MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De
 utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

ETT LITTERÄRT FYRVERKERI – MIRCEA CARTARESCU: ORBITOR – VÄNSTER VINGE

Mircea Cartarescu (1956-)
Orbitor – Vänster Vinge
”Orbitor – Aripa stângă”
Utgiven 1996
På svenska 2004
Övers: Inger Johansson
392 sidor
Bonnier Panache

Jag hade inte alls tänkt att läsa en krävande modern roman just nu. Men efter att ha läst recensioner av Mircea Cartarescus senaste bok Solenoid fann jag i min bokhylla ett exemplar av Orbitor – Vänster vinge som jag helt glömt att jag ägde. Det är första delen i den monumentala trilogi som gjort Cartarescu till en litterär superstjärna som ständigt nämnts i nobelprissammanhang. Jag öppnade boken och läste de första raderna. Det fanns något i texten som gjorde att jag genast ville läsa vidare.

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är kluven. Detta är på långa vägar det mest utmanande jag läst på många många år. Nästa 400 sidor av ett ordflöde som är gigantiskt. Varje mening måste läsas noggrant. Ingen dialog, bara beskrivningar av människor, platser och händelser. Han rör sig hela tiden i rummet och mellan verkligheten, drömmen och myten. Har finns inte mycket som liknar en traditionell romanstruktur. Efter 400 sidor kan jag knappast beskriva romanens handling och inte heller vad Cartarescu egentligen vill berätta även om jag har mina idéer om det.

Här finns huvudpersonen som heter Mircea, hans mor Maria, och romanens stora huvudperson Bukarest, Vi träffar på en mängd människor under olika perioder av Rumäniens historia,1970-talet under Mirceas uppväxt uppväxt, 1950 talet då modern växte upp men även tillbaka till förfäderna på 1800-talet. Och helt plötsligt befinner vi oss i New Orleans i fascinerade drömlik sekvens

Cartarescu väver samman sina stora kunskaper inom naturvetenskap och fysik, med religion och myter. Långa partier är som rena poesin fylld av många symboler symboler där fjärilen, den för triologin sammanhållande metaforen, återkommer i många olika skepnader, på olika sätt och i olika funktioner.

Det finns helt lysande passager och det finns passager som jag inte förstod ett ord av. Det finns helt realistiska passager och passager som är helt bisarra. Det är både mycket fascinerande och ibland mycket tröttande att läsa. Det stora flödet av ord och bilder gör att  berättelsen ibland tappar sitt driv framåt. Men jag blir samtidigt fascinerad. Två gånger bestämde jag mig för att lägga ned boken. För att dagen därpå fortsätta. Det finns ett sug i hans skrivande.
Inger Johansson har med rätta prisats för sin översättning. Helt enastående.

Detta är som sagt första delen i en trilogi. Kommer jag läsa vidare? Det får framtiden utvisa. Suget kan komma men det är en litteratur som verkligen kräver mycket av sin läsare.

Efter avslutad läsning kan jag inte låta bli att längta efter en lättläst  och spännande deckare som omväxling!
Dock jag skulle inte bli förvånad om Svenska Akademien ger honom ett pris i år när de skall dela ut två. På den nivån är Cartarescu.