Kategoriarkiv: Essäer

EN SÄRPRÄGLAD RÖST – FLEUR JAEGGY: DE MÖJLIGA LIVEN

Publicerat den av

Fleur Jaeggy:
De möjliga liven
”Vite congetturali”
Utgiven 2009
På svenska 2021
Översättning Viveca Melander
53 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar


De möjliga liven är den fjärde boken som Nilsson förlag ger ut av denna kultförfattare, den schweiziska Fleur Jaeggy som skriver på italienska. Jag har tidigare med stor behållning läst romanen Tuktans ljuva år och novellsamlingen Jag är bror till XX. Hennes sylvassa prosa och gnistrande intellekt gör det till bland de mest spännande litterära upptäckter jag gjort under senare år. Och jag är inte ensam om att tycka det. Det skrivs allt mer och mer om henne. Och gemensamt för det jag läst är en beundran och förundran över detta författarskap.

De möjliga liven är en tunn volym med tre essäer om var sin författare: Thomas de Quincey (1785-1859), John Keats (1795-1821) och Marcel Schwob (1867-1905). Det är korta texter på mellan 10-20 sidor. Men som vanligt med Jaeggy är så texten tät och intensiv att essäerna tar andningen ur dig. Man vill och behöver läsa dem mer än en gång.

Men är det essäer? Vi får följa huvudpersonerna under deras hela liv som hon komprimerat till ett par sidor på häpnadsväckande sätt. Efter lite googlande kan jag konstatera att det hon skriver om författarna och deras liv är sant. I essän om de Quincey lyckas hon t.ex. måla upp det litterära landskapet under hans levnad. Men samtidigt glider Jaeggy ofta ut i absurda detaljer, poetiska fantasier eller passager som är som en saga, för att åter landa i det konkreta. Det är mer av prosadikt och fiktion än essä för denna läsare.

De möjliga liven är inte lika svart som de föregående utan präglas mer av berättarlust och en absurd humor. Men be mig inte beskriva vad boken handlar om eller har för teman! Det får någon mer begåvad än jag ägna sig åt. För när jag försöker göra det glider boken hela tiden ur mina händer. Men för mig räcker fascinationen i att höra en hennes unika författarröst. Och som vanligt i fin språkdräkt av Viveca Melander.

Jaeggy är en mycket privat person sällan ger intervjuer. Men sedan jag senast läste henne har det kommit en intervju i The New Yorker. Den kanske kan verka avskräckande för er som inte läst henne. Hoppas inte det. För då missar in som sagt ett mycket spännande författarskap

https://www.newyorker.com/culture/the-new-yorker-interview/fleur-jaeggy-thinks-nothing-of-herself

HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

Publicerat den av

cigarettenefteråtHorace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga, inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin position. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar, i grunden en romantiker.

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kylskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare.

/Reviderad 201101

EN BOK FÖR ALLA LITTERATURÄLSKARE – ELIF BATUMAN: DE BESATTA – ÄVENTYR MED RYSKA BÖCKER OCH MÄNNISKORNA SOM LÄSER DEM

Publicerat den av

besattaElif Batuman (1977-):
De besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.
”The Possessed Adventures with Russian Books and the People Who Read Them”
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Eva Johansson
Natur och Kultur

 

Elif Batuman är en ung och strålande begåvad amerikansk skribent född 1977 med turkiskt påbrå. Hon skriver regelbundet i New Yorker. Batuman har redan fått en bunt utmärkelser för sitt skrivande.

De besatta, hennes debut från 2010, är en rolig, stimulerande, spränglärd och fräck hyllning till litteraturen som ett sätt att förstå livet. Med ett schvungfullt språk får hon mig att flera gånger dra på smilbanden, ja tom skratta högt ibland. Samtidigt som jag lär mig en massa.
Boken är en blandning av en självbiografi om åren som doktorand på Stanford, en reseskildring och några nedslag i den ryska litteraturen. Författaren är själv är en av de besatta ffa för Babel och Tolstoj.

Boken består av fem essäer, varav en är delad i tre delar. Den första om Isak Babel är en hysterisk rolig beskrivning av en Babel-konferens i Stanford. (Visste ni att det finns förbindelser mellan Isak Babel och skapare av filmen King-Kong!?)
Efter att ha läst den och essän om mötet med en grupp Tolstoj-forskare på dennes gods, Jasnaja Poljana, i essän ”Vem mördade Tolstoj”, undrade jag stillsamt om det finns en enda normal människa som ägnar sig åt rysk litteratur? Är det bara lätt besatta halvgalningar? Batuman kryddar sin texter med ljuvliga små porträtt av de människor hon möter. (Essän finner du även här http://harpers.org/archive/2009/02/the-murder-of-leo-tolstoy/)

Elif Batuman Foto: Timothy Archibald

Elif Batuman
Foto: Timothy Archibald

Den tredelade essän handlar om en sommar i Samarkand där Batuman tillsammans med två lärare Muzzaffar och Dilorum studerar uzbekiska språket och litteraturen. Förutom att du får med dig en mängd kunskaper om ett helt okänt språkområde så tittar vi in i vardagslivet i okänd del av världen för oss.  Ett liv så annorlunda att jag tänkte på Erik Anderssons underfundiga roman Indialänderna.

I essän ”Ett hus av is” berättar hon om det ispalats som kejsarinnan Anna Ivanova uppförde 1740 och som återuppbyggdes för en kort period 2006.
Med den avslutande essän kommer hon till Dostojevskij en författare som hon inte verkar omfamna lika varmt som Babel och Tolstoj. Men hon drar elegant paralleller mellan Dostojevskijs Onda Andar, fransmannen René Girards mimetiska teori och sitt egna liv på studentkorridorerna i Stanford.

Ett exempel på hur hon skriver har jag hämnat från den essän jag tyckte mest om, den om Isak Babel.
”Andra gången jag läste Babel var på universitetet, på ett seminarium om författar biografier. Jag läste Babels dagbok från 1920 och hela Ryttararmén i ett enda svep en regnig lördag i februari, samtidigt som jag bakade en schwarzwaldtårta. Precis som Babel för eftervärlden förevigade Sovjets misslyckade fälttåg i Polen 1920, förevigade han för mig denna tårtas kulinariska katastrof. När jag tog ut den ur ugnen påminde den mest om en gammal hatt, och efter att jag optimistiskt hade behandlat den med halv falska billig Krischwasser luktade den och såg ut som en gammal hatt indränkt i hostmedicin!” (sid. 35)

Detta är bok till alla bokälskare från en sann bokälskare.
Låt inte det fåniga omslaget skrämma bort dig. Batuman rekommenderas varmt.

/Reviderad 201104

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Publicerat den av

cyclogeographyJon Day: Cyclogeography –
Journeys Of A London Bicycle Courier
Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som  ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan.

Cyclogeography är en spännande essä om cykling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Det är ett udda persongalleri. Papperslösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta och andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett tufft jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day.
Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp,  gatornas asfalt, dess bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel.
Day nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklisterna genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är historiskt förknippad med arbetet. När cykeln kom kunde saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetarklassen att upptäcka världen utan för sitt samhälle.
Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. Patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitalistiska ekonomin och dess framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.
Det finns i cykelbuds-världen en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar. Med fara för eget liv tävlar de runt i London mitt i den hetsiga trafiken.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt.
Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foto: Selim Korycki

Jon Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä.

/Reviderad 201020

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

Publicerat den av

WaldenHenry David Thoreau (1817-1862):
Walden
Utkom 1855
I nyöversättning av Peter Handberg  2006
410 sidor
Natur & Kultur

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter. Att vara fria. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. U Översättaren Peter Handberg har  gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern. För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag tröttnade dock efter ett tag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Thoreau är en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

/Reviderad 200820

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

EN PÄRLA OM ÖVERSÄTTARENS MÖDOR – ERIK ANDERSSON: DAG UT OCH EN DAG IN MED EN DAG I DUBLIN

Publicerat den av

Erik Andersson (1962-):
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Det är lika bra att säga det på en gång. Jag har lite svårt att förhålla mig neutral till denna utmärkta lilla bok. Den Patrik som nämns på sidan 15 och som fick Erik Andersson att gå med i Svensk-Finländska Joycesällskapet är undertecknad.

Erik och jag lärde känna varandra när vi pluggade litteraturvetenskap 1984. Då var han en något nördig skribent av fanzine inom SF, en värld helt obekant för mig. Som den varma och vänliga person han är så lärde jag genom Erik känna flera intressanta människor som var ganska annorlunda från det umgänget jag vuxit upp med, mycket mer bohemiska och intellektuella. Det var spännande.

Våra vägar skiljdes som de ibland gör. Jag såg att han började publicera böcker. Den första novellsamlingen Ättlingarna från Mecklenburg kom 1993, men det var först 2002 som jag läste den. Den gick mig helt förbi. Jag förstod att han kunde skriva men novellerna sade mig inget.

Hans litterära stjärna steg och när hans senaste roman Den larmande hopens dal kom så läste jag den med mycket stort nöje. Jag tom läste den 2 gånger efter varandra. Den boken är en humoristisk pärla och en underbar bild av det både mytiska och mystiska Västergötland! Och fylld av historia. Det är inte många romaner som har en lång litteraturlista med hembygdslitteratur.
Boken blev om jag förstod det rätt Eriks stora genombrott som författare. Den nominerades till Sveriges Radios romanpris.
Översättningen av Sagan om ringen hade redan gjort honom känd som översättare.

Efter att ha sprungit på varandra på Stockholmståget så har vi tagit upp kontakten igen och Erik skickade mig mycket vänligt denna bok.

Det är en infallsrik, spännande och rolig bok om hans fyra år långa slit med översättningen av Ulysses. Vi får följa Erik på delar av den färden med många av de mycket svåra problem han ställs inför. Vi lär oss också en hel del om Joyce och Joyce-forskningen och får följa med Erik på några av hans många resor på Irland. Ja, boken är också en kärleksförklaring till den gröna ön.

Jag kan konstatera att min engelska utgåva av Ulysses kommer nog stå oläst ett tag till. De avsnitt som Erik har med i boken är så knepiga att jag tackar min lyckliga stjärna att det finns översatt.

Hela boken är skriven med det lätta humoristiska anslag som jag minns från De larmande hopens dal. Som skriven av en person som lite nyvaket tittar på världen och förundrat tar in det han ser. Det är en tunn liten sak som jag läste på 2 kvällar. Några av de trevligaste kvällar jag haft på ett tag. Så har du det minsta intresse för översättningens svåra konst, Joyce eller Irland så tveka inte. Sedan får vi se när det blir dag för själva Ulysses…

/Reviderad 200804

 

Erik Andersson 1962-