HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

cigarettenefteråtHorace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers förlag

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin postiton. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar i denna intressanta intervju, i grunden en romantiker.
https://www.youtube.com/watch?v=9uw5iXNVVAY

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen och den till stor del har tagits över av oss bloggare.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kyskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare. Dessutom har han, trots att jag inte förstår allt, fått mig som läsare att känna mig begåvad. Det är inte det sämsta!

 

Annonser

EN BOK FÖR ALLA LITTERATURÄLSKARE – ELIF BATUMAN: DE BESATTA – ÄVENTYR MED RYSKA BÖCKER OCH MÄNNISKORNA SOM LÄSER DEM

besattaElif Batuman (1977-):
De besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.
”The Possessed Adventures with Russian Books and the People Who Read Them”
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Eva Johansson
Natur och Kultur

 

Elif Batuman är en ung och strålande begåvad amerikansk skribent född 1977 med turkiskt påbrå. Hon skriver regelbundet i New Yorker. Batuman har redan fått en bunt utmärkelser för sitt skrivande.

De besatta, hennes debut från 2010, är en rolig, stimulerande, spränglärd och fräck hyllning till litteraturen som ett sätt att förstå livet. Med ett schvungfullt språk får hon mig att flera gånger dra på smilbanden, ja tom skratta högt ibland. Samtidigt som jag lär mig en massa.
Boken är en blandning av en självbiografi om åren som doktorand på Stanford, en reseskildring och några nedslag i den ryska litteraturen. Författaren är själv är en av de besatta ffa för Babel och Tolstoj.

Boken består av fem essäer, varav en är delad i tre delar. Den första om Isak Babel är en hysterisk rolig beskrivning av en Babel-konferens i Stanford. (Visste ni att det finns förbindelser mellan Isak Babel och skapare av filmen King-Kong!?)
Efter att ha läst den och essän om mötet med en grupp Tolstoj-forskare på dennes gods, Jasnaja Poljana, i essän ”Vem mördade Tolstoj”, undrade jag stillsamt om det finns en enda normal människa som ägnar sig åt rysk litteratur? Är det bara lätt besatta halvgalningar? Batuman kryddar sin texter med ljuvliga små porträtt av de människor hon möter.

Elif Batuman Foto: Timothy Archibald

Elif Batuman
Foto: Timothy Archibald

Den tredelade essän handlar om en sommar i Samarkand där Batuman tillsammans med två lärare Muzzaffar och Dilorum studerar uzbekiska språket och litteraturen. Förutom att du får med dig en mängd kunskaper om ett helt okänt språkområde så tittar vi in i vardagslivet i okänd del av världen för oss.  Ett liv så annorlunda att jag tänkte på Erik Anderssons underfundiga roman Indialänderna.

I essän ”Ett hus av is” berättar hon om det Ispalats som kejsarinnan Anna Ivanovauppförde 1740 och som återuppbyggdes för en kort period 2006.
Med den avslutande essän kommer hon till Dostojevskij en författare som hon inte verkar omfamna lika varmt som Babel oh Tolstoj. Men hon drar elegant paralleller mellan Dostojevskijs Onda Andar, fransmannen Girards mimetiska teori och sitt egna liv på studentkorridorerna i Stanford.

Ett exempel på hur hon skriver har jag hämnat från den essän jag tyckte mest om, den om Isak Babel.

”Andra gången jag läste Babel var på universitetet, på ett seminarium om författar biografier. Jag läste Babels dagbok från 1920 och hela Ryttararmén i ett enda svep en regnig lördag i februari, samtidigt som jag bakade en schwarzwaldtårta. Precis som Babel för eftervärlden förevigade Sovjets misslyckade fälttåg i Polen 1920, förevigade han för mig denna tårtas kulinariska katastrof. När jag tog ut den ur ugnen påminde den mest om en gammal hatt, och efter att jag optimistiskt hade behandlat den med halv falska billig Krischwasser luktade den och såg ut som en gammal hatt indränkt i hostmedicin!” (sid. 35)
Litteratur och liv går i varandra.

Detta är bok till alla bokälskare från en sann bokälskare. Jag har fått en stor lust att äntligen sätta tänderna i Anna Karenina. Vi  får se hur det går med det.
Låt inte det fåniga omslaget skrämma bort dig. Batuman rekommenderas varmt.

PS. Har kan du läsa essän om Tolstoj.
http://harpers.org/archive/2009/02/the-murder-of-leo-tolstoy/ DS

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN – ROMAN

Krig

Stefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

På bokmässan i slutet av september tittade jag på boken i förlagets monter. Mitt intresse väcktes men avskräckt av alla olästa böcker av mer eller mindre framstående europeiska författare i min bokhylla avstod jag.
När jag sprang på den igen förstod jag, influerad av min läsning av Maarten ´t Haart, att jag gärna läste en bok till från det området i Europa.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasanfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.
Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanders historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

Tack för recensionexemplaret.

EN NY STJÄRNA PÅ NOVELLHIMLEN – HASSAN BLASIM: IRAKISK KRISTUS – NOVELLER

irakiskHassan Blasim (1973-):
Irakisk Kristus
al-Masih al-‘Iraqi
Översättning
Jonathan Morén
Utgiven 2015
196 sidor
Bonnier Panache

Efter ett längre uppehåll har jag återinträtt i en bokcirkel som jag var med och startade för ett par år sedan. När vi insåg att vi inte skulle få tag på en av Aleksijevitjs böcker så bestämde P, vars tur det var att välja, att vi skulle läsa den hyllade Irakisk Kristus av Hassan Blasim. Blasim är en irakisk filmare och författare som sedan flykten fån sitt hemland bor i Finland.
Lyckligtvis stod boken redan i min hylla. Jag hade blivit mycket nyfiken efter alla upphöjda recensioner i Sverige och utomlands. Den har varit på DN:s kritikerlista hela hösten

Förlaget skriver på sin sida: Hassan Blasim är författaren som revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott, då The Independent utnämnde Irakisk Kristus till årets bästa översatta bok. Boken rankades dessutom som ”Book of the Year” i Publisher’s Weekly. Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

När vi träffades så var det fem vana bokläsare som skakade lite huvudet och undrade vad vi läst. Novellerna är korta  och intensiva, fruktansvärt brutala, underhållande och ibland obegripliga. Hur menar han? Varför slutar den på detta viset? tänkte vi om flera av dem.

Blasim skildrar ett land i total upplösning, ett irrationellt krig där det är svårt att skilja vän från fiende. Där våldet och förnedringen är vardagsmat Samtidigt så var vi gripna efter att läst en mycket skicklig författare som mitt i all realism med hjälp av sagan och myten kastar omkull vår verklighet. Flera gånger tänkte jag på Garcia Marquez.

Det är en mycket sofistikerad berättarkonst som bör läsas och som jag tror vinner på omläsning, så mångskiftad är den. Så vitt jag kan bedöma är Jonathan Moréns översättning lysande.

Om du är nyfiken på arabisk litteratur eller helt enkel bara vill läsa en mycket bra författare så tveka inte.

MAARTEN ´T HAART: SLADDBARNET – ROMAN

SladdbarnetMaarten `t Hart (1944-): Sladdbarnet
”De Nakomer”
Utgiven 1996
På svenska 1997
Översättning: Annika Johansson och Ingrid Wikén Bonde
340 sidor
Atlantis förlag

Romaner från det flamländska språkområdet är inte flitigt förekommande i den svenska bokfloden. Jag vet inte om minnet spelar mig ett spratt men jag tror det översattes mer på 70-80 talen. De ständigt nobelpristippade Hugo Claus (Belgien) och Cees Nooteboom (Holland), som Modernista nu återutger, Louis Paul Boon (Belgien) och Jan Wolkers, Harry Mulisch och Maarten `t Hart (alla från Holland) är några namn..
Mulisch och Wolkers är anses vara två av de stora i den nederländska efterkrigslitteraturen.

Maarten `t Hart är också ett stort namn i sitt hemland Holland. En mycket populär och läst författare med många romaner bakom sig. Han föddes 1944 i Maassluis, en ort vid kusten som ofta bildar en fond till hans böcker. ´t Haart utbildade sig till etolog på Universitetet i Leiden där han arbetade tills han blev författare på heltid.

Hans första bok på svenska, Dödens budbärare, kom 1982. Hans roman Om så hela världen rämnar vann svenska deckarakademins pris 1994. Vad jag minns var det inte en traditionell deckare utan en mycket välskriven roman där det fanns ett mord i centrum. Men det var länge sedan. Jag har även läst hans debut Stenar mot en hornuggla någon gång på 90-talet.

Sladdbarnet kom ut på svenska 1997 och har stått i min hylla sedan bokrean 2000. Jag vet inte vad som fick mig att plocka ner den men jag är glad att ha gjort, att ha återknutit kontakten med detta fina författarskap.
Romanen en handlar om Roemer Simon, ett sladdbarn i familjen Minderhout. Vi får följa hans liv från barndomen fram till slutet av hans liv då hans utsätts för en smutskastningskampanj. Han påståtts ha förrått några landsmän under andra världskriget.

Det är en roman i tre delar. I första delen 1914-1938 skildras hans barndom i några korta episoder. I del två 1940-1944 lever ungkarlen Roemer Simon i en liten stad där han arbetar som apotekare. Sista delen som utspelar sig 1994 då han vaknar upp och befinner sig på de anklagades bänk. Helt plötsligt kastas hans liv över ända då händelser i hans förflutna misstolkas av av en ovillig mobb.
Det är kanske att dra det för långt men genom Roemer Simons historia tecknar ´t Haart Holland under 1900-talet. En ljus barndom, som den hårdföra kalvinistiska religionen, som t´Haart ofta kritiserar, slår en skugga över. Ett land i krig med all den skräck och svåra förhållanden det innebär. Där den brännande frågan finns om var du har din lojalitet och modet hos motståndsrörelserna. Och efter kriget, letandet efter syndabockar, då man vill skriva sig fri från skuld.
Det är onekligen intressant att läsa om det lilla land som vi vet lite här om men som ligger centralt i Europa och vår traumatiska 1900-talshistoria.
Sverige finns faktiskt med i romanen. Mona Sahlin-affären berörs flyktigt utan att nämna henne vid namn . En visa av Adolf Lindblad, En sommardag, som spelar en stor roll i Roemer Simons passionerade förälskelse i en kvinna under kriget.

Det finns teman i Sladdbarnet som jag känner igen från tidigare böcker. Hans enorma kärlek till klassisk musik går som en röd tråd i författarskapet. Skildringen av en relation far och son. Att teckna livet i en liten småstad präglad av hård religiositet, småsinthet och misstänksamhet. Men också kärlek och värme. Och till sist kanske det viktigaste frågan om skuld.
Sladdbarnet är inget mästerverk. Ibland så kändes den kanske lite okoncentrerad. Vissa episoder kunde kanske strukits eller kortats ned något Och när han skall få ihop det på slutet kan det bli kanske något krystat, även om det är gripande.
Jag märker dock flera dagar efter avslutad läsning att boken lever kvar i mig. t’Haart skriver med en sådan lätthet och sådan ömhet att romanens karaktärer finns kvar. Det finns en andning och musikalitet i hans prosa som är så tilltalande även när han skriver om svåra saker. t`Haart också levandegöra naturen på ett fint sätt.
Jag kommer på mig själv att jag tycka om den neurotiske Roemer Simon och funderar vidare på hans liv.

Maarten_t_Hart_01

Maarten ´t Hart

Bokförlaget Atlantis har givit ut ett flertal böcker av ´t Haart. Hela 11 stycken. Jag har två till i hyllan som jag säkerligen kommer att läsa. På nederländska finns det många fler. Han är fortfarande mycket aktiv.
Du hittar inte många böcker av honom i bokhandeln utan det får bli bibliotek och antikvariat .

Jag kan passa på att tipsa om en annan holländsk roman som utspelar sig under kriget. Harry Mulisch mästerliga Överfallet som jag skrev om här. Läs den!

MARYLINNE ROBINSON: LILA – ROMAN

lilaMarylinne Robinson (1943-)
Lila
Utkom 2014
 
På svenska 2015
Översättning
Niclas Nilsson
316 sidor
Weyler förlag

Marylinne Robinsons namn har under de senaste åren hörts allt oftare och med allt större respekt. Hennes författarskap är inte omfattade för en 72-årig författare. Fyra romaner och några essäsamlingar.
Det första Housekeeping kom 1980. Gilead, som vann Purlitzerpriset, kom 24 år senare, 2004. Därefter har hon skrivit två romaner till. Home (2008) och Lila (2014) som nyligen kom i en ypperlig översättning av Niclas Nilsson.
Hennes tre senaste romaner cirklar kring den fiktiva byn med de bibliska namnet Gilead. Det är ingen trilogi har jag förstått. Det är snarare det att till viss del samma historia berättas ur olika perspektiv och med olika huvudpersoner, men att böckerna samtidigt står fria från varandra.

Lila är en oerhört vacker roman om en liten övergiven flicka som förs bort av en kvinna, Doll. Hon blir hennes modersgestalt. De lever ett nomadliv på vägarna i det oerhört fattiga Iowa på 20-30 talet. Lila blir senare lämnad ensam. Hon kommer till slut flera år senare Gilead där hon möter den betydligt äldre prästen John Ames, huvudpersonen i Gilead, som hon gifter sig med.

Robinson är en djup troende författare. Religiösa och existentiella frågor genomsyrar romanen. Prästen, självklar i sin tro, möter en kvinnan med försöker förstå hur den värld hon kastat ut sig fungerar. Det är två sökare som från helt olika utgångspunkter möts och försöker närma sig varandra. Det är en mycket ovanlig och fin kärlekshistoria,

Språket är stundtals svindlande vackert. Det flyter långsamt fram över sidorna. Romanen är inte kronologiskt berättat utan vi flyttas fram och tillbaka i tiden. Succesivt så lär vi känna denna komplexa kvinnas mycket gripande livshistoria.
Utan att vara svårläst så kräver boken en lugn och långsam läsning för att utvinna de många guldkorn som finns gömda i texten. Det är en roman om kärlek och tillit, ensamhet och övergivenhet, skuld och försoning. I Lila har Robinson skapat enastående kvinnoporträtt. Romanen kommer växa vid en eventuell omläsning.

Marylinne Robinsons författarskap anses var en av de stora i nutida amerikansk litteraturen. Efter att ha läst denna bok börjar jag förstå varför. Och alla i bokcirkeln tyckte mycket om den.

Här har du ett smakprov på hennes essästik:
http://www.nybooks.com/articles/archives/2015/sep/24/marilynne-robinson-fear/

LOUISE PENNY: ETT FÖRBUD MOT MORD – DECKARE

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0Louise Penny (1958-):
Ett förbud mot mord
”The Murder Stone / A Rule Against Murder”
Utgiven 2008
På svenska 2015
Översättning:
Charlotte Hjukström
384 sidor
Modernista förlag

Genom åren har jag inte läst många deckare. Det har varit annat som fångat mig. Om jag läst deckare har det troligt varit mer en lite mer hårdkokt variant, gärna med politiska förtecken. Pusseldeckare har jag inte läst mycket av.

Tack vare förlaget Modernistas givmildhet har jag bekantat mig med flera bra deckare som jag skrivit om tidigare. Nu kom Louise Penny och henne Ett förbud mot mord som jag sett fram emot att läsa.

Penny är en kanadensisk författare som skrivit en hel svit av deckare om Armand Gamache. Det är sammanlagt 11 romaner. Ett förbud mot mord är den fjärde i serien. Penny har fått massor av bra recensioner och priser genom åren och har en trogen skara av fans. En god vän som läser mängder av deckare rekommenderade henne till mig. Det var med förväntan jag började läsa.

Armand Gamache är med sin fru på hotellet Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Avskuret från samhället ligger detta magnifika gamla hotell dit de bättre bemedlade kommer. Bland gästerna finns en familj som har sin årliga återträff. Inget någon i familjen ser fram emot. Mer dysfunktionell familj får du leta efter. En dag hittas en av familjemedlemmarna mördad på ett spektakulärt sätt.

Mao har vi ett klassiskt upplägg som känns igen från pusseldeckaren. En sluten och avlägsen plats, ett mord som är så märkligt att man inte kan förstå hur det gått till, endast några få potentiella misstänkta, alla lika osannolika, och en begåvad detektiv som till slut listar ut det. Och nder resans gång gräver fram en massa oväntade hemligheter.

Det är en välskriven roman men jag märkte allt eftersom jag läste det att pusseldeckare är inte något för mig. Hur mer eller mindre uppenbara ledtrådar läggs ut, hur individernas personligheter och relationer skruvas ett extra varv för att bli, tydliga och vissa fall för mig osannolika. Eftersom boken är ganska lång så han jag tyvärr tröttna på vägen, trots att hon skriver en bra prosa. Men det blev aldrig riktigt spännande för mig, den lite tillyxade psykologin gjorde att jag inte kunde engagera mig i romanfigurerna.

Uppenbarligen är det många som tycker om hennes böcker. På Amazom.com har det skrivits 400 recensioner och snitt betyget är 4,5! Tycker du om pusseldeckare så har du säkerligen något att hämta här. Själv föredrar jag nog att se denna typ av deckare på typ.

Tack för recensionsexemplaret.

GILLY MACMILLAN – BRÄND HIMMEL – DECKARE

Gilly Macmillan:macmillan_brand_himmel_omslag_inb
Bränd himmel
”Burnt Paper Sky”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning: Johan Nilsson
464 sidor
Modernista förlag

När man är krasslig och inte i form, vad kan vara bättre än att stoppa ner näsan i en spännande deckare. Förra helgen tillbringades i sällskap av Gilly Macmillans välskrivna och begåvade debut Bränd Himmel. Det är en riktig bladvändare. Jag kunde inte sluta läsa när jag väl börjat.

Rachel Jenner är på utflyt i skogen utanför Bristol. Hon är frånskild och är ute på promenad med sitt enda barn, sonen Ben, 8 år. Rachel låter Ben springa före… Och det är det sista hon ser av honom. Polisen är snabbt på plats och letandet börjar. Men tiden går och inget händer. En katastrofal presskonferens gör att Rachel blir ifrågasatt. En hetsjakt mot henne på sociala medier tar fart. Det är skrämmande och väl beskrivet. Vad en internet-mobb gör och vilka konsekvenser det får

Det är en imponerande debut. Vartannat kapitel beskriver Rachel och det helvete hon går igenom. Vart annat kapitel handlar om Janes Clemo, polisen som ledde utredningen och vars liv har slagits i spillror. Jag avslöjar inga hemligheter utan det står klart redan från början av boken.

Beskrivningen av polisens arbete är inte det som sticker ut . Det känns igen från annan deckarläsning. Det som är bokens styrka är det porträttet av Rachel oh de fasor hon lever, hennes ångest, sorg, tankar, ifrågasättande av sitt liv. Det är mycket skickligt och gripande.

Med Macmillan har Modernista nosat fram en begåvad deckartalang. Bränd himmel har goda förutsättningar att bli en succé. Spännande och välskrivet om bland det värsta som kan hända en människa. Får den ett lyckligt slut? Njaa, läs själv får du se!

Tack för recensionsexemplaret

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON – ROMAN

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980.
På svenska 1986
Översättning: 
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista

William Maxwell? Vem är det? Jag trodde jag hade koll på de flesta stora författarna från USA. Inte att jag hade läst dem, men åtminstone kände till dem. Men William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken R. F. (Roy) Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Kort därefter ser jag att Modernista, detta fantastiska förlag, skall återutge Maxwells Hej då, Vi ses i morron. När jag sökte vidare läste jag att favoriter som Michael Ondaatje och Richard Ford höjde romanen till skyarna. Jag mailade Modernista omgående och frågade dem om ett exemplar.

William Maxwell är vad jag nu läst inte välkänd i sitt hemland heller. Inte som författare men däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. En redaktör på The New Yorker och liknande tidskrifter har vad jag förstår en mycket större roll än vad vi läsare kanske först tror.(Min gode vän Thomas har på skrivit fint på sin blogg om redaktörens omdiskuterade roll i Raymond Carvers författarskap. Rekommenderad läsning. Läs här.) Många stora namn har Maxwell arbetat med, Updike, Salinger, Nabokov, John Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i Usa. Det en liten roman till omfånget. Engelsmännen har ett uttryck, novella, som väl fångar det.
Många av de som skrivit om boken berättar alldeles för mycket om vad som händer i boken. Det tänker jag låta dig upptäcka själv. Kort kan jag säga att kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoar som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok så finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet förlust, minne, livsval. På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois. En del av Usa:s historia som vi sällan ser

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, där Maxwell genom sitt arbete med andra författare mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt. En bok som tål att läsas mer än en gång.

Tack återigen Modernista.

BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGAT – DECKARE

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.
Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa. Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av bikaraktären lyckas hon bättre, t.o.m. mycket bra. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.
Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

En lustig detalj. Romanen utspelar sig i Lewisham några kilometer från där Sharon Boltons En mörk och förvriden flod utspelade sig. Även den utgiven av Modernista.
Bolton fick Dagger in the Library året efter Bauer. Av dessa två är Bauer den bättre stilisten, men Bolton bättre på spänning om man skall döma av dessa två böcker. Men det kanske man inte ska.

Tack för recensionsexemplaret.

EN MYCKET FIN AVSLUTNING. DEN TREDJE DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: THE CHESS MEN (LEWISPJÄSERNA) – DECKARE

chess menPeter May (1951-)
The Chess Men
Utgiven 2013
370 sidor

Av en tillfällighet såg jag att i dag är det recensionsdag av den svenska översättningen av The Chess Men (Lewispjäserna), den tredje delen av Mays underbara thrillersvit som utspelar sig på Yttre Hebriderna. Det slumpade sig att jag läste ut det engelska originalet häromdagen!

Den första delen Svarthuset blev jag helt betagen av. En mycket spännande historia med djup i personteckningarna och fanatiska miljöbeskrivningar som fick mig att vilja boka nästa flyg till Stornoway. Jag köpte raskt de två efterföljande böckerna. Jag var inte riktigt lika förtjust i andra delen, The Lewis Man, men det kan beror på att jag läste dem för tätt.

Nu har det gått över ett år och jag blev sugen igen. Det är bara att konstatera att det är en mycket fin avslutning som May snickrat till. Det är en fristående berättelse men trådarna löper tillbaka och vissa fall knyter ihop de tre deckarna. Det finns ett bredd och ett djup i hans böcker som jag ofta kan sakna i deckare. Att läsa deckare kan vara som att äta en stor bakelse. Det är gott och smaskigt men en efteråt kan man undra om det gav mer än en sockerkick. Jag känner jag ofta en tomhet efter avslutad läsning. Visst det var spännande men det var allt det var. Inte med Peter May, gestalterna och landskapet lever kvar flera dagar efter avslutad läsning.

I den sista delen så att brottet som utreds nästan i bakgrunden. En ursäkt för att berätta om dessa människors liv, från barndom till vuxenhet, hur deras livsval får konsekvenser som ide inte kunde ana och ställer dem inför svåra val både känslomässigt och moraliskt. Men tro inte att det inte spännande. Det är det. På mer än ett plan. Mycket spännande.

Visst finns det longörer i boken men på hela taget är detta en mycket imponerade prestation i genren. Peter May rekommenderas varmt för er som inte funnit honom än.

Här kan du läsa vad jag skrev om
Svarthuset
The Lewis Man

 

SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD – DECKARE

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista förlag

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

För mig som inte är en deckar-aficionado så var Sharon Bolton ett nytt namn ända till det generösa förlaget Modernista av misstag skickade mig ett  recensionsexemplar i höstas. De av er som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i deras utgivning. På deckarfronten har de givit mig fina läsupplevelser i form av Peter May, Svarthuset, missa den inte!, och James Oswald. Alex Marwood däremot var inte min cup of tea.

Ingen semester utan en deckare. Jag tog den tjockaste av de stod i hyllan och det blev Boltons En mörk och förvriden flod. Bolton är, vet jag nu, ett mycket respekterat namn med många utmärkelser på sin meritlista.

Boken är den fjärde delen i serien om Lacey Flint. Jag har förstås inte läst de tidigare, men det behövs inte. Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet, den undre väld av gängar och kloaker som binder ihop den med resten av staden och porträtten av människorna som lever på sin husbåtar, deras närhet till vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen!

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap. Jag kan gott tänka mig läsa mer av Bolton, vilket är ett bra betyg.
För er som vill läsa boken så kommer den nu i ut pocket!

Tack för recensionsexemplaret.

Sharon Boltons hemsida

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV! – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE – ROMAN

aRTHURJULIAN BARNES (1946–)
ARTHUR & GEORGE
UTGIVEN 2005 512 SIDOR

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending som jag läst och skrivit om. Läs här. Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det ligger mycket research bakom romanen. Och det är en tegelsten på 500 sidor.

Arthur & George nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättskandal. Han anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier. Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.
När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Aydalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas. Vi följer den blide Aydaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.
Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek men med alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig, Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes!
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen så att de blir trovärdiga. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.
Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund. Genom Arthur och George ser vi det edwardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna. Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Dock låt inte detta avskräcka dig. Det är en bok som alla anglofiler bör ha stor glädje av!
Det har nyligen gjorts en tv-serie av romanen med Martin Clunes som Sir Arthur Conan Doyle.

WILLIAM SHAKESPEARES LIKA FÖR LIKA PÅ THE GLOBE I LONDON

Om du åker till London missa då inte att gå på The Globe, teatern som byggts upp efter hur Shakespeares egen teater såg ut. Det är sällan jag får lust att gå på teater i Göteborg men att få se Shakespeare på hemmaplan är något speciellt.

Förra gången jag var i London 2011 hade jag biljett till en föreställning, vilken minns jag inte. Jag hade bokat sent så jag har fått en av de mycket billiga platserna på plan som inte är skyddade av tak. Ett regn sade stopp för det besöket (man får inte ha paraplyer).

Nu var jag ute i tid och vi lyckades få biljetter till Lika för lika (Measure for Measure) en okänd pjäs för mig. Viss förberedelse var mao nödvändig. Jag köpte den på engelska och tänkte att visst kan det var svårt, men jag har ju ändock läst Macbeth när jag studerade engelska. Boken kom på posten, jag kastade mig över den och insåg efter 5 rader att jag ”fattar nada”! Det hade tarvat seriös läsning med lexikon o fotnoter. Det skulle kräva mer energi och tid än jag hade. Som tur är så finns pjäsen bland de översättningar som teatermannen Göran O Eriksson (1929-1993) gladde teaterpubliken med på 80 och 90-talet. Jag minns att vi läste två av dem när jag studerade litteraturvetenskap.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

Lite som en elev som läser inför en tentamen började jag läsa pjäsen men fann en fräsch rolig pjäs i en elegant översättning av Eriksson. Jag hann snabbt läsa igenom den innan vi gav oss av till London

Det är mäktigt och suggestivt att komma in på teatern. Det blir en tidsresa. Vi satt högt upp och blickade ut över en plan fylld av teaterbesökare. Snart såg vi att pjäsen hade börjat i så motto att skådespelaren redan var ute och bråkade och jagade varandra i interaktion med publiken. Förväntningarna steg. Och de blev med råge uppfyllda. Tack och lov för att jag läst pjäsen. Visst var det stunder jag inte förstod ett jota, men långa perioder kunde jag hänga med i denna spännande pjäs om och moral och passion, dygd och odygd, rätt o fel.

Skådespeleritet var sprudlande och av yppersta klass, de komiska figurerna och detaljerna många, de mörka scenerna drabbande. Det svängde och rockade verkligen om föreställningen. Publiken var hänförd och tjöt av skratt. Applåderna efter var mycket och långa. Vi var mycket nöjda när vi gav oss ut i London-natten.

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

 

 

Så om du kommer till London före 17/10 så tveka inte. Jag önskar jag läst pjäsen lite mer noggrant och kanske en gång till. Det rekommenderas att vara förberedd, men som sagt det är rolig läsning!

Här kan du läsa om uppsättningen på The Globes hemsida.

 

Scenen sedd från våra platser

Scenen sedd från våra platser

 

 

 

 

 

 

 

I pausen

 

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA! – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

cyclogeographyJON DAY: CYCLOGEOGRAPHY –
JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som jag upptäckte för ett par år sedan. De ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan. De ger uteslutande ut essäer, både gamla som nya. http://www.nottinghilleditions.com

Som relativt nybliven cykelfåne tänkte jag att det kunde vara trevligt att komplettera timmarna framför tv-n under Tour de France med en intressant bok. Jag hade nyligen köpt Cyclogeography så valet föll på den. Det är en essä om cycling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Papperlösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta, andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett hårt jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day. Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp, de olika gatornas asfalt, deras bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel. Han nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklister genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är förknippad historiskt med arbetet. När cykeln kom kunde dels saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetar klassen att få en frihet att upptäcka världen utan för sitt samhälle. Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitaliska ekonomin och des framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.

Det finns i cykelbudsvärlden en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar när de med fara för eget liv runt i London mitt i den hetsiga trafiken. Det är tävlingar på liv och död. Och roligt att läsa om.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foro: Selim Korycki

Joan Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä. Jag kan bara instämma i vad hans landsman Robert MacFarlane, som skriver strålande om likartade ämnen men med vandringen som utgångspunkt. ”It fascinated me from the first page to the last”

Här kan du läsa en bra intervju av Jon Day http://shinynewbooks.co.uk/bookbuzz-issue-6/interview-with-jon-day-author-of-cyclogeography-journeys-of-a-london-bicycle-courier/

Här väljer han de 10 bästa cykelböckerna http://www.theguardian.com/books/2015/jul/10/10-best-cycling-books-tour-de-france

ROMAIN GARY: LÖFTE I GRYNINGEN

Löfte

Romain Gary (1914-1980)
Löfte i gryningen
”La Promesse d´Aube”
Utgiven 1960
På svenska 1985
Översättning : Gun och Nils A Bengtsson
Brombergs förlag
Återutgiven av En bok för alla

Trött på att vara planerad i min läsning, att alltid ha bestämt vilka de tre-fyra nästa böckerna är, ryckte jag ned en ”minor classic” från bokhyllan. Den har stått där sedan julen 1993!
Romain Gary var en mycket uppburen fransk författare med ett oerhört varierat och spännande liv. Förutom författare även diplomat och filmregissör. Han var gift med skådespelaren Jean Seeberg 1963-1970. Romanen Himlens rötter fick 1956 den finaste franska litterära utmärkelsen, Goncourt-priset.
Gary skrev även ett par romaner under pseudonymen Emile Ajar. Han lyckades tack vare det få  priset två gånger, vilket man egentligen inte kan. 1975 fick Gary det för Med livet framför sig, som jag läste för många år sedan. Det är en helt underbar roman som jag varmt rekommenderar alla att läsa. Det kom i nytryck för ett par år sedan.
http://www.adlibris.com/se/bok/med-livet-framfor-sej-9789113027340

Löfte i gryningen är en självbiografisk berättelse. Gary sitter i Big Sur i Kalifornien och ser tillbaka på sitt liv.
Gary födes som Romain Kacew 1914 i Vilnius, som nu är i Litauen men då en stad i Polen. Garys modersmål är polska. Fadern försvann och Gary uppfostrades av sin rysk-judiska mor, en mycket stark kvinna som hade stora planer för sin son. Han skulle bli världsberömd i än det ena eller än det andra konstnärliga området. Med oförtröttlig entusiasm så startar hon det ena projektet efter det andra. Romain gör så gott han kan för att göra sin älskade mor till lags. Det resulterar i många dråpliga scener och ett färgstarkt persongalleri. Modern är överlevnadskonstnär. Under långa perioder lever de mycket knapert men hon lyckas med sitt födgeni alltid få ihop det.

Modern har en stor kärlek, ja är besatt av Frankrike och Romain skall ju bli fransman! Det är ett av de stora målen i livet. I bokens andra del flyttar de sig till Nice där modern lyckas ta sig fram och driva ett hotell med framgång. Romain går i skolan, kommer in på den juridiska fakulteten och gör sina första försök att skriva.
Andra världskriget bryter ut och Romain utbildar sig till i franska flygvapnet. Den tredje delen är en berättelse om hans upplevelser som pilot. Gary får ett flertal militära utmärkelser för sina insatser för sitt nya hemland.

Gary var under sin levnad en av Frankrikes mest populära författare. Hans lättlästa romaner blev succéer. Jag såg fram emot att sätta tänderna i denna bok. Jag mindes nöjet att läsa Ajar även om det var 15 år sedan!
Porträttet av mamman, som boken är känd för, visste jag skulle var något extraordinärt och det är det. Gary kan skriva både flyhänt, roligt och självironiskt. Det finns en fin men mycket komplicerad, kärlek till mamman som genomsyrar boken. Garys liv blir också en historia om vårt Europa med två krig, flyttade nationsgränser och migration.

Men tyvärr denna gång var det inte tillräckligt bra. Efter ett tag tröttnade jag på hans schvungfulla stil. Han maler på med den ena händelsen efter den andra och jag tappar helt enkelt intresset.  Och till slut sitter jag och skummar de sista 50 sidorna… Det kändes lite daterat.

Romain Gary (1914-1980)

Romain Gary (1914-1980)

Men Garys livsöde är ändå fascinerande. Läs gärna denna intressanta essä av Jackie Jakubowski från DN.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/att-fa-vara-en-annan/.

ROBERT SEETHALER: TOBAKSHANDLAREN – ROMAN

tobakshandlarenROBERT SEETHALER (1966-):
Tobakshandlaren
”Der Trafikant” 
Utgiven 2012
På svenska 2015
Översättning: Jörn LIndskog
204 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

 

Under en relativ kort period har jag läst tre fina romaner från det tyskspråkiga området. Först Arno Geigers mycket gripande Den gamle mannen i Exil, därefter Thommie Beyers pärla Fallers sista resa och nu Robert Seetahlers Tobakshandlaren. Alla utgivna av Thorén och Lindskog med dess motor Jörn Lindskog som översättare.

Robert Seethaler, född 1966, är en österrikisk författare och skådespelare som hart stor framgång inom båda sina fält.

Tobakshandlaren är en spänstigt berättad historia och utvecklingsroman om den 17-årige Franz. Han blir av skäl vi inte skall gå in på här 1938 tvungen att flytta till Wien och för ett arbete hos den judiska tobakshandlaren Otto Trsnjek. Franz trivs mycket bra med sitt jobb och livet i Wien men hans tillvaro vänds upp och ned när han på nöjesfältet Pratern träffar kvinnan i sitt liv, den första stora kärleken. Men hon är lätt fången och lätt förgången. Franz börjar leta efter henne över hela Wien.

I sin desperation över denna situation så lyckas han få hjälp av en av butikens stamkunder, en åldrad Sigmund Freud. Lätt trött på alla medelklasstanter fascineras Freud av denne rättframme landsortspojke. Mötena med Freud är höjdpunkterna i boken.
Samtidigt så mörknar det politiska livet i Österike. Franz får på ett mycket konkret sätt möta faran. Med sin ungdomliga naivitet och patos går han rätt in i den vilket får stora konsekvenser.

Seethaler skriver om ett svårt ämne med lätthet och humor. Han har ett driv i berättelsen och en känsla för det visuella som verkligen frammanar stämningarna i Wien tiden före andra världskriget. Den skulle troligen bli en utmärkt film eller tv-serie i rätta händer

Det som jag i början lite irriterade mig på, bokens naivitet, visade sig vara ett skickligt grepp för boken förändras allt efter som Franz mognar och möter världen. Men den ungdomslika blicken på världen släpper han inte.
I en god mening skulle man kunna se detta som en ungdomsroman. Förutom att vi vuxna som läser den med stort nöje så tror jag att man lätt kan sätta den i händerna på en tonåring i bokslukaråldern som vill få en spännande berättelse om att växa upp under denna mörka tid i vår moderna historia

Återigen så får vi tacka Jörn Lindskog för sitt hängivna arbete att finna och översätta intressanta författarskap från det tyskspråkiga området.

NÅGRA NJUTBARA TIMMAR I LÄSFÅTÖLJEN – THOMMIE BAYER: FALLER STORA KÄRLEK – ROMAN

Bayer-Thommie-Fallers-stora-kärlek-125-mm-bred1Thommie Bayer (1953-)
Fallers stora kärlek
”Fallers grosse Liebe” 
Utgiven 2010
På svenska 2013
Översättning: Jörn LIndskog
180 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alexander är en ung man som hankat sig fram i livet. Övertygad om sin egen begåvning, men ändå har livet runnit igenom fingrarna på honom. Lite fläckvisa studier, kortare jobb, en och annan misslyckad kärleksaffär. Nu driver han ett litet antikvariat. vars mest trogna kund är liten flicka som Alex har ett gott öga till. Han reservarar alla hästböcker till henne.
En dag dyker Faller upp och erbjuder honom att köpa hela hans bibliotek. Alex tvekar då det är en utsökt samling som skulle kosta honom mycket pengar. Då erbjuder Faller honom ett uppdrag som chaufför. Faller har blivit av med sitt körkort och behöver assistans på en rundresa i Tyskland. Syftet är oklart för Alex, men då Faller betalar bra nappar han. Vad som följer är en litterär ”road-movie”. Två män från olika samhällsklasser med olika bakgrund som diskuterar livet, litteraturen och kärleken. Och någon slags vänskap uppstår.

Visst verkar handlingen var lite av en kliché. När Jörn Lindskog skickade mig  recensionsexemplaret skrev han att jag troligen kommer tycka om boken. Så rätt Jörn hade! Det är några av de mest njutbara timmar i läsfåtöljen på mycket, mycket länge. Det är ingen stor litteratur men denna fina och mycket gripande historia berättas med en så lätt hand. Berättelsen och prosan bara flyter fram över sidorna. Och jag bara njöt. Jag läste den på två sittningar, och timmarna emellan så fanns boken med mig. Efter avslutad läsning med ett mycket vackert och melankoliskt slut så låg boken som kvar som en fin ton i mitt inre.
Förutom det så får vi på vägen många fina boktips och besöka några städer i Tyskland.

Thommie Bayer

Thommie Bayer

Behöver jag säga mer? Läs boken! Du kommer inte bli besviken. Nu ger förlaget dessutom ut den i pocket. Så det finns inget att tveka på. Jag hoppas bara att de ger ut mer av Bayer. Hör du det Jörn!? Jag vill läsa mer! Annars för jag verkligen ta tag i skoltyskan igen!

ÅTERBESÖK HOS EN MÄSTARE – ANTONIO LOBO ANTUNES: TÅRKOMMISSIONEN -ROMAN

TårkommAntonio Lobo Antunes (1942-)
Tårkommissionen
”Comissäo des lagrimas”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning: Örjan Sjögren
330 sidor
Forum

Kan man har en favoritförfattare som man inte läser några böcker av? Ja, det kan man. Antonio Lobo Antunes är det för mig. Denna ständigt nobelpristippade portugis, som vunnit mängder av priser bl.a. Camoespriset som ges till de främsta portugisiskspråkiga författarna, är en sådan. Jag upptäckte honom på mitten av 90-talet via lyriska recensioner i svenska tidningar. 1997 läste jag Tingens Naturliga ordning. Några år senare tegelstenen Fado Alexandrino och ytterligare några år senare hans första De förrådda (som nyligen kom i nyutgivning på Modernista).
Jag fångades av hans musikaliska stil, hans driv och poesin i hans språk. Visst det var svårläst men helt fascinerande. Jag fick vara koncentrerad men hängde ändå med i svängarna när han mitt i en mening kunde byta berättare, tid och rum. Jag har ständigt velat läsa mer men också vetat att det är så krävande. Jag måste ha tiden och engagemanget. Alla som läst William Faulkner eller Claude Simon som jag tycker påminner om honom vet jag talar om. Jobbigt men belöningen är stor

Jag är helt fascinerad över att Forum kontinuerligt ger ut honom, det kan inte var några lättsålda böcker. Det är kanske ett eventuellt Nobelpris som hägrar! På svenska finns 13 (jag äger 12 av dem!) av denne mycket produktive författares romaner. Nu senast kom Tårkommissionen som Forum vänligen skickade mig när jag bad dem.

Det var med spänning jag åter gav mig in i hans värld. Alla som vet något om Antunes vet att han är läkare/psykiater och tjänstgjorde nere i Angola när portugiserna var där och krigade. Denna traumatiska upplevelse har påverkat honom och hans författarskap djupt. Tårkommissionen utspelar sig till stor del där.

Romanens berättare Cristina sitter på ett mentalsjukhus och minns. Det är genom hennes fragmentariska ord som vi får oss det lilla som finns av berättelse. Hon var 5 år när familjen tvingades lämnade Angola men det har etsats sig fast. Mamman vit dansös/prostituerad och pappan, om han nu är det, en svart präst som blir medlem i terroristmilisen Tårkommissionen som torterar och mördar.

Att tala om handling i denna roman är svårt. Genom de berättelser bilder, fragment som Cristina, mamman eller pappen ger oss ser vi en familj i upplösning, ett land i förödelse, misär, rasism, tortyr och övergrepp. Vi dras ned i en virvelvind av språkliga bilder, en tromb. Å ena sidan så behöver man läsa långsamt för att inte tappa bort sig helt å andra sidan så finns flödet och drivet i hans språk som gör det är lätt att ryckas med. Detta är verkligen krävande läsning. Jag kände ofta att det snare var modernistiska dikter jag läste, som ibland var dunkla, ja nästan obegripliga. Och jag blev förvånad var det så här att läsa Antunes?

När jag efter avslutad läsning gick tillbaka till de romaner jag tidigare läst ser jag att stilen är likartad men inte alls lika komprimerad och hetsig. Det fanns något som liknar romanprosa. Det gör det inte i så ofta Tårkommissionen, vilket gjorde att jag till slut tappade den. Det är som Antunes kokat ned sin stil ytterligare, det är svårt att veta vem som pratar, vad som refereras till, även om vissa uttryck och metaforer återkommer. Det kändes som att han i vissa fall kunde byta plats på vissa kapitel och jag hade inte märkt något för det var mer tillstånd som skildrades än att det fanns en berättelse att följa.

Lobo Antunes är en på många sätt gudabenådad författare och språklig trollkonstnär men i den har boken har skruvat åt det ett steg för långt för mig. Vår eminente översättare från portugisiska Örjan Sjögren måste haft ett mycket mastigt pensum med denna bok.

loboantunes_1428338169

Antonio Lobo Antunes

Jag vill dock inte avråda någon från att läsa denne fascinerande författare men kanske inte att börja inte här. Varför inte med den tunna och utmärkta romanen ”De förrådda” och gå vidare om det tycker om det. För här finns mycket att upptäcka.

ÄCKEL, PÄCKEL – ALEX MARWOOD: GRANNE MED DÖDEN – THRILLER

granne-med-dodenALEX MARWOOD (1960-):
Granne med döden
”The Killer next door”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Carla Wiberg
350 sidor

Av misstag fick jag för ett par månader sedan en trave deckare av det både mycket generösa och intressanta förlaget Modernista. Som läsare av denna blogg vet är det ett förlag jag verkligen uppskattar. De har en imponerande och bred utgivning. Även böcker jag normalt inte skulle välja att läsa men har Modernista givit ut det gör jag det gärna. En kvalitetsstämpel!

Hittills har jag verkligen uppskattat det som de givit ut i deckargenren, men nu kom ett undantag. Granne med döden var inte något som föll mig i smaken. Eftersom jag vile vet hur det gick så läste ut den, men ångrade mig när jag gjort det. Det var inte värt tiden. Dock, alla delar inte min bedömning. Boken är en stor succé bland kritiker och läsare i England. Recensionerna på Amazon är många och mycket entusiastiska. But I beg to differ!

Alex Marwood är pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Under det namnet har hon publicerat fyra romaner. Detta är hennes andra deckare under pseudonym. Den första Onda flickor finns även den utgiven av Modernista

Lisa arbetar på ett skumt diskotek i Spanien. En händelse får henne att rymma med en större mängd pengar. Hennes kriminelle arbetsgivare har sedan dess letat efter henne i 3 år medan hon flyr från land till land. Nu bor hon i London. Lisa, numera Colette, har hittat en lägenhet i ett mycket märkligt, slitet och sunkigt hus befolkad av ett antal udda existenser alla på flykt från något. Hyresvärden själv är om möjligt ännu sunkigare och äckligare än huset, grymt överviktig, nergången och smutsig. Han utnyttjar att hans hyresgäster befinner sig underläge och är beroende av hans gunst.

Vi får tidigt reda på att en av grannarna ägnar sig åt att mörda och balsamera kvinnor som ha sedan har i sin lägenhet och umgås med! Och det är över 200 sidor kvar när vi faktiskt vet vem det är.

Runt dessa trådar har Marwood vävt en historia där jag tror hon vill beskriva en del av den engelska underklassen, människor som vi inte ser mycket av. Och det finns mycket i den skidringen som är väl fångat och som verkligen ger en annan bild av London och England. Men resten? Alla groteska scener där det i detalj beskrivs om balsamering och allt som följer med det. Det blir ett frossande som även för mig som inte är äckelmagad blir för mycket och till slut tråkigt. Har du en känslig mage, bör du undvika dessa kapitel.

Jag hade kunna förlåta mycket om det var så att boken någon gång blir riktigt spännande. Det blir den aldrig. Marwood har antagligen velat skriva en blandning av en deckare, lite gotisk skräck och samtidsskildring men boken faller mellan stolarna.

Personteckningarna är inte dumma alls, om än lite överdrivna. Marwood är tyvärr så förtjust i sin historia och sina karaktärer att hon drar på det alldeles för länge. Mitt intresse för dem hade tagit slut långt före romanen hade gjort det. Marwood är en driven skribent som skriver flyhänt men hade behövt haft en redaktör som tuktade materialet. Det kanske hade funnits en bra spänningsroman där någonstans. Vissa scener och ffa den konstruerade upplösningen får mig att tänka på Marwood hoppas på ett fett tv-kontrakt. Det hade nog kunnat bli en spännande tv-serie. Som litteratur är det väl platt.

VARDAGSLIV I DIKTATURENS ALBANIEN – ISMAEL KADARÈ – DEN HÅRDA VINTERN – ROMAN

kadare_den_harda_vintern_omslag_inb_0ISMAEL KADARÈ (1936-)
Den hårda vintern
”Dimri i madh”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Denna utgåva 2014
Översättning: 
Marianne Eyre
624 sidor
Modernista förlag

”Jag har redan börjat på nästa roman av honom!”
Med de orden avslutade jag i mitten av slutet av december min entusiastiska recension av Drömmarnas palats som du kan läsa här. Då hade jag satt tänderna i en tjockaste av de tre volymerna Modernista nu återutger, Den hårda vintern. Det är en tegelsten på lite över 600 sidor, en kollektivroman sprängfylld av individer, en roman som vill spegla hur det politiska påverkar det privata, hur som samhället som en kropp är sammanvuxen med en individs liv.  Det har tagit hela våren med massa avbrott för annat att ta mig igenom den.

Romanen tar sin avstamp vintern 1961 då Albanien och dess hårdföre diktator Enver Hoxha, den kanske värste av alla diktatorer i östblocket, bryter med Sovjetunionen, utesluts ur Warsawapakten och närmar sig Kina. Det var en oerhörd händelse i den kommunisitiska världen och fick långtgående konsekvenser för Albanien och dess folk.

Vi får följa förhandlingarna i detalj, sedd genom det som närmast kan ses som romanens huvudperson i detta myller av röster, tolken Besnik Struga. Kadaré satt i arkiven i 3 år och forskade när han skrev romanen och dialogerna skall vara autentiska.
Romanen med sitt positiva porträtt av Hoxha, blev Kadarés räddningsplanka. Kadaré fick Hoxha på sin sida och kunde uttrycka sig relativt fritt inom de stränga ramar som fanns.

I ett initierat förord berättar Kajsa Ekis-Ekman att denna roman finns i tre versioner.
1973 kom den första versionen ut under namnet Den stora ensamhetens vinter. Nästa version kom ut 1978 med titeln Den hårda vintern. Den kom på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning (via franskan). I den versionen säger Ekis-Ekman att bilden av Hoxha är än mer positiv.  Efter murens fall kom på franska ut en tredje version med originaltiteln som återigen är mer kritisk emot Hoxha.

Kadaré är en mycket omstridd författare och har sina förespråkare och belackare. Kadaré var socialist och verkade inom systemet. Han blev inte dissident utan stannade kvar och skrev sina romaner.
Den som är intresserad så kan man läsa Barry Baldwins hätska kritik av Kadarés gärning här http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=onkadare.
Kadarés främste försvarare är den australienske litteraturprofessorn Peter Morgan som skriven intressant och nyanserat om Kadaré och denna roman i essän Writing under dictatorship. http://openjournals.library.usyd.edu.au/index.php/ART/article/viewFile/5718/6389.
Morgan målar kort upp den historiska kontext som Kadaré verkar inom och hur Kadaré navigerar sig fram inom systemet. Kadaré är för sitt skapande så knuten till landet och språket att han behöver det för att utöva sin konst. När Kadaré blir Albaniens intellektuella omslagspojke och alibi så använder han det för att försöka bidra till en demokratisk process.

Nog om detta. Nu till själva boken. Kadarés grepp är stort. Som jag tidigare nämnt så är den fylld av en mängd olika personer ur olika samhällsklasser med betoning på den intellektuella medelklass som Kadaré själv kommer från. Då albanska namn är ovanliga för mig så ritade jag till slut upp en karta på vem som var släkt med vem, gifte sig med vem eller var syskon till vem!
Det var intressant att krypa in i det albanska vardagslivet, att möta dessa figurer med en stark tro på ideologin. De berättar om de krig och strider de utkämpat för att nå dit det är idag. Även om de lever i ett samhälle där de hela tiden får koda tecknen för att trampa rätt  så tror de många av romanens figurerna på den socialistiska utopin. Det är övertygande beskrivet.

Romanens centrum är mötet i Moskva då Hoxha tar sitt pick o pack och går. Besnik påverkas djupt av sammanbrottet. När han kommer hem till Tirana kan han inte under lång tid prata om det oerhörda som hänt. En av konsekvenserna blir att han isolerar sig vilket leder till att hans relation med sin älskade Zana rinner ut i sanden. Genom myllret av röster får vi följa processen till att det oerhörda blir känt för allmänheten. Det föregås av rykten spekulationer, locket ligger på men fantasin är fri. Hur skall vi tolka alla tecken, alla signaler, vem kan vi lita på, vad gör vår store ledare!?

Det är här mina problem med romanen börjar. Efter att ha med intresse läst om det albanska vardagslivet och det politiska spelet på högsta nivå inom östblocket så har vi ca 400 sidor kvar. Tyvärr blir det till slut en ganska långtråkig läsning. Vardagen blir för mycket vardag, figurerna lyfter inte från bladet, blir inte levande utan snarare pappfigurer. Psykologin är ofta platt och förenklad, lite av plakatprosa. Till slut så skummade jag delar för att se hur romanen slutade.

Jag är lite förvånad över att det utmärkta förlaget Modernista ger ut denna roman. Är man intresserad av forna östblocket och av Kadarés författarskap är det en självfallet en bok som bör läsas. För andra måste det vara en prövning. Även om det självfallet finns många fina partier i romanen så blir det alldeles för lång och alldeles för platt. Det kan inte vara denna roman givit Kadaré alla priser och gjort honom till Nobelpriskandidat.

Modernita har även givit ut Krönika i sten. Den har jag hört mycket  gott om och ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret.

HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN – DECKARE

the-tightrope-men-and-the-enemyDemond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagbilden och första scenen är något som jag kommer ihåg från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller, då på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag har under några år funderat på att läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.
Hemma hos mina föräldrar lästes det på sommaren gärna thrillers av den tidens kända namn, Alistair MacLean, Hammond Innes, Helen MacInnes och Desmond Bagley. Andra världskriget var inte långt borta och vi levde under det kalla kriget. Det fanns mycket material att ösa ur.
Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst. Jag kom att tänka på filmklassikern The Manchurian candidate.

Desmond Bagley

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa. Dessutom så är boken ett två pack så jag har The Enemy från 1977 att se fram emot!
Det kanske är dags att läsa om ”klassiker” som Macleans Kanonerna på Navarone och Åtta glas?
Inget ont om hederlig gammal spänning. Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

 

EN DJUPT GRIPANDE BOK OM EN FAR – ARNO GEIGER: DEN GAMLE KUNGEN I EXIL

Arno Geiger (1968-) Den gamle kungen i exil
”Der alte Köing in seinem Exil”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning Jörn Lindskog
170 sidor
Thorén & Lindskog
Arno_Geiger_2014-page-001-201x300Denna mycket läsvärda och djupt gripande bok har jag recenserat på Kulturdelen.com. Missa den inte!

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
砂の女
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994. Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande.  Jag hade också förstått  att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie så var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar.. men det hjälper förgäves.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig. Många har dragit paralleller till Kafka och det gjorde även jag.

Självfallet tänkte jag även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet ”man måste tänka sis Sisyfos lycklig” som visade sig vara ett av Camus. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Boken är läckert formgiven av Sara R. Acedo

Tack för recensionsexemplaret.

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA – ROMAN

IndialändernaErik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60.tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som San J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop. Eller rättare sagt vi pratade och diskuterade och sedan gick Erik hem och skrev!

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började överstätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen. Under ganska många år ägnade jag mig intensivt åt andra saker och litteraturen fick stå åt sidan. Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna… Det kanske är som Lichtenberg sade ”Konsten är som en spegel, om en apa tittar in kan inte en ängel titta ut”…

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Om jag minns rätt var den nominerad till Augstpriset. Jag tyckte det var en helt underbar roman, men det var stycken i den som jag inte förstod. När jag satte mig för att titta lite mer på de styckena så blev det att jag läste om hela romanen. Som då växte ytterligare.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgötaslätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor! Jag lånade ut den till en bekant från slätten men mig veterligen har han inte läste den och jag har inte fått tillbaka den. Så går det när man lånar böcker till folk från Västgötaslätten!

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna så har han givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!
Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns…Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser som förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

Tack Bonniers för recenionsexemplaret.

EN UTMÄRKT INTRODUKTION TILL MODIANOS FÖRFATTARSKAP – PER-ARNE TJÄDER: GARE D´AUSTERLITZ – EN BOK OM PATRICK MODIANO

gare-dausterlitz-en-bok-om-patrick-modianoPer-Arne Tjäder (1945-)
Gare d´Austerlitz – En bok om Patrick Modiano
Utgiven 2014
228 sidor
Daidalos förlag

Att Per-Arne Tjäder både kan och älskar sin Modiano framgår på varje sida i hans introduktion till författarskapet. När den gavs ut var det troligen inte många i Sverige som visste vem denne Modiano var. Antalet potentiella läsare kanske inte var så stort. Jag häpnade över förlagets mod när jag såg boken första gången. Ett Nobelpris senare och den har säkerligen fått många fler läsare. Det hoppas jag i alla fall att den får.

Det märks att Tjäder med denna bok ville väcka vårt intresse för ett okänt men intressant författarskap. Det är en mycket fin introduktion han skrivet. Entusiasmen är påtaglig. Det är inte en tung litterär analys. Nej, boken är mer som en lång understreckare i Svenska Dagbladet. Kunnig, spirituell och underhållande. Tjäder ger oss de teman som genomsyrar Modianos författarskap blandat med korta beskrivningar och analyser av alla hans vid det har laget många romaner. Han visar hur Modianos eget liv och faktiska händelser vävs in i romanerna och dessutom ofta döljs då Modiano är en mästare på förklädnad. Tjäder visar att ofta dyker samma personer upp i olika skepnader i flera romaner.

Tjäder kan sitt Frankrike och målar med lätt hand det moderna Frankrikes historia och hur det gestaltas i romanerna. Ockupationsåren, de Gaulle-eran, vad man velat glömma och vad som börjar komma fram. Hans beläsenhet är stor men den kommer inte i vägen utan hjälper oss att få nycklar till Modianos författarskap. Min enda invändning är egentligen att genomgångarna av alla romaner kan bli lite tröttsam. Även om Modianos författarskap utvecklas och förändras så är det tämligen homogent. Därför blir det ibland lite kaka på kaka när Tjäder beskriver böckerna. Dock, vad gäller de böcker som jag läst var det roligt att se vad han funnit som jag inte visste om eller märkt. De romaner av Modiano som finns på svenska som jag inte läst, de kapitlen hoppade jag över och kommer ta igen när jag läst dem.

Jag hade egentligen inte tänkt att läsa denna bok, men när jag efter avslutad läsning av De yttre boulevarderna bläddrade i den fastnade jag för entusiasmen och hans lätta stil. Boken rekommenderas därför varmt till alla som likt mig fastnat för Modiano och vill veta mer både om författaren, hans romaner och om Frankrike. Jag kommer återvända till den allteftersom jag läser mer Modiano.
Vi får hoppas att Elisabeth Grates förlag fortsätter översätta honom!

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE YTTRE BOULEVARDERNA – ROMAN

De yttrePatrick Modiano (1945-):
De yttre boulevarderna
”Les boulevards de ceinture”
Utgiven 1972
På svenska 1974 och 2014
Översättning: Anne-Marie Edéus
164 sidor
Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde romanen av Modiano som jag läser på kort tid. Är det sant som en del säger att han skriver samma bok om och om igen? Både ja och nej. Mycket är bekant, men ändå olikt. Du vrider på prismat och ljuset faller på ett annat sätt men det är ändå samma glasbit.

De yttre boulevarderna är Modianos tredje roman efter Place de l´Etoile (1968), den finns på svenska, och Ronde de la nuit (1969). Tillsammans bildar de hans trilogi om ockupationsåren.
Akademins motivering var: Modiano tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2014 ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.
Det är i denna roman som motiveringen verkligen träffar mitt i prick. En mycket dunkel värld med allt mer antisemitiska stämningar, befolkade av tveksamma individer som försöker ta sig fram i den förvirrade tid som är ockupationen.
”Baronen minns väl våra promenader. Från Paris centrum drevs vi som av en hemlighetsfull ström mot de yttre boulevarderna. Det är här staden vräker ut sitt slam. Soult, Masséna, Davout, Kellermann. Varför har man givit segrares namn åt dessa konturlösa kvarter. Det var där det låg, vårt fosterland. (Sid 138)

Romanen är en berättelse om en ung man som söker sanningen om sin far. De träffades för första gången när han var 17 år. Fadern inviger honom i sitt skumraskliv, somligt av det självbiografiskt. Efter en traumatisk händelse så skiljs deras vägar.
Efter 10 år letar sonen upp sin pappa, med fantastiska namnet Chavla Deykeckecaire. Han bor i en by i utkanten av Fontainebleu, omgiven av en serie mycket tvivelaktiga herrar och damer. De är alla inbegripna i mer eller mindre skumma affärer. Fadern är en hunsad underhuggare med på en nåder, en jude. Ven är egentligen fadern, hur har han hamnat där.
Sonen letar efter svar men får egentligen inte några.

Som vanligt så slås jag vid läsningen av det oerhört vackra språket, den undanglidande stämningen, perspektivskiftena, det skenbart enkla och filmiska berättandet, den deckarliknande intrigen. Ja det är svårt att hitta på ett nytt sätt att beskriva Modiano efter tre recensioner, men det är en helt fascinerande och sorglig värld han målar upp i romanen. Det som för mig är skillnaden är att denna bok bränner till mer. Temat med det övergivna barnet, saknaden efter en fader som berättaren inte vet vem det egentligen är, känns på huden. Sorgen är naknare. Per-Arne Tjäder skriver i sin bok Gare d’Austerlitz : en bok om Patrick Modiano att han hade inte sett sin fader på 6 år när den skrevs. De skulle aldrig mer ses. Jag kan tänka mig att romanen skrevs under en period av intensiv saknad.

Modiano fick det mycket prestigefyllda Grand Prix du roman de l’Académie française för boken. (När jag ser vilka böcker som fått priset slås jag hur få av dem som finns på svenska!! Ett tråkigt konstaterande.)

Det är en mycket bra roman som jag rekommenderar både till er som har läst och inte läst honom.
Efter avslutad läsning, tänkte jag att nu är jag kanske lite mätt på Modiano, men jag känner redan suget efter att läsa mer…

Det är Norstedts som givit ut denna och De dunkla butikerna gata, fint översatt till svenska av Anne-Marie Edéus och läckert formgivna av Sara R. Acedo. Små pärlor i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrivit om:

MISSA INTE PETER STAMM! – PETER STAMM: AGNES – ROMAN

AgnesPeter Stamm (1963-)
Agnes
Utgiven 1998
På svenska 2014
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
130 sidor 
Thorén och Lindskog

Agnes är Peter Stamms debutroman. På svenska finns redan romanen Sju år som jag läste 2012 och blev mycket tagen av. Det var en riktigt bra roman och bland det första som jag läste av Thorén och Lindskogs utgivning. Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i deras utgivning. Nu har de till min stora glädje givit ut Agnes. Jag har vetat läsa mer av honom sedan jag läste Sju år. Agnes är egentligen mer av en kortroman. Du läser den lätt på en sittning, om inte annat för att den är så spännande.

Det är inte bara jag som uppskattar Peter Stamm. Agnes är översatt till 26 språk! Han har fått mängder av utmärkelser. 2013 var han nominerad till det mycket prestigfyllda International Man Booker Award (Lydia Davis vann det året). Förlaget upplyser oss om att det är den första tyskspråkige författaren sedan nobelpristagaren Günter Grass som nominerats vilket säger en del om Stamms status. Han är flitigt översatt till engelska vilket är ovanligt, det översätts inte mycket skönlitteratur till engelska varken i USA eller Storbritannien.

Alla som läst Sju år kommer känna igen sig. Redan i debuten är Stamm en skicklig författare med en enkel och luftig stil. I korta och precisa meningar skapar han en påtaglig psykologisk spänning åt berättelsen som drar läsaren framåt.

Romanen inleds med meningen ”Agnes är död. En berättelse dödade henne”.
Huvudpersonen, en schweizisk författare som förblir namnlös, möter Alice på ett bibliotek i Chicago där han jobbar på en bok om amerikanska lyxtåg. Agnes är fysiker och forskar i symmetrier. Efter par trevande möten så spirar kärleken och de flyttar ihop.

Agnes får i början av deras korta relation en idé. ”Skriv en berättelse om mig sade hon sedan, så vet jag vad du tycker om mig” (sid 43). Efter en viss tvekan så börjar han skriva på berättelsen. Vi får sedan följa en intrikat historia om hur livet påverkar berättelsen och tvärtom.
En nyckelmening i boken för mig är när en person citerar poeten Paul Valery: ”Människan lever och dör i det hon ser, men ser bara det hon tänker” (Sid 86). Vad händer när de två berättelserna inte är samstämmiga? Succesivt så eroderar förhållandet och får som sagt ett mycket drastiskt slut.

Huvudpersonen har en hel del gemensamt med huvudpersonen i Sju år. På ytan är han mogen men där finns en känslomässig tomhet, en oförmåga att ta beslut och leva med konsekvenserna av sin handlingar. Kärleken och svårigheten att få och behålla den är de tema som genomsyrar dessa två romaner.

Är du sugen på Stamm så är Agnes en bra introduktion. Sju år, som kom några år och böcker senare, är en bredare och mer mångfacetterad roman. Å andra sidan varför inte läsa båda? Det är en utmärkt författare som jag varmt rekommenderar.
Båda romanerna har översatts av Sofia Lindelöf som gjort ett mycket gott arbete.

Den enda som recenserat boken hittills är min bloggkollega Ola som dessutom har intressanta länkar du kan titta på. http://bearbooks.se/2014/12/26/recension-agnes-av-peter-stamm/

Här kan du läsa vad jag skrev om Sju år.

Tack för recensionsexemplaret.