EN UNDERBAR ROMAN – ANDREW O’HAGAN: MAYFLIES

Andrew O’Hagan (1968-)
Mayflies
Utgiven 2020
288 sidor
Faber & Faber

Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är en av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Mayflies är hans senaste roman som nyligen kom ut i Storbritannien och har fått mycket fina recensioner. BBC kommer göra en tv-serie i 6 delar baserat på boken. Låt oss hoppas att romanen kommer på svenska för det var länge sedan jag skrattade och blev så berörd av en roman som av denna “life-affirming book about death” som O’Hagan beskrev den i en intervju.

”Tully Dawson made himself new to the world and ripe for the glories of that summer by showing he was unlike his father. It wasn’t a matter to fight over: some families are made up of strangers and nothing can change it.”
Året är 1986. Vi är i Irvine utanför Glasgow. Tully är en 20-årig svarare och berättaren Jimmys bästa vän. Tully är som man säger på engelsk “larger-than life.”
”He had innate charisma, a brilliant record collection, complete fearlessness in political arguments, and he knew how to love more than anybody else.”
De är unga män från arbetarklassen på väg ut i livet med en önskan att bli något annat än sina fäder. “Being young is a sort of warfare in which the great enemy is experience.”

Det är svåra tider. “Thatcherism had passed through the town like the flood of Exodus”. Tullys pappa sitter hemma hela dagarna sedan de lade ned gruvan. Jimmys föräldrar tappade lusten att vara hans föräldrar och utgår från att den 18-årige Jimmy klarar sig bra själv. Tully, som ju är två år äldre, blir som en storebror för honom. Jimmy välkomnas i Tullys familj som en extra familjemedlem.

Tully är den som tjänar pengar, Jimmy går fortfarande i skolan, och säger att de måste åka till The Summer of Tenth G-Mex, en utställningshall i Manchester. Det är ett event där man firar punkens 10-års jubileum med konserter med storheter som The Fall, Magazine, New Order, The Smiths..m.m. “I don´t wanna be funny but if we miss it we might as well be dead”. Han betalar Jimmys biljett.

Tillsammans med kompisarna Tibbs, Limbo och Hogg drar de ner till Manchester. En stad fylld av skivbutiker, barer och konserter. ”We came into Manchester like air into Xanadu. The place was a state of mind for us and we saw cascades of glitter in ordinary things,” Det blir en en helg som de kommer minnas tillbaka till som en av sitt livs stora upplevelser.

Dialogen är knivskarp och mycket rolig. Besatta av populärkultur som man bara kan vara i den åldern består deras repliker nästan mest av citat från olika filmer som Gudfadern, engelska “kitchen sink dramas”, och poplåtar. De politiska diskussionerna går varma och så även allt snack om fotboll.
Vår berättare Jimmy är lite utanför detta då han till skillnad från dem andra är en bokmal. Jimmy, som tack vare att en lärare uppmärksammar hans begåvning, kommer vidare till universitetsstudier.

Första delen frustar och energi och skratt, fylld av den vänskap och kärlek som man kan känna i ett tonårsgäng. Ungdomlighet, tron på att allt är möjligt och samtidigt bräckligheten och ovissheten om vilken framtid som väntar på dem. Det är också en berättelse om frånvarande fäder.

Andra delen utspelar sig 2007. Jimmy är nu en etablerad författare som lever i London. Han har inte haft mycket kontakt med Tully som bor kvar i Skottland,
En kväll hör Tully av sig och berättar att han har fått cancer och har 4 månader kvar att leva. Han vill att Jimmy ställer upp och följer med honom till en klinik i Zürich där han kan få dödshjälp.

Jag vill inte skriva mer om den delen för det vill jag att du själv läser. Men det är paradoxalt just en livsbejakande bok om döden. Det var ett par dagar sedan jag läste ut den, men känner klumpen i halsen nu när skriver och tänker tillbaka på de sista sidorna. Men O’Hagan styr skickligt bort oss från varje form av sentimentalitet vilket gör att texten blir ännu starkare.

Halvvägs genom läsningen läste jag en intervju med O’Hagan. Han säger att visst är Mayflies en roman, men i stort sett allt är sant. Tully är hans gode vän Keith Martin (romanen är dedikerad till Keith och hans mamma Joy) som bad honom skriva om deras gäng så att det skulle finnas kvar. O’Hagan var inne i ett stort romanprojekt som han arbetat med i 6 år men det fanns inget att göra än att ta en paus från det och skriva boken. Det är jag mycket glad för att han gjorde.

De två delarna i boken blir en helhet som visar våra liv med all den glädje och all den sorg som kan finnas i det. O’Hagan är en mycket skicklig stilist vars prosa är en njutning att läsa. Detta är en mänsklig bok, en bok om att bli vuxen, vänskap och kärlek. Det är en bok att minnas, att skratta åt, att gråta till och att läsa mer än en gång.

Här finns en intervju med O’Hagan om romanen. Det finns inga spoilers så titta gärna om du är intresserad.
https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=ESfilpt_09s

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Jag kan dock mycket väl tänka mig att läsa nästa bok i serien för jag tycker mycket om Parks sätt att skriva, skildringen av huvudkaraktärerna och staden Glasgow.

Och jag kan som sagt varmt rekommendera de två första i serien.

 

TILLBAKA I GLASGOWS UNDRE VÄRLD – ALAN PARKS: FEBRUARY´S SON

Alan Parks:
February´s son
Utigven 2019
368 sidor
Cannongate

Det var inte bara jag som blev mycket imponerad av Alan Parks debut Bloody January. (Länk till min recension) Den blev nominerad till det stora franska priset Grand Prix de Litterature Policiere och har kallats ”The Celtic Soprano”. Med spänning har jag sett fram emot fortsättnigen. Skulle Parks lyckas med att följa upp sin strålande debut med något lika bra. För några veckor sedan kom uppföljaren February´s son.

Det är nu februari 1973 och Harry McCoy är åter i tjänst efter det brutala slutet på Bloody January.

Boken inleds med ett blodigt mord på en ung lovande fotbollsspelare. Denne visar sig vara ihop med Elaine Scobie, dotter till en av de stora knarkkungarna i Glasgow. Detta bestialiska mord är inledningen till en serie mord under några dagar. McCoy dras in i virvelvind där hans egna förflutna gör sig påmint på ett mycket plågsamt sätt.

Det är bara att konstatera att Alan Parks har gjort det igen. Periodvis kände jag att nyhetens behag var borta och att den kanske inte riktigt nådde upp till Bloody January. När han band ihop hela historien på slutet kom jag dock på andra tankar och slog ihop boken återigen imponerad. Slutscenen var något så ovanligt som en känslomässigt mycket gripande scen. Inte vanligt i deckare.

Parks skriver fortfarande samma effektiva musikaliska prosa, korta meningar med bra driv, fin dialog och trovärdiga karaktärer. Han gestaltar väl ett skitigt och ojämlikt Glasgow från 70-talet.

Jag ser redan fram emot nästa bok. Jag vill definitivt följa Harry McCoy och hans kolleger och kumpaner i Glasgows undre värld. Som tur är behöver jag inte vänta länge. Billy March Will Live Forever är aviserad till mars 2020.

DEN TREDJE BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: TOOTH AND NAIL

Ian Rankin (1961-)
Tooth and Nail
Utgiven 1992
304 sidor
Orion

Jag tyckte om de två första böckerna om John Rebus, Ian Rankins bufflige detektiv från Edinburgh, Rankins hemstad.

I Tooth and Nail får Rebus i uppgift att åka till London för att hjälpa till i en utredning av en seriemördare ”Wolfman”. Men det är bara att konstatera att Rankin skulle stannat i Edinburgh. Jag blir förvånad när jag ser att goda betyg på Goodreads och Amazon för för denna läsare fungerade inte denna bok. Visst Rankin kan skriva, även om det finns brister lite här och där. Men det kändes att det inte var hans territorium. London lever inte på samma sätt som hans Edinburgh gjorde.
Det blir inte bättre av att historien aldrig blir riktigt spännande, har en ganska fånig intrig med några sammanträffanden och vändningar som bara är orealistiska och i mitt tycke som sagt lite fåniga.

Jag kommer dock fortsätta läsa om Rebus trots detta lilla bottennapp. Rankins genombrott kom med den femte boken om Rebus The Black Book som han fick en CWA Gold Dagger för. För en massa år sedan läste med stort nöje den nionde boken i serien The hanging garden. Han blir mao bättre med åren!

/reviderad 21-06-20

EN MYCKET IMPONERANDE DEBUT – ALAN PARKS: BLOODY JANUARY

 

Alan Parks:
Bloody January

Utgiven 2017
320 sidor
Cannongate

Detta är Alan Parks debutroman. Boken skapade en hel del uppmärksamhet på London Book Fair. Det är inte svårt att förstå. Parks har redan beskrivs som näste Ian Rankin och jämförs med andra kända tartan-noir författare som William McIlvanney.

Bloody January utspelar sig i Glasgow under ett par mörka dagar i januari 1973. Huvudpersonen är Harry McCoy, en 30-årig polis med ett trasigt förflutet. Han har ihop det med en narkoman och prostituerad, använder gärna och ofta droger själv och dricker mängder av öl.

Boken inleds med att Harry blir uppkallad till Barlinnie-fängelset i Glasgow. Där träffar han fängelsekunden Howie Nairn som berättar för honom att en flicka som heter ”Lorna någonting” och som jobbar på restaurang Ferrari troligen kommer bli mördad. McCoy tar det inte riktigt på allvar, åker hem och drogar ned sig med sin flickvän. Harry kan dock inte släppa tanken och börjar undersöka.  Han får reda på när och var Lorna bör åka till sitt jobb. och väntar på en busshållplats. Där hamnar han och kollegan Wattie, som gör sin första dag i Glasgow, i ett skottdrama och finner Lorna mördad av en ung man som sedan skjuter sig själv.

De får uppdraget att utreda. Wattie är nybliven polis som ansetts för begåvad för att vara på en liten station på landsorten har blivit omplacerad till Glasgow. McCoy tvingas av sin hårdföre chef Murray ta sig an honom.

De har inga ledtrådar att gå på. Det finns inget som binder Lorna och gärningsmannen samman. Det visar sig dock snart att Lorna har raggat upp kunder hon serverat och erbjudit sexuella tjänster där bl.a. olika sexuella avarter ingått. Historien tar sedan många vändor som inte skall avslöjas här.

Har man läst ett par deckare så kan man inte säga att detta är en speciellt originell roman. Polisen som lever på gränsen till det lagliga. Polisen som har en osäker nybörjarpartner, polisen som tampas med sina överordnade. Polisen som underdog och som hatar överklassen. Kvinnorna är med ett undantag prostituerade, kopplerskor eller före detta flickvänner. Undantaget en feministisk forskare som skall doktorera på sexhandeln och som McCoy förstås har en liten flört med. Något malplacerat kanske.

Men det är bara att konstatera att jag är mycket imponerad av denna debut. Det är en resa ned i ett mörkt hårt och skitigt Glasgow på 70-talet och en riktigt, riktigt, bra noir-deckare.  Klyschor och schabloner undviker Parks med säker hand.

Stilistisk är det imponerande att Parks redan har en så säker ton. Romanen är mycket dialogdriven men han har också en förmåga att i beskrivande passager måla upp Glasgow underifrån, med allt knark, prostitution, vapenhandel m.m.

När jag hade läst 20 sidor kunde jag inte sluta utan jag slukade boken hel och hållen. Den är välkomponerad, har inga döda punkter utan det finns ett driv i både text och berättelse.

Jag tror Alan Parks är ett namn det kommer pratas mycket om. Och jag läser gärna mer om McCoy, Wattie och Glasgow.

/reviderad 21-06-20

DEN ANDRA BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: HIDE AND SEEK

Ian Rankin (1960-):
Hide and Seek
Utgiven 1990
190 sidor
Orion Books

John Rebus, Ian Rankins älskade polis, fyller 30 år i år vilket bland annat firas med en festival https://www.ianrankin.net/rebusfest/

Rankin är den författare som myntade uttrycket Tartan Noir, som många säger är ett av de smartaste marknadsföringsknep som en författare kommit på. För inte alla håller med att det finns något gemensamt med dem förutom att de är författare från Skottland Till de mest berömda vid sidan av Rankin kan nämnas William McIlvanney, Val MacDermid och Denise Mina.

Det var ett par år sedan jag läste Rankins första Rebus-deckare Knots & Crosses (1987). Jag tyckte det var ett bra första försök i genren. Nu blev det att jag gick vidare med Hide & Seek från 1990 som finns i samlingsvolymen Rebus: The early years.På svenska heter den Katt och råtta.

Boken inleds med att Ronnie, en nedknarkad husockupant, hittas mördad. Han ligger utsträckt på golvet i det förfallna huset utsträckt som en stjärna med två nedbrunna stearinljus bredvid sig och ett pentagram målat på väggen.
Polisen vill avfärda det, ytterligare en död knarkare med vilda fantasier, men fallet lämnar Rebus ingen ro. När det visar sig att hans död inte var en vanlig överdos utan något annat börjar Rebus nysta. Och trådarna sträcker sig åt många håll och till slut ändå upp de mest förmögna kretsarna i Edinburgh.

Nu var det länge sedan jag läste Knots & Crosses, men jag upplever att Rankin har utvecklats som författare. Han skriver en nyanserad prosa med bra dialog i en hårdkokt stil. Personteckningar är på det hela taget lyckade och historien välkonstruerad om än med några longörer.
Han visar sig åter igen som en deckarförfattare som man läser med nöje, men det är inte uppe på de höjder som jag förstått att han når senare. Jag sögs dock inte in i historien som man gör när en deckare är riktigt bra.

Låt inte detta avskräcka dig. Rebus är en intressant karaktär som jag kommer fortsätta att följa. Och då det roligt att göra det från början. Boken finns nu återutgiven på svenska av Modernista förlag.

Vill du veta mer om Scottish crime lyssna på detta trevliga samtal mellan författarna Ann Cleeves (Shetlands-serien) och Christopher Brookmyre: https://www.theguardian.com/books/audio/2017/jun/13/scottish-fiction-with-ann-cleeves-and-chris-brookmyre-books-podcast

/reviderad 210314

 

 

EN NY STJÄRNA PÅ DEN SKOTSKA DECKARHIMLEN – JAMES OSWALD: FLICKOFFRET

oswald_flickoffret_omslag_inb_0James Oswald:
Flickoffret

”Natural Causes”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Gunilla Roos
400 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Flickoffret är James Oswalds debut som deckarförfattare. En fårfarmare som blandar arbetet på sin gård med att skriva deckare.
När Oswald inte lyckades övertyga något förlag att ge ut boken så lade han ut den på Amazon för gratis nedladdning. Han bad också om £2.99 för stödja honom under skrivandet av hans nästa bok. Det blev en succé. Under en månad tankade 100 000 läsare ned den. Den recenserades av läsarna och fick många femstjärniga betyg. Då vaknade förlagen och han fick till slut ett fett kontrakt av Penguin.
Det säger en del om hur marknaden förändrats och hur svårt det är för förlagen att veta vad de skall satsa på. Han har hyttlats som den nye Ian Rankin och har utnämts till ”Crime fiction’s next big thing” i The Sunday Telegraph.

Boken utspelar sig i Edinburgh. Vid renoveringen av ett gammalt förfallet hus hittas kroppen av en ung mördad flicka. Brottet är uppenbarligen ett ritualmord och visar sig vara begånget tillbaka i tiden. Samtidigt utreder den nyutnämnde kommissarien Tom McLean en serie ritualmord. McLean börjar ana att det kan finnas ett samband mellan dem och flickan i källaren.

James_Oswald_foto_David_Cruickshanks

James Oswald Foto: David Cruickshanks

Oswald debut är en välskriven och välkonstruerad historia. Personerna är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja läsa vidare. Hos Oswald finns inte mycket av samhälls- eller miljöskildringar. Här är intrigen och lösningen i fokus. Läsningen gick väldigt lätt. Jag har dock lite svårt för de ockulta inslagen i boken men de är så liten del att jag störde mig inte så mycket på dem.

Det är bara att konstatera att detta är mycket lovande debut. Jag kan mycket väl tänka mig att följa Tom McLean och hans kolleger i de kommande böckerna.
På engelska finns det än så länge tre till och en fjärde på gång.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201004

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor
Orion

Knots and Crosses är den första boken i Ian Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. För många år sedan läste jag Den hängande trädgården med stort nöje.

Rankin skrev att Knots and Crosses var en roman med litterära pretentioner, men ville skriva en bok som nådde fler läsare än mer seriös litteratur. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev i min tur förvånad när jag läste det. För mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommissarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket och har ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS. Det är en en traumatisk upplevelse han inte pratar om. Nu ser Rebus hur hans förflutna kommer ikapp honom och knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning. Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.
Fortsättning följer.

/Reviderad 200229