NÄR VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR DIKTEN – BEN MACINTYRE: THE SPY AND THE TRAITOR – THE GREATEST ESPIONAGE STORY OF THE COLD WAR

Ben MacIntyre (1963-)
The Spy And The Traitor –
The Greatest Espionage Story Of The Cold War

Utgiven 2018
384 sidor
Penguin

Någon gång händer det att en person får stor inverkan på världshistorien. Frågan är om inte Oleg Gordievsky är en sådan person. När NATO 1983 skulle genomföra övningen ABLE ARCHER var makthavarna i det av paranoia helt genomsyrade sovjetiska ledarskapet övertygade om att det inte var en övning utan att Nato skulle attackera. Genom Gordievskys insatser förstod NATO att Sovjet tog det på allvar. Detta var obegripligt för NATO, men de gjorde justeringar av övningen och hotet avvärjdes.
Ni som sett den utmärkta serien Deutschland 83 minns kanske hur huvudpersonen Martin Rauch spelad av Jonas Nay försökte övertyga ledningen i DDR att ABLE ARCHER var en övning, inte på riktigt.

Ben MacIntyre, engelsk historiker och journalist har publicerat ett antal böcker om underrättelsetjänsten. Jag läste med mycket stort nöje hans mästerliga bok om Kim Philby:
A spy among friends.
The Spy and the Traitor är hans senaste bok. Boken var på “the short list” till det mest förnämliga priset för facklitteratur i Storbritannien The Baillie Gifford Prize. (Som det året vanns av Sergei Plokhy för Chernobyl: History of A Tragedy).
Den svenska översättningen kom ut på höstas på Historiska Media.

Oleg Gordievsky

Oleg Gordievsky föddes 1938 rätt in i KGB. Hela hans familj var KGB. Hans far och hans storebror. KGB var som en stat i staten som reglerar dess medlemmars liv in i detalj.
“At the height of its power, with more than one million officers, agents and informants, the KGB shaped Soviet society more profoundly than any other institution (sid 7).

Gordievsky var intelligent, ambitiös och duktig på idrott. Att tillhöra KGB var något som medförde respekt. Samtidigt som många fruktade dem var det för det sovjetiska folket “a bulwark against Westen inperialist and capitalist aggression, and the guardian of Communism (sid. 8)
Det var naturligt för honom att börja arbeta hos dem.

Redan som ung fick Gordievsky resa utanför Sovjet för uppdrag inom KGB. Han fick smak av livet utanför Sovjet. Det börjades sås frön av tvivel hos honom. Prag-invasionen 1968 var det som fick bägaren att rinna över. Oleg bestämmer sig för att bli dubbelspion. Han var inte allt intresserad av pengarna utan han vill förändra systemet inifrån. Han kom att betala ett högt priset både för sig själv för sin fru och barn.

Detta är början till det som Macintyre kallar “the greatest espionage story of the cold war”. Gordievskys första placering utomlands är i Danmark. Han älskar livet i Köpenhamn Med sitt stora intresse för kultur finns här mycket som han inte kan ta del av i Sovjet.
KGB är en organisation och en hierarki som präglas av rädsla och paranoia. Med sin nya roll som dubbelspion måste han balansera på en slak lina. Han måste leverera till KGB fast hans egentliga arbetsgivare är brittiska MI6.
Med både skicklighet och tur lyckas han göra karriär inom organisationen och är till slut högsta chefen på KGB i London, en mycket prestigefull post.
MI6 kan kan knappt tro sin lycka. De har en källa som kan KGB utan och innan och som i detalj kommer ihåg och kan överlämna information till britterna. Det viktigaste var dock inte de faktiska uppgifter han gav dem, utan insikten om hur de tänker. Ert exempel var hur han skrev ett ”manus” åt Margaret Thatcher när hon skulle träffa Michail Gorbatjov. Ett möte som trots deras skilda åsikter blev en succé.

Efter några år bli han plötsligt hemkallad till Moskva och förstår att han är under lupp. Vem kan ha förrått honom? Långt senare får han reda på att det är Aldrich Ames.

Aldrich Ames

Ames var en amerikansk agent på dekis som blir dubbelagent för att kunna leva det goda livet. Att det kostade många agenters liv verkar inte ha spelat någon större roll. Gordievskys förakt för Ames är stort. Gordievsky gjorde det av ideologiska skäl, för friheten. Ames gjorde det för att kunna köpa en ny bil. Ames sitter nu i fängelse för resten av sitt liv

Gordievsky tror nu att klockan är slagen. Paradoxalt nog, eftersom KGB inte är 100% säkra, så tar de inte bara livet av honom utan han utsätts för förhör och andra hemskheter. Han får bo i sin lägenhet och bevakas dygnet om för att se om han avslöjar sig.
Trots detta lyckas MI6 genomföra det ingen trodde vara möjligt, att smuggla ut Gordievsky ur ett land med en enastående övervakningsapparat. Att den oerhört komplicerade operationen, som gick under namnet Pimlico, lyckades är helt fascinerande att läsa om. Det var nära att gå snett många gången men de hade marginalerna på sin sida.

Idag lever Gordievsky umder ett annat namn, fortfarande under dödshot från KGB som aldrig kommer förlåta honom, någonstans i England under bevakning 24 timmar om dygnet. Han har fått mängder av utmärkelser för sitt arbete.

Har man det minsta intresse för kalla krigets historia och för underrättelsetjänsten är denna bok ett måste. MacIntyre är väl förtrogen med sitt ämne. MI6 arkiv är stängda. Underlaget till hans bok är samtal med Gordievsky och lustigt nog information från både personer inom KGB och CIA

Jag blir helt fascinerad av att läsa om denna värld i det fördolda. Alla avvägningar som måste göras, politiska och säkerhetsmässiga, hur de arbetar med en agent för att skydda honom, alla koder och komplicerade scenarier som krävs bara för ett möte, relationerna mellan agenten och den som är hans ”runner”,
Det är en värld med ett särpräglat persongalleri på båda sidorna. Många högt begåvade och stundtals mycket udda människor som sökt sökt sig till denna skuggvärld och för ett krig i det fördolda. MacIntyre, med sin stora kunskap och journalistiska talang, gör detta till en mycket spännande läsning.
Ja man kan verkligen säga att verkligheten i detta fall överträffar dikten. Det är en välskriven och mycket spännande bok i samma klass som den bästa spionroman du kan tänka dig. Om inte ännu bättre!

 

FÄNGELSET UTAN TAK OCH VÄGGAR – DANIEL BEER: THE HOUSE OF THE DEAD: SIBERIAN EXILE UNDER THE TSARS

Daniel Beer
The House of the Dead – Siberian Exile Under the Tsars
Utgiven 2017
512 sidor
Penguin

Daniel Beer är verksam som forskare på University of London. För denna mycket välskrivna, och det tunga ämnet till trots, lättlästa bok har Beer belönats med det prestigefyllda Cundill History Prize och var även med i slutomgången (short-listed) för Wolfson History Prize, Pushkin House Prize och Longman-History Today Prize.
Boken är resultatet av ett oerhört gediget grävande i olika ryska arkiv. (Fotnoterna är på 80 sidor, men det var inget jag tittade på då i stort sätt alla referenser var ryska!)

Man kan tro att Gulagarkipelagen är något som kommunisterna skapade. Även om de var upphovsmännen så fortsatte de egentligen bara med en tradition. Sibirien hade då redan, under ätten Romanov, under 100 år varit ett gigantiskt fängelse. Om du lyckades fly var du ändå inte loss då geografi och väder vann över individen.
När Ryssland började kolonisera Sibirien var för att där kunde man göra stora på pengar på päls. De var jaktresor som tog år men som belönades oerhört rikligt. När vägen över Uralbergen var funnen ville makthavarna i Sankt Petersburg ta till vara alla de möjligheter som fanns. Problemet var att i Sibirien fanns det mycket få människor uppdelade på en mängd stammar och en mängd språk. För att lösa det problemet började man bygga upp fångläger i Sibirien. Allt eftersom åren gick allt längre österut. Tanken var att både staten och individen skulle vinna på detta. Staten skulle få in pengar och råvaror. Individen kunde starta ett nytt liv, sona sitt brott, bli en bättre människa och hjälpa till att bygga upp staten.
Problem började dock snart uppstå då mängden av fångar vida översteg kapaciteten. Mellan 1801 till 1917 deporterade mer än 1 000 000 fångar. Många dömdes på mycket lösa grunder till hårda straff.
Under helt vedervärdiga förhållanden fick fångar vandra, kedjade, i månader innan de kom fram till sina fångläger där de sattes i arbete, till exempel med gruvdrift. De levde sedan under vidriga förhållanden. De trycktes samman i fångceller och levde mitt i en sanitär olägenhet.
L
ånga avstånd, dåliga kommunikationen och en svag polismakt gjorde att systemet snabbt korrumperas och gav uppehåll till mycket godtycke.
Bestraffningarna i lägren vid förseelser var mycket hårda. Att t.ex vara fastkedjad i en vägg i flera år, att ha en kärra kedjad vid din fot under lång tid. Beer ägnar ett helt kapitel åt de olika redskap som användes för att piska och i det närmaste flå fångarna levande
Alla hade det inte lika hemskt. Högre ståndspersoner kom ofta undan lättare och kunde leva relativt bra liv även om de var fast i lägret.
I början av 1800-talet var det dock mest kriminella som fyllde lägren. Men allt eftersom fånglägren under slutet av 1800-talet fylldes av högutbildade politiska fångar så grävde makthavarna en grop som de till slut trillade i 1917. Att sammanföra politiska aktivister som började diskutera samarbete för att till slut agera var inte det klokaste.
Det var en av de många paradoxerna med att göra Sibirien till ett stort fångläger. En annan var att man på många orter samlade ihop mycket stora grupper av kriminella som inte hade något att förlora. De ställde till med bråk, begick brott och förgrep sig på kvinnor. Många dog eller tog livet av sig. Alltsammans ställde det till stora problem i det städer där lägren fanns. Istället för att utveckla Sibirien så stannade det av. Många är de brev från guvernörer runt om i Sibirien som ber om hjälp för att lösa en hopplös situation.
Många intellektuella skrev och debatterade om de fasansfulla fängelserna men för döva öron. Där fanns Dostojevskijs vittnesmål från hans tid i Sibirien, Döda huset, som Beer lånar titeln av. Tjechovs bok om Sachalin slog ned som en bomb. Denna avlägsna ö var det värsta exemplet på vanvård under hela perioden. Kvinnor sålde sig själva och sina döttrar som prostituerade för att överleva.
Det skrevs om förhållanden i Sibirien i engelsk och amerikansk press och demonstrerades i London men inget av det hjälpte. Inte förrän motsättningarnas i Ryssland blev så stora att hela samhället brakade samman.

Daniel Beer

Beer har gjort ett mycket gediget forskningsarbete. Sida upp och sida ner får vi höra berättelser från från hundratals fångar. Det är hjärtskärande läsning. Men här finns också mycket om de som stod emot protesterade och ibland klarade sig. Det är verkligen en historia om människan livskraft under de mest vedervärdiga förhållanden.
Det tunga ämnet till trots så skriver Beer med en lätthet och elegans som gör det till en njutbar läsning. För de som har ett intresse för historia och vill lära sig mer om Ryssland kan jag varmt rekommendera denna bok

SPIONROMANERNAS SPIONROMAN – JOHN LE CARRÉ: THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD

John Le Carré (1931-)
The spy who came in from the cold
Utgiven 1963
270 sidor
Penguin Modern Classics

“The best spy story I have ever read” citeras ingen mindre än Graham Greene på omslaget till utgåvan på Penguin Modern Classics. För både en klassiker och en banbrytare är John Le Carrés tredje roman The Spy who came in from the cold utgiven 1963.

Alec Guiness som George Smiley

Alec Guiness som George Smiley

Det är tredje romanen där hans mest berömde figur George Smiley finns med. Här dock endast i en liten men mycket viktig roll.
De underbare Alec Guinness är skådespelaren som för evigt fick figuren George Smiley att fastna på näthinnan även om Gary Oldman var mycket bra i Tomas Alfredsons utmärkta film.
De senaste veckorna har jag sett om om tv-serierna Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) för tredje och Smiley’s People (Vinnare och förlorare) för andra gången. Båda två är mycket sevärda än idag. Jag håller dock Tinker högst.

Detta gjorde mig sugen att läsa hans klassiker En spion som kom in från kylan som den heter på svenska. Jag hade för mig att jag läst den en gång tidigare vilket visade sig stämma. Det var 14 år sedan och boken hade tydligen inte lämnat något större avtryck. Det var som att läsa en ny bok.
Jag kan förstå varför jag inte mindes den så väl. Detta är inte en bok som du vänder dig till för att få lite spänning även om den är förstås är spännande. Det är en långsam, mångfacetterad och ibland inte helt lättfattlig historia som styrs med säker hand av den då endast 32-årige Le Carré.

Romanen handlar om Alec Leamas som kallas hem efter hela hans nätverk i Berlin utraderats av DDR:s underrättelsetjänst. Leamas är trött på säkerhetstjänsten och vill lämna den världen. Men hans chef, Control, säger att det finns ett sista uppdrag, ett uppdrag som Leamas inte kan motstå.
De har kommit på hur de kan infiltrera DDR:s underrättelsetjänst och komma åt deras chef Mundt, en person som Leamas på djupet hatar.
Leamas tar på sig uppdraget. Det blir ett uppdrag som inte alls går som Leamas tänkt sig.  Det fanns andra agendor än de han visste om. Vem kan Leamas egentligen lita på?

Redan i denna tredje roman är Le Carré en fullfjädrad författare. Han målar upp ett grått 60-tal i skuggan av kalla kriget. Det är en dyster värld. Prosan är återhållen men mättad och elegant. Dialogen exakt. Personteckningarna levande och trovärdiga.

Det som gjorde att denna bok var något nytt i genren var att den inte handlar om det goda väst mot det onda öst. Le Carré ställer sig frågan om hur man kan rättfärdiga underrättelsetjänstens handlingar, svek och lögner även om det är för en god sak. För båda sidorna fanns det, ur deras perspektiv, goda skäl till deras handlingar.
Le Carré ifrågasätter gränserna mellan gott och ont. Han är redan vid denna ålder en illusionslös författare som skriver om hur människan kommer i kläm i dessa system. Le Carré har alltid varit en moralisk författare.

Romanen känns väldigt mycket 60-tal, men den är fortfarande i dessa tider, när demokratin kämpar för sin överlevnad, tyvärr rykande aktuell.

John Le Carré 1964

För Le Carré var romanen det stora genombrottet. Efter den han han skrivit många hyllade romaner. Jag har som tur tur en hel del kvar. Några kritiker har sagt att han är i Nobelprisklass. Oavsett om det stämmer är det en mycket bra och läsvärd författare.

Det finns också en klassisk film med den store Richard Burton i huvudrollen. Den är beställd och jag ser jag mycket fram emot att se den.

https://www.imdb.com/title/tt0059749/

 

____________________________________________________

En kommentar från Ivo Holmqvist som var rolig att läsa:

John le Carré är uppskattad också för annat än sina böcker.

Häromveckan skrev jag om en nyzeeländsk arkitekt som avlidit, John Lewis – min runa om honom finns på familjesidan i Svenska dagbladet i lördags. Jag skickade mina rader till en av mina tidigare kolleger på Aucklands universitet som svarade att han haft en klasskamrat med samma namn på privatskolan King´s College i Auckland. Denne John Lewis avancerade så småningom via Cambridge till att bli lärare på Eton på 1970-talet, sedan rektor för Geelong Grammar School i Australien (som haft både prinsen av Wales och Rupert Murdock bland sina elever) och så rektor för Eton från 1994 till 2002 – under de åren halkade man ner från fjärde till tjugonionde plats i en akademisk rankning för engelska privatskolor.

Hans år som rektor där förmörkades dessutom av en präktig skandal om ett rötägg i kollegiet. En av skolans lärare dömdes till sex års fängelse sedan det kommit fram att han förgripit sig på minst fyrtio manliga elever. I Wikipedia-artikeln om denne John Lewis finns en länk till ett underhållande inlägg i New Statesman från 6 september 1999 av Alexander Chancellor som redan i rubriken klassar Eton som ”A School for brainless, lazy toffs”. Men det fanns ljuspunkter också där, som Chancellor skriver:

”Even in the 1950s, when Eton´s academic ranking was a mystery, I suspect that the teaching there was better than at most other independent schools, if only because it was richer and could pay its teachers more. Some boys worked hard, but there was no great pressure to do so. Those who did were either temperamentally so inclined or inspired by a particular master. I, although lazy, did my best at German because of an exceptional teacher in the subject, David Cornwell (the writer John le Carré).”

Ivo Holmqvist

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag, som brukar ha ett hästminne för alla böcker jag läst! Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste the The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Genast framstod jag i en lite mindre otacksam dager! De andra två är dock fortfarande olästa.

Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.

Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den unga pojkspoling jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

Det är nu ett par veckor sedan jag avslutade läsningen. Det blev inte att jag satte mig och skrev i anslutning som jag brukar. Annat har kommit emellan och minnet är inte lika skarpt. Ni må förlåta mig denna synd.

När det var klart att i vår bokcirkel föll på Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.

När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och alla sju medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien. Jag kommer läsa mer av henne, detta gav mersmak.

Den finns återutgiven på Modernista (och just nu på rea!) för dig som inte vill läsa den i original!

https://www.adlibris.com/se/bok/kvarnstenen-9789176455869

EN LYSANDE BOK OM TYSKLAND – NEIL MACGREGOR: GERMANY – MEMORIES OF A NATION

Neil MacGregor:
Germany – Memories of a nation
Utgiven 2014
624 sidor
Penguin

Låt inte bokens tjocklek avskräcka dig! Typsnittet är stort och den har många och fina illustrationer. För med Germany – Memories of a nation har den mycket begåvade museimannen och konsthistorikern Neil MacGregor skrivit en elegant, kunnig och intelligent bok om det märkliga land som heter Tyskland.

Att den inte finns översatt är mig ytterligare ett exempel på det ointresse vi betraktar det viktigaste landet i Europa med. Efter andra världskriget vände vi naturligtvis blicken åt ett annat håll. Men tyvärr har den anglosaxiska världen hållit oss i sådant grepp att vi missar att hålla oss à jour med det land som historiskt och kulturellt ligger oss närmre. Det är självfallet inte okomplicerat. Som MacGregor skriver finns det ingen historiker som riktigt kunnat förklara hur det kulturellt högtstående Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt helvete under Hitler.

Vad är egentligen Tyskland, var ligger det? Det är inte en helt okomplicerad fråga. För Tyskland har inte ”naturliga” gränser som tex Storbritannien där geografin hjälper till. Sedan har Tyskland inte heller haft en stark centralmakt utan det bestått av över 200 olika furstendömen som både har samarbetat och bekämpat varandra. De har till skillnad från andra länder svårt att bygga monument som hela nationen kan känna samhörighet med. MacGregor nämner bla Fredrik den store. ”A hero in Berlin, a villain in Dresden”.

Andra exempel på svårigheten att fånga var Tyskland är visar det faktum att ett av de viktigaste tyska universiteten under 1300-talet var det i Prag där många hundra år senare en av de största tyskspråkiga författarna Franz Kafka levde. Den store filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i Königsberg, en viktig tysk stad under 1800-talet som nu är ryska Kaliningrad. MacGregor skriver att tysk idéhistoria inte går att skriva utan inkludera Strasbourg, vars katedral Goethe såg ett av de främsta exemplen på tysk arkitektur.

Vad MacGregor visar in sin mycket stimulerande bok är hur Tyskland under de senaste 600 åren skapats genom gemensamma föreställningar, språket och objekt i vardagen. Här finns intressanta kapitel om Martin Luthers mycket stora betydelse för det tyska språkets enhet och hur det fogade samman landet, om det tyska ölen och korvens betydelse!, skogen som symbol för det tyska, Albrecht Dürers konst, Goethe, Bauhaus m.m. Han skriver självfallet en hel del om de stora trauman i Tysklands under förra seklet med andra världskriget och delningen av landet 1949.

Jag skall inte ge mig på att i denna lilla enkla bloggtext försöka de mig på att beskriva rikedomen i denna mycket lättlästa och spännande bok. Den gavs ut i samband med en utställning på British Museum som MacGregor var chef för då. Till denna serie finns det en podcast. Jag har inte hört hela men det är som en förkortad version av boken där han även intervjuar andra forskare.
Om denna text får dig nyfiken rekommenderar jag att lyssna lite och du kommer få en känsla av vad som väntar dig.
https://www.bbc.co.uk/programmes/b04dwbwz/episodes/downloads

Vad jag har förstått har boken blivit en succé i Tyskland. Tyska professorer får inga poäng på att skriva populärt, det är inte fint att underhålla! Även den tv-serie som den store historikern och tysklandskännaren Sir Christopher Clark, från Australien men verksam i Cambridge, gjort har blivit en succé. Hans tyska är lätt att förstå och den är väl värd att se. Här har ni första avsnittet.

Det är för mig ofattbart att inte ett svenskt förlag givit ut boken. Om du har det minsta intresse för Tyskland och/eller tycker om att läsa välskriven historisk bok tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad! Den finns nu även som pocket!

https://www.adlibris.com/se/bok/germany-9780241008331

ETT GOTT SKRATT FÖRLÄNGER LIVET – P.G. WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor
Penguin 

Att läsa Johan Hakelius Döda vita män ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.
Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”,  och en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman. Denne står under bevakning av Sir Rodney Glossop, utklädd till betjänt. Glossop i sin tur avskyr Wooster från tidigare möten.
Mitt allt detta, hur skall det gå för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är mycket fånig, Personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs är stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar. Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och briljanta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!

För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.”

/Reviderad 200229