ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

EN JOURNALISTISK BRAGD – MATILDA GUSTAVSSON: KLUBBEN

Matilda Gustavsson (1987-):
Klubben
Utgiven 2019
227 sidor
Bonniers

Historien om Jean-Claude Arnault, kulturklubben Forum och de 18 kvinnorna är redan väl känd. Inte kunde Matilda Gustavsson ana när hon började få kontakt med offren för Arnaults övergrepp att hon skulle skriva en artikel som skulle skjuta hela Svenska Akademien i sank.
Klubben, är som de flesta av er vet, boken om hela den resa Matilda Gustavsson gjorde, om några av de kvinnor som Arnault förgrep sig på och konsekvenserna av att en hel kulturvärlden valde att titta åt ett annat håll.

Det är fascinerande att tänka sig att Arnault, som uppenbarligen är en mytoman och psykopat med flera olika historier om sin bakgrund, en man utan utbildning och några misslyckade försök till att bli operaregissör, lyckades skapa sig en sådan maktposition som han kunde utnyttja i kontakten med sina offer.
Jag hade självfallet hört talas om Forum tidigare och varit grön av avund för möjligheterna i huvudstaden. Och det var inte tu tal om att det var en fantastisk arena som skapades. Men priset för det unga kvinnorna som arbetade gratis eller svart där, de sk ”flickorna”, för dem var priset mycket högt.

Det fina med Gustavssons bok är att hon egentligen inte dömer. Hon analyserar och försöker förstå. Men kvinnornas berättelser, de handlingar som Gustavsson beskriver, både Arnaults och andras, står för sig själva. Domen mot Arnault och flera intellektuella makthavare i Sverige blir mycket, mycket hård. Hur mycket än bl.a. Horace Engdahl och Anders Ohlsson än försöker svära sig fria. De framstår som patetiska figurer.

Vi läsare kan bara vara glada att det var Matilda Gustavsson som ramlade på denna historia. Hennes bok är en lysande text. En välskriven bladvändare, lika spännande som en deckare och helt omöjlig att släppa ifrån sig. Det är en studie i makt och förtryck från en kulturvärld där det inte finns några tydliga roller utan där man genom inflytande och nätverkande slår sig fram till en position. En position som aldrig kan vara riktigt stabil utan lätt kan rämna. Som Matilda Gustavsson skriver är det nästan det enda sättet är blir rik som kulturarbetare och kunna känna sig säker på sin förhöjda position är att bli invald i Akademin. Att då ha en motståndare i Katarina Frostensons man är inte att rekommendera.

Klubben är en bok om som inte kommer släppa mig på lång tid. Hur kunde det pågå så länge? Det är något som Svenska akademien och andra hjälpare aldrig kommer kunna svära sig fria från.

Det skall bli mycket spännande att följa Matilda Gustavsson skrivande framöver. Boken är en bragd varken mer eller mindre.

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN FAR – LEIF ZERN: KADDISH PÅ MOTORCYKEL

Leif Zern (1939-)
Kaddish på motorcykel
Utgiven 2018
208 sidor
Bonniers

Egentligen skulle jag efter avslutad läsning av Kenneth Hermeles En shetl i Stockholm, som vi läste i min bokcirkel, återvänt till en annan bok. Det blev inte fallet. När jag läste om Hermeles bok jämfördes den med Leifs Zerns bok från 2012 Kaddish på motorcykel. Alltid till Zerns fördel vilket väckte min nyfikenhet. Leif Zern är en av våra mest meriterade teaterkritiker med många år på Dagens Nyheter och förflutet som kulturchef på Expressen.

Det kanske är elakt att jämföra böckerna då de har lite olika syften, men båda skildrar initierat judiskt liv i Stockholm i mitten av 1900-talet (Zern är nio år äldre än Hermele). Men då Hermeles bok är en redovisande och platt text fångas jag omgående av Zerns text. Det är en tunn liten bok i fickformat men dess inre rymd är stor. Det gnistrar om hans vackra prosa, han fångar människor och miljöer så att de bli levande för mina ögon. Språket är både elegant och skarpslipat, samtidigt fylld med en stor ömhet.

Boken är en kärleksförklaring till hans far, Simon Zernaffsky, judisk flykting från Ryssland som kommer till Sverige och träffar Leifs mor, den svenska arbetarkvinnan,
Simon är djupt troende jude, men inte på ett reflekterande sätt, han bara är. Zern beskriver honom som snarast en from man, den enda genuint troende i sin familj. Och även om det var oreflekterat gör han som krävs för att leva enligt traditionen.
De existentiella frågorna är mao inget som diskuteras hemma. Simon är en istället man med stort intresse för idrott och själv en duktig bollspelare och boxare. Otaliga är det matcher och andra idrotts evenemang som Leif blir medtagen på.
Simon lever med ena foten i den judiska världen med alla dess regler och högtider och med den andra foten i den svenska med sina kamrater som han sportar med, går på dans med och fiskar kräftor.
Det sista är en paradox. För om något inte är koscher så är det att äta skaldjur! Ändå är det årliga kräftfisket en livsbejakande ritual som Simon aldrig skulle ge upp, lika viktig som de judiska högtiderna. Men paradoxalt nog så skulle det komma in en räka i hemmet i Stockholm skulle den kastas ut omgående.  Zern har sagt att de två dagarna var Simon trogen det svenska och sina svenska vänner och såg inte någon motsättning i det.

De partier som skildrar den unge Leifs somrar med kräftfiske är en njutning av att läsa, en hyllning till livet och naturen. Zern skriver att hans far var en ovanlig jude i det att han var naturmänniska. Alla hans släktingar var helt ointresserade av, ja till och med rädda, för skogen. För dem var en plats där judar i generationer blivit jagade och förföljda.
Zern skriver att faderns passion för natur och trädgård visar att vi inte är bundna av vårt arv i våra val. Man kan gå en helt egen väg.

Boken skildrar främst fadern, det är om honom han vill berätta. Hans mamma, som vad jag förstår stod Leif nära, beskriver Zern som en ”hemlös”, Varken hemma i det svenska och i den judiska församlingen då hon var en som ”övergått”. (Inom judendomen pratar man inte om att konvertera, utan att övergå). Ändå var hon inte missnöjd utan pratar alltid med ömhet om fadern. Genom hennes berättelse läggs det ytterligare facetter till Zerns berättelse om att leva i två kulturer.

Leif är enda barnet men omgiven av en mängd släktingar som bor nära varandra på Söder i Stockholm. Det flesta arbetar likt fadern inom kläder och textil. Zern skildrar en inte okomplicerad släkt, vilka familjerelationer är okomplicerade?, men det är en varm värld där man mitt i allt käbbel ändå stöttar varandra. Det finns en trygghet i samvaron och alla ritualer även om de luckras upp allt eftersom moderniteten kommer in.

När jag hade läst Hermeles bok hade jag glömt den i samma ögonblick som jag slog igen den. Zerns mångbottnade och vackra text ligger kvar och vibrerar efter avslutad läsning. En varm ton av kärlek till en älskad far. En far vars liv ofta gick i dur för att avslutas i moll. Tagen lägger jag ihop boken och vet att den kommer finnas med mig länge.

Vad betyder titeln? Det är ytterligare en av de paradoxer Simon lever i. Och förklaringen får du när du läser denna lysande bok som borde nominerats till Augustpriset.
https://www.adlibris.com/se/bok/kaddish-pa-motorcykel-9789100127817

En annan berättelse som vore intressant att läsa är den om Leif själv. Hur en ung man som kommer från enkla förhållanden med en fader som inte läser en bok blir en av Sveriges främst teaterkännare och kritiker. Högt upp på parnassen. Men det är som sagt en annan bok.

Till sist: På det judiska temat kan jag passa på att tipsa om filmen Olydnad som kommer på bio 6 juli. En mycket stark film med fantastiskt skådespeleri som  jag såg på Göteborgs Filmfestival
https://www.imdb.com/title/tt6108178/

 

 

NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen

Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vacka Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa, även för en teologiskt osofistikerad person som jag. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award. Det var med i slutomgången, men priset gick till Israels andra stora gigant David Grossman för En häst går in på en bar.
https://www.theguardian.com/books/gallery/2017/apr/21/man-booker-international-prize-2017-the-shortlist-in-pictures

Vi läste boken i min bokcirkel och alla deltagarna som undkommit förkylningar och influensa och dök upp tyckte mycket om boken!
Detta var min första kontakt med Amos Oz. Men inte min sista. Romanen som skall vara hans mästerverk. Berättelse Om Kärlek Och Mörker har länge stått och väntat på mig i hyllan. En dag kommer jag dit. Det ser jag fram emot.
Vem vet Rose-Marie Nielsen kanske snart får dra på sig Nobelpris-klänningen igen!

BENGT OHLSSON: KOLKA

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka

Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

 

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor,  skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229

EN LATINAMERIKANSK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
”El siglo des luces”.
Utgiven 1962
På svenska 1965
Översättning av Jan Sjögren
310 sidor
Bonniers

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När Carpentier dog i cancer 1980 beskrevs han som ständig nobelpristagarkandidat. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker. Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur.
Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar fortfarande hans bok Den förlorade porten (Los pasos perdidos) som en av mina stora böcker.
Mycket Carpentier skrev inte finns tyvärr på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men mycket endast på spanska.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Carpentier är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas El Boom med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade även i denna delen av världen. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.
Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far, den rike affärsmannen, begravts, och under en period av hämningslöst festande och lekande,  klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.

Vi följer Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupelfrie figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka, Hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi ser Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpentier tar sig läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien, över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära. Carpentier är dock  en strålande författare. Det är synd att han inte fick priset.

/Reviderad 200227