Kategoriarkiv: Bokförlaget Tranan

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

Publicerat den av

korrigeringThomas Bernhard (1931-1989)
Korrigering
”Korrektur”
Utgiven 1975
På svenska 2014
Översättning: Jan Erik Bornlid
357 sidor
Bokförlaget Tranan

Om någon skulle fråga mig om några av mina favoritförfattare skulle jag bland andra nämna den ojämförlige Thomas Bernhard. Ändå har jag inte läst mycket av honom. Fyra, fem böcker av de uppemot tjugo som finns på svenska. Det kan låta paradoxalt, men att läsa Bernhard är att ge sig in i en värld fylld av sådan frenesi, starka känslor och sådana krav på en total uppriktighet, formulerat på en knivskarp prosa som forsar fram över sidorna. Det tar andan ur en. Bernhard har ingen dialog, inga stycken, texten går sida upp och sida ned. Bernhard är en manisk författare, men också en helt fantastisk prosaist. Har kommer ett exempel. Något extremt även för Bernhard, men mycket typiskt:

Jag tänkte att Höllers idag förmodligen förhöll sig på samma sätt gentemot mig som de förhållit sig gentemot Roithamer, i det ögonblick jag flyttade in i den höllerska vindskammaren hade jag inbegripits mekanismen för deras förhållande gentemot Roithamer, förmodligen blir alla som nu, efter Roithamer, bor i den höllerska vindskammaren och nu bor jag i den höllerska vindskammaren, att andra ändå kommer att bo i den höllerska vindskammaren efter mig, tänkte jag, även om Höller förnekar det, sådana människor, lämpade för den höllerska vindskammaren, som bor i den höllerska vindskammaren, efter Roithamer blir alltså alla inbegripna i den förhållningsmekanism som gällde när Roithamer bodde i den höllerska vindskammaren, och det föreföll mig också som om Höllers inte betraktade mig som något annat än den som kommit i Roithamers ställe. (Sid 112-113)

Den som pratar är romanens berättarjag som fått i uppdrag att gå igenom vännens efterlämnade papper, ”Om Altensam och allt som hör ihop med Altensam med särskilt beaktande av konen”. Roithamer, en berömd vetenskapsman, har i hemlighet ägnat sig i sex år åt att konstruera och bygga en kon som en gåva till hans älskade syster, en kon som till fullo skall spegla hennes personlighet.
Roithamer, som är verksam i Cambridge, har funnit att den enda plats där han kan tänka klart och få den kraft han behöver för att genomföra sitt oerhörda projekt är i ”den höllerska vindskammaren”. Höller är en barndomsvän till Roithamer och författaren. När systern får denna gåva insjuknar hon och dör. Roithamer tar därefter livet av sig.

Bernhard var kände en stor samhörighet med Ludwig Wittgenstein och Roithamer har en del drag gemensamt med honom. Uppvuxen i en rik, mycket dysfunktionell familj, med psykisk sjukdom och självmord och verksam i Cambridge. Wittgenstein byggde ett hus till sin syster på Kundmanngasse 19 i Wien som räknas som en av de viktigaste byggnaderna under 1900-talet i Österrike.
Dock enligt Bernhard är det inte om roman om Wittgenstein, utan en hans liv var en inspiration.

Kundmanngasse 19

Kundmanngasse 19

Boken består av två delar. Redan på första sidan berättar Bernhard hela handlingen i romanen som han sedan vrider o vänder på på sitt oefterhärmliga sätt.
I första delen ”I den höllerska vindskammaren” tecknas porträttet av Roithamer hans liv, hans familj, hans uppväxt. Vi får hela bakgrunden till hela historien.
Andra delen, ”Gallra och sortera” är Roithamers egna anteckningar när historien åter berättas men med hans egna ord, som han korrigerar och korrigerar och korrigerar och korrigerar så att att till slut så finns bara den sista korrigeringen kvar: självmordet. Det är en helvetesskildring inifrån det Österrike som Bernhard så hatade, den hårda preussiska moralen, förljugenheten, hyckleriet, tystnaden, barnuppfostran som straff.
Bernhard är ju känd som den störste häcklaren av det österrikiska samhället. Ein Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo, hatad av många österrikare.

Du som läser detta kanske tänker att varför skall jag läsa denna dysterkvist. Jag skulle inte rekommendera Korrigering till dig som inte läst Bernhard. Den är tjock och mastig, krävande och tematiskt avancerad även för en som tidigare läst och uppskattat honom. Då rekommenderar jag att du tar en av hans lite mindre böcker, tex den lilla pärlan Skoghuggning eller Orsaken, den första boken i hans självbiografiska svit. Risken är stor att du som jag sugs in i hans musikaliska prosa, hans skarpa blick och mitt allt detta, en befriande humor. Jag har skrattat många gången när jag läst hans böcker.

Bernhard hade nog fått nobelpriset om hans inte avlidit 58 år gammal. Då slutade Norstedts ge ut honom. Han var omöjlig att få tag på i antikvariaten och om han fanns så var han dyr! Jag undrade i många år varför ingen då ville ge ut honom. Vi får tacka Tranan som tagit upp stafettpinnen!
Och sist men inte minst. Det är bara att ta av sig hatten för Jan-Erik Bornlids fantastiska översättningar. Det är bara att hoppas på mer!

/reviderad 201010

Thomas Bernhard

Thomas Bernhard

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST

Publicerat den av

budapestChico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att Bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilien är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska.

Vid sidan av sin musikaliska gärning har Buarque skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken.
En litterär resa till Budapest rekommenderas varmt.

Reviderad 200929

 

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

Publicerat den av

Ljud av stegBrasilien berättar : Ljud av steg – Trettiosju noveller och mikronoveller
Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector, Caio Fernando Abreu, Márcia Denser, Moacyr Scliar, Silviano Santiago, Rubens Figueiredo, Fernando Bonassi, Marçal Aquino, Tércia Montenegro, Cíntia Moscovich, Amilcar Bettega Barbosa, Adriana Lisboa, André Sant’Anna, Veronica Stigger, Olivia Stigger, Tatiana Salem Levy, Luiz Ruffato, João Anzanello Carrascoza
Översättare: Örjan Sjögren
280 sidor
Bokförlaget Tranan 2011

Brasilien är ett land som trots dess storlek och ekonomiska betydelse är ganska okänt för många av oss. Men i år är det både fotbolls-VM och bokmässan i Göteborg har Brasilien som tema. Det kommer bli mycket Brasilien
Visste ni att det är världens 5:e största land med en stark ekonomi. Det finns en rik litterär tradition som är okänd för oss.  Jag kan inte påstå att jag blev inspirerad när jag hörde att Brasilien skulle stå i fokus på bokmässan. Nu är jag det.

Det får jag tacka min flitiga bloggkollega Anna http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/ för. Hon drog igång en läsecirkel på Facebook utifrån bokförlaget Tranans antologi Ljud av steg.

Örjan Sjögren, en av våra främsta översättare från portugisiska, har satt ihop och översatt denna inspirerande antologi. Av de författare som finns representerade hade jag tidigare bara hört talas om två, Lispector, som tokhyllats av svenska kritiker de senaste åren och Fonseca, vars roman Den Stora Konsten jag blev rekommenderad av en annan kännare av brasiliansk litteratur.

Sjögren pekar i sitt initierade förord på novellens mångfald.
Efter att ha läst novellerna så finns det inget jag kan säga kännetecknar ”den brasilianska novellkonsten”. Däremot har jag läst ett antal mycket fina texter. Allt har inte fallit mig i smaken, med i alla novellerna har någon av deltagarna i vår Facebook grupp funnit något de tycker om i. Kvaliteten är dock genomgående hög.

Det finns alltifrån korta mikronoveller, täta och skruvade som Bonassis eller mer som prosadikter som av Adriana Lisboa. Här finns fyndiga berättelser med en riktig knorr, Moacyr Scilar, mer litterärt spännande och krävande texter av Luiz Ruffato och Silviano Santiago, skildringar av ett hårt och fattigt Brasilien av Marçal Aquino, bisarrt roliga texter som Olivia Tandpetare av Veronica Stigger som fick mig att skratta så tårarna rann.

Brasilien är ett mångkulturellt land med i vissa delar ett betydande judiskt inslag vilket speglas i Cíntia Moscovich suveräna Taket och spelmannen. Och att läsa Moacyr Scilar fick mig att tänka på Woody Allens humor.

Jag kan fortsätta räkna upp noveller. Jag vet i alla fall att det finns ett par författare som jag skulle vilja läsa mer av. Förutom de jag nämnt så är jag nyfiken på Lygia Fagundes Telles, grand old lady i den brasilianska romankonsten, Rubens Figueiredo och Clarice Lispector. Ja jag kan fortsätta

Jag mailade Örjan Sjögren och frågade om det var översättningar på gång av några av författarna i antologin. Tyvärr inte. Vem vet bokmässan kanske ändrar det.  Som tur är så finns några av dem på svenska som du kan hitta på nätet, bibliotek och antikvariat.

Granta hade 2012 ett  nummer The Best of Young Brazilian Novelists.  Det visar på bredden i den brasilianska litteraturen att det inte är någon överlappning.

Att läsaen antologi med en mängd olika författare är både inspirerande och lite frustrerande då det kan vara svårt att få läsa mer av de som jag uppskattar. Dock blir klyschan om att läsa är som att resa sann. Jag har upptäckt en ny kontinent och vill läsa mer.

 

  • Att läsa vidare:
    Lygia Fagundes Telles: Nattens timmar,  Natur o Kultur, 1991, övers Margareta Ahlberg
    Rubem Fonseca: Den stora konsten, Tranan, 2000, övers Örjan Sjögren
    Adriana Lisboa: Colombines kyss, Boca Förlag, 2005, övers Örjan Sjögren
    Clarice Lispector. Flera romarer finns översatta av Örjan Sjögren
    Moacyr Scilar: Kentauren i Trädgården, Tiden, 1988, övers Jens Nordenhök

/Reviderad 200927

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV

Publicerat den av

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor
Bokförlaget Tranan

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion den torsdagen i oktober när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer ut och meddelar världen vem som fått nobelpriset. Det är inte många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtiotalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextiotalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå viktigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll.

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:,
”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”
Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken.

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det är en bra roman så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

/Reviderad 200820