NOMINERAD TILL CRIME WRITERS’ ASSOCIATION’S INTERNATIONAL DAGGER AWARD – DOMINGO VILLAR: DE DRUNKNADES STRAND

Domingo Villar (1971-)
De drunknades strand
”A prata des afogados”
Utgiven 2009
På svenska 2012
Översättning Lena E. Heyman
Ekholm & Tegebjer

För ett par dagar sedan skrev jag om mitt fynd på en bok-outlet i Alingsås. Domingo Villars Nattens mörka toner.
Efter avslutad läsning ville jag återvända till Leo Caldas och hans stad Vigo på spanska västkusten.

2009 kom De drunknades strand som är en mycket bredare och mer fullödig deckare. Den första boken var på ca 180 sidor. Denna gång är romanen på 460, vilket nästan avskräckte mig.

När ett lik flyter upp i hamnen i Panxón, 2 mil söder om Vigo kallas Leo Caldas och hans assistent Estevez dit för att undersöka vad alla tror är ett självmord. En fiskare har flutit upp på land. Men händerna är sammanbundna på ett sätt som gör att Caldas inte tror på den teorin vilket sedan rättsläkaren tillstyrker.
När Caldas försöker börja rota i detta håller det lilla samhället samman och han har svårt att få fram information som för utredningen framåt. Men en ledtråd ger vid handen att orsaken till mordet ligger 10 år tillbaka i tiden då ett skepp förliste och en kapten omkom. Sakta börja Caldas tvinna upp nätet och finna trådar som leder till en lösning.

De drunknades strand föll mig verkligen i smaken. Det är en stilla framflytande deckare. Trots det långsamma tempot har jag inte tråkigt en sekund. Villars prosa är lågmäld i fin svensk språkdräkt av Lena E. Heyman. (Villar översätter själv från sitt modersmål galiciska, som är nära besläktat med portugisiska, till spanska).

Caldas är mån om att bygga upp atmosfären med fina miljö- och personbeskrivningar. Jag befinner mig verkligen i Panxón med dess dramatiska omgivningar och tillknäppt bybor.
Och för att inte tala om de maträtter som Caldas äter på sitt stamlokus i Vigo var och varannan  dag. Massa underbara skaldjursrätter med ett glas kallt vitt vin till.
Att läsa Vilar är som att få den där resan till Spanien och Galicien som Corona satt stopp för!

Han tecknar Caldas med säker hand, Jag tycker mycket om den ömsinta skildringen av relationen mellan Caldas och hans gamle far som utvecklas vidare från förra boken. Tyvärr är dock hans kollega, den hetlevrade Estevez, som kommer från Zaragoza och som inte förstår sig på de galiciska mentaliteten, lite hafsigt tecknad och har blir inte riktigt levande.

Detta är inte en deckare som du läser för att få enkel spänning. Den är spännande, tro inget annat, men det smyger sig liksom på allt eftersom. Jag slukade de 450 sidor på 3 dagar.

Han tar lång  tid på sig den gode Villar. 2019 kom den tredje boken om Leo Caldas El Último Barco som är en tegelsten på närmare 800 sidor. Det är väl osannolikt att ett svenskt förlag översätter en mycket lång roman av en i Sverige okänd författare. Förlaget som givit ut de två som finns har kastat in handduken.

Det är alltså bara att hoppas! Det är uppenbarligen inte bara jag som tycker om Villar med tanke på alla pris och nomineringar som han fått. Boken har även filmatiserats https://www.imdb.com/title/tt3721072/?ref_=nm_flmg_wr_1
Jag vill helt enkelt läsa mer av Villar!

 

 

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2011 – DOMINGO VILLAR: NATTENS MÖRKA TONER

Domingo Villar (1971-)
Nattens mörka toner
”Ollos de auga”
Utgiven 2006
På svenska 2011
Översatt av Lena E. Heyman
Ekholm & Tegebjer

Helt plötslig befann jag mig i Alingsås för ett par dagar sedan och hamnade där på en bok-outlet kunde man köpa 5 böcker 100 kr. När jag plockat ihop åtta böcker hade jag plats för två till. Men såg inget jag direkt vill ha. Då ryckte jag i farten två deckare bl.a. en bok den för mig okände Domingo Villar. Det visade sig vara ett litet lyckokast.

Villar är från Vigo i Galicien längst, ut på spanska västkusten, nära gränsen till Portugal. Är numer bosatt i Madrid där han är verksam som journalist och matkritiker.

Domingo Villar

Villar debuterade 2006 med Ollos de auga (Nattens mörka toner) som är den första i serien om kommissarie Leo Caldas från Vigo. Den kom ut på svenska på det nu avsomnade förlaget Ekholm & Tegebjer. 2009 kom La playa de los ahogados (De drunknades strand) som även den översattes. Efter ett längre uppehåll kom O último barco ut 2019 som än så länge bara finns på spanska.

Vigo har fått flera priser i Spanien för sitt skrivande.
Han skriver sina deckare på galiciska och översätter dem själv till spanska. Översättningen till svenska är gjort av Lena E Heyman, en av våra mest meriterade översättare från spanska som bla översatt Roberto Bolano. När jag såg att det var hon som översatt Villar tänkte jag att då är det inte en dålig bok. Och det visade sig stämma.

Det är en tunn liten volym på 180 sidor som inte tar lång tid att läsa. Villar har fint flyt i språket och handlingen lunkar lugnt fram. När jag hade läst en 60 sidor undrade jag var detta var på väg. Jag kan inte påstå att jag fångats av boken. Handlingen om de brutalt mördade jazzmusikern var inte speciellt exalterande. Samspelet mellan Caldas och hans nye ganska besvärlige assistent kändes som en relativt vanlig deckarkliché.

Men sedan händer något för boken växter för mig. Utan att det finns något i språket, utan mer i miljöerna och persongalleriet, så kom jag mer och mer att tänka på Raymond Chandlers The Big Sleep i filmatiseringen med Humphrey Bogart och andra hårdkokta deckare under Hollywoods guldålder. Jag sögs in i handlingen och slog nöjd ihop boken glad över att kunna läsa vidare om Leo Caldas och hans galiciska hörn i De drunknades strand.
Och vi får hoppas att även El ultimo barco kommer på svenska.

Se vad som kan hända om man åker till Alingsås!

EN LÄSUPPLEVELSE AV RANG – JAUME CABRÉ: JAG BEKÄNNER

jag-bekanner-fram-lr-ny

Jaume Cabré (1947-)
Jag bekänner

”Jo Conesso”
Översättning: Jens Nordenhök
Utgiven 2011
På svenska 2016
840 sidor
Nilssons förlag

Jag är omtumlad. Som om jag är inne i en liten bubbla.
För en stund sedan avslutade jag läsningen av en tegelsten på över 800 sidor och den vill inte släppa sitt grepp. Det är romanen Jag bekänner av Jaume Cabré. Vem är det undrar nog alla som inte är insatta i katalansk litteratur. Och vem är det!

Jag hade aldrig hört talas om Cabré om det inte varit för det lilla och mycket spännande förlaget Nilssons förlag. När jag pratade med de sympatiska förläggarna Henrik och Erika på bokmässan i höstas övertalade de mig att ta emot ett recensionsexemplar. Den skulle komma ut 2 månader senare. Jag tvekade. Förstås! Att läsa en bok på 850 sidor i en tid när vi har så mycket omkring oss, en bok som dessutom kräver lite av sin läsare, ja då får det vara bra, till och med mycket bra. Henriks och Erikas smittande entusiasm och deras övertygelse om att det skulle vara en bok för mig gjorde att jag trots allt tackade ja.
Det var med viss förfäran jag såg på den tunga volymen när den väl landade i mitt hem. Denna förfäran tog dock snart slut. Det är en lysande roman, en stor och mångfacetterad läsupplevelse. En roman jag hoppas får många läsare.

Jag bekänner handlar om Adrìa Ardèvol som har drabbats av en sjukdom och är på väg in i dimman. Romanen är hans efterlämnade brev.

Adrìa har oturen att födas i fel familj. En frånvarande far med oerhörda krav på sin son. Han skall bli lysande vad det än är han ägnar sig åt. Fadern åker land och rike runt och köper antikviteter som sedan säljs i hans butik i Barcelona. Pappans verksamhet visar sig allt eftersom vara mer och mer tvivelaktig och påverka sonens liv på oönskade sätt.

Adrìas känslokalla och också distanserade mor har andra krav. Hennes största önskan är att sonen skall bli en mycket framstående violinist. Adrìa tvingas under flera år ta lektioner av sadistiska lärare. Hans håg står dock till litteratur, språk och filosofi och han vill bara överge sitt spelande. Hans bästa vän Bernat Plensa däremot är en mycket fin violinist men som är avundsjuk på Adrìa då han hellre vill bli känd författare.

Adrìa blir en framstående forskare som behärskar över 10 språk. Bernat blir professionell musiker i Barcelonas symfoniorkester. Vi får följa dessa två män genom livet där deras vänskap får utstå många törnar: En fin skildring av en komplicerad relation.

jaume

Jaume Cabré

Förutom litteraturen, filosofin och språket är det centrala i Adrìas liv kärleken till Sara Voltes-Epstein som han träffar i 20 årsåldern. Men egentligen är huvudpersonen Vial, en fiol från 1700-talet byggd av mästaren Storioni. Och den griper in i Adrìas och Saras liv på ett förödande sätt. Adrias pappa har köpt den och den står i ett kassaskåp hemma hos familjen. Bernat är självfallet avundsjuk och får vid ett tillfälle låna den. Det får fruktansvärda konsekvenser för Adrìa.

Det är runt denna fiol om Cabré spinner sin mångfacetterade berättelse. Vi får följa den genom historien. Från 1700-talet via andra världskriget då den hamnar i händer på nazisterna för att till slut landa hos familjen Ardèvol. Men det är som sagt ett instrument vars närvaro ställer till det för de som begär den. Inte minst för Adrìa.

Vad Cabré har skrivit är en stor roman om ondska, skuld, och försoning. Det är en roman om kärleken till litteraturen och musiken. Det är också en vacker kärleksroman som mot slutet rörde mig till tårar.

Cabrés lärdom är bedövande men han bär den lätt. Han skriver om de med de stora svepen parallellt med berättelser om vardagslivets stora och små bekymmer.
Romanen hoppar fram och tillbaka i tid och rum. För att ge några exempel: Barcelona på 90-talet, andra världskriget, Girona på 1300-talet, Paris och Cremona på 1600-talet `
Han blandar fiktiva och verkliga personer. Det säger också en del om spännvidden i romanen. Här finns Rudolf Höss med, filosofen Isaiah Berlin, Storinkvisitorn Nicolai Emeric, lingvisten Eugenio Coșeriu, Adrìas stora idol.m fl.
Boken är rik på både religions- och kulturhistoria! Trots sin längd blir det aldrig några longörer utan en intellektuell fest!

Jag bekänner är både lättläst och krävande. Mitt i en mening kan vi förflyttas allt i från några år till några hundra år tillbaka i tiden. Men det är inte som att läsa tex den mycket krävande Antoni Lobo Antunes. Övergångarna flyter på lätt och det enda som behövs är lite närvaro och uppmärksamhet. Prosan är luftig och elegant. Det är en bok så rik att jag skulle behöva läsa om den och jobba med min recension under en längre period för att göra den rättvisa. Men detta är inte forumet för en sådan text!

Jag hoppas istället att jag kan inspirera dig att läsa den. Det är inte lite imponerande att ett litet förlag som Nilssons har råd att översätta  denna tegelsten, dessutom översätt av en av de stora kanonerna, Jens Nordenhök.

Om man läser på om Josep Cabré förstår man vilket stort namn han är med en rik produktion bakom sig. Henrik sade att han kan bli den första katalanske nobelpristagaren! Det är svårt att bedöma efter att ha läst endast en bok av honom men att detta är ypperlig litteratur är det ingen tveka om.

Mao köp och läs. Om du inte orkar läsa köp den i alla fall och ge bort den. Som en kulturgärning. Allt för att Nilssons förlag skall fortsätta introducera spännande författare för oss litteraturälskare.

EN SUCCÉROMAN FRÅN GALICIEN – MANUEL RIVAS: SNICKARPENNAN

Snickarpennan1MANUEL RIVAS (1957-)
Snickarpennan
”O lapis do carpinteiro”
Utgiven 1998
På svenska 2014
Översatt från galiciska till spanska:
Dolores Vilavreda
Från spanska till svenska:
Djordje Zarkovic
150 sidor
Gavrilo förlag
Recensionsexemplar

Hur många galiciska romaner har du läst? Galicien, var ligger det? Det undrade jag med! Galicien är en liten del av nordvästra Spanien, norr om Portugal, med ett eget språk och en egen kultur. Nu har vi tack vare det lilla förlaget Gavrilo möjlighet att läsa en fin roman från området. Snickarpennan är en roman som översatts till 25 språk och fått utmärkelser i Spanien. Rivas är ett känt namn både som författare och som journalist med en kolumn i dagstidningen El Pais.

Snickarpennan utspelar sig i Francos Spanien under 30-talet, under en tid då diktaturens kreatur torterade, mördade och fängslade sina motståndare. Romanen berättas som en lång tillbakablick. Huvudpersonen Herbal, fångvaktare och civilgardist, berättar historien om sitt liv. Han är besatt av två människor. Den vackra Marisa Mello, som har varit kärlek sedan barndomen. Deras olika sociala bakgrunder omöjliggör ett möte. Marisas kärlek är läkaren och den politiska fritänkare, Daniel de Barca, vars fångvaktare Herbal var i under många år. Till skillnad från Herbal så är läkaren en god människa, nästan ett helgon, som jobbar dygnet om för att vårda sin medfångar. Under flera år följer han dem som en skugga. Nu sitter Herbal på en bordell och berättar och försöker försonas med det liv han levt, fyllt av våld och död.

Rivas har skrivit en vacker, sorglig och poetisk bok. Här finns inte ett frossande i de övergrepp och vidrigheter som Franco-regimen utsatte sina medborgare för, påhejade av den katolska kyrkan. Nej, Rivas är skickligare än så och väver en mycket poetiskt väv, med drömmar och myter blandat med konkreta detaljer. Trots att det är en kort liten roman får vi en bild av samhället runt fängelset. Det blir en rundmålning av ett land plågat av fascismen. Dock romanens styrka ligger i skildringen av Herbal och hans moraliska kamp.

Jag tror att Spaniens ofta mörka historia är en vit fläck för många av oss. Tack vare lilla Gavrilo och förlag och dess förläggare Djordje Zarkovic så öppnas ytterligare ett litterärt fönster.
Zarkovic är förutom förläggare och den som översätter romanerna. Så vitt jag kan bedöma gör han ett mycket gott jobb. Språket i denna bok är både rikt och förtätat! Galicien

Jag har tidigare läst Dulce Chacóns Den sovande rösten. Även den är utgiven av Zarkovic och utspelar sig under denna period. Den rekommenderar jag också varmt.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201010

ÅRETS BOK I SPANIEN 2002. OM ETT MÖRKT KAPITEL I SPANIENS HISTORIA – DULCE CHACÓN: DEN SOVANDE RÖSTEN

Den-sovande-röstenDulce Chacón (1954-2003)
Den sovande rösten
”La voz dormida”
Översättning: Djordje Zarkovic
Utkom 2002
På svenska 2013
370 sidor
Gavrilo förlag

Recensionsexemplar

Dulce-Chacon

Dulce Chacón 1954-2003

Dulce Chacón är en spansk författare som föddes 1954 och gick bort i cancer redan 2003. Året före sin död publicerade Chacón Den sovande rösten som blev en försäljningssuccé och fick pris som årets bok av de spanska bokhandlarna. Nu har det lilla, och jag måste säga modiga förlaget, Gavrilo givit ut denna bok som de var vänliga att skicka till mig.

Det spanska inbördeskriget 1936-1939 är fortfarande ett oläkt sår. Det ledde till Francos maktövertag som han behöll till sin död 1975. Tvärt emot vad många trodde så valde hans efterträdare Juan Carlos att börja införa demokrati i landet och att hålla de första allmänna valen. Jag som var tonåring då minns förvåningen i press och på tv. Även om det känns som en evighet sedan så är det bara 38 år sedan diktaturen upphörde, en mycket kort tid.
Enligt pressmaterialet som förlaget skickade med är det fortfarande olagligt att utreda de förbrytelser som begicks under inbördeskriget.

Chacón kom själv från en högborgerlig miljö som tillhörde Francosidan och hon fick höra berättelsen från den sidan som vunnit. Men det fanns en andra sida och det är om den skriver i denna djupt berörande roman. Chacón intervjuade en stor mängd personer som suttit i fängelse under perioden och det är deras berättelser som utgör grunden. En berättelse som inte var känd för stora delar av det spanska folket.

Romanen utspelar sig till stor del under tiden för andra världskriget. Chacón skildrar fem kvinnor på den förlorande sidan. De kvinnor som hamnade i fängelser och utsattes för en tortyr  och förnedring av ofattbara mått. Genom att väva en berättelse om dess kvinnor och de människor som fanns i deras omgivning, som med eller mot deras vilja drogs in i kampen, så skildrar hon mycket skickligt hur det är att leva i en diktatur. Ett liv där rädslan är den vanligaste känslan, ett liv där du inte kan lita på någon, ett liv där kärleken har ett högt pris.

Skildringen av fängelselivet har många mycket starka scener som fick mig att kippa efter andan. Det som också är tråkigt men inte förvånande är att se vilken roll den katolska kyrkan hade i dessa läger. I romanen leds det av nunnor som mer än gärna plågade dessa icke-troende. Där fanns ingen kärlek eller barmhärtighet.

Förutom skildringen av fängelselivet så är det en skildring av den politiska kamp som har varit central i 1900-talets historia. Kampen för eller mot demokrati, för eller emot kommunism eller fascism. Jag tycker bilden på omslaget är så rörande och fångar en tid. Hur den unga kvinnan med barnet i famnen tittar in i kameran, fylld av glädje och en tro på kampen.

Det finns delar av romanen som nästan blir som en spänningsroman när vi följer männen och kvinnorna i bergen i kampen mot fascisterna, en kamp som till slut visar sig resultatlös. Hoppet att de allierade skall komma till hjälp när kriget är slut grusas och fascismen växer sig fast i Spanien.

Men alla ville inte vara med. Priset var många gånger högt. En av romanfigurerna liknar politiken vid ett spindelnät som inte går att komma undan trots att hon vill.

Ibland kunde jag tycka att Chacóns språk var på gränsen till lite för känslosamt och ibland sentimentalt. Men då frågade jag mig. Hur skall man kunna fånga dessa fruktansvärda händelser, dessa övergrepp på människor, men också de stunder av glädje och lycka som finns i romanen utan att ta till starka uttryck?

Jag måste återigen säga att det är modigt av Gavrilo att ge ut denna roman. Jag hade inte kastat mig över den om jag hittat den i bokhandeln, men det är en bok jag varmt kan rekommendera.
Det är en mycket stark berättelse, välskriven, skickligt berättad och med starka personporträtt.
Det är roman om en för oss okänd del av det moderna Europas historia, en roman för dig som söker bra litteratur utanför alltfartsvägarna.

/Reviderad 200820

VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN

Den-detroniserade-prinsen1Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och
Eva M Ålander

Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar

Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela.

I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978, gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)

Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.

Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal. Nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hembiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.

Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen. då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.

Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött. Fadern är en förtryckande patriark som finns i bakgrunden. Hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig, som en av sönerna går ut i, för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.

Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.

Den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!

/Reviderad 200820

DELIBES POSTER 2

MIGUEL DELIBES