NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs förlag

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst, slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång! Det är ett kraftprov av en stor författare.
(I Lennart Samuelssons förord kan man läsa historien om publiceringen. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk.)
Tro dock inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Översättningen är gjord av en av våra giganter, Hans Björkegren.
De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor. Trots det är det en mäktig och stundtals inte helt lättsmält läsupplevelse.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som tex olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till tex Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver ofta med dess otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?
I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp det på många sätt svåra livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.
Under läsningen har jag många gånger ställt mig fråga vad vi är för varelser som skapar och fortsätter skapa dessa samhällen. Alla de som idag vill montera ner det demokratiska samhället och ropar efter en stor ledare bör läsa denna bok för att kunna tänka en gång till.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få. Den är bara som med Anna Karenina som jag läste i höstas så MYCKET att jag som läsare blir överväldigad.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka. Men se till att ha god tid på dig. Jag läste den under 2 månader och det är inget jag rekommenderar. Men man styr ju inte alltid över sitt liv

Efter två ryska tegelstenar (plus en tredje Dmitrij Gluchovskij Metro 2033 som jag inte kom igenom..än..) på ett halvår, tror jag det får bli några korta böcker!

Annonser

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Denna nyöversättning kom 2007
Övers: Ulla Roséen
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans skildring av samhället, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de efter alla sidor känns som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.
Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz förlag

För ett par månader sedan återinträdde jag i den bokcirkel som jag var med att starta för ett par år sedan. Då gruppen decimerats slumpade det sig så att en annan bokcirkel ville gå ihop med oss vilket vi tackade ja till. Det var mao ett gäng nya ansikten som träffades för att prata om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men vi hade alla en sak gemensamt: vi var mycket tagna av boken.
Det har självfallet skrivit mycket om henne efter priset och jag har inte mycket att tillägga förutom att konstatera att det är en författare som alla borde läsa. VI var eniga om att det var en mästerlig bok, djupt påverkade av denna kör av röster som möter oss på boksidorna och de berättelser de förmedlar.
Prosan är enkel men samtidigt subtil. Trots att det är många röster så hör jag, inbillar jag mig, Aleksijevitjs röst.
Hon skildrar genom dessa röster ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter.
Aleksijevitj skildrar euforin när kriget böjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.