Kategoriarkiv: Memoarer

EN MODERN KLASSIKER – HORST KRÜGER: VÅRT KVARTER

Publicerat den av

Horst Krüger (1919-1999):
Vårt kvarter: en uppväxt: i Hitlertyskland
”Das zerbrochenes Haus: Eine Jugend in Deutschland”
Utgiven: 1966
På svenska 1967 med titeln Ett hus i spillror
Denna utgåva 2022
Översättning Ann-Marie Odstedt
213 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Horst Krüger var en tysk journalist som var 14 år då Hitler kom till makten. Hans bok beskriver hur det var att växa upp under Hitler. Krüger skrev den 1966 efter att ha bevittnat rättegångarna om Auschwitz. När han såg dessa vanliga tyska medborgare, som idag levde stilla borgerliga liv med mer eller mindre framgångsrika karriärer och hörde vilka hemskheter de begått, ville han förstå hur det kunde blivit så här. Hur blev Hitler möjlig? Hans svar är denna fascinerande bok.

Krüger växte upp i en ordentlig och politiskt ointresserad familj. Fadern var en lägre tjänstemän, De levde i Eichkamp en bit utanför Berlin. En förstad för de som ville leva ett lugnt liv. Berlin var nära i geografin men långt borta i vardagen.

Fadern är en hårt arbetande protestant vars vanor du kunde ställa klockan efter. Modern var av mer skör karaktär, en sökande katolik. De var aldrig nazister men sögs ändå med i det rus som nazismen var. Ett rus där Tyskland åter blev ett land att räkna med.
Ris och salighet är nyckelord för fascismen, för dess framsida, liksom terror och död är nyckelord för dess baksida. Jag tror att invånarna i Eichkamp gärna lät sig förledas till både rus och salighet. På det viset var de mottagliga för smitta. De var värnlösa Plötsligt betydde man något. Man var något bättre och finare än förut: man var tysk.

Invånarna i Eichkamp var inte nazister. Men som Krüger skriver ”De begrep inte själva att de gjort honom. Utan dem skulle han aldrig kommit ut ur bakficka på Hofbräuhaus.”
Föräldrarna var hela livet övertygade om att de hade Hitler att tacka för allt.

Boken består av sex relativt korta kapitel. Det första koncentrerar sig på livet i Eichkamp under den växande nazismen. Sedan breddas paletten. Vi får följa en traumatisk händelse Krügers familj, hans möte med den karismatiske Wanja som leder till att han dras in i motståndsrörelsen och hamnar i fängelse ett par månader. Vi möter Horst på slagfältet där han räddar sig genom att desertera och slutligen på rättegången mot några fångvaktare i Auschwitz.

Det är en mycket vackert skriven och välskriven bok. Svår att släppa. Som en underström i alla dessa fascinerande historier ligger frågan om hur Hitler var möjlig och hur det påverkade både Horst, hans generation och hela tyska folket.

Att det är en bok som åter aktuell är uppenbart med vansinnigheterna i vår värld just nu. Det är väl inte för inte som den återutges även i Storbritannien.

Översättningen är så vitt jag kan bedöma mycket fin. Men jag tycker det är underligt att den på svenska får namnet Vårt Kvarter. Originaltiteln är Das zerbockene Hus som man skulle kunna översätta på lite olika sätt. Den engelska översättningen har titeln The Broken House. Den första svenska utgåvan hade titeln Ett hus i spillror. Det är titlar som mer väl fångar Krügers bok. Huset som metafor för jaget eller landet förutom det faktiska huset.

Vi skall vara tacksamma för att denna moderna klassiker återutges. Trots det svåra ämnet njöt jag under läsningen av hans prosa och gestaltningar Det är helt enkelt är både en mycket bra memoarbok och ett fängslande porträtt av hur ett land går under i ett ideologiskt rus.

FINNS PRAG? – RICHARD SWARTZ: OSTRON I PRAG

Publicerat den av

Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar

Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.

Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk  utvecklingsroman.

Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.

På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)

Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.

Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.

Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.

På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns…. annat än i fantasin?

Tack för recensionsexemplaret.

MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Publicerat den av

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

ANTECKNINGAR FRÅN SIBYLLEGATAN – CARL-JOHAN MALMBERG: GULDÅLDERN

Publicerat den av

Carl-Johan Malmberg (1950-):
Guldåldern
Utgiven 2018
285 sidor
Wahlström & Widstrand

I mitten av 90-talet får Carl-Johan Malmberg ett litet kort av sin vän fotografen Christer Strömholm efter en diskussion om vikten av att gå sin egen väg. På kortet står det:
”Var otidsenlig” (sid 150.). Och det är Malmberg på många sätt. Carl-Johan Malmberg är en man som blickar tillbaka.
2 november 2016
Jag sitter på en bänk i det förgångna
Malmberg hämtar sin näring ur gångna tiders stora konstverk. Han har bla skrivit några spränglärda essäsamlingar, en bok om Gustav Mahlers symfonier, en bok om vin, och två magnifika och mycket vackra monografier. En om den engelske 1600-tals poeten och konstnären William Blake, Stjärnan i foten – Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake, och en om den irländske poeten William Butler Yeats, Var hemlig och gläds: vandringar i William Butler Yeats poetiska världar.
Malmberg har varit verksam som lärare i filmvetenskap producent på Sveriges Radio och är sedan många år kritiker i Svenska Dagbladet. Han har fått en lång rad priser för sina essäer, senast Övralidpriset.
Jag har inte läst mycket av honom. Enstaka artiklar och bläddrat lite i böckerna. Jag har slagits av en helt enastående bildning men också en stor kärlek till konst i olika former. Musik, teater, poesi, måleri och romankonst. Inget är Malmberg främmande för att fördjupa sig i och där hitta näring och mening.

Guldåldern, som kom ut förra året, är en serie anteckningar och korta stycken. Allt ifrån en rad till några sidor i en utsökt liten bok i A5-format. Han börjar på sin 66-årsdag 7/10 2016, fram till slutet av nästa år. Malmberg skriver att det inte en dagbok utan snarare en serie daterade anteckningar.
Boken ”springer ur en nödsituation”. Malmberg börjar känna av att hans kropp börjar bli gammal, artrossmärtorna slår sina klor i honom och begränsar hans liv. Sedan också depressionen som gör att han tidvis åker in på Ersta sjukhus. Boken är dock ingen sjukjournal utan en bok där Malmberg reflekterar över sitt liv, över vad som varit väsentligt, över de människor som betytt något. Och hur han försöker hantera sorgen över att allt förändras för att vara på väg mot ett oundvikligt slut.
Detta blir en bok om förluster. En kropp som inte längre fungerar, älskade föräldrar som inte finns livet, om hur många av hans vänner går bort.
Här finns ett naket avsnitt om hur en av hans bästa vänner på ett smärtfyllt sätt vänder honom ryggen. Detta är dock ingen självutlämnande bok utan han ger oss tillräckligt mycket för att vi skall förstå men inte mer.
Jag köpte boken när den kom. Ett infall fick mig att plocka ned den nu. När jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag fångades av han enorma lärdom och blev lite ”star-struck” över alla kulturpersonligheter han är god vän med eller träffar både, svenska och utländska. Malmberg beskriver ett mycket gott liv med otaliga resor, goda middagar, besök på sin herrklubb i London, föreläsningar för Lacan i Paris där han bodde ett par år, exklusiva viner som jag bara kan drömma om att få njuta av.

Carl-Johan Malmberg hemma på Sibyllegatan.

Man kan lätt raljera över Malmberg och fråga om han kan diska utan att fundera på Proust eller borsta tänderna utan att tänka på en engelsk poesi från 1800-talet. Men det är lättköpta poäng för Malmberg är en mycket känslig person som genom att läsa, tänka på och skriva om vad andra skapat söker svaret på vem han själv är. Det är inte pretentiöst utan genuint känt och tänkt. Konsten som livsnödvändighet.
För övrigt så älskar även Malmberg bl.a. Ture Sventon, Anne på Grönkulla och Dorothy Sayers.
Malmberg sitter inte bara i ett kulturellt elfenbenstorn och blickar bakåt utan engagerar sig i den afghanska flyktingbarnens protester. Krisen i Svenska Akademien tar sin början och Malmberg är inte nådig i sin kritik mot Frostensson och Arnault.
Jag läste boken relativt fort trots att det finns mycket att reflektera över under läsningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte klar med den utan läste den en gång till. Då var det en lite annorlunda bok. Sorgen och vemodet stod allt klarare. Malmbergs ensamhet. Han har många vänner men kärleken lyser med sin frånvaro. Den enda som nämns är den kärleken Ulf som svek honom och som han skrev om i boken Han som inte gjorde mig sällskap.
Malmberg frågar sig om han inte lyckats lite väl bra med att gå sin egen väg. Självständig men ensam. Boken slutar dock i något som i all enkelhet liknar en försoning.
Guldåldern är en bok som grep mig. Antagligen mer nu än den skulle gjort om jag läst den som ung. Det skiljer nästan på dagen elva år mellan mig och Malmberg och det är idag mycket lättare för mig att identifiera mig med de ämnen Malmberg tar upp. Jag tror inte jag hade fått ut mycket av den för tjugo år sedan.
Förutom att bli berörd blir jag också oerhört inspirerad till vidare förkovran utifrån de romaner, musikstycken, filmer och konstverk han kärleksfullt skriver om.
Jag ser verkligen fram emot att botanisera mer bland Malmbergs böcker.
Den typen av spränglärda och välskrivande kritiker som befolkade kultursidorna i min ungdom är snart ett minne blott. Och även jag blir en man som blickar bakåt.

NOBELPRISET 1981 – ELIAS CANETTI: DEN RÄDDADE TUNGAN

Publicerat den av

Elias Canetti (1905-1994)
Den räddade tungan –
Historien om en ungdom
”Die gerettete Zunge –
Geschichte einer Jugend”
Utgiven 1977
På svenska 1979
Översättning: Hans Levander
379 sidor
Forum

I slutet av 70-talet lärde jag känna en person som kom att inspirera mig mycket. Jag var en ung bokmal och mina kamrater var mest intresserade av att spela rock  Böcker läste de men inte med det stora intresse som jag själv hade.
Min far inspirerade mig genom att vara en stor läsare men han var egentligen inte en intellektuellt lagd person utan mer än som samlade på fakta. Han älskade historia och arkeologi. Han ville hellre berätta historier än att diskutera.

På gymnasiet hade jag en omtyckt engelsklärare och klassföreståndare Solveig Walfridson. Henne stora kärlek var det franska och Patrick Modiano hennes stora favorit. Tack vare Solveig läste jag hans roman Villa Triste redan 1980.
I samband med vår klassresa till Paris våren 1980 lärde jag känna hennes man Bo. I min ungdomliga inskränkthet trodde jag inte ingenjörer kunde vara litterärt intresserade men den gode Bosse var en passionerad läsare.
Jag minns att vi hade många roliga pratstunder. Bosse måste dragit på munnen åt den unga pratkvarn som jag var på den tiden. Jag minns hans milda småländska, hans varma kluriga leende och hans pliriga blick fylld av humor. Bosse var en generös och djupt intellektuell person som gärna diskuterade. Jag uppskattade det oerhört.

Det var Bosse som tipsade mig om Elias Canetti som ingen visste vem det var på den tiden. Jag läste hans enda roman Förbländningen och den föll mig i smaken. Sedan läste jag sommaren 1980 Den räddade tungan på tyska. Fråga mig inte hur det gick till och hur mycket jag egentligen förstod. Jag är själv förvånad.

1981 fick Canetti helt oväntat Nobelpriset. Det var en verklig ”dark horse” trots att han fått några fina utmärkelser tidigare. Min far berättade stolt att han imponerat på en docent i tyska, som inte alls kände till Canetti, att hans son läst honom.

Det var som sagt oväntat och tittar man på hans produktion så blir förvåningen inte mindre. En roman i sin ungdom, några dramer, en stor socialpsykologisk studie, Massa och makt, som vad jag förstår inte har något tyngre renommé i den branschen, några samlingar av aforismer, några essäer, en reseskildring och en serie memoarer som anses vara hans främst verk. De senare läste jag i tonåren med stor behållning. Mycket finns inte på svenska.

Jag har länge tänkt att återknyta kontakten med Canetti för att se vad det egentligen var jag tyckte så mycket om och helt plötsligt satt jag med boken i handen och började läsa.
Det är en märklig bok som skildrar ett mycket särpräglat liv och en mycket särpräglad personlighet.

Elias Canetti föddes 1905 i Ruse i nuvarande Bulgarien. Han är sefardisk jude och hans modersmål var den spanska dialekten ladino som kommuniteten lyckas behålla trots folkvandringarna. Hans fars rötter var från ottomanska riket och modern var från en av de mest framstående sefardiska familjerna i Bulgarien.

Släkten Canetti var mycket framgångsrika affärsmän, men Elias pappa älskade teater och musiken. Han drömde om att bli violinist men hans far avskydde det.
Elias mor var en stor älskare av teaterkonsten ffa Shakespeare. Legendariska Burgtheater i Wien var hennes paradis. Hon kunde prata i timmar om olika uppsättningar och pjäser. Senare i livet upptäckte hon och blev helt besatt av Strindberg.

I ett försök att bryta sig loss flyttar familjen, Elias har 2 yngre bröder, till Manchester 1911. Men katastrofen inträffar då fadern dör 1912. Då det är en släkt utan ekonomiska problem stannar de kvar. Elias lär sig engelska i skolan, samtidigt som hans mammas mycket brutala undervisning i tyska förbereder hon för det kommande livet i Schweiz och Österrike

Under boken får vi följa honom från 1905 till 1921 Under perioden flyttar familjen vidare från Manchester till Wien och Zürich. Boken avslutar med att hans mor rycker honom från han älskade Zürich för att flytta till Frankfurt. Det är en i sanning en kosmopolitisk uppväxt. Även om boken mest snurrar kring det lilla livet så passerar ett svunnet Europa förbi.

Canetti har ett fullkomligt enastående minne. Boken är fylld av färgstarka miljöer, händelser och människor. Men det nav som allt cirklar kring är relationen, den symbiotiska relationen, mellan den oerhört begåvade mamman och den lika begåvade sonen. En allt annat än okomplicerad men fascinerande relation. Även när deras vägar skiljs då modern bor på pensionat, för att kurera olika själstillstånd, är hon det centrum kring vilken hans värld snurrar.

Vi får även vara med om när Canetti första upplevelser av det som kom att bli hans ämne, massans fruktansvärda makt.

Canetti var intellektuellt brådmogen Vid 11 års ålder har han tillsammans med mamma redan läst alla Shakespeare dramer. Hans aptit för all kunskap är gigantisk: litteratur, naturkunskap, upptäcktsfärder, mytologi och historia. Inte är honom främmande. Dock bestämmer hans sig tidigt för att bli diktare. Konsten är för Elias det enda som egentligen betyder något.

Canetti framställer sig inte i den bästa av dagar. Han berättar om sin otroliga svartsjuka mot alla män som försöker uppvakta hans mor. En svartsjuka som är nästan patologisk.

Att Canetti har ett komplicerat förhållande till kvinnor har framkommit senare, detta trots att Canetti är känd för att vara notoriskt hemlighetsfull. Han hade en relation med författaren och filosofen Iris Murdoch. Hon dedikerade sin andra roman The flight from the enchanter till honom. Hans kraftfulla personlighet var väl känd.
Hans fru Veza kände till tydligen till deras relation och fick tolerera den. Iris Murdochs man litteraturforskaren John Bayley var naturligtvis ingen större fan av Canetti och kallade honom “the god-monster from Hampstead”.

En bra författare behöver dock inte vara en bra människa. Detta skall inte förringa denna fina läsupplevelse som väl skildrar ett fascinerande intellekts tillblivelse i början av seklet. .

Jag antar att Canetti inte läses av många idag. Nu kommer Modernista snart att ge ut Förbländingen igen. Det kanske är dags att återupptäcka honom.
https://www.adlibris.com/se/bok/forblandningen-9789177815013

Den räddade tungan hittar du på bibliotek och Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?g=0&c=0&q=&qa=ELIAS+CANETTI&qt=Den+r%C3%A4ddade+tungan+-+historien+om+en+ungdom&qi=&qs=&f=1&fi=&fd=&_s=created_at&_d=desc

/reviderad 210811

canetti2_360x450

Elias Canetti 1905-1994

FRIGYES KARINTHY: EN RESA RUNT MIN HJÄSSA

Publicerat den av

Frigyes Karinthy (1887-1938)
En resa runt min hjässa
”Utazás a koponyám körül”
Översatt från nederländskan av Ellen Berg
Utgiven 1937
På svenska 2018
280 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Nu har ett av mina favoritförlag givit ut ytterligare en pärla i sin klassikerserie Absint. För det är just vad En resa runt min hjässa av Frigyes Karinthy är. Frigyes Karinthy sa du?! Vem är det? Ja, det är det nog inte många i vår del av världen som vet. Jag undrade hur tusan förlaget hittat till denna bok. När jag sedan såg att den var utgiven i New York Review of Books klassikerserie blev jag mindre förvånad. Den kände läkaren och författaren Oliver Sacks höjer den till skyarna och har skrivit förordet till den amerikanska utgåvan.

Frigyes Karinthy runt 1930

Karinthy var en framstående ungersk journalist och författare. Han var känd för sina humoristiska parodier och längre fram under sin litterära karriär även för mer seriösa verk. Han är i Ungern också känd som Nalle Puhs översättare.

En dag sitter Karinthy på sitt favoritkafé och funderar på nästa litterära projekt. Han hör hur ett tåg dundrar förbi. Det hade kanske inte varit så mycket att orda om om det inte varit så att Budapest vid den tiden inte hade några tåglinjer. Tåget återkommer sedan varje dag vid kl. 19. Sedan börjar andra tecken på att allting inte står rätt till att yppa sig, synförändringar, kräkningar, svårigheter att hålla balansen.

Karinthy, som en gång i tiden studerade medicin och har många läkare i sin vida vänkrets, inser efter ett tag att det är en tumör. Och lika säker som han är på det, lika motsträvig är han på att ta reda på om det verkligen stämmer. Eller berätta för sin fru som är läkare verksam i Wien.

Till slut kan han dock inte komma undan. Efter många konsultationer med olika läkare  rekommenderas han att fara till Stockholm för att bli opererad av Herbert Olivecrona, den främste hjärnkirurgen i världen vid den tiden. En resa som räddar hans liv.

Den världsberömde Herbert Olivecrona

Det är fascinerande att följa vad som händer med honom både fysiskt och psykiskt när tumörens grepp hårdnar. Trots att det är svåra upplevelser han beskriver gör han det med så lätt hand att det inte blir för obehagligt att läsa om det.

Karinthy kan i detalj följa själva operationen, eftersom den görs med lokalbedövning. Det var i och för sig en läsning som fick mig att kippa efter andan! Som Martin Ingvar skriver i sitt efterord att på 30-talet var oddsen för att klara en tumöroperation inte de bästa.

Operationen skedde 1936, boken kom ut året efter.

1938 omkom tyvärr Karinthy i en stroke.

Detta låter ju inte som en bladvändare men det är det. Karinthy är en berättare och kåsör av klass. Det finns något ålderdomligt i sättet och stilen. Ibland som att läsa ett bättre kåseri i en veckotidning för många år sedan. Han är rolig, elegant och spirituell. Även mot slutet när texten mörknar. Paradoxalt nog läser jag ofta denna sjukdomshistoria med ett leende på läpparna.

Med Karinthy får vi förmånen att göra en mycket läsvärd en resa i det inre, men inte i en metaforisk mening, utan hur det upplevs när hela ens värld faktiskt förändras.

/reviderad 2010730

 

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN FAR – LEIF ZERN: KADDISH PÅ MOTORCYKEL

Publicerat den av

Leif Zern (1939-)
Kaddish på motorcykel
Utgiven 2018
208 sidor
Bonniers

När jag läste om Kenneth Hermeles mitt tycke ganska trista En shetl i Stockholm bok jämfördes den med Leifs Zerns bok från 2012 Kaddish på motorcykel. Alltid till Zerns fördel vilket väckte min nyfikenhet. Leif Zern är en av våra mest meriterade teaterkritiker med många år på Dagens Nyheter och ett förflutet som kulturchef på Expressen.

Det kanske är elakt att jämföra böckerna då de har lite olika syften, men båda skildrar initierat judiskt liv i Stockholm i mitten av 1900-talet (Zern är nio år äldre än Hermele). Men då Hermeles bok är en redovisande och platt text fångas jag omgående av Zerns text.
Det är en tunn liten bok i fickformat men dess inre rymd är stor. Det gnistrar om hans vackra prosa, han fångar människor och miljöer så att de bli levande för mina ögon. Språket är både elegant och skarpslipat, samtidigt fylld med en stor ömhet.

Boken är en kärleksförklaring till hans far, Simon Zernaffsky, judisk flykting från Ryssland, som kommer till Sverige och träffar Leifs mor, den svenska arbetarkvinnan,
Simon är djupt troende jude, men inte på ett reflekterande sätt, han bara är. Zern beskriver honom som en snarast from man, den enda genuint troende i sin familj. Och även om det var oreflekterat gör han som krävs för att leva enligt traditionen.
De existentiella frågorna är mao inget som diskuteras hemma. Simon är en istället man med stort intresse för idrott och själv en duktig bollspelare och boxare. Otaliga är det matcher och andra idrottsevenemang som Leif blir medtagen på.
Simon lever med ena foten i den judiska världen med alla dess regler och högtider och med den andra foten i den svenska med sina kamrater som han sportar med, går på dans med och fiskar kräftor.

Det sista är en paradox. För om något inte är koscher så är det att äta skaldjur! Ändå är det årliga kräftfisket en livsbejakande ritual som Simon aldrig skulle ge upp, lika viktig som de judiska högtiderna. Men paradoxalt nog så skulle det komma in en räka i hemmet i Stockholm skulle den kastas ut omgående.  Zern har sagt att de två dagarna var Simon trogen det svenska och sina svenska vänner och såg inte någon motsättning i det.

De partier som skildrar den unge Leifs somrar med kräftfiske är en njutning av att läsa, en hyllning till livet och naturen. Zern skriver att hans far var en ovanlig jude i det att han var naturmänniska. Alla hans släktingar var helt ointresserade av, ja till och med rädda, för skogen. För dem var en plats där judar i generationer blivit jagade och förföljda.
Zern skriver att faderns passion för natur och trädgård visar att vi inte är bundna av vårt arv i våra val. Man kan gå en helt egen väg.

Boken skildrar främst fadern, det är om honom han vill berätta. Hans mamma, som vad jag förstår stod Leif nära, beskriver Zern som en ”hemlös”, Varken hemma i det svenska och i den judiska församlingen då hon var en som ”övergått”. (Inom judendomen pratar man inte om att konvertera, utan att övergå). Ändå var hon inte missnöjd utan pratar alltid med ömhet om fadern. Genom hennes berättelse läggs det ytterligare facetter till Zerns berättelse om att leva i två kulturer.

Leif är enda barnet men omgiven av en mängd släktingar som bor nära varandra på Söder i Stockholm. Det flesta arbetar likt fadern inom kläder och textil. Zern skildrar en inte okomplicerad släkt. Men det är en varm värld där man mitt i allt käbbel ändå stöttar varandra. Det finns en trygghet i samvaron och alla ritualer även om de luckras upp allt eftersom moderniteten kommer in.

När jag hade läst Hermeles bok hade jag glömt den i samma ögonblick som jag slog igen den. Zerns mångbottnade och vackra text ligger kvar och vibrerar efter avslutad läsning. En varm ton av kärlek till en älskad far. En far vars liv ofta gick i dur för att avslutas i moll. Tagen lägger jag ihop boken och vet att den kommer finnas med mig länge.

Vad betyder titeln? Det är ytterligare en av de paradoxer Simon lever i. Och förklaringen får du när du läser denna lysande bok som borde nominerats till Augustpriset.
https://www.adlibris.com/se/bok/kaddish-pa-motorcykel-9789100127817

En annan berättelse som vore intressant att läsa är den om Leif själv. Hur en ung man som kommer från enkla förhållanden med en fader som inte läser en bok blir en av Sveriges främst teaterkännare och kritiker. Högt upp på parnassen. Men det är som sagt en annan bok.

/reviderad 210727

JUDISKT LIV I 50-TALETS STOCKHOLM – KENNETH HERMELE: EN SHETL I STOCKHOLM

Publicerat den av

Kenneth Hermele (1948-):
En Shetl i Stockholm
Utgiven 2018
237 sidor
Weyler förlag

Kenneth Hermele, i dag känd som ekonom på vänsterflanken, har kommit ut med en bok om sina föräldrar och sitt liv. En bok om att växa upp i den lilla judiska enklaven i Stockholm under svåra förhållanden.
Föräldrarna var flyktingar från Tyskland (pappan) och Polen (mamman). Båda troende men modern var mycket mer ortodox än fadern. De kämpade hårt för att etablera sig i Sverige och ge sina barn ett bra liv.

Boken är indelad i tre avsnitt. Första delen handlar om hans far. Del två om modern och del tre om Kenneth och till viss del om hans bror Berndt. Vi får följa hur Kenneth går från att vara en mycket from jude till att successivt bryta sig loss och bli en sekulär vänsterintellektuell. En process som inte var okomplicerad och förorsakade en hel del smärta.

Detta var för mig en paradoxal läsupplevelse. Det är var mycket intressant att läsa om det livet i den judiska minoriteten och hur de gör för att både bevara sin kultur. Samtidigt behöver de också anpassa sig till att leva i ett sekulärt Sverige. Jag vet själv från jämnåriga judiska vänner hur nära de är det stora traumat under 1900-talet, andra världskriget och dess judeutrotning. När jag pratar med dem känns det att Sverige att suttit vid sidan av en liten perifer nation i det stora europeiska dramat.
Detta finns självfallet med i Hermeles bok och gör den läsvärd.

Problemet är att jag tycker att han är en ganska tråkig skribent. Han lyckas inte gestalta människor och händelser och göra att det känns eller blir intressant. Det är ibland som om han bara pratar på, mer som om han satt berättade för en vän än att jag får läsa en bearbetad text. Det bränner förvisso till i avsnittet om mamman, men tyvärr blev boken i längden helt enkelt för tråkig och oengagerad. Det saknas en nerv i berättandet. Trots det engagerande ämnet och de intressanta livshistorierna.

Om man jämför den med en annan bok om att växa upp som jude i Sverige, Göran Rosenbergs lysande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, då faller Hermele mycket platt.  Två andra böcker på det judiska temat som jag minns med glädje är Stephan Mendel-Enks underbara Tre apor och Nina Solomins mycket intressanta OK Amen.
Alla tre rekommenderas varmt.

/reviderad 210727

 

VINNARE AV PRIX DU LIVRE EUROPÉEN 2011 – MAXIM LEO: RÖD KÄRLEK – EN ÖSTTYSK FAMILJEHISTORIA

Publicerat den av

Maxim Leo (1970-)
Röd kärlek – en östtysk familjehistoria
”Haltet euer Herz bereit”
Översättning: Nina Katarina Karlsson
285 sidor
Historiska Media

Efter avslutad läsning av David Youngs utmärkta Stasi Child släppte inte DDR, detta märkliga land nära i tid men ändå mycket långt borta, sitt grepp om min fantasi. Från bokhyllan plockade jag ned Maxim Leos prisbelönta bok Röd Kärlek, inhandlad på bokrean för två år sedan.

Maxim Leo föddes i det som var Östtyskland 1970. I dag bor han i fortfarande i Berlin, nära där han är uppvuxen- Men det landet som han föddes i finns inte längre. Det är försvunnet som en hägring. (Jag minns från min läsning av Jan Mosanders fina bok om Berlin hur östtyska högt uppsatta diplomater på väg till viktiga konferenser vaknade upp och upptäckte att under en natt hade deras land försvunnit.)

Maxim Leo har skrivit en berättelse om detta land men inte utifrån de stora händelserna utan utifrån tre generationer av sin egen familj.

Gerhard Leo, fänrik i franska armén 1943

Han farfar Gerhard var av judisk bakgrund och fick som barn fly till Frankrike. Gerhard arbetade i den franska motståndsrörelsen under kriget. Han återvände efter kriget och var med om att bygga upp DDR. Han blev en framstående journalist och makthavare i DDR. Men Leo upptäcker att där finns en hel del hemligheter begravna.

Hans dotter Annette (Anne), Maxims mor, arbetade först som journalist och efter murens fall som historiker. Anne var en regimtrogen men ändå mycket kritisk partimedlem som älskade sitt DDR. För henne var partiet allt. Enskilda partimedlemmar kunde ha fel, men partiet hade rätt. Därför blev det svårt för henne att när hon som intellektuell ville kritisera partiet, med syfte att förbättra det, ansågs som en förrädare.

Anette Leo

Inom partiet var de så rädda för de kritiska rösterna att de inte vågade lyssna på dem. Även om deras kritik inte hade annat mål än att anpassa partiet efter den verklighet landet befann sig i.

Annes man Wolf var till skillnad mot Anette en rebell. Hans far, Werner var trogen nazist som sedan blev rättrogen kommunist. Wolf var på ständig kollisionskurs med honom. Werner lämnade tidigt familjen. Wolf hade inte mycket kontakt med honom för att till slut byta den helt. Därför får vi redan på mycket mer om Maxims familj på mödernet.

Det fanns även en annan

Wolf Leo

dimension. Annes familj var högborgerlig och umgicks med framstående intellektuella och konstnärer. Wolfs far var arbetarklass som till slut blev lärare. Wolf arbetade som formgivare och senare som konstnär, relativt framgångsrik, men var ändå en katt bland hermelinerna.

Leo skriver att hans familj var ett Östtyskland i miniatyr. De politiska diskussionerna var högljudda och ledde ofta till konflikter, avstånd och brott i relationerna.

Det är lätt för oss historiskt okunniga att undra hur en stat och en hård diktatur som DDR kunde uppstå. Leo gör det mycket mer begripligt. Han beskriver DDR som ett svar både för hans farfar och morfars drömmar. Att bygga en anti-fascistisk stad, som ett sätt att göra upp och glömma det förflutna. Det var bara framtiden som räknades. ”Ny tro för gammalt lidande var dealen för grundandet av DDR” (sid 190).

Detta gällde för Gerhard och Walter. Wolf och Anne såg däremot hur diskrepansen mellan dröm och verklighet blev större. För Maxims generation fanns bara de tomma gesterna kvar och till slut gick luften ur.

Leos bok är en ömsint skildring av ett liv i ett land som inte finns längre. Allt var självfallet inte av ondo, där fanns en vardag med mycket glädje. Och när muren föll var det inte okomplicerad att anpassa sig till ett nytt liv. Det visade sig vara mycket svårare för Wolf, den regimkritiske, än för Anne att anpassa sig.
För Maxim var det inga problem. Det var som om det östtyska rann av honom och så blev han tysk.

Maxim Leo blandar skickligt det personliga och det politiska i en mitt tycke en lättläst, mycket välskriven och underbar bok. Jag rekommenderar den mycket varmt.

Till Leos stora förvåning var det många som kände igen sig i hans liv trots han särpräglade familjs historia. För er som förstår lite tyska kan ni höra honom prata om sin bok i detta lilla klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_AjYVZ00xGQ

/reviderad 210727

MÅSTE DU GÅ? – ANTONIA FRASER: MITT LIV MED HAROLD PINTER

Publicerat den av

Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju berättade hon att hon alltid, varje dag, skrivit dagbok, men sedan aldrig läst dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idén att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven.

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory-MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett.  På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterärt jestsetliv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning var porträttet av urkraften Pinter. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Frasers skrivande av historiska biografier som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.

Sammanfattningsvis är det mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

/Reviderad 210102

FÖRSTA VINNAREN AV PRIX DU LIVRE ETRANGER FRANCE INTER. – HISHAM MATAR: THE RETURN: FATHERS, SONS, AND THE LAND IN BETWEEN

Publicerat den av

returnHisham Matar: (1970-)
The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
Utgiven 2016
256 sidor
Random House

Hisham Matar är en libysk författare med en kosmopolitisk bakgrund.
Matar föddes i New York när fadern Jaballa Matar var FN-diplomat. Vid tre års ålder flyttade familjen tillbaka till Libyen. När Matar var 9 år flyttade familjen vidare till Egypten efter att pappan hamnat i onåd hos Khadaffi. Till London flyttade Matar 1986 där han senare studerade arkitektur.

Matar skriver sina böcker på engelska och har tidigare skrivit två romaner. Debuten The Country of men (Ingen i världen) kom 2006. Den var med på ”korta listan” till The Booker Prize och belönades med 2007 Royal Society of Literature Ondaatje Prize. Den andra romanen Anatomy of a Disappearance (Analys av ett försvinnande) kom 2011.

I somras kom The Return ut och fick mycket fina recensioner vilket väckte min nyfikenhet. Medan Matars första romaner, enligt vad jag kunnat läsa mig till, löst baserar sig på hans liv, är The Return en självbiografisk bok om hans livs stora trauma, en högt älskad faders försvinnande.

Jaballa Matar var en mycket sammansatt person. En stor organisatör, en man som älskade poesi och kunde recitera många dikter utantill och en fanatisk anhängare av Bayern München. Han var en mycket framstående person i Libyen, officer med hög rang. Detta förändrades under Khadaffi. Matar engagerade sig i motståndsrörelsen, blev en ledande figur och sågs som ett hot. Efter några år som affärsman var nämligen Jaballa mycket förmögen och använde sina resurser till att bygga upp militära förband.
1990, när sonen var 19 år, kidnappades Jaballa  i sitt hem av den egyptiska underrättelse tjänsten. Han hamnade i det fruktansvärda fängelset Abu Selim i Tripoli. Även om det fanns personer som sade sig sett Jaballa 2002 är det troliga att han mördades i den fruktansvärda massaker som libyerna iscensatte 1996 då 1270 fångar i fängelset avrättades.

The Return skildrar Matars återkomst till Libyen 2012, året efter Khadaffi död. En återkomst han aldrig trodde skulle ske. Om detta har Matar skrivit en fullkomligt enastående bok. På en oerhört vacker och suggestiv prosa böljar berättelsen fram och tillbaka. Författarens eget liv och hans familjs historia blandas med partier om jakten på sanningen. Till slut tar jakten på sanningen sig nästan Kafka-artade uttryck när han lyckats lyfta frågan till en nivå det politiska etablissemanget inte kan undvika att agera. Scenerna med Khadaffis son är närmast surrealistiska.

Vi ser också revolten inifrån hans familj. Den kostade många familjemedlemmar livet eller ledde till långa fängelsestraff. Matars möten med sina släktingar är starka och berörande.

Boken är också ett porträtt av Libyen. Hans älskade hemland med dess färger och dofter.  Ett land med en mycket våldsam och tragisk historia. Matar skriver bland annat om det sällan beskrivna förtrycket som det italienska styret stod för. En dansk journalist Knud Holmboe som skrev om detta i boken Desert encounter; An adventurous journey through Italian Africa (1931) försvann under mystiska omständigheter, troligen mördad av säkerhetstjänsten.

Det är paradoxalt att Matar, som självfallet har en enorm ilska för det som hänt, det lamslog hans liv under många år, har kunnat skriva en återhållen, vacker och skimrande bok. Jag skulle kunna fylla denna text med mängder av citat som visar vilken lysande stilist Matar är. Förutom att han fått Prix du Livre Etranger France Inter har The Return varit nominerad till Baile-Gifford Prize som hans vän Philippe Sands vann och The Costa Award som Sebastian Barry vann.

Hisham Matar, Author of 'In The Country Of Men'.

Hisham Matar

Till min glädje såg jag att den nu kommer på svenska i maj. Dock kan du läsa den i original gör gärna det för hans njutbara språk.
The Return är en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket  länge. En bok som klingar länge i kropp och själ efter avslutad läsning.
På omslaget citeras Colm Tóibin ”likely to become a classic” Och vem kan säga emot den gode Colm!

/Reviderad 210102

EN DJUPT GRIPANDE BOK OM EN FAR – ARNO GEIGER: DEN GAMLE KUNGEN I EXIL

Publicerat den av

Arno Geiger (1968-)
Den gamle kungen i exil
”Der alte Köing in seinem Exil”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning Jörn Lindskog
170 sidor
Thorén & Lindskog
Arno_Geiger_2014-page-001-201x300

Med den tunna volymen Den gamle kungen i exil, i översättning av Jörn Lindskog, så introduceras österrikaren Arno Geiger för en svensk publik.

Arno Geiger, född 1968, är en stort namn i den nya österrikiska litteraturen med ett par romaner bakom sig. Romanen Es geht uns gut belönades med Tyska bokpriset. Den gamle kungen i exil är dock inte en roman utan en berättelse om hur Geigers far, August, glider in i Alzheimer och demens. En skildring av en kung som går i exil.

När man skriver om böcker är idealet att förhålla sig lite analyserande och kritiskt för att sedan kunna beskriva den. Men jag har svårt för det när det gäller denna bok. Den grep tag i mig från första sidan. Jag led med författaren, skrattade åt all humor i den och blev berörd av hans kloka tankar .

Geiger skriver en vacker prosa, både lätt och luftig. Ömsint skildrar Geiger hur fadern till Arnos och syskonens irritation blir allt mer egen. Far och son har en komplicerad relation med uppslitande konflikter, men detta ställs på sitt huvud när de inser att fadern är sjuk. Geigers bok är ett utforskande av fadern, hans historia och deras relation.

August Geiger föddes 1926 i den lilla staden Wolfurt nära schweiziska gräsen. Han växte upp i en jordbrukarfamilj under hårda förhållanden. Efter avslutad skolgång skickades han ut i Andra världskriget vilket traumatiserade honom så svårt att han därefter inte ville lämna Wolfurt. Han lämnade staden endast en  gång under hela sitt liv.

August ägnar sitt liv åt att skapa trygghet. Han får arbete i kommunen, bygger ett hus som han aldrig slutar snickra på, fostrar sina barn som han fått med kvinna som han inte egentligen passar ihop med. Men tryggheten är det viktiga i livet.

Det är en värld långtifrån författarens. Genom att skriva boken så får han möta sin fars, och till viss del, sitt lands historia.

En av poängerna med Geigers bok är att vi inte kan skygga för ålderdomen, den är en del av livet och frågan är i stället vad vi kan läsa oss till av den. ”Man behöver andra måttstockar för en människa sjuk i demens.” ”Eftersom min pappa inte längre kan gå över bron till min verklighet måste jag gå över till honom.”

Allt eftersom demensen framskrider så blir fadern allt mer finurlig i sina uttalanden och många av kommentarerna fick mig att le. Geiger konstaterar att hans far säger saker som Franz Kafka eller Thomas Bernhard kunde sagt. För att inte tala om detta exempel:

”Såvitt jag kan bedöma det mår jag bra, sa han. Jag är en äldre herre idag, nu måste jag göra det jag tycker om, och se vad det leder till.
Och vad vill du göra, pappa?
Inget faktiskt. Du vet  det är det bästa. Det är en konst.”

En dialog värdig en zen-mästare!

Geigers bok är översatt till 30 språk och det är inte svårt att förstå varför. Detta är inte en självhjälpsbok, en handbok i konsten att hantera gamla, det är snarare en kärleksskildring av en far som sonen behöver både återupptäcka och upptäcka på nytt, en meditation över livet och ålderdomen.

Jag hoppas den finner många läsare. Vi får också hoppas på att Thorén och Lindskog fortsätter ge ut Geiger.

/Reviderad 201031

EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR

Publicerat den av

i-skuggan-av-min-brorUwe Timm (1940-): 
I skuggan av min bror
”Am Beispel meines Bruders”
Utgiven 2003
På svenska 2011
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Uwe Timm är en av Tysklands mest lästa och uppskattade författare. Jag kan tänka mig att han är som tex Kerstin Ekman eller Peo Enquist hos oss, författare av högsta kvalitet som älskas av både kritiker och läsare, inga jämförelser i övrigt. Efter att ha läst tre av hans böcker sällar jag mig till hans stora skara av beundrare.

Timm kom 2003 ut med denna omtalade bok, I skuggan av min bror. 2011 kom den ut på Thorén och Lindskogs förlag.

Det är en berättelse, en memoar, om Timms bror, Karl-Heinz. Han anmäler sig frivilligt till SS 18 år gammal. Han placeras i den fruktade Totenkopfdivision (Dödsskalledivisionen) i Ryssland i december 1942. Han avlider i september 1943 i sviterna av en skada där han blev av med båda benen.

Bland hans få kvarlevor så fanns en mycket lakonisk dagbok. Den är utgångspunkten för boken. Timm minns knappt sin bror. Han var en sladdis, 2 år gammal, då Karl-Heinz stack till fronten. Han känner honom genom de berättelser han hört av sina föräldrar och syster. Hans död var en skugga över hela Uwes barndom.

Nu är alla de borta och Timm kan närma sig denna traumatiska händelse. Hans historia blir inte bara en historia om familjen Timm utan även om ett land som gick så fel och dess oförmåga att hantera det som de ställt till med.

Varför valde Karl-Heinz att frivilligt anmäla sig? Hur kunde ha inte se sammanhanget? Att det som de gjorde i Ryssland resulterade i att han eget barndomshem bombades. Hur kunde han var så hatisk mot människorna i Ryssland och så empatisk mot sina medmänniskor hemma?
Anteckningarna är kortfattade, det var trots allt förbjudet att föra dagbok, och de beskriver mycket kort vad som händer.  Timm söker sig fram. Han läser vad andra skrivit, minns sin föräldrars berättelser om brodern och försöker minnas sin egen barndom.

Timm skildrar sina föräldrar med värme, men väjer inte för allt som var svårt framför allt med fadern. Hans tankevärld baserad på pliktkänslan krockar mycket kraftigt med den unge Uwes. Vi ser början på det som kommer leda till den stora uppgörelsen  i efterkrigsgenerationen, RAF,  Baader Meinhof m.m. som Timm skriver om i Vännen och främlingen.

Men Timm är ingen som fastställer några ”sanningar”. Han ställer svåra frågor som han försöker hitta svar på. Det är en inkännande, vacker och gripande text som alla som vill förstå lite om det som det moderna Tyskland går igenom bör läsa. Fast du behöver egentligen inte vara intresserad av det. Att få följa en så säker författare och stilist som Uwe Timm räcker.
Nu finns den dessutom i pocket så varför tveka!

Jag har tidigare läst den mycket populära romanen Upptäckten av Currywursten. Dock är det nog de två självbiografiska texterna jag uppskattat mest. Vännen och främlingen var också en suverän bok som jag säkerligen kommer läsa om.
Vi får hoppas att Thorén & Lindskog fortsätter översätta honom.

Tack Jörn Lindskog för recensionsexemplaret.

Tidigare recensioner
Vännen och främlingen
Upptäckten av currykorven

/Reviderad 200927

Uwe timm

Uwe Timm

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

Publicerat den av

WaldenHenry David Thoreau (1817-1862):
Walden
Utkom 1855
I nyöversättning av Peter Handberg  2006
410 sidor
Natur & Kultur

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter. Att vara fria. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. U Översättaren Peter Handberg har  gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern. För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag tröttnade dock efter ett tag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Thoreau är en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

/Reviderad 200820

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING

Publicerat den av

tim_parksTim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
Utgiven 2010
330 sidor
Harville Secker
Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk, men smärtan och problemen kvarstår.  Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.
Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller något som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden. Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, funderingar, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

/Reviderad 200724

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ

Publicerat den av

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte. En storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimmie Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när man tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje. Där får David jobb på Scania och stannar.
Efter par år senare så lyckas Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, att ta sig till Sverige genom lögner och tur.
Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn. >De arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål, polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp. Hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt och frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!?
Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint porträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra världskriget, när det gamla skulle ut och det nya in och välfärdsstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

/Reviderad 200724

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN

Publicerat den av

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
Utgiven 1982
På svenska 1992
Översättning Aris Fioretos. 
240 sidor 
En bok för alla

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster. Det blev Att uppfinna ensamheten. Det är en lustig liten bok, undanglidande i formen. Är det  en memoar eller en roman eller en essä? Eller alltihop?

Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en annan vuxen. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.
 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha bearbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos.

/Reviderad 200724

 

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES

Publicerat den av

 

Edmund De Waal (1964-):
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor
Vintage Books
Vinnare av Costa Biography Award 2010
Finns översatt på svenska

I en engelsk tidskrift läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.
Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra världskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Proust är en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare.
Resan går från Paris till Wien dit figurerna flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de sedan försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia tecknar de Waal en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig. Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet.
De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.

Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa delar av boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Men det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike och det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephrussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.

/Reviderad 200818

 

 

 

OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN

Publicerat den av

Uwe Timm (1940-):
Vännen och Främlingen
 ”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Recensionsexemplar
Bokförlaget Thorén & Lindskog

När jag började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår företrädesvis anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.

Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.

 Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno, som tidigare aldrig deltagit i en politisk manifestation, demonstrerade mot att Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle få se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.

 Mordet på Ohnesorg blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion (RAF)och påverkade hela det tyska politiska landskapet.

Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.
Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.

Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har. De blir nära vänner, men samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.

Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet

Timm har skrivit en mångfacetterad bok. Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget.  Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser. Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt. 

Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutföra projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.

Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.

 Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kortroman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.

Tack för recenisonexemplaret

/Reviderad 200809

 

EN MANIKERS BEKÄNNELSE – HARUKI MURAMKAMI: VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING

Publicerat den av

Haruki Murakami (1949-):
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
”Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto”
Övers. Eikiko ocu Yukiko Duke
Utgiven: 2007
210 sidor
Norstedts

Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det. Varför läsa denna bok som handlar om just löpning? Det finns flera skäl. Murakami är en mycket spännande författare, jag läste några positiva recensioner och dessutom fick den rekommenderad av närstående. Det visade sig vara en mycket läsvärd och underhållande bok.

Murakami är en egensinnig författare med ett härligt schvung i berättandet och en stor distans till sig själv. Stilen är precis, effektiv och med stor portion av humor.
Eftersom löpningen har varit en så viktig del i hans liv och på djupet påverkat hur han ser på livet och på sig själv så vill han delge oss sina tankar. Det är inte en bok för en frälst löpare som vill frälsa andra utan en beskrivning av en yttre och inre resa där han utsätter sin kropp för stora påfrestningar.

När Murakami är i 30-årsåldern driver han en jazzklubb, jobbar långa dagar, stressar mycket, försöker skriva på nätterna och är storrökare. Det går ganska bra för hans första böcker men han är inte nöjd med dem utan vill satsa på författarskapet. Han bryter helt och håller med det livet. Säljer baren, flyttar utanför stan, börjar gå upp kl 5 på morgonen för att skriva. Därefter ger han sig ut för att springa. Sedan dess har han sprungit 1 timma om dagen i stort sett varje dag, deltagit i en massa tävlingar och sprungit maraton minst 1 gång per år. Han har på senare år även tävlat i triathlon.

Murakami säger sig inte vara en tävlingsmänniska. Han har inget behov av att mäta sig med andra. Varför då utsätta sig för detta? Murakami beskriver det som att det är löpningen och den koncentration och uthållighet som den innebär har skapat förutsättningar för att bli den romanförfattare han i dag är. De tegelstenar som han skriver hade inte varit möjliga utan samma satsning och engagemang som löpningen innebär. För Murakami är skrivandet ett  hårt fysiskt arbete. Hans inställning ligger långt ifrån vurmandet av det romantiska geniet. Här gäller hårt och koncentrerat arbete. En viss begåvning krävs förstås men det är bara en början.

För mig blir Murakami lite av en sekulär munk. Han skapar ett eget ”kloster” med fasta rutiner, få sociala kontakter och löpningen i stället för bön! Han skapar sin egen ”totala institution” för att tala i Goffmanska termer.

Vi får följa Murakami under tiden ha bygger upp sin kropp, tränar allt hårdare och utsätter sig för allt tuffare utmaningar. Det kanske mest fascinerande avsnittet är hans beskrivning av vad som händer när han första gången springer ett ultramaraton på 10 mil. Jag säger inte mer utan det spännande kapitlet för du läsa själv.

Detta är en underhållande bok om träning, kreativitet och skrivande som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200519