EN SYDAFRIKANSK SPÄNNINGSMÄSTARE – DEON MEYER: DEVILS PEAK – DECKARE

Deon Meyer:  Devils Peak
”Infanta”
Utgiven 2007
420 sidor
Övers från engelska: Mia Gahne

Jag var mitt i en annan bok när jag läste att Deon Meyer fått Svenska Deckarakademins pris för denna bok. Trots att jag var lite besviken på Jägarens hjärta och tänkte att nu blir det nog inga fler böcker av honom, så blev jag nyfiken.  Efter min resa till Sydafrika så har jag en fascination för landet och insåg att jag ändå fastnat mer för karaktärerna än jag trodde.  Lånade den på biblioteket, tittade på första sidan och sedan var jag fast!
Och väl var väl det för detta är en suverän deckare. Den har Meyers otroliga driv, han vet hur man skriver en blad-vändare. Detta går emellertid inte ut över karakteristiken av människorna, som blir något mycket mer än klyschorna, och beskrivningen av miljöerna. Och det ger en extra dimension här han nämner Kloof  Street och jag minns att där var jag och fikade en hel del under min vistelse det fascinerande Kapstaden med sitt speciella ljus och sin atmosfär.

I denna roman så vävs livsödena för Christine van Rooyen, en prostituerad vit kvinna, Bernie Griessel, en alkoholiserad polis och Tobela Mpayipheli som vi känner från de tidigare böckerna, samman.

Boken inleds med att Tobelas adoptivson som han älskar högt blir mördad och förövarna kommer undan rättvisan. Tobela ger då sig ut på ett korståg och mördar personer som förgripit sig på barn.
Bernie Griessel är polisen som leder utredningen. Han är utsparkad från sitt hem, hans fru har givit honom ett ultimatum.  Är du inte nykter 6 månader så är det skilsmässa och adjö till barnen. Visst vi har läst eller sett detta förut, men Meyers skicklighet som författare gör att det inte blir klichéfyllt utan det är mycket gripande. Och det är med engagemang man följer hans kamp med sin inre djävul.
Mycket gripande är också skildringen av Christine och hennes väg in i prostitutionen och livet som ensamstående mamma och sexarbetare

Dessa öden vävs samman till en otroligt spännande historia  med ett crescendo som nästan tar andan ur läsaren. Utan att ha läst några av de andra nominerade så inser jag att denna bok är väl värd sitt pris. Och jag har redan beställt nästa bok av honom. Men det blir på engelska för den har inte kommit på svenska

Här kan du se en intervju med Deon Meyer.

 

Annonser

EN SUVERÄN ROMAN OM ANDRA VÄRLDSKRIGET – HARRY MULISCH: ÖVERFALLET – ROMAN

Harry Mulisch (1927-2010)
Överfallet

”De Aanslag”
Utkom 1982
200 sidor
Övers: Ingrid Wikén Bonde

Harry Mulisch avled för ett par veckor sedan, 83 år gammal. Han har under flera år nämnts som möjlig nobelpristagare. Jag köpte Överfallet våren 2003 för 5 kr då den kasserades från ett bibliotek här i Göteborg! Häromveckan nämnde en kamrat att han var en mycket bra författare, även om hon inte läst denna bok. Jag hade haft lite funderingar på att läsa den då mitt intresse för andra världskriget kommit åter.

Från första sidan var jag fast i denna mästerliga berättelse. Anton Steenwijks hela familj utraderas  en kväll i januari 1945 i samband med att några motståndsmän mördar en polischef på deras gata. Denna händelse är förstås livsavgörande för Anton och påverkar hela livet framöver.
Vi får följa honom under hans liv, genom studier, äktenskap och familjeliv fram till 1981 då han till slut får reda på vad som egentligen hände. Det som från början var en hemsk  och fruktansvärd händelse där skuldbördan var självklar, växer under romanens gång fram till något mycket mer komplext och mångfacetterat. Ven är skyldig, vem är egentligen offer, vem är mest drabbad? Det finns inga självklarar svar på den frågan.

Mulisch är en mycket skicklig författade som på en lätt genomskinlig prosa  för läsaren varsamt framåt. Det första kapitlet skrivet så Anton var barn är mycket drabbande. Å andra sidan är hela boken det så det är bara att gå till närmaste bibliotek och låna den

Jag har inte läst många holländska romaner. Några av Maarten t`Haart, en Jan Wolkers och en Anna Enquist. Hennes roman Hemligheten kan verkligen rekommenderas. Det var flera år sedan jag läste dessa romaner, men det var något i denna bok som påminde om de förra. I både stil och stämningar, de kändes ”holländska” för mig. Det kan troligen bero på att andra världskriget och den tyska ockupationen är ett outtömligt ämne för de holländska 1900-tals författarna. Eller så är det något annat som jag inte kan sätta fingrarna på.

Harry Mulisch skrev många böcker men det finns bara två till översatta. Siegfried, en roman om Hitlers barndom,  och hans stora genombrott, Upptäckten av himlen, en bok som visst ”alla” i Holland läste.
Här är en intervju som Svenska Dagbladet publicerade 2004.

Missa inte den pärla.

DEON MEYER: JÄGARENS HJÄRTA – DECKARE

Deon Meyer
Jägarens hjärta

”Proteus”
Utgiven: 2003
380 sidor
Översatt från engelska av Jesper Högström

Det var inte planerat att läsa en deckare.. En resa till Prag gjorde att jag ville ha något lättare färdkost.
Jag läste i somras hans första deckare, Död i gryningen, och den tyckte jag mycket om.  Så jag var nyfiken på om hans kunde hålla samma höga nivå i nästa bok. Den nominerades till bästa utländska kriminalroman 2009.

Huvudpersonen i denna roman är inte Zatopek van Herden, som dock dyker upp en bit in, utan Tobela Mpayipheli, ”Tiny” som var  en bland busarna i den förra romanen och har ett förflutet som ANC-soldat. Tiny, stor som ett hus, lojal och vänfast, med en fysisk styrka och snabbhet utöver det vanliga.   Nu har han lämnat det kriminella livet bakom sig och  arbetar som motorcyckel-mekaniker, har träffat en kvinna vars som han tagit till sitt hjärta. Han har ett gott liv. Åker till arbete, tar hand om sin familj och har en trädgård som han pysslar om. I framtiden finns drömmen om en egen gård. Tiny bestämde sig för att lämna det våldsamma livet bakom sig och bli en ny människa, en människa som inte är styrd av sin ilska och använder våld i trängda situationer.

Men när en vän ur det förflutna kallar på hjälp så kan inte Tiny säga nej och ger sig ut på som det visar sig en lång och våldsam resa på motorcyckel  över hela Sydafrika.

Som i den tidigare romanen så ligger Sydafrikas våldsamma historia som en fond för berättelsen, de motsättningar som finns mellan olika grupper, klasser och kön i ett hårt drabbat samhälle. Och det är en av styrkorna i denna deckare. Dock så gav dig mig inte lika mycket som den första.

Deon Meyer sade i radioprogram jag hörde härom dagen att han vill skriva bladvändare. Det kan han. Som läsare forsar du över sidorna för det är onekligen spännande. Men jag kände efter ett tag att det gick för fort, att ibland blev styckena som snabba klipp i en film, snabbheten gick ut över gestaltningen. Tinys resa är en lång resa och jag kände att jag tröttnade lite mot slutet. Det var lite svårt för Meyer att variera sig i beskrivningen av resans delar.

I övrigt finns det ju mycket man känner igen från andra deckare, motsättningar inom polisen, korruption, på tryckningar. Inget nytt under solen. Å andra sidan är han inte en oäven persontecknare även om det ibland dyker upp lite klichéer.

Så får mig var detta lite av en besvikelse. Hade det varit den första jag läste av Meyer kanske bedömningen varit en annan.

PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN – ESSÄER/HISTORIA

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. När Englund slog igenom med Poltava och fick Augustpris med Ofredsår, så var mitt intresse för att läsa histora inte stort. Vilken miss. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet. Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intresseanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt. 
Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets strdsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuela insatsen inte längre spelade så stor roll. Detta var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitktur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedien kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intresseanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer.
Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.  Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var ”Spåren av kungens män” av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

Peter Englund: Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.

NOBELPRISET 2010 – INTE EN AV MARIOS BÄTTRE – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN – ROMAN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor

När Vargas Llosa fick Nobelpriset så blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många att han skulle bli förbigången. Det var roligt för det är en författare som jag läst. Dessutom har jag ett par olästa böcker av honom i hyllan så jag behövde inte jaga efter en bok samma dag som priset utannonseras vilket jag ofta gör.
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som var en av de tunnare jag hade i hyllan vilket passade mig just nu. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.  Saul en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av. Saul som studerade antropologi kommer  under sina studieresor i kontakt med  ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt så dras han längre och längre in i deras värld ända tills att helt försvunnit in i deras nästan förhistoriska värld. Han blir en berättare som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.
Boken är upplagd så att varannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och hans sökande både efter sin försvunne vän och efter  kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar. Jag vet inte hur mycket av detta som speglar deras faktiska myter och trossystem och hur mycket Vargas Llosa fabulerat.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå stundtals.
Jag var tvungen att läsa om vissa kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett malande av mytologiskt innehåll. Det blev tröttande.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld. Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas.

Tyvärr kan jag inte säga att jag uppskattade denna roman. Den håller inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen. Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH – ROMAN

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
”On Chesil Beach
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Kom ut 2007 och har legat ett tag på min läslista. Jag har läst några av hans tidigare romaner och har tyckt mer eller mindre bra om dem.  Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam, som jag nu förträngt så väl att jag inte kommer ihåg ett jota av den, kunde få Booker-priset.

Det är nu över två veckor sedan jag avslutade denna bok och den lever kvar i mig. Frågan är om det inte är den av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det tillslut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse tillsynes inte speciellt uppseendeveckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning,  den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Vi möte ett ungt par Florence & Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolution. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.
Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel varvat med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås! och hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem i mellan i personlighet, bakgrund, klass & kön blir mer framträdande men samtidigt sopas under mattan.

McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.
Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv men som missade chansen, så gripande och så virtuost välskriven att det är ett misstag att inte läsa den. Och översättningen är utmärkt.

 

Ian McEwan


ROBERT HARRIS: ARCHANGEL – DECKARE

Christopher ”Fluke” Kelso är en engelsk historiker på konferens i Moskva med anledning av att de öppnat Stalins arkiv. Fluke vars karriär börjat lovande är nu på nedgång. Han har försökt att upprepa succén med sin bok om rysk politik som nu har ett par år på nacken men fastnat och aldrig kommit vidare.
På konferensens första kväll blir hans kontaktad av en livvakt till Stalin. Livvakten var med när Stalin dog och såg hur den ökände polischefen Lavrentij Beria tog med sig privata papper som tillhörde Stalin, bland annat en anteckningsbok som denne livvakt nu säger sig besitta. Fluke tror inte sina öron och vill först avfärda det hela, men inser samtidigt att detta är något unikt, det kan ge honom en ingång till något stort och en återkomst i den akademiska världen. Jakten kan börja… dock med den sovjetiska underrättelsetjänsten i hälarna som självfallet inte kan låta något från Stalin komma i fel händer.

Det är början på en resa som tar Fluke till det nyrika Moskva efter kommunismens fall, ned i den undre världen, bland prostituerade och andra skumraskfigurer, och till slut långt upp i det nordliga, vintriga och ödsliga Archangel och en dramatisk avslutning.

Harris är en habil berättare med en stil som är ovanligt litterär för att vara en deckare. Greppet att blanda fiktiva och verkliga personer är intressant och fram växer ett porträtt av ett land i förändring. Hur Stalin fortfarande kastar långa skuggor över Sovjet. Harris skriver om hur många som vill ha tillbaka Stalin och jämför det med att en stor del av den tyska befolkningen skulle vilja ha tillbaka Hitler!
Dock tycker jag att den ibland att boken blev lite tempofattig och vissa av karaktärerna ffa en murvel vid namn O´Brien blir väl schabloniserade. Boken blev helt enkelt inte tillräckligt spännande men har onekligen andra kvaliteter.
Dess styrka är att det ger en intressant inblick både i Stalin-tiden och hur det är i det post-kommunistiska Sovjet, ett land i konvulsioner. Jag upplever den som historiskt trovärdig. Det är det som gör den läsvärd.
Efter att under våren läst Stalingrad av Anthony Beevor och Littells De välvilliga så har mitt intresse för att läsa mer om Stalin och Ryssland ökat markant. Vi får se vart det bär!

Robert Harris: Archangel
Utgiven: 1998
420 sidor

LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR – ROMAN

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok ”Jag är bröderna Walker”. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.
När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.
Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte. Jag insåg att denna bok vill jag läsa.
Nu ett år senare är det gjort och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar musikalisk prosa.

Vi möter huvudpersonen en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter. Men för mig finns där en sammanhängande tråd i frågan hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Som ni förstår blev jag mycket förtjust denna bok och rekommenderar den varmt.

Lars Gustafsson:
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor

JO NESBÖ: FLADDERMUSMANNEN – DECKARE

Efter Meyer så blev den en deckardebut till. Jo Nesbö och hans Harry Hole-figur som ju är en storsäljare internationellt.
Själv läste jag Rödhake för ett år sedan och det var en mycket bra deckare med ett mycket spännande tema. Om norrmännen som kämpade för Hitler. Det var delarna som utspelades sig under andra världskriget som jag fastnade mest för. Välskrivna och historiskt intressanta.
Detta är som sagt hans debut och når inte upp till de höjder som Rödhake gjorde, men det är en mycket bra deckare som också fick Glasnyckeln, priset för årets bästa nordiska deckare.
Romanen utspelar sig i Sydney dit Harry beger sig för att bistå australienska polisen i ett mord på en norska ung kvinna och halv-kändis. Sakta dras han in i stadens undre värld bland knarkare horar, hallickar m.m. Men det är inte det som är det intressanta med boken. Nesbö har läst på en hel del om aborginier och deras mytologi och väver in det fint i historien vilket ger en dimension till.
Till skillnad från den deckardebutanen Meyer (se föregående bok) så finner jag inte att Harry Hole är en speciellt intressant person. Han bli mer en av dessa deckarfigurer som vi kan stapla på hög.
Annars är det en mycket spännande, skickligt konstruerad och gedigen deckare. Det är mycket imponerande för att vara en debutroman.

Jo Nesbö:
Fladdermusmannen

Utgiven: 1997
350 sidor
Översatt av Per Olaisen

DEON MEYER: DÖD I GRYNINGEN – DECKARE

I 30 graders värme på Sicilien så är en deckare bra läsning. Deon Meyer läste jag om i DN:s bokbilaga under våren. Den förste store deckarförfattaren som skriver på afrikaans.
Sydafrika är ett fascinerande land som jag besökte 2003 och som jag gärna skulle åka tillbaka till. De sydafrikaner som jag tidigare läst är den suveräne Coetzee, Andre Brink och Nadime Gordimer, men aldrig någon deckare. Deon Meyer verkade spännande så den kom med.
Och det visade sig vara en hårdkokt pärla.
Zatopek van Herden är en fd polis, numer något nedgången privatdeckare, som får i uppdrag att undersöka ett brott, ett mord på en antikvitetshandlare som polisen gått bet på att lösa. Jag vet, ni tänker så klyschigt, det har vi läst förr! Men Meyer skapar trots alla klyshor en trovärdig och mångfacceterad karaktär som läsaren bryr sig om.
Varannat kapitel är en skildring av van Heerdens märkliga barndom, uppväxt och liv fram till nu och varannat kapitel är själva mordgåtan.

Kriminalhistorien som är mycket spännande för oss successivt in läsaren i Sydafrikas mörka traumatiska förflutna samtidigt som vi förs in van Heerden´s mörka inre. Det är skickligt, välskrivet och mycket underhållande, en riktigt bladvändare. Absolut en författare att läsa mer av.

Deon Meyer

DeonMeyer:
Död i gryningen
”Feniks”
Utgiven: 2000
Översatt från engelska av Jesper Högström
405 sidor

STURE LINNÈR: SICILIEN STRÖVTÅG I TIDEN OCH RUMMET – HISTORIA

Sture Linner (1917-2010)
Sicilien – Strövtåg i tiden och rummet
Utgiven 1991, 350 sidor.

Inför sommarens resa till Sicilen och Trapani så ville jag bekanta mig något med ön. Att ha Sture Linnér som ciceron på denna ö är inte det sämsta. Han kombinerar en enorm lärdom med en lätthet i det litterära handlaget och en varm humor. Att läsa honom är som att komma i kontakt med en gammal typ av akademiker som jag undrar om de finns kvar. Djup lärdom, humanism och renässensmänniskans utblick.
Med säker hand för han oss igenom Siciliens mycket komplicerade historia från 750 f.Kr och framåt. Sicilien ligger ju mitt medelhavet och varit i korselden många gånger. Greker, araber, normander mfl har satt sin tydliga prägel på denna ö. Själv fanns jag stort intresse i de kapitel som handlade om normandernas period mellan 1072-1282 som var en kulturell guldålder på ön då mycken fin byggnadskonst skapades.

Linnèr blandar de stora svepande historiska skildringar med nedslag vid vissa historiska intressanta tempel och byggnader som Seghesta, Selinute, Katedralerna i Cefalu och Palermo m.m. Man inte kan bli annat än imponerad av hans kunskaper i historia, konst och religion
Insprängd i texten finns dikter av den sicilianske nobelpristagaren Qusimodo, vår egen Anders Österling m.fl som bidra till att ge en bild av Sicilien och hur vi uppfattat och vissa fall romantiserat denna ö vars historia till stor del är mycket brutal.

När vi närmar oss modern tid så bli Linnér mindre intressant och det är ju inte där hans styrka ligger. Detta förringar inte på något sätt denna fina bok som gav mig stor läsglädje.

OM SICILIEN OCH DESS MAT – MATTHEW FORT: SWEET HONEY, BITTER LEMONS – RESOR/MAT

Matthew Fort (1947-)
Sweet Honey, Bitter Lemons: Travels in Sicily on a Vespa.
Utgiven: 2009, 350 sidor.

Denna bok fan jag när jag letade efter roliga saker att läsa inför en resa till Sicilien som snart äger rum.
Matthew Fort är en vad jag förstått framstående engelsk matjournalist och detta är hans femte bok.
Fort var på Sicilien med sin bror för 25 år tidigare och har sedan dess längtat tillbaka.
Vi får följa honom under två resor runt Sicilien. Denna gång reser han ensam på en vällastad vespa. Det är mycket trevligt att följa hans resa. På en avspänd prosa så berättar Fort om siciliansk mat och hur den formats av att ön alltid varit en kulturell smältdegel. Vi får möta olika personligheter med ett passionerat förhållande till Sicilien och dess mat. Och vilka måltider. Jag blev proppmätt bara av att läsa om dem.
Förutom beskrivning av dessa läckerheter så målar med lätt hand Fort upp det skiftande sicilianska landskapet och arkitekturen.
Boken var utmärkt som aptitretare inför resan till Sicilien.

 

JAMES LEE BURKE: SUNSET LIMITED – DECKARE

James Lee Burke (1936-)
Sunset Limited
Utgiven 1998

340 sidor

Efter att ha läst två stora romaner tänkte jag att ta mig en deckare som lite omväxling. Jag bara ryckte en av dem som hade stått och samlat damm i bokhyllan under ett par år.
James Lee Burke är känd för sin serie om Dave Robicheaux och detta är den 11:e i serien om honom. Nu efter avslutad läsning såg jag att han fått ”The Gold Dagger” för den.

40 år tillbaka i tiden så korsfästes en lokal facklig aktivist, Jack Flynn. Mordet är fortfarande olöst. I början av romanen så återkommer hans barn Cisco, som arbetar inom filmbranschen och skall spela in en film i området och hans syster Megan, nu framgångsrik fotograf som rest jorden runt och portätterat orättvisor, till New Iberia, Lousiana. Självfallet har ärren från upplevelsen fyrtio år tillbaka i tiden inte läkts. Deras återkomst sätter igång en serie händelser som är alldeles för komplicerade att redogöra för. Handlingen vindlar fram med ett antal olika intriger och ett stort persongalleri. Och slutet är tragiskt och innebär ingen försoning.

Jag känner mig kluven inför denna bok. Det som är styrkan och svagheten i dessa långa serier med med samma huvudperson är ju självfallet att om man följt dem så behöver författaren inte bygga upp karaktären gång på gång, men för oss som in en bit in så märks det att karaktären kan bli lite schematiskt tecknad. Och så känner jag inför Dave Robicheaux, ex-alkoholist och sheriff i New Iberia, en man med ett stort patos och engagemang för de svagare i samhället. Vi får delar av hans historia under romanens gång. Fadern kåkfarare, modern notoriskt otrogen, en tidigare fru mördad, men han blir inte riktigt en hel person för mig.
Jag kan uppleva att romanen är lite lång och att en del karaktärer bli lite schablonartade. Spänningsmomentet var inte så framträdande, utan handlingen meandrade sig fram till ett tragiskt klimax. Fast å andra sidan sidan så är det ett slut som stannar kvar i minnet.

Styrkan i romanen är hur Burke bygger upp stämningarna och miljöerna i romanen. Det är som om Louisiana har den viktigaste rollen i romanen, dess natur, färger, dofter och dess historia. Burke visar i romanen hur nära det förgångna och nutiden är varandra och hur mycket de påverkar varandra och hur de skapar och påverkar människors handlingar. Under ytan finns rasmotsättningar, sociala orättvisor, fattigdom, Ku Klux Klan, trauman både från inbördeskriget och från Vietnamn. Om jag tolkar det rätt så är det hans tema i romanen.

Vad står då titeln för? Sunset Limited är ett tåg som går mellan Florida-Los Angeles och passerar Lousiana. Eller rättare sagt gjorde före orkanen Katrina. Fn så är den delen indragen. I boken så är det tåget som Robicheauxs mor tar när hon åker i väg till älskare och lämnar Dave ensam. Det är också det tåg som förbinder Louisiana om omvärlden. Tåget blir både en symbol för förlust och förändring.

Location/Date of Photo: Huey P. Long Bridge – West Side New Orleans, Louisiana, USA March, 1998

EN LATINAMERIKASK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV – ROMAN

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
Originaltitel ”El siglo des luces”. 
Översättning av Jan Sjögren
Orginalutgåvan kom ut 1962
Bonniers 1965
310 sidor

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När han dog i cancer 1980 så var en av dem som hsetts som ständig nobelpristagarkandidat de senaste åren. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker! Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur

Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar förfarande hans bok Den förlorade porten  (Los Pasos perdidos) som en av mina stora böcker. Om jag förstår det rätt så anses den som hans mästerverk.
Carpentier får mig att vilja kunna spanska då mycket han skrev inte finns på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men det är väl tufft.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Han är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas ”el Boom” med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade så här långt bort. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.

Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far den rike affärsmannen begravts och under en period av hämningslöst festande och lekande, så klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.
Vi får följa hur Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupellöse figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka. Vi får se hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi följer Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpenter tar läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära.
Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Carpentier är en strålande författare . Det är synd att han inte fick priset!

PS. I Svenska Dagbladet 130609 skrev Mats Gellerfelt att Artur Lundqvist sagt att skulle fått priset om han inte gått bort. Synd, annars hade han varit uppskattad i Sverige än vad han är idag DS

JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA – ROMAN

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga

Bromberg 2008 
Originaltitel: Les bienveillants
Översättning av Cecilia Franklin.

Orginalutgåva 2006. 900 sidor.
Vinnare av Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

Det var över månad sedan jag läste denna bok, men jag ville att den skulle var den första som kom med på min nystartade blogg.
Det är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden sidor tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Var det värt det?
Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare!!

Ja, jag måste säga att det var det. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med, en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi får följa Max under hela andra världskriget via bla slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften ”Atlas Litterära Tillägg no.1” är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina kärriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod kanske?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama ”Eumeniderna” som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Pierre Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen tex Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär. Det finns ett mycket komiskt(!) möte med Hitler i slutet av boken men mer avslöjar jag inte!

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.