EN NY SPÄNNANDE RÖST – S.A. CROSBY: BLACKTOP WASTELAND

S.A. Crosby:
Blacktop Wasteland
Utgiven 2020
304 sidor
Headline Publishing Group

S.A. Crosby är ett nytt namn för mig och ett namn att komma ihåg.
Född, uppvuxen och bosatt i Virginia i sydöstra USA. Han har två romaner bakom sig. Skriver även noveller och en av dem vann Anthony Award for Best Short Story 2019.

Beauregard ”Bug” Montage är en lyckligt gift man med två barn som han älskar över allt på denna jord. Men hans finansiella situation är katastrofal. Han ligger 800 dollar back på hyran till verkstaden han driver. Han har fått en konkurrent som med sina låga priser håller på att driva Bug i konkurs. Hans mamma sitter på ett äldreboende som slukar pengar, en av sönerna behöver nya glasögon, dottern från en tidigare relation pengar till skolavgiften m.m. Bug är helt enkelt desperat.
Bug har ett kriminellt förflutet bakåt i tiden. Han är en enastående bilförare, omöjlig att fånga in och har kört ”the get-away-car” vid olika rån.

Bug får ett förslag av en bekant, Ronnie, en notoriskt opålitlig kriminell. Ronnie har via sin tjej fått reda på att den juvelerarbutiken där hon arbetar är ett relativt lätt råna. De har dessutom osedvanligt mycket diamanter för en butik av den storleken.Trots att varningsklockor ringer är Bug tillräckligt desperat för att ge sig i slang med Ronnie. Det blir självfallet inte alls som de tänkt sig utan historien tar sig helt andra katastrofala vändningar.

Parallellt med den mycket spännande deckarhistorien löper historien om Bug som blivit övergiven av sin far Anthony, en ökänd kriminell. Det har lett till ett hål i hans själ. Han har kvar sin fars bil som ha vårdat ömt och vägrar sälja trots hans fru Kia uppmanar honom för att delvis lösa den akuta ekonomin. För Bug är familjen och hans söner det viktigaste i hans liv. Han vill ge dem ett annat liv än det som hans fader gav honom. Men när hela helvetet brakar loss dras familjen in på  ett mycket dramatiskt sätt.

Det är bara att konstatera att det här är en bra bok. Bra på riktigt, både som deckare och som litterär text. Cosby kopplar greppet från första sidan och släpper ned mig på marken med en duns 300 sidor senare. Texten är en tryckkokare och det är inte bara själva deckarhistorien. Det handlar om att vara svart och fattig i sydstaterna. Den press det innebär att räkningarna kommer in och du har inga utvägar. Det långt mellan människor på landsbygden och du måste klara dig själv. Crosby har en hårdkokt skarpslipad prosa, som svarta diamanter.

Det finns mycket att tycka om med denna roman. Den har en mycket stark “sense of place” som engelsmännen säger. Trots den korthuggna prosan växer ett både hårt och vackert landskap fram
Romanen drivs av sin välskrivna dialog och är därför lätt att läsa.
Och trots att jag inte är ett dugg intresserad av bilar och biljakter läste jag dem med andan i halsen

Crosby lyckas skapa trovärdiga romanfigurer. Beauregard är en skadad men mycket älskvärd person som gör vad han kan för att skapa ett bra liv för familjen. Han smärta och kärlek bränner på sidorna.
Även de mindre rollerna är mycket väl gestaltade. Den hopplöse Ronnie, han hemska mamma och hans älskade fru Kia som lever i konstant rädsla att Beauregard kommer mördas när han ger sig in hetluften igen. Det är en stundtals mycket våldsam bok men det är inget påklistrat för att skapa spänning utan i konsekvens med de hot personerna utsätts för och de val de gör.

Jag kan varmt rekommendera er att läsa S-A. Cosby.

 

 

 

 

ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

EN LYSANDE BOK OM WINSTON CHURCHILL OCH HANS KRETS – ERIK LARSON: THE SPLENDID AND THE VILE: A SAGA OF CHURCHILL, FAMILY, AND DEFIANCE DURING THE BLITZ

Erik Larson (1954-)
The Splendid and the Vile:
A Saga of Churchill, Family, and Defiance During the Blitz
Utgiven 2020
608 sidor
Crown 

Erik Larson är journalist och författare från USA. Detta är hans 8:e bok. På svenska finns sedan tidigare två böcker översatta. I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin och Djävulen i den vita staden.

Erik Larson

Larsons specialitet är historiska berättelser. Han är inte en traditionell historiker men han läser in sig på ett område eller en händelse och skriver sedan en faktabaserad berättelse. Hans läsekrets är stor, böckerna får fina recensioner och hamnar högt upp på försäljningslistorna i USA.

Första gången jag hörde talas om honom var för ett par år sedan då en ung guide på det judiska The Tenement Museum i Brooklyn berättade om honom. När jag sade att hon måste läsa Steve Sem-Sandbergs mästerverk De fattiga i Lodz kontrade hon med Larsons I odjurets trädgård.

Det är maj 1940. Chamberlain vill avgå och han har försökt få Lord Halifax (1881-1959) att ta över. Halifax vill inte. Det leder till att Winston Churchill (1874-1965) blir premiärminister.  Många beundrade Churchill som talare men var samtidigt skeptiska till honom som premiärminister. Churchill ansågs som för våghalsig. Churchill hade ett par kraftfulla militära misslyckanden bakom sig bla slaget vid Gallipoli under första världskriget.

Under 1940–1941 försökte tyskarna bomba sönder England. De ville till varje pris besegra landet i det som kallas The Battle of Britain. England var illa förberett och hade både en för liten flotta och för litet flygvapen.
Churchill kallar in sin mycket egensinne och manipulative vän Max Beaverbrook, en kanadensisk tidningsman, för att bygga upp flygindustrin. Han går över många lik för att få produktionen att öka, vilket han lyckades mycket bra med.
Churchill inser samtidigt att utan USA:s hjälp kommer Storbritannien förr eller senare att falla. Med smicker och list försöker han få Roosevelt att låna ut fartyg. Roosevelt har dock en negativ hemmaopinion och ett nyval att ta hänsyn till. Då Roosevelt blir omvald med knapp marginal knyts USA närmare England. Det är dock efter när denna bok utspelar sig som USA slutgiltigen går med i kriget, vilket var Churchills mål hela tiden.

Vi får följa Churchill och hans närmsta krets, nästan dagligen, under detta fruktansvärda år. Larson har satt ett mikroskop över de politiska förvecklingarna och det är fascinerande att följa.

Sir John Colville (1915-1987) Ur Colvilles välskrivna dagböcker hämtar Larson mycket intressant material

Runt Churchill finns hans familj, en mängd mer eller mindre kända politiker, vetenskapsmän och hans tjänsteman. Larson har tagit del av en mängd dokument, brev och dagböcker. Många i Churchills närhet var välskrivande och flitiga dagboksförfattare bla en av Churchills privatsekreterare John Colville och Churchills blott 18-åriga dotter Mary. Larson använder sig även av tex Goebbels och Görings dagböcker.

Larsson berättar om ett högt politiskt spel i Storbritannien, Tyskland och USA, förälskelser, utomäktenskapliga affärer, spel- och alkoholproblem, fina baler och eleganta middagar blandat med fruktansvärda scener där vi möter de ohämmade bombningarna och dess konsekvenser.
Tyskland skapar en oerhörd förstörelse. Värst är när de har gått vidare från London och bombar sönder både Coventry och Portsmouth. Ödeläggelsen är total och fasansfull att läsa om.
Allt detta saxar Larson mycket skickligt när han driver sin berättelse framåt.

Samtidigt finns det som sagt middagar att äta och baler att gå på, förälskelser att falla i och trasiga familjerelationer som gör sig påminda. Livet är både högt och lågt i en salig röra i dödens närhet.

Den glädje som jag kände över att läsa denna fantastiska bok var mycket, mycket stor. För att använda en klyscha, en riktig bladvändare som gav mig en stor läsgjädje.

Churchill, vilket otroligt fascinerande figur. En man full av idiosynkrasier. Hans retoriska förmåga var helt enastående. Han skapade ett hopp, trots att det var allt annat än ljust, med sina tal och obändiga optimism.
Churchill ligger i sängen och arbetar rökandes cigarr fram till lunch. Han dricker en massa whisky och champagne dagligen. På kvällarna plågar han sina medarbetare genom att aldrig låta dem gå till sängs då det finns frågor att diskutera. Och Churchill ruckar aldrig på sin rutin att bada 2 gånger om dagen och tvekar inte att visa sig färgglada morgonrockar för vem som än behagar.
Trots att han har en allt annat än hälsosam livsstil har han mer energi än sina betydligt yngre medarbetare i sin omgivning. John Colville berättar att när Churchill blev premiärminister började hans medarbetare att springa i korridorerna för att hinna med i det tempo som 65-åringen satte upp.

Sammantaget har Larson skrivit en underbar som bok svepte med mig. Persongalleriet är stort och intressant. Jag levde med dessa människorna och i deras värld under några dagar. Jag ville bara ha mer och mer och ville inte det skulle ta slut. Larson skriver en fin medryckande prosa med bra känsla för de detaljer som gör att texten kommer till liv.

Om hans andra böcker håller samma höga klass är jag mycket förvånad över att han inte är mer känd i Sverige.

 

WOW!!! – JORDAN HARPER: SHE RIDES SHOTGUN

Jordan Harper:
She rides shotgun
Utgiven 2017-06-06
272 sidor
Harper Collins

Detta är en romandebut som det gnistrar och sprakar om!
Jordan Harper är en amerikansk författare med en hyllad novellsamling, Love and other wounds (2015), och ett par tv-manus bakom sig.
Harper har även arbetat som copywriter och som musikjournalist.

Romanen handlar om Polly, en brådmogen 11-årig flicka som en dag plötsligt bli hämtad utanför skolan av sin kriminelle far Nate. Polly har inte sett honom på flera år då han suttit inne. Polly inser snabbt att bilen han hämtar henne i är stulen. Efter ett tag inser hon också att hennes mamma och styvfar är döda. De är mördade av medlemmar ur ett kriminellt gäng, Aryan Steel, som Nate lyckats komma i klinch med. Det finns nu ett pris på både hennes och pappans huvud. Nate inser att för att få dem att ta tillbaka ordern om att döda Polly måste se till att skapa så mycket jävelskap för Aryan Steel att de lyfter förbannelsen. Han sätter igång en turné av olika överfall och rån som skall skada dem där det gör som mest ont, i deras plånbok.
Polly fattar snabbt galoppen. Även om hon har en nallebjörn som hon använder för att kommunicera med och förstå omvärlden, så har äpplet inte fallit lång ifrån äppelträdet.

She wore a loser’s slumped shoulders and hid her face with her hair, but the girl had gunfighter eyes. Gunfighter eyes just like her dad, her mom would tell her, usually after a few whiskey pops when Mom could talk about her ex- husband without the anger she carried for him poisoning her.

Jordan Harper

Polly visar sig vara en modig värdig partner till sin far under deras resa. En resa som jag följde med allt större intresse för detta är helt enkelt en lysande debutroman.

Harper skriver in en hårdkokt amerikansk tradition väl känd från allt ifrån Hemingway till Ellroy. Men han är ingen epigon. Här finns något eget tycker jag.
Boken är dialogdriven med fina beskrivande passager emellan. För mina svenska öron finns det inte en falsk ton i dialogen som är mycket musikalisk. Det sjunger om alla fraser.

Harper har en poets blick för detaljer. Han skapar en närmst hypnotisk stämning där man inte kan sluta. Det finns inte en sida eller ett stycke för mycket utan boken är verkligen helgjuten. Han tar ett stryptag på läsaren som han sedan inte släpper.

Det är m.a.o. mycket spännande Men inte bara det. She rides shotgun är både en deckare men lika mycket en gripande roman om familjeband, kärlek och försoning. Harpers person- och miljöskildringar är mycket trovärdiga. Det var tråkigt att lämna Nate och Polly när boken är slut. Jag förstår verkligen varför den redan har sålts över hela världen.
Harper sitter nu och skriver på ett filmmanus efter boken.

Detta är en författare som kommer låta tala om sig. Det är jag helt övertygad om!
Kom ihåg, det var här du läste det först…=:)
https://www.adlibris.com/se/bok/she-rides-shotgun-9780062394408

 

 

 

EN BOK FÖR ALLA LITTERATURÄLSKARE – ELIF BATUMAN: DE BESATTA – ÄVENTYR MED RYSKA BÖCKER OCH MÄNNISKORNA SOM LÄSER DEM

besattaElif Batuman (1977-):
De besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.
”The Possessed Adventures with Russian Books and the People Who Read Them”
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Eva Johansson
Natur och Kultur

 

Elif Batuman är en ung och strålande begåvad amerikansk skribent född 1977 med turkiskt påbrå. Hon skriver regelbundet i New Yorker. Batuman har redan fått en bunt utmärkelser för sitt skrivande.

De besatta, hennes debut från 2010, är en rolig, stimulerande, spränglärd och fräck hyllning till litteraturen som ett sätt att förstå livet. Med ett schvungfullt språk får hon mig att flera gånger dra på smilbanden, ja tom skratta högt ibland. Samtidigt som jag lär mig en massa.
Boken är en blandning av en självbiografi om åren som doktorand på Stanford, en reseskildring och några nedslag i den ryska litteraturen. Författaren är själv är en av de besatta ffa för Babel och Tolstoj.

Boken består av fem essäer, varav en är delad i tre delar. Den första om Isak Babel är en hysterisk rolig beskrivning av en Babel-konferens i Stanford. (Visste ni att det finns förbindelser mellan Isak Babel och skapare av filmen King-Kong!?)
Efter att ha läst den och essän om mötet med en grupp Tolstoj-forskare på dennes gods, Jasnaja Poljana, i essän ”Vem mördade Tolstoj”, undrade jag stillsamt om det finns en enda normal människa som ägnar sig åt rysk litteratur? Är det bara lätt besatta halvgalningar? Batuman kryddar sin texter med ljuvliga små porträtt av de människor hon möter. (Essän finner du även här http://harpers.org/archive/2009/02/the-murder-of-leo-tolstoy/)

Elif Batuman Foto: Timothy Archibald

Elif Batuman
Foto: Timothy Archibald

Den tredelade essän handlar om en sommar i Samarkand där Batuman tillsammans med två lärare Muzzaffar och Dilorum studerar uzbekiska språket och litteraturen. Förutom att du får med dig en mängd kunskaper om ett helt okänt språkområde så tittar vi in i vardagslivet i okänd del av världen för oss.  Ett liv så annorlunda att jag tänkte på Erik Anderssons underfundiga roman Indialänderna.

I essän ”Ett hus av is” berättar hon om det ispalats som kejsarinnan Anna Ivanova uppförde 1740 och som återuppbyggdes för en kort period 2006.
Med den avslutande essän kommer hon till Dostojevskij en författare som hon inte verkar omfamna lika varmt som Babel och Tolstoj. Men hon drar elegant paralleller mellan Dostojevskijs Onda Andar, fransmannen René Girards mimetiska teori och sitt egna liv på studentkorridorerna i Stanford.

Ett exempel på hur hon skriver har jag hämnat från den essän jag tyckte mest om, den om Isak Babel.
”Andra gången jag läste Babel var på universitetet, på ett seminarium om författar biografier. Jag läste Babels dagbok från 1920 och hela Ryttararmén i ett enda svep en regnig lördag i februari, samtidigt som jag bakade en schwarzwaldtårta. Precis som Babel för eftervärlden förevigade Sovjets misslyckade fälttåg i Polen 1920, förevigade han för mig denna tårtas kulinariska katastrof. När jag tog ut den ur ugnen påminde den mest om en gammal hatt, och efter att jag optimistiskt hade behandlat den med halv falska billig Krischwasser luktade den och såg ut som en gammal hatt indränkt i hostmedicin!” (sid. 35)

Detta är bok till alla bokälskare från en sann bokälskare.
Låt inte det fåniga omslaget skrämma bort dig. Batuman rekommenderas varmt.

/Reviderad 201104

EN STOR AMERIKANSK FÖRFATTARE – MARILYNNE ROBINSON: LILA

lila

Marilynne Robinson (1943-)
Lila
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning; Niclas Nilsson
316 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Marylinne Robinsons namn har under de senaste åren hörts allt oftare och med allt större respekt. Hennes författarskap är inte omfattade för en 72-årig författare. Fyra romaner och några essäsamlingar.

Det första Housekeeping kom 1980. Gilead, som vann Purlitzerpriset, kom 24 år senare, 2004. Därefter har hon skrivit två romaner till. Home (2008) och Lila (2014) som nyligen kom i en ypperlig översättning av Niclas Nilsson.

Hennes tre senaste romaner cirklar kring den fiktiva byn med de bibliska namnet Gilead. Det är ingen trilogi har jag förstått. Det är snarare det att till viss del samma historia berättas ur olika perspektiv och med olika huvudpersoner, men att böckerna samtidigt står fria från varandra.

Lila är en oerhört vacker roman om en liten övergiven flicka som förs bort av en kvinna vid namn Doll.
Doll blir hennes modersgestalt. De lever ett nomadliv på vägarna i det oerhört fattiga Iowa på 20-30 talet. Lila blir senare lämnad ensam. Hon kommer till slut flera år senare Gilead där hon möter den betydligt äldre prästen John Ames, huvudpersonen i romanen Gilead, som hon gifter sig med.

Robinson är en djup troende författare. Religiösa och existentiella frågor genomsyrar romanen. Prästen, självklar i sin tro, möter en kvinnan med försöker förstå hur den värld hon kastat ut sig fungerar. Det är två sökare som från helt olika utgångspunkter möts och försöker närma sig varandra. Det är en mycket ovanlig och fin kärlekshistoria,

Språket är stundtals svindlande vackert. Det flyter långsamt fram över sidorna. Romanen är inte kronologiskt berättat utan vi flyttas fram och tillbaka i tiden. Successivt så lär vi känna denna komplexa kvinnas mycket gripande livshistoria.

Utan att vara svårläst så kräver boken en lugn och långsam läsning för att utvinna de många guldkorn som finns gömda i texten. Det är en roman om kärlek och tillit, ensamhet och övergivenhet, skuld och försoning. I Lila har Robinson skapat enastående kvinnoporträtt.

Marylinne Robinsons författarskap anses var en av de stora i nutida amerikansk litteraturen. Efter att ha läst denna bok börjar jag förstå varför.

/Reviderad 200928

 

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980
På svenska 1986
Översättning:
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista
Recensionexemplar

William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken Roy Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Modernista återutger nu Maxwells Hej då, Vi ses i morron, en roman som bl.a Michael Ondaatje och Richard Ford höjer till skyarna.

William Maxwell är vad jag nu läst inte känd som författare i USA. Däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. Många stora namn har Maxwell arbetat med Updike, Salinger, Nabokov, Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i USA. Det en liten roman till omfånget.
Det är en kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoarer som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet, förlust, minne, livsval.
På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois.

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, en författare som mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt.

/Reviderad 201108

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

StonerJohn Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman sparsmakad skrivet utan stora åthävor? En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
Den var fortfarande oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens fina översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men överlåter jag dig till att upptäcka om du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv?  Det är en roman med mycken  tragik och stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some feeling for what he was doing, He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.Stiner nyrb

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Jag kan varmt rekommendera Stoner. John Williams är en bortglömd mästare.

/Reviderad 201004

 

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN

9789127135437_0_Clarie Messud (1966-):  
Kvinnan på övervåningen
”The Woman Upstairs”
Övers: Eva Johansson
Utgiven 2013
På svenska 2014
280 sidor
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta om det. ” Den som säger det är Nora Eldridge, en 42 årig lärare och huvudpersonen i Messuds roman.

Nora är en kvinna mitt i livet. Hon beskriver sig som ”kvinnan på övervåningen”. Den som inte är med i centrum. Hon blev aldrig den konstnär som hon drömt om, hon fick träffade aldrig rätt man och fick de barn som hon drömt om. Nej hon tog hand om sin sjuka, nu döda, mamma och gamla pappa, utbildade sig till lärare och är nu en grå medelålders kvinna. En sådan som ingen bryr sig om, en gammal ungmö som det hette en gång i tiden. Hon bor bra i en välmående del av östkusten, har ett fast jobb som mellanstadielärare, vänner och en och annan pojkvän. En kvinnas som utifrån sett har det ganska bra, men ett kanske ett något trist liv.

En dag förändras Noras liv. In i hennes klass kommer den lille pojken Reza Shahid, var föräldrar skall bo tillfälligt i staden under ett år. De är internationella och intellektuella globetrotters, Skandar, pappan är historiker och har fått ett stipendium på Harvard. Sirena, mamman, är en känd konstnär som arbetar med installationer. Nora blir helt betagen av dem, De släpper in Nora i deras liv. Hon blir barnvakt för Reza. Sirena (tänk på Odyssén) övertalar henne att dela ateljé så att de kan arbeta sida vid sida. Skandar tar henne på långa promenader där de diskuterar politik och samhälle. Nora blir som förälskad och besatt av hela familjen.

Sirena får Nora att bejaka sitt konstnärskap. Men skillnaden kunde inte var större. Sirena arbetar på en gigantiskt installation där Nora hela tiden assisterar henne. Nora arbetar samtidigt på sin egna konst, små dioramor, som är exakta avbildningar av några kända kvinnors hus bla Alice Neel, Edie Sedgewick och Virginia Woolf, kvinnor som begått självmord eller hamnat på hispan. Nora gör helt enkelt små dockhus. Där livet står stilla.

Claire Messud Fotograf: Derek Shapton

Claire Messud
Fotograf: Derek Shapton

Hela hennes liv cirklar runt och igenom familjen Shahid. Hon blir levande genom dem, livet går i färg helt plötsligt. Hon behöver inte vara ”kvinnan på övervåningen” längre.

Romanen är en lång monolog efter katastrofen. När Nora har fått en visshet om vad hon egentligen betydde för familjen. Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket samtidigt som det är en mycket intensiv läsupplevelse. Prosan glider fram över sidorna i Eva Johanssons fina översättning.

Vi kommer in i Nora värld. Som en seismograf som registrerar Messud allt. Messud gör henne så mänsklig. Det är ingen huvudperson som du kommer tycka om. Hon kan vara odrägligt själcentrerad och otrevlig i sin narcissistiska självupptagenhet, klängig i sitt behov av bekräftelse och vild i sin ilska. Men också fylld av styrka, ömhet och litenhet. Vi får helt enkelt ta emot henne som hon är, även om det inte alltid är vackert.

Titeln anspelar förstås på det kända begreppet ”the mad woman in the attic”. Att kvinnliga författare på 1800-talet endast kunde beskriva kvinnor antingen som ljuva eller som galna.

Det är också en roman om vad du är beredd att offra för konsten. Nora vågar inte men Sirena gör. Men är det värt det priset?
Det är för övrigt fascinerade att läsa Messuds beskrivningar av de konstverk de båda gör. Oerhört fantasieggande.

Kvinnan på övervåningen är en stark läsupplevelse. Romanen tog ett strupgrepp på mig, tryckte upp mig mot väggen och släppte ned mig med en duns 280 sidor senare! Det var som en skarp psykologisk deckare. Skicklig så skruvar Messud åt snaran. Jag kippade efter andan när jag läste. Det var länge sedan jag läste något så här bra.

Har ni tänkt på att män skriver litteratur och kvinnor skriver kvinnolitteratur? Romaner skrivna av kvinnor recenseras nästan alltid av kvinnor om de inte nått Kerstin Ekman status. Som att de romaner som kvinnor skriver är till för kvinnor och förstås bäst av kvinnor.
I alla fall blev denna medelålders man djupt tagen av denna mycket mänskliga roman. Det är en modig, hjärtskärande och naken roman. Det är som om du tar en av Alice Munros fantastiska noveller och allt det som du känner finns under ytan lyfter Messud istället fram och får det att brännas i huden på läsaren.

Kvinnan på övervåningen är helt enkelt en riktigt bra roman.

/Reviderad 200929

 

 

 

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD

Öppen stadTeju Cole (1975-)
Öppen stad
”Open city”
Utgiven 2011
På svenska 2013
Övers: Erik MacQueen
300 sidor
Vinnare av Hemingway Foundation/PEN Award
Recensionexemplar

Tejo Coles debutroman har höjts tills skyarna ända sedan den publicerades 2011. Efter avslutad läsning är det bara att instämma i hyllningskören. Detta är en remarkabel debut. Att redan i sin första roman kunna skriva på denna nivå, då har vi förhoppningsvis mycket spännande att se fram emot ifall musan står honom bi.

Att beskriva romanen är både enkelt och svårt för det är inte en traditionell roman. Det är snarare en blandning av en roman, reseskildring och essä. Huvudpersonen Julius bor i New York där han gör sin specialistutbildning inom psykiatri. Julius kommer från Nigeria men hans mamma är tyska. Nyligen blev han dumpad av sin kvinna och lever ensam.

För att få en motvikt till de hetsiga dagarna på sjukhuset går han långa promenader i New York. Romanen består av dessa promenader, Julius tankar och iakttagelser, möten, blandat med tillbakablickar från barndomens Nigeria.
Mitt i romanen åker han fyra veckor till Bryssel där han gör att lamt försök att finna sin tyska mormor som troligen bor där. Julius har inte träffat henne på länge då hans mor brutit kontakten med mormor. Även i Bryssel vandrar han runt, pratar med människor…
Det är inte alltid lätt följa Cole. Har refererar ymnigt till litteratur, konst och musik, allt ifrån Cannonball Adderley till en lång utläggning om Mahler.

Romanen skildrar världen och ffa New York efter 9/11, men indirekt.
Julius möten och de situationer han hamnar i påminner oss om den globala värld vi lever i. De komplexa frågorna kring tillhörighet, etnicitet och klass som det väcker. Men tro inte att detta är en budskapsroman. Frågorna är alldeles för komplexa och mångfacetterade för det, men det får dig som läsare att reflektera.

Julius har som genom sitt yrke har hög social status men pga. av sin hudfärg och bakgrund inte helt accepteras i det samhälle han lever i. Julius är en ensam iakttagare som inte hör hemma någonstans. Han är inte nigerian, tysk eller amerikan. Han är både allt det och inget av det.
Jag känner igenom hela romanen hur han svävar. Cole har gjort honom till psykiater, ett yrke som så mycket handlar om att tolka och där det är så mycket som inte går att få en klarhet i till skillnad från om han varit kirurg.

Cole gör oss också hela tiden medvetna om historien. Vi kommer till delar av Manhattan och får glimtar ur de svartas plågsamma historia. Nutiden finns inte i ett vakuum utan är en fortsättning på det som skett och som vi måste förhålla oss till. Romanens huvudperson är egentligen inte Julius utan New York.

Vad är det som gör denna roman så bra? Cole har ett njutbart och vackert språk, i fin översättning av Erik MacQueen. Det flyter lätt över sidorna, men med så mycket innehåll på varje sida att du får inte ha för bråttom. I en intervju sade han att han var en stor poesiläsare. Det förvånar mig inte då hans bilder ofta är både pregnanta och har en lyrisk resonans. Cole tränade upp sin iakttagelseförmåga under sina konststudier. Han är också verksam inom ”street photography”. Denna skarpa iakttagelseförmåga har han förvaltat mycket väl i denna roman. Detta är en mycket rik bok som går att läsa mer än en gång.
Det var extra roligt för mig som var i New York i våras och hade varit på flera av de gator som Cole beskriver.

För mig handlar romanen om att 9/11 så kan vi inte ta något för givet, vi lever på ett gungfly där vi bästa fall försöker göra vad vi kan för att tolka och förstå en allt mer obegriplig värld. Och att vi egentligen famlar i mörkret hela tiden.

Öppen stad är en mycket bra roman som verkligen kan rekommendera.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA

KanadaRICHARD FORD (1944-)
Kanada
Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget, hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka. Dörren till ditt förflutna har stängs. Det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Brombergs

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretentiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var deras böcker som jag läste som ung och lätt pretentiös man i början av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.
När en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt vit, utan har negerblod i sig, överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantageägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.
För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

/Reviderad 200907

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

WaldenHenry David Thoreau (1817-1862):
Walden
Utkom 1855
I nyöversättning av Peter Handberg  2006
410 sidor
Natur & Kultur

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter. Att vara fria. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. U Översättaren Peter Handberg har  gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern. För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag tröttnade dock efter ett tag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Thoreau är en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

/Reviderad 200820

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

EN AMERIKANSK KLASSIKER – F. SCOTT FITZGERALD: THE GREAT GATSBY

Gatsby

F. Scott Fitzgerald: (1896-1940)
The Great Gatsby
Utgiven 1926
180 sidor
Penguin

Det är mycket Gatsby nu. Förra veckan hade Baz Luhrmans filmatisering premiär i USA och du kan läsa artiklar om Gatsby överallt.
Det är en av de stora, om inte den stora, amerikanska klassikern under 1900-talet.

Det är inte en mäktig roman utan en tunn liten sak som du kan läsa i 2 sittningar om du vill. Det också en ganska enkel handling och ändå har den något som fångat det amerikanska medvetandet under senare delen av 1900-talet.
Det var inte så när boken kom ut. Recensionerna var på det hela taget ljumma, även om TS Eliot lovordade den i ett brev. När Fitzgerald dog endast 44 år gammal, bla som en konsekvens av ett kraftigt alkoholmissbruk, så hade han kvar böcker från förlaget. Nu så finns den ständigt tillgänglig och jag har för mig att jag läste någonstans att den säljs i en halv miljon exemplar varje år.

Något kort om historien.
Nick Carraway, bokens berättare, lämnar det lantliga Mid-West och flyttar till östkusten för att arbeta. Han får tag på ett litet hus på Long Island. På en middag hos sin släkting Daisy Buchanan, som är gift med den stenrike buffeln Tom Buchanan, får han reda på att han är granne den mystiske Jay Gatsby. Gatsby ordnar de mest fantastiska fester, ditt alla, bjudna som objudna, kommer.

Nick bli inbjuden på dessa fester och lär känna den gåtfulle Gatsby, en person om står för allt som Nick avskyr, men Nick charmas.

”If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him, some heightened sensitivity to the promises of life, as if he was related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of “creative temperament” – it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it its likely I shall never find again”.

Boken är en lång återblick och vi lär känna Gatsby allteftersom Nick lär känna honom. Men samtidigt så lär vi inte känna honom. Fitzgerald beskriver honom knappt. Han förblir lite av en mytisk gestalt. På direkta frågor om vem han är eller vad han gjort  ger han alltid undanglidande svar. Har han legat vid Oxford, har han varit i armén? 
Allt eftersom förstår vi att allt han skapar, den nya identiteten, hans förmögenhet, alla fester och all prålighet är för att vinna tillbaks sin ungdomskärlek Daisy.
Gatsby kommer från enkla förhållanden och hade inte möjlighet att gifta sig med henne i deras ungdom. När han kom hem efter att ha tjänstgjort i kriget finner han att Diasy gift sig med Tom. När de nu återigen träffas så sätts en kedja av händelser igång som leder till den djupaste tragedi för alla inblandade.

Gatsby är en roman om den amerikanska drömmen, om att du i varje ögonblick kan skapa dig själv, glömma ditt förflutna och bli en ny person, en self-made man. Jay Gatsby har gått från fattigdom till enorm rikedom. Gatsby är föregångare till Don Draper i Mad Men, en man med en påhittad och förljugen identitet som skapar den amerikanska drömmen.
Är Gatsby är ”great” kan man verkligen fråga sig? Knappast, hans rikedomar kommer från en smutsig kriminell verksamhet. I mina ögon är ingen hjälte men det som är stort hos honom är hans starka kärlek till Daisy.

Denna bok sägs ju vara den bäst fångar The Jazz Age, tiden efter första världskriget då jazzen kom, ungdomarna bröt sig loss från gamla konventioner, det var glamoröst, det fanns pengar, och depressionen 1929 fanns inte en som en möjlighet. Scenerna från olika fester är mycket väl gestaltade. Jag sveptes med som läsare, men kände hela tiden en vantrivsel. Det här var ju människor som inte brydde sig om något annat än sig själv och att vara på fest. Det som räknades var att du var där. Där fångar Fitzgerald något som gör att boken känns relevant även idag. En hysterisk kändiskultur, där man är känd utan att ha presterat något mer än att synas i rätt sammanhang. Att det är det som är något värt. Själv kände jag bara hur tragiken väntade runt hörnet. När den väl slår till så fanns endast Nick kvar. Alla andra lämnade det sjunkande skeppet.

Fitzgerald, som själv levde ett mycket glamoröst liv, var trots allt en socialt medveten författare. I romanen ser vi hur de rikas omedvetenhet och självgodhet drabbar de som inte är på rätt planhalva.

Det är paradoxalt att en historia som snarare beskriver den amerikanska drömmen som en illusion och en tragedi blivit den stora amerikanska romanen. Dess storhet ligger ffa är Fitzgeralds fantastiska språk. En elegant och mångskiftande prosa som beskriver med en poetisk precision både yttre och inre skeenden.

Det är en roman om en förgången tid men samtidigt aktuell. Vi kanske lever på 20-talet med det enorma överflöd och överkonsumtion som vi har i delar av världen, i en ytlig kändiskultur, som i allt högre grad handlar om att bli self-made, att vara ditt eget varumärke  och som inte tror att en ny crash à 1929 kan stå för dörren.

Romanen som är sagt en återblick och som sådan mycket skicklig konstruerad..Att fånga detta på film är inte enkelt. Att fånga det pråliga det är ingen konst. Men allt det som gör denna roman så läsvärd det kommer man inte åt på film. Den är så välskriven så jag skulle kunna läsa om den bara för att få njuta av språket igen.

/Reviderad 200912

 

EN DJUPDYKNING NED I MANHATTANS LOWER EAST SIDE – RICHARD PRICE: LUSH LIFE

Lush life

Richard Price (1947-)
Lush Life
Utgiven 2008
450 sdor
Som ljudbok 11 cd:s
Uppläsare Booby Cannavale
Bloomsbury

Richard Price är en amerikansk deckar- och manusförfattare. Price har ett par böcker bakom sig och är även verksam både inom film och tv. Han har skrivit flera filmmanus. I Sverige är han nog mest känd för Sea of Love med Al Pacino i huvudrollen.  Price har även skrivit avsnitt till klassikern The Wire.

Kort om handlingen:
Eric Cash, en ung man med kulturella ambitioner har inte riktig kommit rätt livet utan arbetar på ett restaurang i Lower East Side på Manhattan. En kväll går han och två bekanta på en krogsväng
. Väl runda under fötterna blir de utsatta för ett rånförsök. Det går snett och hans kamrat Isac Marcus skjuts till döds. Det är mitt i natten, det är mörkt, vittnena är få. Ett av vittnena pekar ut Eric som gärningsmannen.
Polisen Matty Clark har hand om utredningen. De utsätter de Eric för hårda förhör. Det framkommer snart är Eric inte gärningsmannen. Och nu står de där utan någon egentlig ledtråd. De börjar famla i mörkret. Hur skall de hitta gärningsmannen.

Boken Lush Life blev jag i flera gudieböcker rekommenderad som läsning inför min New York-resa. Jag fick dock problem när jag började läsa den. Att läsa polisslang á la New York är inte det lättaste. Om man skummar recensionerna på Amazon så ser man att även engelsktalande inte har det så lätt. Så jag lade ned boken.

Richard Price

Richard Price

Efter ett tag ville jag ville ge den en andra chans och undersökte om den fanns på svenska. Det gjorde den inte, men väl som ljudbok i uppläsning av Bobby Cannavale. Det var en märklig upplevelse. Eftersom jag sett timvis med deckare var idiomet bekant och det gick mycket lättare att lyssna. Jag fastnade inte i enstaka ord och Cannavales gestaltning gjorde att jag förstod mer än när jag läste. Cannavale har just den amerikanska engelska som vi är så vana vid från The Wire, Sopranos m.m. Han är ett klockrent val.

 

Bobby Cannavale

Bobby Cannavale

Price bok är rubricerad som en deckare men som sådan är den inte så lyckad. Price använder formen för att beskriva Lower East Side, en genom historien mycket invandrartät stadsdel som genomgått många förändringar och nu är på väg att gentrifieras.
Under utredningens gång möter många ur denna kulturella smältdegel med dess motsättningar. Afro-amerikaner, kineser, spansk-talande från olika regioner. .

Som i många andra deckare så är ett tema Matty Clarks kamp med hierarkierna. Han får kämpa för att hålla utredningen vid liv. Det finns så lite att gå på, den har så lite nyhetsvärde, så den bortprioriteras. Medan Matty som blivit djupt engagerad i fallet och Isac Marcus familj gör att l för att driva på den. Skildringen av sorgeprocessen hos offrets familj är en tongivande del av andra halvan av boken.

Price är en mycket skicklig författare. Price skriver fantastisk dialog som inte blir sämre av Cannavales mycket fina uppläsning. Price skapar trovärdiga och gripande gestalter som stannar kvar längre än vad de oftast lätt glömda deckarfigurerna brukar göra.
Price lyckas också levandegöra Lower East Side. Det var riktigt spännande för mig att för några dagar sedan att går runt bland gatorna är romanens centrum, Eldridge Street, Delancy m.m.

Men tyvärr så tappar han lite av fokus. Historien dras ett varv eller två för långt. Och han hade kunnat stryka några sidospår som inte känns relevanta.
Det är som om han tappar intresset för själva deckarhistorien mitt i skildringen av hur Isacs död präglar människorna i hans omgivning. När fallet till slut löses så är det som av en tillfällighet. På något sätt måste det ju historien avslutas!

Dessa kritiska anmärkningar fråntar dock inte boken många av dess fina kvaliteter. 

/Reviderad 200912

Platsen för brottet.27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

Platsen för brottet. 27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL

born to runChristopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
Utgiven 2009.
Översättning av Johan Nilsson
350 sidor
Månpocket

För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.

Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.

Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket, långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.

Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen, Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren

Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil, 8 mil, 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.

Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo Blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.

Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.

Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.

McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie som funnit sin nya religion.

Det var en trevlig stund i läsfåtöljen!

/Reviderad 200820

 

 

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
Utgiven 1982
På svenska 1992
Översättning Aris Fioretos. 
240 sidor 
En bok för alla

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster. Det blev Att uppfinna ensamheten. Det är en lustig liten bok, undanglidande i formen. Är det  en memoar eller en roman eller en essä? Eller alltihop?

Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en annan vuxen. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.

 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha bearbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos.

/Reviderad 200724

 

IN I LABYRINTEN – PAUL AUSTER: ILLUSIONERNAS BOK

Paul Auster (1947-)
Illusionernas bok
”Book of Illusions”
2002, 380 sidor
Översättning av Ulla Roséen
Bonniers

Nyligen bokade jag äntligen min första resa till New York dit jag åker våren 2013. Naturligtvis så funderade jag omgående på om jag kunde läsa något med resan som inspiration. Jag tittade i min bokhylla och såg en oläst Paul Auster, vars spännande New York Trilogy jag läste med behållning för ett par år sedan. Jag har även läst Orakelnatten, även den tyckte jag om. Auster framstod för mig som en riktig New York författare och jag kastade mig över boken.

Inte hade denna roman något med New York att göra, men jag var tillbaka i Auster-land. Jag fångades in direkt. Samma känsla av osäkerhet, att slumpen styr, känslan av att befinna sig i labyrint, personer försvinner och dyker upp helt oväntat, en historia som aldrig tar den vägen du tror att den skall ta.

Lite kort om historian. David Zimmer, professor i litteratur, är djupt deprimerad efter att hela hans familj utplånats i en flygolycka. Han är en levande död på väg mot sin undergång. Av en tillfällighet så ser han en film av regissören och komikern Hector Mann, en stumfilm från 20-talet, och han skrattar för första gången på mycket lång tid. Mann var inte speciellt stor eller erkänd men Zimmer blir besatt och bestämmer sig för att skriva en bok om honom. Mann är ett mysterium. Han gick upp i rök efter att ha gjort ett par filmer och ingen vet vart.
Zimmer letar upp alla hans filmer, ser dem om och om igen. Letar efter fakta om Mann men det finns bra några få intervjuer och mycket av det är inte sant, i en intervju säger han en sak, i en nästa något annat.

Boken kommer ut och tas emot väl. Oförmögen att gå tillbaka till sitt gamla jobb så erbjuds Zimmer att översätta Chateaubriand (1768-1848) böcker  Minnen från andra sidan graven (Mémoires d’Outre-Tombe). Dessa memoarer skulle publiceras efter Chateaubriands död men pekuniära problem gjorde att de började publiceras redan under hans levnad. De består av över 40 volymer. Zimmer griper sig an uppgiften med stor energi, detta kan föra honom tillbaka till livet inser läsaren.

En dag får Zimmer ett brev där han får reda på att Mann lever och att han vill träffa Zimmer. Och cirkusen drar igång. Mer än så vill jag inte berätta om handlingen, för det får du läsa själv.

Auster är en mycket skicklig författare som verkligen kan skapa suggestiva stämningar och bygga intrikata historier som berättas med en ganska distanserad blick men som ändå tar tag i känslorna. Detta är en gripande roman om liv och död, kärlek, om konstnärligt skapande, om brott och försoning. Han skriver både lätt och komplicerat samtidigt. Boken är lätt att läsa men där finns stora djup och jag tror att den håller för omläsning.

Auster har ju själv varit inblandad i ett antal filmprojekt och att han hyser en stor kärlek till och stor insikt i film finns det inget tvivel om. Han beskriver ingående Hectors filmer och som läsare är jag fascinerad och samtidigt lite irriterad över att de inte finns, för dessa filmer vill jag ju se!

Även om jag uppskattar boken mycket så kände jag mot slutet att den kanske skulle mått bra av en liten förtätning. Den fascination inför Zimmers öde och för Hector Mann lyckas Auster inte riktigt hålla vid liv hela vägen ut. Och det kanske blir en krök för mycket längs vägen. Låt dock inte detta avhålla dig från att läsa denna fascinerande och välskrivna roman.

/Reviderad 200820

 

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE


Nicole Krauss (1974-):
The History of Love
Utgiven: 2005
380 sidor
Viking

The History of love är en mycket bra roman. Jag var fast från första meningen och hela boken igenom. För de som vill läsa mer om handlingen så gå till någon annan recension, eller gör helst inte det. För ju mindre du vet desto mer kan du njuta av den sinnrika kompositionen, av de små kinesiska askar, som romanen är uppbyggd av.

Det är en underbart välskriven bok, om kärlek, minne, förlust, livsval. Krauss är rasande skicklig och har en förmåga att gestalta de olika berättarnas röster, den gamle mannen som ser tillbaka på sitt liv, tonårsdottern som hanterar sin vilsenhet efter faderns död genom att försöka hitta en ny man till sin mamma, hennes bror som tror att han är slags religiös figur, en ”lamed wownik” m.m, och hon lyckas snickra ihop detta avancerat romanbygge utan att det riskerar att falla samman.
I romanens fond finns judarnas tragiska historia med andra världskriget, koncentrationslägren och diasporan. Den historia och de händelser som gör att romanens personer kastas ut i världen, som sätter bollarna i rullning.

 Jag har svårt att hålla igen min entusiasm över denna bok som jag varmt anbefaller. Det finns så mycket humor, klokskap och livsvisdom i boken. Hon är en synnerligen rikt begåvad. Att detta är den andra romanen en en ung författare är häpnadsväckande.
Frågan är hur långt hon kan gå?

Reviderad 200318

Nicole Krauss

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA. JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD

John Steinbeck (1902-1968):
Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor

”Det här är historien om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom ut 1935 när Steinbeck var 32 år gammal.

Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena berättelsen tokigare än den andra. Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse. Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt.

Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey med en lätt penselföring
Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

/Reviderad 200229

 

VINNARE AV CWA GOLDEN DAGGER AWARD 1998 – JAMES LEE BURKE: SUNSET LIMITED

James Lee Burke (1936-)
Sunset Limited
Utgiven 1998

340 sidor
Orion

Amerikanen James Lee Burke är känd för sin serie om Dave Robicheaux och detta är den 11:e boken om honom.

Fyrtio år tillbaka i tiden korsfästes en lokal facklig aktivist, Jack Flynn. Mordet är fortfarande olöst. I början av romanen återkommer hans barn till New Iberia, Lousiana. Cisco, som arbetar inom filmbranschen och skall spela in en film i området, och hans syster Megan, nu framgångsrik fotograf som rest jorden runt och porträtterat orättvisor.
Ärren från upplevelsen fyrtio år tillbaka i tiden inte läkts. Syskonens återkomst sätter igång en lång serie händelser. Handlingen vindlar fram med ett antal olika intriger och ett stort persongalleri. Och slutet är tragiskt och innebär ingen försoning.

Jag känner mig kluven inför denna bok. Det som är styrkan och svagheten i dessa långa serier med med samma huvudperson är att om man följt dem behöver författaren inte bygga upp karaktären gång på gång, men för oss som kommer in en bit in märks det att karaktären kan bli lite schematiskt tecknad. Det upplever jag med huvudpersonen Dave Robicheaux, ex-alkoholist och sheriff i New Iberia, en man med ett stort patos och engagemang för de svagare i samhället. Vi får delar av hans historia under romanens gång. Fadern var kåkfarare, modern notoriskt otrogen, en tidigare fru mördad, men han blir inte riktigt en hel person för mig.

Jag upplevde att romanen som lite för lång och att en del karaktärer bli lite schablonartade. Spänningsmomentet var inte så framträdande, utan handlingen meandrade sig fram till ett tragiskt klimax. Fast å andra sidan sidan ett slut som stannar kvar i minnet.

Styrkan i romanen är hur Burke bygger upp stämningarna och miljöerna. Det är som om Louisiana har den viktigaste rollen i romanen, dess natur, färger, dofter och dess historia. Burke visar hur nära det förgångna och nutiden är varandra och hur mycket de påverkar varandra och hur de skapar och påverkar människors handlingar. Under ytan finns rasmotsättningar, sociala orättvisor, fattigdom, Ku Klux Klan, trauman både från inbördeskriget och från Vietnam. 

Vad står då titeln för? Sunset Limited är ett tåg som går mellan Florida-Los Angeles och passerar Lousiana. I romanen är det tåget som Robicheauxs mor tar när hon åker i väg till älskare och lämnar Dave ensam. Det är också det tåg som förbinder Louisiana om omvärlden. Tåget blir både en symbol för förlust och förändring.

/Reviderad 200227

VINNARE AV GONCOURTPRISET OCH FRANSKA AKADEMINS STORA ROMANPRIS – JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga
”Les bienveillants”
Utgiven 2006.
På svenska 2008
Översättning: Cecilia Franklin
900 sidor.
Brombergs

De välvilliga är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare.

Var det värt det? Ja är svaret. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med. Han är en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi följer Max under hela andra världskriget via slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma, med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften Atlas Litterära Tillägg no.1 är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina karriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama Eumeniderna som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt. De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen som Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär.

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

/Reviderad 200227