KARL-OVE KNAUSGÅRD: MIN KAMP 1 – ROMAN

Ingen litteraturintresserad person har kunnat undvika att höra om Karl-Ove Knausgård och hans mastodontprojekt. En roman på över tretusen sidor, skriven nästan i realtid. En roman som samtidigt skall vara sann, så sann att flera av Knausgårds släktingar blivit mycket förgrymmade av det de läst. Är det en roman? Eller är det en självbiografi, kanske i romanen kostym.
Jag undrade innan jag läste del 1 om detta inte var en ultimata machoromanen, en medelålders författare som i 6 volymer utgjuter sig över sitt liv.  Något som vi andra medelålders män kan projicera våra liv i. När jag läste mer och mer positiva kommentarer både från män och kvinnor, kvinnor som blivit helt betagna av hans text, så ville jag ge boken en chans.

Redan på sidan 1 så hade han mig i ett strupgrepp. Han kastar oss rätt in i döden, hans fars död. Döden som vi gärna med eufemismer vill försköna, men som är rå kall och obehaglig.
Sedan följer en mycket gripande roman om en uppväxt i 70–talets Norge med en fruktad far, en far som Karl-Ove alltid måste förhålla sig till, alltid måste läsa av för att inte råka illa ut. En stark människa som vid 40-års ålder efter skilsmässan tappar greppet och blir gravt alkoholiserad.
Vi får vara med om tonårsfyllor, förälskelser, vänskaper, upptäckten av litteraturen som ett rum att vistas i när verkligheten blir för svår.

Vi möter även den vuxne författaren som står mitt i livet med 3 barn och de mödor som författarskapet innebär.

Romanen avslutas med en lång berättelse om hur Karl-Ove och hans bror Yngve får städa upp i farmoderns hus, efter faderns död. Fadern har förvandlat hela huset till en svinstia. Det är en skildring av ett möte som inte kan lämna någon läsare oberörd i sin öppenhet, sårbarhet och smärta
Döden inramar mao hela romanen.

Knausgård har sagt i intervjuer att han ville skriva på privat som möjligt för att ni in i kärnan.  Han trodde det bara skulle beröra honom och han har blivit chockad över att så många känt igen sig i det som är hans mest innersta. Knausgård har även sagt att skrivit fort för att inte självkritiken skall hinna mer och göra texten litterär. Annars kunde han ägna 1 månad åt en halvsida.

Vad är det som gör att denna bok är så bra? Jag tycker han lyckats med sitt uppsåt. Det finns en sådan närhet i texten, han prosa flyter fram, glimrande och vacker, samtidigt fylld av  många av vardagens trivialiteter. Det är en prosa som öppnar upp mina minnen från min egen tonårstid. Även om en uppväxt i Göteborg några år tidigare skiljer sig mycket från uppväxten på den norska landsbygden så fanns det så många beröringspunkter. Upplevelser av skolmiljön, alla grupprocesser som sker i tonårstiden. Hur mans skapar sig identitet genom sina vänner, sin musiksmak, sina intressen m.m
Genom boken finns det en total ärlighet. Han försöker aldrig skönmåla utan alla känslor även de förbjudna, icke-politiskt korrekta lyfts fram.
Det är en på djupet existentiell roman om  hur man blir en människa och den ständiga referenspunkt som finns för oss alla nämligen döden.

En lång episod handlar om ett nyårsfirande där man först ägnar en oerhört mängd energi för att gömma spriten inför festen, för att sedan uppleva hur kvällen blir ett misslyckande. Den där festen som man egentligen ville bara på, där de skolkamraterna som vill var med är, den festen där kvinnan som du är intresserad är, den kommer du aldrig till. Den passagen var så lång så jag tyckte den till slut blev lite tråkig. Då inser jag att han fångade något just genom att skiva så, hur briljant han egentligen är. Som läsare tvingas du att genomleva det igen i all sin tråkighet!

Det är bara att konstatera att även jag har hamnat i hans trollkrets. Jag ser fram emot del 2. Om jag sedan kommer igenom alla 6 volymerna det får framtiden utvisa.

Karl-Ove Knausgård:
Min kamp 1
Utgiven 2009
Övers: Rebecca Alsberg
430 sidor

Annonser

PETER TÖRNQVIST: KIOSKVRIDNING 140 GRADER – ROMAN

Peter Törnqvists romandebut hyllades på många håll när den kom ut 2010. Åsa Beckman i DN skrev ”Det är lika bra att säga det med en gång: Sverige har fått ett nytt stort ordkonstverk”. I Expressen skrev Jesper Högström ”Denna utvecklingsroman har ett gung och ett flöde som fyller mig med samma eufori som när jag hör en Peps Persson-låt för första gången. Peter Törnqvist kan skriva. Så att han kan.” Svenska Dagbladet gav honom sitt litteraturpris.
Andra var dock mer skeptiska och prisade romanens ffa språkliga kvaliteter men tyckte att den inte höll ihop, att den var rapsodisk, att det var mer en samling berättelser som tryckts in mellan bokpärmarna.
Lyssnarjuryn för Sveriges Radios romanpris diskuterade den och deras bedömning av boken fördelades över hela skalan. (Finns som podcast.)

Boken utspelar sig i Småland på 70-talet. Fabriksnedläggning, landsbygd, tristess,  hårt arbete på torvmossen och mitt i allt detta en berättelse om Tjippens uppbrott från en förlamande och förtyckande frireligiös uppfostran.

Innan vi kommer till den historien som för mig är romanens hjärta så har Törnqvist berättad en mängd anekdoter, dragit runt oss på besynnerliga vägar och givit oss en mängd fakta om Småland. Och romanen inte bara utspelar sig i Småland utan är även skriven på en småländsk dialekt som verkar ha vridits runt ett par extra varv.

Språket, ordflödet, vitsar, berättarglädjen gör att detta är en bok som måste läsas långsamt. Det var många gånger jag undrade om jag förstod vad det egentligen stod och till slut så kom tyvärr detta språkflöde i vägen för mig. Jag upplevde att personerna blev mer och mer av figurer och inte riktiga individer för mig. Berättar glädjen gjorde att det blev för mycket av skröna för mig. Jag fick inte ihop de fragmentariska kapitlen även om det fanns lysande formuleringar, med många goda skratt som följd, och en hel del riktigt fina avsnitt.

När berättelsen om Tjippens frigörelse tog fart så kände jag att det brände till. Där fanns en gestalning som grep tag i mig. Men i övrigt så märkte jag att jag mer och mer tappade intresset.

Jag körde på ett tag till men när jag insåg att det skulle krävas ganska många timmars koncentrerad läsning att komma igenom boken så lade jag ned den.
Dock, om du är intresserad av att läsa något ovanligt så ge den en chans. Som sagt, många tycker mycket om den.

Peter Törnqvist:
Kioskvridning 140 grader – En wästern
Utgiven 2010
340 sidor

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES – DECKARE

Knots and Crosses är den första boken i Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. Jag läste för många år sedan under en juldag Den hängande trädgården med stort nöje.  Nu var jag  sugen på en deckare och lyfte ned denna volym med hans tre första som stått i bokhyllan och samlat damm i många år.

Rankin skrev före denna bok en roman med litterära pretentioner. I förordet skriver Rankin att han nu ville skriva en bok som nådde fler läsare. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev ännu mer förvånad när jag läste det. För för mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommisarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket, ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det när han blandar arbete och fritid.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade  språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus, som kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS,  en traumatisk upplevelse ha inte pratar om, ser hur hans förflutna  kommer ikapp honom och  knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning.  Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor

NOBELPRISET 2013 – NOVELLERNAS MÄSTARE – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT – NOVELLER

Novellen är en konstform  jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej riktiga romaner skall det vara som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort. Jag försökte sälja in denna bok till bokcirkeln som jag är med i och fick ungefär samma svar. Nej, noveller det tycker vi inte om att läsa och det är svårt att prata om.

Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare, Jonathan Franzen säger lite på skämt att han är sur på Svenska akademin för att de inte givit henne Nobelpriset, så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner. Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp.
Det finns en stark närvaro i dessa berättelser både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

Alice Munro:
Kärlek vänskap hat
Org.titel: Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven:  2002

Alice Munro 1931-

EN SKIMRANDE PÄRLA – SIEGFRIED LENZ: EN TYST MINUT – ROMAN

Siegfried Lenz (1928-2014):
En tyst minut
”Schweigeminute”
Övers: Jörn Lindskog
Utgiven: 2008
100 sidor

Under min tid på gymnasiet på slutet av 70-talet så var den tyska litteraturen en självklar del av det som en litteraturälskare tog del av. Günter Grass och Heinrich Böll  var stora namn förstås men även i Sverige inte så kände Siegfried Lenz nämndes i samma andetag. Jag läste hans novellsamling Vågorna på Balatonsjön men sedan blev det inget mer. Läste för övrigt Ungdomens bröd av Böll förra året och den rekommenderas varmt. Jag har under de senaste åren beklagat mig över att det tyska språkområdet glömts bort i Sverige. Jag har varit sugen på att läsa nyare tyskspråkig litteratur men har inte vetat vart jag skall leta. Nu har det vänt! När jag läste om entusiasterna Thorén & Lindskog och deras lilla förlag så blev jag varm om hjärtat.  Detta är den första bok jag läser av deras utgivning. Den ger mersmak. Romanen utspelar sig i badorten Hirtshafen en sommar i den unge gymnasistens Christians liv. Han arbetar under lovet på sin fars båt där de fiskar stenar (!) som används för att bygga fördämningar och vågbrytare. Han träffar på sin lärarinna i engelska, Stella, och de inleder en kärleksrelation. Den första stora kärleken för Christian. Och en potentiell skandal i det lilla samhället. Boken inleds med att vi får följa Christian under en minnesstund för Stella då denna skimrande sommar skulle bli hennes sista. Boken är en lång tillbakablick över den korta tid de hade, hur de pratade, dansade, läste & gjorde utflykter tillsammans. Allt skrivet med en sådan ömhet och kärleksfullhet att jag som läsare blir alldeles betagen. Det är en stramt komponerad text med en mästares handlag. Språket glider lätt fram över sidorna och han skapar sådana bilder att jag inte blir ett det dugg förvånad när jag läser att den skall bli film. Översättaren Jörn Lindskog måste ha gjort ett styvt jobb! Unna dig tre timmar i läsfåtöljen med en god kopp kaffe eller te och njut av denna vackra och melankoliska roman. Du kommer inte ångra dig. På bokmässan pratade jag med den trevlige förläggaren Johan Thorén som rekommenderade mig några böcker ut deras utgivning som jag köpte. Håller det samma klass som denna bok har jag mycket att se fram emot!

Siegfried Lenz

 

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING – ROMAN

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följdaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga & tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existensiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå deltaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman.  ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

Utan att ha läst de andra kan jag konstaterar att om denna bok får Booker-piset den 18/10 så är det ett utmärkt val. Jag kommer defintivt att läsa Flaubert´s Parrot. Och jag kommer säkerligen läsa om denna bok.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Pinter, Lessing & Naipual. Alla Nobelpristagare.

Julian Barnes:
The Sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

DEN STORE PROVOKATÖREN – MICHEL HOUELLEBECQ: PLATTFORM – ROMAN

Michel Houellebecq är en av den franska litteraturens ”enfant terrible”. Det jag har läst om honom har inte fått mig att vilja läsa hans romaner. Men personer i min närhet beskrev det som en bok som man först avskyr  men mot slutet lämnar dig mycket gripen och berörd.

Romanens huvudperson, Michel, är ekonom och byråkrat inom kulturområdet där han han arbetar med den ekonomiska stöttningen av olika konstprojekt. Ett arbete som han är mer eller mindre likgiltig för. Och det är den likgiltigheten som genomsyrar hela hans liv. Michel är utan relationer till sin omvärld, går till prostituerade utan betänkligheter, besitter mer eller mindre aparta politiska åsikter och är på det hela taget en ganska osympatisk person. Relationer för honom är helt instrumentella, han har inga band och inga känslor, det handlar om transaktioner mellan människor. Kärlek? Inte i denna värld!

På en resa till Thailand träffar han Valerie som han inleder en relation med. Hon arbetar inom tursim med att utveckla koncept för charterresor till exotiska platser. Tillsammans utvecklar det ett koncept som sätter människas  grundläggande behov i centrum – sex – och organiserar resor där sexuella tjänster ingår i paketet. För sexualitet handlar inte om känslor utan om transaktioner mellan människor.

Boken är fylld av sexskildringar, alldeles för många, som inte lämnar något kvar till fantasin. Men de är totalt befriade från känslor, rent pornografiska, som vilket trist herrtidning som helst. Se vart den sexuella frigörelsen tog oss, står Houellbegq och skanderar! Vi kastade ut barnet med badvattnet!

Jag vill inte skriva mer om handlingen för den skall läsaren själv upptäcka då det finns flera oväntade vändningar, men jag kan konstatera att det är en av de mest provocerande och tankeväckande böcker jag läst på många år. Houellebecq visar på ett samhälle där marknadsekonomin har krupit in i själen på alla människor, i alla relationer och i alla tankar. Vi vet för att travestera Oscar Wilde, priset på allt men ingentings värde. Vad händer med oss när inget är värt något, hur behandlar vi våra med människor, hur ser vi på livet och arbetet som bara handlar om att ackumulera kapital men till viken nytta. Vad gör ”ny-kolonialismen” i form av turismindustrin med vår syn på våra medmänniskor i andra länder? Människor som det är ok att bruka för att hantera vår ensamhet och vår sexuella frustration.

Romanen är skriven på en totalt glanslös och konstaterande prosa som väl och mycket skickligt speglar huvudpersonens inställning och liv.
Det här låter ju inte som en roligt bok att läsa, men när jag väl satte igång så kunde jag inte släppa den. Det är helt fascinerande att gå in i denna mans värld. I någon mening är han helt öppen avskalad. En person vars tankevärld är helt befriad från all vad politisk korrekthet heter. Ibland så blev det otroligt komiskt och förskräckligt samtidigt.

Houellebecqs analys är ofta knivskarp och träffar rätt i hjärtat på vår västerländska civilisation och vårt sätt att tänka. Dock  har han en inställning till islam som framkommer mot slutet av romanen som är svår att smälta.

Om du vill läsa denna bok så måste du ta dig igenom de första sidorna. Klarar du det så har du en ovanlig och mycket intressant läsupplevelse framför dig. Jag kommer definitivt läsa mer av honom.

Michel Houellebecq:
Plattform
Org. titel: Platforme
Utgiven: 2001
Övers: Anders Bodegård
300 sidor

Michel Houellebecq

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD – ROMAN

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är stadsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra dess utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. En godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.

Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.
Denna bok skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

Jag får tacka bokcirkeln för att jag återupptäckt ett mycket spännande författarskap.

Eyvind Johnson 1900-1976

Eyvind Johnson:
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949

400 sidor

EN CHARMIG UPPVÄXTSKILDRING I DET JUDISKA GÖTEBORG – STEPHAN MENDEL-ENK: TRE APOR – ROMAN

Den tunna roman kom förra året och gjorde bra ifrån ifrån bland recensenterna. Det är en fin liten debutbok. Mendel-Enk skriver en detaljrik, precis prosa som gör att situationer, människor, rum m.m. blir mycket tydliga och nära.

Det är en ”coming of age”- roman som beskriver en ung mans uppväxt i den judiska församlingen i Göteborg. I centrum står Jacob och hans familj. De drabbas av skammen att hans mamma skiljer sig och gifter om sig med en hennes chef. Han är något så otänkbart som en gojim, icke-jude. Den skilsmässan och dess konsekvenser går som en röd tråd genom boken.

Med en fin humor skildrar han svårigheterna för dessa judar att hantera diasporan, deras fixering vid Israel, deras moral och hederskodex. Det är ett slutet system han beskriver. Alla lever tätt in på varandra, inom familj, skola och församling. Det är nästan så att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Hela tiden behöver de hitta markörer för att stärka sin identitet, sin samhörighet, för att bevara det som är judiskt från alla hot från omvärlden. Glädjen över när Israel med Halleluja vinner Eurovison Song Contest kontra ilskan över när Sverige några år innan ger noll poäng till Israels bidrag. Det senare beror förstås de en anti-semitiskt inställning hos svenskarna.

Som alltid i skildringar av judiskt liv både humoristiska eller djupt allvarliga så finns historien närvarande, pogromer, andra världskriget, judeutrotningarna. Historien, och en medvetenhet om den, är så påtagligt närvarande i deras liv på ett sätt som jag inte finner bland oss svenskar. Det intrycket har jag även fått bland de judar jag lärt känna genom åren.

Romanen är uppbyggd av en mängd korta kapitel, ett antal scener som tillsammans bildar en mosaik över hur det är att växa upp i den judiska församlingen. Eftersom jag själv är göteborgare så var det extra roligt att få insikt i en enklav i staden som varit okänd för mig.

Det är många stunder en varm och rolig bok, men med en mörk botten. Här finns den mörka drastiska humor som vi ofta kallar judisk.

”Jag misstänkte att de olyckliga godispåsarna var en del av vårt östeuropeiska arv. Precis som de svettiga ostmackorna man fick till lördagskidduschen. Bara folk från Östeuropa kunde uppfinna något som en transpirerande smörgås. Alla gamla i församlingen var från Östeuropa. Resten av deras kultur hade utrotats i krig och förföljelser. Bara maten hade klarat sig. De hade gett sin barn svenska förnamn för att kunna smälta in och de hade skurit ner sina efternamn till oigenkännlighet. Men maten behöll de. Sin identitet kunde de kompromissa med, inte sina uttorkade hönor och försurade grönsaker. Att det efter alla tragedier fortfarande existerade en levande östjudisk mathållning i slutet av 1900-talet var en historisk bragd. Det var också ett hårt slag emot evolutionsteorin.” (Sid. 39)

Stephan Mendel-Enk:
Tre apor
Utgiven: 2010
138 sidor.

HÅKAN NESSER: HIMMEL ÖVER LONDON – DECKARE

Till skillnad från stora delar av svenska folket så har jag inte läst mycket av Håkan Nesser. Jag läste hans debut Det grovmaskiga nätet från 1993 för 5 år sedan. Det var en bra och suggestiv deckare. Sedan har det inte blivit mer.
För första gången bestämde jag mig för att följa en sommarföljetång i DN. Det visade sig bli ett speciellt sätt att läsa. Du hinner aldrig riktigt försjunka i texten. Ibland sparade dem på hög för att få en längre lässtund. Nu har boken kommit ut och jag kan läsa i större sjok för det är en spännande och underhållande roman. Eller är det en ”roman”?
Nesser säger själv i en intervju i DN att han vill komma bort från deckarna. Men det tycker jag inte han gör. Visst en roman men den ligger i skärningfältet roman/deckare/spionthriller. Lite i John Le Carrés anda. Hur karaktärerna byggs upp och hur deras personlighetsdrag lyfts fram är mer präglat av deckarens sätt att berätta.

Det är en mångfacetterad intrig med två parallella berättelser som byggs upp. Vi flyttar oss från London i nutid tillbaka till swinging London på 60-talet där huvudperosnen dras in i det kalla kriget, Prag under 70-talet, en barndomsskildring från 40-talet i Sverige. Romanens karaktärer är ett antal särpräglade individer med sina olika kors som de bär genom livet, för det mesta trovärdigt sammansatta.

Men, det som jag har lite svårare för är när Nesser, vilket säkert är roligt för honom som författare, successivt skall binda ihop alla trådar mot slutet. Då blir det mer av en meta-roman med lite olika litterära grepp. En roman i romanen. Vem är berättaren, vem styr berättelsen? Litterära knep som bara känns lite trötta. Ja, ja jag har läst det förut när det var inne med post-modernism. Som om romanens grundberättelse inte skulle räcka utan vi måste ha en tvist också. Att göra den mer litterär.

Jag tycker inte det behövs för det är en bok med kvaliteter. Det är en spännande bok med ett driv i berättandet. Kärlekshistorian mellan huvudpersonerna Leonard och Carla, som arbetar för den tjeckiska motståndsrörelsen, eller kanske för regeringen, vi vet inte, var fint skildrad och något som kommer stanna kvar. En kärlekshistoria i skuggan av kommunismen och diktaturen i Tjeckoslovakien. Skildringen av London då och nu. Dofterna av ett svunnet Sverige.

Nesser har ett lätt handlag i sitt språk och träffar för det mesta rätt. Ibland så kan det bli lite konstlade vändningar som känns att han behöver ha för att bygga sin historia. Då märks det att han trots allt inte lämnat deckarvärlden så långt bakom sig.

Jag tyckte detta var en rolig och trevlig bok att läsa. Inte en större litterär upplevelse men en bra historia väl berättad. Och man behöver inte konstra till det med litterära grepp som känns lite nattståndna. Det är bra som det är ändå.

Håkan Nesser:
Himmel över London

Utgiven 2011
510 sidor

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER – ROMAN

För bok-nördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennet är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för The pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.
Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007.
Denna bok är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.
Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Genet, som inte vet något om, pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanes avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

Romanen är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen djup. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitiretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

Alan Bennet:
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor

Alan Bennett

DET BLEV FÖR MYCKET…. – MARTIN AMIS : INFORMATION – ROMAN

Martin AmisInformation
”The Information
Utgiven 1995
Övers: Einar Hecksher
460 sidor

Ibland vill det sig inte. Martin Amis är en av Englands mest uppburna och omdiskuterade författare. Lite av ett ”enfant terrible”. Han har vid det här läget en ganska rik produktion bakom sig.
Jag läster en märklig bok av honom för massa år sedan som heter Dead Babies.
För några år sedan såg jag ett gripande program om honom och hans far, den engelska författaren Kingsley Amis. Efter det läste jag hans memoarer Experience som jag minns att jag tyckte mycket om.

Nu var det dags för en Amis igen! Jag plockade ned Information från hyllan där den stått ett par år. Jag kastades in i en historia om två författare och gamla vänner, den ena går det mycket bra för trots hans böckers mediokra litterära kvalitet. För romanens huvudperson Richard Tull går det däremot bara åt helvete . Hans mittlivskris står i full blom och han planerar olika sätt att förstöra för sin kamrat.  Dessa sabotage slår dock bara tillbaka på honom själv.

Amis vräker på med ord, ord och återigen ord. Det är en närmast furiös skildring av ett kristillstånd. Jag ser till slut inte skogen för alla träden. Jag blir dessutom mer och mer ointresserad av huvudpersonerna och själva intrigen i romanen. Och det som jag kan tänka mig skall vara en del av romanens humor faller tyvärr platt till marken för mig.

Jag har hör förstått att Amis är en författare som många har ett antingen eller förhållande till. När jag efter 150 sidor pustade över att jag hade 300 kvar då insåg jag att det var dags  att lägga den åt sidan.

 

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN – ROMAN

Jan Kjaerstad: 
Upptäckaren

”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlants förlag

Med Wergeland-triologin så skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det så att man önskar att de fanns för de är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg.  Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi.  På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.
Men  arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.

Erövraren
var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt.
Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det. Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.”
Och jag känner att å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt så är han okänd för mig, abstrakt. För det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv…

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan bla Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla som är intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

Förutom att vara en god författare så är Kjaersted en utomordentligt trevlig person vilket alla vi som 2009 hörde honom på Partille bokhandel där han pratade om sin då nya bok ”Jag är brbderna Walker” och signerade böcker för oss fans.

Jan Kjaerstad signerar sin bok för ett stort fan. Foto: Undertecknad

CLAES HYLINGER: HOTELL ERFARENHETEN

Claes Hylinger (1943-):
Hotell Erfarenheten
Utgiven: 2006
110 sidor
Bonniers

Antikvariat besöker jag inte ofta då bokhyllorna redan är välfyllda, men jakten på en bok åt en norsk vän fick mig att besöka det trevliga och välsorterade antikvariatet Röde Orm i Haga. Jag fann boken min vän sökte, men jag sprang även på Hylingers ”Hotell Erfarenheten”. Det var boken som föregick ”Utan ärende” som jag läste för två veckor sedan. På vägen hem stannade jag på ett café, satt i solskenet och tittade lite i boken. Fastnade och läste ut den dagen efter. Det är inga tegelstenar den gode Hylinger presenterar. Lite över hundra sidor i ett format som är mindre än normalstora böcker.

Även denna bok är en samling av små berättelser, reseskildringar, drömmar, porträtt av författare som Erik Hermelin & Winston Churchill, anteckningar ur gamla dagböcker, små skrönor och roliga historier ur vardagen. Men tonen är mörkare än i ”Utan ärende”. Hylinger har blivit äldre, han talar om alla erfarenheter han gjort, men har han egentligen lärt sig något. Knappast, för vi förstår ofta inte på djupet vad det är som hänt oss.

Många frågor blir inte besvarade utan vi drar dem en gång till utan att komma vidare. I en fin drömliknande scen så vandrar han runt bland figurer som personifierar hans gamla frågor och de pockar på uppmärksamhet. Han lyckas komma undan dem och hamnar vid sitt skrivbord och kan ”åter fatta pennan”. Tillbaka till det invanda där han kan bearbeta frågorna!

Hylinger år ingen självutlämnande författare, inte de stora åthävornas man. De känslomässiga omvälvningarna eller stora förändringar i livet antyds, inte mer. Angelica, den stora kärleken i från ”Ett långt farväl” dyker upp och försvinner lika snabbt. Andra kärlekar likaså. Hylinger bryter upp från sitt ungkarls och bohemliv, blir sambo och villaägare, men det görs ingen affär av. Han är som en belevad engelsman, med en faiblesse för det franska och arabiska. Och då vänder man inte ut och in på sig själv i det offentliga!

En sida hos Hylinger som jag tycker om är den sinnliga, hur han uppskattar sitt, te, en smörgås ett glas talisker. Att han njuter av vardagen. Men som jag skrev i recensionen av förra boken, bråttom verkar han aldrig ha haft, vardagsmystikern från Göteborg.

Jag funderade på om detta är lite av kris bok, vad blev det egentligen av det hela. Hylinger milda humor finns där, men i ”Utan ärende”, som jag tyckte mer, var mycket lättare, mer uppsluppen och där fanns en annan livsglädje. Hylinger kom igenom krisen och ut på andra sidan?

En sak är klar jag är inte färdig med Hylinger. Jag har flera till hemma i hyllan som väntar!

 

EN MANIKERS BEKÄNNELSE – HARUKI MURAMKAMI: VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING – MEMOARER

Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det. Har tränat mycket på Friskis och Svettis men övergivit det till förmån för Qigong. Varför då läsa denna bok som handlar om just löpning? Det finns flera skäl. Murakami är en mycket spännande författare, jag läste positiva recensioner och dessutom fått den rekommenderad av närstående. Och det är en mycket läsvärd och underhållande bok.

Murakami är en egensinnig författare med ett härligt schvung i berättandet och en stor distans till sig själv. Stilen är precis och effektiv och med stor portion av humor.
Eftersom löpningen har varit en så viktig del i hans liv och på djupet påverkat hur han ser på livet och på sig själv så vill han delge oss sina tankar. Det är inte en bok för en frälst löpare som vill frälsa andra utan en beskrivning av en yttre och inre resa där han utsätter sin kropp för stora påfrestningar.

När Murakami är i 30-årsåldern driver han en jazzklubb, jobbar långa dagar, stressar mycket, försöker skriva på nätterna och är storrökare. Det går ganska bra för hans första böcker men han är inte nöjd med dem utan vill satsa på författarskapet. Han bryter helt och håller med det livet. Säljer baren, flyttar utanför stan, börjar gå upp kl 5 på morgonen för att skriva. Därefter ger han sig ut för att springa. Sedan dess har han sprungit 1 timma om dagen i stort sett varje dag, deltagit i en massa tävlingar och sprungit maraton minst 1 gång per år. Han har på senare år även tävlat i triathlon.

Murakami beskriver sig inte som en tävlingsmänniska, han har inget behov av att mäta sig med andra. Varför då utsätta sig för detta? Murakami beskriver det som att det är löpningen och den koncentration och uthållighet som den innebär har skapat förutsättningar för att bli den romanförfattare han i dag är. De tegelstenar som han skriver hade inte varit möjliga utan samma satsning och engagemang som löpningen innebär. För Murakami är skrivandet ett fysiskt arbete, ett hårt arbete. Hans inställning ligger långt ifrån det europeiska vurmandet för det romantiska geniet. Här gäller hårt och koncentrerat arbete. En viss begåvning krävs förstås men det är bara en början.

För mig blir Murakami lite av en sekulär munk. Han skapar ett eget kloster med fasta rutiner, få sociala kontakter och löpningen i stället för bön! Han skapar sin egen totala instution för att tala i Goffmanska termer.

Vi får följa Murakami under tiden ha bygger upp sin kropp, tränar allt hårdare och utsätter sig för allt tuffare utmaningar.
Det kanske mest fascinerande avsnittet är hans beskrivning av vad som händer när han första gången springer ett ultramaraton på 10 mil. Jag säger inte mer utan det spännande kapitlet för du läsa själv.

Det som jag tycker är spännande är hur mycket av beskrivning av träning och vad som händer med själen som jag applicera på min qigong-tränng. Den är inte fysisk tuff på det sättet som hård löpning, men det kan vara mycket fysiskt krävande fysiskt på ett helt annat sätt och ffa var mentalt stentuff. Och jag kan känna igen mig i de reaktioner och belöningar som Murakami redogör för. Dessutom att detta alltid är resultat av hård och målmedveten träning. No pain, no gain! Och mer viljestark och målmedveten person än Murakami får man nog leta efter. Det är fascinerade att följa de enorma påfrestningar han utsätter sig för och hur han med sin vilja och träningsförmåga  bryter ned motståndet. Det är ingen dans på rosor, bakslagen är många men har reser sig och går vidare. Otroligt!

Detta är en underhållande bok om träning, kreativitet och skrivande som rekommenderas varmt.

Haruki Murakami:
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto
Övers. Eikiko ocu Yukiko Duke
Utgiven: 2007
210 sidor

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE

Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende

Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på Kosmos. Sedan var det något som hände, jag tröttnade på det balanserade, distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa tyckte jag! Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Sedan kände jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men som utvecklats och blivit mycket mer påtagligt. Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt, en mening en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan, fråga mig inte hur men det fanns något litet skimmer. När jag kom hem upptäckte jag till min glädje att jag inte rangerat ut mina tidigare Hylinger-böcker vid rensning av bokhyllan! Det var nog någon mening med det.

PS. EN LITEN ANEKDOT OM HYLINGER.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborn det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborn, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!! I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna ”Och huvudet har han med sig”. Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare och understundom släppte jag in Claes Hylinger på olika filmer. Första gången så missade jag, men andra gången så klippte jag till med….Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig innan han gick in i salongen!
Så roligt kan det vara att vara biovaktmästare! DS

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE! – BENJAMIN BLACK: CHRISTINE FALLS – DECKARE

Bakom den lite fåniga pseudonymen Benjamin Black återfinns John Banville, en av Irlands finaste pennor. Han blev mer känd när han fick Booker-priset för sin roman ”The Sea”. Den har jag inte läst. Däremot ”Mefisto” från 1986 och ”The Untouchable” från 1997. Den senare boken är en roman om Antony Blunt, som 1979 kom ut som ”den femte” av ”The Cambridge Four”. De var några engelsmän ur det övre samhällsskiktet som valde att spionera för Sovjet. Kim Philby är det mest kända namnet bland dem. Det var en stor skandal när de avslöjades och såren revs upp igen när Blunt, som var ansvarig för Drottningens konstsamling, trädde fram som ex-spion.
Det var 1998 som jag läste den men jag minns det som en suverän roman och att han var en stilist utöver det vanliga.
När jag några år senare läste Mefisto så kan jag i ärlighetens namn säga att jag egentligen inte förstod den, jag minns att det var undflyende, att jag aldrig fick grepp om den.

Det har stått lite om Banville i tidningarna under de senaste veckorna då han fick årets Kafka-pris, ett pris som tidigare gått till nobelpristagarna Jelinek och Pinter! Så vem vet vad som väntar!

”Christine Falls” kom ut året efter Banville fått Booker-priset och det var många höjda ögonbryn och diskussioner, att en så avancerad och högt ansedd författare som Banville började skriva deckare.

Hur lyckas han? Utmärkt, det är en strålande deckare, en av de bästa jag läst. En grym historia om synd och försoning i som vanligt utmärkt översättning av Ulla Danielsson. Banville beskriver deckarskrivandet i en intervju i irländsk radio som ett hantverk till skillnad från hans vanliga romankonst som vetter mot poesin. Men vilket hantverk!!

Quirke, en storväxt man med små fötter som arbetar som patolog i 50-talets Dublin. När han ser sin kollega Malachy Griffin trixa med en dödsattest för en prostituerad kvinna, Christine Falls, Hon har dött i barn säng och barnet sägs också var dött. Quirkes nyfikenhet väcks och han och han börjar borra.
Malachy är inte bara en kollega utan Quirke är uppvuxen i hans familj, adopterad av Mals far, och de gifte sig med ett par systrar som de träffade i USA som unga läkare. Quirke är dock änkeman sedan hans fru gått bort i barnsäng.

Spåren leder in till katolska ordern Riddarna av St Patrick och drar ned Quirke i en serie av händelser som kommer honom att upptäcka sidor både hos sig själv och de runt honom.

Banvilles prosa är skarpslipad, precis och elegant. Han bygger sakta upp karaktärerna och intrigen på ett mycket elegant sätt. Beskrivning av Dublin på 50-talet är atmosfärrik, man känner mörkret och fukten in på kroppen. Och överallt finns katolska kyrkan som griper in i människors liv ibland på gott, men för det mesta inte.

När berättelse flyttas över till USA som breddas perspektiven och det finns ett antal mycket fina scener som fick mig att tänka på amerikansk 50-tals film-noir när den är som bäst. Samma ödesmättade stämning, samma oförmåga för individerna att komma ut ur de predikament som de satt sig i. Det finns en scen som är en liten hommage till Raymond Chandlers ”The Big Sleep, den berömda scenen i växthuset med alla orkidéer.
Banville ville bli konstnär som ung och det visuella i han skrivande är tydligt. Boken lämnar flera starka bilder kvar i minnet.

Quirke är en spännande och sammansatt personlighet, Jag undrar om han inte valde namnet för att vi skulle associera till ”quirky”, besynnerlig. Överhuvudtaget så håller personbeskrivningar en högre nivå än jag är van vid hos deckare. Kvinnoporträtten är klart mer intressanta än vanligt.
Det är inte en bok som du läser för att få en stund förströelse utan det är en roman som tar tag i dig och som sakta kopplar sitt grepp och samtidigt har fina litterära kvaliteter. Det är en bok som stannar kvar i minnet vilket inte är en kvalitet jag ofta finner hos deckare. Men det är nog inte allas ”cup of tea”. Om man tittar på Amazon så sprider sig omdömena från högt till lågt. Vill du ha en stunds avkoppling, leta någon annanstans.

Banville har skrivit ett par till under pseudonymen, men ingen finns tyvärr på svenska. Brombergs skall ha tack för att de översatte denna!

Här  är en kort intervju med Banville om Black.

Jag avslutar med att citera Michael Dibdins mycket uppskattande recension i Guardian som jag tycker har en rolig slutkläm:
It would be absurd to suggest that Banville writing as Black is better than Banville writing as Banville, but in a different and yet fascinatingly similar way he is every bit as good, and deserves to win a new, broader readership with this fine book. Crime writers have been moaning for years that their stuff never gets considered for the big literary awards; the possibility of competition from the other direction has been less discussed. If there’s any justice, Banville should be able to add the CWA Gold Dagger to his heap of trophies, but I hope this doesn’t start a trend. Life is hard enough for those of us who labour away down in the potboiler room without the toffs from the penthouse suites showing up and acting like they own the place.

Benjamin Black:
Christine Falls
Utgiven: 2006
Övers. Ulla Danielsson
400 sidor

John Banville

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE – ROMAN

När bokcirkeln skulle välja en ny bok så slutade det med denna, inte mitt förslag måste jag tillstå. Jag läste om den när den kom och var sugen, men det blev aldrig av.
Vilken tur att jag får läsa den nu. För jag föll som en fura. Jag var fast från första meningen och hela boken igenom. För de som vill läsa mer om handlingen så gå till någon annan recension, eller gör helst inte det. För ju mindre du vet desto mer kan du njuta av den sinnrika kompositionen, av de små kinesiska askar som boken är uppbyggd av.

Det är en underbart välskriven bok, om kärlek, minne, förlust, livsval. Krauss är rasande skicklig och har en förmåga att gestalta de olika berättarnas röster, den gamle mannen som ser tillbaka på sitt liv, tonårsdottern som hanterar sin vilsenhet efter faderns död genom hatt försöka hitta en ny man till sin mamma, hennes bror som tror att han är slags religöiös figur, en ”lamed wownik” m.m, och hon lyckas snickra ihop detta avancerat romanbygge utan att det riskerar att falla samman.

I romanens fond finns judarnas tragiska historia med andra världskriget, koncentrationslägren och diasporan. Den historia och de händelser som gör att romanens personer kastas ut i världen, som sätter bollarna i rullning.

Det finns så mycket klokskap och livsvisdom i boken. Här finns också mycket humor, som för mig känns judisk. Huvudperson Leo Gursky fick mig ibland att tänka på Larry David från Curb your Enthusiasm!

Jag har svårt att hålla igen min entusiasm över denna bok som jag varmt anbefaller. Hon är en synnerligen rikt begåvad. Att detta är den andra romanen en en ung författare är häpnadsväckande. Frågan är hur långt hon kan gå?
Jag vill definitivt läsa hennes två andra romaner.

Nicole Krauss:
The History of Love
Utgiven: 2005
380 sidor

Nicole Krauss

MARGARET YORKE: SYNDENS LÖN – DECKARE

Efter Vendetta så fanns suget på deckare kvar, men inte efter ytterligare en av dessa kommisarier. Jag tog Margaret Yorkes bok ur hyllan. För ganska många år sedan läste jag hennes bok  ”Falska förespeglingar” . Det var väl en av de första psykologiska deckarna jag läste, där polisen kom in först på slutet när hela nystanet skulle nystas upp.  Jag mindes att jag hade stor behållning av boken, men har inte läst mer av henne.

Boken börjar lovande med skildringen av Louise Widdows en mycket kuvad kvinna, vars man har försvunnit samma kväll som hon höll på att bli överkörd av en bil. Av vem är okänt, mannen?
Ett slumpartat möte på ett tåg med en frånskild journalist Andrew och hans son leder till en vänskap. Louise är som ett litet barn, en äldre kvinna som för första gången får ta ett eget ansvar för sitt liv. Hon blommar upp, säljer huset, flyttar till hemlig ort men hela tiden finns rädslan att mannen kanske skall komma tillbaka.
Andrew som tycker att det är något märkligt med mannens försvinnande börja så sakteliga gräva…

Det börjar lovande. Jag rycks med i skildringen även om jag reagerar på att den känns lite tillyxad ibland och språket lite platt, men jag blir engagerad i hennes liv.
Tyvärr allteftersom intrigen kompliceras och blir ganska invecklad så minskar mitt intresse mer och mer. Det som från början var en deckare med ett fint människoporträtt, som utspelar sig  i den trevliga lilla byn som är så vanligt förekommande i böcker och i oändliga tv-serier, blir till slut helt ointressant. Lika ointressant som ett avsnitt av Morden i Midsomer. Det blir bara pussligare och pussligare utan att egentligen tillföra något.
Och då blir tålamodet med den lite svaga språkbehandlingen lite mindre.

Yorke må vara en ”grand lady” i engelska deckarlitteratur, men detta var tyvärr inte bra.
Jag längtar åter efter en riktig roman!!

Margaret Yorke:
Syndens lön
Org.titel: The Price of Guilt
Utgiven: 1999
Övers: Britt-Marie Bergström
270 sidor


Margaret Yorke

 

MICHAEL DIBDIN: VENDETTA – DECKARE

Efter att ha läst Combüchens bok så kände jag för lite lättare läsning och var sugen på en deckare. Ryckte Vendetta, antagligen inspirerad av att BBC-bearbetningen som gick på SVT nyligen, ur hyllan där den stått i många år.
Michael Dibdin (1947-2007) var en välrenommerad engelsk deckarförfattare som bla fick en Gold Dagger för en av sina romaner ”Rat King” Han är mest känd för sina romaner om den italienske kommisarien Aurelio Zen.
Dibdin bodde ett par år i Perugia och undervisade i engelska vilket inspirerade honom till dessa deckare.

Den mycket rike och kände byggherren Oscar Burolo har för sina pengar i avlägsen del av Sardinien byggt ett fort, en enorm rikemansvilla med alla bekvämligheter som tänkas kan och med en säkerhet som gör att det är helt omöjligt att ta sig dit och in utan att upptäckas. Själv tar han helikopter för att komma till sommarresidenset.

Han har för vana att spela in allt som händer i huset, alla fester, middagar m.m finns bevarade i ett stort arkiv. Trots det så lyckas någon gå tas sig in i huset och mörda honom och hans gäster, utan att filmen fångar mer än skuggor. Något som måste anses som en omöjlighet. Aurelio Zen dras in i en härva av pengar, politik och maffioso innan gåtan får sin lösning.

Det är en habil deckare som Dibdin har skrivit. Hans kännedom om Italien övertygar och scenerna från Sardinien är atmosfärrika och spännande. Han är klart en god stilist.
Men tyvärr blir Zen ytterligare en av dessa sterotypa kommisarier som har problem med överordnade, kvinnor och släktingar i detta fall hans mamma. Upplösningen då Zen jagas av en förövare kändes också lite tråkigt traditionell.

En bra deckare som dock inte ger så mycket mersmak.

Michael Dibdin:
Vendetta
Utgiven : 1990
300 sidor

Michael Dibdin 1947-2007

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÛCHEN: SPILL – ROMAN

Det var efter många turer som bokcirkeln bestämde sig för att läsa Spill av Sigrid Combüchen, 2010 års unisont hyllade Augustprisvinnare. Jag har tidigare inte läst henne, varit intresserad men det  kände inte egentligen för att läsa den just nu. Är nu glad att vi gjorde det för det var en mycket spännande roman väl förtjänt av de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas.

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del  baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv hon väver in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till. Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse.  Och boken blir en diskussion om liv och konst.  Och Combüchen hävdar trots  många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en  tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre börder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons  inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realitet och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklass familj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den  kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och  som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

Sigrid Combüchen:
Spill

Utgiven: 2010
440 sidor

JEAN ROUAUD: STORA MÄN – ROMAN

Jean Rouaud: Stora män
"Des hommes illustrés"
Utgiven: 1991
På svenska 1993
Övers: Anders Bodegård
180 sidor

Jag antar att många bokälskare likt mig har långa listor på vad som skall läsa den närmaste tiden. Ibland följer jag dem, ibland inte.
En dag för ett par veckor sedan låg jag i sängen, sjuk och i behov av en en ny bok.  Jag kände mig så trött på alltid planera och bara ryckte tag i en av mina många olästa böcker. Det är jag glad för.
Stora män kom ut på svenska 1996. Jag köpte den, troligen på extrapris, 2001 och sedan dess har den stått i hyllan. Jag visste det skulle vara en "bra" författare. Att Anders Bodegård översatt är i sig en kvalitetsstämpel och det visade sig vara en fin liten bok.

Stora män är andra boken i en löst sammanhängande självbiografisk svit. Den började med Rouauds debut, "Ärans fält", som handlar om författarens morfar. För den fick han Goncourt-priset. 
"Stora män" handlar om hans far. Den sista delen "Världen nära på" skall handla om författaren ungdomsår.
Han publicerat några böcker till men de finns inte på svenska.

Det är en lite undanglidande bok. Dels är det en ömsint skildring av älskad och glorifierad far, sedd ur en 11-årings ögon, en spännande, modig och uppfinningsrik far, och dels en skildring av ett Bretagne i förändring. Boken inleds med en lång beskrivning av landskapet och dess invånare ur ett fågelperspektiv tills han zoomar ned på familjen och fadern.  Han är handelsresande och borta mycket från familjen. Varje tillfälle som fadern dyker upp blir lite av en fest, det är som om han är större än livet själv.
Faderns stora intresse är geologi och stenar och det finns fina passager om det.  Det blir som en symbol för grunden som sonen spår på som rycks bort när fadern dör 41 år gammal.

Första delen av romanen som leder fram till faderns död är skriven med elegisk ton, Rouaud försöker suga upp varenda detalj för att återskapa den tid som flytt.
Den andra delen om fadern om faderns tid under kriget och hur han träffar sin blivande fru. så romanens berättare kommer till världen. Den är skriven i en mer lättsamt, burlesk stil även om det finns horribla passager om bombningarna av Nantes.

Detta var en sympatisk bok som jag tyckte om och jag kan gott tänka mig att läsa de andra delarna.

Jean Rouaud

NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN – ROMAN

Naguib Mahfouz: Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt så är den arabiska kulturen en stor kultur som frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och föreslog för bokcirkeln att vi skulle läsa denna berömda roman av den egyptiske nobelpristagaren Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades!

Denna hans kanske mest berömda roman publicerades 1947. Den skildrar detta mikrokosmos, denna gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigg och få en inkomst. I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill fortsätta. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Hanna Larsson i Aftonbladet formulerade det fint i sin recension:
”Hamidas upproriska gestalt dröjer sig kvar i mig. Jag läser henne som en av alla de unga kvinnor vars tunna flickkroppar i alla tider utgjort det där yttersta slagfältet för både politisk och religiös maktutövning, spänningsfältet mellan moder nitet och tradition. Med Kairos pulserande komplexitet som fond tillåts Hamida skapa sin egen livssaga, men hennes öde är ofrånkomligt sammantvinnat med såväl en ojämlik världsordning som djupt rotade patriarkala strukturer.”

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Även om det var länge sedan jag läste dessa författare. Av Dickens har det mest blivit alla dessa utmärkta engelska adaptioner för tv. Dock, det var det jag oftast associerade till, romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare. Samtidigt finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europisk. Så att romanen själv befinner sig i det spänningsfält som den skildrar.

Personer tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en välberättad läsupplevelse. Mahfouz är en mycket läsvärd författare. Trilogin om Kario som kommer efter Midaqq-gränden kanske skulle vara något?

 

Naguib Mahfouz 1911-2006

P.G WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING – ROMAN

Att läsa Hakelius ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har några få av hans böcker men inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.

Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves  åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”, en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman, som står under bevakning av Sir Rodney Glossop, som avskyr avskyr Wooster från tidigare möten, utklädd till betjänt. Och mitt  allt detta hur skall det går för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är så fånig,  personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs så stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar.
Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och brilianta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!
För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.

PG Woodhouse

PG Woodhouse: Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER…. – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN – HISTORIA

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar ju besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men” kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.
Själv var jag en anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och Auberon Waugh och andra skönandar till politiker som nazisten Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Dock något som slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes – sekreterare i National trust. Avsnitten om Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, Oswald Mosley och Gorge Orwell fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans  romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen  från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar plus några av de övriga 7 romanerna han skrev. Men det var länge sedan runt 1980-1983 så jag har inte så mycket kvar av det. Jag måste dock erkänna att jag läst lite till och från för att se vad det egentligen var som fångade mig och då har det känts lite överarbetat.

Och Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare
En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor och företeelser.  Bla skrev författaren A. N.Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang. Detta har gjort mig sugen på att ta tag i Powell igen. Vi får se när det blir.

Tillbaka till Hakelius . Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen.  Jag kan dock inte rekommendera att läsa den så fort som jag gjorde. Det blir för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.  Jag kommer att återvända till dem och läsa dem en och en lite då och då. Och kanske omvärdera några av essäerna. För med lite besinning bör nog  detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

Johan Hakelius: Döda Vita Män
Utgiven 2009
420 sidor

BENGT OHLSSON: KOLKA – ROMAN

Kolka är den andra boken som vi läser i vår nystartade bokcirkel. Det var inte mitt förslag och det var inte med någon större entusiasm jag köpte boken. Visst känner jag till Bengt Ohlsson ffa för Gregorius. Den fick Augustpriset och fina lovord  av Margaret Atwood. Jag har dock aldrig känt att det är en författare som jag vill läsa. En av fördelarna med att vara med i en bokcirkel är att du tvingas ut ur din egen omloppsbana. Det är jag glad för. Detta är en bok som jag tycker mycket om och som jag verkligen rekommenderar till läsning.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk kvinna från överklassen. De flyttar till ett stort elegant hus  med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större.  Hon får dessutom en styvsyster, Sarah, på köpet.
På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mail till ”Ensamvargen” , en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiv, som utmynnar i att flickan ser till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där vi får följa hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att ha blivit en del av överklassen. Även om det självfallet finns scener med dialoger i så upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen  kommer inte in till henne. De övriga roman gestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.
Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till,  att inte räcka till,  att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Jag upplever det som mycket trovärdigt och ser fram emot vad mina kvinnliga med-läsare säger om detta.
Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, samtidigt som jag blev både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

Bengt Ohlsson: Kolka
Utgiven 2010
270 sidor

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA. JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD – ROMAN

”Det här är historen om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom 1935 när han var 32 år gammal.
Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena historian tokigare än den andra.
Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse.
Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt, men det tänker jag inte berätta om!
Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey men en lätt penselföring

Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

John Steinbeck: Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN? – HISTORIA

Under 2010 så läste jag mer historia än jag vanligt.  Det betyder egentligen inte så mycket då det är mycket långt mellan de historiska fackböckerna. Jag uppskattar dem, men ofta så kommer en skönlitterär bok emellan.
I detta fall blev det nästan löjligt då jag började på den i november, men ett antal resor och vår nya bokcirkel gjorde att annan läsning kom emellan.
Det betyder inte att det var en dålig bok, absolut inte. Lars-Olof Larsson, som är en av Sveriges största kännare av denna period, har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas liv och politiska gärning. Han sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade  liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpoltiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste  genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter. Han inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande avbild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett portätt av en maktmänniska per excellence.
Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

Lars-Olof Larsson:
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann

Utgiven 2002
380 sidor

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA – ROMAN

Hertha Müller:
Andningsgunga

”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009, 280 sidor

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Hon var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att det är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Vi är några kamrater som skall starta en bokcirkel och vi träffas för första gången om ett par dagar. Vår första bok blir Andningsgunga. Jag ser fram emot vilka diskussioner den kan generera

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor, 1945 skickades till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien  så fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior  hann tyvärr att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete  och intervjat många tidigare fångar.

Boken skildrar Leo som skickas till lägert i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som måste arbeta med dem.
Jag kan tänka mig att den mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervju arbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att bennämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Självfallet möter vi flera olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel! Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller  har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag  måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna. Vi omläsning av vissa delar så såg jag bottnar som jag först missat. Så som det skall vara med riktigt bra texter.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släpa sitt grepp.

Att jag kommer läsa mer av Hertha Müller är en självklarhet.