SVERIGES RADIOS ROMANPRIS 2010 – ARIS FIORETOS: DEN SISTE GREKEN

Aris Fioretos (1960-)
Den siste greken
Utgiven 2009
384 sidor
Norsteds

Det var ett par veckor sedan vi i bokcirkeln träffades för att diskutera Aris Fioretos hyllade roman. Jag blev mycket glad när en av cirkelns medlemmar föreslog boken. Jag hade köpt romanen för flera år sedan efter att hört honom samtala med Mircea Cartarescu på Internationell författarscen (läs mer här). Han var intelligent, kunnig, ja det var lysande och intellektuellt stimulerande. Jag hade även läst honom i DN under en lång tid med stor behållning.

Men vi kan konstatera att det blev ingen succé. Av de åtta som anslutit till mötet var det bara två som kommit igenom boken. Några för att de missbedömd tiden den skulle ta att läsa och svårigheten att ta sig igenom hans text. Andra för att det inte givit tillräckligt mycket. Eller så var det en kombination av båda.

Jag måste erkänna att jag kom bara 130 sidor. Sedan fick jag nog. Det var för manierat, för ”begåvat”. Visst kan han skriva men många knep kändes igen från fabulerande intellektuella författare. Texten lyfte aldrig från pappret, det blev för mycket snack och för liten verkstad. Jag märkte att jag inte brydde mig det minsta om de personer och öden han beskrev. Detta trots att en av romanens styrka, sade de som läst längre, var att få till sig mycket om den för oss okända moderna grekiska historien. Jag fick också en känsla av att de flesta i gruppen tyckte det var en mer intressant än givande läsning.

Ja, ja ibland träffar man inte rätt. Även om det känns tråkigt när jag länge sett fram emot att möte honom som författare, inte som kritiker.

 

Annonser

MÅSTE DU GÅ? : MITT LIV MED HAROLD PINTER

Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju som jag såg på Youtube berättar hon att hon alltid varje dag skrivit dagbok, men sedan aldrig läser dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idéen att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven. (https://www.youtube.com/watch?v=xzR5rLRgx3M)

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett.  På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum men på den tiden fanns inte sociala medier så med dagens mått var det nog ganska lugnt, Men trots det påfrestande.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterär jestset-liv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Det var ju anglofilen i mig som fick mig att köpa boken på rea för många år sedan. Antonias faster är författaren Violet Powell, gift med den i Sverige okände Anthony Powell (1905-1980), vars hyllade romansvit på 12 romaner A dance to the music of time,1951-1975, jag nog är en de få svenskar om läst. En ungdomsförsyndelse!

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning förutom att det trots allt var lite intressant att blicka in i ett detta jetsetliv, var att förstå vilken urkraft Pinter var. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Fraser biografiskrivande som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.
Sammanfattnignsvis är mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

EN VACKER ROMAN OM KRIGETS FASOR – DOLA DE JONG: ÅKERN ÄR VÄRLDEN

akernDola de Jong (1911-2003)
Åkern är världen
”En de akker is de wereld”
Utgiven 1946
På svenska 2017
Översättning Per Holmer
284 sidor
Nilsson förlag

Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
Matteus 13:38

Med risk för att låta otacksam blev jag stressad när jag fick Dola de Jongs roman Åkern är världen i brevlådan för över en månad sedan. Jag hade inte som brukligt bett om ett recensionsexemplar. Jag hade flera oavslutade böcker bland allt annat som pågår i livet.  Samtidigt är jag fåfäng nog för att bli smickrad över att de vill ge mig den! Eftersom det var mitt nya ”favoritförlag” Nilsson som skickat den ville jag ändå göra ett försök. Jag har redan läst tre mycket bra böcker som de givit ut. Antal Szerbs reseskildring Det tredje tornet – en resa i Italien 1936, Eugen Ruges fascinerande DDR -roman Den tid då ljuset avtar och inte minst mästerverket Jag bekänner av Jaume Cabré.
Kort sagt, jag satte igång att läsa, men blev inte engagerad. Språket kändes stundtals platt trots att översättaren är den mycket välrenommerade Per Holmer som översatt högklassig holländsk litteratur så länge som jag varit läskunnig. Började undra lite hur de tänkte när de ville ge ut boken. Kom lite över 100 sidor. Sedan lade jag den åt sidan.

Även om min blogg endast är en av hundratals, ja kanske tusentals, är jag glad om jag någon gång får en bokälskare att upptäcka en fin roman som något av våra små förlag ger ut. För vad skulle vi göra utan dem? De står ju för större delen av den intressanta översatta litteraturen. När jag åter fick möjlighet satte jag mig och läste om boken. Från början. Och en annan bok öppnades sig framför mina ögon. En mycket vacker bok.

dola

Dola de Jong (1911-2003)

Dola de Jong
Dola de Jong föddes 1911 och växte upp i en assimilerad judisk familj i Arnheim, Holland. Hon ville bli balettdansös men fick inte för sina föräldrar. Istället genom faderns kontakter fick hon börja arbeta som journalist. Hon ger ut sin första roman 1939.
När Dola märkte att situationen för judarna började bli ohållbar lämnar hon och hennes fästman 1940 Holland och hamnar till slut i Tangier där de fastnar och inte vågar åka vidare. De stannar till 1941. Dola lyckades inte övertala resten av familjen att följa med och de förintades i lägren.
Romanen är baserad på hennes upplevelser där. Den kom ut 1946 och fick Amsterdams stads litteraturpris.
Efter kriget bor Dora huvudsakligen i USA där hon arbetar som journalist och författare bla till prisbelönta deckare. Hon dör 2003, 92 år gammal.

Åkern är världen
Åkern är världen är historien om det rotlösa paret Aart och Lies och deras lilla bebis Dolfje som flyr kriget i en liten husbil. De vill till Amerika men har fastnat i Nordafrika. På vägen har de plockat upp ett par barn av olika nationaliteter och åldrar som de vill rädda från kriget.
När romanen börjar så är vi redan framme i Afrika. De Jong skriver aldrig var de är men man listar efter tag ut att det är Marocko. Aart har lyckats arrendera en bit land. Hans projekt är att de skall kunna tjäna så mycket på åkern att de kan åka till USA. Men att Aart fick arrendera den berodde på att araberna, som kan sitt land, visste att den är i närmast obrukbar. Barnen arbetar så fort de kan gå och stå. Det är ett stenhårt arbete med att hämta vatten, slita på åkern, handla mat och allt annat som behövs.
Förhållandena är vedervärdiga. De har det fattigt och lever på gränsen till svält. Ibland får de hjälp av den holländske konsuln som för att visa lite välvilja pytsar ut lite allmosor.
Barnen är tacksamma för att blivit omhändertagna men samtidigt vilsna och ledsna.
Vi får följa denna ”familj” under ca ett år där berättelsen tar sig andra vägar än jag först anade.
Jag vill som vanligt inte berätta mer om handlingen utan tycker att det skall du kära läsare göra själv.

Vad jag fann när jag läste om boken och kunde ge den min fulla koncentration var en vacker och gripande text. Porträtten av Aart och Lies, dessa tafatta drömmare, baserade på verkliga figurer, tar tag i mig, men det är framförallt skildringen av barnen som gör denna bok så gripande och levande. Hur de, var för var för sig och i samspel med varandra, hanterar den svåra situation de hamnat i med både sorg och skratt, ilska och kärlek. Allteftersom blir det nästan som en kollektivroman. där i några kapitel står ett av baren i centrum. Tillsammans målas en bild upp av hur det var att leva i denna förtvivlans håla.

De Jong lyckas verkligen måla upp livet i staden i all dess brokighet med alla flyktingar av olika nationaliteter som på alla de sätt lagliga som olagliga försöker ta sig fram. Flera gånger kom jag att tänka på gamla filmer som Casablanca, fast i boken utan allt den romantik som svävade över den typen av krigsfilm.
Språket är inte alls platt utan ömsint, prosan närvarande och visuell. Det är ingen tårdrypande text hon skrivit. De Jong håller en sådan distans så att du själv känner styrkan och vreden i hennes känslor, det är inget som pådyvlas dig.

Det är klart att denna roman tyvärr har blivit oerhört aktuell. Den kamp för överlevnad som skildras, jakten på biljetter till en båt som skall ta dem därifrån, utelämnade till kriminella och byråkrater som kan pressa dem till vad som helst är just det som åter händer runt Medelhavet. Tyvärr visar denna roman att historien återupprepar sig. Det är inte identiskt men det är likartad. Och barnen är de som drabbas värst.

Som ni förstår är jag nu tacksam för att få läsa ytterligare en pärla som Nilssons lila modiga förlag givit ut. Om du inte har koll på deras utgivning så se till att få det. Det finns många intressanta böcker i deras utgivning som jag ser fram emot att läsa.

Tack för recensionsexemplaret!

ZIGIC OCH FERREIRA ÄR TILLBAKA! – EVA DOLAN: EFTER DIN DÖD

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0Eva Dolan
Efter din död
”After you die”
Utgiven 2016
på svenska 2017
399 sidor
Modernista

Efter din död är den tredje fristående deckaren i den utmärkta serien om poliserna Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough som Modernista ger ut i fin översättning av Carla Wiberg.

Fallet som utreds denna gång skiljer sig från de förra. Det är ingen gästarbetare och invandrare som råkat illa ut när han eller hon försöker överleva ett liv på botten av  samhället. Nu utspelar sig handlingen i en liten välmående by utanför Peterborough. De mördade är Holly, en egensinnig och stark tonåring som blivit rullstolsbunden efter en klättringsolycka, och hennes frånskilda mor, Dawn. Anledningen till att hatbrottsenheten kopplats in är att Dawn har tidigare blivit hotad och anmält det.
Zigic och Ferreira börjar nysta och trådarna i den lilla byn visar sig spinna en intrikat väv. De riskerar att utredningen skall tas i från dem och kopplas till en vanlig mordutredning vilket de kämpar med näbbar och klor mot. Det blir inte mindre komplicerat när en tonårig pojke, placerad av det sociala hos en av Dawns och Hollys vänner, flyr byn. Han visar sig kunna vara ett viktigt vittne. När Zigic och Ferreira vill få mer information av sin kolleger läggs locket på från högre ort!

Som vanligt har Dolan skrivit en bladvändare med väl beskrivna karaktärer och miljöer. Zigic och Ferreira är två sympatiska huvudpersoner vars öden jag gärna delar. Förutom själva deckarintrigen finns i boken också en diskussion om det svåra ämnet dödshjälp. Men boken skiljer sig från de föregående. Den är mer av ett kammarspel med några få inblandade och inte den bredare duk hon brukar måla fram där samhällsproblemen gestaltas. Då jag är mer förtjust i den typen av deckare uppskattar jag inte Efter din död lika mycket som de tidigare.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Dolan är en utmärkt deckarförfattare. Och jag hade nog inte haft denna invändning om jag läst de tidigare två! Det går att läsa denna som en fristående del. Hon bara antyder lite av vad som hänt i det mycket dramatiska slutet av Döda talar inte.

Du kan börja med denna men jag rekommenderar att du följer Zigic och Ferreira från början med boken Lång väg hem. Du kommer inte ångra dig. Nyligen kom den fjärde boken Tell no tales, ut. Den ser jag fram emot.

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrev om Lång väg hem
och  Döda talar inte.

FÖRSTA VINNAREN AV PRIX DU LIVRE ETRANGER FRANCE INTER. – HISHAM MATAR: THE RETURN: FATHERS, SONS, AND THE LAND IN BETWEEN

returnHisham Matar: (1970-)
The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
Utgiven 2016
256 sidor
Random House

Hisham Matar är en libysk författare med en kosmopolitisk bakgrund. Matar föddes i New York när fadern Jaballa Matar var FN-diplomat. Vid tre års ålder flyttade familjen tillbaka till Libyen. När Matar var 9 år flyttade familjen vidare till Egypten efter att pappan hamnat i onåd hos Khadaffi.
Till London flyttade Matar 1986 där han senare studerade arkitektur.

Matar skriver sina böcker på engelska och har  tidigare har skrivit två romaner. Debuten The Country of men (Ingen i världen) kom 2006. Den var med på ”the short list” på The Booker Prize och belönades med 2007 Royal Society of Literature Ondaatje Prize. Ingen dålig bedrift av en debutant!
Den andra romanen Anatomy of a Disappearance (Analys av ett försvinnande) kom 2011.

I somras kom The Return ut och fick mycket fina recensioner vilket väckte min nyfikenhet. Medan Matars första romaner, enligt vad jag kunnat läsa mig till, löst baserar sig på hans liv, är The Return en självbiografisk bok om hans livs stora trauma. En högt älskad faders försvinnande.

Hishams far, Jaballa, var en mycket framstående person i Libyen, officer med hög rang. Detta förändrades under Khadaffi som såg honom som ett hot.
Matar engagerade sig i motståndsrörelsen och blev där en ledande figur. Efter några år som affärsman var Jaballa mycket förmögen och använde sina resurser till att bygga upp militära förband. Jaballa Matar verkar varit en mycket sammansatt person. En stor organisatör, en man som älskade poesi och kunde recitera många dikter utantill och en fanatisk anhängare av Bayern München. Som engelsmännen säger ” larger-than-life”.

1990, när Matar var 19 år, kidnappades Jaballa  i sitt hem av den egyptiska underrättelse tjänsten. Han hamnade i det fruktansvärda fängelset Abu Selim i Tripoli. Även om det fanns personer som sade sig sett Jaballa 2002 är det troliga att han mördades i den fruktansvärda massaker som libyerna iscensatte 1996 då 1270 fångar i fängelset avrättades.

jaballa

Jaballa Matar

The Return skildrar Matars återkomst till Libyen 2012, året efter Khadaffi död. En återkomst han aldrig trodde skulle ske. Och det är en fullkomligt enastående bok. På en oerhört vacker och suggestiv prosa böljar berättelsen fram och tillbaka. Matars eget liv och hans familjs historia blandas med partier om jakten på sanningen. Den tar sig nästan Kafka-artade uttryck när han lyckats lyfta frågan så det politiska etablissemanget inte kan undvika att agera. Scenerna med Khadaffis son är närmast surrealistiska.
Vi ser också revolten inifrån hans familj som kostade många familjemedlemmar livet eller ledde till långa fängelsestraff.
Matars möten med sina släktingar är starka och berörande.

Boken är också ett porträtt av Libyen, hans älskade hemland med dess färger och dofter. Libyen ett land med en mycket våldsam och tragisk historia. Matar skriver bland annat om det sällan beskrivna förtrycket som det italienska styret stod för. En dansk journalist Knud Holmboe som skrev om detta i boken Desert encounter; An adventurous journey through Italian Africa (1931) försvann under mystiska omständigheter, troligen mördad av säkerhetstjänsten.

Det som är paradoxalt är att Matar, som självfallet har en enorm ilska för det som hänt, det lamslog hans liv under många år, har kunnat skriva en så återhållen, vacker och skimrande bok. Jag hade läst två-tredjedelar av den när jag var tvungen att sätta tänderna i Jaume Cabrés tegelsten på 900 sidor, Jag bekänner. För att göra The Return rättvisa började jag om från början och boken bara växte vid omläsningen. Jag skulle kunna fylla denna text med mängder av citat som visar vilken lysande stilist Matar är. Men det gör jag inte, jag hoppas istället att denna text väcker ditt intresse.

Förutom att han fått Prix du Livre Etranger France Inter har The Return varit nominerad till Baile-Gifford Prize som hans vän Philippe Sands vann och The Costa Award som Sebastian Barry vann.

Hisham Matar, Author of 'In The Country Of Men'.

Hisham Matar

Till min glädje såg jag att den nu kommer på svenska i maj. Dock kan du läsa den i original gör gärna det för hans njutbara språk.
The Return är en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket  länge. En bok som klingar länge i kropp och själ efter avslutad läsning.
På omslaget citeras Colm Toibin ”likely to become a classic” Och vem kan säga emot den gode Colm!

EN LÄSUPPLEVELSE AV RANG – JAUME CABRÉ: JAG BEKÄNNER

jag-bekanner-fram-lr-ny

Jaume Cabré (1947-)
Jag bekänner

”Jo Conesso”
Översättning: Jens Nordenhök
Utgiven 2011
På svenska 2016
840 sidor
Nilssons förlag

Jag är omtumlad. Som om jag är inne i en liten bubbla.
För en stund sedan avslutade jag läsningen av en tegelsten på över 800 sidor och den vill inte släppa sitt grepp. Det är romanen Jag bekänner av Jaume Cabré. Vem är det undrar nog alla som inte är insatta i katalansk litteratur. Och vem är det!

Jag hade aldrig hört talas om Cabré om det inte varit för det lilla och mycket spännande förlaget Nilssons förlag. När jag pratade med de sympatiska förläggarna Henrik och Erika på bokmässan i höstas övertalade de mig att ta emot ett recensionsexemplar. Den skulle komma ut 2 månader senare. Jag tvekade. Förstås! Att läsa en bok på 850 sidor i en tid när vi har så mycket omkring oss, en bok som dessutom kräver lite av sin läsare, ja då får det vara bra, till och med mycket bra. Henriks och Erikas smittande entusiasm och deras övertygelse om att det skulle vara en bok för mig gjorde att jag trots allt tackade ja.
Det var med viss förfäran jag såg på den tunga volymen när den väl landade i mitt hem. Denna förfäran tog dock snart slut. Det är en lysande roman, en stor och mångfacetterad läsupplevelse. En roman jag hoppas får många läsare.

Jag bekänner handlar om Adrìa Ardèvol som har drabbats av en sjukdom och är på väg in i dimman. Romanen är hans efterlämnade brev.

Adrìa har oturen att födas i fel familj. En frånvarande far med oerhörda krav på sin son. Han skall bli lysande vad det än är han ägnar sig åt. Fadern åker land och rike runt och köper antikviteter som sedan säljs i hans butik i Barcelona. Pappans verksamhet visar sig allt eftersom vara mer och mer tvivelaktig och påverka sonens liv på oönskade sätt.

Adrìas känslokalla och också distanserade mor har andra krav. Hennes största önskan är att sonen skall bli en mycket framstående violinist. Adrìa tvingas under flera år ta lektioner av sadistiska lärare. Hans håg står dock till litteratur, språk och filosofi och han vill bara överge sitt spelande. Hans bästa vän Bernat Plensa däremot är en mycket fin violinist men som är avundsjuk på Adrìa då han hellre vill bli känd författare.

Adrìa blir en framstående forskare som behärskar över 10 språk. Bernat blir professionell musiker i Barcelonas symfoniorkester. Vi får följa dessa två män genom livet där deras vänskap får utstå många törnar: En fin skildring av en komplicerad relation.

jaume

Jaume Cabré

Förutom litteraturen, filosofin och språket är det centrala i Adrìas liv kärleken till Sara Voltes-Epstein som han träffar i 20 årsåldern. Men egentligen är huvudpersonen Vial, en fiol från 1700-talet byggd av mästaren Storioni. Och den griper in i Adrìas och Saras liv på ett förödande sätt. Adrias pappa har köpt den och den står i ett kassaskåp hemma hos familjen. Bernat är självfallet avundsjuk och får vid ett tillfälle låna den. Det får fruktansvärda konsekvenser för Adrìa.

Det är runt denna fiol om Cabré spinner sin mångfacetterade berättelse. Vi får följa den genom historien. Från 1700-talet via andra världskriget då den hamnar i händer på nazisterna för att till slut landa hos familjen Ardèvol. Men det är som sagt ett instrument vars närvaro ställer till det för de som begär den. Inte minst för Adrìa.

Vad Cabré har skrivit är en stor roman om ondska, skuld, och försoning. Det är en roman om kärleken till litteraturen och musiken. Det är också en vacker kärleksroman som mot slutet rörde mig till tårar.

Cabrés lärdom är bedövande men han bär den lätt. Han skriver om de med de stora svepen parallellt med berättelser om vardagslivets stora och små bekymmer.
Romanen hoppar fram och tillbaka i tid och rum. För att ge några exempel: Barcelona på 90-talet, andra världskriget, Girona på 1300-talet, Paris och Cremona på 1600-talet `
Han blandar fiktiva och verkliga personer. Det säger också en del om spännvidden i romanen. Här finns Rudolf Höss med, filosofen Isaiah Berlin, Storinkvisitorn Nicolai Emeric, lingvisten Eugenio Coșeriu, Adrìas stora idol.m fl.
Boken är rik på både religions- och kulturhistoria! Trots sin längd blir det aldrig några longörer utan en intellektuell fest!

Jag bekänner är både lättläst och krävande. Mitt i en mening kan vi förflyttas allt i från några år till några hundra år tillbaka i tiden. Men det är inte som att läsa tex den mycket krävande Antoni Lobo Antunes. Övergångarna flyter på lätt och det enda som behövs är lite närvaro och uppmärksamhet. Prosan är luftig och elegant. Det är en bok så rik att jag skulle behöva läsa om den och jobba med min recension under en längre period för att göra den rättvisa. Men detta är inte forumet för en sådan text!

Jag hoppas istället att jag kan inspirera dig att läsa den. Det är inte lite imponerande att ett litet förlag som Nilssons har råd att översätta  denna tegelsten, dessutom översätt av en av de stora kanonerna, Jens Nordenhök.

Om man läser på om Josep Cabré förstår man vilket stort namn han är med en rik produktion bakom sig. Henrik sade att han kan bli den första katalanske nobelpristagaren! Det är svårt att bedöma efter att ha läst endast en bok av honom men att detta är ypperlig litteratur är det ingen tveka om.

Mao köp och läs. Om du inte orkar läsa köp den i alla fall och ge bort den. Som en kulturgärning. Allt för att Nilssons förlag skall fortsätta introducera spännande författare för oss litteraturälskare.

DEON MEYER: KOBRA

 kobraDeon Meyer (1958-)
Kobra

”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weylers förlag

En längre tågresa efter ett sent kalas gjorde att det var lämpligt med lite spänningslektyr på vägen hem. Jag knep den senast översatta deckaren av favoriten Deon Meyer. Det är hans nionde och den fjärde med Benny Griessel i huvudrollen. De som följt min blogg vet att jag håller Meyer högt. Både som författare av riktigt spännande deckare och som skildrare av förändringarna i Sydafrika. Ett land med stora utmaningar och problem.

I Kobra tvinnas två historier samman. En framstående engelsk matematiker har tagit fram ett program vilket ger information om hur bankerna används för att mörka olämpliga transaktioner . Det involverar både företag kriminella och regeringar (Panama affären!) Nu har han kidnappats. Hans kunskap är farlig och han bör stoppas nu när vill att allmänheten skall få kännedom om det. Benny Griessel kopplas in och det visar sig bli ett fall som sträcker sina tentakler långt utanför Sydafrika

Kidnappningshistorien tvinnas samman med berättelsen om föräldralöse Tyrone, en ficktjuv som har levt på detta i flera år och nu har som mål att hjälpa sin syster till att studera till läkare. Av misstag dras han in i det värsta han varit med om.

Om du går in på Amazon.co.uk har Cobra fått fem stjärnor av alla som skrivit om den. Själv upplevde jag en matthet. Meyer har som vanligt skrivit en bladvändare. Vi får följa vanliga inslag i deckare som Griessels kamp mot alkoholen och med sina relation till kvinnor. Hur han fastnar i polisbyråkratin och maktkamper och måste går sina egna vägar. Och som alltid i Sydafrika ligger rasproblematiken som ett raster över berättelsen.

Jag läste först med stort nöje, men allteftersom boken fick fart och han likt en mycket erfaren regissör av TV-deckare klipper mellan de olika händelseförloppen i boken märkte jag ett större oengagemang från min sida, Det var kanske för välbekant, trots hantverksskickligheten. Jag kan ju min Meyer. Och jag tyckte han blev så förtjust i sin egen berättelse att han lät farten ta över och jakten hålla på för länge. Visst, jag läste ut för att få reda på hur det gick, men slog igen boken med en tomhet som inte berodde på saknad.Det känns lite tråkigt med tanke på hur mycket jag tyckt om hans tidigare böcker med ett undantag.

Det kanske är dags för Deon och mig att gå skilda vägar?

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Igår samlade sig bokcirkeln på en nepalesisk restaurang för att äta gott och prata om Augustprisvinnaren 2015. En roman som rönt mycket uppskattning. Av de närvarande åtta medlemmarna hade alla blivit mycket berörda av boken och fångats av både berättelse och karaktärer. Berättelsen hade stannat kvar hos dem. Denna gången var det jag som var ”the odd man out”. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död.  Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?
Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med förutom möjligen i våra professioner.
Han målar upp ett urbant liv i Stockholm och Berlin. Kärlekshistorien kan bränna till och vi känner hur dessa personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Trots det så var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad och hade inte läst ut om inte det varit för respekt mot kamraterna i cirkeln.

Men om du är nyfiken på Hassen Khemiri,  betänk att jag var undantaget i gruppen. Ibland klickar det bara inte.

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN – DECKARE

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu ger ut Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne. som ”side-kick” i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.
Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är my cup-of tea. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road.

Men om du tillhör dem som tycker om det, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig!
Tack för recenionsexemplaret.

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

ta-vagenPeter Stamm (1963-)
Ta vägen
”Weit über das land”
Utgiven 2016
På svenska 2016
Översättning av Sofia Lindelöf
176 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

 ”På dagen lade man knappt märke till buskarna som skilde tomten från grannens, de försvann i den allmänna grönskan, men när solen sjönk och skuggorna blev längre var det som om de växte till en mur som blev allt mer oöverstiglig tills det sista ljuset slutligen lämnat trädgården och hela den kvadratiska gräsmattan låg i en skugga, en mörk fängelsehåla som var omöjlig att ta sig ur.”

Det är inledningen till Peter Stamms senaste och helt nyutkomna roman som redan finns i en som vanligt fin översättning av Sofia Lindelöf. Ni som tidigare läst den hyllade schweiziske författaren  känner igen säkra stilisten, den exakta beskrivningen och det klara språket. Kanske finns nyckeln till denna tunna lilla roman redan i första passagen? Förklaringen till det som aldrig förklaras.

Thomas och hans familj är hemkomna från två fina veckor i Spanien. Han hör hustrun Astrid ta hand om smutstvätten och försöka få barnen i säng. Thomas sitter på verandan, tar upp sitt vinglas, tvekar, sätter ned det och reser sig upp och går. Inte bara in i huset, utan ut på gatan och vidare och vidare för att försvinna helt.

Astrid vaknar nästan morgon och tror att Thomas gått till jobbet. Hon är lite förvånad men inte orolig. Dock,  sakta börjar hon inse att Thomas är borta. Hon hittar på att Thomas är sjuk och meddelar hans arbetsgivare. Till slut går det inte att låtsas mer och hon kopplar in polisen.Astrid får hjälp av en polis vid namn Ruf (rop på tyska!) men inte heller han lyckas finna Thomas.
Astrid försöker att normalisera livet för att till slut inse att det liv de hade hur tomt det än var är över.

Varför går Thomas sin väg? Thomas som var lyckligt gift, med två fina barn, ett bra jobb som ekonom på ett företag, några vänner som han spelade volleyboll med. Var hans liv ett fängelse som det antyds i inledningen. Vad gör vi när vi fått allt vi borde vilja ha?

Vi får aldrig några svar. Stamm ger oss några ledtrådar men inte mer. Vi följer Thomas vandring genom skogen, över bergen, genom byar och städer. Hela tiden håller han sig undan. Undviker kontakt. De kontakter han får släpper han inte in på livet.

Peter Stamm är för mig en skildrare av stumma män, män som saknar en kontakt med sitt känsloliv vilket gör att de fattar beslut som får stora konsekvenser för dem. Det är också ett tema romanen Sju år (Här kan jag läsa vad jag skrivit om Sju år)
Men i denna lilla roman är det också som om han beskriver sitt hemland Schweiz. Deras äktenskap, byarna, städerna och hela landet känns som en kuliss, som om det inte är verkligt. Det finns en sugande tomhet mitt i texten. Men svaren får du finna själv.

Jag känner igen mig från de tidigare böckerna och inser vilken skicklig författare han är. Men tyvärr blir Thomas till slut lite väl stum för denna läsare. Jag märker att jag lite grand tappar intresset för honom. Som tur är får Stamm till ett bra slut på romanen.
Även om jag inte var lika övertygad av denna bok som av Sju år så är det ett gott tecken att boken levde kvar i mig flera dagar efter avslutad läsning. Alla har vi väl någon gång funderat på hur det skulle vara att bara lämna allt och gå iväg….

Jag säger som sagt tidigare. Har du inte läst Peter Stamm än gör det! Och köp böckerna så Bokförlaget Thorén och Lindskog översätter fler av hans alster.

Tack för recensionsexemplaret.

TAG OCH LÄS! – ELISABETH ÅSBRINK: 1947 – HISTORIA

1947Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

Det har nu gått 3 veckor sedan jag läste ut 1947. Ägnade en liten stund i dag åt att bläddra igenom den och fräscha upp mitt minne. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. 1947 är ett år som är obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel bestå av massa små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det händer mycket under detta år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får tex följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. Men mer skriver jag inte för du bör läsa 1947.

Vi läste boken i vår bokcirkel och nästa alla av oss nio som läst den var djupt gripna och det ledde till mycket intressant diskussion. Någon sade att man borde sätta den i händer på alla unga människor.

Mina hastigt nedkastade rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

Vi göteborgare kan den 2/11 gå på detta intressanta seminarium där Åsbrink medverkar.
http://goteborgslitteraturhus.se/event/mellan-minnen-och-glomska-en-kvall-om-minneslitteratur/

Avslutningsvis
Jag kom att tänka på ett berömt citat som tyvärr blir bara mer och mer aktuellt.
”Those who do not remember the past are condemned to repeat it.”
George Santayana

 

 

ETT SKRÄMMANDE PORTRÄTT AV EN MAFFIASTAT – LUKE HARDING: A VERY EXPENSIVE POISON: THE DEFINITIVE STORY OF THE MURDER OF LITVINENKO AND RUSSIA’S WAR WITH THE WEST

a-veryLuke Harding :
A Very Expensive Poison: The Definitive Story Of The Murder Of Litvinenko And Russia’s War With The West
Utgiven 2016
432 sidor
Guardian Faber Publishing

Luke Harding är en engelsk journalist och rysslandskännare som skriver i The Guardian. Han har tidigare publicerat en bok Mafia State om sina år som korrespondent i Moskva, som slutade med att han blev utsparkad, och om Edward Snowdon. Han ägnar sig mycket åt grävande journalistik, om jag förstår det rätt. Harding var en av de journalister som var med i avslöjandet Panama-papperna.

Harding berättar historien om det upprörande mordet på Alexander Litvinenko 2006 utfört av två ganska klantiga spioner, Andrei Lugovoi och Dmitri Kovtun. De lyckades inte på första försöket. Det extremt giftiga gift de använde, polonium, lämnade spår efter sig över allt de var. Därför när läkare och polis tillslut insåg vad det var som dödade Litvinenko kunde säkerhetstjänsten lätt följa i deras spår. Att det tog tid för läkarna att förstå var det var beror på att polonium är oerhört ovanligt. Det finns egentligen bara en fabrik i världen som kan tillverka det. Den ligger i Ryssland. Det i kombination med att två vanliga medborgare haft tillgång till ett av de farligaste radioaktiva ämnen som finns pekade bara åt ett håll… Vladimir Putin!

Litvinenko, som bodde i London sedan många år, trodde han var säker där och kunde bedriva regimkritik, men Putins långa arm nådde ända dit. Putin och Litvinenko var dödsfiender sedan Litvinenko försökt få Putin att göra något åt korruptionen inom säkerhetstjänsten FSB. Denna KGB: s arvtagare har blivit som ett rike i riket men inte med en socialistisk utopi som drivkraft utan egen vinning och rikedom. Putin kommer från den världen och är väl insyltad.

Harding målar upp en stat som leds av ledning helt inriktad på att berika sig själv. När nomenklaturan under tidigare ledare hade det bra eller mycket bra så har dagens makthavare det ofantligt mycket bättre med enorma rikedomar och fastigheter utomlands. Jag har för mig att snittinkomsten i Ryssland är lägre än i Indien!

I Hardings bok beskriver han bakgrunden till konflikten, själva mordet och den långa polisundersökning som till slut ledde till att det gjordes en utredning av en tung engelsk jurist Sir Robert Owen. Owen kom fram till att det med mycket stor sannolikhet var Putin som lång bakom mordet. Hans rättframma utredningsresultat gjorde många häpna och fick dem att hoppas på politiska konsekvenser.

Blev det några? Nej David Cameron och Teresa May som då var justitieminister var mer intresserade av att inte stöta sig med ryssarna. Cameron var orolig för att Storbritannien blivit mer insulärt och tappat betydelse i Europa. De behövde de ryska pengarna. Frågan är om man i en historisk backspegel inte kommer ångra att man stampade ned foten mot Putin med tanke på vad som hänt sedan dess.
Förutom mordet på Litvinenko får även när besläktade fall med personer som röjts ut vägen utomlands då Putin funnit dem misshagliga.

Harding har skrivit en väldokumenterad spännande om än lite lång och pratig bok. Det går dock inte undvika att det är fascinerande läsning att se hur en av värdens stormakter styrs av en psykopat och djupt kriminell man som dessutom hejas på av populistiska politiker i västvärlden. Ibland påminner det om en Le Carré deckare men det är inte lika roligt när man vet att sannolikheten att det han beskriver är sant. Då blir jag rädd …på riktigt

Vill du läsa mer om boken läs gärna den utmärkte Peter Pomerantsevs recension av boken i London Review of Book. Den är gratis
http://www.lrb.co.uk/v38/n07/peter-pomerantsev/murder-in-mayfair

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA – DECKARE

H.-K. Rönblom (1961-1965)
dod-bland-de-doda
Död bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor Modernista

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammas med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson. Då jag inte är så väl verserad i deckargenren har jag inte läst en roman av någon av dessa fyra. Rönblom var mig nästan helt obekant. Men när Modernista ger ut något blir jag alltid intresserad!

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat  som styrs av  änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.
Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till: ”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24). Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig. Som ni förstår av persongalleriet så vilar det något mycket bekant över det.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Klassikern av John Dickson Carr Det krökta gångjärnet tråkade ut mig till döds. Louise Pennys hyllade Ett förbud mot mord  hade jag svårt att komma igenom. Det som göra att jag ändå uppskattar denna bok är att trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner. Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlena har underbara och poetiska namn tex  ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)
Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sälskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Tack för recensionsexemplaret.

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR – ROMAN

Eugen Ruge (1952-): Den tid då ljuset avtarden-tid
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag

Lila Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de kan ge ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. En tjock roman som jag antar kostar mycket att översätta. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thoren & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter StammWeylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat  Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den hyllade Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011och Alfred Döblin-priset) Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks (Läs den om du inte har det!). Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa nedbrytande och undergång. Skillnaden är att här är det egentligen ett lands historia, DDR:s, som skildras genom en familjs vardag. För det är inte de stora politiska händelserna som skildras utan vardagslivet och hur det påverkas. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer. Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, kommunistrogen historiker som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexico för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man, Alexanders styvpappa, Wilhelm den store kommunister och frihetskämpen, Wilhelm Ploweit..om han nu var det? De levde där på 50-talet innan staten kallade hem dem.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsamman med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitelen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s  sönderfall.
Fascinerande, även om det borde varit en självklarhet, att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland (Katarina den stora var ju gud bevars tyska!)

Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande  och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.

För oss som var lite för unga på den tiden är det spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia.  Jag tänker på  Uwe Tellkamp tegelsten Tornet från 2008 (på svenska 2012 men inte i tryck nu), den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och  ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilssons förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

Tack för recensionsexemplaret.

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD – ROMAN

Jeanette Winterson (1959-)Gap
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Men när en av medlemmarna i den bokcirkel där jag ingår valde hennes senaste The Gap of time (Tidsklyftan är namnet på den svenska översättningen) var det äntligen dags. The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt.  Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson ar den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt Winterson som uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem skildrat i ”Det finns annan frukt än apelsiner” (Inte läst men minns en bra tv-serie!).

winters-tale-branagh-dench-large

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen som kan sin Shakespeare utan och innan var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll gör att det r inte handlingen so egentligen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.
Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket. Och Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Ian McEwan (1948-) Domarenkappafinal.indd
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs Bokförlag

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar bokmalen över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt. Domaren, Ian McEwans lysande roman, är en sådan bok för mig. Han anses vara den kanske främste författaren i sin genration i Storbritannien tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: ”Från Chesil Beach”. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra. Av en tillfällighet började jag läsa Domaren och det är jag mycket glad för.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28 årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort  intresse för naturvetenskap.  De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten bestod av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Spännande!

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag 40-timmar i veckan står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramtiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttaet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid?  McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det  flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skirver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han är mycket väl påläst och intelligent och får mig läsaren att känna mig likadan. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämt ovan. För mig var boken lika spännande som en deckare men mycket mer givande. När jag väl sugits in i handlingen, kunde jag inte sluta. Det är en tunn liten roman på 250 sidor med ganska stor text. Unna dig några timmar i Mc Ewans sällskap. Jag tror inte du kommer ångra dig. Jag avslutade romanen mycket berörd.

DOWNTON ABBEY – FAST MED KOKAIN OCH INCEST! – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992Bad News 1992Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers Förlag

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev  genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångpunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som läsare av denna blogg vet att jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i i Sverige. (Själv älskade jag serien i två säsonger, innan det blev en medelmåttig såpa.)

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Jag vill inte gå in mer i detalj i handlingen. Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor. I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.
De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer, jag vill verkligen inte avskräcka alla anglofiler!, kommer jag absolut att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME – ROMAN

storyElena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome. L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna (läs mer) var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Jag beställda de tre följande böcker på engelska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare. I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot. Och till er andra säger jag… Vad väntar ni på?!

Om du är intresserad av vad som händer i Italiens litteratur kan du lyssna på ett avsnitt  Open Book på BBC där utmärkta Mariella Frostrup diskuterar det med några kännare. (28 min)
http://www.bbc.co.uk/programmes/b07m4q7x

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN – HISTORIA

Belin MOsander

Jan Mosander (1944-)
Berlin : med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin
Utgiven 2014
Fjärde upplagan. (Det finns en senare som e-bok)
371 sidor
Fischer & Co

Berlin var inte en stad som jag inte fallit för. Tre besök har inte givit mersmak. För mig var Berlin inte en stad man kan, som tex i Rom Paris, New York eller London, gå ”gata upp och gata ned och glana”. Nej. Det har varit en stad som upplevts som stor och oöverskådlig på ett negativt sätt, ofta ganska ful, med fantastiska muséer och ett rikt kulturliv. Men med för lite charm.

I söndags kom jag hem från mitt fjärde besök. Nu vill jag återvända i morgon och bo där ett par månader. Staden har landat i mig. Jag har börjat se hur den hänger ihop. Eller snarare inte hänger ihop. Jag ser och uppskattar den enorma mångfalden och dynamiken i denna fascinerande metropol. Jag kände igen en del från mina tidigare besök och pusslet föll på plats. Och charmen finns där. Jag såg den bara inte. Och vilket kulturliv. Vilka dagstidningar, (Även DN och SVD liknar mer Metro jämfört med Frankfurter Allgemeine, Süddeutsche Zeitung, Die Welt m.fl) vilka kaféer….. Vi observerade, vilket jag inte tänkt på tidigare, att det är en stad med ett paradoxalt lugn. Inte samma stress och hets som i de tidigare nämnda städer trots en befolkning på 3,5 miljoner och hur mycket turister som helst.

Jag är bra på att köpa böcker för att förbereda mig inför resor, böcker som sedan inte kommer längre än till nattduksbordet. Och stannar där. Jan Mosanders bok gjorde det inte. För er som är i min ålder är Mosander ett känt och tungt journalistnamn från radio och tidningar. Har kan och älskar sitt Berlin efter att ha bott och arbetat där i omgångar. Till skillnad från Carl Johan Vallgrens fina Berlinbok (Se här) som jag läste före denna är Mosander en journalist och prosan är effektiv journalistprosa. Han kan dock konsten att berätta och fånga in mig som läsare. Och han har mycket att berätta. Boken består av en serie korta kapitel som kan läsas fristående. Man kan hoppa över det man inte är intresserad av om man vill.

I boken finns avsnitt som hjälper dig att hitta rätt i Berlin (Buss 100!). Där finns minnesbilder från åren Mosander bodde där, kapitel om möten med Albert Speer, Herman Görings änka Emmy och andra personer från nazistiden. Mosander möter även Marcus Wolf, den ökände östtyske spionchefen som av misstag fotograferades i Sverige av säkerhetspolisen som var omedveten om vem de fångar på bild. Vi läser om livet i skuggan av muren forna Östtyskland och svårigheterna vid återföreningen, om de kommunistiska pamparnas lyxliv, om en svensk krigsskuld , om judarnas situation i Berlin (Den nyligen avlidne nobelpristagaren Imre Kertesz bodde länge i Berlin. Han sade att antisemitismen i Ungern var mycket värre än i det toleranta Berlin). Ja det är svårt att få med allt som Mosander skriver om. För om Berlin finns många historier, många hemska men också många roliga med oväntade sammanträffanden.

Undertiteln ” med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin” kanske avskräcker några” Alla åker kanske inte till Berlin för dess historia utan för dess konst – och/eller nattliv. Men för att förstå Berlin inser jag under läsningen bör man ha en viss kunskap om dess historia. Få städer i Europa har under 1900-talet haft en så dramatisk historia. Mosander skriver att östtyskarna blivit lurade 3 ggr. Först av Hitler, sedan av Stalin och senast av kapitalisterna i väst.

Mosanders bok hjälpte mig att få ihop Berlin. Det är en mycket rolig läsning och en utmärkt bok om Berlin. Fylld av kunskap och nyfikenhet. Jag lämnade staden med en längtan att komma tillbaka och att läsa mer om staden

Men tanke på att det är billigare där än i Sverige och biljetterna med Air Berlin är löjligt billiga, vad väntar du på? Med Jan Mosander har du en bra du dessutom en bra ciceron.

TREDJE GÅNGEN GILLT – CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR

Carl Johan Vallgren:Berlin
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor

Egentligen skulle jag inte läst boken igen. Jag hade ju redan läst den två gånger! Inte för att jag kunde erinra mig mycket från tidigare läsningar. Jag mindes att den var bra. Jag rekommenderade mitt ressällskap boken. När hon började läsa och talade om hur mycket hon tyckte om den blev jag nyfiken. Och fastnade.

Bokens inledning där författaren går runt bland gravarna på kyrkogården Dorotheenstädtische Friedhof (läs mer här) och för ett samtal om några av de som är begravda där, personer ”som förbinder två århundradens  tyska kulturhistoria, är en mycket fin öppning, suggestiv och välskriven. Och det var just det som slog mig vid omläsningen. Hur skickligt den var skriven och underhållande att läsa. Med lätt hand målar Vallgren upp några viktiga perioder och viktiga personer i Berlins 1900-tal. Det är både politik och litteratur. Men då Vallgren inte är historiker utan författare bli tyngdpunkten åt det senare. Inte mig emot. Han besitter en betydande lärdom om staden men tyvärr finns det inga förslag på vidare läsning.

Den positiva recension jag skrev förra gången kan jag egentligen bara citera. Du finner den här.
Jag rekommenderar verkligen denna bok. Kommer säkert läsa den igen inför en nästa tur till Berlin.

mann

Författaren Heinrich Manns (1871-1950) grav på Dorotheenstädischer Friedhof i Berlin. Bror till Thomas Mann.

Jag har inte läst några av hans romaner. Och nu förstår jag att Valllgren som en del andra författare skriver deckare. Det gör han säkert bra men det är synd. Det finns nämligen en utmärkt essäist hos Vallgren som jag gärna skulle se mer av.

 

VÄLKOMNA TILL BREXIT-LAND – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE – DECKARE

Edolan_doda_talar_inte_omslag_inbva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast det är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelarar sig i Peterborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Peterborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå  och hög invandring.  I Peterborough röstade de för Brexit.
I utmärkta The Economist läste jag för ett par månader sedan deras kolumnist Bagehot en intressant text om skillnaderna och tänkte då förstås på Dolan. http://www.economist.com/news/britain/21693223-britains-great-european-divide-really-about-education-and-class-tale-two-cities. (En intressant detalj i dessa narcissiska tider är att inga artiklar i The Economist är signerade)

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara (själva barn till invandrare) på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det? Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskriva och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Eva Dolan har givit ut en tredje bok, After you die. Den kommer jag skälvfallet att läsa. Troligen före den blir översatt!

Tack för recensionsexemplaret.

 

 

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER – ROMAN

nora-websterColm Tóibin (1955-)
Nora Webster
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers. Erik Andersson
350 sidor
Norstedts

Det var en förväntansfull bokcirkel som träffades på legendariska Gyllene Prag i måndags. En av bokcirkelns medlemmar hade till min glädje valt den irländske författaren Colm Tóibins hyllade roman Nora Webster. Jag har tidigare läst hans underbara roman om författaren Henry James, The Master, och flera långa och mycket välskrivna essäer i London Review of Books. Hans lärdom och esprit är imponerande.

Tanken var att vi skulle träffats på The Dubliner och dricka Guiness för att fullfölja det iriska temat, men lågmälda litterära samtal går illa ihop med fotbolls-EM. Framförallt när vi skulle få fint besök. Bokens översättare är ingen mindre än en av Sveriges mest etablerade översättare av engelskspråkig litteratur (James Joyce, Sagan om Ringen, James Ellroy m.m.) och en stor Irlandskännare, författaren Erik Andersson. Erik och jag pluggade litteraturvetenskap ihop i mitten av 80-talet. Sedan ett par år tillbaka har vi fått kontakt igen och det var med stor glädje jag tog emot beskedet att Erik gärna kom till vår lilla sittning. Jag vet inte om det berodde på att vi mutade honom med panerad ost och tjeckisk öl, men han kom i alla fall!

Nora Webster är en mycket fin och välskriven roman med starka självbiografiska inslag. Det är också en enastående kvinnoskildring. Nora förlorar sin man Maurice, en färgstark person som dominerat familjen. Nora står helt vilse i världen. Hon har två stora döttrar och två små pojkar. Flickorna har flyttat hem hemifrån men Donal (Toibins alter ego) och Conor finns kvar. Romanen skildrar Noras sorgeprocess och hennes vardagsliv i den lilla småstaden Enniscorthy på Irlands sydostkust där alla har koll på alla. Det är en skildring av hur en stark kvinna succesivt lyckas bygga upp ett liv och få en ny start i livet. Musiken är viktig. Mötet med den klassiska musiken frigör något hos Nora som har en slumrande talang och en fantastisk sångröst.
Flera cirkelns medlemmar blev djupt berörda av romanen.

Jag upplever ofta att romaner från Irland även blir porträtt av landet. Politiken och kyrkan är starkt närvarande överallt. Nora Webster är både en skildring av den lilla staden i slutet av 60-talet och början av 70-talet, då bara det faktum att du färgade håret var uppseendeväckande, ja nästan anstötligt, och ett porträtt av Irland i en brytningstid.

Tóibin har sagt att han skriver romanen ut moderns perspektiv för att en 12-åring har inte mycket intressant att säga. Tóibin förlorades sin far som 12 -åring och hade också problem med stamning.  Donal får ett stort intresse för fotografering. Han är en observatör likt Tóibin som verkar ha lagrat många bilder och minnen som han kunnat väva in i texten.

Det är välskrivet och trots att väldigt lite egentligen händer oerhört spännande. När jag väl börjat var det svårt att sluta. Jag tänkte ofta på Robert Seethalers bok Ett helt liv som jag läste just före denna bok. Det händer lite på ytan men desto mer under. Likt Seethalers huvudperson är Nora en vardagslivets hjälte. Ömsint och vackert skildrad.

Mötet med Erik var spännande. Förutom alla frågor om översättning kunde Erik på sitt underfundiga sätt, som ni som läst hans egna, utmärkta!, romaner väl känner till, ge oss nycklar in i Toibins författarskap. Hur familjer är något som varit ett tema i flera av Tóibins böcker och även essäer (En av samlingarna heter  New ways to kill you mother- Writers and their families…!). Erik berättade också att Tóibin flyttade från Irland till Spanien för att kunna leva ut sin homosexualitet. Men han författarskap gick i står när han skulle skiva om det. Det var först när han återvände till Irland och börjare skiva om Enniscorthy som han kommer ifrån som det släppte.

Tóibin fick i år The Hawthornden Prize, en mycket prestigefull utmärkelse, för romanen. Har du inte läst Tóibin än har du något att se fram emot. Jag kan också rekommendera den utmärkta filmen Brooklyn som baseras på en av hans romaner. Den var nominerad till bästa film på senaste Oscarsgalan. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Till sist ett stort tack till Erik som gjorde detta till en mycket minnesvärd kväll!

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV – ROMAN

ett-helt-livRobert Seethaler (1966-)
Ett helt liv
”Ein ganzes Leben”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning Jörn Lindskog
150 sidor
Thorén & Lindksog

Med Tobakshandlaren (Der Trafikant) introducerades den österrikiska författaren Robert Seethaler förra året i Sverige. Det var en roman som jag läste och tyckte om. Trots det blev jag lite förvånad när jag nu läste  Seethalers senaste roman Ett helt liv i Jörn Lindskogs översättning. Den var i en ännu högre klass.

Det är en tunn liten bok. Engelsmännen kallar det ”a novella” Du kan läsa din i en sittning om du vill. Och inte bara för att den är tunn till antalet sidor utan även så komprimerad, spännande och gripande att läsa. Ett helt liv på 150 sidor? Ja det är det som är det magiska med denna bok. Seethaler skriver om en enkel man och ett enkelt liv och får fram storheten i det på några få sidor.
Andreas Egger växer upp i en fosterfamilj under närmast slavliknande förhållanden. Han är stor och tyst, har inget läshuvud och inte mycket till framtid i den lilla alpbyn. När det moderna samhället bryter sig in i form av att en lift skall byggas finner Andreas sin plats i livet. Han är råstark och en mycket bra arbetare. Han finner kärleken och livet börjar bli på riktigt.

Mer skall inte avslöjas om denna vackra roman. Det är inte en dålig bedrift att på ett fåtal sidor gestalta både den lilla människans storhet och hur moderniteten bryter in i det gamla bondesamhället. Förutom under kriget lämnar Andreas dalen endast en gång. Dalen är hans universum. Han skaffar aldrig en tv för han vet inte vad hans skall med den till. Hans liv finns i naturen och bergen. Seethaler är en mycket fin naturskildrare och en för en som likt mig älskar alperna vill man bara boka nästa resa dit efter att avslutad läsning.

En recension som jag läste av Seethalers bok i engelskspråkig tidning jämförde den med två mycket bra romaner som jag läste med förra året, mästerverket Stoner av John Williams och William Maxwells ”Hej då vi ses i morgon”. Det är inga dumma jämförelser. De båda relativt korta romanerna skildrar på ett lågmält och känslomässigt intensivt sätt den enkla människans liv. Och att Seethaler är på samma nivå som dessa två böcker säger vilken klass det är på romanen.
Ett helt liv var med på ”Korta listan”i årets International Man Booker, som dock Han Kang vann

Samtidigt som Ett helt liv kommer ut kommer även Tobakshandlaren ut i pocket. Det två romanerna tillsammans med Stoner och Hej då vi ses i morgon och du har några veckors högklassigs läsning i sommar framför dig! Gratulerar!

Tack för recensionsexemplaret.

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA – ROMAN

min-fantastiska-vaninnaElena Ferrante; Min fantastiska vännina
”L´amica geniale”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Johanna Hedenberg
350 sidor
Norstedts

Alla med det minsta intresse för litteratur har knappast kunna undvika att höra talas om Elena Ferrante och den ”Ferrante –feber” som spridit sig över världen. Hennes fyra böcker om väninnorna Elena och Lila har översatts till tror jag 30 språk och hyllats av såväl läsare som tunga kritiker (tex James Wood i The New Yorker) Den sista delen i serien var nominerad till 2016 International Man Booker Award som dock gick till Han Kang för The Vegetarian (på svenska 2017).
Jag tänker inte skriva något om handlingen eller om Ferrante. Det kan du lätt googla fram om du inte redan känner till det.
Jag frågade mig: skulle jag drabbas av denna feber? Det fick jag bli varse när den bokcirkeln jag är med i valde att läsa den första delen, Min fantastiska väninna, som nyligen kommit på svenska och säljer som smör. För att fatta mig kort. Ja. Definitivt Ja! Det tog ett tag, texten smög sig sakta på mig men till slut hade den mig sitt grepp. Ferrante är en riktig berättare som skenbar enkel prosa målar dessa intressanta mångfacetterade individer. Hon tecknar en bild av den fattigas arbetarklassen i 50-talets Neapel (många gånger tänkte jag på Italiens neorealistiska filmer )med de hårda förhållanden, de stenhårda patriarkaten, Camorran, våldet, rädslan och drömmen om ett bättre liv. Det är också en fantastisk skildring av en vänskap och ett levande porträtt av en barndom.

Ferrantes roman är som den bästa tv-serie på HBO och det är inte något negativt. För skenbart enkelt lägger hon scen efter scen och berättelsen vidgas och fördjupas. Som om det fanns en egen inre logik. Det är inte romankonst där man sitter och njuter av den fantastiska prosan, för det är förrädiskt enkelt skrivet, men man behöver bara läsa om några passager för att se hur skickligt hon bygger upp det. Det är sällan som jag läser en roman där det finns samma sug som i deckare, men den här berättelsen vill jag bara ha mer av. Jag har redan börjat läsa del två. Varför skall jag plåga mig och vänta till oktober när den kommer på svenska.

Ferrante är en lättläst författare, både på svenska och engelska! En riktig berättare som jag mycket varmt rekommenderar.

ANTAL SZERB: DET TREDJE TORNET – EN RESA TILL ITALIEN 1936

Det-tredje_tornet_HR-738x1024Antal Szerb: Det tredje tornet – en resa till Italien 1936
”A harmadik torony”
Utgiven 1936
På svenska 2016
Översättare: Maria Ortman
108 sidor
Nilsson Förlag

Vad skulle vi göra utan dessa små förlag som berikar oss med okända författarskap. Nilssons förlag är en ny bekantskap för mig. Jag minns inte hur jag upptäckte dem, men jag fick nys om den lilla boken Det tredje tornet av den för mig okände ungerske författare Antal Szerb blev jag nyfiken. Förlaget skickade mig vänligen ett exemplar.
Szerb är ett stort namn i en ungerska litteraturen men jag hade inte ens hört namnet. Ungern är ju i litterärt avseende lite av en stormakt. Förutom den nyligen bortgångne Imre Kertesz har de flera författare som brukar omnämnas som potentiella nobelpristagarkandidater Peter Nadas, Peter Esterhazy, György Konrad

Antal Szerb fördes 1901 i Budapest av judiska föräldrar med döptes till katolik. Har var verksam som förtattare, forskare och journalist. Han hann, trots sitt korta liv, få en omfattande produktion.

I sitt upplysande förord skriver Maria Ortman, en av Sveriges främsta översättare av ungersk litteratur, att han skrev snabbt och flyhänt. Han var inte den som slipade på saker. Det är i den tonen som Det tredje tornet är skriven. Det är hans dagbok från en resa 1936. Inbördeskriget i Spanien förhindrade en resa dit och Szerb  vände då kosan till Italien för dit var det fortfarande möjligt att resa Han åker bla. till Venedig, Vicenza, Bologna och San Marino. Boken består av de artiklar ha skrev för den inflytelserika tidskriften Nyugat.

Det är en tunn bok, mycket vackert formgiven med flera fina foton i. Den tar inte mer än en sittning i fåtöljen. Kapitlen är allt ifrån 5 rader till ett par sidor, vanligast en till två. Snabba intryck om ställen han besöker och om resandets vedermödor, nedkastade på papper med elegans och esprit, kryddade med hans stora bildning. Szerb är ytterligare en av dessa italien-romantiker som litteraturen är full av. Han undrar själv hur hans Italien skulle se ut om han inte läst Shelley, Byron, Goethe etc.…  Men han är ingen snobb utan en  livsbejakande resenär.
Genom hela boken finns det trots humorn en sorg ,en känsla av ett Europa på väg i fel riktning. Han ser vad fascismen börjar göra med det italienska folket och han tycker inte om det. Szerb plågas av historiens förgänglighet, men inser att det kan inte vara på något annat sätt. Det viktiga är att du själv finner ”ditt tredje torn”, din egna fria inre övertygelse bortanför massorna.

baker_antalszerb_ba_img

Antal Szerbs pass 1931

Szerb var på väg mot en lysande karriär men bödlarna tog hans liv 27/1 1945.
Med tanke på vas om händer i Europa nu så blir boken otäckt aktuell.

Det tredje tornet är andra boken i serien Absint som är förlagets klassikerserie. Den första boken  var han hyllade roman Resa i månljus som han skrev några månader efter hemkomsten från Italien. Den fick mycket fina recensioner när den kom ut i höstas. En till bok att se fram emot att läsa.

MAXIM BILLER – I HUVUDET PÅ BRUNO SCHULZ – NOVELL

Biller bokMaxim Biller (1960-)
I huvudet på Bruno Schulz
”Im Kopf von Bruno Schulz”
Utigiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Anna Bengtsson
63 sidor
Ersatz 

Med novellen I huvudet på Bruno Schulz introduceras Maxim Biller på svenska. Det är det modiga lilla förlaget Ersatz, känd för utgivningen av Svetlana Aleksijevitj, som vågar ge ut denna lilla gnistrande berättelse som en egen bok på endast något över 60 sidor. De skall ha all heder för detta. Förutom texten finns några fina teckningar av Schulz.

För mig var romanförfattaren, kritikern och kolumnisten Maxim Biller ett okänt namn tills för ett par månader sedan. I mina försök att förbättra min skoltyska började jag titta det återuppståndna litterära diskussionsprogrammet Das Literarische Quartet på Zdf. Under ledning av författaren Wolker Weidermann, diskuterar Biller, kritiken Christiane Westermann och en gäst var sin bok. ( Ni kan se det här. Det legendariska och mycket bättre Quartet under Marcel Reich-Ranicki kan ni finna på Youtube. Briljant underhållning).
Biller är allvarlig, briljant, krävande och självupptagen, inte rädd för att säga sin mening även om det kan verka och ibland är förolämpande. Min tyska är dock inte god nog för att hänga med i alla svängar. Jag läste att någon kallade honom ”litteraturkritikens Frank Underwood” efter Kevin Spacys rollfigur i House of Cards! Det var därför roligt att se den österrikiska författarinnan Eva Manasse i det senaste avsnittet få honom på plats. Jag har inte sett en liknande karaktär i svensk tv och har en skräckblandad förtjusning för honom.

Självfallet blev jag då intresserad av att läsa honom  när denna lilla novell kom. Maxim Biller är född 1960 i Prag men kom som mycket ung till Tyskland. Om jag förstår det rätt anses Biller som en av de mest framträdande judiska författarna verksamma i Tyskland nu. Och en känd provokatör.

MAxim Biller tänker....

Maxim Biller tänker….

Bruno Schulz (1882-1942) är en  framstående polsk-judisk författare med en mager produktion. Han bodde i Drohobycz i Polen hela sitt liv (numera Ukraina). I huvudet på Bruno Schulz är en tät intensiv text som blandar fakta ur den verklige Schultz liv och ren fiktion. Det är en surrealistisk historia som ofta fick mig att tänka på Franz Kafka.

I en källare på Florianskagatan sitter Bruno Schulz en dag 1938 och skriver ett brev till den store författaren Thomas Mann. Schulz har upptäckt att det finns en person som utger sig för att vara den berömde författaren. Dubbelgångaren hyllas av lokalbefolkningen samtidigt som han förhäxar och vrider om huvudena på  dem. Schulz tror att han är en representant för det Tyskland som kan komma och gå in och ta över Polen. Minnet av tidigare pogromer har inte lämnat judarna i Polen. Rädslan för den judiska kulturens undergång finns där hela tiden. Han vill varna Mann för vad som händer. Samtidigt vill han gärna slå ett slag för sin litteratur och hoppas att Mann skall bli den som ger honom tillträde till parnassen. Han kan lämna tristessen i Drohobycz  där han arbetar och som teckningslärare vilket han hatar, har ett sadomasochistiskt förhållande med gymnastik läraren på skolan och plågas av sin galna syster.

Jag som ni förstår så är det ett par täta sidor text och ibland inte helt lätt. Fantasi och verklighet blandas, eleverna blir till fåglar som pickar på hans fönster, stadens borgmästare spänns för droskan som drar den förmente Mann till värdshuset där han duperar lokalbefolkningen…Det gnistrar och sprakar om språket!

Jag har tyvärr inte läst något av Bruno Schulz själv, en förtrogenhet med hans lilla produktion ger tydligen många nycklar. Även lite kunskap om Thomas Mann skadar inte. Dock, texten står definitivt på egna ben. Vi får hoppas att boken blir en framgång så att vi får mer av Biller på svenska.

Avslutningsvis fick denna bok mig att tänka på en annan bok med ett dubbelgångar-tema av den mer kände judiske författaren, Philip Roth. Hans oerhört roliga Operation Shylock där romanförfattaren Philip Roth får reda att den finns en Philip Roth som åker runt i Israel och förespråkar judarnas re-patriering. Roth tar sig till Israel och en mycket absurd  och historia börja. Rekommenderas varmt.

Tack för recensionsexemplaret.

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

En officer

Robert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel (länk till min recension) som jag tyckte var bra med vissa reservationer, men inte tillräckligt bra för att läsa mer av honom. Men nu fick jag ju en ”påskekrim” som norrmännen kallar det, att sätta tänderna i.

RH

Robert Harris

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

Jag avbröt min pågående läsning, satte tänderna i boken och blev överlycklig.. Det är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Under påskhelgen träffade jag två välutbildade och intellektuella yngre människor och berättade att jag läste en bok om Dreyfuss-affären. De såg ut som frågetecken. Dreyfuss? Med risk för att låta som en gammal farbror trodde jag att det ingick i den historska grundkunskapen. Inte i detalj men i stora drag.

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt. Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och  manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.

Mer skall jag inte berätta om handlingen. Själv kände jag till affären och visste hur den slutade. Det spelar ingen roll. Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under ”La Belle époque”.
George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.
Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Förhoppning får den oss att stanna upp och tänkta ett steg till.

Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

Tack för recensionsexemplaret!

INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG – ROMAN

BerorInger Alfvén (1940-):

Berör mig inte, berör mig

Utgiven 2015

318 sidor

Bonniers förlag

När det var dags för en nästa bok i vår bokcirkel föll valet på Inger Alfvéns Berör mig inte berör mig.

Inger Alfvén är en författare som varit med länge. Hon har många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns den som en bra film. Alfvén nämns med respekt men jag vet inte om jag har rätt i att hon inte räknas som en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i den generationen, i nivå med tex Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig. Det var dock med viss spänning jag såg fram emot att läsa detta etablerade men för mig okända namn.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en dessa typer vi ser ofta i medierna, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krakelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spö i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.
 Som litteratur är det pratigt, klyschigt, fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.
Hade vi inte haft denna bok i läsecirkeln hade jag slutat efter 50 sidor… Det säger väl det mesta. Det blir intressant att höra vad de andra tycker.

____________________________________________________

Det visade sig att av de nio som var med på dagens bokcirkel var det endast en som tyckte om den. Och det mycket! Resten av gruppen sågade den mer eller mindre vid fotknölarna. Några hade läst henne tidigare och mindes Alfvén som en god författare, men att detta var ett bottennapp. Betyget blev 3 på en 10 gradig skala.

ASTRID ROSENFELD: ELSA – ROMAN

ElsaAstrid Rosenfeld (1977-): Elsa
”Elsa ungeheuer”
Utgiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
245 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alla som följer min blogg vet att jag har ett stort intresse för Tyskland och dess litteratur. Min hovleverantör av goda tyska romaner är Bokförlaget Thorén & Lindskog, det fina lilla förlaget med sin bas i Sverige och Berlin. I stort sett allt jag läst av deras utgivning har jag haft stor glädje av. Och genom åren har Jörn Lindskog och jag blivit kamrater.

Nu har Jörn översatt Astrid Rosenfelds andra roman, Elsa, den första efter genombrottet med ADAMS ARV som läste jag med stort nöje. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Så här presenterar förlaget boken:
Nu är ELSA här! I centrum för berättelsen står bröderna Lorenz och Karl som växer upp i en by i Bayern, i en gudsförgäten håla där inget händer, men allt förändras när Elsa dyker upp en dag. ELSA är en historia om kärlek, svek och att vara barn. Men det är också en skröna som befolkas av en gammal kvinnotjusare, världens troligtvis äldsta kvinna och en mamma som har förlorat sin gröna mössa.

Jag mailade Jörn och frågade om han ville att jag skulle läsa den. Jag tror inte det är något för dig!, svarade Jörn. Men sade jag, jag tyckte ju om Adams arv! Snäll som Jörn är föll han till föga och skickade boken till mig. Jag får inse att Jörn har ganska bra koll på min smak vid det här laget. Det är bara att konstatera att Elsa inte alls föll mig på läppen.

Rosenfeld är en begåvad berättare, inte tu tal om det. Humorn och berättarglädjen finns kvar från Adams arv, men nu har den gått lite överstyr. Är det en ungdomsskildring, en parodi över konstvärlden, en roman om bli vuxen? Det blir lite av allt men delarna håller inte ihop. Berättelsen kränger än hit och en dit men kommer ingen vart. Personteckningarna är ömsom underfundiga och komiska men saknar djup. Det bränner aldrig till inte ens när hon uppenbarligen vill det.
Det hela blir en i mitt tycke ganska ytlig roman som jag inte kan engagera mig i. Med Adams arv fanns det något viktigt att berätta men jag finner inte det här. Det är en begåvning lite på tomgång. Jag blev helt enkelt aldrig klok på vad hon vill med boken!

Många författare har vittnat om svårigheten att få till sin andra roman. Det är Elsa ett exempel på. Hoppas Rosenfeld lyckas ta till vara på sin uppenbarligen stora begåvning på ett bättre sätt framöver.

Det finns dock många som uppskattar Elsa. När jag läser på tyska Amazon har boken många beundrare. Även i Sverige har de få som upptäckte den skrivit väl om boken

En sur medelålders gubbe kanske är fel målgrupp…=:)

Snart ger Jörn ut en ny roman av Robert Seethaler. Den vill jag gärna sätta tänderna i!
Utan Jörn fantastiska arbete skulle den tyska litteraturen vara en ännu större vit fläck i det svenska litterära landskapet.

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

NoiseJulian Barnes (1946-):
The Noise of Time
Utgiven 20160128
192 sidor
Jonathan Cape

När jag såg att Julian Barnes, en författare jag verkligen uppskattar, skrivit en roman om en kompositör jag verkligen uppskattar, beställde jag den omgående och satte genast tänderna i den.
Barnes roman, om det nu är en roman?, utgår från tre händelser, tre traumatiska möten med makten under Sjostakovitj liv. Ett liv som var en berg-och dalbana, ömsom förkastad ömsom hyllad.
Alla tre kapitel börjar med meningen ”All he knew was that this was the worst time”. Utifrån dessa möten berättar Barnes om hur Sjostakovitj brottas med frågor om makt, mod och feghet och frågor om konstens roll i samhället.

Det första avsnittet är mycket starkt. Året är 1936. Sjostakovitj står utanför dörren till sin lägenhet nätterna igenom och väntar på att NKVD skall hämta honom. Han vill inte att barnen skall se det. Hans opera Lady Macbeth från Mtsnesk som hade premiär 1934 och gjort succé både i Sovjet och utomlands har, efter att Stalin sett den, i Pravda beskrivits som ”muddle of music”. Det var inte musik för folket utan för borgarklassen. Sjostakovitj ser sina dagar som räknade. Men denna gång har han turen på sin sida och kommer undan.

Andra episoden skildrar en förnedrande propagandaresa till USA där den Sjostakovitj på direkt uppdrag av Stalin representerar Sovjetunion. Sjostakovitj håller ett tal som han självfallet inte skrivit själv och luras till att fördöma Igor Stravinsky, som han anser vara det störste kompositören under 1900.

Det tredje avsnittet utspelar sig när Stalin avlidit och under Chrusjtjovs töväder. Sjostakovitj, nu ansedd som den störste kompositören i landet, lever ett överklassliv med chaufför och datja. Makten gillrar en fälla som leder till att han till slut går med i partiet och förråder allt han innerst inne står för.

Boken berättas nästan bara som en inre monolog. Det finns några scener med dialog men till stor del får vi följa skeendena genom Sjostakovitj tankar. Texten består av korta stycken bland på en sida eller två, men många gånger kortare. Förutom det politiska och musikaliska får vi även inblickar i Sjostakovitj barndom, kärleks- och familjeliv. Han var gift tre gånger. Men dessa inblickar är ganska skissartade.

Jag började läsa boken med stor entusiasm. När jag kommit ca 130 sidor märkte jag att min intresse hade svalnat betydligt. Jag hade svårt att koncentrera mig. Jag skummade några recensioner i engelska tidningar där bla The Guardian beskrev boken som ett mästervek.
Eftersom jag haft mycket omkring mig och inte fått någon kontinuitet i läsningen började jag läsa om den. Jag njöt. Första avsnittet är mycket skickligt skrivet. Dock, samma sak inträffade och vid sidan 130 i denna korta roman var jag återigen uttråkad. Jag saknade ett driv i berättelsen, en rörelse framåt. På slutet upplevde jag att han malde på och gick lite på tomgång.

Mina kunskaper om Sjostakovitj är inte stora. De få saker jag kunde om kompsitören fanns med. Vad var historia och vad var fiktion? Den inre dialogen förstås, men allt det andra?
Jag kan undra varför Barnes skrivit romanen. Hans kärlek till klassisk musik är väl känd. Kan det vara det den kärleken som fick Barnes att ägna sig åt de gedigna studier som boken krävt. Men ändå?

Det är inte första gången som Barnes skriver romanen om verkliga personer. Flauberts papegoja, hans genombrott, är ett exempel. Ett annat är den betydligt mer omfattande Arthur & George, nominerad till Booker-priset, som jag läste med stort nöje i somras. Även om inte den heller riktigt höll hela vägen var det en mycket bra roman.  Är problemet att Barnes inte är ryss? Inte kan beskriva det inifrån som i Arthur & George? Barnes är en mycket engelsk författare med en elegant distans och hög integritet. I The Noise of Time är det som hans ”Englishness” kommer i vägen. Det blir lite hämmat. Det bränner inte till. På riktigt. Sjostakovitj blir inte levande för mig, trots allt.
Barnes är dock en lysande stilist. Han prosa är en njutning att läsa. Det finns många både roliga och djupgående iakttagelser som formuleras nästan som aforismer eller ”one-liners”. Men jag saknade romanen. Det blev för mycket av en historisk essä. Och det var inte det jag ville läsa. Och en besvikelse efter den underbara The Sense of an Ending, belönad med Bookerpriset,

DS

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ 1906-1975

För den musikintresserade finns den hel del att roas av. Ett roligt porträtt av Prokofjev, hans kluvna känslor inför geniet Stravinsky vars musik han älskar men vars moral han anser förkastlig. Och sågningen av dirigenten Artur Toscanini är för lång att citera men mycket rolig att läsa (Sid.82)

Barnes förlitar sig tungt på ett antal böcker, ffa en biografi av Elizabeth Wilson: Shostakovitch: A life remembered. Han skriver själv i sitt efterord: ”..if you haven´t liked mine, then read hers” (sid 184). Jag är tyvärr mer benägen att hålla med än jag egentligen vill erkänna. Det är inte Julian Barnes jag vänder mig till för att läsa om livet under Stalins ok. Då finns det många av mig olästa ryska författare jag skulle vända mig till istället.

Och om man nu två veckor senare googlar efter recensionerna är de betydligt fler.Man ser snabbt att de är mycket mer av ”a mixed bag”. Det är inte bara jag som är tveksam till slutresultatet, trots att det finns mycket att glädjas åt i boken.

Barnes har dock inspirerat mig till att ta fram mina gamla Sjostakovitj cd:s. För dig som inte hört hans gripande musik gå ut på Spotify och lyssna på stråkkvartetterna tex med Borodinkvartetten (Här är en youtubefilm där de spelar den kanske mest berömda kvartetten, den 8:e, vars inledningstoner är D-E-ESS-C–H ,Dimitri Sjostakovitj) eller Fitzwilliamkvartetten, en ensemble som var personliga vänner med honom och den första kvartett som spelade in alla 15 kvartetterna. Eller den 5:e symfonin eller den 10:e. Hans 24 preludier och fugor inspirerade av Bachs Wohltemperierte Klavier är också fin lyssning. Tatiana Nikolayeva eller Alexander Melnikov rekommenderas

Jag avslutar med en liten rolig episod. 1982, långt innan jag börjat lyssna på klassisk musik, studerade jag en termin med Göteborgs Universitet i England, i Brighton. En eftermiddag var en stråkkvartett på besök. Jag minns ett litet runt rum med studenter som satt på golvet. Själv satt jag vid cellistens fötter. Jag tycket att det lät väl ok. När sedan en av musikerna sade. ”When we played this for Shostkovitch…..” tappade jag hakan. Jag minns inte men det borde varit Fitzwilliamkvartetten jag hade hört. Den dagen för snart 34 år år sedan var det pärlor för svin!

Här kan du läsa vad jag skrev om Arthur & Georg och om The Sense of an Ending.

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

IMG_0139Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget (Hertmans, Englund och Aleksijevitj) kände jag, trots annan planering, att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston
jennifer

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
The Old Jest kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18 åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalitét i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro Roddy Doyle!

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

PS. Den går att få tag på antikvariat via amazon.co.uk. Har testat det och det fungerar utmärkt. http://www.amazon.co.uk/gp/offer-listing/0241102677/ref=tmm_hrd_used_olp_sr?ie=UTF8&condition=used&qid=1454349970&sr=1-1 Ds

 

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz förlag

För ett par månader sedan återinträdde jag i den bokcirkel som jag var med att starta för ett par år sedan. Då gruppen decimerats slumpade det sig så att en annan bokcirkel ville gå ihop med oss vilket vi tackade ja till. Det var mao ett gäng nya ansikten som träffades för att prata om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men vi hade alla en sak gemensamt: vi var mycket tagna av boken.
Det har självfallet skrivit mycket om henne efter priset och jag har inte mycket att tillägga förutom att konstatera att det är en författare som alla borde läsa. VI var eniga om att det var en mästerlig bok, djupt påverkade av denna kör av röster som möter oss på boksidorna och de berättelser de förmedlar.
Prosan är enkel men samtidigt subtil. Trots att det är många röster så hör jag, inbillar jag mig, Aleksijevitjs röst.
Hon skildrar genom dessa röster ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter.
Aleksijevitj skildrar euforin när kriget böjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL – HISTORIA

1914

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Häromkvällen såg jag första avsnittet i den Bafta-nominerade serien Vårt världskrig  http://www.svtplay.se/vart-varldskrig. Den var mycket välgjord, skrämmande och gripande. Efter att det sent en kväll stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en sen natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända kulturgiganter som Kafka, Musil och Kokoschka till med de menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.
Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa din vilja och moral. Det gavs möjligheten att bli en ny människa. Det finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är också intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.
Men i denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten. 1914 är en mycket bra bok och jag ser fram emot att läsa 1915 och 1916.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

Peter Englund har en blogg där du kan följa arbetet med böckerna.
https://stridensskonhetochsorg.wordpress.com/

 

HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

cigarettenefteråtHorace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers förlag

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin postiton. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar i denna intressanta intervju, i grunden en romantiker.
https://www.youtube.com/watch?v=9uw5iXNVVAY

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen och den till stor del har tagits över av oss bloggare.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kyskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare. Dessutom har han, trots att jag inte förstår allt, fått mig som läsare att känna mig begåvad. Det är inte det sämsta!

 

EN BOK FÖR ALLA LITTERATURÄLSKARE – ELIF BATUMAN: DE BESATTA – ÄVENTYR MED RYSKA BÖCKER OCH MÄNNISKORNA SOM LÄSER DEM

besattaElif Batuman (1977-):
De besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.
”The Possessed Adventures with Russian Books and the People Who Read Them”
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Eva Johansson
Natur och Kultur

 

Elif Batuman är en ung och strålande begåvad amerikansk skribent född 1977 med turkiskt påbrå. Hon skriver regelbundet i New Yorker. Batuman har redan fått en bunt utmärkelser för sitt skrivande.

De besatta, hennes debut från 2010, är en rolig, stimulerande, spränglärd och fräck hyllning till litteraturen som ett sätt att förstå livet. Med ett schvungfullt språk får hon mig att flera gånger dra på smilbanden, ja tom skratta högt ibland. Samtidigt som jag lär mig en massa.
Boken är en blandning av en självbiografi om åren som doktorand på Stanford, en reseskildring och några nedslag i den ryska litteraturen. Författaren är själv är en av de besatta ffa för Babel och Tolstoj.

Boken består av fem essäer, varav en är delad i tre delar. Den första om Isak Babel är en hysterisk rolig beskrivning av en Babel-konferens i Stanford. (Visste ni att det finns förbindelser mellan Isak Babel och skapare av filmen King-Kong!?)
Efter att ha läst den och essän om mötet med en grupp Tolstoj-forskare på dennes gods, Jasnaja Poljana, i essän ”Vem mördade Tolstoj”, undrade jag stillsamt om det finns en enda normal människa som ägnar sig åt rysk litteratur? Är det bara lätt besatta halvgalningar? Batuman kryddar sin texter med ljuvliga små porträtt av de människor hon möter.

Elif Batuman Foto: Timothy Archibald

Elif Batuman
Foto: Timothy Archibald

Den tredelade essän handlar om en sommar i Samarkand där Batuman tillsammans med två lärare Muzzaffar och Dilorum studerar uzbekiska språket och litteraturen. Förutom att du får med dig en mängd kunskaper om ett helt okänt språkområde så tittar vi in i vardagslivet i okänd del av världen för oss.  Ett liv så annorlunda att jag tänkte på Erik Anderssons underfundiga roman Indialänderna.

I essän ”Ett hus av is” berättar hon om det Ispalats som kejsarinnan Anna Ivanovauppförde 1740 och som återuppbyggdes för en kort period 2006.
Med den avslutande essän kommer hon till Dostojevskij en författare som hon inte verkar omfamna lika varmt som Babel oh Tolstoj. Men hon drar elegant paralleller mellan Dostojevskijs Onda Andar, fransmannen Girards mimetiska teori och sitt egna liv på studentkorridorerna i Stanford.

Ett exempel på hur hon skriver har jag hämnat från den essän jag tyckte mest om, den om Isak Babel.

”Andra gången jag läste Babel var på universitetet, på ett seminarium om författar biografier. Jag läste Babels dagbok från 1920 och hela Ryttararmén i ett enda svep en regnig lördag i februari, samtidigt som jag bakade en schwarzwaldtårta. Precis som Babel för eftervärlden förevigade Sovjets misslyckade fälttåg i Polen 1920, förevigade han för mig denna tårtas kulinariska katastrof. När jag tog ut den ur ugnen påminde den mest om en gammal hatt, och efter att jag optimistiskt hade behandlat den med halv falska billig Krischwasser luktade den och såg ut som en gammal hatt indränkt i hostmedicin!” (sid. 35)
Litteratur och liv går i varandra.

Detta är bok till alla bokälskare från en sann bokälskare. Jag har fått en stor lust att äntligen sätta tänderna i Anna Karenina. Vi  får se hur det går med det.
Låt inte det fåniga omslaget skrämma bort dig. Batuman rekommenderas varmt.

PS. Har kan du läsa essän om Tolstoj.
http://harpers.org/archive/2009/02/the-murder-of-leo-tolstoy/ DS

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN – ROMAN

Krig

Stefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

På bokmässan i slutet av september tittade jag på boken i förlagets monter. Mitt intresse väcktes men avskräckt av alla olästa böcker av mer eller mindre framstående europeiska författare i min bokhylla avstod jag.
När jag sprang på den igen förstod jag, influerad av min läsning av Maarten ´t Haart, att jag gärna läste en bok till från det området i Europa.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasanfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.
Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanders historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

Tack för recensionexemplaret.

EN NY STJÄRNA PÅ NOVELLHIMLEN – HASSAN BLASIM: IRAKISK KRISTUS – NOVELLER

irakiskHassan Blasim (1973-):
Irakisk Kristus
al-Masih al-‘Iraqi
Översättning
Jonathan Morén
Utgiven 2015
196 sidor
Bonnier Panache

Efter ett längre uppehåll har jag återinträtt i en bokcirkel som jag var med och startade för ett par år sedan. När vi insåg att vi inte skulle få tag på en av Aleksijevitjs böcker så bestämde P, vars tur det var att välja, att vi skulle läsa den hyllade Irakisk Kristus av Hassan Blasim. Blasim är en irakisk filmare och författare som sedan flykten fån sitt hemland bor i Finland.
Lyckligtvis stod boken redan i min hylla. Jag hade blivit mycket nyfiken efter alla upphöjda recensioner i Sverige och utomlands. Den har varit på DN:s kritikerlista hela hösten

Förlaget skriver på sin sida: Hassan Blasim är författaren som revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott, då The Independent utnämnde Irakisk Kristus till årets bästa översatta bok. Boken rankades dessutom som ”Book of the Year” i Publisher’s Weekly. Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

När vi träffades så var det fem vana bokläsare som skakade lite huvudet och undrade vad vi läst. Novellerna är korta  och intensiva, fruktansvärt brutala, underhållande och ibland obegripliga. Hur menar han? Varför slutar den på detta viset? tänkte vi om flera av dem.

Blasim skildrar ett land i total upplösning, ett irrationellt krig där det är svårt att skilja vän från fiende. Där våldet och förnedringen är vardagsmat Samtidigt så var vi gripna efter att läst en mycket skicklig författare som mitt i all realism med hjälp av sagan och myten kastar omkull vår verklighet. Flera gånger tänkte jag på Garcia Marquez.

Det är en mycket sofistikerad berättarkonst som bör läsas och som jag tror vinner på omläsning, så mångskiftad är den. Så vitt jag kan bedöma är Jonathan Moréns översättning lysande.

Om du är nyfiken på arabisk litteratur eller helt enkel bara vill läsa en mycket bra författare så tveka inte.

MAARTEN ´T HAART: SLADDBARNET – ROMAN

SladdbarnetMaarten `t Hart (1944-): Sladdbarnet
”De Nakomer”
Utgiven 1996
På svenska 1997
Översättning: Annika Johansson och Ingrid Wikén Bonde
340 sidor
Atlantis förlag

Romaner från det flamländska språkområdet är inte flitigt förekommande i den svenska bokfloden. Jag vet inte om minnet spelar mig ett spratt men jag tror det översattes mer på 70-80 talen. De ständigt nobelpristippade Hugo Claus (Belgien) och Cees Nooteboom (Holland), som Modernista nu återutger, Louis Paul Boon (Belgien) och Jan Wolkers, Harry Mulisch och Maarten `t Hart (alla från Holland) är några namn..
Mulisch och Wolkers är anses vara två av de stora i den nederländska efterkrigslitteraturen.

Maarten `t Hart är också ett stort namn i sitt hemland Holland. En mycket populär och läst författare med många romaner bakom sig. Han föddes 1944 i Maassluis, en ort vid kusten som ofta bildar en fond till hans böcker. ´t Haart utbildade sig till etolog på Universitetet i Leiden där han arbetade tills han blev författare på heltid.

Hans första bok på svenska, Dödens budbärare, kom 1982. Hans roman Om så hela världen rämnar vann svenska deckarakademins pris 1994. Vad jag minns var det inte en traditionell deckare utan en mycket välskriven roman där det fanns ett mord i centrum. Men det var länge sedan. Jag har även läst hans debut Stenar mot en hornuggla någon gång på 90-talet.

Sladdbarnet kom ut på svenska 1997 och har stått i min hylla sedan bokrean 2000. Jag vet inte vad som fick mig att plocka ner den men jag är glad att ha gjort, att ha återknutit kontakten med detta fina författarskap.
Romanen en handlar om Roemer Simon, ett sladdbarn i familjen Minderhout. Vi får följa hans liv från barndomen fram till slutet av hans liv då hans utsätts för en smutskastningskampanj. Han påståtts ha förrått några landsmän under andra världskriget.

Det är en roman i tre delar. I första delen 1914-1938 skildras hans barndom i några korta episoder. I del två 1940-1944 lever ungkarlen Roemer Simon i en liten stad där han arbetar som apotekare. Sista delen som utspelar sig 1994 då han vaknar upp och befinner sig på de anklagades bänk. Helt plötsligt kastas hans liv över ända då händelser i hans förflutna misstolkas av av en ovillig mobb.
Det är kanske att dra det för långt men genom Roemer Simons historia tecknar ´t Haart Holland under 1900-talet. En ljus barndom, som den hårdföra kalvinistiska religionen, som t´Haart ofta kritiserar, slår en skugga över. Ett land i krig med all den skräck och svåra förhållanden det innebär. Där den brännande frågan finns om var du har din lojalitet och modet hos motståndsrörelserna. Och efter kriget, letandet efter syndabockar, då man vill skriva sig fri från skuld.
Det är onekligen intressant att läsa om det lilla land som vi vet lite här om men som ligger centralt i Europa och vår traumatiska 1900-talshistoria.
Sverige finns faktiskt med i romanen. Mona Sahlin-affären berörs flyktigt utan att nämna henne vid namn . En visa av Adolf Lindblad, En sommardag, som spelar en stor roll i Roemer Simons passionerade förälskelse i en kvinna under kriget.

Det finns teman i Sladdbarnet som jag känner igen från tidigare böcker. Hans enorma kärlek till klassisk musik går som en röd tråd i författarskapet. Skildringen av en relation far och son. Att teckna livet i en liten småstad präglad av hård religiositet, småsinthet och misstänksamhet. Men också kärlek och värme. Och till sist kanske det viktigaste frågan om skuld.
Sladdbarnet är inget mästerverk. Ibland så kändes den kanske lite okoncentrerad. Vissa episoder kunde kanske strukits eller kortats ned något Och när han skall få ihop det på slutet kan det bli kanske något krystat, även om det är gripande.
Jag märker dock flera dagar efter avslutad läsning att boken lever kvar i mig. t’Haart skriver med en sådan lätthet och sådan ömhet att romanens karaktärer finns kvar. Det finns en andning och musikalitet i hans prosa som är så tilltalande även när han skriver om svåra saker. t`Haart också levandegöra naturen på ett fint sätt.
Jag kommer på mig själv att jag tycka om den neurotiske Roemer Simon och funderar vidare på hans liv.

Maarten_t_Hart_01

Maarten ´t Hart

Bokförlaget Atlantis har givit ut ett flertal böcker av ´t Haart. Hela 11 stycken. Jag har två till i hyllan som jag säkerligen kommer att läsa. På nederländska finns det många fler. Han är fortfarande mycket aktiv.
Du hittar inte många böcker av honom i bokhandeln utan det får bli bibliotek och antikvariat .

Jag kan passa på att tipsa om en annan holländsk roman som utspelar sig under kriget. Harry Mulisch mästerliga Överfallet som jag skrev om här. Läs den!

MARILYNNE ROBINSON: LILA – ROMAN

lilaMarilynne Robinson (1943-)
Lila
Utkom 2014
 
På svenska 2015
Översättning
Niclas Nilsson
316 sidor
Weyler förlag

Marylinne Robinsons namn har under de senaste åren hörts allt oftare och med allt större respekt. Hennes författarskap är inte omfattade för en 72-årig författare. Fyra romaner och några essäsamlingar.
Det första Housekeeping kom 1980. Gilead, som vann Purlitzerpriset, kom 24 år senare, 2004. Därefter har hon skrivit två romaner till. Home (2008) och Lila (2014) som nyligen kom i en ypperlig översättning av Niclas Nilsson.
Hennes tre senaste romaner cirklar kring den fiktiva byn med de bibliska namnet Gilead. Det är ingen trilogi har jag förstått. Det är snarare det att till viss del samma historia berättas ur olika perspektiv och med olika huvudpersoner, men att böckerna samtidigt står fria från varandra.

Lila är en oerhört vacker roman om en liten övergiven flicka som förs bort av en kvinna, Doll. Hon blir hennes modersgestalt. De lever ett nomadliv på vägarna i det oerhört fattiga Iowa på 20-30 talet. Lila blir senare lämnad ensam. Hon kommer till slut flera år senare Gilead där hon möter den betydligt äldre prästen John Ames, huvudpersonen i Gilead, som hon gifter sig med.

Robinson är en djup troende författare. Religiösa och existentiella frågor genomsyrar romanen. Prästen, självklar i sin tro, möter en kvinnan med försöker förstå hur den värld hon kastat ut sig fungerar. Det är två sökare som från helt olika utgångspunkter möts och försöker närma sig varandra. Det är en mycket ovanlig och fin kärlekshistoria,

Språket är stundtals svindlande vackert. Det flyter långsamt fram över sidorna. Romanen är inte kronologiskt berättat utan vi flyttas fram och tillbaka i tiden. Succesivt så lär vi känna denna komplexa kvinnas mycket gripande livshistoria.
Utan att vara svårläst så kräver boken en lugn och långsam läsning för att utvinna de många guldkorn som finns gömda i texten. Det är en roman om kärlek och tillit, ensamhet och övergivenhet, skuld och försoning. I Lila har Robinson skapat enastående kvinnoporträtt. Romanen kommer växa vid en eventuell omläsning.

Marylinne Robinsons författarskap anses var en av de stora i nutida amerikansk litteraturen. Efter att ha läst denna bok börjar jag förstå varför. Och alla i bokcirkeln tyckte mycket om den.

Här har du ett smakprov på hennes essästik:
http://www.nybooks.com/articles/archives/2015/sep/24/marilynne-robinson-fear/

LOUISE PENNY: ETT FÖRBUD MOT MORD – DECKARE

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0Louise Penny (1958-):
Ett förbud mot mord
”The Murder Stone / A Rule Against Murder”
Utgiven 2008
På svenska 2015
Översättning:
Charlotte Hjukström
384 sidor
Modernista förlag

Genom åren har jag inte läst många deckare. Det har varit annat som fångat mig. Om jag läst deckare har det troligt varit mer en lite mer hårdkokt variant, gärna med politiska förtecken. Pusseldeckare har jag inte läst mycket av.

Tack vare förlaget Modernistas givmildhet har jag bekantat mig med flera bra deckare som jag skrivit om tidigare. Nu kom Louise Penny och henne Ett förbud mot mord som jag sett fram emot att läsa.

Penny är en kanadensisk författare som skrivit en hel svit av deckare om Armand Gamache. Det är sammanlagt 11 romaner. Ett förbud mot mord är den fjärde i serien. Penny har fått massor av bra recensioner och priser genom åren och har en trogen skara av fans. En god vän som läser mängder av deckare rekommenderade henne till mig. Det var med förväntan jag började läsa.

Armand Gamache är med sin fru på hotellet Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Avskuret från samhället ligger detta magnifika gamla hotell dit de bättre bemedlade kommer. Bland gästerna finns en familj som har sin årliga återträff. Inget någon i familjen ser fram emot. Mer dysfunktionell familj får du leta efter. En dag hittas en av familjemedlemmarna mördad på ett spektakulärt sätt.

Mao har vi ett klassiskt upplägg som känns igen från pusseldeckaren. En sluten och avlägsen plats, ett mord som är så märkligt att man inte kan förstå hur det gått till, endast några få potentiella misstänkta, alla lika osannolika, och en begåvad detektiv som till slut listar ut det. Och nder resans gång gräver fram en massa oväntade hemligheter.

Det är en välskriven roman men jag märkte allt eftersom jag läste det att pusseldeckare är inte något för mig. Hur mer eller mindre uppenbara ledtrådar läggs ut, hur individernas personligheter och relationer skruvas ett extra varv för att bli, tydliga och vissa fall för mig osannolika. Eftersom boken är ganska lång så han jag tyvärr tröttna på vägen, trots att hon skriver en bra prosa. Men det blev aldrig riktigt spännande för mig, den lite tillyxade psykologin gjorde att jag inte kunde engagera mig i romanfigurerna.

Uppenbarligen är det många som tycker om hennes böcker. På Amazom.com har det skrivits 400 recensioner och snitt betyget är 4,5! Tycker du om pusseldeckare så har du säkerligen något att hämta här. Själv föredrar jag nog att se denna typ av deckare på typ.

Tack för recensionsexemplaret.

GILLY MACMILLAN – BRÄND HIMMEL – DECKARE

Gilly Macmillan:macmillan_brand_himmel_omslag_inb
Bränd himmel
”Burnt Paper Sky”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning: Johan Nilsson
464 sidor
Modernista förlag

När man är krasslig och inte i form, vad kan vara bättre än att stoppa ner näsan i en spännande deckare. Förra helgen tillbringades i sällskap av Gilly Macmillans välskrivna och begåvade debut Bränd Himmel. Det är en riktig bladvändare. Jag kunde inte sluta läsa när jag väl börjat.

Rachel Jenner är på utflyt i skogen utanför Bristol. Hon är frånskild och är ute på promenad med sitt enda barn, sonen Ben, 8 år. Rachel låter Ben springa före… Och det är det sista hon ser av honom. Polisen är snabbt på plats och letandet börjar. Men tiden går och inget händer. En katastrofal presskonferens gör att Rachel blir ifrågasatt. En hetsjakt mot henne på sociala medier tar fart. Det är skrämmande och väl beskrivet. Vad en internet-mobb gör och vilka konsekvenser det får

Det är en imponerande debut. Vartannat kapitel beskriver Rachel och det helvete hon går igenom. Vart annat kapitel handlar om Janes Clemo, polisen som ledde utredningen och vars liv har slagits i spillror. Jag avslöjar inga hemligheter utan det står klart redan från början av boken.

Beskrivningen av polisens arbete är inte det som sticker ut . Det känns igen från annan deckarläsning. Det som är bokens styrka är det porträttet av Rachel oh de fasor hon lever, hennes ångest, sorg, tankar, ifrågasättande av sitt liv. Det är mycket skickligt och gripande.

Med Macmillan har Modernista nosat fram en begåvad deckartalang. Bränd himmel har goda förutsättningar att bli en succé. Spännande och välskrivet om bland det värsta som kan hända en människa. Får den ett lyckligt slut? Njaa, läs själv får du se!

Tack för recensionsexemplaret

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON – ROMAN

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980.
På svenska 1986
Översättning: 
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista

William Maxwell? Vem är det? Jag trodde jag hade koll på de flesta stora författarna från USA. Inte att jag hade läst dem, men åtminstone kände till dem. Men William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken R. F. (Roy) Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Kort därefter ser jag att Modernista, detta fantastiska förlag, skall återutge Maxwells Hej då, Vi ses i morron. När jag sökte vidare läste jag att favoriter som Michael Ondaatje och Richard Ford höjde romanen till skyarna. Jag mailade Modernista omgående och frågade dem om ett exemplar.

William Maxwell är vad jag nu läst inte välkänd i sitt hemland heller. Inte som författare men däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. En redaktör på The New Yorker och liknande tidskrifter har vad jag förstår en mycket större roll än vad vi läsare kanske först tror.(Min gode vän Thomas har på skrivit fint på sin blogg om redaktörens omdiskuterade roll i Raymond Carvers författarskap. Rekommenderad läsning. Läs här.) Många stora namn har Maxwell arbetat med, Updike, Salinger, Nabokov, John Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i Usa. Det en liten roman till omfånget. Engelsmännen har ett uttryck, novella, som väl fångar det.
Många av de som skrivit om boken berättar alldeles för mycket om vad som händer i boken. Det tänker jag låta dig upptäcka själv. Kort kan jag säga att kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoar som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok så finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet förlust, minne, livsval. På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois. En del av Usa:s historia som vi sällan ser

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, där Maxwell genom sitt arbete med andra författare mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt. En bok som tål att läsas mer än en gång.

Tack återigen Modernista.

BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGAT – DECKARE

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.
Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa. Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av bikaraktären lyckas hon bättre, t.o.m. mycket bra. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.
Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

En lustig detalj. Romanen utspelar sig i Lewisham några kilometer från där Sharon Boltons En mörk och förvriden flod utspelade sig. Även den utgiven av Modernista.
Bolton fick Dagger in the Library året efter Bauer. Av dessa två är Bauer den bättre stilisten, men Bolton bättre på spänning om man skall döma av dessa två böcker. Men det kanske man inte ska.

Tack för recensionsexemplaret.

EN MYCKET FIN AVSLUTNING. DEN TREDJE DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: THE CHESS MEN (LEWISPJÄSERNA) – DECKARE

chess menPeter May (1951-)
The Chess Men
Utgiven 2013
370 sidor

Av en tillfällighet såg jag att i dag är det recensionsdag av den svenska översättningen av The Chess Men (Lewispjäserna), den tredje delen av Mays underbara thrillersvit som utspelar sig på Yttre Hebriderna. Det slumpade sig att jag läste ut det engelska originalet häromdagen!

Den första delen Svarthuset blev jag helt betagen av. En mycket spännande historia med djup i personteckningarna och fanatiska miljöbeskrivningar som fick mig att vilja boka nästa flyg till Stornoway. Jag köpte raskt de två efterföljande böckerna. Jag var inte riktigt lika förtjust i andra delen, The Lewis Man, men det kan beror på att jag läste dem för tätt.

Nu har det gått över ett år och jag blev sugen igen. Det är bara att konstatera att det är en mycket fin avslutning som May snickrat till. Det är en fristående berättelse men trådarna löper tillbaka och vissa fall knyter ihop de tre deckarna. Det finns ett bredd och ett djup i hans böcker som jag ofta kan sakna i deckare. Att läsa deckare kan vara som att äta en stor bakelse. Det är gott och smaskigt men en efteråt kan man undra om det gav mer än en sockerkick. Jag känner jag ofta en tomhet efter avslutad läsning. Visst det var spännande men det var allt det var. Inte med Peter May, gestalterna och landskapet lever kvar flera dagar efter avslutad läsning.

I den sista delen så att brottet som utreds nästan i bakgrunden. En ursäkt för att berätta om dessa människors liv, från barndom till vuxenhet, hur deras livsval får konsekvenser som ide inte kunde ana och ställer dem inför svåra val både känslomässigt och moraliskt. Men tro inte att det inte spännande. Det är det. På mer än ett plan. Mycket spännande.

Visst finns det longörer i boken men på hela taget är detta en mycket imponerade prestation i genren. Peter May rekommenderas varmt för er som inte funnit honom än.

Här kan du läsa vad jag skrev om
Svarthuset
The Lewis Man

 

SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD – DECKARE

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista förlag

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

För mig som inte är en deckar-aficionado så var Sharon Bolton ett nytt namn ända till det generösa förlaget Modernista av misstag skickade mig ett  recensionsexemplar i höstas. De av er som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i deras utgivning. På deckarfronten har de givit mig fina läsupplevelser i form av Peter May, Svarthuset, missa den inte!, och James Oswald.

Ingen semester utan en deckare. Jag tog den tjockaste av de stod i hyllan och det blev Boltons En mörk och förvriden flod. Bolton är, vet jag nu, ett mycket respekterat namn med många utmärkelser på sin meritlista.

Boken är den fjärde delen i serien om Lacey Flint. Jag har förstås inte läst de tidigare, men det behövs inte. Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet, den undre värld av gångar och kloaker som binder ihop den med resten av staden, och porträtten av människorna som lever på sin husbåtar, deras närhet till vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen!

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap. Jag kan gott tänka mig läsa mer av Bolton, vilket är ett bra betyg.
För er som vill läsa boken så kommer den nu i ut pocket!

Tack för recensionsexemplaret.

Sharon Boltons hemsida

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE – ROMAN

aRTHURJULIAN BARNES (1946–)
ARTHUR & GEORGE
UTGIVEN 2005 512 SIDOR

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending som jag läst och skrivit om. Läs här. Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det ligger mycket research bakom romanen. Och det är en tegelsten på 500 sidor.

Arthur & George nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättskandal. Han anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier. Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.
När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Aydalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas. Vi följer den blide Aydaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.
Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek men med alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig, Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes!
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen så att de blir trovärdiga. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.
Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund. Genom Arthur och George ser vi det edwardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna. Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Dock låt inte detta avskräcka dig. Det är en bok som alla anglofiler bör ha stor glädje av!
Det har nyligen gjorts en tv-serie av romanen med Martin Clunes som Sir Arthur Conan Doyle.

WILLIAM SHAKESPEARES LIKA FÖR LIKA PÅ THE GLOBE I LONDON

Om du åker till London missa då inte att gå på The Globe, teatern som byggts upp efter hur Shakespeares egen teater såg ut. Det är sällan jag får lust att gå på teater i Göteborg men att få se Shakespeare på hemmaplan är något speciellt.

Förra gången jag var i London 2011 hade jag biljett till en föreställning, vilken minns jag inte. Jag hade bokat sent så jag har fått en av de mycket billiga platserna på plan som inte är skyddade av tak. Ett regn sade stopp för det besöket (man får inte ha paraplyer).

Nu var jag ute i tid och vi lyckades få biljetter till Lika för lika (Measure for Measure) en okänd pjäs för mig. Viss förberedelse var mao nödvändig. Jag köpte den på engelska och tänkte att visst kan det var svårt, men jag har ju ändock läst Macbeth när jag studerade engelska. Boken kom på posten, jag kastade mig över den och insåg efter 5 rader att jag ”fattar nada”! Det hade tarvat seriös läsning med lexikon o fotnoter. Det skulle kräva mer energi och tid än jag hade. Som tur är så finns pjäsen bland de översättningar som teatermannen Göran O Eriksson (1929-1993) gladde teaterpubliken med på 80 och 90-talet. Jag minns att vi läste två av dem när jag studerade litteraturvetenskap.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

Lite som en elev som läser inför en tentamen började jag läsa pjäsen men fann en fräsch rolig pjäs i en elegant översättning av Eriksson. Jag hann snabbt läsa igenom den innan vi gav oss av till London

Det är mäktigt och suggestivt att komma in på teatern. Det blir en tidsresa. Vi satt högt upp och blickade ut över en plan fylld av teaterbesökare. Snart såg vi att pjäsen hade börjat i så motto att skådespelaren redan var ute och bråkade och jagade varandra i interaktion med publiken. Förväntningarna steg. Och de blev med råge uppfyllda. Tack och lov för att jag läst pjäsen. Visst var det stunder jag inte förstod ett jota, men långa perioder kunde jag hänga med i denna spännande pjäs om och moral och passion, dygd och odygd, rätt o fel.

Skådespeleritet var sprudlande och av yppersta klass, de komiska figurerna och detaljerna många, de mörka scenerna drabbande. Det svängde och rockade verkligen om föreställningen. Publiken var hänförd och tjöt av skratt. Applåderna efter var mycket och långa. Vi var mycket nöjda när vi gav oss ut i London-natten.

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

 

 

Så om du kommer till London före 17/10 så tveka inte. Jag önskar jag läst pjäsen lite mer noggrant och kanske en gång till. Det rekommenderas att vara förberedd, men som sagt det är rolig läsning!

Här kan du läsa om uppsättningen på The Globes hemsida.

 

Scenen sedd från våra platser

Scenen sedd från våra platser

 

 

 

 

 

 

 

I pausen

 

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

cyclogeographyJON DAY: CYCLOGEOGRAPHY –
JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som jag upptäckte för ett par år sedan. De ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan. De ger uteslutande ut essäer, både gamla som nya. http://www.nottinghilleditions.com

Som relativt nybliven cykelfåne tänkte jag att det kunde vara trevligt att komplettera timmarna framför tv-n under Tour de France med en intressant bok. Jag hade nyligen köpt Cyclogeography så valet föll på den. Det är en essä om cycling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Papperlösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta, andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett hårt jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day. Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp, de olika gatornas asfalt, deras bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel. Han nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklister genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är förknippad historiskt med arbetet. När cykeln kom kunde dels saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetar klassen att få en frihet att upptäcka världen utan för sitt samhälle. Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitaliska ekonomin och des framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.

Det finns i cykelbudsvärlden en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar när de med fara för eget liv runt i London mitt i den hetsiga trafiken. Det är tävlingar på liv och död. Och roligt att läsa om.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foro: Selim Korycki

Joan Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä. Jag kan bara instämma i vad hans landsman Robert MacFarlane, som skriver strålande om likartade ämnen men med vandringen som utgångspunkt. ”It fascinated me from the first page to the last”

Här kan du läsa en bra intervju av Jon Day http://shinynewbooks.co.uk/bookbuzz-issue-6/interview-with-jon-day-author-of-cyclogeography-journeys-of-a-london-bicycle-courier/

Här väljer han de 10 bästa cykelböckerna http://www.theguardian.com/books/2015/jul/10/10-best-cycling-books-tour-de-france

ROMAIN GARY: LÖFTE I GRYNINGEN

Löfte

Romain Gary (1914-1980)
Löfte i gryningen
”La Promesse d´Aube”
Utgiven 1960
På svenska 1985
Översättning : Gun och Nils A Bengtsson
Brombergs förlag
Återutgiven av En bok för alla

Trött på att vara planerad i min läsning, att alltid ha bestämt vilka de tre-fyra nästa böckerna är, ryckte jag ned en ”minor classic” från bokhyllan. Den har stått där sedan julen 1993!
Romain Gary var en mycket uppburen fransk författare med ett oerhört varierat och spännande liv. Förutom författare även diplomat och filmregissör. Han var gift med skådespelaren Jean Seeberg 1963-1970. Romanen Himlens rötter fick 1956 den finaste franska litterära utmärkelsen, Goncourt-priset.
Gary skrev även ett par romaner under pseudonymen Emile Ajar. Han lyckades tack vare det få  priset två gånger, vilket man egentligen inte kan. 1975 fick Gary det för Med livet framför sig, som jag läste för många år sedan. Det är en helt underbar roman som jag varmt rekommenderar alla att läsa. Det kom i nytryck för ett par år sedan.
http://www.adlibris.com/se/bok/med-livet-framfor-sej-9789113027340

Löfte i gryningen är en självbiografisk berättelse. Gary sitter i Big Sur i Kalifornien och ser tillbaka på sitt liv.
Gary födes som Romain Kacew 1914 i Vilnius, som nu är i Litauen men då en stad i Polen. Garys modersmål är polska. Fadern försvann och Gary uppfostrades av sin rysk-judiska mor, en mycket stark kvinna som hade stora planer för sin son. Han skulle bli världsberömd i än det ena eller än det andra konstnärliga området. Med oförtröttlig entusiasm så startar hon det ena projektet efter det andra. Romain gör så gott han kan för att göra sin älskade mor till lags. Det resulterar i många dråpliga scener och ett färgstarkt persongalleri. Modern är överlevnadskonstnär. Under långa perioder lever de mycket knapert men hon lyckas med sitt födgeni alltid få ihop det.

Modern har en stor kärlek, ja är besatt av Frankrike och Romain skall ju bli fransman! Det är ett av de stora målen i livet. I bokens andra del flyttar de sig till Nice där modern lyckas ta sig fram och driva ett hotell med framgång. Romain går i skolan, kommer in på den juridiska fakulteten och gör sina första försök att skriva.
Andra världskriget bryter ut och Romain utbildar sig till i franska flygvapnet. Den tredje delen är en berättelse om hans upplevelser som pilot. Gary får ett flertal militära utmärkelser för sina insatser för sitt nya hemland.

Gary var under sin levnad en av Frankrikes mest populära författare. Hans lättlästa romaner blev succéer. Jag såg fram emot att sätta tänderna i denna bok. Jag mindes nöjet att läsa Ajar även om det var 15 år sedan!
Porträttet av mamman, som boken är känd för, visste jag skulle var något extraordinärt och det är det. Gary kan skriva både flyhänt, roligt och självironiskt. Det finns en fin men mycket komplicerad, kärlek till mamman som genomsyrar boken. Garys liv blir också en historia om vårt Europa med två krig, flyttade nationsgränser och migration.

Men tyvärr denna gång var det inte tillräckligt bra. Efter ett tag tröttnade jag på hans schvungfulla stil. Han maler på med den ena händelsen efter den andra och jag tappar helt enkelt intresset.  Och till slut sitter jag och skummar de sista 50 sidorna… Det kändes lite daterat.

Romain Gary (1914-1980)

Romain Gary (1914-1980)

Men Garys livsöde är ändå fascinerande. Läs gärna denna intressanta essä av Jackie Jakubowski från DN.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/att-fa-vara-en-annan/.

ROBERT SEETHALER: TOBAKSHANDLAREN

tobakshandlarenROBERT SEETHALER (1966-):
Tobakshandlaren
”Der Trafikant” 
Utgiven 2012
På svenska 2015
Översättning: Jörn LIndskog
204 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

 

Under en relativ kort period har jag läst tre fina romaner från det tyskspråkiga området. Först Arno Geigers mycket gripande Den gamle mannen i Exil, därefter Thommie Beyers pärla Fallers sista resa och nu Robert Seetahlers Tobakshandlaren. Alla utgivna av Thorén och Lindskog med dess motor Jörn Lindskog som översättare.

Robert Seethaler, född 1966, är en österrikisk författare och skådespelare som hart stor framgång inom båda sina fält.

Tobakshandlaren är en spänstigt berättad historia och utvecklingsroman om den 17-årige Franz. Han blir av skäl vi inte skall gå in på här 1938 tvungen att flytta till Wien och för ett arbete hos den judiska tobakshandlaren Otto Trsnjek. Franz trivs mycket bra med sitt jobb och livet i Wien men hans tillvaro vänds upp och ned när han på nöjesfältet Pratern träffar kvinnan i sitt liv, den första stora kärleken. Men hon är lätt fången och lätt förgången. Franz börjar leta efter henne över hela Wien.

I sin desperation över denna situation så lyckas han få hjälp av en av butikens stamkunder, en åldrad Sigmund Freud. Lätt trött på alla medelklasstanter fascineras Freud av denne rättframme landsortspojke. Mötena med Freud är höjdpunkterna i boken.
Samtidigt så mörknar det politiska livet i Österike. Franz får på ett mycket konkret sätt möta faran. Med sin ungdomliga naivitet och patos går han rätt in i den vilket får stora konsekvenser.

Seethaler skriver om ett svårt ämne med lätthet och humor. Han har ett driv i berättelsen och en känsla för det visuella som verkligen frammanar stämningarna i Wien tiden före andra världskriget. Den skulle troligen bli en utmärkt film eller tv-serie i rätta händer

Det som jag i början lite irriterade mig på, bokens naivitet, visade sig vara ett skickligt grepp för boken förändras allt efter som Franz mognar och möter världen. Men den ungdomslika blicken på världen släpper han inte.
I en god mening skulle man kunna se detta som en ungdomsroman. Förutom att vi vuxna som läser den med stort nöje så tror jag att man lätt kan sätta den i händerna på en tonåring i bokslukaråldern som vill få en spännande berättelse om att växa upp under denna mörka tid i vår moderna historia

Återigen så får vi tacka Jörn Lindskog för sitt hängivna arbete att finna och översätta intressanta författarskap från det tyskspråkiga området.