EN STOR ROMAN AV EN STOR FÖRFATTARE – LJUDMILA ULITSKAJA: DET GRÖNA TÄLTET

Ljudmila Ulitskaja (1943-)

Det gröna tältet
зеленый шатер (Zeljonyj sjatior)
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Hans Björkegren
650 sidor
Ersatz förlag

Apropos att köpa böcker brukar jag säga: När jag var ung hade jag inga pengar och all tid. Nu har jag pengarna att köpa det jag vill ha men inte all tid. När jag kallt konstaterade, i ett samtal med en jämnårig vän, ungefär hur många böcker jag har kvar att läsa i livet, blev han så påverkad att han återkom till det flera gånger efteråt.
Jag är därför skeptisk till tjocka böcker. Framförallt om de anses som krävande. Förutom att de tar stor plats, är de verkligen värda den tiden de tar att läsa dem. Ibland inte. Jag har avbrutit läsningen av flera tegelstenar.

Eftersom jag älskar att köpa böcker krävs det en utrensning ibland. Det finns helt enkelt inte plats kvar. Fråga mig inte varför jag i sista stund plockade ut Det gröna tältet av Ljudmila Ulitskaja ur de välfyllda kassar som skulle till antikvariatet. Det är en tegelsten. Inköpt på bokrean billigt för några år sedan, men 650 sidor tjock (inte 704 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Jag hade senare hört att den skulle vara svårläst. Mao stor risk för att bli utrensad. Som tur var skedde det inte.

Ljudmila Ulitskaja är en mycket populär rysk författare som bla tilldelats det mycket prestigefyllda Austrian State Prize for European Literature. På svenska finns det enligt vad jag kunnat läsa mig till nu fem romaner utgivna och en sjätte kommer i höst. Alla utom en på Ersatz förlag.

Det gröna tältet är en bred berättelse som sträcker sig från 50-talet och Stalins död till 90-talet och poeten Josef Brodskys död. De är en roman som handlar hur det är att leva i en diktatur och om de människor som gör motstånd mot det. Som försöker skapa sig en frihet och påverka systemet inifrån. Det är en historisk roman om en epok i Rysslands historia. Man kanske kan kalla den en kollektivroman. Men det är också en intensiv roman om kärlek, vänskap, trohet och svek.

I centrum står tre pojkar Ilja, Mischa och Sanja som blir riktiga vänner i skolan. Tre egensinniga begåvade och känsliga pojkar. Vi får alltså följa den under 30 år. De fogar sig inte in i det sovjetiska samhället utan är dissidenter i mer eller mindre skala. Ilja blir fotograf som fotograferar dissidentrörelsen, Mischa litteraturvetare och misslyckad poet och Sanja musiker och sedan när han inte längre kan spela kompositör (Ulitskaja skriver underbart om musik!).

Det genomgående för de tre är deras stora kärlek till konst, litteratur och musik. De är involverade i spridandet av samizdat-litteratur vilket var ett andningshål för litteratur i Ryssland. Den kraft som litteraturen har och det värde som den tillmäts i den ryska kulturen är något enastående. Den betyder något. Är inte bara underhållning som det reducerats till i vårt land.

Men dessa tre personer är bara en språngbräda till det myller av människor som omger dem. Flera romanfigurer dyker bara upp i ett kapitel. Hela romanen blir ett kalejdoskop av människor, berättelser och känslor.
Ulitskaja är judinna och det judiska och den starka antisemitismen i landet gör mig påmind hela tiden.

Att den kanske kan upplevas som svårläst är att kronologin inte är rak och att mängden romanfigurer är lite överväldigande. Är du borta från boken ett tag kan det vara svårt att hålla reda på alla. Men det är en randanmärkning.

Ulitskaja är en berättade och människoskildrare av rang. Hennes prosa är mycket lättläst och jag har skrattat många gånger under läsningen. Ämnet må vara tungt ibland men det är inte tung läsning.
Översättningen är för övrigt gjord av en av våra stora översättare från ryska Hans Björkegren (1933-2017). Det är i sig ett kvalitetstecken.

Det gröna tältet är en stor litterär godispåse! Romanfigurerna och händelserna ligger och bubblar i mig efter avslutad läsning. Jag har under ett par veckor befunnit mig i ett fascinerande land befolkats av fascinerade människor med spännande livsresor.

Efter avslutad läsningen beställde jag omgående de två av hennes böcker som jag inte redan äger och som går att få tag på. Bättre betyg kan jag knappast ge henne.
Det är inte ofta jag upptäcker ett nytt författarskap som är stort på riktigt. Nu har jag det.

Tack till Ola Wallin och Ersatz för denna kulturgärning.

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk mot Sovjet-samhället. Det är ett kraftprov av en stor författare.

Tro inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor.Översättningen är gjord av en av våra giganter Hans Björkegren.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som t.ex. olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till t.ex. Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var för oss i väst en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver med dess ofta otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?

I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka.

/reviderad 210811

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Ny översättning: Ulla Roséen
Den kom 2007

870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många, många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans samhälletskildring, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de upplevs som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.

Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

/reviderad 200729