EN HYLLNING TILL LONDON REVIEW OF BOOKS

lrb-facebook-avatar_s02Jag minns inte hur det kom sig att jag hittade London Review of Books (LRB). Jag har aldrig sett den i en svensk butik. På något sätt kände jag till dess existens och var väl inne på deras hemsida som hastigast när jag för 2 år sedan slog till på ett erbjudande om en kortare prenumeration. Jag tänkte att detta skulle kunna vara ett sätt att hålla mig á jour med engelsk skönlitteratur som jag numer tappat greppet om. Jag fick något helt annat än jag väntat mig och det är jag glad för! Det är en välsignelse och en förbannelse att prenumerera på tidningen. Varannan torsdag dimper ett nummer ned i lådan och då har jag sällan läst ut det förra.

LRB började som en bilaga i den betydligt mer berömda New York Review of Books 1979. Efter 6 månader bröt de sig loss och blev en självständig tidskrift. Sedan 1992 har Mary-Kay Wilmers lett tidskriften. Vad jag förstått så är det hennes förmögenhet som gjort att den kan existera, ungefär som familjen Rausing står bakom ett annat berömt litterärt magasin nämligen Granta.
LRB har idag över 50 000 prenumeranter!

När jag fick mitt första nummer (http://www.lrb.co.uk/v33/n02/contents) så hoppade jag till, vilken bredd! Tidningen är i samma format som tex Metro, ca 40 sidor varav de sista är annonser. I övrigt så finns det lite annonser men det mesta är text, text, text.
Det första jag läste var en recension av Tennysons alla dikter (Ni vet han med ”Ring, klocka, ring” på nyår) men har fanns en stor artikel om det politiska läget i Kongo, en recension av Condolezza Rices memoarer mm .

Det är så varje nummer ser ut. Ett 10-tal essäer/bokrecensioner i ämnen som  antropologi, historia, statsvetenskap, konst, filosofi, film, juridik m.m. och en eller två skönlitterära böcker plus några dikter. Ofta har de en längre artikel som diskuterar en aktuell politisk händelse, flera gånger är det sådant som ligger utanför den svenska pressens radar.
Dessutom har de i varje nummer en avdelning som heter ”Diary” där en skribent får skriva vad som faller denne in. Ofta mycket läsvärt.

Gränserna emellan recension och essä är definitivt inte skarpa. Här är det ofta så att boken i stället för att recenseras blir utgångspunkt för en essä om det ämne som boken skildrar. Detta är inte recensioner som konsumentupplysning, som ”köp den , läs dem, se”. osv. Det är ganska ofta så att du inte fått reda på om boken är bra eller dålig, utan snarare att du lärt dig en hel del om ett ämne och om du vill fördjupa det mer så läs den recenserade boken. Boken blir alltså en utgångspunkt för en intellektuell diskussion eller ett samtal.
Till min stora förvåning är det ofta så att det är just recensionerna om skönlitteratur jag hoppar över då de ofta i detalj beskriver boken. Så då får jag återkomma när jag själv läst boken! Jag har ofta undrat vad det få betalt för att läsa en eller ibland flera böcker på ett par hundra sidor stycke och sedan leverera en välskriven text motsvarande 5-10 A4 sidor! Det är ingen liten arbetsinsats.

Tidskriften har som sagt en enorm bredd. Jag kan villigt erkänna att det finns nummer där jag inte läst en sida, medan andra nummer har jag fångats av många artiklar.

Vilka är det då som skriver? Listan av skribenter är ofantligt lång men genomgående är det framstående akademiker i den engelskspråkiga världen. Lika många amerikaner som engelsmän skriver. Här finns tex den briljante journalisten och historiken Neal Ascherson, vara bok Svarta havet är en läsupplevelse. Jag har fått andra favoriter i den amerikanske vetenskapshistoriken Steven Shapin, den engelske andravärldskrigshistoriken Richard J. Evans och litteraturvetaren Colin Burrow bland andra.
Bland de skönlitterära författarna som återkommer märks tex Jenny Diski, Colm Toibin, Tim Parks, Andrew O´Hagan och Adam-Mars-Jones, de två första i alla fall väl kända här. Ffa Toibin och O´Hagan har blivit några av de som jag läser varje essä av.

Att tidningen når en bred och mycket vältalig läsekrets kan man se på den livliga insändarsidan där läsare från hela världen kommer med med mycket kvalificerade kommentarer till essäerna

Den legendariske översättaren CG Bjurström sade att han inte ville läsa tidskrifter för att det tog tid från att läsa böcker. Och det är en knipa som varje läsare av tidskrifter som LRB eller liknade hamnar i. Trots det så fortsätter jag eftersom jag ofta efter att ha läst recensionen av en fackbok känner att jag inte behöver läsa mer. Jag har lärt mig så mycket och blivit så stimulerad av det, men jag behöver inte läsa hela boken för det!

Om du går in på deras hemsida så kan du alltid läsa några artiklar från varje nummer. Via Itunes kan du dessutom prenumerera på deras Podcast.
Vem vet du kanske blir sugen att börja läsa tidskiften. Mig har den givit mycken stimulans under de två år jag prenumererat. Jag är helt enkelt beroende av den.

Annonser

3 thoughts on “EN HYLLNING TILL LONDON REVIEW OF BOOKS

  1. Ping: ÄR LONDON REVIEW OF BOOKS VÄRLDENS BÄSTA TIDSKRIFT? | EN TRAVE BÖCKER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s