ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

med-blod-i-skaggetDaniel Galera: (1979-)
Med blod i skägget
”Barba ensopada de sangue”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Örjan Sjögren
415 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vinnare av São Paulo Prize for Literature 2013

Efter att ha avslutat Laub så damp denna bok ned i lådan. När jag läste antologin Ljud av steg kontaktade jag dess översättare Örjan Sjögren och frågade efter lästips. Örjan rekommenderade denna bok som han nyss översatt.

Daniel Galera
Daniel Galera är också en relativt ung och ny röst på brasilianska litterära scenen. Han är född 1979, uppvuxen i Porto Alegre och är även verksam som förläggare. Han anses var en av den mest inflytelserika författarna i den unga brasilianska litteraturen. Med Blod i skägget fick Galera sitt genombrott. Även Galera, likt Laub, är med i ”The Best of Young Brazilian Novelists” som Granta publicerade 2012.

Romanen inleds med att huvudpersonen, vars namn vi aldrig får reda på, så låt oss kalla honom ”H”, träffar sin lätt nedgångne far. Fadern berättar att han kommer ta livet av sig och det är inget sonen kan göra för att hindra honom. Innan de skiljs för sista gången så pratar de om farfadern Gaudério som mördades i staden Garopaba under mystiska omständigheter, någon kropp fann man aldrig,  ”H” har aldrig träffat sin farfar men får en fotografi på honom. ”H” har en märklig sjukdom prosopagnosi. Han kan inte komma ihåg ansikten, Han minns människor på deras händer, gången, doften, rösten, ja de detaljer som fångar hans uppmärksamhet. Jag trodde först att detta var ett litterärt påhitt men icke, sjukdomen finns!

”H” är en solitär som vill, komma bort från staden, sin familj och sitt liv för att vara själv och nära havet. ”H ” har tidigare varit professionell triatlet och har ett nära och sinnligt förhållande till vatten och havet. Han får jobb som få jobb som simlärare. Han hittar en bostad nära vattnet där han slårs sig till ro.

Daniel_Galera

Daniel Galera

Utan att egentligen veta varför så börjar ”H” fråga efter sin farfar som han förövigt är mycket lik till utseendet. Han möter ett kompakt motstånd och  en rädsla. Succesivt börjar han förstå att farfadern var en illa omtyckt och mycket aggressiv person. Det som med hände honom vill hela staden glömma. Många har pratar med säger att i Garopabo kan man få den bästa livskvaliteten, men under ytan finns det mycket mörker och våld.

Garopaba

Garopaba

”H”:s letande efter farfadern är den tråd på vilken Galera spinner sin berättelse, men där finns så mycket mer. Det är inte en thriller även om det finns ett spänningsmoment. När ”H” flyttar till staden så är det slutet på badsäsongen, Garopaba är en känd turistort, men som många andra orter kämpar den med att få verksamheten att gå runt året om. Det småskaliga fisket håller på att ersättas av ett industriellt utfiskande av vattnen. Staden håller på att somna in. VI får följa ”H” hur lär känna staden, möter olika invånare, blir förälskad, gör slut eller bli dumpad, vi följer hans arbete som tränare, alla hans simturer och träningsrundor. Det flödar sida upp och sida ned och jag började undra vart alla utvikningar och möten skulle leda till. Jag tänkte att boken kanske skulle mått bra att av koncentreras lite. Men efter ett tag så inser jag hur skickligt han har tecknat en hel stad, ett sätt att leva, en kultur bortanför samba, glitter och bortom det exotiska, det är ett litet våldsamt, vidskepligt och spännande land han visar upp.

Galeras språk är oerhört visuellt, fullt av detaljer och skärpa. Engelsmännen brukar säga att en roman har ”a sense of place” något som jag inte vet att översätta. Sällan har jag läst en bok där platsen är så närvarande. Hans förmåga att gestalta naturen ffa livet i havet är häpnadsväckande. Galera måste var en mycket erfaren simmare själv. Hans förhållande till vattnet och havet är rent sensuellt.

Romanen utvecklar sig till att få närmast mytiska drag, en historia om en hjälte som trots sitt handikapp oförtröttligt fortsätter med sin kamp att förstå sin bakgrund, vem han är och till slut lär sig att han måste hantera den hand som ödet givit honom.

Slutet i romanen är kraftfullt och när jag lade med boken var jag lätt bedövad av att ha läst en så välskriven, rik och mångskiftande roman, full av intryck och bilder. Det finns inga likheter mellan Laub och Galera mer än att båda kommer från södra Brasilien och båda är mycket intressanta författare som vi skall hålla ögonen på

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

Att fallaMichel Laub (1973-)
Att falla
”Diaorio de queda”
Utgiven 2011
På svenska 2014
176 Sidor
Översättning: Fredrik Ekelund
Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Det är väl ingen som kunnat undvika att Brasilien är i fokus i år. Först fotbolls-VM som trots alla domedagsprofetior blev en stor fest, förutom för det brasilianska laget som Tyskland fick att framstå som ett pojklag. I slutet av september är det åter bokmässa i Göteborg och då är Brasilien fokusland. En av de författare som kommer hit är den uppmärksammade Michel Laub. Han är journalist och har givit ut 5 romaner. Att falla, från 2011, är den senaste. Den har fått några litterära pris i hemlandet och är översatt till flera språk

Brasilien är ett land präglat av invandring och etnisk mångfald. Det finns bland annat en stor judisk kommunitet i landet. Ur den är Laub sprungen. Han kommer från Porto Alegre, men bor numer i Sao Paolo.

När tidskriften Granta hösten 2012 publicerade sitt nummer om ny brasiliansk litteratur ”The Best of Young Brazilian Novelists”, så var Laub en av de 20 utvalda. Hans lilla text gav mig mersmak så det var med förväntan  som jag öppnade boken utan att veta något om den. Jag blev förvånad. Inte hade jag trott att en modern brasiliansk roman skulle handla om Auschwitz och judisk identitet.

Berättaren, vars namn vi inte får reda på, är 13 år gammal. När en judisk pojke fyller 13 år så uppnår han religiös myndighetsålder. Alla på hans skola firar detta, sin bar mitzvah. Under festen så ingår det att födelsedagsbarnet kastas upp i luften 13 gånger.

Berättaren har en klasskamrat, João, som inte är jude, den enda. Han kommer till skillnad från sina klasskamrater från enkla förhållanden. Joao, som mobbas hårt, bjuder trots detta in alla till en födelsedagsfest. Även om det inte är en bar mitzvah så skall han kastas upp i luften av några av sina klasskamrater, berättaren inkluderad. Vad han inte vet är att 13:e gången så kommer de vika undan. João faller på det hårda stengolvet och skadas svårt.

Detta blir det personliga trauma som präglar berättarens liv. Nu, 30 år senare, skriver han en dagbok för att förstå. Men det är inte det enda i traumat i hans familj. Hans farfar är en överlevare från Auschwitz. Han är den enda i sin släkt som klarade sig. Han emigrerar till Brasilien och skapar sig ett liv. Efter pensioneringen låser han in sig i ett rum för att skriva om livet. Inte hur det har varit han skriver bara om hur det borde vara. Allt han skriver om är det perfekta med betoning på renhet och hygien. Om det han upplevt, vad han kände när hans släkt utplånades, om detta finns inte ett ord. Han skriver flera volymer text, men inget om det viktigaste.

Sonen, berättarens far, hanterar detta på ett helt annat sätt. Han tjatar hela tiden på sin son om judarnas situation, om Auschwitz, om att en jude aldrig kan vara säker, det finns alltid någon som är beredd att sticka kniven i ryggen på en. För berättaren är detta bara tröttsamt tjat. Konfrontationen dem emellan blir kraftfull .

”Om man på den tiden hade frågat mig vad som berörde mig mest, att se min klasskamrat på det viset eller det faktum att min farfar varit i Auschwitz, och med beröra menar jag känna intensivt, som något kännbart och närvarande, ett minne som inte behöver frammanas för att dyka, skulle jag inte tveka på svaret”.

Romanen är en självrannsakan. Hur blev han den han blev. Hur påverkade farfaderns tystnad fadern, hur påverkades fadern av berättarens revolt och hur har han själv formats när han sett vilken ond handling har är kapabel till. Egentligen är det inte en text berättaren vill skriva. För vad kan man skriva om Auschwitz som inte redan skrivits, som inte redan är dokumenterat. Efter Primo Levis Är detta en människa?, vad finns att tillägga? Men det som hänt finns kvar, även två generationer senare.

”Skulle det göra någon skillnad ifall de detaljer jag berättar är sanna mer än ett halvt århundrade efter Auschwitz, när ingen längre orkar höra talas om det, när det till och med för mig framstår som överspelat att skriva om det, eller är de sakerna bara viktiga i förhållande till hur de påverkade livet hos alla i min omgivning.”

Laub har skrivit romanen i små korta stycken, här finns ingen dialog. Kapitlen heter till exempel ”Några saker jag vet om min farfar”, eller ”Några saker jag vet om mig själv”. Han har inte helheten, han har minnen, fragment, ibland kanske förvridna av tiden. Berättaren prövar sig fram försöker hitta förklaringar, många händelser och tankar återkommer flera gånger, han snurrar och vrider på prismat. Prosan flödar fram över sidorna.

Det är en tunn liten roman, tät och med emotionell sprängkraft. Det är en gripande skildring av tre generationer män i skuggan av det mest våldsamma århundradet i världshistorien. En berättelse om hur det privata och politiska skär in i varandra, om kärlek och vänskap, om hur våra minnen både bryter ner och skapar vår värld och om hur man skall förhålla sig till det oerhörda, den abnormitet som heter Auschwitz.

Romanen är översatt av författaren och braslienkännaren Fredrik Ekelund som överfört den till en spänstig svenska.

Vi har fått ytterligare ett intressant författarskap presenterat för oss. Låt oss hoppas på en fortsättning.

Michel Laub

Michel Laub

 

 

 

 

 

 

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN BRASILIANSKA LITTERÄRA HIMLEN. VINNARE AV JOSE SARAMAGO-PRISET – ADRIANA LISBOA: COLOMBINES KYSS – ROMAN

Columbines kyssAdriana Lisboa (1970-)
Colombines kyss
”Um beijo de Colombina”
Utgiven 2004.
På svenska 2005
Översättning: Örjan Sjögren
180 sidor
BocaPocky förlag

Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan 12 på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat.  (Sid. 32)

Så poetiskt och sinnligt skriver Adriana Lisboa i romanen Colombines kyss. Stycket fångar det som jag finner så njutbart i hennes skrivande. Närvaron, innerligheten, sammanförandet av disparata bilder som ger en mångfacetterad helhet. Lisboa lyfter det vardagliga och ger det en lyster. Lisboa är praktiserande zen-buddist. I hennes blick finns en närvaro och ett icke-dömande som också finns inom zen.

Den svenska språkdräkten signerad Örjan Sjögren är en fröjd att läsa.

Handlingen är mycket enkel att beskriva. En man möter på en fest Teresa. I fyllan och villan uppstår tyckte och de blir ett par. Teresa är författare och har just fått lite av ett genombrott, ett pris och ökad massmedial bevakning. Han flyttar in till henne.
När 8 månader gått går Teresa, som älskar att simma, ut i havet och kommer inte tillbaka.
Teresa har före sin död börjat skriva en bok baserad på poeten Manuel Bandeira (som tyvärr inte finns översatt på svenska vad jag har kunnat hitta). Pojkvännen, som inte är författare, sätter sig i som en del av sorgearbetet att skriva vidare på boken. Kanske han kan genom skrivande och Bandeiras poesi förstå deras kärlek och det som hänt bättre då? Boken avslutas med en oväntad tvist som du själv får upptäcka om du läser denna pärla till roman.

Colombines kyss är en lång meditation över liv, kärlek, skrivande och litteratur. Det är en bok som inte är svårläst men som mår bra av långsam läsning. Jag har haft en intensiv period senaste veckorna och läste boken när jag fick stunder över. När jag sedan bläddrade igenom boken inför att skriva om den inser jag att jag bara skummat på ytan. Jag läste boken en gång till. Det tålde den . Texten växte, bekräftade vilken skicklig  författare Lisboa är och jag såg mer hur sinnrikt boken var uppbyggd.

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa
Adriana Lisboa är född 1970 och har ett par böcker bakom sig. Hon är även utbildad musiker och arbetat som jazzsångerska i Frankrike! Hennes litterära stjärna är i klart stigande.  2003 fick hon Jose Saramago-priset som varje år delas ut till den mest framsående förtattaren på det portugisiska språket.
Att jag kom att läsa Lisboa beror på att hon dels finns med i intressanta antologin Ljud av steg som Örjan Sjögren ställt samman. Men det var framförallt rekommendationen från en av mina läsare, Ulla S, som bott länge i Brasilien som starkt rekommenderade henne. Tack Ulla!

Lisboa bor numer i USA i en liten småstad utanför Denver, Colorado. Långt ifrån Copabanas värme och myller.Här kan du läsa mer om henne.
http://www.adrianalisboa.com.br/en/biografia/index.html
Längst ner på sidan finns en intressant film på 30 minuter där hon porträtteras boende i sitt nya hemland.

Avslutningsvis. Boken är utgiven av Boca förlag i samarbete md Pocky förlag. Det var samma fölrlag som gav ut en annan mycket bra bok jag läst, den mexikanske författaren David Toscana och hans roman Klagosång över Miguel Pruneda. Är alla deras böcker av samma klass som dessa två i sig mycket olika romaner, så kan man lugnt botanisera vidare i deras utgivning.

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST – ROMAN

budapestChico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

När min bloggkollega Anna drog igång läsecirkeln om antologin Brasilien berättar – Ljud av steg så tog jag fram boken och började läsa parallellt. En massa annat har dock kommit emellan. Först nu så fick jag möjligheten avsluta den!

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilen är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och trots att det är en typ av musik jag aldrig lyssnar på, föll jag som en fura. Under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska. Att det är en mycket begåvad musiker är det inte tu tal om.

Vid sidan av sin musikaliska gärning så har skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken. Så jag rekommenderar denna bok varmt.

Buarque

Chico Buarque Foto Leo Aversa

Det finns ett långt samtal mellan Paul Auster och Buarque på Youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=qyLeIf9bJTo
Auster talar mycket lovordande om denna bok. Jag hade inte tänkte på Auster när jag lästen den för språkligt ligger de långt ifrån varandra som inte i sitt meta-litterära experimenterande.

Sedan kan du gå ut på Spotify och lyssna på sådan fina skivor som Chico från 2011, Carioca från 2006 eller Meus Caros Amigos från 1976.

Här kan du se Chico sjunga en underbar låt tillsammans med Roberta Sa, en yngre MPB-stjärna. http://www.youtube.com/watch?v=zpxxD8zEPhU
Och här kan ni höra pianosnillet Brad Mehldau och hans trio tolka en Buarquelåt
http://www.youtube.com/watch?v=IaqAwm-vWiI
Lyssna och njut.

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

Ljud av stegBrasilien berättar : Ljud av steg – Trettiosju noveller och mikronoveller
Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector, Caio Fernando Abreu, Márcia Denser, Moacyr Scliar, Silviano Santiago, Rubens Figueiredo, Fernando Bonassi, Marçal Aquino, Tércia Montenegro, Cíntia Moscovich, Amilcar Bettega Barbosa, Adriana Lisboa, André Sant’Anna, Veronica Stigger, Olivia Stigger, Tatiana Salem Levy, Luiz Ruffato, João Anzanello Carrascoza
Översättare: Örjan Sjögren
280 sidor
Bokförlaget Tranan 2011

Brasilien är ett land som trots dess storlek och ekonomiska betydelse är ganska okänt för många av oss. Men i år är det både fotbolls-VM och bokmässan i Göteborg har Brasilien som tema. Det kommer bli mycket Brasilien

Visste ni att det är världens 5:e största land med en stark ekonomi. Det finns en rik litterär tradition som är okänd för oss.  Jag kan inte påstå att jag blev inspirerad när jag hörde att Brasilien skulle stå i fokus på bokmässan. Nu är jag det.

Det får jag tacka min flitiga bloggkollega Anna http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/ för. Hon drog igång en läsecirkel på Facebook utifrån bokförlaget Tranans antologi Ljud av steg.

Örjan Sjögren, en av våra främsta översättare från portugisiska, har satt ihop och översatt denna inspirerande antologi. Av de författare som finns representerade hade jag tidigare bara hört talas om två, Lispector, som tokhyllats av svenska kritiker de senaste åren och Fonseca, vars roman Den Stora Konsten jag blev rekommenderad av en annan kännare av brasiliansk litteratur.

Sjögren pekar i sitt initierade förord på novellens mångfald.
Efter att ha läst novellerna så finns det inget jag kan säga kännetecknar ”den brasilianska novellkonsten”. Däremot har jag läst ett antal mycket fina texter. Allt har inte fallit mig i smaken, med i alla novellerna har någon av deltagarna i vår Facebook grupp funnit något de tycker om i. Kvaliteten är dock genomgående hög.

Det finns alltifrån korta mikronoveller, täta och skruvade som Bonassis eller mer som prosadikter som av Adriana Lisboa. Här finns fyndiga berättelser med en riktig knorr, Moacyr Scilar,  mer litterärt spännande och krävande texter av Luiz Ruffato och Silviano Santiago, skildringar av ett hårt och fattigt Brasilien av Marçal Aquino, bisarrt roliga texter som Olivia Tandpetare av Veronica Stigger som fick mig att skratta så tårarna rann.

Brasilien är ett mångkulturellt land med i vissa delar ett betydande judiskt inslag vilket speglas i Cíntia Moscovich suveräna Taket och spelmannen. Och att läsa Moacyr Scilar fick mig att tänka på Woody Allens humor.

Jag kan fortsätta räkna upp noveller. Jag vet i alla fall att det finns ett par författare som jag skulle vilja läsa mer av. Förutom de jag nämnt så är jag nyfiken på Lygia Fagundes Telles, grand old lady i den brasilianska romankonsten, Rubens Figueiredo och Clarice Lispector. Ja jag kan fortsätta

Jag mailade Örjan Sjögren och frågade om det var översättningar på gång av några av författarna i antologin. Tyvärr inte. Vem vet bokmässan kanske ändrar det.  Som tur är så finns några av dem på svenska som du kan hitta på nätet, bibliotek och antikvariat.

Granta hade 2012 ett  nummer The Best of Young Brazilian Novelists.  Det visar på bredden i den brasilianska litteraturen att det inte är någon överlappning.
Jag har bara läst den första texten i den. Den var skriven av Michel Laub. Den tyckte jag mycket om. Bonniers ger ut hans roman ”Att falla” i sommar. De hoppas att han kommer till Bokmässan. Den kommer jag läsa.

Det är första gången jag läser en antologi med en mängd olika författare. Både inspirerande och lite frustrerande då det kan vara svårt att få läsa mer av de som jag uppskattar. Dock blir klyschan om att läsa är som att resa sann. Jag har upptäckt en ny kontinent och vill läsa mer.

Här är en intervju med Örjan:
http://oversattarsektionen.se/2014/02/manadens-oversattare-orjan-sjogren

Här skriver Anna själv om cirkeln.

Tack Anna för inbjudan!

  • Att läsa vidare:
    Lygia Fagundes Telles: Nattens timmar,  Natur o Kultur, 1991, övers Margareta Ahlberg
    Rubem Fonseca: Den stora konsten, Tranan, 2000, övers Örjan Sjögren
    Adriana Lisboa: Colomines kyss, Boca Förlag, 2005, övers Örjan Sjögren
    Clarice Lispector. Flera romarer finns översatta av Örjan Sjögren
    Moacyr Scilar: Kentauren i Trädgården, Tiden, 1988, övers Jens Nordenhök