NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV – ROMAN

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion en torsdag i oktober kl. 13.00 när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer och meddelar vem som fått nobelpriset. Det är inte så många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtitalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextitalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå vitigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:

”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”

Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det bar en bra bok så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

Annonser

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING – MEMOARER/MEDITATION

tim_parksTim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
2010, Harville Secker, 330 sidor
Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk!, men smärtan och problemen kvarstår.  Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.. Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller nåogt som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden.Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, fundering, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ – MEMOARER/HISTORIA

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers Förlag.
Vinnare av Augustpriset 2012.

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte, Men en storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimme Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som  Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när men set det mest onormala, tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, och hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje där han får jobb på Scania och stannar. Efter par år senare så lycka Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, ta sig till Sverige genom lögn och tur ta sig till Sverige. Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn, de arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp, hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!? Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint potträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra värdskriget, när det gamla skulle ut och det nya in, när välfärdstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN – ROMAN

Hjalmar Söderberg:
Den allvarsamma leken
1912, 250 sidor
LIber förlag 1977. Förord av Per Västberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom, vad såg jag hos honom?  Men jag läste på och fann återigen  en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Det inom  Stockholms medel- och överklassen, bland de burnga och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet  han rör sig. Han beskrivningar av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

Hjalmar Söderberg 1869-1941

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN – MEMOARER

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
1982, 240 sidor Översättning av Aris Fioretos.

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster och kom att tänka på denna bok som jag läste ett par sidor i under en resa i Paris på 80-talet. Jag tyckte om det jag läste men fortsatte aldrig av någon anledning. Det är en lustig liten bok, Jag har beskrivet den som en memoar men det kan lika gärna stå roman eller essä. Den är undanglidande i formen.
Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig var hemma i sitt liv, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en vuxen.. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.

 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha barbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos

 

IN I LABYRINTEN – PAUL AUSTER: ILLUSIONERNAS BOK – ROMAN

Paul Auster (1947-)
Illusionernas bok

”Book of Illusions”
2002, 380 sidor
Översättning av Ulla Roséen

Nyligen bokade jag äntligen min första resa till New York dit jag åker våren 2013. Naturligtvis så funderade jag omgående på om jag kunde läsa något med resan som inspiration. Jag tittade i min bokhylla och såg en oläst Paul Auster, vars spännande New York Trilogy jag läste med behållning för ett par år sedan. Jag har även läst Orakelnatten, även den tyckte jag om. Auster framstod för mig som en riktig New York författare och jag kastade mig över boken.

Inte hade denna roman något med New York att göra, men jag var tillbaka i Auster-land. Jag fångades in direkt. Samma känsla av osäkerhet, att slumpen styr, känslan av att befinna sig i labyrint, personer försinner och dyker upp helt oväntat, en historia som aldrig tar den vägen du tror att den skall ta.

Lite kort om historian. David Zimmer, professor i litteratur, är djupt deprimerad efter att hela hans familj utplånats i en flygolycka. Han är en levande död på väg mot sin undergång. Av en tillfällighet så ser han en film av regissören och komikern Hector Mann, en stumfilm från 20-talet, och han skrattar för första gången på mycket lång tid. Mann var inte speciellt stor eller erkänd men Zimmer blir besatt och bestämmer sig för att skriva en bok om honom. Mann är ett mysterium. Han gick upp i rök efter att ha gjort ett par filmer och ingen vet vart.
Zimmer letar upp alla hans filmer, ser dem om och om igen. Letar efter fakta om Mann men det finns bra några få intervjuer och mycket av det är inte sant, i en intervju säger han en sak, i en nästa något annat.

Boken kommer ut och tas emot väl. Oförmögen att gå tillbaka till sitt gamla jobb så erbjuds Zimmer att översätta Chateaubriand (1768-1848) Minnen från andra sidan graven (Mémoires d’Outre-Tombe). Dessa memoaraer skulle publiceras efter Chateaubriands död men pekuniära problem gjorde att de började publiceras redan under hans levnad. De består av över 40 volymer. Zimmer griper sig an uppgiften med stor energi, detta kan föra honom tillbaka till livet inser läsaren.

En dag får Zimmer ett brev där han får reda på att Mann lever och att han vill träffa Zimmer. Och cirkusen drar igång. Mer än så vill jag inte berätta om handlingen, för det får du läsa själv.

Auster är en mycket skicklig författare som verkligen kan skapa suggestiva stämningar och bygga intrikata historier som å ena sidan kan berättas med en ganska distanserad blick men som ändå tar tag i känslorna. Detta är en gripande roman om liv och död, kärlek, om konstnärligt skapande, om brott och försoning. Han skriver både lätt och komplicerat samtidigt. Boken är lätt att läsa men där finns stora djup och jag tror att den håller för omläsning.
Auster har ju själv varit inblandad i ett antal filmprojekt och att han hyser en stor kärlek till och stor insikt i film finns det inget tvivel om. Han beskriver ingående Hectors filmer och som läsare är jag fascinerad och samtidigt lite irriterad över att de inte finns, för dessa filmer vill jag ju se!

Även om jag uppskattar boken mycket så kände jag mot slutet att den kanske skulle mått bra av en liten förtätning. Den fascination inför Zimmers öde och för Hector Mann lyckas Auster inte riktigt hålla vid liv hela vägen ut. Och det kanske blir en krök för mycket längs vägen. Låt dock inte detta avhålla dig från att läsa denna fascinerande och välskrivna roman.

 

ROBERT BYRON: VÄGEN TILL OXANIEN – RESESKILDRING

Robert Byron (1905-1941)
Vägen till Oxanien

The Road to Oxiana
1937, På svenska 2005
380 sidor,
Översättning av Katarina Trodden

Det är en reseskildring och inte vilken som helst, det är RESEKILDRINGEN. En klassiker, hyllad av många ffa Bruce Chatwin, som alltid bar den med sig.
Mitt andra stora intresse, körsången, har tagit mycket tid och mina lässtunder har blivit få, men när jag för andra gången kommer till sidan 120, jag började helt sonika om från början efter ett litet uppehåll, och återigen känner mig uttråkad, känner läsmotstånd så förstår jag att det inte är en bok för mig.

När jag funderade på varför så kom jag fram till att visst finns där en engelsk ”wit” men att jag helt enkelt inte brydde mig om hur det gick för Byron på hans resa, han lyckas inte väcka min sympati. Han talar inkännande om de kulturer han möter men gör trots det många av de människor han möter till krumelurer, det blir putslustigt och Byron blir for mycket av en ”upper-class twit”.
Sedan kan jag konstatera att mitt intresse för Byrons passion, islamsk arkitektur, inte var tillräckligt stort och tyvärr lyckades han inte göra det större.
Självfallet finns det fina lyriska passager i den där han beskriver landskapen och arkitekturen, väl fångade av översättaren Katarina Trodden, jag har den även på engelska och jämförde , men för mig så var det en bok som blev tråkig. Och det är livet för kort för.

 

MAGUERITE DURAS: EN FÖRDÄMNING MOT STILLA HAVET – ROMAN

Hade det inte varit för den bokcirkeln jag är med i så hade jag aldrig läst Duras. Jag hade en bild av hennes som en superintellektuell författare, kritikernas gunstling, en svår författare som skrev mer intressant än läsvärt.  Om man läser på om Duras så förstår man att hennes inflytande har varit stort.
Det tog inte många sidor förrän jag var fast i romanen och nu när jag avslutat den kan jag inte annat säga än att det var en läsupplevelse utöver det vanliga.
Romanen kom 1950 och var Duras tredje bok. Den är självbiografisk roman med mycket hämtat ur Duras egen uppväxt..Den utspelar sig i Vietnamn 1931. Barnen, Joseph, 20, och Suzanne, 16, lever tillsammans med sin psykiskt mycket labila mor i en bungalow i fattig del av Vietnam. De har av myndigheterna fått sig en odlingslott tilldelad för att odla ris, men den översvämmas varje år och är i princip värdelös. Modern kämpar mot de korrupta myndigheterna år efter år utan resultat. Då tar hon saker i egna händer och med hjälp av bönderna i området bygger en fördämning mot Stilla havet för att hålla vattnet borta. Det skall bli moderns triumf. Tyvärr så finns det små krabbor som gräver hål i fördämningen och det eroderar den till slut helt och hållet. Triumfen blir ett gigantiskt misslyckande.

Det är ett fascinerade porträtt av kvinna som förlorar alla kamper, gör allt för barnens överlevnad och sakta glider allt längre in i psykisk sjukdom.
Modern lever i en stark symbios med sina barn. Joseph är en farlig, aggressiv och våghalsig figur som gör vad som står i hans makt för att bryta sig loss. Suzanne lika bunden till brodern som till modern längtar bort men banden håller henne tillbaka, låser fast henne.

Det är en roman med många lager Det är en bok om begär, sexualitetens kraft, makt, dominans  och underkastelse. Duras skriver hårt med en sylvass penna när hon beskriver de relationer som Joseph och Suzanne går in i.
Det är en roman om ras, om mötet mellan de vita och de andra, asiaterna. Skildringen av den rike kinesens Jos uppvaktning av Suzanne och den stormvind den förorsakar i deras liv är för mig romanens starkaste del.
Det är också en skildring av klass, i det här fallet den vita underklassen. De kolonisatörer som inte var lyckade utan blev en fattig underklass helt i händer på den vietnamesiska byråkratin.
Skildringen av fattigdomen och misären är mycket stark.

Trots att det är en roman som det inte händer mycket i så är intensiteten hög. Den blir en faktiskt en riktig bladvändare. Duras kräver sin koncentration. Hon skriver elliptiskt, går inte rätt på utan snirklar in det hon skriver, går runt det för att till slut fånga in det. Och hon är mycket skicklig. Duras skriver med en stor närvarokänsla och hon frammanar starka bilder av Vietnam på 30-talet.

Boken inleds med ett förord av Hanna Nordenhök. Hade jag läst det innan jag läst romanen så hade det stärkt mig i mina fördomar om Duras som ”kritiker-författare”. Dessutom så avslöjar det vissa händelser i romanen så läs det efter du läst denna mycket intressanta och välskrivna roman. Den ger mersmak.

Marguerite Duras 1914-1996

Mrguerite Duras: 
En födämning mot Stilla Havet
Un barrage contre le Pacifique
Övers: Marianne Lindström
Utgiven: 1950

På svenska: 1985

EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION – HISTORIA

Att kategorisera Macfarlanes bok som historia är en förenkling. Det en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. För denna underbara bok fick Macfarlane Guardian Frist Book Award och några priser till.

Macfarlane är en engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskiver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft. Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten. Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets ”The Sacred Theory of Earth” och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geolgin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Men det är också många som dör!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, och då inte bara för att kolonisera den utan även för att ingen del av världen skulle vara en vit fläck, blev som en drog för vissa personer som var beredd att offra allt för att bestiga ett berg.
Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser ofta spännande eller rörande om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Detta är den första av tre böcker i en löst sammansatt trilogi som Macfarlane skrivit om människors förhållande till landskapet och naturen. Jag ser fram emot att läsa de följande två.

Här kan du läsa mer om Macfarlane.
Här kan du se en mycket intressant föreläsning av Macfarlane ”Landscape and the human heart”.

Robert Macfarlane:
Mountains of the mind, A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor

Robert Macfarlane 1976-

VILSE I CENTRALEUROPA – DANIEL HJORT: KAKAFONI – ESSÄER

Detta är en bok jag borde tycka om! Jag är mycket intresserad av Centraleuropa och dess litteratur, historia och kultur. Jag tycker om att läsa essäer och jag är nyfiken på nya saker.
En mycket entusiastisk recension i DN av Gabriella Håkansson av hans senaste samling fick mig att plocka ned ett tidigare alster som stått oläst länge.
Det böjar bra med en kortare essä om kurorter i Centraleuropa. Jag lär mig en del om Goethe och Kafka. Han går vidare med en lång och fin essä om Rilkes vänskap med Sidoné Nadherny von Borutin.

Men allteftersom jag läste vidare så blev jag mer och mer uttråkad. Hjorts kunskap är utan tvivel enorm, ett enmans-univeristet. men han vill packa in så mycket i essäerna att de bågnar under trycket. Det går för fort. Jag upplevde allt oftare att karakteristiken av människorna blev ganska flack, genomgången av litterära verk blev platta redovisningar som inte tillförde så mycket och de historiska analyserna tunna.
Han är ingen oäven skribent men stilen påminner ibland om tidningarnas kåserisidor.
Jag tappade helt enkelt lusten efter 150 sidor.

Jag började på denna bok under senvåren, gjorde försök att ta upp den igen. Jag märkte att min koncentration började flacka ganska omgående så då fick det vara nog.
Det finns så många andra olästa böcker,

Det skall dock nämnas att boken innehåller fina illustrationer av Henrik Tikkanen.

Daniel Hjort: Kakafoni
Utgiven: 1984
260 sidor

PER OLOV ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER – ROMAN

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.
När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist.

Nu var det dags att återvända till honom när vi i bokcirkeln valde att läsa Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande. Frågor som är lika brännande i dag,

Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhitt?

Det kan man även undra när man läser denna bok.Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska!!

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Jag upplevde att han konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det bli närmre och roman mer gripande

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok vi läste i bokcirken för ett tag sedan, Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ

Peo Enquist: Magnetisörens femte vinter
Utgiven: 1964
250 sidor

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ – ROMAN

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och  åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz?  En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.
När jag läst de Waal underbara bok ”Haren med bärnstensögonen” och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler så tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski, ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”
Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar verkliga personer med påhittade, verkliga händelser med påhittade. Det är en myllrande kollektivroman där man både för ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det var många gånger som jag slog i registret längst bak för att se vem som var vem. Även om det låter förvirrande så är det romanens styrka hur den blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz
Utgiven: 2009
640 sidor

Steve Sem-Sandberg 1958-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES – MEMOARER/HISTORIA

 

Edmund De Waal:
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor

I den utmärkta engelska tidskriften Intelligent Life”(länk till artikeln) läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga  så börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.

Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra värdskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Proust ”På spaning efter den tid som flytt” en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet så var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare. Resan går från Paris till Wien dit de flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia så tecknar han en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig.  Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet. Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.
Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa dela i boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Dock det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike så det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.
Den kom nyligen ut på svenska.

De Waal fick 2010 Costa Biography Award och blev utsedd till årets författare vid 2010 Galaxy National Award.

Här kan du se en intervju med De Waal.
Edmund de Waals hemsida

 

 

OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN – MEMOARER

Uwe Timm (1940-):
Vännen och Främlingen
”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Recensionsexemplar

När jag lite i smyg började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår överdrivet anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.

Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju  självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.

 Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno som tidigare aldrig deltagit i politiska manifestation demonstrerade mot Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.

 Mordet på Ohnesorgs  blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion och påverkade hela det tyska politiska landskapet.

Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.

Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.
Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män  med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har.

De är nära vänner samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.

Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet

Timm har skrivit en mångfacetterad bok.  Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget.  Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser.
Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt. 

Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutför projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.

Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.

 Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog. Inte bara för att jag fick denna pärla utan för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kort roman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.

Jag hoppas de fortsätter annars för jag väl anmäla mig till Folkuniversitets tyska kurser!!

Thorén och Lindskog har givit ut en tredje bok av Uwe Timm I skuggan av min bror. Den är redan beställd och jag ser fram emot att läsa den.

UWE TIMM: UPPTÄCKTEN AV CURRYWURSTEN – ROMAN

Uwe Timm (1940-): Upptäckten av currywursten ”Die Entedeckung der Currywurst” Utgiven 1993 Övers: Jörn Lindskog 180 sidor   ”För lite mer än 12 år sedan åt jag för sista gången en currywurst i fru Brückers korvkiosk” Så inleds den korta lilla roman av Uwe Timm som gjort ett segertåg över hela världen sedan den gavs ut 1993. Romanens berättare har starka minnen från barndomens Hamburg och av hennes currywurst. Det sägs att det var hon som uppfann den omtalade snabbmaten. Berättaren besöker Lena Brücker på sitt ålderdomshem för att få svaret om det var sant. För att få det så måste han höra hela historien från början. Under sju möten så flyttas han tillbaka några veckor runt krigsslutet. Lena Brücker är över 40 år, gift, och arbetar på personalmatsal. Hennes familj har kriget sett till att skingra. Lena lever ensam. Ett chansartat möte med den unge sergeanten Bremer, endast 24 år gammal, under den sista krigsveckan leder till att hon bjuder hem honom. De älskar med varandra och han deserterar. Han gömmer sig i hennes lägenhet och en intensiv kärlek uppstår. När sedan kriget tar slut så berättar inte frau Brücker detta utan får honom att tro att det fortsatt bara för att hon skall få han sitt livs stora kärlek kvar ytterligare en kort tid.

Vad har allt detta med currywursten att göra? Det är en sinnrik historia som Timm snickrat ihop och på de sista sidorna får vi reda på hur det av en slump blev så att currywursten uppstod i hennes kök.
På 180 sidor han Timm skapat en varm kärlekshistoria tecknad med stor ömhet. Vi möter en stark kvinna vars överlevnadsinstinkt har gjort att hon klarat sig genom livet. En kvinna som till slut får nog och protesterar mot kriget genom att gömma Bremer och hela hennes liv förändras. Vi möter en ung soldat som utan att vara nazist kämpar stolt för sitt hemland. Timm tecknar skickligt en bild av hur det var att leva för gemene man i Tyskland under krigsslutet. Chocken att Tyskland kunde förlora, chocken och skulden när det börjar bli känt vad som hänt i koncentrationslägren.
Det är en gripande charmig historia tecknad mot en mörk bakgrund som rekommenderas varmt. Om sedan currywursten kommer från Hamburg eller Berlin tvistar de lärde. I Berlin har korven tillägnats ett museum, Deutsches Currywurst museum http://www.currywurstmuseum.de/
Det var i Berlin i påskas jag själv åt det för första gången och det var inte alls dumt. När nu bokcirkel träffas för att prata om denna bok, vad tror ni de får då….? http://www.tasteline.com/recept/Currywurst_2  

OM VÅDAN AV ATT INTE VÅGA VÄLJA – PETER STAMM: SJU ÅR – ROMAN

Peter Stamm (1963-)
Sju år
”Sieben Jahre”
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
270 sidor

”Sonja stod mitt i det starkt upplysta rummet, i centrum som alltid. Hon hade huvudet lite nedböjt och armarna nära kroppen, munnen log men ögonen var hopknipna, som om hon bländades av ljuset eller hade ont. Hon verkade frånvarande, utställd som tavlorna på väggarna som ingen tog notis om men som trots allt var anledningen till att vi var där.”

Så inleds Peter Stamms roman Sju år. Redan från första början ser vi det som är en del av bokens styrka. Det precisa språket, som beskriver ytan, men med känsla för detaljen där mörkret och smärtan hela tiden finns närvarande.

Den som säger detta är Alex, Sonjas man. Han betraktar henne utifrån, inte riktigt närvarande i hennes och deras gemensamma liv.
Alex är romanens huvudperson. Han studerar arkitektur och blir kär i sin kurskamrat Sonja, den vackra begåvade kvinnan från en förmögen bakgrund. Han är både förälskad men samtidigt rädd för hennes begåvning, hennes sociala säkerhet, hennes ambitioner. Alex själv kommer från en småborgerlig miljö, han är mer bohemisk och mer inställd på att ett liv utan de stora ambitioner som Sonja har. Ändå så fastnar han för henne, de passar ju så bra samman, de skulle kunna göra så mycket ihop, två unga begåvade arkitekter.

En eftermiddag sitter Alex tillsammans med två studiekamrater och dricker öl i Englischer Garten i München, den stad som romanen utspelar sig i. De plockar upp två söta flickor men Alex är utan. Så skämtsamt tittar de på en illa klädd och  inte speciellt tilltalande kvinna som sitter några bord bort, henne får du ta Alex! De slår vad om att han, som aldrig har svårt att kvinnor, inte kan få henne. Mot Alex vilja så dras hon i samtalet och får följa med dem på kvällen. Alex finner henne ointressant men blir någonstans attraherad och förför henne.
Detta blir inledningen till en lång relation. Hon heter Iwona och är en illegal polsk invandrare som arbetar på katolsk bokhandel. För henne blir Alex den ende mannen den hon älskar troget och helt utan krav. Alex blir helt besatt av henne, föraktar henne men kan inte släppa taget. Han har henne i ett hemligt rum dit han inte släpper någon. I hennes kärlek finns något som Sonja aldrig kan ge honom. Deras möten får konsekvenser som förändrar livet för Alex och alla i hans närhet.

Romanen inleds med att Alex träffar Antje kvinnan som förde Alex och Sonja tillsammans. Det är för henne som Alex berättar sig livs historia som vi får oss till del genom tillbakablickar. Det är en mycket gripande och sorglig historia vi får oss till liv. Alex må vara omogen och osäker med det är smärtsamt att se honom inte våga göra några val, livet bara händer honom och konsekvenserna blir stora. Vi ser ett sorgligt äktenskap som bara blir till genom mer av konvenans än kärlek. Deras äktenskap är mer som ett av alla de byggprojekt de har än en verklig relation. Och Alex som inte vågar bejaka den stora kärlekens i sitt liv Iwona, som han utnyttjar och förnedrar.

Som ni ser av inledningen så är hans stil stram och lätt och han skildrar elegant ett liv som i ett nummer av” Sköna hem”. Men hela tiden finns vantrivseln där. Den ligger som underström. Alex finner sig aldrig till rätta i det liv han lever, det liv han skapar framför allt genom att inte välja.

Det är i grunden en starkt existentiell roman som får dig som läsare att ställa dig frågor om livet, kärleken och de val vi gör.

Jag öppnade denna bok bara för att läsa några sidor och slukades helt upp av romanen. Han är en fin prosaist och översättningen är mycket smidig.
Jag kan varmt rekommendera denna bok

Det är den andra boken jag läser som det lilla spännande förlaget Thorén och Lindskog givit ut. Det första var den mästerliga kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz. Håller all deras utgivning så här hög nivå så är det verkligen ett förlag vars böcker man bör läsa.

Jag hoppas verkligen att de översätter med böcker av Peter Stamm. Om inte får jag ta dem på engelska eller putsa på skoltyskan!

 

Peter Stamm 1963-
Foto: Gaby Gerster

EN BISARR BERÄTTELSE FRÅN MEXICO – DAVID TOSCANA: KLAGOSÅNG ÖVER MIGUEL PRUNEDA – ROMAN

”Som liten brukade Miguel Pruneda roa sig med att gå till kyrkogården.”
Så inleds en av de märkligaste böcker jag läst på länge. David Toscana är en mexikansk författare född 1961 som börjar få allt större internationell uppmärksamhet.  På svenska finns två av hans romaner översatta.

Detta är en roman om en livskris och om döden. Stilistiskt elegant och sparsmakad i början allt mer grotesk och fantastisk allt eftersom.

Miguel Pruneda skall firas på jobbet då han arbetat som lägre tjänsteman på samma kontor i 30 år. Detta fyller honom med fasa och han drar sig undan världen och iscensätter sin egen död. Men det sker först en bit in i boken. Innan dess har han och hans fru Estela hjälp deras granne Horacio att uppfylla en död mans sista önskan. Deras gemensamme granne José Videgaray, en förmodad hjälte i kriget mot amerikanerna, vill inte bli begravd. Detta löser de genom att lägga honom iklädd tjurfäktaruniform i hans badkar och hälla över formalin. Där ligger han romanen igenom och de fyller på formalin efter behov.
Allt eftersom romanen glider fram så blir Miguels fantasier mer och mer skruvade. Är det så att de som ligger i gravarna på den kyrkogård som han besökte som liten, är det verkligen de som det sägs vara. Han hittar ben som han i sin fantasi gör om till benen av en tonårsflicka som blev våldtagen och som han namnger och vill ge ett värdigt slut.  Andra personers död vävs in. Den förståndshandikappade flickan som var på bageriet i hans barndom och som blir dödad i av en bil i en vägkorsning. Och varför störtade det planet med den berömda tennisstjärnan och den berömda politikern rätt in i ett berg 1969. Var det en konspiration? På vilket sätt var staten inblandad? Stort och smått blandas.

Och mitt i allt detta så finns Miguel i en mittlivskris där hans på sitt eget märkliga sätt försöker förstå världen. Han drar in vänner grannar och kolleger i sina fantasier och de får gestalta hans inre historier. Vad är fakta, vad är fiktion?  Vi kastas in i bisarr värld där man efter ett tag inte vet vart man skall ställa ned foten.

Toscana skriver en avklarnad prosa som verkar var mycket fint översatt. Det fantastiska ligger inte i språket utan i skeendet.
Jag kan dock säga att jag inte blev helt klok på boken. Det lämnar kvar en förvirrad känsla, en tvetydighet. Vad är det egentligen jag läst?  Trots det så blir jag sugen på att läsa hans andra till svenska översatta bok ”Den sista läsaren”. Toscana är en mycket begåvad och spännande författare det är klart. Väl värd att läsas!
Tack till bokcirkeln som fick mig att läsa en bok som jag annars missat.

David Toscana:
Klagosång över Miguel Pruneda

”Duelo por Miguel Pruneda”
Utgiven 2002
Övers: Hanna Axén
275 sidor

David Toscana 1961-


FOLKE SCHIMANSKI: BERLIN – EN STADS HISTORIA – HISTORIA

Förberedelserna för min påskresa till Berlin avspeglar sig åter i läsningen. Jag letade efter en bok om Berlins historia och fann denna volym av Folke Schimanski. Författaren har en tysk far och en svensk mor, född i Berlin och kom hit med de vita bussarna. Har ett långt förflutet som journalist och skriver bla i Populär historia.

 Schimanski börjar verkligen från början långt tillbaka i historiens gryning och sveper sedan på nästan 400 sidor fram till nutiden.

Han är påläst och kunnig. Boken flödar av namn, händelser och årtal. Jag grep mig an boken med viss entusiasm men allt eftersom jag läste falnade den. Och skall sanningen fram så skummande jag andra halvan av boken. Jag blev helt enkelt uttråkav.

 Schimanski kan sitt ämne inte tu tal om det, men det är som att läsa en artikel i populärhistorisk tidskrift. Ganska schematiskt och ytligt och utan någon större språklig finess. Rakt på sak helt enkelt. Analyserna när de kommer känns ganska enkla. Det märks att det är en journalist och inte en historiker som skrivit. Jag saknar detta som gör att texten och tanken lyfter. Att ta in materialet och förädla det till något större. Nu blir det ett pålast redovisande, mycket kunnigt, inte tu tal om det, men inte mer.

Därför vill jag inte avråda någon framtida Berlin resenär från att läsa lite i den Det kanske är en bok som passar dig men inte mig.

 

Folke Schimanski:
Berlin – en stads historia
Utgiven: 2010
380 sidor

FERDINAND VON SCHIRACH: BROTT – NOVELLER

Ferdinand von Schirach (1964-):
Brott
”Verbrechen”
Utgiven 2009
Övers: Lena Hammargren
180 sidor

På biblioteket häromdagen sprang på denna lilla samling noveller som jag nyligen läst lite om. Jag öppnade boken, läste ett par rader och blev direkt sugen på att läsa vidare. Ferdinand von Schriach är verksam som advokat. Dessa små berättelser är baserade på människor han mött under sina år i rättssalen. Det är inte deckarnoveller. Någon novell är kanske lika spännande som en deckare, men det är inte spänningen han vill åt. Han skildrar individer som hamnat i trängda lägen. Det kan vara av egen förskyllan, tillfälligheter eller via psykisk sjukdom. Under de omständigheterna begått mer eller mindre fruktansvärda brott. Den pensionerade 70-årige allmänläkaren som klyver sin dominerade hustrus huvud, en lovande studenten som prostituerar sig för att hjälpa sin pojkvän som hamnat i skuld till några mycket obehagliga personer, pojken som petar ut ögonen på får och sparar dem. Ja som ni förstår är det extrema situationer, men det är inget frossande. Schriach skriver med en pregnans och exakthet som gör att vi kan stå ut med att läsa det. Han lyckas få oss att förstå varför de gjort detta, även om det kan var mycket kusligt, och han får oss att känna medkänsla med dessa individer. Och vem är egentligen förövare och offer.

Förutom att historierna griper tag i läsaren så får vi intressanta inblickar i en advokats yrke, de avvägningar som denne måste göra.

Boken består av 11 korta berättelser. De är så lättlästa att man nästa kan ta boken i en sittning! Men då blir man nästan tjövd. Läs några åt gången. De är välskrivna, kusliga och berättar mycket om vad människor under press blir förmögna att göra.

 

Ferdinand von Schirach 1964-

CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR

Carl Johan Vallgren:
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor

På väg ned på min första Berlinresa i oktober 2004 med min då 15-åriga systerdotter så var Vallgrens bok min reslektyr. Jag minns att jag häpnade över hur fort tiden gått.  Jag läste om det som var så aktuellt under 70-talet, som dominerade nyhetssändningarna under en del av mina tonår, den tyska terrorismen signerad Baader-Meinhofligan. Jag läste om tiden före murens fall och den fascinerade historien om hur ett misstag gjorde att slussarna till slut öppnades och östtyskarna kunde välla in i Västtyskland. Hela tiden tänkte jag hur detta för systerdottern måste låta som något mycket abstrakt, som historia som låg långt tillbaka i tiden. Och det vara bara några få år tillbaka i tiden.

Jag kan villigt erkänna att jag inte minns mycket av min första läsning. Om några veckor bär det av till Berlin igen och jag köpte den reviderade och uppdaterade utgåvan.

Boken består av ett antal essäer med nedslag i stadens historia under 1800-1900-talet ofta med litterära personligheter som ingång. Vi läser om Döblin och hans berömda roman Berlin-Alexanderplatz, om den för mig okända östtyska författarstorheten Anna Seghers och hennes hårdnackade försvar för DDR, Arnolt Bronnen, en synnerligen opportunistisk teaterman under andra världskriget, Albert Speer och hans vansinniga byggprojekt under Hitlers megalomana ledning m.m.

Insprängt mellan essäerna så tar turistguiden Vallgren med oss på vandringar runt i olika delar av staden och pekar ut många sevärdheter.

Boken är skriven med en lätt hand och elegans. Styrkan i denna fina bok är att genom dessa små nedslag i historien så lyckas han förmedla en spännande och mångfacetterad bild av denna miljonstad.

Rekommenderas framtida Berlinresenärer!

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – ELEANOR CATTON: REPETITIONEN – ROMAN

Äckligt begåvad! 
Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Canada och uppvuxen på Nya Zealand. För denna hennes debutbok  hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35 . Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award. Jag hade trots detta inte hört talas om henne. Tack vare vår lilla bokcirkel så fick jag nöjet att läsa denna bok. Tack Lena.

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram, det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lilla syster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet. Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningsägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, som bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods.  I vad jag tokar som ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen. Jag kan säga att vi i cirkeln tolkat det ganska olika.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som ”Förste dramapedagogen”, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av .typer än levande figurer.

Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget hos Catton.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn. Det är också eftersom den är så mångtydig en intressant bok att läsa i en bokcirkel. Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

Eleanor Catton:
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor

Eleanor Catton 1985-

EN PÄRLA OM ÖVERSÄTTARENS MÖDOR – ERIK ANDERSSON: DAG UT OCH EN DAG IN MED EN DAG I DUBLIN – ESSÄ

Det är lika bra att säga det på en gång. Jag har lite svårt att förhålla mig neutral till denna utmärkta lilla bok. Den Patrik som nämns på sidan 15 och som fick Erik Andersson att gå med i Svensk-Finländska Joycesällskapet var undertecknad. Jag minns lunchen med min då stora idol Mats Gellerfelt och hur dryg han var, liksom vältrade sig i sin egen förträfflighet. Beundran svalnade betänkligt.

Erik och jag lärde känna varandra när vi pluggade litteraturvetenskap 1984. Då var han en något nördig skribent av fanzine inom SF, en värld helt obekant för mig. Som den varma och vänliga person han är så lärde jag genom Erik känna flera intressanta människor som var ganska annorlunda från det umgänget jag vuxit upp med, mycket mer bohemiska och intellektuella. Det var spännande.

Våra vägar skiljdes som de ibland gör. Jag såg att han började publicera böcker. Den första novellsamlingen Ättlingarna från Mecklenburg kom 1993 , men det var först 2002 som jag läste den. Den gick mig helt förbi. Jag förstod att han kunde skriva men novellerna sade mig inget.

Hans litterära stjärna steg och när hans senaste roman Den larmande hopens dal kom så läste jag den med mycket stort nöje. Jag tom läste den 2 gånger efter varandra. Den boken är en humoristisk pärla och en underbar bild av det både mytiska och mystiska Västergötland! Och fylld av historia. Det är inte många romaner som har en lång litteraturlista med hembygdslitteratur.
Boken blev om jag förstod det rätt Eriks stora genombrott som författare. Den nominerades till Sveriges Radios romanpris. Översättningen av Sagan om ringen hade redan gjort honom känd som översättare.

Efter att ha sprungit på varandra på Stockholmståget så har vi tagit upp kontakten igen och Erik skickade mig mycket vänligt denna bok.
Det är en infallsrik, spännande och rolig bok om hans 4 år långa slit med översättningen av Ulysses. Vi får följa Erik på delar av den färden,  lär oss om många av de mycket svåra problem han ställs inför. Mycket intressant. Vi lär oss också en hel del om Joyce och Joyce-forskingen och vi för följa med Erik på några av hans många resor på Irland. Ja, boken är också en kärleksförklaring till den ”gröna ön”.
Jag kan konstatera att min engelska utgåva av Ulysses kommmer nog stå oläst ett tag till. De avsnitt som Erik har med i boken är så knepiga att jag tackar min lyckiga stjärna att det finns översatt.

Hela boken är skriven med det lätta humoristiska anslag  som jag minns från De larmande hopens dal. Som skriven av en person som lite nyvaket tittar på världen och förundrat tar in det han ser. Det är en tunn liten sak som jag läste på 2 kvällar. Några av de trevligaste kvällar jag haft på ett tag. Så har du det minsta intresse för översättninngens svåra konst, Joyce eller Irland så tveka inte. Sedan får vi se när det blir dag för själva Ulysses…

Erik Andersson:
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Utgiven 2011
150 sidor

Erik Andersson 1962-

FRANZ KAFKA: PROCESSEN – ROMAN

Processen i Vennbergs översättning

Nu har vi läst Processen i den bokcirkel jag är med i. Det var mitt förslag. Jag går inte ofta på teatern men av en vänlig kamrat fick vi biljetter till Backateaterns uppsättning av romanen. Jag tyckte mycket om den. Mindes stämningen från läsningen av Kafka under mina ”intellektuella” tonår då jag läste de tre romanerna + ett gäng kortare texter. Jag läste om Processen när jag studerade litteratur mitten 80-telet men sedan har inte läst en rad. När jag var och lyssnade på Cartarescu i Stockholm så satte han Kafka högst av dem alla. Det var dags för Kafka igen tyckte jag.
När jag såg pjäsen så upplevde jag den som en fantasi över Processen som om de gjort en dröm av den. Jag mindes den som realistisk, konkret. Därför blev jag så förvånad när det var just en dröm som upplevde att jag befann mig i. Tros Kafkas skarpslipade prosa med sina exakta detaljer så blev världen allt märkligare, drömmen eller rättare sagt mardrömmen blev allt tydligare.
Berättelsen är känd och jag behöver inte relatera den här, men ju längre in i romanen jag kom desto mer symboliskt förtätad blev den. Inte för inte så är det ett av de mest söndertolkade verken i litteraturen. Den har tolkats som en dröm, vilket är min läsning, som en religiös text, som en politisk text, som en beskrivning av småborglighetens undergång m.m.
Mao så kan du läsa och finna din egen förklaring till detta fascinerade drama.

Ett problem med Processen är att den aldrig skrevs färdigt av Kafka utan kapitlen låg i olika mappar. De har sedan har satts ihop av olika litteraturforskare i en mängd olika versioner. Poeten Karl Vennbergs fina översättning bygger på Kafkas nära vän Max Brods version som var den som gällde länge och Bakhålls version har översättarna själva ställt samman. I den kommer kapitlen i annan ordning och de har tagit med stycken som inte finns hos Vennberg. I det långa förordet till den nya versionen så redogör översättarna för en mängd olika versioner. Jag kan säga att jag skummade den delen av förordet.
Jag började läsa Vennberg, men fann när jag fick låna den nya översättningen, att även om Vennberg översättning är fin och läsvärd, så flyter den nya översättningen på bra och jag fann läsningen nöjsammare.
Detta var en bok som fångade mig direkt och sedan släpper den inte greppet. Några i bokcirkeln hade haft svårt att komma in i den, men sedan fick den strupgrepp om dem. Det är en fruktansvärd text och den kommer tyvärr vara ständigt aktuell.

Kafka översättning Hans Blomqvist och Erik Ågren

Detta var 1 års-jubiléet av vår cirkel. Jag konstaterade av vi nästa slöt en cirkel. Vi började med en författare, Hertha Müller, med som levt under förtryck, som hade tyska som modersmål i en öststat  till en författare i från östra Europa som på tyska beskrivit det som Hertha Müller och hennes landsmän upplevt.
Om du inte läst Processen så gör det.

Franz Kafka:
Processen
Der Prozess
Översättning: Karl Vennberg (1945)
Hans Blomqvist/ Erik Ågren 2001
Utkom på tyska  första gången 1925

Franz Kafka 1883-1924

JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER – DECKARE

 Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy så tog jag ned denna Le Carré från bokhyllan där den stått ett par år.

Det är en tegelsten och det kanske avskräckte mig? Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer

Denna roman tar sin utgångs punkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga  länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.

Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft vill stoppa dem och till vilket pris.

Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi och en välutbildad, lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerar. Tessa för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter undanhåller vad hon och Arnold sysslar med. När Tessa mördas så kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande.
Justin resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemdelsbranschen och inom utrikesförvaltningen. 

Efter murens fall så var det många som trodde att Le Carrés karriär som författade var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum 
Det är ingen vacker bild som presenteras med Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla och det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa medicin, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider. Är det en värld vi vill ha.

I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.

Det är en lång roman, men det är en mångbottnad historia  med starka personteckningar och stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom en fin kärleksroman

Om det skall riktas någon kritik mot den så är att den kanske är lite väl lång, det blir lite segt på slutet, men den är absolut värd att läsa.

John Le Carré:
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN – ROMAN

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Många tunga böcker av tunga författare har stått där i många år och samlat damm. Det var dags att skänka dem vidare till någon annan som kanske läser dem. Då sprang jag på denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”. Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en hel östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet och under 80-talet. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr så dog René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989 och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap.  Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.

Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan.  Det tillhör de priviligierade förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör.  De ber honom berätta sin historia….

Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned. De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller én trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Och under romanens gång så känns diktaturens kala hand hela tiden. Dock för mig så handlar denna bok om fantasins makt och till slut vinst över diktaturens kreatur.

Jag läste denna bok sommaren 1980. Längst bak står omdömet ”tradig och långtråkig”. Det är för väl att man utvecklas som läsare. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

Mircea Eliade:
Den gamle mannen och officeren
Org.titel: Strada Mintulesa
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor

Mircea Eliade 1907-1986

DEON MEYER: BLOOD SAFARI – DECKARE

Deon Meyer:
Blood Safari
Org.titel: Onsigbaar
Översatt till engelska av K.L. Seegers
Utgiven 2007
440 sidor

På omslaget citeras den populäre deckarförfattaren Michael Connolly: ”With Deon Meyer you can´t go wrong” . Efter att ha läst min fjärde så är jag benägen att hålla med. 

Meyer har en förmåga att skriva bladvändare som är oerhört spännande och med vettiga karaktärsskildringar. Samtidigt ringar han in det komplexa Sydafrika post-apartheid. Ett land delat av raser, språk. Ett land med avgrundsdjupa sociala skillnader, motsättningar landsbygd-stad, mellan det europeiska Cape Town och det afrikanska.

Huvudkaraktären i denna bok är ny. Lemmer, en livvakt med ett brokigt och våldsamt förflutet. Lemmer arbetar som livvakt för en firma som heter Body Armour. Han får i uppdrag att hjälpa Emma Le Roux, en framgångsrik ung yrkeskvinna, att leta efter hennes bror Jacobus Le Roux. Han har varit borta i över 20 år. Han försvann mystiskt när han arbetade i Krüger-parken som viltvårdare.
Emma tror sig sett en glimt av honom på tv under namnet Jacous Villiers. Han är anklagad för mordet på några tjuvjägare i ett naturreservat. I samma veva blir Emma utsatt för ett rån och ett mordförsök av tre maskerade män. Lemmer kallas in som hennes livvakt.
Tillsammans beger de sig iväg på jakt efter Jacobus. Det visar sig att det finns många som vill hindra dem från att få vetskap om den anklagade och om det kan vara Emmas bror.

Det stora temat i boken är vad vi gör med naturen i Sydafrika. Vi får en inblick i motsättningarna mellan viltvårdarna, de som utveckla naturturism, motsättningar mellan de olika stammar som fanns där tidigare. Och det är ingen svartvit bild utan Meyer visar hur komplex frågan är.

I centrum för berättelsen finns ett reservat för asgamar. En djur som många avskyr men som har en viktig funktion i den biologiska mångfalden. Meyer berättar att det finns en art vars funktion är att med näbben öppna kadavret, andra arter äter olika delar och till slut finns det en art som äter benen!

Meyer är en skicklig författare som med effektivt berättade spänningsscener växlar över till naturbeskrivningar, politiska diskussioner och starka möten mellan karaktärerna.. Han blir dessutom bara bättre. Mao om du tycker om att läsa deckare läs Deon Meyer.

Denna bok finns inte på svenska än. Såg nu att den kommer maj 2012 under namnet  Den sista safarin.

Tidigare recensioner:
Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen

Meyer, Deon: Jägarens hjärta