LÄTTSAM LÄSNING OM ETT FASCINERANDE LAND – KRISTINA KAPPELIN: ITALIENSK DAGBOK

Kristina Kappelin (1958-)
Italiensk dagbok
Utgiven 2014
232 sidor
Bromberg

Under en resa till underbara Florens och Arezzo nyligen var folkkära journalisten Kristina Kappelins ”Italiensk dagbok” en både rolig och passande lektyr. Italien är väl det landet i Europa där flest svenskar, och engelsmän för den delen lagt, sin längtan till det goda och sköna livet. Efter vår resa var vi lika bedårade av den fantastiska konsten, arkitekturen och maten som alla andra! Men hur är det när första kärleken övergått till en stadig relation?

Kappelin har bott i landet i sammanlagt över 20 år och har genom sitt arbete och sitt äktenskap kommit Italien in på livet som få andra. Kappelins första möte med landet blir inte okomplicerat. Samtidigt som hon bedåras av skönheten i Bologna, där hon är utbytesstudent, så uppstår det snart kulturkrockar.
För oss svenskar är det viktigt med rätt och fel, att det finns raka och tydliga svar, det verkliga är viktigare än den mytiska. Men icke för italienare. Kappelin inser efter ett tag att hon uppfattas som fantasilös, ja tom tråkig. Hon upptäcker också att hennes vänner, som klarat av de hårda gymnasiestudierna, har en djup bildning och förmåga att konversera om konst och litteratur som den jordnära svenskan saknar.

Kappelin fastnar som sagt i Italien. I boken vi får ta del av en serie berättelser, kåserier och reportage. Hon skriver om de tre stora religionerna i landet. Katolicismen, maten och fotbollen. Hon beskriver ett arbetsliv som är oerhört hierarkiskt och trögrörligt där den som är på nivån under får ta skiten från våningen ovanför. Inblickarna i byråkratin står, även om det är en klyscha, inte Kafka efter. Efter ett tag kände jag att hit vill jag resa, men bo, aldrig!

Samtidigt berättar hon om italienarnas stora kärlek till det sköna inom konst, arkitektur och klädsel. Där finns en familjesammanhållning och omtanke om sina nära som försvunnit i Sverige. Kappelin säger sig hellre stanna i Italien som gammal där hon uppskattas för sin ålder och tas hand om av familj, vänner och grannar än att sitta på ett kommunalt ålderdomshem. Hon säger sig blivit mer fördomsfri öppen och nyanserad genom bo i landet

De flesta kapitlen är hållen i en lättsam och kåserande ton. Men det finns undantag. När hon skriver om hur Italien hade en gyllene chans att komma på rätt köl efter rättegångarna mot ledande italienska politiker i börjar av 90-talet men försatte den. Då Italien som sagt är hierarkiskt och trögrörligt uppstod ett vakuum som Berlusconi utnyttjade och sedan körde staten i botten. Det är ingen vacker läsning. Och det bränns ännu mer när det finns en populistisk galenpanna i Vita Huset. (Perioden just före Berlusconi skildras i en mycket välgjord tv-serie ”1992″ som finns på HBO. http://www.imdb.com/title/tt2983290/) Det är också intressant att läsa om påvens betydelse i Italien, även för icke-troende som Kappelin,

Allt är inte bra eller intressant i boken men efter avslutad läsning begriper jag mer om det land Kappelin säger är bland de mest motsägelsefulla och komplicerade i Europa. Men jag skall inte vara gnällig. Det var trivsam läsning och en perfekt följeslagare under ett par dagar i detta enastående vackra och fascinerande land.

SVERIGES RADIOS ROMANPRIS 2010 – ARIS FIORETOS: DEN SISTE GREKEN

Aris Fioretos (1960-)
Den siste greken
Utgiven 2009
384 sidor
Norsteds

Det var ett par veckor sedan vi i bokcirkeln träffades för att diskutera Aris Fioretos hyllade roman. Jag blev mycket glad när en av cirkelns medlemmar föreslog boken. Jag hade köpt romanen för flera år sedan efter att hört honom samtala med Mircea Cartarescu på Internationell författarscen (läs mer här). Han var intelligent, kunnig, ja det var lysande och intellektuellt stimulerande. Jag hade även läst honom i DN under en lång tid med stor behållning.

Men vi kan konstatera att det blev ingen succé. Av de åtta som anslutit till mötet var det bara två som kommit igenom boken. Några för att de missbedömd tiden den skulle ta att läsa och svårigheten att ta sig igenom hans text. Andra för att det inte givit tillräckligt mycket. Eller så var det en kombination av båda.

Jag måste erkänna att jag kom bara 130 sidor. Sedan fick jag nog. Det var för manierat, för ”begåvat”. Visst kan han skriva men många knep kändes igen från fabulerande intellektuella författare. Texten lyfte aldrig från pappret, det blev för mycket snack och för liten verkstad. Jag märkte att jag inte brydde mig det minsta om de personer och öden han beskrev. Detta trots att en av romanens styrka, sade de som läst längre, var att få till sig mycket om den för oss okända moderna grekiska historien. Jag fick också en känsla av att de flesta i gruppen tyckte det var en mer intressant än givande läsning.

Ja, ja ibland träffar man inte rätt. Även om det känns tråkigt när jag länge sett fram emot att möte honom som författare, inte som kritiker.

 

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Igår samlade sig bokcirkeln på en nepalesisk restaurang för att äta gott och prata om Augustprisvinnaren 2015. En roman som rönt mycket uppskattning. Av de närvarande åtta medlemmarna hade alla blivit mycket berörda av boken och fångats av både berättelse och karaktärer. Berättelsen hade stannat kvar hos dem. Denna gången var det jag som var ”the odd man out”. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död.  Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?
Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med förutom möjligen i våra professioner.
Han målar upp ett urbant liv i Stockholm och Berlin. Kärlekshistorien kan bränna till och vi känner hur dessa personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Trots det så var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad och hade inte läst ut om inte det varit för respekt mot kamraterna i cirkeln.

Men om du är nyfiken på Hassen Khemiri,  betänk att jag var undantaget i gruppen. Ibland klickar det bara inte.

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN – DECKARE

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu ger ut Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne. som ”side-kick” i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.
Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är my cup-of tea. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road.

Men om du tillhör dem som tycker om det, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig!
Tack för recenionsexemplaret.

TAG OCH LÄS! – ELISABETH ÅSBRINK: 1947 – HISTORIA

1947Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

Det har nu gått 3 veckor sedan jag läste ut 1947. Ägnade en liten stund i dag åt att bläddra igenom den och fräscha upp mitt minne. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. 1947 är ett år som är obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel bestå av massa små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det händer mycket under detta år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får tex följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. Men mer skriver jag inte för du bör läsa 1947.

Vi läste boken i vår bokcirkel och nästa alla av oss nio som läst den var djupt gripna och det ledde till mycket intressant diskussion. Någon sade att man borde sätta den i händer på alla unga människor.

Mina hastigt nedkastade rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

Vi göteborgare kan den 2/11 gå på detta intressanta seminarium där Åsbrink medverkar.
http://goteborgslitteraturhus.se/event/mellan-minnen-och-glomska-en-kvall-om-minneslitteratur/

Avslutningsvis
Jag kom att tänka på ett berömt citat som tyvärr blir bara mer och mer aktuellt.
”Those who do not remember the past are condemned to repeat it.”
George Santayana

 

 

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA – DECKARE

H.-K. Rönblom (1961-1965)
dod-bland-de-doda
Död bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor Modernista

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammas med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson. Då jag inte är så väl verserad i deckargenren har jag inte läst en roman av någon av dessa fyra. Rönblom var mig nästan helt obekant. Men när Modernista ger ut något blir jag alltid intresserad!

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat  som styrs av  änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.
Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till: ”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24). Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig. Som ni förstår av persongalleriet så vilar det något mycket bekant över det.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Klassikern av John Dickson Carr Det krökta gångjärnet tråkade ut mig till döds. Louise Pennys hyllade Ett förbud mot mord  hade jag svårt att komma igenom. Det som göra att jag ändå uppskattar denna bok är att trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner. Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlena har underbara och poetiska namn tex  ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)
Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sälskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Tack för recensionsexemplaret.

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN – HISTORIA

Belin MOsanderJan Mosander (1944-)
Berlin : med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin
Utgiven 2014
Fjärde upplagan. (Det finns en senare som e-bok)
371 sidor
Fischer & Co

Berlin är en stad som jag inte fallit för. Tre besök har inte givit mersmak. För mig har Berlin inte varit en stad man kan, som tex i Rom Paris, New York eller London, gå ”gata upp och gata ned och glana”. Nej. Det har varit en stad som upplevts som stor och oöverskådlig på ett negativt sätt, ofta ganska ful, med fantastiska muséer och ett rikt kulturliv. Men med för lite charm.

I söndags kom jag hem från mitt fjärde besök. Nu vill jag återvända i morgon och bo där ett par månader. Staden har landat i mig. Jag har börjat se hur den hänger ihop. Eller snarare inte hänger ihop. Jag ser och uppskattar den enorma mångfalden och dynamiken i denna fascinerande metropol. Jag kände igen en del från mina tidigare besök och pusslet föll på plats. Och charmen finns där. Jag såg den bara inte. Och vilket kulturliv. Vilka dagstidningar, (Även DN och SVD liknar mer Metro än Frankfurter Allgemeine, Süddeutsche Zeitung, Die Welt m.fl) vilka kaféer….. Vi observerade, vilket jag inte tänkt på tidigare, att det är en stad med ett paradoxalt lugn. Inte samma stress och hets som i de tidigare nämnda städer trots en befolkning på 3,5 miljoner och hur mycket turister som helst.

Jag är bra på att köpa böcker för att förbereda mig inför resor, böcker som sedan inte kommer längre än till nattduksbordet. Och stannar där. Jan Mosanders bok gjorde det inte. För er som är i min ålder är Mosander ett känt och tungt journalistnamn från radio och tidningar. Har kan och älskar sitt Berlin efter att ha bott och arbetat där i omgångar. Till skillnad från Carl Johan Vallgrens fina Berlinbok (Se här) som jag läste före denna är Mosander en journalist och prosan är effektiv journalistprosa.  Han kan dock konsten att berätta och fånga in mig som läsare. Och han har mycket att berätta. Boken består av en serie korta kapitel som kan läsas fristående. Man kan hoppa över det man inte är intresserad av om man vill.

I boken finns avsnitt som hjälper dig att hitta rätt i Berlin (Buss 100!). Där finns minnesbilder från åren Mosander bodde där, kapitel om möten med Albert Speer, Herman Görings änka Emmy och andra personer från nazistiden. Mosander möter även Marcus Wolf, den ökände östtyske spionchefen som av misstag fotograferades i Sverige av säkerhetspolisen som var omedveten om vem de fångar på bild. Vi läser om livet i  skuggan av muren forna Östtyskland och svårigheterna vid återföreningen, om de kommunistiska pamparnas lyxliv, om en svensk krigsskuld , om judarnas situation i Berlin (Den nyligen avlidne nobelpristagaren Imre Kertesz bodde länge i Berlin. Han sade att antisemitismen i Ungern var mycket värre än i det toleranta Berlin). Ja det är svårt att få med allt som Mosander  skriver om. För om Berlin finns många historier, många hemska men också många roliga med oväntade sammanträffanden.

Undertiteln ” med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin” kanske avskräcker några” Alla åker kanske inte till Berlin för dess historia utan för dess konst – och/eller nattliv. Men för att förstå Berlin inser jag under läsningen bör man ha en viss kunskap om dess historia. Få städer i Europa har under 1900-talet haft en så dramatisk historia. Mosander skriver att östtyskarna blivit lurade 3 ggr. Först av Hitler, sedan av Stalin och senast av kapitalisterna i väst.

Mosanders bok hjälpte mig att få ihop Berlin. Det är en mycket rolig läsning och en utmärkt bok om Berlin. Fylld av kunskap och nyfikenhet. Jag lämnade staden med en längtan att komma tillbaka och att läsa mer om staden

Men tanke på att det är billigare där än i Sverige och biljetterna med Air Berlin är löjligt billiga, vad väntar du på? Med Jan Mosander har du en bra du dessutom en bra ciceron.

TREDJE GÅNGEN GILLT – CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR

Carl Johan Vallgren:Berlin
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor

Egentligen skulle jag inte läst boken igen. Jag hade ju redan läst den två gånger! Inte för att jag kunde erinra mig mycket från tidigare läsningar. Jag mindes att den var bra. Jag rekommenderade mitt ressällskap boken. När hon började läsa och talade om hur mycket hon tyckte om den blev jag nyfiken. Och fastnade.

Bokens inledning där författaren går runt bland gravarna på kyrkogården Dorotheenstädtische Friedhof (läs mer här) och för ett samtal om några av de som är begravda där, personer ”som förbinder två århundradens  tyska kulturhistoria, är en mycket fin öppning, suggestiv och välskriven. Och det var just det som slog mig vid omläsningen. Hur skickligt den var skriven och underhållande att läsa. Med lätt hand målar Vallgren upp några viktiga perioder och viktiga personer i Berlins 1900-tal. Det är både politik och litteratur. Men då Vallgren inte är historiker utan författare bli tyngdpunkten åt det senare. Inte mig emot. Han besitter en betydande lärdom om staden men tyvärr finns det inga förslag på vidare läsning.

Den positiva recension jag skrev förra gången kan jag egentligen bara citera. Du finner den här.
Jag rekommenderar verkligen denna bok. Kommer säkert läsa den igen inför en nästa tur till Berlin.

mann

Författaren Heinrich Manns (1871-1950) grav på Dorotheenstädischer Friedhof i Berlin. Bror till Thomas Mann.

Jag har inte läst några av hans romaner. Och nu förstår jag att Valllgren som en del andra författare skriver deckare. Det gör han säkert bra men det är synd. Det finns nämligen en utmärkt essäist hos Vallgren som jag gärna skulle se mer av.

 

INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG – ROMAN

BerorInger Alfvén (1940-):

Berör mig inte, berör mig

Utgiven 2015

318 sidor

Bonniers förlag

När det var dags för en nästa bok i vår bokcirkel föll valet på Inger Alfvéns Berör mig inte berör mig.

Inger Alfvén är en författare som varit med länge. Hon har många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns den som en bra film. Alfvén nämns med respekt men jag vet inte om jag har rätt i att hon inte räknas som en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i den generationen, i nivå med tex Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig. Det var dock med viss spänning jag såg fram emot att läsa detta etablerade men för mig okända namn.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en dessa typer vi ser ofta i medierna, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krakelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spö i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.
 Som litteratur är det pratigt, klyschigt, fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.
Hade vi inte haft denna bok i läsecirkeln hade jag slutat efter 50 sidor… Det säger väl det mesta. Det blir intressant att höra vad de andra tycker.

____________________________________________________

Det visade sig att av de nio som var med på dagens bokcirkel var det endast en som tyckte om den. Och det mycket! Resten av gruppen sågade den mer eller mindre vid fotknölarna. Några hade läst henne tidigare och mindes Alfvén som en god författare, men att detta var ett bottennapp. Betyget blev 3 på en 10 gradig skala.

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL – HISTORIA

1914

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Häromkvällen såg jag första avsnittet i den Bafta-nominerade serien Vårt världskrig  http://www.svtplay.se/vart-varldskrig. Den var mycket välgjord, skrämmande och gripande. Efter att det sent en kväll stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en sen natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända kulturgiganter som Kafka, Musil och Kokoschka till med de menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.
Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa din vilja och moral. Det gavs möjligheten att bli en ny människa. Det finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är också intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.
Men i denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten. 1914 är en mycket bra bok och jag ser fram emot att läsa 1915 och 1916.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

Peter Englund har en blogg där du kan följa arbetet med böckerna.
https://stridensskonhetochsorg.wordpress.com/

 

HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

cigarettenefteråtHorace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers förlag

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin postiton. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar i denna intressanta intervju, i grunden en romantiker.
https://www.youtube.com/watch?v=9uw5iXNVVAY

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen och den till stor del har tagits över av oss bloggare.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kyskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare. Dessutom har han, trots att jag inte förstår allt, fått mig som läsare att känna mig begåvad. Det är inte det sämsta!

 

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA – ROMAN

IndialändernaErik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60.tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som San J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop. Eller rättare sagt vi pratade och diskuterade och sedan gick Erik hem och skrev!

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började överstätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen. Under ganska många år ägnade jag mig intensivt åt andra saker och litteraturen fick stå åt sidan. Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna… Det kanske är som Lichtenberg sade ”Konsten är som en spegel, om en apa tittar in kan inte en ängel titta ut”…

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Om jag minns rätt var den nominerad till Augstpriset. Jag tyckte det var en helt underbar roman, men det var stycken i den som jag inte förstod. När jag satte mig för att titta lite mer på de styckena så blev det att jag läste om hela romanen. Som då växte ytterligare.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgötaslätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor! Jag lånade ut den till en bekant från slätten men mig veterligen har han inte läste den och jag har inte fått tillbaka den. Så går det när man lånar böcker till folk från Västgötaslätten!

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna så har han givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!
Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns…Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser som förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

Tack Bonniers för recenionsexemplaret.

EN UTMÄRKT INTRODUKTION TILL MODIANOS FÖRFATTARSKAP – PER-ARNE TJÄDER: GARE D´AUSTERLITZ – EN BOK OM PATRICK MODIANO

gare-dausterlitz-en-bok-om-patrick-modianoPer-Arne Tjäder (1945-)
Gare d´Austerlitz – En bok om Patrick Modiano
Utgiven 2014
228 sidor
Daidalos förlag

Att Per-Arne Tjäder både kan och älskar sin Modiano framgår på varje sida i hans introduktion till författarskapet. När den gavs ut var det troligen inte många i Sverige som visste vem denne Modiano var. Antalet potentiella läsare kanske inte var så stort. Jag häpnade över förlagets mod när jag såg boken första gången. Ett Nobelpris senare och den har säkerligen fått många fler läsare. Det hoppas jag i alla fall att den får.

Det märks att Tjäder med denna bok ville väcka vårt intresse för ett okänt men intressant författarskap. Det är en mycket fin introduktion han skrivet. Entusiasmen är påtaglig. Det är inte en tung litterär analys. Nej, boken är mer som en lång understreckare i Svenska Dagbladet. Kunnig, spirituell och underhållande. Tjäder ger oss de teman som genomsyrar Modianos författarskap blandat med korta beskrivningar och analyser av alla hans vid det har laget många romaner. Han visar hur Modianos eget liv och faktiska händelser vävs in i romanerna och dessutom ofta döljs då Modiano är en mästare på förklädnad. Tjäder visar att ofta dyker samma personer upp i olika skepnader i flera romaner.

Tjäder kan sitt Frankrike och målar med lätt hand det moderna Frankrikes historia och hur det gestaltas i romanerna. Ockupationsåren, de Gaulle-eran, vad man velat glömma och vad som börjar komma fram. Hans beläsenhet är stor men den kommer inte i vägen utan hjälper oss att få nycklar till Modianos författarskap. Min enda invändning är egentligen att genomgångarna av alla romaner kan bli lite tröttsam. Även om Modianos författarskap utvecklas och förändras så är det tämligen homogent. Därför blir det ibland lite kaka på kaka när Tjäder beskriver böckerna. Dock, vad gäller de böcker som jag läst var det roligt att se vad han funnit som jag inte visste om eller märkt. De romaner av Modiano som finns på svenska som jag inte läst, de kapitlen hoppade jag över och kommer ta igen när jag läst dem.

Jag hade egentligen inte tänkt att läsa denna bok, men när jag efter avslutad läsning av De yttre boulevarderna bläddrade i den fastnade jag för entusiasmen och hans lätta stil. Boken rekommenderas därför varmt till alla som likt mig fastnat för Modiano och vill veta mer både om författaren, hans romaner och om Frankrike. Jag kommer återvända till den allteftersom jag läser mer Modiano.
Vi får hoppas att Elisabeth Grates förlag fortsätter översätta honom!

STURE DAHLSTRÖM: CYKLONMANNEN – ROMAN

cyklonmannenSture Dahlström (1922-2001)
Cyklonmannen 
Utgiven 1992
284 sidor
Bakhåll förlag

 

Humor är svårt. Det som får den ene att garva blir den andra bara trött av.

Sture Dahlström var aldrig en person som recenserades i de stora tidningarna vad jag minns. Han levde i den litterära marginalen. En svensk Kerouac eller Bukowski. Han hade sin mycket hängivna fans varav en ,M, är medlem i vår bokcirkel. M. valde att vi skulle läsa denna bok, den enda han inte läst under den tiden han var en mycket stor fan av Dahlström.

Jag tyckte det var ett spännande väl. Jag hade aldrig valt honom själv. Jag har känt till hans namn länge men inte tänkt att det skulle vara något för mig. Och det var det inte. Boken visade sig vara en bok som delade bokcirkeln. En hade läst ut den och älskade en, andra hade inte kommit igenom den, andra hade det och undrade vad de läst. Ffa att hans kvinnosyn fick nackhåren att resa sig på några i gruppen.

Sture Dahlström skriver som en furie. Han kastar fram sin ord som i en orkan. Fantasin sprutar åt alla håll och kanter, sexscenerna är många och explicita. Han slår emot allt vad överhet heter i alla dess former, allt som kan begränsa hans frihet. Det är burleskt och vansinnigt, som om hans satt inne i ett delirium och skrev. Och för mig blev det snabb tröttsamt och jag började skumma. Efter 80 sidor lade jag ned boken.

Jag anade att jag skulle reagera så här. Allt eftersom jag läste så blev jag mer och mer ointresserad och jag tyckte helt enkelt att det var tråkigt.  Jag började undra som böcker som främst skulle älskas av nördiga unga hämmade män som förläst sig på MAD, vilket jag kan känna igen mig i…. Eller som när jag läste Ulf Lundells Jack och blev helt fascinerad över den boken som skildrade en verklighet så långt ifrån en välkammad 16-årings, iklädd lamullspullover och välputsade skor.  Jag tror jag hade tyckte detta var ”jättehäftigt” för 30 år sedan.

Bakhåll har givit ut hans samlade verk och hans förespråkare, som poeten Bob Hansson,  håller honom mycket högt. De får klara sig utan mig.

 

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET – ROMAN

En stormJohannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning. Här kan du läsa min recension.

När jag nu läst Anyurus roman, tack för det bokcirkeln!, så hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, till uppväxten i Uganda, flygutbildningen  i Grekland och till nutid i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga, mycket spännande och synnerligen gripande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spänger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

UJ, UJ, UJ SÅ SPÄNNANDE! – KERSTIN LUNDBERG HAHN: BARNKOLONIN – UNDGDOMSROMAN

Barnkolonin

KERSTIN LUNDBERG HAHN (1962-)
Barnkolonin
Utgiven 2013
200 sidor
Rabén & Sjögren

Hur kommer det sig att den litterära snobben läser en ungdomsbok? Det kan man undra men förklaringen är enkel. Den vänliga Kerstin gav mig den i födelsedagspresent.

Boken presenteras så här på förlagets hemsida:
Långt ute på landet ligger ett vandrarhem som en gång var en koloni för fattiga barn. Hit flyttar fjortonåriga Joel. Hans föräldrar ska förverkliga sin dröm om att driva ett pensionat. Men märkliga saker börjar att ske. Spökar det på den gamla barnkolonin, eller håller Joel på att bli galen?

Barnkolonin fick mycket uppmärksamhet när den kom. Och helt välförtjänt skall det visa sig.
Det är ju självfallet annorlunda att läsa en text av någon som jag känner. Jag sögs dock in i handlingen direkt! Jag blev 13 år igen och mindes hur det var att vara i bokslukaråldern, när jag bara flög fram över sidorna i den spännande handlingen. Jag kände pirret i magen på samma sätt som då, när jag läste om den spirande förälskelsen mellan Joel och Nina. Jag mindes mina somrar med mina syskon på landet. Tack och lov var de inte så otäcka som denna sommar var för Joel.

Kerstin har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, spännande och lagom otäck bok. Bra miljöbeskrivningar och fint tecknade personer.
Jag tror att detta är bok som barn i bokslukaråldern just kommer att sluka. Det gjorde även denna medelålders gubbe.
Tack Kerstin för en hemsk födelsedagspresent….=:)

lundberg_hahn_kerstin_1 (1)

Kerstin på glatt humör!

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS – ROMAN

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”

Så skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.
Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom. Det är skickligt av Söderberg.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

glas

EN LYSANDE BOK OM AMERIKANSK POLITIK: MARTIN GELIN – DEN AMERIKANSKA HÖGERN : REPUBLIKANERNAS REVOLUTION OCH USA:S FRAMTID

den-amerikanska-hogern-republikanernas-revolution-och-usas-framtidMartin Gelin (1978-)
Den Amerikanska Högern : Republikanernas Revolution och Usa:s Framtid
Utkom 2012
430 sidor
Nominerad till Augustpriset
Natur & Kultur

Alla med det minsta intresse för internationell politik har säkerligen höjt ögonbrynen mer än en gång de senaste året. Käbblet mellan demokrater och republikaner i USA håller på att hota hela det politiska systemet  och i förlängningen det amerikanska samhället. Från en svensk horisont är det helt obegripligt. Det är nog många som i sitt stilla sinne undrar vad är det där för galningar.
En som kan ge dig en nyckel till varför det blivit så här är USA-korrespondenten Marin Gelin med sin bok Den amerikanska högern. Det är en fascinerande läsning. Gelin har rest land och rike runt, intervjuat mängder av människor, han har besökt hur många politiska och religiösa möten som helst och läst kilometervis av litteratur. Detta har han kokat ihop till en spännande idéhistorisk odyssé och reseberättelse genom det moderna USA fylld av intressanta porträtt av från alla samhällets skikt. En imponerande insats.

Om du tänker på USA och 60-tal, vad tänker du då? Troligen flower-power, hippies och Woodstock som var ett kraftigt brott mot 50-talets konformitet. Vad som inte alls är lika känt är att parallellt med den rörelsen så började högerns gräsrötter röra på sig, organisera sig och skapa en struktur som gjorde att de överlevde längre och påverkade USA mycket, mycket djupt.
Tea party rörelsen har i Sveriges sett som något nytt fenomen, men Gelin visar att varje gång som en demokratisk president vunnit så har republikanerna kraftsamlat, kommit tillbaka blivit starkare och drivit partier till höger. Det republikanska partiet har precis som idag dödförklarats många gånger men det överlever och kommer tillbaka med förnyad och större kraft.

I deras värld är staten inget av godo, det fjättrar den fria själen, bidrag för inte något gott med sig utan något som håller människor beroende i ett ekonomiskt slaveri. Varför skall mina pengar gå till lata som inte vill arbeta, knarkare eller till ensamstående kvinnor som inte kan hålla ihop benen och föder för många barn… Det är inte staten som skall ta hand om dig, det är din familj, dina nära och kära. South Carolina har vid två tillfällen skickat tillbaka bidrag från Washington av ideologiska skäl.

Det är en stundtals djupt deprimerande läsning att följa hur moderata och samarbetsinritade röster inom partiet successivt trängs ut och allt mer dogmatiska röster blir de som sätter agendan. Och i dagarna håller hela den amerikanska statsapparaten på att gå i stå. Hellre det än att skattebetalarna skall behöva utsättas för de socialistiska djvävulspåfund som kallas Obamacare.
Förresten vet du vad en RINO är? Tänkte väl det. Det är en ”Republican in name only” och det är den värsta sorten!

Grover Norquist, som leder Americans för Tax reform sade nyligen att han ville göra staten så liten så att han kunde ta in den badrummet och dränka den! Denne Grover som var ett fenomen på ytterkanten, är idag en ideolog i maktens centrum med en stark påverkan på partiets politik.

Det är tydligt att Martin Gelin inte delar det republikanska partiets värderingar. Det som gör det så spännande är hans nyfikenhet och respekt. Han vill förstå hur dessa människor tänker och hur detta land fungerar. Genom att porträttera republikanerna så portätterar han hela landet av bara farten.

Alla med det minsta intresse för USA och amerikansk politik bör läsa denna lysande, lättlästa, roliga och mycket stimulerade bok. Vad som händer i USA påverkar än så länge många av oss.

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via Facebook eller e-post när jag lägger ut något nytt. Se på högermarginalen på sidan.

EN MAGNIFIK BERÄTTELSE OM SVERIGE – UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS. EN BIOGRAFI ÖVER OLOF PALME – HISTORIA

UnderbaraHenrik Berggren (1957-)
Underbara dagar framför oss.
en biografi över Olof Palme

Utgiven 2010
714 sidor

Palme!! Det är mycket Palme nu. Maud Nycander och Kristina Lindströms med rätta hyllade dokumentärfilm har setts av över 200 000 besökare på bio plus alla vi som såg den på tv. Den har satt Palme på kartan igen. Filmen fick mig att plocka ned Berggrens biografi från bokhyllan. Jag är nu mycket glad över att ha läst den.

Det är bara att konstatera att det är en fullkomligt magnifik bok! Det är en historia om det moderna Sveriges framväxt, om välfärdsstatens utveckling och begynnande nedgång med en central aktör i mitten. De 700 sidorna flyter fram som en bred flod. Berggren är kunnig, mycket påläst, skriver med en känslig penna så orden smidigt flyter fram över sidorna. Jag skulle nästan kunna säga att det är en roman om det moderna Sverige, så stor är Berggrens förmåga att gestalta berättelsen om Palme.

Vi får ett helporträtt över människan Palme. Berggren börjar med att teckna linjen bakåt till Palmes far- och morföräldrar, överklass men också kosmopoliter och flyktingar som tagit sig till Sverige för att rädda livhanken. Redan där börjar vi förstå att Palmes utveckling till en person som hyllade solidariteten, med ett mycket starkt internationellt engagemang och som bröt med sin överklassbakgrund. Det var inte ett så stort brott  som man först kan tro.
Palme var inte speciellt intresserad av politik som ung. Att han var en sjusärdeles begåvning upptäcktes tidigt, men hans håg stod till litteraturen och poesin. Hans tävlingsinstinkt förde honom till idrotten där han för att kompensera sin litenhet tränade hårt ffa under åren på internatskolan.
Tiden i USA som utbytesstudent hade stark påverkan på  honom och det var en förändrad mer medveten ung man som kom tillbaka i Sverige.

Palme mer eller mindre gled in i politiken genom sitt engagemang i den internationella studentrörelsen. Det var snarare åt det akademiska hållet som Palmes färdriktning pekade, att bli forskare och professor.
Han kom i kontakt med Erlander som blev en ställföreträdande pappa. Palmes far hade avlidit tidigt. Erlander blev också snabbt beroende av sin påläste, mycket språkkunnige, Palme talade flera språk flytande, och snabbtänkte adept. Detta ledde till att Palme rekordung blev minister. När Erlander sedan avgick så var Palme det enda valet även om han var en udda fågel inom partiet.

Boken är ingen hyllning till Palme. Berggren visar oss en komplicerad människa, intellektuellt briljant, men ibland för briljant för ditt eget bästa. Palme var en mycket extrovert politiker men samtidigt mycket privat. Det var få som kände honom. Han omgav sig av en inre kretsbesående dels av Lisbeth och 3 barn men också några kolleger och vänner som  Anders Ferm, Carl Lidbom, Harry Schein m.fl., men förutom dem så var det få kom honom nära.

Han älskade striden, ibland för mycket .Torbjörn Fälldin, den intelligente centerledaren, kunde läsa sin motståndare. Han drog ned på tempot, blev mer vanlig och fick Palme att framstå som arrogant. Men Palme kunde inte vika sig i en strid!
Han var en karriärist men han kämpade inte bara för sig själv utan han trodde genuint på framsteget och förändringen. Samhället skulle var starkt så att individen kunde få vara fri och oberoende.  Att den starka staten ibland kunde få motsatt effekt var något som Palme ibland inte kunde se.

I hans utvecklingsoptimism fanns en stor tilltro till tekniken, Palme var en varm förespråkare av kärnkraften men då motståndet inom partiet var så stort så fick han backa. Det resulterade i att man fick tre alternativ i kärnkraftsvalet, ja nej eller mittemellan  där socialdemokraterna stod för det sista. Här kan du läsa mer om kärnkraftsomröstningen.

Vad som jag nu har svårt att förstå, men samtidigt minns, var det närmast patologiska Palmehat som fanns i del kretsar. Det kanske berodde på att många tyckte att han svikit sin borglighet, han borde vara en av oss och så blev han socialist. 70-talet var ju också mycket mer politiserat med starka motsättningar i politiken. Idag slåss ju alla om den lilla mittfåran.

Palmes stora internationella engagemang var av stor betydelse för Sveriges på många sätt framträden position i världen i fredsfrågor. Men Berggren visar också att då vissa politiska ställningstagande som förvisso krävde stort politiskt mod, tex protesterna mot bombningarna i Hanoi,  var enklare att förstå, Men den internationella politiken komplicerades allt mer och det var inte lika solklart vilken sida man skulle stå på vilket gjorde att Palmes internationella engagemang mot slutet blev allt mer ifrågasatt. Dock för Palme var det internationella och nationella en helhet. Solidariteten var inte nationell utan internationell..

Många saknar idag Palme och det hans stod för, men Palme hade inte trivts idag eller så hade han fått stöpa om sig rejält. Palme var en skapare och ett barn av välfärdssverige, men med sin framtidstro, sin tro på den tekniska utvecklingen och med möjligheten att förändra samhället med stora kostsamma reformer. I dagens politiska landskap skulle han vara en främmande fågel.

Det är mycket 70-tal nu. Det har gått tillräckligt lång tid för att vi skall kunna se på det med nostalgiskt skimmer, den generationen är nu romanförfattare filmregissörer m.m. och  vill berätta om den tiden När jag tänker tillbaka så brukar ag skämtsamt säga att fanns mest prominenta män i Sverige Palme, kungen och Pehr Gyllenhammar Det sista kanske beror på att jag är göteborgare. Men i ett helt annat medielandskap så var utrymmet trängre.

Det är ingen helgonbiografi Berggren, som är verksam på liberala DN, skrivit utan en mycket sammansatt porträtt av en sammansatt människa. Jag kan redan nu säga att jag läst av de bästa böckerna jag kommer läsa under 2013. Att denna fantastiska bok inte ens nominerades till Augustpriset 2010 måste är inget gott betyg till den juryn. Någon form av kollektiv blackout? Det kritiserades också mycket hårt.

Man skulle kunna tro att jag efter denna tegelsten skulle var mätt på Palme, men det är kanske det bästa betyget att jag är sugen på läsa mer om denna helt unika politiker i Sveriges moderna i historia.

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ – MEMOARER/HISTORIA

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers Förlag.
Vinnare av Augustpriset 2012.

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte, Men en storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimme Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som  Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när men set det mest onormala, tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, och hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje där han får jobb på Scania och stannar. Efter par år senare så lycka Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, ta sig till Sverige genom lögn och tur ta sig till Sverige. Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn, de arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp, hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!? Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint potträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra värdskriget, när det gamla skulle ut och det nya in, när välfärdstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN – ROMAN

Hjalmar Söderberg:
Den allvarsamma leken
1912, 250 sidor
LIber förlag 1977. Förord av Per Västberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom, vad såg jag hos honom?  Men jag läste på och fann återigen  en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Det inom  Stockholms medel- och överklassen, bland de burnga och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet  han rör sig. Han beskrivningar av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

Hjalmar Söderberg 1869-1941

VILSE I CENTRALEUROPA – DANIEL HJORT: KAKAFONI – ESSÄER

Detta är en bok jag borde tycka om! Jag är mycket intresserad av Centraleuropa och dess litteratur, historia och kultur. Jag tycker om att läsa essäer och jag är nyfiken på nya saker.
En mycket entusiastisk recension i DN av Gabriella Håkansson av hans senaste samling fick mig att plocka ned ett tidigare alster som stått oläst länge.
Det böjar bra med en kortare essä om kurorter i Centraleuropa. Jag lär mig en del om Goethe och Kafka. Han går vidare med en lång och fin essä om Rilkes vänskap med Sidoné Nadherny von Borutin.

Men allteftersom jag läste vidare så blev jag mer och mer uttråkad. Hjorts kunskap är utan tvivel enorm, ett enmans-univeristet. men han vill packa in så mycket i essäerna att de bågnar under trycket. Det går för fort. Jag upplevde allt oftare att karakteristiken av människorna blev ganska flack, genomgången av litterära verk blev platta redovisningar som inte tillförde så mycket och de historiska analyserna tunna.
Han är ingen oäven skribent men stilen påminner ibland om tidningarnas kåserisidor.
Jag tappade helt enkelt lusten efter 150 sidor.

Jag började på denna bok under senvåren, gjorde försök att ta upp den igen. Jag märkte att min koncentration började flacka ganska omgående så då fick det vara nog.
Det finns så många andra olästa böcker,

Det skall dock nämnas att boken innehåller fina illustrationer av Henrik Tikkanen.

Daniel Hjort: Kakafoni
Utgiven: 1984
260 sidor

PER OLOV ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER – ROMAN

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.
När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist.

Nu var det dags att återvända till honom när vi i bokcirkeln valde att läsa Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande. Frågor som är lika brännande i dag,

Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhitt?

Det kan man även undra när man läser denna bok.Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska!!

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Jag upplevde att han konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det bli närmre och roman mer gripande

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok vi läste i bokcirken för ett tag sedan, Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ

Peo Enquist: Magnetisörens femte vinter
Utgiven: 1964
250 sidor

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ – ROMAN

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och  åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz?  En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.
När jag läst de Waal underbara bok ”Haren med bärnstensögonen” och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler så tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski, ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”
Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar verkliga personer med påhittade, verkliga händelser med påhittade. Det är en myllrande kollektivroman där man både för ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det var många gånger som jag slog i registret längst bak för att se vem som var vem. Även om det låter förvirrande så är det romanens styrka hur den blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz
Utgiven: 2009
640 sidor

Steve Sem-Sandberg 1958-

FOLKE SCHIMANSKI: BERLIN – EN STADS HISTORIA – HISTORIA

Förberedelserna för min påskresa till Berlin avspeglar sig åter i läsningen. Jag letade efter en bok om Berlins historia och fann denna volym av Folke Schimanski. Författaren har en tysk far och en svensk mor, född i Berlin och kom hit med de vita bussarna. Har ett långt förflutet som journalist och skriver bla i Populär historia.

 Schimanski börjar verkligen från början långt tillbaka i historiens gryning och sveper sedan på nästan 400 sidor fram till nutiden.

Han är påläst och kunnig. Boken flödar av namn, händelser och årtal. Jag grep mig an boken med viss entusiasm men allt eftersom jag läste falnade den. Och skall sanningen fram så skummande jag andra halvan av boken. Jag blev helt enkelt uttråkav.

 Schimanski kan sitt ämne inte tu tal om det, men det är som att läsa en artikel i populärhistorisk tidskrift. Ganska schematiskt och ytligt och utan någon större språklig finess. Rakt på sak helt enkelt. Analyserna när de kommer känns ganska enkla. Det märks att det är en journalist och inte en historiker som skrivit. Jag saknar detta som gör att texten och tanken lyfter. Att ta in materialet och förädla det till något större. Nu blir det ett pålast redovisande, mycket kunnigt, inte tu tal om det, men inte mer.

Därför vill jag inte avråda någon framtida Berlin resenär från att läsa lite i den Det kanske är en bok som passar dig men inte mig.

 

Folke Schimanski:
Berlin – en stads historia
Utgiven: 2010
380 sidor

CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR

Carl Johan Vallgren:
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor

På väg ned på min första Berlinresa i oktober 2004 med min då 15-åriga systerdotter så var Vallgrens bok min reslektyr. Jag minns att jag häpnade över hur fort tiden gått.  Jag läste om det som var så aktuellt under 70-talet, som dominerade nyhetssändningarna under en del av mina tonår, den tyska terrorismen signerad Baader-Meinhofligan. Jag läste om tiden före murens fall och den fascinerade historien om hur ett misstag gjorde att slussarna till slut öppnades och östtyskarna kunde välla in i Västtyskland. Hela tiden tänkte jag hur detta för systerdottern måste låta som något mycket abstrakt, som historia som låg långt tillbaka i tiden. Och det vara bara några få år tillbaka i tiden.

Jag kan villigt erkänna att jag inte minns mycket av min första läsning. Om några veckor bär det av till Berlin igen och jag köpte den reviderade och uppdaterade utgåvan.

Boken består av ett antal essäer med nedslag i stadens historia under 1800-1900-talet ofta med litterära personligheter som ingång. Vi läser om Döblin och hans berömda roman Berlin-Alexanderplatz, om den för mig okända östtyska författarstorheten Anna Seghers och hennes hårdnackade försvar för DDR, Arnolt Bronnen, en synnerligen opportunistisk teaterman under andra världskriget, Albert Speer och hans vansinniga byggprojekt under Hitlers megalomana ledning m.m.

Insprängt mellan essäerna så tar turistguiden Vallgren med oss på vandringar runt i olika delar av staden och pekar ut många sevärdheter.

Boken är skriven med en lätt hand och elegans. Styrkan i denna fina bok är att genom dessa små nedslag i historien så lyckas han förmedla en spännande och mångfacetterad bild av denna miljonstad.

Rekommenderas framtida Berlinresenärer!

EN PÄRLA OM ÖVERSÄTTARENS MÖDOR – ERIK ANDERSSON: DAG UT OCH EN DAG IN MED EN DAG I DUBLIN – ESSÄ

Det är lika bra att säga det på en gång. Jag har lite svårt att förhålla mig neutral till denna utmärkta lilla bok. Den Patrik som nämns på sidan 15 och som fick Erik Andersson att gå med i Svensk-Finländska Joycesällskapet var undertecknad. Jag minns lunchen med min då stora idol Mats Gellerfelt och hur dryg han var, liksom vältrade sig i sin egen förträfflighet. Beundran svalnade betänkligt.

Erik och jag lärde känna varandra när vi pluggade litteraturvetenskap 1984. Då var han en något nördig skribent av fanzine inom SF, en värld helt obekant för mig. Som den varma och vänliga person han är så lärde jag genom Erik känna flera intressanta människor som var ganska annorlunda från det umgänget jag vuxit upp med, mycket mer bohemiska och intellektuella. Det var spännande.

Våra vägar skiljdes som de ibland gör. Jag såg att han började publicera böcker. Den första novellsamlingen Ättlingarna från Mecklenburg kom 1993 , men det var först 2002 som jag läste den. Den gick mig helt förbi. Jag förstod att han kunde skriva men novellerna sade mig inget.

Hans litterära stjärna steg och när hans senaste roman Den larmande hopens dal kom så läste jag den med mycket stort nöje. Jag tom läste den 2 gånger efter varandra. Den boken är en humoristisk pärla och en underbar bild av det både mytiska och mystiska Västergötland! Och fylld av historia. Det är inte många romaner som har en lång litteraturlista med hembygdslitteratur.
Boken blev om jag förstod det rätt Eriks stora genombrott som författare. Den nominerades till Sveriges Radios romanpris. Översättningen av Sagan om ringen hade redan gjort honom känd som översättare.

Efter att ha sprungit på varandra på Stockholmståget så har vi tagit upp kontakten igen och Erik skickade mig mycket vänligt denna bok.
Det är en infallsrik, spännande och rolig bok om hans 4 år långa slit med översättningen av Ulysses. Vi får följa Erik på delar av den färden,  lär oss om många av de mycket svåra problem han ställs inför. Mycket intressant. Vi lär oss också en hel del om Joyce och Joyce-forskingen och vi för följa med Erik på några av hans många resor på Irland. Ja, boken är också en kärleksförklaring till den ”gröna ön”.
Jag kan konstatera att min engelska utgåva av Ulysses kommmer nog stå oläst ett tag till. De avsnitt som Erik har med i boken är så knepiga att jag tackar min lyckiga stjärna att det finns översatt.

Hela boken är skriven med det lätta humoristiska anslag  som jag minns från De larmande hopens dal. Som skriven av en person som lite nyvaket tittar på världen och förundrat tar in det han ser. Det är en tunn liten sak som jag läste på 2 kvällar. Några av de trevligaste kvällar jag haft på ett tag. Så har du det minsta intresse för översättninngens svåra konst, Joyce eller Irland så tveka inte. Sedan får vi se när det blir dag för själva Ulysses…

Erik Andersson:
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Utgiven 2011
150 sidor

Erik Andersson 1962-

PETER TÖRNQVIST: KIOSKVRIDNING 140 GRADER – ROMAN

Peter Törnqvists romandebut hyllades på många håll när den kom ut 2010. Åsa Beckman i DN skrev ”Det är lika bra att säga det med en gång: Sverige har fått ett nytt stort ordkonstverk”. I Expressen skrev Jesper Högström ”Denna utvecklingsroman har ett gung och ett flöde som fyller mig med samma eufori som när jag hör en Peps Persson-låt för första gången. Peter Törnqvist kan skriva. Så att han kan.” Svenska Dagbladet gav honom sitt litteraturpris.
Andra var dock mer skeptiska och prisade romanens ffa språkliga kvaliteter men tyckte att den inte höll ihop, att den var rapsodisk, att det var mer en samling berättelser som tryckts in mellan bokpärmarna.
Lyssnarjuryn för Sveriges Radios romanpris diskuterade den och deras bedömning av boken fördelades över hela skalan. (Finns som podcast.)

Boken utspelar sig i Småland på 70-talet. Fabriksnedläggning, landsbygd, tristess,  hårt arbete på torvmossen och mitt i allt detta en berättelse om Tjippens uppbrott från en förlamande och förtyckande frireligiös uppfostran.

Innan vi kommer till den historien som för mig är romanens hjärta så har Törnqvist berättad en mängd anekdoter, dragit runt oss på besynnerliga vägar och givit oss en mängd fakta om Småland. Och romanen inte bara utspelar sig i Småland utan är även skriven på en småländsk dialekt som verkar ha vridits runt ett par extra varv.

Språket, ordflödet, vitsar, berättarglädjen gör att detta är en bok som måste läsas långsamt. Det var många gånger jag undrade om jag förstod vad det egentligen stod och till slut så kom tyvärr detta språkflöde i vägen för mig. Jag upplevde att personerna blev mer och mer av figurer och inte riktiga individer för mig. Berättar glädjen gjorde att det blev för mycket av skröna för mig. Jag fick inte ihop de fragmentariska kapitlen även om det fanns lysande formuleringar, med många goda skratt som följd, och en hel del riktigt fina avsnitt.

När berättelsen om Tjippens frigörelse tog fart så kände jag att det brände till. Där fanns en gestalning som grep tag i mig. Men i övrigt så märkte jag att jag mer och mer tappade intresset.

Jag körde på ett tag till men när jag insåg att det skulle krävas ganska många timmars koncentrerad läsning att komma igenom boken så lade jag ned den.
Dock, om du är intresserad av att läsa något ovanligt så ge den en chans. Som sagt, många tycker mycket om den.

Peter Törnqvist:
Kioskvridning 140 grader – En wästern
Utgiven 2010
340 sidor

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD – ROMAN

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är stadsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra dess utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. En godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.

Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.
Denna bok skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

Jag får tacka bokcirkeln för att jag återupptäckt ett mycket spännande författarskap.

Eyvind Johnson 1900-1976

Eyvind Johnson:
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949

400 sidor

EN CHARMIG UPPVÄXTSKILDRING I DET JUDISKA GÖTEBORG – STEPHAN MENDEL-ENK: TRE APOR – ROMAN

Den tunna roman kom förra året och gjorde bra ifrån ifrån bland recensenterna. Det är en fin liten debutbok. Mendel-Enk skriver en detaljrik, precis prosa som gör att situationer, människor, rum m.m. blir mycket tydliga och nära.

Det är en ”coming of age”- roman som beskriver en ung mans uppväxt i den judiska församlingen i Göteborg. I centrum står Jacob och hans familj. De drabbas av skammen att hans mamma skiljer sig och gifter om sig med en hennes chef. Han är något så otänkbart som en gojim, icke-jude. Den skilsmässan och dess konsekvenser går som en röd tråd genom boken.

Med en fin humor skildrar han svårigheterna för dessa judar att hantera diasporan, deras fixering vid Israel, deras moral och hederskodex. Det är ett slutet system han beskriver. Alla lever tätt in på varandra, inom familj, skola och församling. Det är nästan så att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Hela tiden behöver de hitta markörer för att stärka sin identitet, sin samhörighet, för att bevara det som är judiskt från alla hot från omvärlden. Glädjen över när Israel med Halleluja vinner Eurovison Song Contest kontra ilskan över när Sverige några år innan ger noll poäng till Israels bidrag. Det senare beror förstås de en anti-semitiskt inställning hos svenskarna.

Som alltid i skildringar av judiskt liv både humoristiska eller djupt allvarliga så finns historien närvarande, pogromer, andra världskriget, judeutrotningarna. Historien, och en medvetenhet om den, är så påtagligt närvarande i deras liv på ett sätt som jag inte finner bland oss svenskar. Det intrycket har jag även fått bland de judar jag lärt känna genom åren.

Romanen är uppbyggd av en mängd korta kapitel, ett antal scener som tillsammans bildar en mosaik över hur det är att växa upp i den judiska församlingen. Eftersom jag själv är göteborgare så var det extra roligt att få insikt i en enklav i staden som varit okänd för mig.

Det är många stunder en varm och rolig bok, men med en mörk botten. Här finns den mörka drastiska humor som vi ofta kallar judisk.

”Jag misstänkte att de olyckliga godispåsarna var en del av vårt östeuropeiska arv. Precis som de svettiga ostmackorna man fick till lördagskidduschen. Bara folk från Östeuropa kunde uppfinna något som en transpirerande smörgås. Alla gamla i församlingen var från Östeuropa. Resten av deras kultur hade utrotats i krig och förföljelser. Bara maten hade klarat sig. De hade gett sin barn svenska förnamn för att kunna smälta in och de hade skurit ner sina efternamn till oigenkännlighet. Men maten behöll de. Sin identitet kunde de kompromissa med, inte sina uttorkade hönor och försurade grönsaker. Att det efter alla tragedier fortfarande existerade en levande östjudisk mathållning i slutet av 1900-talet var en historisk bragd. Det var också ett hårt slag emot evolutionsteorin.” (Sid. 39)

Stephan Mendel-Enk:
Tre apor
Utgiven: 2010
138 sidor.

HÅKAN NESSER: HIMMEL ÖVER LONDON – DECKARE

Till skillnad från stora delar av svenska folket så har jag inte läst mycket av Håkan Nesser. Jag läste hans debut Det grovmaskiga nätet från 1993 för 5 år sedan. Det var en bra och suggestiv deckare. Sedan har det inte blivit mer.
För första gången bestämde jag mig för att följa en sommarföljetång i DN. Det visade sig bli ett speciellt sätt att läsa. Du hinner aldrig riktigt försjunka i texten. Ibland sparade dem på hög för att få en längre lässtund. Nu har boken kommit ut och jag kan läsa i större sjok för det är en spännande och underhållande roman. Eller är det en ”roman”?
Nesser säger själv i en intervju i DN att han vill komma bort från deckarna. Men det tycker jag inte han gör. Visst en roman men den ligger i skärningfältet roman/deckare/spionthriller. Lite i John Le Carrés anda. Hur karaktärerna byggs upp och hur deras personlighetsdrag lyfts fram är mer präglat av deckarens sätt att berätta.

Det är en mångfacetterad intrig med två parallella berättelser som byggs upp. Vi flyttar oss från London i nutid tillbaka till swinging London på 60-talet där huvudperosnen dras in i det kalla kriget, Prag under 70-talet, en barndomsskildring från 40-talet i Sverige. Romanens karaktärer är ett antal särpräglade individer med sina olika kors som de bär genom livet, för det mesta trovärdigt sammansatta.

Men, det som jag har lite svårare för är när Nesser, vilket säkert är roligt för honom som författare, successivt skall binda ihop alla trådar mot slutet. Då blir det mer av en meta-roman med lite olika litterära grepp. En roman i romanen. Vem är berättaren, vem styr berättelsen? Litterära knep som bara känns lite trötta. Ja, ja jag har läst det förut när det var inne med post-modernism. Som om romanens grundberättelse inte skulle räcka utan vi måste ha en tvist också. Att göra den mer litterär.

Jag tycker inte det behövs för det är en bok med kvaliteter. Det är en spännande bok med ett driv i berättandet. Kärlekshistorian mellan huvudpersonerna Leonard och Carla, som arbetar för den tjeckiska motståndsrörelsen, eller kanske för regeringen, vi vet inte, var fint skildrad och något som kommer stanna kvar. En kärlekshistoria i skuggan av kommunismen och diktaturen i Tjeckoslovakien. Skildringen av London då och nu. Dofterna av ett svunnet Sverige.

Nesser har ett lätt handlag i sitt språk och träffar för det mesta rätt. Ibland så kan det bli lite konstlade vändningar som känns att han behöver ha för att bygga sin historia. Då märks det att han trots allt inte lämnat deckarvärlden så långt bakom sig.

Jag tyckte detta var en rolig och trevlig bok att läsa. Inte en större litterär upplevelse men en bra historia väl berättad. Och man behöver inte konstra till det med litterära grepp som känns lite nattståndna. Det är bra som det är ändå.

Håkan Nesser:
Himmel över London

Utgiven 2011
510 sidor

CLAES HYLINGER – HOTELL ERFARENHETEN – PROSA

Antikvariat besöker jag inte ofta då bokhyllorna redan är välfyllda, men jakten på en bok åt en norsk vän fick mig att besöka trevliga och välsorterade antikvariatet Röde Orm i Haga. Jag fann boken min vän sökte, men jag sprang även på Hylingers ”Hotell Erfarenheten”. Det var boken som föregick ”Utan ärende” som jag läste för två veckor sedan. På vägen hem stannade jag på ett café, satt i solskenet och tittade lite i boken. Fastnade och läste ut den dagen efter. Det är inga tegelstenar den gode Hylinger presenterar. Lite över hundra sidor i ett format som är mindre än normalstora böcker.

Även denna bok är en samling av små berättelser, reseskildringar, drömmar, porträtt av författare som Erik Hermelin & Winston Churchill, anteckningar ur gamla dagböcker, små skrönor och roliga historier ur vardagen. Men tonen är mörkare än i ”Utan ärende”. Hylinger har blivit äldre, han talar om alla erfarenheter han gjort, men har han egentligen lärt sig något. Knappast, för vi förstår ofta inte på djupet vad det är som hänt oss.

Många frågor blir inte besvarade utan vi drar dem en gång till utan att komma vidare. I en fin drömliknande scen så vandrar han runt bland figurer som personifierar hans gamla frågor och de pockar på uppmärksamhet. Han lyckas komma undan dem och hamnar vid sitt skrivbord och kan ”åter fatta pennan”. Tillbaka till det invanda där han kan bearbeta frågorna!

Hylinger år ingen självutlämnande författare, inte de stora åthävornas man. De känslomässiga omvälvningarna eller stora förändringar i livet antyds, inte mer. Angelica, den stora kärleken i från ”Ett långt farväl” dyker upp och försvinner lika snabbt. Andra kärlekar likaså. Hylinger bryter upp från sitt ungkarls och bohemliv, blir sambo och villaägare, men det görs ingen affär av. Han är som en belevad engelsman, med en faiblesse för det franska och arabiska. Och då vänder man inte ut och in på sig själv i det offentliga!

En sida hos Hylinger som jag tycker om är den sinnliga, hur han uppskattar sitt, te, en smörgås ett glas talisker. Att han njuter av vardagen. Men som jag skrev i recensionen av förra boken, bråttom verkar han aldrig ha haft vardagsmystikern från Göteborg.

Jag funderade på om detta är lite av kris bok, vad blev det egentligen av det hela. Hylinger milda humor finns där, men i ”Utan ärende”, som jag tyckte mer, var mycket lättare, mer uppsluppen och där fanns en annan livsglädje. Hylinger kom igenom krisen och ut på andra sidan?

En sak är klar jag är inte färdig med Hylinger. Jag har flera till hemma i hyllan som väntar!

Claes Hylinger:
Hotell Erfarenheten
Utgiven: 2006
110 sidor

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE – PROSA

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans ”Ett långt farväl” fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på Kosmos. Sedan var det något som hände, jag tröttnade på det balanserade, distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa tyckte jag! Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare troligen skulle tolka som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok ”Utan ärende ” på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Sedan kände jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men som utvecklats och blivit mycket mer påtagligt. Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt, en mening en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan, fråga mig inte hur men det fanns något litet skimmer. När jag kom hem upptäckte jag till min glädje att jag inte rangerat ut mina tidigare Hylinger-böcker vid rensning av bokhyllan! Det var nog någon mening med det.

Claes Hylinger:
Utan ärende

Utgiven: 2009
170 sidor

PS. EN LITEN ANEKDOT OM HYLINGER.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborn det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborn, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!! I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna ”Och huvudet har han med sig”. Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare och understundom släppte jag in Claes Hylinger på olika filmer. Första gången så missade jag, men andra gången så klippte jag till med….Och huvet….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig innan han gick in i salongen! Så roligt kan det vara att vara biovaktmästare! DS

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÛCHEN: SPILL – ROMAN

Det var efter många turer som bokcirkeln bestämde sig för att läsa Spill av Sigrid Combüchen, 2010 års unisont hyllade Augustprisvinnare. Jag har tidigare inte läst henne, varit intresserad men det  kände inte egentligen för att läsa den just nu. Är nu glad att vi gjorde det för det var en mycket spännande roman väl förtjänt av de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas.

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del  baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv hon väver in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till. Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse.  Och boken blir en diskussion om liv och konst.  Och Combüchen hävdar trots  många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en  tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre börder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons  inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realitet och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklass familj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den  kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och  som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

Sigrid Combüchen:
Spill

Utgiven: 2010
440 sidor

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER…. – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN – HISTORIA

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar ju besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men” kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.
Själv var jag en anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och Auberon Waugh och andra skönandar till politiker som nazisten Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Dock något som slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes – sekreterare i National trust. Avsnitten om Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, Oswald Mosley och Gorge Orwell fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans  romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen  från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar plus några av de övriga 7 romanerna han skrev. Men det var länge sedan runt 1980-1983 så jag har inte så mycket kvar av det. Jag måste dock erkänna att jag läst lite till och från för att se vad det egentligen var som fångade mig och då har det känts lite överarbetat.

Och Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare
En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor och företeelser.  Bla skrev författaren A. N.Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang. Detta har gjort mig sugen på att ta tag i Powell igen. Vi får se när det blir.

Tillbaka till Hakelius . Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen.  Jag kan dock inte rekommendera att läsa den så fort som jag gjorde. Det blir för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.  Jag kommer att återvända till dem och läsa dem en och en lite då och då. Och kanske omvärdera några av essäerna. För med lite besinning bör nog  detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

Johan Hakelius: Döda Vita Män
Utgiven 2009
420 sidor

BENGT OHLSSON: KOLKA – ROMAN

Kolka är den andra boken som vi läser i vår nystartade bokcirkel. Det var inte mitt förslag och det var inte med någon större entusiasm jag köpte boken. Visst känner jag till Bengt Ohlsson ffa för Gregorius. Den fick Augustpriset och fina lovord  av Margaret Atwood. Jag har dock aldrig känt att det är en författare som jag vill läsa. En av fördelarna med att vara med i en bokcirkel är att du tvingas ut ur din egen omloppsbana. Det är jag glad för. Detta är en bok som jag tycker mycket om och som jag verkligen rekommenderar till läsning.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk kvinna från överklassen. De flyttar till ett stort elegant hus  med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större.  Hon får dessutom en styvsyster, Sarah, på köpet.
På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mail till ”Ensamvargen” , en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiv, som utmynnar i att flickan ser till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där vi får följa hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att ha blivit en del av överklassen. Även om det självfallet finns scener med dialoger i så upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen  kommer inte in till henne. De övriga roman gestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.
Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till,  att inte räcka till,  att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Jag upplever det som mycket trovärdigt och ser fram emot vad mina kvinnliga med-läsare säger om detta.
Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, samtidigt som jag blev både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

Bengt Ohlsson: Kolka
Utgiven 2010
270 sidor

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN? – HISTORIA

Under 2010 så läste jag mer historia än jag vanligt.  Det betyder egentligen inte så mycket då det är mycket långt mellan de historiska fackböckerna. Jag uppskattar dem, men ofta så kommer en skönlitterär bok emellan.
I detta fall blev det nästan löjligt då jag började på den i november, men ett antal resor och vår nya bokcirkel gjorde att annan läsning kom emellan.
Det betyder inte att det var en dålig bok, absolut inte. Lars-Olof Larsson, som är en av Sveriges största kännare av denna period, har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas liv och politiska gärning. Han sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade  liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpoltiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste  genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter. Han inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande avbild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett portätt av en maktmänniska per excellence.
Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

Lars-Olof Larsson:
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann

Utgiven 2002
380 sidor

PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN – ESSÄER/HISTORIA

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. När Englund slog igenom med Poltava och fick Augustpris med Ofredsår, så var mitt intresse för att läsa histora inte stort. Vilken miss. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet. Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intresseanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt. 
Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets strdsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuela insatsen inte längre spelade så stor roll. Detta var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitktur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedien kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intresseanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer.
Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.  Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var ”Spåren av kungens män” av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

Peter Englund: Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.

LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR – ROMAN

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok ”Jag är bröderna Walker”. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.
När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.
Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte. Jag insåg att denna bok vill jag läsa.
Nu ett år senare är det gjort och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar musikalisk prosa.

Vi möter huvudpersonen en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter. Men för mig finns där en sammanhängande tråd i frågan hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Som ni förstår blev jag mycket förtjust denna bok och rekommenderar den varmt.

Lars Gustafsson:
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor

STURE LINNÈR: SICILIEN STRÖVTÅG I TIDEN OCH RUMMET – HISTORIA

Sture Linner (1917-2010)
Sicilien – Strövtåg i tiden och rummet
Utgiven 1991, 350 sidor.

Inför sommarens resa till Sicilen och Trapani så ville jag bekanta mig något med ön. Att ha Sture Linnér som ciceron på denna ö är inte det sämsta. Han kombinerar en enorm lärdom med en lätthet i det litterära handlaget och en varm humor. Att läsa honom är som att komma i kontakt med en gammal typ av akademiker som jag undrar om de finns kvar. Djup lärdom, humanism och renässensmänniskans utblick.
Med säker hand för han oss igenom Siciliens mycket komplicerade historia från 750 f.Kr och framåt. Sicilien ligger ju mitt medelhavet och varit i korselden många gånger. Greker, araber, normander mfl har satt sin tydliga prägel på denna ö. Själv fanns jag stort intresse i de kapitel som handlade om normandernas period mellan 1072-1282 som var en kulturell guldålder på ön då mycken fin byggnadskonst skapades.

Linnèr blandar de stora svepande historiska skildringar med nedslag vid vissa historiska intressanta tempel och byggnader som Seghesta, Selinute, Katedralerna i Cefalu och Palermo m.m. Man inte kan bli annat än imponerad av hans kunskaper i historia, konst och religion
Insprängd i texten finns dikter av den sicilianske nobelpristagaren Qusimodo, vår egen Anders Österling m.fl som bidra till att ge en bild av Sicilien och hur vi uppfattat och vissa fall romantiserat denna ö vars historia till stor del är mycket brutal.

När vi närmar oss modern tid så bli Linnér mindre intressant och det är ju inte där hans styrka ligger. Detta förringar inte på något sätt denna fina bok som gav mig stor läsglädje.