary Perfections
”Le Perfezioni Provvisorie”
Utgiven 2010
På engelska 2011
Översatt Antony Shugaar
249 sidor
Bitter Lemon Press

Detta är den fjärde boken i Gianrico Carofiglios fina serie om försvarsadvokat Guido Guerrieri verksam i Bari i södra Italien. Jag har läst de 3 föregående med stort nöje. Som jag skrivit om tidigare sålde hans lågmälda deckare för dåligt och det svenska förlaget gav upp. Men hans namn är i stigande och hans böcker fortsätter att översättas till engelska. Carofiglio har nu skrivit sex böcker om Guerrieri plus några romaner till.

I Temporary Perfections blir Guerrieri uppsökt av en kollega och de upprivna föräldrarna  till en försvunnen flicka, Manuela. Det vill att Guerrieri tittar på om polisundersökningen missat något. Hans spontana reaktion blir att säga nej men hans mun svarar ja.

Guerrieri undrar vad han håller på med. Skall hon bli privatdetektiv nu? Han är ju försvarsadvokat.
Polisen visar sig ha gjort ett gediget arbete och Guerrieri har svårt att hitta några ingångar. Men när det visar sig att det finns kopplingar till droger och drogförsäljning nystas sakta förklaringen upp och sanningen kommer fram.

Som vanligt står deckarhistorien inte i centrum hos Carofiglio. Den stora behållningen av hans böcker har varit skildringen av Guerrieri och hans kamp med att komma till rätta med livet som 40-åring, frånskild och ensamstående. Att följa hans tankar och hans filosoferande. Och det fina porträttet av komplexa Bari.

I Temporary perfections är själva deckarintrigen så lövtunn och nästan marginaliserad att man ibland glömmer av den. Det är de andra delarna som träder fram. Tyvärr tycker jag denna gång att det påverkar boken menligt. Det blir lite långrandigt, han tappar tempo och det finns scener som skulle kortats av eller tagits bort.
Jag vet inte om det är att jag denna gång måste läsa på engelska som gör att romanens miljöer doftar mindre. Eller där det bara att jag börjar känna hans Bari bättre.

Hade det inte varit för att jag tycker så mycket om hans rollfigur och vill läsa vidare om honom så hade jag nog lagt boken åt sidan. Men den nästa boken i serien, A fine line,  nominerades till Crime Writers Award vilket tyder på att jag har något att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om de tidigare böckerna:

 

 

ÅRETS BÖCKER 2021

Publicerat den av

Under årets sista, och i Göteborg mycket dimmiga, dag är det dags att sammanfatta läsåret 2021. Ett år som bjudit på en hel del stimulerande läsning. Jag skulle med några få undantag kunna rekommendera alla de böcker jag skrivit om. Numer är mitt tålamod för sådant som inte fångar mig mycket begränsat. De andra har jag har jag helt enkelt struntat i att läsa ut
Här kommer årets ”bästa lista”.

SKÖNLITTERATUR
Det mesta jag läst i år finns i denna genre och det är fyra böcker som sticker ut.

  • Nikolai Grozni: Wunderkind. Har aldrig läst någon som kan skriva så om musik. Men där finns mycket mer i denna hisnande roman.
  • Stefan Hertmans: Främlingen. En fascinerande hybrid av roman, essä och memoar.
  • Andrew O´Hagan: Mayflies. En varm, rolig och sorglig roman som tråkigt nog inte finns på svenska än.
  • Ludmila Ulitskaja: Det gröna tältet. En magnifik roman. Ett för mig nytt och stort författarskap.

DECKARE
Det är två böcker som sticker ut i år.

  • Antti Toumainen: Kaninfaktorn. En oerhört rolig, välskriven och spännande deckare. Den gör sitt segertåg över världen nu.
  • S.A Cosby. Razorblade Tears. Ett nytt namn på deckarhimlen. Och en mycket bra författare. Om att vara svart i det rasistiska södra USA. Spännande och känslomässigt berörande.

FACKLITTERATUR

Ännu mer förvånade är att det bara blev en bok i denna stora genre i år Men det var å andra sidan mycket underhållande läsning: Nick Crane: Latitude -The Astonishing Adventure That Shaped The World

ÅRETS BOK 2021
Det blir Stefan Hertmans Främlingen. Denna mästerliga författare. Till min glädje har jag fått reda på att han senaste roman De Opgang kommer på engelska troligen under 2022. Hertmans svenska förlag har givit upp.

Ett stort tack till alla er som följer, kommenterar och inspirerar till läsande och skrivande. Gott nytt år!

EN GIFTIG BERÄTTELSE OM DET MODERNA RYSSLAND – SERGEJ LEBEDEV: DEBUTANT

Publicerat den av

Sergej Lebedev (1981-):
Debutant
”Дебютант”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: NIls Håkanson
256 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Mitt favoritförlag, Nilsson förlag, har nu förvånat mig genom att ge ut som vad jag tror är deras första ryska roman. Sergej Lebedevs hyllade, välskrivna och skrämmande Debutant. Hans första roman Vid glömskans rand (2010) finns sedan tidigare på svenska. Debutant är hans femte roman. Hans svenska översättare är ingen mindre än Nils Håkanson som nyligen vann Augustpriset för Dolda gudar.

Romanen inleds magnifikt. Lebedev målar upp elegant upp det lilla samhälle som dissidenten Vyrin bor i. Vyrin lever under skyddad identitet. Efter många års rädsla har han till slut landat i något som verkar vara ett relativt lugn. Även om han aldrig kan komma tillbaka till den han egentligen var både som individ och medborgare. Vyrin går till sin favoritrestaurang där personalen känner honom och där han känner sig relativt trygg.
Rädd som han är för getingar får han lite panik när han känner ett stick i nacken och försöker genast ta bort gadden. Men det är ingen geting utan den ryska underrättelsetjänsten som efter lång tid till slut tagit honom. Det gift som dödade Vyrin heter Debutant, ett gift som inte lämnar några spår efter sig. Det perfekta giftet.

På en annan plats i Europa, troligen i Tjeckien men Lebedev ger oss inga ortsnamn, sitter en annan dissident Kalitin och lever ett ganska tomt liv. Tomt sedan han flydde ett Sovjet som brakade samman och inte längre var ett land som han kunde tro på. Ett beslut han i dag ångrar. Kalitin är vetenskapsmannen som skapade Debutant. Nu sitter han och drömmer om hur han skulle gjort eller vad han kan göra för att få fortsätta att ägna sig åt sin älskade vetenskap. Men både cancern, som har just fått besked om, och en begynnande känsla av att den rysk underrättelsetjänsten kanske är på gång, har börjat flåsa honom i nacken. Kalitin börjar förbereda sig för att fly. Men vart?

På boken baksida står det är att det är en “isande thriller” och paralleller har dragits till ingen mindre än mästaren John le Carré. Jag tycker dock att det är lite missvisande att kalla det en thriller. Visst finns det spänningsmoment. Skall de två yrkesmördarna från underrättelsetjänsten på jakt efter Kalitin, men som hela tiden stöter på problem, lyckas. Kan Kalitin komma undan? Men som med John le Carré så står spänningen inte i centrum. Det är mer som en restprodukt av en annan berättelse.

Den fascinerande bok som Lebedev skrivit handlar om ett system och de människor, processer, tankar och symboler som vidmakthåller det. Och konsekvenserna för de som flyr. Det är en moralisk roman om vetenskapsmännens ställningstaganden eller i Kalitins fall icke ställningstagande. Han brinner för kemin men viker undan för blicken när ha ser vad det kan användas till. Framförallt när andra än ryssarna själva använder det.

Vi får följa den lille Kalitin från hans barndom till en sedermera framgångsrik karriär i denna mycket hemliga och sektliknande värld där de mest fruktansvärda kemiska vapen utvecklas. På vägen berättar Lebedev om Sovjets paranoida historia och hur den nu under Putin är på väg tillbaka i det moderna Ryssland.
Det är lätt att se paralleller till alla giftmord eller försök som drabbar ryska dissidenter de senaste åren troligen beordrade av Putin. Jag har tidigare skrivit om Rysslandskännaren Luke Hardings bok om mordet på avhopparen Alexander Litvinieko, A very expensive poison.

Men tro nu inte efter denna karakterisering av boken är det är en tung social-historisk roman. Lebedev är en utsökt stilist, stundtals poetisk, som Nils Håkanson översatt till en mycket njutbar svenska. Berättelsen med alla dess utvikningar flyter elegant fram. Lebedev har en skarp blick för både människor och miljöer och en stundtals mild humor mitt i det svarta.
Lebedev bekräftar, nyanserar och fördjupar det vi dagligen ser läser om i ett Ryssland som går in i framtiden baklänges.

Återigen ser Nilsson förlag till att vi får upp ögonen för ett spännande författarskap.

Avslutningsvis tänkte jag ofta på denna intressanta ledare av Peter Wolodarski i DN från 211221 som jag tor du kommer åt utan att prenumerera. https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-varfor-agerar-putin-sa-fientligt-mot-omgivningen/

 

ETT SPRÅKLIGT OCH MUSIKALISKT FYRVERKERI – NIKOLAI GROZNI: WUNDERKIND

Publicerat den av

Nikolai Grozni (1973-)
Wunderkind
Utgiven 2011
På svenska 2012
Översättning: Niclas Hval
318 sidor
2244

”Himlen ovanför Sofia är gjord av granit. Den är grå på morgonen, gråare på eftermiddagen och svart på natten, fast med ett svagt rubinrött sken eftersom dess korniga yta upptänds av blinkande trafikljus, starkt upplysta spårvagnar, rastlösa hyreshus, tv apparater, neonskyltar, många skimrande ryska soldater som stöps i brons och av feta apparttjiki som i sina röda drömmar irrar omkring i V. I. Lenins samlade verk.”

Så inleds denna häpnadsväckande roman av den bulgariske författaren Nikolai Grozni. Trots att den svenska översättningen av Niclas Hval vann pris för årets bästa översättning, gick boken relativt obemärkt förbi. Det är mycket synd.

Grozni är utbildad klassisk pianist som tidigt vann priser. Sedan har han studerat jazz och komposition i Berkeley och även ”creative writing”. Han har skrivit tre romaner på bulgariska och en bok på engelska om hans tid som buddistmunk. Detta är hans första roman på engelska. Numer bor han i Frankrike. En sammansatt och spännande person minst sagt.

Romanen, som enligt Grozni är till 75% självbiografisk, handlar om den unge begåvade pianisten Konstantin och hans uppväxt i Bulgarien åren före muren föll. Sofia finns där i bakgrunden, en stad Konstantin trots allt verkar tycka mycket om trots att vi bara ser dess skuggor och skitiga bakgator. Det är nästa aldrig ljust utan ett mörker sipprar hela tiden fram.

Konstantin är elev på Sofias musikskola för begåvade barn där de drillas för att bli ledande musiker. Men samtidigt krossas de mest begåvade under det totalitära förtrycket i den korrupta skolan. De förväntas vara ordningsamma a-barn och skapande konstnärer samtidigt.
Konstantin är en tonårig idealist och rebell som bara vill ägna sig åt musiken. Allt annat är ointressant. Han och hans vänner festar, röker, har tillfälliga relationer och gör uppror mot ordningen i skolan. Detta ses inte med blida ögon av ledningen.

De mest begåvade musikerna i romanen bryts alla ned på olika sätt. Medan ”robotarna” som är duktiga men inte har något att säga musikaliskt, ingen egen konstnärlig själ, klarar sig genom systemet. I hela det systemet finns den plågsamma paradoxen.
”Var det inte själva gåvan som störde dem mest. Så orättvist, så marxistiskt och proletärt att födas med en gåva” (sid 24)

Grozni är en gudabenådad stilist som skriver helt enastående om musik. Varje kapitel har ett musikstycke som underrubrik. Oftast är det Chopin som är Konstantins husgud.
“Hans kompositioner var våra böner och vi bad dem utan uppehåll. (sid 43).
Läsningen har inneburit mycket lyssnande på Chopin vill jag lova.

Läs hur underbart han skriver om Scherzo no.1. Konstantins lika begåvade vän Vadim spelar stycket under en gemensam lektion hos deras älskade pianolärare som går under namnet Nyckelpigan:
“Vadim sträckte på sig, tog ett djupt andetag, flyttade händerna till det övre registret och gjorde sig redo att ta det första ackordet. Scherzo nr 1 inleds med ett desperat skrik, man har vaknat ur en mardröm och upptäcker att det man drömt är sant. Det sista sandkornet ger efter för den andra sidans dragningskraft och faller ned på den meningslösa högen av minnen, Det finns ingen väg ut, ingen horisont. Det finns bara ett nu och till och med det är en illusion.

Det andra ackordet är både förståndigare och argare på samma gång, i timglasets fängelse kan man bara vänta. Fångad i tiden, utan för tiden minns man tidens slut. Sedan kommer galenskapen, alla murar raseras – en medvetandevirvel letar efter en utväg. Kan det finnas en helig utgång? Inga dolda falluckor? Det skulle vara en mardröm i en mardröm, alltså finns det fortfarande en chans att man drömmer, det kan finnas en högre grad av medvetenhet. (sid 39)

Här kan du se den mycket begåvade Yundi Li spela stycket
Yundi Li plays Chopin Scherzo No.1 Op.20 in B Minor

Vadim och Konstantin är Nyckelpigans favoritelever som hon tror är bland de få som kan gå långt. Konstantin ser upp till Vadim som en musiker med en oerhörd förmåga att gestalta musiken. Men de är olika som pianister:
“Vadim spelade Chopins Andante spianata med en sammetslen längtan som hos en tonåring som är kär för första gången; jag spelade den med begäret och sorgen hos någon som redan är bekant med ungdomens synder. Han formade sköna viskande scener som på ett utsökt vis strävade efter det som inte redan erfarits; jag frambesvärjer ett mörkt sinne som fick det oskuldsfulla att förvandlas till desillusionering. Han spelade preludiet i e-moll som en vaggvisa för en döende vän – mjukt, lugnande där varje ton var ett steg mot den silvriga stranden, som en minnes droppe som föll ner i Lehte ; jag spelade den med de evigt fördömas ångest och de som ropar den gamla frågan om och om igen och sedan hånfullt tar emot det uppenbara svaret. (sid. 45)

Jag har då aldrig läst någon som kan skriva så brännande om musik. Och ni förstår vilket fantastiskt jobb Niclas Hval, har gjort. Det sprakar om prosan, den svänger och kränger och det är bara att åka med.

Med mitt stora intresse för klassisk musik och piano var denna bok förstås ”gefundenes fressen”. För första gången förstod jag vad det på riktigt innebär att bli klassiskt skola pianist. Hur det känns i själ och ffa i kropp då det ett fysiskt arbete. Och hans sätt att skriva om musik påverkar hur jag lyssnar nu,

Men romanen är också en fasansfull barndomsskildring i en totalitär stat som kostade Grozni oerhört mycket att återskapa. Efter att inte ha spelat piano på 13 år övade han maniskt i ett år samtidigt som började skriva romanen. Detta för att komma i kontakt med det livet han hade i Sofia. Den skrevs under vånda. Och det känns.
När Göteborgs-Posten intervjuade honom sade han om att skriva boken
”Det var fruktansvärt. Min förhoppning var att skrivandet skulle hjälpa mig att förstå och komma över, men det blev tvärtom. I stället för att renas öppnade jag dörren till en värld full av inre demoner. Jag är glad att jag blev färdig med den innan jag blev helt galen.”

Det är inte en perfekt roman. Ibland så fastnar berättelsen. Han blir lite väl förtjust i sina formuleringar och handlingen kan bli lite repetitiv. Men efter avslutad läsning lever Konstantin, Vadim och de andra kvar i mig. Deras öden grep mig och jag har lite svårt att släppa dem. Och språket glömmer jag inte.

Det är verkligen synd att denna läsfest inte fick fler läsare. Jag citerar Ulrika Milles som hyllade romanen i DN:
Trots att Bonniers förlag har skapat förlaget ”2244” för att möta den anglosaxiska dominansen genom att fokusera på svarta havs ländernas litteratur separat, är det någonting i de här böckernas aura som gör att de flyger under uppmärksamhet radarn. De har inte försetts med vapen för att slåss på en stenhård marknad, omslagen är vackra men bleka, reklam kontot tycks vara litet. Sloganen ”färgstark läsning” säger ju ingenting om det som flera av de här titlarna från Central- och Östeuropa har gemensamt: den post utopiska bearbetningen av ett politiskt tillstånd, rapport från Europas döda vinkel. Nätbokhandeln Bokus har bara sålt 311 ex av förlagets samtliga titlar under 2011–2012, ”Wunderkind” har hyllats av Eva Johansson i SvD (15/9) men annars: ganska tyst i pressen också om Groznis Sverigebesök nyligen.

Jag bara hoppas att fler upptäcker denna sprakande roman nu.

FÖR DIG SOM VILL GÅ PÅ OKÄNDA STIGAR

Publicerat den av

En av min bloggs mest trogna läsare och som till min stora glädje ofta kommer med spännande kommentarer till mina inlägg är professor Ivo Holmqvist. Ivo läste jag först på den utmärkta nättidningen  Dixikon som jag varmt kan rekommendera

Nu har Ivo berättat för mig att han har en blogg för bortglömda böcker och författarskap www.libriresurrecti.com. Jag har inte hunnit läsa än men titta runt. Det väcker verkligen min aptit. Och jag som har ett kalenderbitarminne känner inte igen många namn!

Som om inte det räcker skriver Ivo även om böcker på denna blogg:
https://ekstromgaray.se/amnen/blogg/skrivo-ivo-holmqvist-skriver-om-bocker-och-annat/

Nöjsam läsning.

EN MILSTOLPE TILL.

Publicerat den av

Förra året firade bloggen 10 år och över 100 000 lästa inlägg.

Upptäckte nu att med dagens recension är jag upp i 300 recenserade böcker. Jag blir själv både förvånad och lite imponerad. Tack till alla er som läser följer och kommenterar. Det är mycket inspirerande.

ETT FYND I MIN BOKHYLLA – IVAN KLIMA: EN KÄRLEKS SOMMAR

Publicerat den av

Ivan Klima (1931-)
En kärleks sommar
”Milostne Leto”
Översatts från tyska av Ingrid Börge
Utgiven 1974
På svenska 1976
222 sidor
Coeckelberghs

Sedan ett år tillbaka följer jag det mycket trevliga kontot Mobergs böcker på Instagram. Herr Moberg, som är ca hälften så gammal som jag, lägger ut inlägg om böcker han köper, läser och säljer. Det som är stimulerande är att han inte, som i andra forum jag följer, bara befinner sig i närheten av vad som pratas om på Babel och kultursidorna just nu. Nej han lägger upp inlägg om böcker jag känner igen från 70-80-talet av då omtalade och nu i många fall lite bortglömda författare. Författarskap som är minst lika intressanta som det som skrivs och ges ut nu. Minnet är ju extremt kort och blir väl bara kortare och kortare med det informationsflöde vi utsätts för i dag.
Jag tror att det var det som inspirerade mig till att spontant plocka ut en bok som stått i min bokhylla sedan 1980. Endast vår herre vet varför Ivan Klimas En kärleks sommar överlevt alla mina utgallringar genom åren. Men det har den.

På 80-talet gav det legendariska förlaget Coeckelberghs ut många författare från det forna östblocket. I dåvarande Tjeckoslovakien kämpade medborgarrättsrörelsen Charta 77 mot diktaturen och var ett ämne som stod högt på agendan i väst. I från Tjeckoslovakien gav Coeckelberghs ut många tunga namn som Klima, Ludvík Vaculík, Pavel Kohout och Bonniers gav ut Milan Kundera. Stora författare som kämpade mot diktaturen.

Ivan Klima är ett av det mest respekterade namnen från den perioden. Han finns rikligt utgiven på svenska då Brombergs fortsatte att översätta honom. Men En Kärleks sommar var det första som kom svenska.

Det är en relativt liten och kompakt roman. Något av ett kammarspel.
Biologen David Krempa brinner för sin vetenskap. Han forskar på hur vi skall kunna förlänga livet. Den traumatiska upplevelsen när hans mor gick bort har satt sådana djupa spår att han vill forska fram ett sätt att mota bort döden.
Han lever i ett ganska trist äktenskap med fru och två barn. Ett äktenskap som ingicks utan någon större passion. All kraft går nu till att arbeta på de föreläsningar han skall hålla när han nu äntligen kommit till ett av sina drömmars mål. David skall om några månader flytta till England för att arbeta på ett universitet i ett år. Han tror att det kan bli ett avgörande steg i hans resa mot ära och berömmelse.
All tid som ägnas åt något annat än hans forskning är bara slöseri med dyrbar tid.

Men sedan korsas hans väg av den unga skådespelaren Iva. Hon är hans totala motsats. En känslomänniska som bara lever i nuet. Iva har egentligen inga stora intressen mer än att roa sig, är obildad och har ett relativt vidlyftigt umgänge med olika män i kulturvärlden. David dras obevekligen in i ett passionsdrama, som först vänder upp och ned på hans liv för att till slut ödelägga det. Och hennes.

Det är en tät text. Vi ses allt ifrån Davids synvinkel. Förutom Iva och Davids fru är alla andra romanfigurer bara statister. Skickligt porträtterar han hur David dras in i detta, blir mer och mer besatt och tar allt större risker. Klima är en god psykolog och David och Iva är trovärdiga och lätta att både förstå och känna sympati för. Klima skruvar sakta åt berättelsen och jag läste med andan i halsen. Hans skicklighet som författare visar sig när illusionerna börjar brista och David och Iva åter landar i en verklighet som inte är den de önskar sig.

En tät gripande och välskriven roman är detta. Jag är glad att sent omsider upptäckt ett fint författarskap.

Den går att tag på antikvariat och bibliotek ifall även du vill läsa.

ÄNNU EN MÄSTERLIG ROMAN AV HERTMANS – STEFAN HERTMANS: FRÄMLINGEN – KONVERTITEN FRÅN 1100-TALET

Publicerat den av

Stefan Hertmans (1951-)
Främlingen
”De Bekeerlinge”
Utgiven 2016
På svenska 2018
Översättning Ingrid Wikén Bonde
333 sidor
Norstedts

För några år sedan läste jag en lysande bok, Kärlek och terpentin, av den då för mig helt okände belgaren Stefan Hertmans. Den kom på svenska 2015.
Så här skrev jag om författaren i mitt förra inlägg:
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal välrenommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flamländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.

Nu var det dags att läsa den roman som kom ut 2018, Främlingen. Den har stått i hyllan ett tag. När jag nu dammade av den och läste första sidan var detta omöjligt att släppa denna roman… om det nu är en roman det är?

Boken kretsar kring den sanna historien om den unga kristna högreståndspersonen Vigdis från Rouen som förälskar sig och rymmer med David som är son till en rabbin. På 1100-talet var det detsamma som att skriva på sin dödsdom om du var en högre ståndsperson.
Det sätts ett pris på hennes huvud av hennes far. De flyr genom ett Europa där påven Urban den andre 1095 startat det första korståget. Det är en oerhört farlig tid. Bland riddarna finns det många som letar efter Vigdis och vill komma åt lösensumman.
Korstågen leder till oerhört mycket våld, nedbrända byar och pogromer. Vigdis eller Hamoutal , som hon heter som gift, och David möter ett ett Europa i brand. Hertmans följer dem fram till deras oundviklig tragiska slut. Det är en resa som för honom från Frankrike till Nordafrika och Spanien. En resa som tar författaren 22 år att göra.

Att han kan skriva denna historia beror på att den judiska tron fanns en regel att du inte fick slänga papper med Guds namn skrivet på. De sparades i s.k. genizah, ett förrådsrum i anslutning till synagogan. Historien om Vigdis och David fanns i genizahn i Fustat Misr (det gamla Kairo) och bevarades och finns nu i Cambridge.

Jag vet inte om jag vill kalla detta roman. I en fin intervju jag fann på Youtube (se här) beskriver Hertmans det som auto-docu-fiction. Utifrån den relativt lilla information som han haft till förfogande han skrivit en suggestiv text där han skickligt förflyttar oss mellan dåtid och nutid. Han målar upp ett dåtida mycket instabilt Europa med en grasserande antisemitism. Hans beskrivning av en pogrom får blodet att isa sig. Parallellt med berättelsen om Vigdis och David följer vi de resor Hertmans gör i deras spår som i sin tur leder till korta essäistiska utflykter. I en annan författares händer kanske denna blandning av roman-reseskilding-essäistik hade känts tillyxad. Men med Hertmans suveräna handlag blir det bara en njutning. Hans språk är som det renaste och klaraste vatten.

Hertmans känsla för detaljer och miljöer får texten att glimra. Trots att det är en relativt kort bok tog den lång tid att läsa. Var jag det minsta trött lade jag den åt sidan då jag inte ville missa något. Ingrid Wikén Bondes översättning är återigen förstklassig.

I Aftonbladet jämförde Claes Wahlin i en mycket lovordande recension honom med W.G. Sebald, som jag inte tyvärr läst än, men också Edmund de Waals Haren med bärnstensögon som var en stor läsupplevelse för mig.

Kärlek och terpentin och Främlingen är de två första i den trilogi som Hertmans skrivit på detta sätt. Den tredje De opgang kom på flamländska 2020. Men tyvärr kommer Norstedts inte att ge ut den på svenska. Hermans suggestiva romankonst har sålt för dåligt för att motivera en översättning svarade förlaget mig.

Det är bara att hoppas på att ett annat förlag tar upp stafettpinnen och översätter De opgang. Det är synd att ett så spännande författarskap bara finns representerat med två böcker.

EN UNDERBAR DECKARE – ANTTI TUOMAINEN: KANINFAKTORN

Publicerat den av

Antti Tuomainen (1971-):
Kaninfaktorn
“Jäniskerroin”
336 sidor
Romanus och Selling

Mitt bloggande har genom åren givit mig mycket tillbaka. Det som överraskat mig och glatt mig kanske allra mest är att jag sedan ett par år får uppdrag som lektör. Det innebär att jag läser en bok, ofta långt före den kommit ut, och skriver ett utlåtande som förhoppningsvis hjälper förlaget att bedöma om de skall försöka få rättigheterna till boken. Och till min stora glädje har detta lett till att några fina böcker kommit ut på svenska.

Ett av de uppdrag som givit mig alla störst läsglädje är denna underbara finska deckare som jag läste i höstas, i engelsk översättning av David Hackston som också den snart kommer ut. Kaninfaktorn är en deckare av toppklass. Tyvärr fick inte det förlaget jag jobbar för boken men tack och lov kommer den ut på svenska på Romanus och Selling.

Antti Toumainen

Antti Tuomainen är född 1971 och ett stort namn i Finland. Har ett antal deckare bakom sig. Flera av dem nominerade till och vinnare av utmärkelser i Finland, Norden och i Storbritannien. På svenska finns sedan tidigare Helaren utgiven på Forum 2012

Numer är Antti och jag Facebook-kompisar (!) och jag ser att hans karriär verkar gå spikrakt uppåt. Kaninfaktorn skall nu bli en serie på Amazon med Steve Carell i huvudrollen.

Henri Koskinen är en mycket matematiskt begåvad man som arbetar med riskanalyser på ett försäkringsbolag. Han är bara intresserad av sådant som går att beräkna. T.ex. är möbleringen i hans lägenhet planerad efter olika möblers nyttjandegrad. Vad kollegorna gjort på helgen finner han helt ointressant.

Samtidigt som Henri får sparken så dör hans bor. Brodern är Henris motsats. Han äger en nöjespark som Henri nu får ta över, med allt vad det innebär med kunder och personal. En sämre lämpad person får man leta efter. Det blir inte bättre när det visar sig att brodern har stora skulder till några tungt kriminella figurer. Och de vill ha tillbaka dem nu!

När jag började läsa boken tänkte jag på Homeland och Bron. Serier med psykiskt dysfunktionella personer som lyckas ha ett arbete. Det är svårt att få det trovärdigt. Jag tycker att Bron, även om det är en spännande serie!, misslyckas kapitalt med det, men Homeland är mycket mer trovärdig.

Tuomainen lyckas i romanen med konststycket att göra Henri trovärdig. Han har säkert en bokstavskombination, men man tror att han kan fungera och kan ha ett mycket kvalificerat jobb. Och jag förstår varför Henri blivit som han blivit. Allteftersom romanen går tycker jag mer och mer om honom och dras in i hans öde.

Deckarhistorien är mycket spännande och väl uppbyggd men det är bara en liten del av vad som gör denna bok så läsvärd. Tuomainen måste vara mycket kunnig i matematik, vilket jag inte är. Hans sätt att införa matematiska föreställningar i hur Henri tänker och agerar är mycket skickligt gjort. Och det är ofta oerhört roligt.
Tuomainen har en underbar humor när han beskriver hur Henris värld krockar med hur vi vanliga känslostyrda människor fungerar. Det blir en utvecklingsroman som skildrar hur Henri vaknar till insikt om att livet har andra färger och facetter än de han hittills har sett.

Romansen med den kvinnliga huvudperson Laura är både öm och tafatt. Och Tuomainen skriver innerligt om den men samtidigt skrattade jag högt åt när Henri inte förstår att något som är så ologiskt som förälskelse kan vara så härligt.

Kaninfaktorn är helt enkelt en välskriven, mycket rolig, intelligent och känslomässigt engagerande deckare som dessutom lyckas vara spännande. Det skall vara den första i en trilogi. Det finns med andra ord mycket att se fram emot.

Skyll dig själv om du inte läser den.

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Publicerat den av

Ian Rankin (1960-)
När mörkret faller
”Set in Darkness”
Utgiven 2000
På svenska 2002
Översättning. Mark Beal
446 sidor
Bokförlaget Forum

När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes.
Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen var inga problem. Rankin skriver så att det är bara att åka med.

I romanen tvinnar Rankin samman mordet av en Labourpolitiker, som kommer från en av Edinburghs mest prominenta familjer, fyndet av ett lik som varit begravt i över 20 år, och en luffare som tar livet av sig men visar sig ha en förmögenhet på 40 000 pund. Vi dras in i ett nät av politiska och kriminella intriger där någon försöker göra stora pengar på markspekulationer. Skottland skall få sitt egna parlament och entreprenörerna slåss om kontrakten.

Till skillnad från de tre första läste jag denna med stort nöje. Rankin är nu rutinerad och bygger upp en komplicerad intrig på ett snygg sätt. Han skriver en läsvärd prosa. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande. Miljöbeskrivningarna atmosfärrika. Det blev som med goda deckare svårt att lägga ifrån sig boken. Visst klichéerna ligger nära ibland. De är svåra att undvika men jag tycker han rundar dem.

Romanen är inte perfekt. Slutet blir kanske något konstruerat och han hade kunnat ta bort ett av spåren som inte tillförde något. Men det är verkligen inte hela världen. En underhållande stund i läsfåtöljen blev det.

Och jag blir sugen på mer Rankin, mer sugen än tidigare. Och bättre betyg kan han inte få.

Här kan du läsa om de andra Rebus-böckerna jag skrivit om
Rankin, Ian: Knots and Crosses (Rebus 1)
Rankin, Ian: Hide and seek (Rebus 2)
Rankin, Ian: Tooth and Nail (Rebus 3)

MOSKVA 1937. I MASSAVRÄTTNINGARNAS EPICENTRUM – EUGEN RUGE: METROPOL

Publicerat den av

Eugen Ruge (1954-):
Metropol
Utgiven 2019
På svenska 2021
Översättning: Aimée Delblanc
427 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan debuterade Eugen Ruge med en stor roman baserad på hans familjs historia. Tiden då ljuset avtar (Nilsson förlag) blev en succé, vann pris och filmatiserades. Jag läste den med stort nöje.

Nu åtta år senare har Ruge publicerat romanen Metropol som är vad man i filmvärlden kallar en prequel. Om farmor Charlotte och styvfarfar Wilhelm och deras upplevelser i Ryssland 1937-1938. Ruge skriver att Charlotte aldrig berättade om de traumatiska åren de var i landet.
Via en historiker får Ruge vetskap om att det finns en akt på henne. Han får också hjälp med att få ut den från det Ryska statsarkivet för social och politisk historia.

Utifrån det materialet har Ruge skrivit en fascinerande och gripande roman. För roman är det. I det spännande efterordet berättar han om vad som är sant och vad som är fabulerat. Ramverket är sant, romanfigurerna är inte fiktiva men allt de säger och tänker är resultat av författarens egen fantasi.

Charlotte och Wilhelm är kommunister och flyr nazisternas Tyskland för att i Sovjet arbeta för Komintern. Organisationens uppdrag var att på alla möjliga sätt sprida revolutionen över Europa världen. Det var en organisation som inte skydde några medel.

Romanen utspelar sig som sagt 1937 ett år som är “annus horribilis” i Rysslands historia. Det är det året som Stalins och NKVD:s (underrättelsetjänsten) paranoia blommade ut helt. Detta ledde till att ett mycket stort antal människor dömdes i påhittade rättegångar och huvudena rullade på löpande band. Det var många tusen. Det spelade ingen roll på vilken nivå du var på i samhället. Ingen gick säker.

Romanen inleds med att Charlotte och Wilhelm är på resa i Georgien, den stora ledarens land. Stalin var ju inte ryss. I Pravda läser de att Alexander Emel som de känner och sålt en grammofonspelare till är anklagad för att vara spion som på uppdrag av Trotskij stått i spetsen för en kampgrupp. Emel är alltså en folkfiende, det värsta epitet du kan få och detsamma som en dödsdom. Wilhelm och Charlotte får panik. För att ha umgåtts med en folkfiende och inte insett att han eller hon var det var också förenat med livsfara.

Hotell Metropol.

Wilhelm och Charlotte fråntas sina arbetsuppgifter och flyttas till legendariska Hotel Metropol tillsammans med många andra från deras avdelning. I över ett år bor de på hotellet och lever sysslolösa under ovissheten om de kommer överleva. Allteftersom människor runt om dem bara försvinner och ingen vågar prata om det. Charlotte och Wilhelm är dock några av de få som överlever Hotel Metropol. Ruge skriver i efterordet att han inte vet hur det kom sig att de kom undan

Om Tiden då ljuset avtar var en bred familjeroman som spände över lång tid är det en mycket mer komprimerad roman. Det är fascinerande att följa dessa kommunister som trots allt det de upplever håller fast vid som tro. När man läser de dokument som finns i boken, som är autentiska, associerade jag till religiösa sekter med sina absoluta renhetskrav, att man inte på något sätt får avvika från den rättas tron.
När jag under läsningen surfat lite för att få lite bakgrund runt året 1937, hittills okänt för mig, framgår det att historikerna dock inte kan riktigt kan förklara uppkomsten av paranoian och massavrättningarna. Men det är som om hela samhället under Stalin var en gigantisk sekt.

Jag kan erkänna att det tog ett lite tag att komma in i romanen. Det är många namn och en hel del fakta att hålla reda när Ruge bygger upp den historiska bakgrunden. Men när väl romanen verkligen rullar igång så sögs jag in i den och var ohjälpligt fast. Hotel Metropol blir det lilla mikrokosmos som skildrar världen utanför.

Jag mindes inte att Ruge var en så god stilist som jag tycker han är i denna roman. Veteranen Aimée Delblanc har överfört det till en mycket fin svenska. Meningarna är ofta korta, lätta, musikaliska och precisa att det är en njutning att läsa. Det är en vacker, finstämd och nästan ömsint prosa.

Porträttet av Charlotte och Wilhelm och deras allt annat än enkla relation är inkännande och nyanserat.
Med säker hand beskriver Ruge hur personerna anpassar sig steg för steg i en allt vansinnigare värld. Många är trots det orubbliga i sin kommunistiska övertygelse. De vet dessutom att de inte kan protestera om de skulle vilja. För då rullar deras huvuden.

Vasiliy Vasilievich Ulrikh (1889-1951)

Romanens komiska höjdpunkt är porträttet av en av de högsta domarna under Stalin Vasiliy Vasilievich Ulrikh. Han klarade sig märkligt nog. Han var Stalins hantlangare och skrev under oerhört många dödsdomar.

Ruges porträtt av honom är inte insmickrande. En osäker, fåfäng och feg man orolig för sin status, sin fetma och sina väderspänningar. Mest intresserad av att jaga kjoltyg men rädd för hans lika tjocka fru skall komma på honom. Detta porträtt av en tom människa fick mig att skratta högt. Om än mot en tragisk fond. Det var dessa människor som gjorde processerna möjliga.

Förutom de säkra personporträtten så lever vinjetterna vi ser av Moskva ochTbilisi.

Det säger en del om standarden på den svenska litteraturbevakningen att ingen tidning än recenserat denna välskrivna, välkomponerade, historiskt intressanta och spännande roman. Läs den. Jag lovar att du inte kommer bli besviken.

Här kan du läsa vad jag skrev om Tiden då ljuset avtar.

SISTA DELEN I DEN HYLLADE NEAPEL-SVITEN: ELENA FERRANTE: DET FÖRLORADE BARNET. BOK 4 MEDELÅLDER OCH ÅLDRANDE

Publicerat den av

Elena Ferrante:
Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande
“Storia della bambina perduta”
Utgiven 2014
På svenska 2018
Översättning: Johanna Hedenberg
480 sidor
Norstedts

Äntligen har jag läst den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-trilogi. Jag kan undra varför det tog så lång tid. Jag hade ju mina reservationer mot tredje delen men det var ändå en läsupplevelse. Jag bara glömde av dem…

Av en slump lyfte jag ned den fjärde delen och började läsa. Uppehållet framstod då som mycket märkligt. Jag sögs in i texten och kände stor läsglädje. Även om det gått alldeles för lång tid fanns mycket kvar, trots det stora persongalleriet.

I fjärde delen avhandlas Lenu och Linas medelålder och ålderdom. Många av har läst och älskat dessa romaner. Därför ordar jag inte om handlingen.
Och för er som ännu inte läst dem vill jag inte säga något för detta är verkligen berättelser med stort B. Du får själv upptäcka alla vändningar och överraskningar.

Det är en intensiv romansvit. Livet i Neapel är hårt. Ett strikt patriarkalt samhälle med fattigdom och tung kriminalitet som en del av vardagen.
Lenu och Linas relation är också oerhört intensiv. Och jag kan villigt erkänna att jag som i tidigare delar tröttnade lite på dem. Vid ett tillfälle under läsningen av Det förlorade barnet bestämde jag mig för att jag har fått nog. Jag läser inte mer. Dagen därpå satt jag där igen.
Henne prosa är lite konstlös och stundtals lite tråkig men samtidigt fångas jag av historien. Det är trots allt mycket skickligt skrivet.
Trots avmattningen jag kände sista 100 sidorna blev jag trots det förvånad över hur tagen jag var när romanen var slut och den tomhet jag kände. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag följt dem i över 1500 sidor…

Min små reservationer till trots. Ferrantes svit är ett kraftprov. Med sin starka berättelse, sin djupa psykologi, den skarpa sociologiska blicken, och som en skildring av det patriarkala Neapel och ett stycke italiensk 1900-talshistoria ur ett kvinnligt perspektiv kommer böckerna tillhöra litteraturhistorien för lång tid framöver.

Ni som inte har läst den har något att se fram emot.

Denna del var nominerad till International Man Booker Award.

EN FRANSK LITTERÄR GIGANT DU INTE HÖRT TALAS OM – JULIEN GREEN: MOÏRA

Publicerat den av

Julien Green (1900-1998)
Moïra
Utgiven 1950
På svenska 1951
Översättning E. R. Gummerus
218 sidor
Gebers förlag

Jag ville överraska mig själv och på måfå plockade jag ut en bok som samlat damm länge. Julien Greens roman Moïra från 1950. Jag tror jag läste om Green i Svenska Dagbladet på 80-talet. Det fastnade i minnet och det är säkert över 15 år sedan köpte jag romanen på ett antikvariat.

Julien Green är det nog inte många som känner till i Sverige. Men i Frankrike är han en litterär gigant. Trots att han egentligen är amerikan.
Green föddes av amerikanska föräldrar i Paris. De var från sydstaterna och tillhörde dess överklass. Hans protestantiska uppfostran var mycket sträng, driven av en djupt troende mor. När hon gick bort upptäckte Green katolicismen och konverterade vid 16 års ålder. Han bodde större delen av sitt liv i Frankrike.

Green blev nästan 98 år gammal och skrev ett 30-tal böcker, alla utom en på franska. Mest känd är han för sin dagbok som han förde under hela sitt liv. På svenska finns det ett fåtal av hans romaer översatta bl.a. den stora historiska romanen om Sydstaterna Les pays lointains. Den kom på svenska 1995 med titeln Landet långt borta.

Green är den första utlänning som blev medlem i Franska Akademin. Han erbjöds av presidenten att bli fransk medborgare men tackade nej av lojalitet till sitt hemland.
Green fick Grand prix de littérature de l’Académie française 1970.

Moïra utspelar sig 1920 på ett universitet i sydstaterna baserad på University of Virginia. Där Green studerade som ung.

Joseph är en ung man från enkla förhållande som kommer från en ten ej namngiven håla för att studera. Han är egentligen osäker på vad han skall välja men hans mål är att bli präst. Joseph är mycket djupt troende, en bokstavstrogen. Joseph vill inte sticka ut men med sitt röda hår, gängliga kropp, och aparta personlighet vet alla vem han är. Han vägrar att deltaga i det som många förknippar med universitetslivet, fester, alkohol och möten med det motsatta könet. Bibeln är Josephs rättesnöre och han ser bara hädelser i vad hans medmänniskor gör.
Dessutom blir han så provocerad av sina studier. När det visar sig Romeo o Julia innehåller “snusk”, så river han ut de sidorna.

Joseph blir mer och mer ensam. Men han lär känna David som också är djupt troende men inte lika rigid som Joseph. David försöker stötta honom både i hans försök att finna Gud men också i att se lite mer nyanserat på vad det innebär att vara troende.

När Joseph kommer till universitet för han ett rum hos Mrs. Dare. Det rummet som han bor i tillhör hennes styvdotter Moïra som är en riktig slarva förstår vi. Begiven på festligheter och karlar. Detta provocerar Joseph som redan före han träffat henne börja få förbjudna fantasier om henne, vilket plågar honom djupt. När de till slut träffas och hon utmanar Joseph med sin sinnlighet får det mötet oanade och tragiska konsekvenser.

Moïra är en roman som inte liknar de moderna romarer jag vanligtvis läser. Nej det var mer som ett läsa Dostojevskij. Om en man som kämpar med sin tro och sin moral och till slut gå under. Eller gör han det? Slutet är öppet och jag blir inte helt klar med det.

Green är en mycket elegant författare. Prosan smeker läsaren när han mejslar ut människor och miljöer. Den kan verka lite ålderdomlig men det kanske har att göra med att översättningen har 60 år på nacken. Green porträtterar skickligt med psykologisk skärpa Josephs väg mot det tragiska slutet. Claes Hoogland fångar något när han beskriven romanen (Se bilden på baksidan).
Jag tror att Moïra har många självbiografiska drag. Green är homosexuell och de frågeställningar som Joseph brottas med har säkert Greens brottas med också.

Efter avslutad läsning tänkte jag att Moïra var en skildring av vad som händer när en religiöst rigid person konfrontera med andra verkligheter och med sitt eget kött. Men troligen är det inte det som Green vill skildra. Jag fann en intervju med honom i en bok där den tyska litteraturkritiken och journalisten Iris Radisch, som skriver i Die Zeit. Boken heter Die letzen Dinge. Där intervjuar hon ett antal stora författare i slutet av livet. Hur närheten till döden förändrar, om den gör det, deras blick. https://www.rowohlt.de/buch/iris-radisch-die-letzten-dinge-9783499631115

I intervjun med Green säger han att i hans livs hela tiden funnits en kamp mellan kroppen och själen Och en kamp mot det sexuella begärets i alla former. Kroppen och sexualiteten kan inte fylla upp ditt liv, ge det mening. Det kan bara tron.
Och synden, ett viktigt begrepp för Green, är du måste döda det hinder som begäret, det kroppsliga innebär. (sid 15–30).

Moïra var förutom att det är en vackert skriven roman, en för mig annorlunda och intressant läsning. Då religiösa frågorna tar liten plats i mitt tänkande kom jag här in i en tankevärld som var mig mycket främmande och därigenom intressant. Det är en fin roman men att som den tyvärr lite bortglömde författaren Bengt Söderbergh kalla den ett mästerverk, det är ett steg för långt för mig.

Du finner boken på Bokbörsen som du vill läsa den.

EN STOR ROMAN AV EN STOR FÖRFATTARE – LJUDMILA ULITSKAJA: DET GRÖNA TÄLTET

Publicerat den av

Ljudmila Ulitskaja (1943-)

Det gröna tältet
зеленый шатер (Zeljonyj sjatior)
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Hans Björkegren
650 sidor
Ersatz förlag

Apropos att köpa böcker brukar jag säga: När jag var ung hade jag inga pengar och all tid. Nu har jag pengarna att köpa det jag vill ha men inte all tid. När jag kallt konstaterade, i ett samtal med en jämnårig vän, ungefär hur många böcker jag har kvar att läsa i livet, blev han så påverkad att han återkom till det flera gånger efteråt.
Jag är därför skeptisk till tjocka böcker. Framförallt om de anses som krävande. Förutom att de tar stor plats, är de verkligen värda den tiden de tar att läsa dem. Ibland inte. Jag har avbrutit läsningen av flera tegelstenar.

Eftersom jag älskar att köpa böcker krävs det en utrensning ibland. Det finns helt enkelt inte plats kvar. Fråga mig inte varför jag i sista stund plockade ut Det gröna tältet av Ljudmila Ulitskaja ur de välfyllda kassar som skulle till antikvariatet. Det är en tegelsten. Inköpt på bokrean billigt för några år sedan, men 650 sidor tjock (inte 704 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Jag hade senare hört att den skulle vara svårläst. Mao stor risk för att bli utrensad. Som tur var skedde det inte.

Ljudmila Ulitskaja är en mycket populär rysk författare som bla tilldelats det mycket prestigefyllda Austrian State Prize for European Literature. På svenska finns det enligt vad jag kunnat läsa mig till nu fem romaner utgivna och en sjätte kommer i höst. Alla utom en på Ersatz förlag.

Det gröna tältet är en bred berättelse som sträcker sig från 50-talet och Stalins död till 90-talet och poeten Josef Brodskys död. De är en roman som handlar hur det är att leva i en diktatur och om de människor som gör motstånd mot det. Som försöker skapa sig en frihet och påverka systemet inifrån. Det är en historisk roman om en epok i Rysslands historia. Man kanske kan kalla den en kollektivroman. Men det är också en intensiv roman om kärlek, vänskap, trohet och svek.

I centrum står tre pojkar Ilja, Mischa och Sanja som blir riktiga vänner i skolan. Tre egensinniga begåvade och känsliga pojkar. Vi får alltså följa den under 30 år. De fogar sig inte in i det sovjetiska samhället utan är dissidenter i mer eller mindre skala. Ilja blir fotograf som fotograferar dissidentrörelsen, Mischa litteraturvetare och misslyckad poet och Sanja musiker och sedan när han inte längre kan spela kompositör (Ulitskaja skriver underbart om musik!).

Det genomgående för de tre är deras stora kärlek till konst, litteratur och musik. De är involverade i spridandet av samizdat-litteratur vilket var ett andningshål för litteratur i Ryssland. Den kraft som litteraturen har och det värde som den tillmäts i den ryska kulturen är något enastående. Den betyder något. Är inte bara underhållning som det reducerats till i vårt land.

Men dessa tre personer är bara en språngbräda till det myller av människor som omger dem. Flera romanfigurer dyker bara upp i ett kapitel. Hela romanen blir ett kalejdoskop av människor, berättelser och känslor.
Ulitskaja är judinna och det judiska och den starka antisemitismen i landet gör mig påmind hela tiden.

Att den kanske kan upplevas som svårläst är att kronologin inte är rak och att mängden romanfigurer är lite överväldigande. Är du borta från boken ett tag kan det vara svårt att hålla reda på alla. Men det är en randanmärkning.

Ulitskaja är en berättade och människoskildrare av rang. Hennes prosa är mycket lättläst och jag har skrattat många gånger under läsningen. Ämnet må vara tungt ibland men det är inte tung läsning.
Översättningen är för övrigt gjord av en av våra stora översättare från ryska Hans Björkegren (1933-2017). Det är i sig ett kvalitetstecken.

Det gröna tältet är en stor litterär godispåse! Romanfigurerna och händelserna ligger och bubblar i mig efter avslutad läsning. Jag har under ett par veckor befunnit mig i ett fascinerande land befolkats av fascinerade människor med spännande livsresor.

Efter avslutad läsningen beställde jag omgående de två av hennes böcker som jag inte redan äger och som går att få tag på. Bättre betyg kan jag knappast ge henne.
Det är inte ofta jag upptäcker ett nytt författarskap som är stort på riktigt. Nu har jag det.

Tack till Ola Wallin och Ersatz för denna kulturgärning.

NIONDE BOKEN I SERIEN OM KOMMISSARIE AURELIO ZEN – MICHAEL DIBDIN: MEDUSA

Publicerat den av

Michael Dibdin (1947-2007):
Medusa
Utgiven 2003
288 sidor
Faber & Faber

Under sommarens “hemester-resa” till vackra Österlen och Stockholm fanns behov av lite lättare litterär färdkost än den i dubbel bemärkelse stora roman jag för närvarande läser. Valet föll på en av Michael Dibdins deckare om kommissarie Aurelio Zen, Medusa. En bok som jag fick av ett par vänner nyligen. Jag läste en av böckerna i serien, Vendetta, som är den andra, för ett par år sedan. Mindes att det inte var en fullträff. Men då Medusa delvis utspelar sig i Dolomiterna blev jag intresserad. Dit har jag rest ett par gånger för många år sedan och längtar ständigt tillbaka.

I en av de många grottor som grävdes i bergen under andra världskriget finner ett gäng klättrare ett lik. Det visar sig vara ett 30-år gammalt lik. Den omkomne är en militär som officiellt omkom i en flygolycka. Hur kommer det sig att det återfinns här?
När Aurelio Zen börjar fråga runt på uppdrag av sin chef så märker han att dörrarna stängs. Försvarsministeriet har ett stort intresse av att affären mörkläggs vilket ytterligare sporrar Zen. Spåren leder till en fascistisk konspiration som ingen inom militären vill att, även om det var länge sedan, skall komma fram i ljuset.

Dibdins böcker om Aurelio Zen är mycket populära med lysande recensioner och många hängivna läsare. De är utgivna på prestige-förlaget Faber & Faber. Dibdin, som tyvärr avled endast 60 år gammal, var en utmärkt stilist. Hans deckare har klara litterära kvaliteter. Han har förmågan att trovärdigt måla upp Italien. Båda vad gäller miljöbeskrivningar, det italienska samhället och de politiska strömningarna.

Jag upplevde att Aurelio Zen var mer intressant som karaktär än i Vendetta. Där jag upplevde honom men som en stereotyp. Men han har utvecklats,

Trots bokens kvaliteter så grep tyvärr inte själva historien tag i denna läsare. Berättelsen tog aldrig riktig fart och fick aldrig en riktig nerv. Jag kände aldrig att jag bara måste läsa vidare. Som man gör med goda deckare.

Detta till trots kan jag nog tänka mig att läsa fler Dibdin då han skriver väl och jag blir nyfiken på Aurelio Zen. Och lusten att resa till Italien blir inte mindre efter denna aptitretare.

S.A. COSBY LEVERERAR IGEN – S.A. COSBY: RAZORBLADE TEARS

Publicerat den av

S.A Cosby:
Razorblade Tears
Publicerad 2021
336 sidor
Flatiron books

S.A. Cosbys förra bok Blacktop Wasteland tyckte jag mycket om. Det var med glädje jag såg fram emot hans nya Razorblade Tears. Men skulle den vara lika lyckad som den tidigare undrade jag? Oron var obefogad. Crosby har skrivit ytterligare en utmärkt deckare.

Ike driver en trädgårdsfirma. Ike har varit ostraffad sedan han släpptes ut ur fängelset för 15 år sedan. Han rörde sig i hårt kriminella kretsar och har mycket blod på sina händer.

Nu lever han ett vanligt liv, lyckligt gift med Maya. De har en vuxen son, Isaiah som Ike älskar men aldrig kunnat acceptera. Sonen är homosexuell och gift med en Derek, en vit man. Deras relation har varit sårig och de har knappt haft någon kontakt sedan Ike kom ut ur fängelset.
Romanen inleds med att polisen knackar på och berättar att Isaiah och Derek är brutalt mördade.

På begravningen träffar han Dereks pappa Buddy Lee som Ike knappt är bekant med. Även Buddy Lee har ett långt brottsregister. Buddy Lee är “white trash” som lever i en trailer-park. Buddy Lee kunde inte heller stå ut med att hans son var homosexuell. Och nu står de där, två medelålders män fyllda av sorg och skuldkänslor.

När polisutredningen rinner ut i sanden lyckas Buddy Lee övertala Ike att de måste ta tag i det själva. Ingen av dem vill återvända till sitt kriminella liv och till den vrede som drev dem framåt. Nu har de inget val.

Alla de kvaliteter som fanns i Blacktop wasteland finns även i denna bok. Hur Crosby med några enkla pennstreck tecknar dessa psykologiskt trovärdiga figurer, bygger upp en scen eller beskriver en miljö. Prosan är primärt dialogdriven, med både skärpa, elegans och humor. Det är en gnistrande prosa som skapar ett sug i texten.

Temata från Blacktop wasteland känns igen. Att vara svart och fattig i sydstaterna i USA. Att hantera ett kriminellt förflutet. Att leva i ett samhälle genomsyrat av rasism. Diskriminering mot de som är annorlunda. Buddy Lee lär sig mycket om vad det är att vara svart i USA genom Ikes konfrontationer. Crosby problematiserar även rasismen med att visa hur starkt föraktet är band de svarta mot homosexuella.
Det är mycket våldsamma deckare men våldet känns inte onödigt utan logiskt utifrån karaktärernas liv och valmöjligheter.

Romanens huvudperson Ike kämpar med ett förflutet, likt huvudpersonen i Blacktop wasteland, som han inte vill tillbaka till. Det är också en historia om en sårig far och son relation. Och om kärleken i en familj präglad av faderns brottsliga förflutna.

Jakten på Isaiahs och Dereks mördare är ett sätt att bli en bra pappa i efterskott när allt är försent. De sörjer sina söner djupt. De inser båda hur mycket han älskat dem och vilket högt pris de fått betala genom att förskjuta dem. Det blir en resa där de båda fäderna inser att kärlek är kärlek oavsett ras och sexuell läggning. Det är mycket gripande.

Razorblade Tears är en lite längre berättelse än Blacktop wasteland. Cosby vågar ta ut svängarna lite mer. Lite mindre action och mer gestaltning. Den här boken är mer psykologiskt komplex och mer djuplodande än den föregående. Men lika spännande och jag avslutade boken med en liten klump i halsen.

S.A. Cosby är en mycket skicklig deckarförfattare som jag varmt rekommenderar.