HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN – DECKARE

the-tightrope-men-and-the-enemyDemond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagbilden och första scenen är något som jag kommer ihåg från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller, då på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag har under några år funderat på att läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.
Hemma hos mina föräldrar lästes det på sommaren gärna thrillers av den tidens kända namn, Alistair MacLean, Hammond Innes, Helen MacInnes och Desmond Bagley. Andra världskriget var inte långt borta och vi levde under det kalla kriget. Det fanns mycket material att ösa ur.
Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst. Jag kom att tänka på filmklassikern The Manchurian candidate.

Desmond Bagley

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa. Dessutom så är boken ett två pack så jag har The Enemy från 1977 att se fram emot!
Det kanske är dags att läsa om ”klassiker” som Macleans Kanonerna på Navarone och Åtta glas?
Inget ont om hederlig gammal spänning. Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

 

Annonser

EN NY STJÄRNA PÅ DEN SKOTSKA DECKARHIMLEN – JAMES OSWALD: FLICKOFFRET – DECKARE

oswald_flickoffret_omslag_inb_0James Oswald:
Flickoffret

”Natural Causes”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Gunilla Roos
400 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Flickoffret är James Oswald debut som deckarförfattare. En fårfarmare som blandar arbetet på sin gård med att skriva deckare.
När Oswald inte lyckades övertyga något förlag att ge ut boken så lade han ut den på Amazon för gratis nedladdning. Han bad också om £2.99 för stödja honom under skrivandet av hans nästa bok. Det blev en succé. Under en månad tankade 100 000 läsare ned den. Den recenserades av läsarna och fick många femstjärniga betyg. Då vaknade föralgen och han fick till slut ett fett kontrakt av Penguin.
Det säger en del om hur marknaden förändrats och hur svårt det är för förlagen att veta vad de skall satsa på. Han har hyttlats som den nye Ian Rankin och har utnämts till ”Crime fiction’s next big thing” i The Sunday Telegraph.
I Sverige har Modernista givit ut den vilket är ett kvalitetstecken!

Boken utspelar sig i Edinburgh. Vid renoveringen av ett gammalt förfallet hus hittas kroppen av en ung mördad flicka. Brottet är uppenbarligen ett ritualmord och visar sig vara begånget tillbaka i tiden. Samtidigt utreder den nyutnämnde kommissarien Tom McLean en serie ritualmord. McLean börjar ana att det kan finnas ett samband mellan dem och flickan i källaren.

James_Oswald_foto_David_Cruickshanks

James Oswald Foto: David Cruickshanks

Oswald debut är en välskriven och välkonstruerad historia. Personerna är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja läsa vidare. Hos Oswald finns inte mycket av samhälls- eller miljöskildringar, här är intrigen och lösningen i fokus, men det är så spännande att jag sögs med i boken. Läsningen gick väldigt lätt. Jag har dock lite svårt för de ockulta inslagen i boken men de är så liten del att jag störde mig inte så mycket på dem.

Det är bara att konstatera att detta är mycket lovande debut. Jag kan mycket väl tänka mig att följa Tom McLean och hans kolleger i de kommande böckerna.
På engelska finns det än så länge tre till och en fjärde på gång.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

EN LOVANDE DEBUT – EVA DOLAN: LÅNG VÄG HEM

dolan_lang_vag_hem_omslag_inbEva Dolan:
Lång väg hem
”Long way home” 
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning Carla Wiberg
413 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Modernista framstår mer och mer som ett av Sveriges mest intressanta förlag. Ett förlag som ger ut Antonio Lobo Antunes, Cees Nooteboom, Ismail Kadare, Virginia Woolf m.m. förtjänar all respekt. Men de seglar mer och mer fram som förlaget med den mest intressanta deckarutgivningen. Själv blev jag helt betagen av Peter Mays Svarthuset, en strålande bok. Nu har Modernista givit ut en omtalad debut, Eva Dolans En lång väg hem. Den första i en serie om poliserna Zigic och Ferreira.

Dolan är copywriter och nominerades redan som tonåring för Crime Writers Award för outgivna författare. Hennes debut har blivit en stor succé i England.

Migration är ett tema som mer och mer står i fokus i den politiska debatten, på svenska har det kommit ett antal uppmärksammade böcker senast Erik de Regueras Gränsbrytarna. Det sägs ofta att deckarlitteraturen ligger före vanlig skönlitteratur när det gäller att fånga samhällsförändringar. Temat i Dolans roman är just migration och människohandel, det fasansfulla slaveri som fattiga papperslösa flyktingar hamnar i när de flyr till Västeuropa för att skaffa sig ett bättre liv. Det är inte ett mysigt ”Morden i Midsomer- England” vi ser, utan ett skitigt, hårt samhälle där medelklassen är beroende av at det finns människor i slavliknande förhållanden som bygger deras bostäder och packar deras sallad.

Romanen inleds med att en immigrant hittas innebränd i ett trädgårdsskjul utanför en villa. Husets ägare säger att de inte känner honom, den mördade har ockuperat det och de har inte fått bort honom. De säger sig vara oskyldiga men Zigic och Ferreira anar ugglor i mossen. Undersökning leder oss in ett Englands mörka bakgårdar.

Det är en välskriven och snyggt uppbyggd deckare. Spänningen växer fram stilla och som läsare är det svårt att inte bli gripen av de förhållanden som hon beskriver. Dolan lyfter på locket till något som vi inte vill se. Ett samhälle vid sidan av med papperlösa, kriminella, prostituerade och de som profiterar på det.
Romanens svaghet är att personbeskrivningarna är ganska svaga och att Zigic och Ferreira är otydligt tecknade och därför lite ointressanta.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta blir en tv-serie för det mycket aktuella temat och den spännande historien skulle göra sig bra i det formatet. Mao inte alls oäven debut som både oroar och förströr.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE – ROMAN

the-cats-table

Michael Ondaatje (1943-)
The Cat´s Table
Utgiven 2011
360 sidor

Michael Ondaatje, den lankesisk-kanadensiska författaren, vann internationell berömmelse med romanen Den engelske patienten. För den fick han Booker-priset 1992. Boken filmatiserades och fick en drös av Oscars. Även jag såg och tyckte om den men kommer inte ihåg mycket av den.

Jag tror att första gången jag egentligen hörde talas om honom var på en resa till Irland. Jag träffade en familj från Sri Lanka som bott i Dublin i 25 år. Kvinnan, en psykolog, sade att Ondaatjes bok Running in the family (Resan hem) var en underbar beskrivning av livet på ön. Jag lade det på minnet men mer blev det inte. Ondaatje var ytterligare ett namn på den kilometerlånga listan över intressanta författare som säkert är mycket läsvärda men som jag aldrig kommer komma till. Inte förrän nu då det bestämdes att Kattens bord skulle bli nästa bok i bokcirkeln.

När jag själv inte väljer boken så är jag alltid både lite spänd och förväntansfull, undrande om jag kommer tycka om boken. Nu behövde jag inte oroa mig. Alla bokläsare känner nog igen känslan av att redan på första sidan känna att detta är något bra, lässuget kommer igång, den undrade kanske kritiska blicken väjer undan, du känner att du är i trygga händer. Det var något i omsorgen om det vackra språket, blicken, ja, magin som fångade mig direkt. För det är en bok fylld av magi han skrivit, barndomens magi

Boken utspelar sig 1954, på en båtresa  på passagerarfartyget ”Oronsay” från Columbo till London. Den 11-årge Michael, eller som han kallas Mynah, reser för att återförenas med sin mamma som han inte sett på ett par år. På båten blir han vän med bråkstaken Cassius och den lågmälde hjärtsjuke Ramaddhin. De är alla placerade på Kattens bord, det bord som ha lägst status på båten. Runt det bordet finns en färgstark samling individer. Mazeppa, barpianisten som varit i alla världens hörn och var med om det mesta i världen, sant eller påhittat, vem vet?, den hemlighetsfulla Miss Lasqueti, som transporterar hem duvor till England och visst har försänkning i Whitehall, Mr Daniels, en botanker som tagit med sig en hel trädgård nere i fartygets botten där det finns många växter båda farliga o ofarliga. Ja, jag skulle kunna fortsätta. Men de blir inga lustigkurrar även om det finns mycket humor. Det finns en kärlek och omsorg om karaktärerna som smittar av sig på läsaren.

Michael Ondaatje

Michael Ondaatje

De tre små killarna är längt ned hierarkin och ingen bryr sig om dem. Mynah har i och för sig en moster i första klass som skall hålla ett öga på honom, men hon är mer intresserad av sin bridgepartier och ägnar honom ett förstrött intresse. De utforskar hela båten från botten och in i första klass, lyssnar och lär och får var med om små och stora äventyr. Bland det mest fascinerade för den är varje natt då en fånge, troligen vid namn Niemayer, tas ut i sin kedjor för en nattpromenad.

Ondaatje gestaltar verkligen barndomens magi, just innan vuxenheten bryter in. Helt plötsligt så visar det sig emellertid att detta inte bara är en barndomsskildring. Vi får möta Michael, författare boende i Kanada!, i nutid och höra historierna om vad som hände efteråt med trion, hur denna resa påverkade deras liv, ja helt enkelt blev en upplevelse som formade dem. Skickligt väver Ondaatje ihop de olika tidsplaneran, romanen djupnar och tar verkligen tag i denna läsare. Ondaatje gjorde själv denna resa som 11-åring men hävdar att det mesta är glömt så det är allt igenom en roman, men så atmosfärrik som denna roman så är så var det nog en del som låg kvar.

Detta är inte det sista jag läser av Ondaatje, det var länge sedan jag fick en så stark lust att kasta mig över fler böcker av samma författare som jag just läst ut en roman av.

Kattens bord finns på svenska utgiven av Natur o Kultur i översättning av Nille Lindgren.

Här kan du se en intervju med Ondaatje om boken.
https://www.youtube.com/watch?v=x3xjNXN–j0

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA – ROMAN

for-in-de-dodaHilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström

412 sidor
Weylers förlag
Recensionexemplar

För andra sommaren på raken så blandar jag stor cykelsport med stor romankonst: Tour de France och Hilary Mantel!
Inte en oäven blandning. Och båda tar mycket tid!
Kampen i klungan för att hjälpa fram sin kapten kan lite långsökt få mig att tänka på likheten med det politiska livet som det skildras på film och i litteratur!

Här kan du läsa mina tankar om boken:
http://www.kulturdelen.com/2014/08/02/historisk-roman-for-in-de-doda/

 

 

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER – ROMAN

StonerJohn Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman, sparsmakad skrivet utan stora åthävor. En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
http://www.theguardian.com/books/2013/dec/13/stoner-john-williams-julian-barnes

Det är dock svårt att hinna läsa böckerna i den takt som jag köper dem så den var oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men jag vill att du själv upplever dem när du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv?  Det är en roman med mycken är en tragik och ofta mycket stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some felling for what he was doing, He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka, men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.Stiner nyrb

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Så bli inte misstänksam över alla hyllningar utan köp och läs! Williams är en bortglömd mästare.

 

 

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN – ROMAN

9789127135437_0_CLAIRE MESSUD (1966-):  
Kvinnan på övervåningen
”The Woman Upstairs”
Övers: Eva Johansson
Utgiven 2013
På svenska 2014
280 sidor
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta om det. ” Den som säger det är Nora Eldridge en 42 årig lärare och huvudperson i Messuds roman.

Claire Messud var ett okänt namn för mig fram till för ett år sedan då inför en New York-resa fick tips om att läsa The Emperor´s children som skall vara en mycket bra skildring av NYC efter 9/11. Det blev inte av, men jag påmindes om henne då denna roman kom ut samtidigt som jag var i stan. När jag såg att Natur o Kultur skulle ge ut den så frågade jag dem om ett ex som de vänligen skickade mig.

Nora är en kvinna mitt i livet. Hon beskriver sig som ”kvinnan på övervåningen”. Den som inte är med i centrum. Hon blev aldrig den konstnär som hon drömt om, hon fick träffade aldrig rätt man och fick barn som hon drömt om. Nej hon tog hand om sin sjuka, nu döda, mamma och gamla pappa, utbildade sig till lärare och är nu en grå medelålders kvinna. En sådan som ingen bryr sig, en gammal ungmö som det hette en gång i tiden. Hon bor bra i en välmående del av östkusten, har ett fast jobb som mellanstadielärare, vänner och en och annan pojkvän. En kvinnas som utifrån sett har det ganska bra, men ett kanske ett något trist liv.

En dag förändras Noras liv. In i hennes klass kommer den lille pojken Reza Shahid, var föräldrar skall bo tillfälligt i staden under ett år. De är internationella intellektuella globetrotters, Skandar, pappan är historiker och har fått ett stipendium på Harvard. Sirena, mamman, är en känd konstnär som arbetar med installationer. Nora blir helt betagen av dem, De släpper in Nora i deras liv. Hon blir barnvakt för Reza. Sirena (tänk på Odyssén) övertalar henne att dela ateljé så att de kan arbeta sida vid sida. Skandar tar henne på långa promenader där de diskuterar politik och samhälle. Nora blir förälskad och besatt av hela familjen.

Sirena får Nora att bejaka sitt konstnärskap. Men skillnaden kunde inte var större. Sirena arbetar på en gigantiskt installation där Nora hela tiden assisterar henne. Nora arbetar samtidigt på sin egna konst, små dioramor exakta avbildningar av några kända kvinnors hus bla Alice Neel, Edie Sedgewick och Virginia Woolf, kvinnor som begått självmord eller hamnat på hispan. Nora gör helt enkelt små dockhus. Där livet står stilla.

Claire Messud  Fotograf: Derek Shapton

Claire Messud
Fotograf: Derek Shapton

Hela hennes liv cirklar runt och igenom familjen Shahid. Hon blir levande genom dem, livet går i färg helt plötsligt. Hon behöver inte vara ”kvinnan på övervåningen” längre.

Romanen är en lång monolog efter katastrofen. När Nora har fått en visshet om vad hon egentligen betydde för familjen. Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket samtidigt som det är en mycket intensiv läsupplevelse. Prosan glider fram över sidorna i Eva Johanssons fina översättning.

Vi kommer in i Nora tanke och känslovärld. Som en seismograf som registrerar Messud allt. Messud gör henne så mänsklig. Det är ingen huvudperson som du kommer tycka om. Hon kan vara odrägligt själcentrerad och otrevlig i sin narcissistiska självupptagenhet, klängig i sitt behov av bekräftelse och vild i sin ilska. Men också fylld av styrka, ömhet och litenhet. Vi får helt enkelt ta emot henne som hon är, även om det inte alltid är vackert.

Titeln anspelar förstås på det kända begreppet ”the mad woman in the attic”. Att kvinnliga författare på 1800-talet endast kunde beskriva kvinnor antingen som ljuva eller som galna.

Det är också en roman om vad du är beredd att offra för konsten. Nora vågade inte men Sirena gör. Men är det värt det priset? Det är för övrigt fascinerade att läsa Messuds beskrivningar av de konstverk de båda gör. Oerhört fantasieggande.

När jag fick denna bok på posten så svor jag. Inte nu, jag hinner inte. Men jag får skylla mig själv när jag ber förlagen skicka till mig. Så jag började läsa. Boken tog ett strupgrepp på mig, tryckte upp mig mot väggen och släppte ned mig med en duns 280 sidor senare! Det var som att läsa en skarp psykologisk deckare. Skicklig så skruvar Messud åt snaran. Jag kippade efter andan när jag läste. Det var länge sedan jag läste något så här bra.

Har ni tänkt på att män skriver litteratur och kvinnor skriver kvinnolitteratur? Romaner skrivna av kvinnor recenseras nästan alltid av kvinnor om de inte nått Kerstin Ekman status. Som att de romaner som kvinnor skriver är till för kvinnor och förstås bäst av kvinnor. Det är inte romanen om människor som män skriver. Det är som om den förra boken jag recenserade, Kungens dag av Abdellah Taïa, främst skulle recenseras och förstås av homosexuella eftersom Taïa är det!

I alla fall blev denna medelålders man djupt tagen av denna mycket mänskliga roman. Det är en modig, hjärtskärande och naken roman. Det är som om du tar en av Alice Munros fantastiska noveller och allt det som du känner finns under ytan lyfter Messud istället fram och får det att brännas i huden på läsaren.

Avslutningsvis, en liten paradox: Claire Messud är nu ett av de tyngsta nya litterära namnen i USA. Dessutom är hon gift med James Wood, den synnerligen begåvade litteraturkritikern som av en del anses var den främste i världen. Jag kan tänka mig att de skulle de kunna bli samma projektionsyta som Shahids blir för Nora. Om ni läser här förstår ni.

http://www.vulture.com/2013/04/claire-messud-and-james-wood-on-the-woman-upstairs.html

 

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN – ROMAN

mot fyrenVirginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning: Ingalisa Munck och Sonja Bergvall
Utgiven 1927
260 sidor

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet. Fast när jag tänker efter så är det kanske inte är så märkligt. Det är inte lätt författare. Tack vare bokcirkeln så fick jag vidga min litterära horisont.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag inte skulle hinna läsa klart den till bokcirkelns träff.  Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att jag egentligen känner att jag borde läsa den en gång till innan jag sätter mig och skriver om den. Det är definitivt en bok som vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar. I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det.
Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret.
I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna och genom deras olika tankar och synssätt vävs bilden fram.

Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner, möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade likande somrar fast i Cornwall.

Hon skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen fått läsa Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa  sig i denna utmärkta roman.

Nästa gång jag läser den blir det i original och med gott om tid på mig!

ANDRA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: THE LEWIS MAN – DECKARE

lewisman300Peter May (1951-)
The Lewis Man
Utgiven 2012
400 sidor

Hur följer man upp en succé? När Peter May efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckade få Svarthuset utgiven så blev det en internationell succé. Jag läste boken med mycket stort nöje. Och jag ville genast läsa del två i triologin.

Hur lyckas han? Ganska bra men det är inte en fullträff som den första. Läsningen av denna bok får mig att tänka på det som är deckargenrens möjlighet men som kan bli dess problem. I den första boken så blev jag helt betagen av skildringen av människorna och naturen. Det var en skickligt snickrad intrig, men kanske inte det som var den stora behållningen.
Att läsa del två är att återvända till något tryggt. Du känner karaktärerna dem och är intresserad hur det går för dem. Men den första upptäckarglädjen är nu passerad.
Genom att återanvända människor och miljöer finns stora möjligheter till fördjupning, men om författaren inte lyckas så blir det snarare lite ointressant. Mer av samma. Vilket i och för sig för många läsare är gott nog!

Jag hade lite svårt att komma igång. Kände att nu är stigarna upptrampade. Historien fångade mig inte förrän en bit in i romanen. Sedan tar det fart och blir riktigt spännande och ganska gripande.

Eftersom det är en deckare tänker jag inte skriva något om handlingen, för det hade jag inte själv velat veta. Jag kan säga att många av kvaliteterna finns kvar, ffa skildringarna av naturen och var religionen gör med samhället, men det är inte lika upphetsande som första boken. Men listan över hemskheter som begåtts i guds namn får ytterligare en både hemsk och upprörande post.

Missförstå mig inte, som deckare är den inte alls dum och jag har redan beställt den tredje delen. Men jag tror jag väntar lite med att läsa den. Så jag hinner bli sugen på att ge mig ut i fantastiska landskapet igen.

Här kan du läsa vad jag skrev om Svarthuset.

south uist beach

En strand på South Uist

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

may_svarthuset_omslagPeter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Deckare läser jag inte alltför ofta, men denna fångade min uppmärksamhet. När jag väl satte tänderna i den så kunde jag inte sluta.
Underliga äro Herrens vägar. Svarthuset först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den the Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av televison och en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse . Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsinhet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möte mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig, som jag inte tänker avslöja mer om, är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Boken är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning  fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och den häpnadsväckande naturen påverkar deras sätt att leva  Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen och det förtog inte läsningen utan tillförde. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse…

An sgeir

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är jakten mycket ifrågasatt, och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i triologin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

peter_may_1_1

Peter May

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD – ROMAN

Öppen stadTeju Cole (1975-)
Öppen stad
”Open city”
Utgiven 2011
På svenska 2013
Övers: Erik MacQueen
300 sidor
Vinnare av Hemingway Foundation/PEN Award
Recensionexemplar

Tejo Coles debutroman har höjts tills skyarna ända sedan den publicerades 2011. Efter att ha avslutat läsningen så är det bara att instämma i hyllningskören. Detta är en remarkabel debut. Att redan i sin första roman kunna skriva på denna nivå, då har vi förhoppningsvis mycket spännande att se fram emot ifall musan står honom bi.

Att beskriva romanen är både enkelt och svårt för det är inte en traditionell roman. Det är snarare en blandning av en roman, reseskildring och essä. Huvudpersonen Julius bor i New York där han gör sin specialistutbildning inom psykiatri. Julius kommer från Nigeria men hans mamma är tyska. Nyligen blev han dumpad av sin kvinna och lever ensam.

För att få en motvikt till de hetsiga dagarna på sjukhuset går han långa promenader i New York. Romanen består av dessa promenader, Julius tankar och iakttagelser, möten, blandat med tillbakablickar från barndomens Nigeria.
Mitt i romanen så åker han fyra veckor till Bryssel där han gör att lamt försök att finna sin tyska mormor. Hon bor troligen där. Julius har inte träffat henne på länge då hans mor brutit kontakten med mormor. Även i Bryssel vandrar han runt, pratar med människor…
Det är inte alltid lätt följa Cole. Har refererar ymnigt till litteratur, konst och musik (allt ifrån Cannonball Adderley till en lång utläggning om Mahler). Det var mer än en gång som jag fick ta hjälp av min Ipad!

Romanen skildrar världen och ffa New York efter 9/11, men indirekt.
Julius möten och de situationer han hamnar i påminner oss om den globala värld vi lever i och de oerhört komplexa frågor kring tillhörighet, etnicitet och klass som det väcker. Men tro inte att detta är en budskapsroman. Frågorna är alldeles för komplexa och mångfacetterade för det, men det får dig som läsare att reflektera.
Julius har som genom sitt yrke har hög social status men pga. av sin hudfärg och bakgrund inte helt accepteras i det samhälle han lever i. Julius är en ensam iakttagare som inte hör hemma någonstans. Han är inte nigerian, tysk eller amerikan. Han är allt det och inget av det.
Jag känner igenom hela romanen hur han svävar. Cole har gjort honom till psykiater, ett yrke som så mycket handlar om att tolka och där det är så mycket som inte går att få en klarhet i till skillnad från om han varit kirurg.

Cole gör oss också hela tiden medvetna om historien. Vi kommer tex. till delar av Manhattan och får glimtar ur de svartas plågsamma historia. Nutiden finns inte i ett vakuum utan är en fortsättning på det som skett och som vi måste förhålla oss till.

Romanens huvudperson är egentligen inte Julius utan New York!

Vad är det som gör denna roman så bra? Cole har ett njutbart och vackert språk, i fin översättning av Erik MacQueen, som lätt flyter över sidorna, men samtidigt finns det så mycket tankar på varje sida att du får inte ha för bråttom. I en intervju sade han att han var en stor poesiläsare. Det förvånar mig inte då hans bilder ofta är både pregnanta och har en lyrisk resonens.  Cole tränade upp sin iakttagelseförmåga under sina konststudier. Han är också verksam  inom ”street photography”. Denna skarpa iakttagelseförmåga har han förvaltat mycket väl i denna roman. Detta är en mycket rik bok som går att läsa mer än en gång.
Det var extra roligt för mig som var i New York i våras och hade varit på flera av de gator som Cole beskriver.

För mig handlar romanen om att 9/11 så kan vi inte ta något för givet, vi lever på ett gungfly där vi bästa fall försöker göra vad vi kan för att tolka och förstå en allt mer obegriplig värld. Och att vi egentligen famlar i mörkret hela tiden.
Det är den första roman i den globala kanon som växer fram nu som jag läser. Jag tycker det är oerhört spännande och jag kan faktiskt säga att jag ser lite annorlunda på världen efter att ha avslutat denna roman. Det är inte lite det!

Tack till Natur o Kultur som skickade mig boken.

NOBELPRISET 2013 – ALICE MUNRO: BRINNANDE LIVET – NOVELLER

9789173894210_200_brinnande-livetALICE MUNRO (1931- )
Brinnande livet
”Dear Life”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Rose-Marie Nielsen
304 sidor

Alice Munro var ett mycket populärt val. En redan läst och älskad författare som nu får en ännu större och mycket välförtjänt läsekrets. Själv var min första kontakt med henne Kärlek, vänskap hat som jag tyckte mycket om. Jag skrev om den här.
https://entravebocker.com/2011/10/27/alice-munro-karlek-vanskap-hat/

Jag har sedan dess tänkt att läsa henne igen men det behövdes ett nobelpris för att jag skulle ta tag i det!

Denna fina bok består av 14 noveller vara de fyra sista är självbiografiska, ”in feeling, though not, entirely so in fact” (sid 255).
En skillnad, om jag minns rätt, är att berättelserna i denna bok oftare utspelar sig under första halvan av 1900-talet, medan i Kärlek Vänskap Hat är det nutid. Det är kanske en naturlig konsekvens av att detta är hennes sista bok, att hon blickar tillbaka och hämtar sitt stoff.

Samlingen börjar starkt med några riktigt fina noveller fyllda av det som gör Munro till en så bra författare. Sedan fanns det någon novell mitt i som inte fångade mig lika mycket.
Det är de sista fyra självbiografiska novellerna, som jag tycker är bokens svagaste del. Det är lite anonyma berättelser som inte tog tag i mig trots att hon skriver: ”I I believe they are the first and last –  and the closest – thing I have to say about my life” (Sid 255). Munros lägstanivå är dock mycket hög, men sammantaget håller jag håller Kärlek Vänskap Hat högre än den här samlingen

Det är svårt att skriva något som inte redan skrivits om henne. Alla skriver om hennes fantastiska förmåga att få in en roman på 20-30 sidor, hur skicklig hon är på att expandera och komprimera tiden i sina elegant ihopsatta berättelser. Hur hon ger det vardagliga ett sällsynt djup.

Det som jag ofta tänkte på är att hon osäkrar verkligheten. Vad vet vi egentligen om våra liv och de människor vi delar vår vardag med. Det får mig att undra, med lätt oro, om jag en dag, oväntat och oombett, genom en blick, ett ord eller en händelse, inser att något var inte alls som jag trodde. Att under ytan fanns det något jag inte sett eller förstått. En både spännande och otäck tanke.

Jag läste större delen av boken i original. Munro är inte svår på engelska. Det finns troligen, eftersom hon är så subtil, nyanser som vi som inte har det som modersmål missar. Jag läste den andra halvan i Rose-Marie Nielsens sedvanligt pricksäkra översättning. Så känner du dig osäker på engelska så kan du lugnt njuta av Munro på svenska.
För läsa Munro det skall du!

Istället för att skriva mer av det som alla andra skriver så gör jag det lätt för mig och citerar Peter Englunds fina tal till henne. Jag tycker det fångar hennes författarskap väl.

Hämtat från Peter Englunds blogg
http://akademiblogg.wordpress.com/2013/12/13/mitt-tal-till-alice/

Mitt tal till Alice
by Peter Englund

Jag har fått några förfrågningar rörande det tal jag höll till och om Alice Munro under prisceremonin i tisdags. Här är det:

Det kan verka som en paradox men är egentligen helt logiskt: det vi kallar världslitteratur är i regel fast förankrat i det lokala, och enskilda. Alice Munro tecknar i sitt författarskap med närmast antropologisk exakthet en igenkännlig och stilla vardagsvärld med dess trygga yttre rekvisita; hennes motsvarighet till William Faulkners Yoknapatawpha County heter sydvästra Ontario, för det är där, i det platta kanadensiska jordbrukslandskapet med dess breda floder och till synes intetsägande små städer, som de flesta av hennes noveller utspelar sig. Men lugnet och enkelheten är på alla vis bedrägliga.

 Den yttre världens trygghet är alltid skenbar hos Alice Munro. Där öppnas portaler till en inre värld, där motsatsen gäller. Munro skriver om det som brukar kallas vanligt folk, men hon kan tack vare sin intelligens, medkänsla och häpnadsväckande uppfattningsförmåga ge deras liv en märklig värdighet, ja återupprättelse, i det att hon visar hur mycket ovanlighet som kan rymmas i det där sprängfyllda tomrummet Det Vanliga. Det triviala och trista flätas samman med det häpnadsväckande och outgrundliga. Men aldrig till priset av det motsägelsefulla. Om man inte tidigare fantiserat om okända människor man ser på bussen, börjar man göra det efter att ha läst Alice Munro.

 Hennes noveller bygger i ringa utsträckning på yttre dramatik. De är ett känslornas kammarspel, en värld av tystnader och lögner och väntan och längtan. Det riktigt stora sker inne i hennes personer. Den största smärtan förblir outtryckt. Hon har som få andra intresserat sig för de tysta och tystade, för de passiva, för dem som väljer att inte välja, lever vid sidan om, smitarna, förlorarna. De skrankor som finns i kön och klass är aldrig långt borta i hennes texter.

 I den mentala topografi som är Munros egen är det som kunde ha skett inte sällan lika viktigt som det som verkligen skedde. Centralt är allt det där som personerna inte kunde eller ville förstå, där och då, men som först långt senare står uppenbarat, i bästa fall epifaniskt. Hon visar att vårt allra innersta i princip är onåbart för andra människor, och ofta även undflyr oss själva – förrän det är för sent.

 Kompromisslöst demonstrerar Alice Munro att kärleken inte ofta räddar oss eller skänker en lycka att lita på, och att få saker kan så förgöra oss som våra egna drömmar. Sexualiteten finns där städse, dess kraft är drabbande, men inte sällan blind, till och med förödande. Även om verklig lycka kan uppstå, ofta på ett bakvänt vis, förblir människorna sällan ostraffade för sin tro på den romantiska kärleken.

 Detta kunde bli outhärdligt mörkt, plågsamt till och med, om det inte varit för att hennes genomborrande klarsyn samsas med något som jag i brist på bättre måste kalla ömhet. Läser man nog mycket av Alice Munros verk, kommer man i någon av hennes noveller förr eller senare att stå ansikte mot ansikte med sig själv; det är ett möte som alltid lämnar en omskakad, inte sällan förändrad, men aldrig förintad.

 I Alice Munros noveller samspelar det skenbart prosaiska ytplanet på ett intressant vis med hennes sätt att skriva och hennes egenartade berättarteknik. Den minimalistiska stil som möter oss är ren, klar, subtil och förbluffande precis. Det är en utmaning att hitta ett umbärligt ord eller en överflödig fras. Att läsa en text av henne är som att se en katt gå över ett dukat middagsbord. Ofta kan en kort novell täcka decennier, sammanfatta ett liv, allt medan hon skickligt rör sig mellan olika tidsplan. Inte undra på att Alice Munro ofta förmår säga mer på 30 sidor än vad vanliga romanförfattare ej förmår på 300. Hon är en ellipsens virtuos, och – som Akademien sagt i sin korta motivering – den samtida novellkonstens mästare.

 I denna sal har genom åren rader av framstående vetenskapsmän mottagit sina välförtjänta belöningar för att ha löst någon av universums eller vår materiella existens stora gåtor. Men ni, Kära Alice Munro, har som få andra kommit nära att lösa det största mysteriet av dem alla, det mänskliga hjärtat och dess nycker.

 Svenska Akademien lyckönskar er varmt. Jag ber nu Jenny Munro stiga fram för att i sin mors ställe ta emot 2013 års Nobelpris i litteratur ur Hans Majestät Konungens hand.

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA – ROMAN

KanadaRICHARD FORD (1944-)
Kanada
Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka.  Dörren till ditt förflutna har stängs,  det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Du börjar och inser att du helt plötsligt läst 20 sidor. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

Richard Ford

Foto: Erwin Elsner

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM – ROMAN

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Utgiven av Brombergs i serien Nobelklassiker

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretensiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med  Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var sådan böcker som jag läste som ung pretentiös litterär snobb (!) i början  av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.

När nu en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt har negerblod i sig  så överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantagägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.

För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

Faulkner

Foto: AKG/Scanpix

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

WaldenHENRY DAVID THOREAU (1817-1862):
Walden
Översättning: Peter Handberg
Utkom 1855
På svenska i nyöversättning
2006
410 sidor

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
När vår nya medlem i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa den så blev det blir ett avsteg från att läsa skönlitteratur. Jag protesterade emellertid inte då Walden är en av de stora klassikerna i amerikansk litteratur av närmast kanoniska mått. Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt så var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter, och vara fri. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. Utan att han jämfört med originalet som måste översättaren Peter Handberg gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern!

För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Han är visst en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via Facebook eller e-post när jag skrivit ett inlägg. Se på högermarginalen på sidan.

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL – ROMAN

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Pusst! 650 sidor. Tättryckta. På en engelska som var så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt så välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman men okänd för mig, en berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.
Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Där har ni förklaringen till att det var ett tag sedan jag lade ut en recension. Dessutom tog Tour de France en del tid! Var det värt det? Absolut. Annars hade jag inte fullföljt läsningen. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, så blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed som gick från att vara den lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet är verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

Det bästa betyget är väl ändå att jag med spänning ser fram emot att läsa Bring up the bodies och den avslutande The Mirror and the Light som förhoppningsvis kommer 2015.

Här kan du lyssna på Hilary Mantel prata om sina böcker tillsammans med den alltid skicklige och trevlige John Mullan på Guardian Books podcast.

Nästa bok blir också en historisk roman men modernare historia och i en annan del av världen. Det är en bok som kommer ut i augusti som förlaget vänligen skickat till mig för att recensera. Den verkar mycket intressant.  Vill du veta mer så ha koll på blogg nära dig.

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via facebook eller e-post när jag lägger ut något nytt. Se på högermarginalen på sidan.

Hilary Mantel

Hilary Mantel

EN MÅNGFACETTERAD BERÄTTELSE FRÅN ÖSTAFRIKA – ABDULRAZAK GURNAH: PARADISET – ROMAN

ParadisetAbdulrazak Gurnah (1948-):
Paradiset
Originaltitel: Paradise
Översättning av Helena Hansson (Hemsida)
Utkom 1994
På svenska 2013
260 sidor
Celanders förlag
Läst i min bokcirkel

”Först pojken. Han heter Yusuf och under sitt tolfte levnadsår lämnade han plötsligt sitt hem. Han mindes att det var under torrtiden, när varje dag var likadan som den förra. Blommor slog oväntat ut och vissnade igen. Märkliga insekter kilade fram under stenar och pinades till döds i det brännande solskenet. Solen fick träden i fjärran att darra i luften och husen att skälva och kippa efter andan. Dammoln steg vid varje klampande steg och en kärv stillhet rådde under dagtid. Skarpt avgränsade ögonblick som dessa såg han framför sig från den tiden.”

Detta är första stycket i en mycket fin roman av Abdulrazak Gurnah, en författare från Zanzibar som sedan 20-års åldern bor i England. Gurnah har skrivit ett antal romaner på engelska och är professor i litteratur vid universitet i Kent.
Romanen var på ”the short list” både för Booker-priset och The Whitbread Award i England

Det är en ”bildningsroman” om Yusuf och utspelar sig i Tanzania före första världskriget
Yusuf blir hämtad av farbror Aziz som skall ta hand om honom. Farbrodern visar sig snart inte vara hans farbror utan Yusuf är betalningen för en skuld hans far har till den framgångsrike köpmannen. Han får bo hemma hos Aziz och arbeta tillsammans med en annan slav, Kahlil, i butiken. En varm vänskap uppstår.

Farbror Aziz har en trädgård som Yusuf mer och mer kommer att intressera sig för och där han försöker få trädgårdsmästaren att ge honom tillåtelse att hjälpa honom. Det är hans paradis.

Yusuf är en känslig, osäker person med stor fantasi, undrande och osäker inför världen runt honom. Efter att Yusuf har arbetat i butiken ett par år så tar Aziz med honom på en expedition inåt landet för att sälja och köpa varor. Det är en expedition fylld av fasor sjukdom och elände. En förändrad Yusuf kommer tillbaka till sitt paradis. Men han är inte den samme och romanen får ett oväntat med samtidigt logiskt slut.

Jag hade aldrig dykt på denna om inte vi tagit upp den i bokcirkeln. Jag fastnade i den redan i första stycket som visar vilken språkbehandling och poetisk känsla Gurnah har. Helena Hansson har gjort ett mycket fint jobb och överfört romanen till en mjuk och följsam svenska.

Gurnah målar upp en hel kultur i Östafrika just när imperialismen börjar göra sitt intrång. En kultur rik på folkslag, olika religiösa riktningar, myter och berättelser, ett stort handelsutbyte med omvärlden ffa Indien. Vi möte många särpräglade karaktärer och helt unika miljöer. Naturbeskrivningarna är hänförande.
Han öppnar upp ett helt nytt landskap inför min blick och jag känner transporterad dit. Inte som en vit västerlänning som med kikare betittar de kuriösa människor i Afrika utan men en närhet och skönhet som känns i kroppen.

Det en mångfacetterad historia många vacker klangbotten. Han är inte på något sätt svårläst och det finns ett naturligt sug i berättelsen.

Det är en global värld som han visar upp, långt innan det begreppet fanns. Det visade sig konkret hur global världen kan vara när jag frågade min kollega född på Zanzibar om han hade hört talas om honom. Då svarade han. Jag känner honom, han var klasskamrat med min bror.!!

Gurnah är en mycket fin författar och jag kommer säkerligen kommer återvända till hans författarskap  Det är glädjande att det finns förlag som Celanders som vågar satsa på författare som Gurnah. Hoppas han får många läsare.

Prof.-Abdulrazak-Gurnah-photo-300x282

Abdulrazak Gurnah

EN AMERIKANSK KLASSIKER – F. SCOTT FITZGERALD: THE GREAT GATSBY – ROMAN

Gatsby

F. Scott Fitzgerald: (1896-1940)
The Great Gatsby
Utgiven 1926
180 sidor

Det är mycket Gatsby nu. Förra veckan hade Baz Luhrmans filmatisering premiär i USA och du kan läsa artiklar om Gatsby överallt.
Det är en av de stora, om inte den stora, amerikanska klassikern under 1900-talet. Den har legat på mitt nattduksbord under hela våren men det blev inte av att jag läste den förrän under min resa till New York som visade sig sammanfalla med premiären.

Det är inte en mäktig roman utan en tunn liten sak som du kan läsa i 2 sittningar om du vill. Det också en ganska enkel handling och ändå har den något som fångat det amerikanska medvetandet under senare delen av 1900-talet.
Det var inte så när boken kom ut. Recensionerna var på det hela taget ljumma, även om TS Eliot lovordade den i ett brev. När Gatsby dog endast 44 år gammal, bla som en konsekvens av ett kraftigt alkoholmissbruk, så hade han kvar böcker från förlaget. Nu så finns den ständigt tillgänglig och jag har för mig att jag läste någonstans att den säljs i en halv miljon exemplar varje år.

Något kort om historien. Nick Carraway, bokens berättare lämnar det lantliga Mid-West och flyttar till östkusten för att arbeta. Han får tag på ett litet hus på Long Island. På en middag hos sin släkting Daisy Buchanan, som är gift med den stenrike buffeln Tom Buchanan, så får han reda på att han är granne den mystiske Jay Gatsby. Gatsby ordnar de mest fantastiska fester, ditt alla, bjudna som objudna, kommer.

Nick bli inbjuden på dessa fester och lär känna den gåtfulle Gatsby, en person om står för allt som Nick avskyr, men Nick charmas.

”If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him, some heightened sensitivity to the promises of life, as if he was related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of “creative temperament” – it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it its likely I shall never find again”.

Boken är en lång återblick och vi lär känna Gatsby allteftersom Nick lär känna honom. Men samtidigt så lär vi inte känna honom. Fitzgerald beskriver honom knappt. Han förblir lite av en mytisk gestalt. På direkta frågor om vem han är eller vad han gjort  ger han alltid undanglidande svar. Har han legat vid Oxford, har han varit i armén? 
Allt eftersom förstår vi att allt han skapar, den nya identiteten, hans förmögenhet, alla fester och all prålighet är för att vinna tillbaks sin ungdomskärlek Daisy.
Gatsby kommer från enkla förhållanden och hade inte möjlighet att gifta sig med henne ideras ungdom. När han kom hem efter att ha tjänstgjort i kriget finner han att Diasy gift sig med den  Tom. När de nu återigen träffas så sätts en kedja av händelser igång som leder till den djupaste tragedi för alla inblandade.

Gatsby är en roman om den amerikanska drömmen, om att du i varje ögonblick kan skapa dig själv, glömma ditt förflutna och bli en ny person, en self-made man. Jay Gatsby har gått från enkla förhållanden till enorm rikedom. Gatsby är föregångare till Don Draper i Mad Men, en man med en påhittad och förljugen identitet som skapar den amerikanska drömmen.
Är Gatsby är ”great” kan man verkligen fråga sig? Knappast, hans rikedomar kommer från en smutsig kriminell verksamhet. I mina ögon är ingen hjälte men det som är stort hos honom är hans starka kärlek till Daisy.

Denna bok sägs ju vara den bäst fångar The Jazz Age, tiden efter första världskriget då jazzen kom, ungdomarna bröt sig loss från gamla konventioner, det var glamoröst, det fanns pengar, och depressionen 1929 fanns inte en som en möjlighet. Scenerna från olika fester och parties är mycket väl gestaltade. Jag sveptes med som läsare, men kände hela tiden en vantrivsel. Det här var ju människor som inte brydde sig om något annat än sig själv och att vara på festen. Det som räknades var att du var där. Där fångar Fitzgerald något som gör att boken känns relevant även idag. En hysterisk kändiskultur, där man är känd utan att ha presterat något mer än att synas i rätt sammanhang och att det är det som är något värt. Själv kände jag bara hur tragiken väntade runt hörnet. När den väl slår till så fanns endast Nick kvar. Alla andra lämnade det sjunkande skeppet.

Fitzgerald, som själv levde ett mycket glamoröst liv, var trots allt en socialt medveten författare. I romanen ser vi hur de rikas omedvetenhet och självgodhet drabbar de som inte är på rätt planhalva.

Det är paradoxalt att en historia som snarare beskriver den amerikanska drömmen som en illusion och en tragedi blivit den stora amerikanska romanen. Dess storhet ligger ffa är Fitzgeralds fantastiska språk. En elegant och mångskiftande prosa som beskriver med en poetisk precision både yttre och inre skeenden.

Det är en roman om en förgången tid men samtidigt aktuell. Vi kanske lever på 20-talet med det enorma överflöd och överkonsumtion som vi har i delar av världen, i en ytlig kändiskultur, som i allt högre grad handlar om att bli self-made, att vara ditt eget varumärke  och som inte tror att en ny crash à 1929 kan stå för dörren.

Romanen som är sagt en återblick och som sådan mycket skicklig konstruerad..Att fånga detta på film är inte enkelt. Att fånga det pråliga det är ingen konst. Men allt det som gör denna roman så läsvärd det kommer man inte åt på film. Den är så välskriven så jag skulle kunna läsa om den bara för att få njuta av språket igen.

BBC har ett utmärkt radio program BBC World Book Club.
Senaste avsnittet är initierad diskussion om boken med bla författaren Jay McInerney. http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/wbc/all
Ett tips är att läsa boken innan om du inte vill veta lite för mycket om handlingen!

EN DJUPDYKNING NED I MANHATTANS LOWER EAST SIDE – RICHARD PRICE: LUSH LIFE – DECKARE

Lush life

Richard Price (1947-)
Lush Life
Utgiven 2008
450 sdor
Som ljudbok 11 cd:s
Uppläsare Booby Cannavale

Richard Price är en amerikansk deckar- och manusförfattare. Price har ett par böcker bakom sig och är även verksam både inom film och tv. Han har skrivit flera filmmanus. I Sverige är han nog mest känd för ”Sea of Love” med Al Pacino i huvudrollen.  Price har även avsnitt till ”The Wire”, som jag likt många andra höjer till skyarna som bland det bästa som gjorts på tv.

Kort om handlingen. Eric Cash, en ung man med kulturella ambitioner, och vem har inte det i New York, har inte riktig kommit rätt livet utan arbetar på ett restaurang i Lower East SIde på Manhattan. En kväll så går han och två bekanta på en krogsväng. Väl runda under fötterna så blir de utsatta för ett rånförsök. Det går snett och hans kamrat Isac Marcus skjuts till döds. Det är mitt i natten, det är mörkt, vittnena är få. Ett av vittnena pekar ut Eric som gärningsmannen.

Polisen Matty Clark har hand om utredningen. De utsätter de Eric för hårda förhör. Det framkommer snart är Eric inte gärningsmannen. Och nu står de där utan någon egentlig ledtråd. De börjar famla i mörkret.

Boken Lush Life blev jag i flera gudieböcker rekommenderad som läsning inför min New York-resa. Jag fick dock problem när jag började läsa den. Det sägs att tv-serien The Wire inte gick hem hos den vita medelklassen för att de inte förstod språket. Och jag fick kämpa. Att läsa polisslang á la New York är inte det lättaste. Om man skummar recensionerna på Amazon så ser man att även engelsktalande inte har det så lätt. Så jag lade ned boken.

Richard Price

Richard Price

Jag insåg efter ett tag att jag ville ge den en andra chans och undersökte om den fanns på svenska. Det gjorde den inte, men väl som ljudbok i uppläsning av Bobby Cannavale. Det var en märklig upplevelse. Eftersom jag sett timvis med deckare så var idiomet så bekant att det gick mycket lättare att lyssna. Jag fastnade inte i enstaka ord och Cannavales gestaltning gjorde att jag förstod mer än när jag läste. Cannavale har just den amerikanska engelska som vi är så vana vid från The Wire, Sopranos m.m. Han är ett klockrent val.
I början växlade jag lite, men så fort jag läste så var det kämpigare och jag hörde ändå Cannavales röst och gestaltning. Så efter mindre än halva boken så gick jag över till att lyssna på det. Så detta blev min första ljudbok. 

Bobby Cannavale

Bobby Cannavale

Vad var det jag läste och hörde? Price bok är rubricerad som en deckare men som sådan är den inte så lyckad. Price använder formen för att beskriva Lower East Side, en genom historien mycket invandrartät stadsdel som genomgått många förändringar och nu är på väg att gentrifieras. Under utredningens gång möter många ur denna kulturella smältdegel med dess motsättningar. Afro-amerikaner, kineser, spansk-talande från olika regioner. .

Som i många andra deckare så är ett tema Matty Clarks kamp med hierarkierna. Han får kämpa för att hålla utredningen vid liv. Det finns så lite att gå på, den har så lite nyhetsvärde, så den bortprioriteras. Medan Matty som blivit djupt engagerad i fallet och Isac Marcus familj gör att l för att driva på den. Skildringen av sorgeprocessen hos offrets familj är en tongivande del av andra halvan av boken.

Price är en mycket skicklig författare. Price skriver fantastisk dialog som inte blir sämre av Cannavales mycket fina uppläsning. Price skapar trovärdiga och gripande gestalter som stannar kvar längre än vad de oftast lätt glömda deckarfigurerna brukar göra.
Price lyckas också levandegöra Lower East Side. Det var riktigt spännande för mig att för några dagar sedan att går runt bland gatorna är romanens centrum, Eldridge Street, Delancy m.m.

Men tyvärr så tappar han lite av fokus. Historien dras ett varv eller två för långt. Och han hade kunnat stryka några sidospår som inte känns relevanta.
Det är som om han tappar intresset för själva deckarhistorien i mitt i gestaltandet av hur Isacs död präglar människorna i hans omgivning. När fallet till slut löses så är det som av en tillfällighet. På något sätt måste det ju historien avslutas!

Dessa kritiska anmärkningar fråntar dock inte boken många av dess fina kvaliteter. 

Platsen för brottet.27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

Platsen för brottet. 27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

OM DET PALESTINSKA FOLKETS ÖDE. EN VIKTIG MEN TYVÄRR UNDERMÅLIG BOK – SUSAN ABULHAWA: MORGON I JENIN – ROMAN

Morgon-i-Jenin-Susan-AbulhawaSusan Abulhawa (1970-):
Morgon i Jenin
Orginaltitel: Morning in Jenin
Översättning av Niclas NIlsson
Utkom 2010
380 sidor
Norstedts

Jag får erkänna det, jag fick verkligen kämpa med denna bok. Flera gånger så var jag på väg att avsluta den i förtid. Men då vi skulle läsa den i vår bokcirkel så kämpade jag på.

Morgon i Jenin är en bred krönika över en palestinsk familjs öde under israeliskt styre från 40-talet och framåt. Det är Susan Abulhawas debut och är säkerligen löst kalkerad på hennes liv. Likt romanens huvudperson så lever hon i USA där hon är verksam inom naturvetenskap.
Det är en smärtsam berättelse fylld av så mycket krig, sorg, elände men även kärlek och gemenskap. Den utgår ifrån verkliga händelser i det palestinska folkets öde, många av dem så fruktansvärda att det är omöjligt att inte bli berörd och förfasas. Det är en mycket viktig bok då sätter fokus på ett folks lidande som inte skildrats i litteraturen tidigare.

Men det är en riktigt dåligt skriven bok. Den börjar lovande. De första sidorna tar tag i mig men sedan så börjar jag förtvivla mer och mer. Har hon inte haft någon redaktör? Boken är klichéfylld, överlastad med metaforer som inte handlar om att det är en annan kultur som jag inte begriper mig på utan att det helt enkelt inte är bra skrivet. Det finns passager som är så platta så jag kippade efter andan. Personskildringen fyrkantig och onyanserad. Något parti kändes som en tonårsbok för flickor. Ett annat som någons oredigerade dagboksanteckningar. Det finns flera intressanta teman som inte utforskas utan det kastas bort. Intressanta konflikter som inte tas om hand om av författaren. Boken spretar.
När jag ventilerat mina åsikter för några som har läst den så har de undrats vad jag är för en hård och kall person som inte tycker om denna bok. Det är ju en så GRIPANDE berättelse.

Efter avslutad läsning finns det många bilder kvar och en ilska över den fruktansvärda situation det palestinska folket befinner sig i nu och hur närmast olöslig den konflikten verkar var ffa med den av nuvarande ledning förda politiken. Men som litteratur är det sekunda vara. Jag är mycket förvånad över de höga betygen som finns på boken omslag från en del kritiker.

Med en regissör som inte fastnar i det sentimentala så kan detta bli en riktigt bra tv-serie. För det finns många berättelser i boken att spinna på. Tyvärr är inte Abulhawa en författare som kan göra god litteratur av det. Att det ändå är en bok som behövs förstår jag då den översatts till 19 länder. Det finns vrede över det öde som drabbat och drabbar det palestinska folket som gör detta till en trots allt viktig bok.

ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL – REPORTAGE

born to runChristopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
2009. Översättning av Johan Nilsson

350 sidor

För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.

Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.

Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket , långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.

Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen , Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren

Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil , 8 mil , 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.

Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar  under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.

Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.

Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.

McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie so funnit sin nya religion

Till slut fick boken mig att undra om det har varit bra för mig att ha hålfotsinlägg som jag haft sedan 1982. Det har enligt McDougall troligen bara gjort det värre. Det är nog dags att pensionera dem!

Hår kan se du se en en rolig föreläsning av McDougall.

PS.
Nu har jag inte haft mina inlägg på flera dagar och mina fötter känns bättre…..! DS

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING – MEMOARER/MEDITATION

tim_parksTim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
2010, Harville Secker, 330 sidor
Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk!, men smärtan och problemen kvarstår.  Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.. Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller nåogt som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden.Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, fundering, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN – MEMOARER

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
1982, 240 sidor Översättning av Aris Fioretos.

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster och kom att tänka på denna bok som jag läste ett par sidor i under en resa i Paris på 80-talet. Jag tyckte om det jag läste men fortsatte aldrig av någon anledning. Det är en lustig liten bok, Jag har beskrivet den som en memoar men det kan lika gärna stå roman eller essä. Den är undanglidande i formen.
Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig var hemma i sitt liv, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en vuxen.. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.

 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha barbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos

 

IN I LABYRINTEN – PAUL AUSTER: ILLUSIONERNAS BOK – ROMAN

Paul Auster (1947-)
Illusionernas bok

”Book of Illusions”
2002, 380 sidor
Översättning av Ulla Roséen

Nyligen bokade jag äntligen min första resa till New York dit jag åker våren 2013. Naturligtvis så funderade jag omgående på om jag kunde läsa något med resan som inspiration. Jag tittade i min bokhylla och såg en oläst Paul Auster, vars spännande New York Trilogy jag läste med behållning för ett par år sedan. Jag har även läst Orakelnatten, även den tyckte jag om. Auster framstod för mig som en riktig New York författare och jag kastade mig över boken.

Inte hade denna roman något med New York att göra, men jag var tillbaka i Auster-land. Jag fångades in direkt. Samma känsla av osäkerhet, att slumpen styr, känslan av att befinna sig i labyrint, personer försinner och dyker upp helt oväntat, en historia som aldrig tar den vägen du tror att den skall ta.

Lite kort om historian. David Zimmer, professor i litteratur, är djupt deprimerad efter att hela hans familj utplånats i en flygolycka. Han är en levande död på väg mot sin undergång. Av en tillfällighet så ser han en film av regissören och komikern Hector Mann, en stumfilm från 20-talet, och han skrattar för första gången på mycket lång tid. Mann var inte speciellt stor eller erkänd men Zimmer blir besatt och bestämmer sig för att skriva en bok om honom. Mann är ett mysterium. Han gick upp i rök efter att ha gjort ett par filmer och ingen vet vart.
Zimmer letar upp alla hans filmer, ser dem om och om igen. Letar efter fakta om Mann men det finns bra några få intervjuer och mycket av det är inte sant, i en intervju säger han en sak, i en nästa något annat.

Boken kommer ut och tas emot väl. Oförmögen att gå tillbaka till sitt gamla jobb så erbjuds Zimmer att översätta Chateaubriand (1768-1848) Minnen från andra sidan graven (Mémoires d’Outre-Tombe). Dessa memoaraer skulle publiceras efter Chateaubriands död men pekuniära problem gjorde att de började publiceras redan under hans levnad. De består av över 40 volymer. Zimmer griper sig an uppgiften med stor energi, detta kan föra honom tillbaka till livet inser läsaren.

En dag får Zimmer ett brev där han får reda på att Mann lever och att han vill träffa Zimmer. Och cirkusen drar igång. Mer än så vill jag inte berätta om handlingen, för det får du läsa själv.

Auster är en mycket skicklig författare som verkligen kan skapa suggestiva stämningar och bygga intrikata historier som å ena sidan kan berättas med en ganska distanserad blick men som ändå tar tag i känslorna. Detta är en gripande roman om liv och död, kärlek, om konstnärligt skapande, om brott och försoning. Han skriver både lätt och komplicerat samtidigt. Boken är lätt att läsa men där finns stora djup och jag tror att den håller för omläsning.
Auster har ju själv varit inblandad i ett antal filmprojekt och att han hyser en stor kärlek till och stor insikt i film finns det inget tvivel om. Han beskriver ingående Hectors filmer och som läsare är jag fascinerad och samtidigt lite irriterad över att de inte finns, för dessa filmer vill jag ju se!

Även om jag uppskattar boken mycket så kände jag mot slutet att den kanske skulle mått bra av en liten förtätning. Den fascination inför Zimmers öde och för Hector Mann lyckas Auster inte riktigt hålla vid liv hela vägen ut. Och det kanske blir en krök för mycket längs vägen. Låt dock inte detta avhålla dig från att läsa denna fascinerande och välskrivna roman.

 

ROBERT BYRON: VÄGEN TILL OXANIEN – RESESKILDRING

Robert Byron (1905-1941)
Vägen till Oxanien

The Road to Oxiana
1937, På svenska 2005
380 sidor,
Översättning av Katarina Trodden

Det är en reseskildring och inte vilken som helst, det är RESEKILDRINGEN. En klassiker, hyllad av många ffa Bruce Chatwin, som alltid bar den med sig.
Mitt andra stora intresse, körsången, har tagit mycket tid och mina lässtunder har blivit få, men när jag för andra gången kommer till sidan 120, jag började helt sonika om från början efter ett litet uppehåll, och återigen känner mig uttråkad, känner läsmotstånd så förstår jag att det inte är en bok för mig.

När jag funderade på varför så kom jag fram till att visst finns där en engelsk ”wit” men att jag helt enkelt inte brydde mig om hur det gick för Byron på hans resa, han lyckas inte väcka min sympati. Han talar inkännande om de kulturer han möter men gör trots det många av de människor han möter till krumelurer, det blir putslustigt och Byron blir for mycket av en ”upper-class twit”.
Sedan kan jag konstatera att mitt intresse för Byrons passion, islamsk arkitektur, inte var tillräckligt stort och tyvärr lyckades han inte göra det större.
Självfallet finns det fina lyriska passager i den där han beskriver landskapen och arkitekturen, väl fångade av översättaren Katarina Trodden, jag har den även på engelska och jämförde , men för mig så var det en bok som blev tråkig. Och det är livet för kort för.

 

EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION – HISTORIA

Att kategorisera Macfarlanes bok som historia är en förenkling. Det en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. För denna underbara bok fick Macfarlane Guardian Frist Book Award och några priser till.

Macfarlane är en engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskiver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft. Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten. Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets ”The Sacred Theory of Earth” och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geolgin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Men det är också många som dör!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, och då inte bara för att kolonisera den utan även för att ingen del av världen skulle vara en vit fläck, blev som en drog för vissa personer som var beredd att offra allt för att bestiga ett berg.
Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser ofta spännande eller rörande om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Detta är den första av tre böcker i en löst sammansatt trilogi som Macfarlane skrivit om människors förhållande till landskapet och naturen. Jag ser fram emot att läsa de följande två.

Här kan du läsa mer om Macfarlane.
Här kan du se en mycket intressant föreläsning av Macfarlane ”Landscape and the human heart”.

Robert Macfarlane:
Mountains of the mind, A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES – MEMOARER/HISTORIA

 

Edmund De Waal:
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor

I den utmärkta engelska tidskriften Intelligent Life”(länk till artikeln) läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga  så börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.

Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra värdskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Proust ”På spaning efter den tid som flytt” en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet så var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare. Resan går från Paris till Wien dit de flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia så tecknar han en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig.  Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet. Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.
Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa dela i boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Dock det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike så det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.
Den kom nyligen ut på svenska.

De Waal fick 2010 Costa Biography Award och blev utsedd till årets författare vid 2010 Galaxy National Award.

Här kan du se en intervju med De Waal.
Edmund de Waals hemsida

 

 

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – ELEANOR CATTON: REPETITIONEN – ROMAN

Äckligt begåvad! 
Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Canada och uppvuxen på Nya Zealand. För denna hennes debutbok  hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35 . Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award. Jag hade trots detta inte hört talas om henne. Tack vare vår lilla bokcirkel så fick jag nöjet att läsa denna bok. Tack Lena.

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram, det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lilla syster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet. Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningsägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, som bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods.  I vad jag tokar som ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen. Jag kan säga att vi i cirkeln tolkat det ganska olika.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som ”Förste dramapedagogen”, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av .typer än levande figurer.

Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget hos Catton.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn. Det är också eftersom den är så mångtydig en intressant bok att läsa i en bokcirkel. Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

Eleanor Catton:
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor

Eleanor Catton 1985-

JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER – DECKARE

 Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy så tog jag ned denna Le Carré från bokhyllan där den stått ett par år.

Det är en tegelsten och det kanske avskräckte mig? Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer

Denna roman tar sin utgångs punkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga  länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.

Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft vill stoppa dem och till vilket pris.

Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi och en välutbildad, lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerar. Tessa för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter undanhåller vad hon och Arnold sysslar med. När Tessa mördas så kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande.
Justin resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemdelsbranschen och inom utrikesförvaltningen. 

Efter murens fall så var det många som trodde att Le Carrés karriär som författade var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum 
Det är ingen vacker bild som presenteras med Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla och det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa medicin, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider. Är det en värld vi vill ha.

I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.

Det är en lång roman, men det är en mångbottnad historia  med starka personteckningar och stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom en fin kärleksroman

Om det skall riktas någon kritik mot den så är att den kanske är lite väl lång, det blir lite segt på slutet, men den är absolut värd att läsa.

John Le Carré:
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES – DECKARE

Knots and Crosses är den första boken i Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. Jag läste för många år sedan under en juldag Den hängande trädgården med stort nöje.  Nu var jag  sugen på en deckare och lyfte ned denna volym med hans tre första som stått i bokhyllan och samlat damm i många år.

Rankin skrev före denna bok en roman med litterära pretentioner. I förordet skriver Rankin att han nu ville skriva en bok som nådde fler läsare. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev ännu mer förvånad när jag läste det. För för mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommisarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket, ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det när han blandar arbete och fritid.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade  språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus, som kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS,  en traumatisk upplevelse ha inte pratar om, ser hur hans förflutna  kommer ikapp honom och  knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning.  Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor

NOBELPRISET 2013 – NOVELLERNAS MÄSTARE – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT – NOVELLER

Novellen är en konstform  jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej riktiga romaner skall det vara som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort. Jag försökte sälja in denna bok till bokcirkeln som jag är med i och fick ungefär samma svar. Nej, noveller det tycker vi inte om att läsa och det är svårt att prata om.

Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare, Jonathan Franzen säger lite på skämt att han är sur på Svenska akademin för att de inte givit henne Nobelpriset, så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner. Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp.
Det finns en stark närvaro i dessa berättelser både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

Alice Munro:
Kärlek vänskap hat
Org.titel: Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven:  2002

Alice Munro 1931-

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING – ROMAN

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följdaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga & tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existensiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå deltaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman.  ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

Utan att ha läst de andra kan jag konstaterar att om denna bok får Booker-piset den 18/10 så är det ett utmärkt val. Jag kommer defintivt att läsa Flaubert´s Parrot. Och jag kommer säkerligen läsa om denna bok.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Pinter, Lessing & Naipual. Alla Nobelpristagare.

Julian Barnes:
The Sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER – ROMAN

För bok-nördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennet är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för The pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.
Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007.
Denna bok är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.
Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Genet, som inte vet något om, pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanes avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

Romanen är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen djup. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitiretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

Alan Bennet:
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor

Alan Bennett

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE! – BENJAMIN BLACK: CHRISTINE FALLS – DECKARE

Benjamin Black:
Christine Falls
Utgiven: 2006
Övers. Ulla Danielsson
400 sidor


Bakom den lite fåniga pseudonymen Benjamin Black återfinns John Banville (1945-), en av Irlands finaste pennor. Han blev mer känd när han fick Booker-priset för sin roman The Sea. Den har jag inte läst. Däremot Mefisto från 1986 och The Untouchable från 1997. Den senare boken är en roman om Antony Blunt, som 1979 kom ut som ”den femte” av ”The Cambridge Four”. De var några engelsmän ur det övre samhällsskiktet som valde att spionera för Sovjet. Kim Philby är det mest kända namnet bland dem. Det var en stor skandal när de avslöjades och såren revs upp igen när Blunt, som var ansvarig för Drottningens konstsamling, trädde fram som ex-spion.
Det var 1998 som jag läste den men jag minns det som en suverän roman och att han var en stilist utöver det vanliga. När jag några år senare läste Mefisto så kan jag i ärlighetens namn säga att jag egentligen inte förstod den, jag minns att det var undflyende, att jag aldrig fick grepp om den.

Det har stått lite om Banville i tidningarna under de senaste veckorna då han fick årets Kafka-pris, ett pris som tidigare gått till nobelpristagarna Jelinek och Pinter! Så vem vet vad som väntar!

Christine Falls kom ut året efter Banville fått Booker-priset och det var många höjda ögonbryn och diskussioner, att en så avancerad och högt ansedd författare som Banville började skriva deckare.

Hur lyckas han? Utmärkt, det är en strålande deckare, en av de bästa jag läst. En grym historia om synd och försoning i som vanligt utmärkt översättning av Ulla Danielsson. Banville beskriver deckarskrivandet i en intervju i irländsk radio som ett hantverk till skillnad från hans vanliga romankonst som vetter mot poesin. Men vilket hantverk!!

Quirke, en storväxt man med små fötter, arbetar som patolog i 50-talets Dublin. När han ser sin kollega Malachy Griffin trixa med en dödsattest för en prostituerad kvinna, Christine Falls, Hon har dött i barn säng och barnet sägs också var dött. Quirkes nyfikenhet väcks och han och han börjar borra.
Malachy är inte bara en kollega utan Quirke är uppvuxen i hans familj, adopterad av Mals far, och de gifte sig med ett par systrar som de träffade i USA som unga läkare. Quirke är dock änkeman sedan hans fru gått bort i barnsäng.

Spåren leder in till katolska ordern Riddarna av St Patrick och drar ned Quirke i en serie av händelser som kommer honom att upptäcka sidor både hos sig själv och de runt honom.

Banvilles prosa är skarpslipad, precis och elegant. Han bygger sakta upp karaktärerna och intrigen på ett mycket elegant sätt. Beskrivning av Dublin på 50-talet är atmosfärrik, man känner mörkret och fukten in på kroppen. Och överallt finns katolska kyrkan som griper in i människors liv ibland på gott, men för det mesta inte.
När berättelse flyttas över till USA som breddas perspektiven och det finns ett antal mycket fina scener som fick mig att tänka på amerikansk 50-tals film-noir när den är som bäst. Samma ödesmättade stämning, samma oförmåga för individerna att komma ut ur de predikament som de satt sig i. Det finns en scen som är en liten hommage till Raymond Chandlers ”The Big Sleep, den berömda scenen i växthuset med alla orkidéer.

Banville ville bli konstnär som ung och det visuella i han skrivande är tydligt. Boken lämnar flera starka bilder kvar i minnet.

Quirke är en spännande och sammansatt personlighet, Jag undrar om han inte valde namnet för att vi skulle associera till ”quirky”, besynnerlig. Överhuvudtaget så håller personbeskrivningar en högre nivå än jag är van vid hos deckare. Kvinnoporträtten är klart mer intressanta än vanligt.

Det är inte en bok som du läser för att få en stund förströelse utan det är en roman som tar tag i dig och som sakta kopplar sitt grepp och samtidigt har fina litterära kvaliteter. Det är en bok som stannar kvar i minnet vilket inte är en kvalitet jag ofta finner hos deckare. Men det är nog inte allas ”cup of tea”. Om man tittar på Amazon så sprider sig omdömena från högt till lågt. Vill du ha en stunds avkoppling, leta någon annanstans.

Banville har skrivit ett par till under pseudonymen, men ingen finns tyvärr på svenska. Brombergs skall ha tack för att de översatte denna!

Här  är en kort intervju med Banville om Black.

Jag avslutar med att citera Michael Dibdins mycket uppskattande recension i Guardian som jag tycker har en rolig slutkläm:

It would be absurd to suggest that Banville writing as Black is better than Banville writing as Banville, but in a different and yet fascinatingly similar way he is every bit as good, and deserves to win a new, broader readership with this fine book. Crime writers have been moaning for years that their stuff never gets considered for the big literary awards; the possibility of competition from the other direction has been less discussed. If there’s any justice, Banville should be able to add the CWA Gold Dagger to his heap of trophies, but I hope this doesn’t start a trend. Life is hard enough for those of us who labour away down in the potboiler room without the toffs from the penthouse suites showing up and acting like they own the place.



John Banville

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE – ROMAN

När bokcirkeln skulle välja en ny bok så slutade det med denna, inte mitt förslag måste jag tillstå. Jag läste om den när den kom och var sugen, men det blev aldrig av.
Vilken tur att jag får läsa den nu. För jag föll som en fura. Jag var fast från första meningen och hela boken igenom. För de som vill läsa mer om handlingen så gå till någon annan recension, eller gör helst inte det. För ju mindre du vet desto mer kan du njuta av den sinnrika kompositionen, av de små kinesiska askar som boken är uppbyggd av.

Det är en underbart välskriven bok, om kärlek, minne, förlust, livsval. Krauss är rasande skicklig och har en förmåga att gestalta de olika berättarnas röster, den gamle mannen som ser tillbaka på sitt liv, tonårsdottern som hanterar sin vilsenhet efter faderns död genom hatt försöka hitta en ny man till sin mamma, hennes bror som tror att han är slags religöiös figur, en ”lamed wownik” m.m, och hon lyckas snickra ihop detta avancerat romanbygge utan att det riskerar att falla samman.

I romanens fond finns judarnas tragiska historia med andra världskriget, koncentrationslägren och diasporan. Den historia och de händelser som gör att romanens personer kastas ut i världen, som sätter bollarna i rullning.

Det finns så mycket klokskap och livsvisdom i boken. Här finns också mycket humor, som för mig känns judisk. Huvudperson Leo Gursky fick mig ibland att tänka på Larry David från Curb your Enthusiasm!

Jag har svårt att hålla igen min entusiasm över denna bok som jag varmt anbefaller. Hon är en synnerligen rikt begåvad. Att detta är den andra romanen en en ung författare är häpnadsväckande. Frågan är hur långt hon kan gå?
Jag vill definitivt läsa hennes två andra romaner.

Nicole Krauss:
The History of Love
Utgiven: 2005
380 sidor

Nicole Krauss

MARGARET YORKE: SYNDENS LÖN – DECKARE

Efter Vendetta så fanns suget på deckare kvar, men inte efter ytterligare en av dessa kommisarier. Jag tog Margaret Yorkes bok ur hyllan. För ganska många år sedan läste jag hennes bok  ”Falska förespeglingar” . Det var väl en av de första psykologiska deckarna jag läste, där polisen kom in först på slutet när hela nystanet skulle nystas upp.  Jag mindes att jag hade stor behållning av boken, men har inte läst mer av henne.

Boken börjar lovande med skildringen av Louise Widdows en mycket kuvad kvinna, vars man har försvunnit samma kväll som hon höll på att bli överkörd av en bil. Av vem är okänt, mannen?
Ett slumpartat möte på ett tåg med en frånskild journalist Andrew och hans son leder till en vänskap. Louise är som ett litet barn, en äldre kvinna som för första gången får ta ett eget ansvar för sitt liv. Hon blommar upp, säljer huset, flyttar till hemlig ort men hela tiden finns rädslan att mannen kanske skall komma tillbaka.
Andrew som tycker att det är något märkligt med mannens försvinnande börja så sakteliga gräva…

Det börjar lovande. Jag rycks med i skildringen även om jag reagerar på att den känns lite tillyxad ibland och språket lite platt, men jag blir engagerad i hennes liv.
Tyvärr allteftersom intrigen kompliceras och blir ganska invecklad så minskar mitt intresse mer och mer. Det som från början var en deckare med ett fint människoporträtt, som utspelar sig  i den trevliga lilla byn som är så vanligt förekommande i böcker och i oändliga tv-serier, blir till slut helt ointressant. Lika ointressant som ett avsnitt av Morden i Midsomer. Det blir bara pussligare och pussligare utan att egentligen tillföra något.
Och då blir tålamodet med den lite svaga språkbehandlingen lite mindre.

Yorke må vara en ”grand lady” i engelska deckarlitteratur, men detta var tyvärr inte bra.
Jag längtar åter efter en riktig roman!!

Margaret Yorke:
Syndens lön
Org.titel: The Price of Guilt
Utgiven: 1999
Övers: Britt-Marie Bergström
270 sidor


Margaret Yorke

 

MICHAEL DIBDIN: VENDETTA – DECKARE

Efter att ha läst Combüchens bok så kände jag för lite lättare läsning och var sugen på en deckare. Ryckte Vendetta, antagligen inspirerad av att BBC-bearbetningen som gick på SVT nyligen, ur hyllan där den stått i många år.
Michael Dibdin (1947-2007) var en välrenommerad engelsk deckarförfattare som bla fick en Gold Dagger för en av sina romaner ”Rat King” Han är mest känd för sina romaner om den italienske kommisarien Aurelio Zen.
Dibdin bodde ett par år i Perugia och undervisade i engelska vilket inspirerade honom till dessa deckare.

Den mycket rike och kände byggherren Oscar Burolo har för sina pengar i avlägsen del av Sardinien byggt ett fort, en enorm rikemansvilla med alla bekvämligheter som tänkas kan och med en säkerhet som gör att det är helt omöjligt att ta sig dit och in utan att upptäckas. Själv tar han helikopter för att komma till sommarresidenset.

Han har för vana att spela in allt som händer i huset, alla fester, middagar m.m finns bevarade i ett stort arkiv. Trots det så lyckas någon gå tas sig in i huset och mörda honom och hans gäster, utan att filmen fångar mer än skuggor. Något som måste anses som en omöjlighet. Aurelio Zen dras in i en härva av pengar, politik och maffioso innan gåtan får sin lösning.

Det är en habil deckare som Dibdin har skrivit. Hans kännedom om Italien övertygar och scenerna från Sardinien är atmosfärrika och spännande. Han är klart en god stilist.
Men tyvärr blir Zen ytterligare en av dessa sterotypa kommisarier som har problem med överordnade, kvinnor och släktingar i detta fall hans mamma. Upplösningen då Zen jagas av en förövare kändes också lite tråkigt traditionell.

En bra deckare som dock inte ger så mycket mersmak.

Michael Dibdin:
Vendetta
Utgiven : 1990
300 sidor

Michael Dibdin 1947-2007

P.G WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING – ROMAN

Att läsa Hakelius ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har några få av hans böcker men inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.

Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves  åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”, en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman, som står under bevakning av Sir Rodney Glossop, som avskyr avskyr Wooster från tidigare möten, utklädd till betjänt. Och mitt  allt detta hur skall det går för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är så fånig,  personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs så stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar.
Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och brilianta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!
För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.

PG Woodhouse

PG Woodhouse: Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA. JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD – ROMAN

”Det här är historen om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom 1935 när han var 32 år gammal.
Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena historian tokigare än den andra.
Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse.
Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt, men det tänker jag inte berätta om!
Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey men en lätt penselföring

Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

John Steinbeck: Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor

IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
”On Chesil Beach
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Kom ut 2007 och har legat ett tag på min läslista. Jag har läst några av hans tidigare romaner och har tyckt mer eller mindre bra om dem.  Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam, som jag nu förträngt så väl att jag inte kommer ihåg ett jota av den, kunde få Booker-priset.

Det är nu över två veckor sedan jag avslutade denna bok och den lever kvar i mig. Frågan är om det inte är den av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det till slut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse tillsynes inte speciellt uppseendeväckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning,  den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Vi möte ett ungt par Florence & Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolution. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.
Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel varvat med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås! och hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem i mellan i personlighet, bakgrund, klass & kön blir mer framträdande men samtidigt sopas under mattan.

McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.
Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv men som missade chansen, så gripande och så virtuost välskriven att det är ett misstag att inte läsa den. Och översättningen är utmärkt.

 

Ian McEwan


ROBERT HARRIS: ARCHANGEL

Christopher ”Fluke” Kelso är en engelsk historiker på konferens i Moskva med anledning av att de öppnat Stalins arkiv. Fluke vars karriär börjat lovande är nu på nedgång. Han har försökt att upprepa succén med sin bok om rysk politik som nu har ett par år på nacken men fastnat och aldrig kommit vidare.
På konferensens första kväll blir hans kontaktad av en livvakt till Stalin. Livvakten var med när Stalin dog och såg hur den ökände polischefen Lavrentij Beria tog med sig privata papper som tillhörde Stalin, bland annat en anteckningsbok som denne livvakt nu säger sig besitta. Fluke tror inte sina öron och vill först avfärda det hela, men inser samtidigt att detta är något unikt, det kan ge honom en ingång till något stort och en återkomst i den akademiska världen. Jakten kan börja… dock med den sovjetiska underrättelsetjänsten i hälarna som självfallet inte kan låta något från Stalin komma i fel händer.

Det är början på en resa som tar Fluke till det nyrika Moskva efter kommunismens fall, ned i den undre världen, bland prostituerade och andra skumraskfigurer, och till slut långt upp i det nordliga, vintriga och ödsliga Archangel och en dramatisk avslutning.

Harris är en habil berättare med en stil som är ovanligt litterär för att vara en deckare. Greppet att blanda fiktiva och verkliga personer är intressant och fram växer ett porträtt av ett land i förändring. Hur Stalin fortfarande kastar långa skuggor över Sovjet. Harris skriver om hur många som vill ha tillbaka Stalin och jämför det med att en stor del av den tyska befolkningen skulle vilja ha tillbaka Hitler!
Dock tycker jag att den ibland att boken blev lite tempofattig och vissa av karaktärerna ffa en murvel vid namn O´Brien blir väl schabloniserade. Boken blev helt enkelt inte tillräckligt spännande men har onekligen andra kvaliteter.
Dess styrka är att det ger en intressant inblick både i Stalin-tiden och hur det är i det post-kommunistiska Sovjet, ett land i konvulsioner. Jag upplever den som historiskt trovärdig. Det är det som gör den läsvärd.
Efter att under våren läst Stalingrad av Anthony Beevor och Littells De välvilliga så har mitt intresse för att läsa mer om Stalin och Ryssland ökat markant. Vi får se vart det bär!

Robert Harris: Archangel
Utgiven: 1998
420 sidor

OM SICILIEN OCH DESS MAT – MATTHEW FORT: SWEET HONEY, BITTER LEMONS

Matthew Fort (1947-)
Sweet Honey, Bitter Lemons: Travels in Sicily on a Vespa.
Utgiven: 2009, 350 sidor.

Denna bok fan jag när jag letade efter roliga saker att läsa inför en resa till Sicilien som snart äger rum.
Matthew Fort är en vad jag förstått framstående engelsk matjournalist och detta är hans femte bok.
Fort var på Sicilien med sin bror för 25 år tidigare och har sedan dess längtat tillbaka.
Vi får följa honom under två resor runt Sicilien. Denna gång reser han ensam på en vällastad vespa. Det är mycket trevligt att följa hans resa. På en avspänd prosa så berättar Fort om siciliansk mat och hur den formats av att ön alltid varit en kulturell smältdegel. Vi får möta olika personligheter med ett passionerat förhållande till Sicilien och dess mat. Och vilka måltider. Jag blev proppmätt bara av att läsa om dem.
Förutom beskrivning av dessa läckerheter så målar med lätt hand Fort upp det skiftande sicilianska landskapet och arkitekturen.
Boken var utmärkt som aptitretare inför resan till Sicilien.

 

JAMES LEE BURKE: SUNSET LIMITED

James Lee Burke (1936-)
Sunset Limited
Utgiven 1998

340 sidor

Efter att ha läst två stora romaner tänkte jag att ta mig en deckare som lite omväxling. Jag bara ryckte en av dem som hade stått och samlat damm i bokhyllan under ett par år.
James Lee Burke är känd för sin serie om Dave Robicheaux och detta är den 11:e i serien om honom. Nu efter avslutad läsning såg jag att han fått ”The Gold Dagger” för den.

40 år tillbaka i tiden så korsfästes en lokal facklig aktivist, Jack Flynn. Mordet är fortfarande olöst. I början av romanen så återkommer hans barn Cisco, som arbetar inom filmbranschen och skall spela in en film i området och hans syster Megan, nu framgångsrik fotograf som rest jorden runt och portätterat orättvisor, till New Iberia, Lousiana. Självfallet har ärren från upplevelsen fyrtio år tillbaka i tiden inte läkts. Deras återkomst sätter igång en serie händelser som är alldeles för komplicerade att redogöra för. Handlingen vindlar fram med ett antal olika intriger och ett stort persongalleri. Och slutet är tragiskt och innebär ingen försoning.

Jag känner mig kluven inför denna bok. Det som är styrkan och svagheten i dessa långa serier med med samma huvudperson är ju självfallet att om man följt dem så behöver författaren inte bygga upp karaktären gång på gång, men för oss som in en bit in så märks det att karaktären kan bli lite schematiskt tecknad. Och så känner jag inför Dave Robicheaux, ex-alkoholist och sheriff i New Iberia, en man med ett stort patos och engagemang för de svagare i samhället. Vi får delar av hans historia under romanens gång. Fadern kåkfarare, modern notoriskt otrogen, en tidigare fru mördad, men han blir inte riktigt en hel person för mig.
Jag kan uppleva att romanen är lite lång och att en del karaktärer bli lite schablonartade. Spänningsmomentet var inte så framträdande, utan handlingen meandrade sig fram till ett tragiskt klimax. Fast å andra sidan sidan så är det ett slut som stannar kvar i minnet.

Styrkan i romanen är hur Burke bygger upp stämningarna och miljöerna i romanen. Det är som om Louisiana har den viktigaste rollen i romanen, dess natur, färger, dofter och dess historia. Burke visar i romanen hur nära det förgångna och nutiden är varandra och hur mycket de påverkar varandra och hur de skapar och påverkar människors handlingar. Under ytan finns rasmotsättningar, sociala orättvisor, fattigdom, Ku Klux Klan, trauman både från inbördeskriget och från Vietnamn. Om jag tolkar det rätt så är det hans tema i romanen.

Vad står då titeln för? Sunset Limited är ett tåg som går mellan Florida-Los Angeles och passerar Lousiana. Eller rättare sagt gjorde före orkanen Katrina. Fn så är den delen indragen. I boken så är det tåget som Robicheauxs mor tar när hon åker i väg till älskare och lämnar Dave ensam. Det är också det tåg som förbinder Louisiana om omvärlden. Tåget blir både en symbol för förlust och förändring.

Location/Date of Photo: Huey P. Long Bridge – West Side New Orleans, Louisiana, USA March, 1998