MÅSTE DU GÅ? : MITT LIV MED HAROLD PINTER

Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju som jag såg på Youtube berättar hon att hon alltid varje dag skrivit dagbok, men sedan aldrig läser dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idéen att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven. (https://www.youtube.com/watch?v=xzR5rLRgx3M)

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett.  På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum men på den tiden fanns inte sociala medier så med dagens mått var det nog ganska lugnt, Men trots det påfrestande.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterär jestset-liv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Det var ju anglofilen i mig som fick mig att köpa boken på rea för många år sedan. Antonias faster är författaren Violet Powell, gift med den i Sverige okände Anthony Powell (1905-1980), vars hyllade romansvit på 12 romaner A dance to the music of time,1951-1975, jag nog är en de få svenskar om läst. En ungdomsförsyndelse!

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning förutom att det trots allt var lite intressant att blicka in i ett detta jetsetliv, var att förstå vilken urkraft Pinter var. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Fraser biografiskrivande som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.
Sammanfattnignsvis är mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

FÖRSTA VINNAREN AV PRIX DU LIVRE ETRANGER FRANCE INTER. – HISHAM MATAR: THE RETURN: FATHERS, SONS, AND THE LAND IN BETWEEN

returnHisham Matar: (1970-)
The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
Utgiven 2016
256 sidor
Random House

Hisham Matar är en libysk författare med en kosmopolitisk bakgrund. Matar föddes i New York när fadern Jaballa Matar var FN-diplomat. Vid tre års ålder flyttade familjen tillbaka till Libyen. När Matar var 9 år flyttade familjen vidare till Egypten efter att pappan hamnat i onåd hos Khadaffi.
Till London flyttade Matar 1986 där han senare studerade arkitektur.

Matar skriver sina böcker på engelska och har  tidigare har skrivit två romaner. Debuten The Country of men (Ingen i världen) kom 2006. Den var med på ”the short list” på The Booker Prize och belönades med 2007 Royal Society of Literature Ondaatje Prize. Ingen dålig bedrift av en debutant!
Den andra romanen Anatomy of a Disappearance (Analys av ett försvinnande) kom 2011.

I somras kom The Return ut och fick mycket fina recensioner vilket väckte min nyfikenhet. Medan Matars första romaner, enligt vad jag kunnat läsa mig till, löst baserar sig på hans liv, är The Return en självbiografisk bok om hans livs stora trauma. En högt älskad faders försvinnande.

Hishams far, Jaballa, var en mycket framstående person i Libyen, officer med hög rang. Detta förändrades under Khadaffi som såg honom som ett hot.
Matar engagerade sig i motståndsrörelsen och blev där en ledande figur. Efter några år som affärsman var Jaballa mycket förmögen och använde sina resurser till att bygga upp militära förband. Jaballa Matar verkar varit en mycket sammansatt person. En stor organisatör, en man som älskade poesi och kunde recitera många dikter utantill och en fanatisk anhängare av Bayern München. Som engelsmännen säger ” larger-than-life”.

1990, när Matar var 19 år, kidnappades Jaballa  i sitt hem av den egyptiska underrättelse tjänsten. Han hamnade i det fruktansvärda fängelset Abu Selim i Tripoli. Även om det fanns personer som sade sig sett Jaballa 2002 är det troliga att han mördades i den fruktansvärda massaker som libyerna iscensatte 1996 då 1270 fångar i fängelset avrättades.

jaballa

Jaballa Matar

The Return skildrar Matars återkomst till Libyen 2012, året efter Khadaffi död. En återkomst han aldrig trodde skulle ske. Och det är en fullkomligt enastående bok. På en oerhört vacker och suggestiv prosa böljar berättelsen fram och tillbaka. Matars eget liv och hans familjs historia blandas med partier om jakten på sanningen. Den tar sig nästan Kafka-artade uttryck när han lyckats lyfta frågan så det politiska etablissemanget inte kan undvika att agera. Scenerna med Khadaffis son är närmast surrealistiska.
Vi ser också revolten inifrån hans familj som kostade många familjemedlemmar livet eller ledde till långa fängelsestraff.
Matars möten med sina släktingar är starka och berörande.

Boken är också ett porträtt av Libyen, hans älskade hemland med dess färger och dofter. Libyen ett land med en mycket våldsam och tragisk historia. Matar skriver bland annat om det sällan beskrivna förtrycket som det italienska styret stod för. En dansk journalist Knud Holmboe som skrev om detta i boken Desert encounter; An adventurous journey through Italian Africa (1931) försvann under mystiska omständigheter, troligen mördad av säkerhetstjänsten.

Det som är paradoxalt är att Matar, som självfallet har en enorm ilska för det som hänt, det lamslog hans liv under många år, har kunnat skriva en så återhållen, vacker och skimrande bok. Jag hade läst två-tredjedelar av den när jag var tvungen att sätta tänderna i Jaume Cabrés tegelsten på 900 sidor, Jag bekänner. För att göra The Return rättvisa började jag om från början och boken bara växte vid omläsningen. Jag skulle kunna fylla denna text med mängder av citat som visar vilken lysande stilist Matar är. Men det gör jag inte, jag hoppas istället att denna text väcker ditt intresse.

Förutom att han fått Prix du Livre Etranger France Inter har The Return varit nominerad till Baile-Gifford Prize som hans vän Philippe Sands vann och The Costa Award som Sebastian Barry vann.

Hisham Matar, Author of 'In The Country Of Men'.

Hisham Matar

Till min glädje såg jag att den nu kommer på svenska i maj. Dock kan du läsa den i original gör gärna det för hans njutbara språk.
The Return är en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket  länge. En bok som klingar länge i kropp och själ efter avslutad läsning.
På omslaget citeras Colm Toibin ”likely to become a classic” Och vem kan säga emot den gode Colm!

ROMAIN GARY: LÖFTE I GRYNINGEN

Löfte

Romain Gary (1914-1980)
Löfte i gryningen
”La Promesse d´Aube”
Utgiven 1960
På svenska 1985
Översättning : Gun och Nils A Bengtsson
Brombergs förlag
Återutgiven av En bok för alla

Trött på att vara planerad i min läsning, att alltid ha bestämt vilka de tre-fyra nästa böckerna är, ryckte jag ned en ”minor classic” från bokhyllan. Den har stått där sedan julen 1993!
Romain Gary var en mycket uppburen fransk författare med ett oerhört varierat och spännande liv. Förutom författare även diplomat och filmregissör. Han var gift med skådespelaren Jean Seeberg 1963-1970. Romanen Himlens rötter fick 1956 den finaste franska litterära utmärkelsen, Goncourt-priset.
Gary skrev även ett par romaner under pseudonymen Emile Ajar. Han lyckades tack vare det få  priset två gånger, vilket man egentligen inte kan. 1975 fick Gary det för Med livet framför sig, som jag läste för många år sedan. Det är en helt underbar roman som jag varmt rekommenderar alla att läsa. Det kom i nytryck för ett par år sedan.
http://www.adlibris.com/se/bok/med-livet-framfor-sej-9789113027340

Löfte i gryningen är en självbiografisk berättelse. Gary sitter i Big Sur i Kalifornien och ser tillbaka på sitt liv.
Gary födes som Romain Kacew 1914 i Vilnius, som nu är i Litauen men då en stad i Polen. Garys modersmål är polska. Fadern försvann och Gary uppfostrades av sin rysk-judiska mor, en mycket stark kvinna som hade stora planer för sin son. Han skulle bli världsberömd i än det ena eller än det andra konstnärliga området. Med oförtröttlig entusiasm så startar hon det ena projektet efter det andra. Romain gör så gott han kan för att göra sin älskade mor till lags. Det resulterar i många dråpliga scener och ett färgstarkt persongalleri. Modern är överlevnadskonstnär. Under långa perioder lever de mycket knapert men hon lyckas med sitt födgeni alltid få ihop det.

Modern har en stor kärlek, ja är besatt av Frankrike och Romain skall ju bli fransman! Det är ett av de stora målen i livet. I bokens andra del flyttar de sig till Nice där modern lyckas ta sig fram och driva ett hotell med framgång. Romain går i skolan, kommer in på den juridiska fakulteten och gör sina första försök att skriva.
Andra världskriget bryter ut och Romain utbildar sig till i franska flygvapnet. Den tredje delen är en berättelse om hans upplevelser som pilot. Gary får ett flertal militära utmärkelser för sina insatser för sitt nya hemland.

Gary var under sin levnad en av Frankrikes mest populära författare. Hans lättlästa romaner blev succéer. Jag såg fram emot att sätta tänderna i denna bok. Jag mindes nöjet att läsa Ajar även om det var 15 år sedan!
Porträttet av mamman, som boken är känd för, visste jag skulle var något extraordinärt och det är det. Gary kan skriva både flyhänt, roligt och självironiskt. Det finns en fin men mycket komplicerad, kärlek till mamman som genomsyrar boken. Garys liv blir också en historia om vårt Europa med två krig, flyttade nationsgränser och migration.

Men tyvärr denna gång var det inte tillräckligt bra. Efter ett tag tröttnade jag på hans schvungfulla stil. Han maler på med den ena händelsen efter den andra och jag tappar helt enkelt intresset.  Och till slut sitter jag och skummar de sista 50 sidorna… Det kändes lite daterat.

Romain Gary (1914-1980)

Romain Gary (1914-1980)

Men Garys livsöde är ändå fascinerande. Läs gärna denna intressanta essä av Jackie Jakubowski från DN.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/att-fa-vara-en-annan/.

EN DJUPT GRIPANDE BOK OM EN FAR – ARNO GEIGER: DEN GAMLE KUNGEN I EXIL

Arno Geiger (1968-) Den gamle kungen i exil
”Der alte Köing in seinem Exil”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning Jörn Lindskog
170 sidor
Thorén & Lindskog
Arno_Geiger_2014-page-001-201x300Denna mycket läsvärda och djupt gripande bok har jag recenserat på Kulturdelen.com. Missa den inte!

YTTERLIGARE EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR – MEMOARER

i-skuggan-av-min-brorUwe Timm (1940-): 
I skuggan av min bror
”Am Beispel meines Bruders”
Utgiven 2003
På svenska 2011
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Uwe Timm är en av Tysklands mest lästa och uppskattade författare. Jag kan tänka mig att han är som tex Kerstin Ekman eller Peo Enquist hos oss, författare av högsta kvalitet som älskas av både kritiker och läsare, inga jämförelser i övrigt. Efter att ha läst tre av hans böcker sällar jag mig till hans stora skara av beundrare.

Timm kom 2003 ut med denna omtalade bok, I skuggan av min bror. 2011 kom den ut på Thorén och Lindskogs förlag och det är bok som inte kommer sluta vara aktuell! Jörn Lindskog stack till mig den på senaste bokmässan och nu var det äntligen dags att sätta tänderna i den.

Det är en berättelse, en memoar, om Timms bror, Karl-Heinz. Han anmäler sig frivilligt till SS 18 år gammal. Han placeras i den fruktade Totenkopfdivision i Ryssland i december 1942. Han avlider i september 1943 i sviterna av en skada där han blev av med båda benen.

Bland hans få kvarlevor så fanns en mycket lakonisk dagbok. Den är utgångspunkten för boken. Timm minns knappt sin bror. Han var en sladdis, 2 år gammal, då Karl-Heinz stack till fronten. Han känner honom genom de berättelser han hört av sina föräldrar och syster. Hans död var en skugga över hela Uwes barndom.

Nu är alla de borta och Timm kan närma sig denna traumatiska händelse. Hans historia blir inte bara en historia om familjen Timm utan även om ett land, som gick så fel och dess oförmåga att hantera det som de ställt till med.

Varför valde Karl-Heinz att frivilligt anmäla sig? Hur kunde ha inte se sammanhanget? Att det som de gjorde i Ryssland resulterade i att han eget barndomshem bombades. Hur kunde han var så hatisk mot människorna i Ryssland och så empatisk mot sina medmänniskor hemma?
Anteckningarna är kortfattade, det var trots allt förbjudet att föra dagbok, och de beskriver mycket kort vad som händer.  Timm söker sig fram. Han läser vad andra skrivit, minns sin föräldrars berättelser om brodern och försöker minnas sin egen barndom.

Timm skildrar sina föräldrar med värme, men väjer inte för allt som var svårt framför allt med fadern. Hans tankevärld baserad på pliktkänslan krockar mycket kraftigt med den unge Uwes. Vi ser början på det som kommer leda till den stora uppgörelsen  i efterkrigsgenerationen, RAF,  Baader Meinhofligan  m.m. som Timm skriver om i Vännen och främlingen.

Men Timm är ingen som fastställer några ”sanningar”. Han ställer svåra frågor som han försöker hitta svar på. Det är en inkännande, vacker och gripande text som alla som vill förstå lite om det som det moderna Tyskland går igenom bör läsa. Fast du behöver egentligen inte vara intresserad av det. Att få följa en så säker författare och stilist som Uwe Timm räcker.
Nu finns den dessutom i pocket så varför tveka!

Jag har tidigare läst den mycket populära romanen Upptäckten av Currywursten, mycket uppskattad i min bokcirkel. Dock är det nog de två självbiografiska texterna jag uppskattat mest. Vännen och främlingen var också en suverän bok som jag säkerligen kommer läsa om.
Vi får hoppas att Thorén & Lindskog fortsätter översätta honom.

Tack Jörn Lindskog för recensionsexemplaret.

Tidigare recensioner
Vännen och främlingen
Upptäckten av currykorven

Uwe timm

Uwe Timm

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

WaldenHENRY DAVID THOREAU (1817-1862):
Walden
Översättning: Peter Handberg
Utkom 1855
På svenska i nyöversättning
2006
410 sidor

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
När vår nya medlem i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa den så blev det blir ett avsteg från att läsa skönlitteratur. Jag protesterade emellertid inte då Walden är en av de stora klassikerna i amerikansk litteratur av närmast kanoniska mått. Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt så var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter, och vara fri. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. Utan att han jämfört med originalet som måste översättaren Peter Handberg gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern!

För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Han är visst en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via Facebook eller e-post när jag skrivit ett inlägg. Se på högermarginalen på sidan.

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING – MEMOARER/MEDITATION

tim_parksTim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
2010, Harville Secker, 330 sidor
Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk!, men smärtan och problemen kvarstår.  Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.. Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller nåogt som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden.Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, fundering, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ – MEMOARER/HISTORIA

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers Förlag.
Vinnare av Augustpriset 2012.

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte, Men en storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimme Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som  Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när men set det mest onormala, tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, och hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje där han får jobb på Scania och stannar. Efter par år senare så lycka Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, ta sig till Sverige genom lögn och tur ta sig till Sverige. Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn, de arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp, hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!? Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint potträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra värdskriget, när det gamla skulle ut och det nya in, när välfärdstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN – MEMOARER

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
1982, 240 sidor Översättning av Aris Fioretos.

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster och kom att tänka på denna bok som jag läste ett par sidor i under en resa i Paris på 80-talet. Jag tyckte om det jag läste men fortsatte aldrig av någon anledning. Det är en lustig liten bok, Jag har beskrivet den som en memoar men det kan lika gärna stå roman eller essä. Den är undanglidande i formen.
Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig var hemma i sitt liv, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en vuxen.. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.

 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha barbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos

 

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES – MEMOARER/HISTORIA

 

Edmund De Waal:
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor

I den utmärkta engelska tidskriften Intelligent Life”(länk till artikeln) läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga  så börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.

Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra värdskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Proust ”På spaning efter den tid som flytt” en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet så var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare. Resan går från Paris till Wien dit de flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia så tecknar han en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig.  Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet. Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.
Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa dela i boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Dock det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike så det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.
Den kom nyligen ut på svenska.

De Waal fick 2010 Costa Biography Award och blev utsedd till årets författare vid 2010 Galaxy National Award.

Här kan du se en intervju med De Waal.
Edmund de Waals hemsida

 

 

OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN – MEMOARER

Uwe Timm (1940-):
Vännen och Främlingen
”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Recensionsexemplar

När jag lite i smyg började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår överdrivet anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.

Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju  självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.

 Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno som tidigare aldrig deltagit i politiska manifestation demonstrerade mot Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.

 Mordet på Ohnesorgs  blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion och påverkade hela det tyska politiska landskapet.

Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.

Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.
Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män  med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har.

De är nära vänner samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.

Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet

Timm har skrivit en mångfacetterad bok.  Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget.  Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser.
Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt. 

Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutför projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.

Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.

 Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog. Inte bara för att jag fick denna pärla utan för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kort roman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.

Jag hoppas de fortsätter annars för jag väl anmäla mig till Folkuniversitets tyska kurser!!

Thorén och Lindskog har givit ut en tredje bok av Uwe Timm I skuggan av min bror. Den är redan beställd och jag ser fram emot att läsa den.

EN MANIKERS BEKÄNNELSE – HARUKI MURAMKAMI: VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING – MEMOARER

Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det. Har tränat mycket på Friskis och Svettis men övergivit det till förmån för Qigong. Varför då läsa denna bok som handlar om just löpning? Det finns flera skäl. Murakami är en mycket spännande författare, jag läste positiva recensioner och dessutom fått den rekommenderad av närstående. Och det är en mycket läsvärd och underhållande bok.

Murakami är en egensinnig författare med ett härligt schvung i berättandet och en stor distans till sig själv. Stilen är precis och effektiv och med stor portion av humor.
Eftersom löpningen har varit en så viktig del i hans liv och på djupet påverkat hur han ser på livet och på sig själv så vill han delge oss sina tankar. Det är inte en bok för en frälst löpare som vill frälsa andra utan en beskrivning av en yttre och inre resa där han utsätter sin kropp för stora påfrestningar.

När Murakami är i 30-årsåldern driver han en jazzklubb, jobbar långa dagar, stressar mycket, försöker skriva på nätterna och är storrökare. Det går ganska bra för hans första böcker men han är inte nöjd med dem utan vill satsa på författarskapet. Han bryter helt och håller med det livet. Säljer baren, flyttar utanför stan, börjar gå upp kl 5 på morgonen för att skriva. Därefter ger han sig ut för att springa. Sedan dess har han sprungit 1 timma om dagen i stort sett varje dag, deltagit i en massa tävlingar och sprungit maraton minst 1 gång per år. Han har på senare år även tävlat i triathlon.

Murakami beskriver sig inte som en tävlingsmänniska, han har inget behov av att mäta sig med andra. Varför då utsätta sig för detta? Murakami beskriver det som att det är löpningen och den koncentration och uthållighet som den innebär har skapat förutsättningar för att bli den romanförfattare han i dag är. De tegelstenar som han skriver hade inte varit möjliga utan samma satsning och engagemang som löpningen innebär. För Murakami är skrivandet ett fysiskt arbete, ett hårt arbete. Hans inställning ligger långt ifrån det europeiska vurmandet för det romantiska geniet. Här gäller hårt och koncentrerat arbete. En viss begåvning krävs förstås men det är bara en början.

För mig blir Murakami lite av en sekulär munk. Han skapar ett eget kloster med fasta rutiner, få sociala kontakter och löpningen i stället för bön! Han skapar sin egen totala instution för att tala i Goffmanska termer.

Vi får följa Murakami under tiden ha bygger upp sin kropp, tränar allt hårdare och utsätter sig för allt tuffare utmaningar.
Det kanske mest fascinerande avsnittet är hans beskrivning av vad som händer när han första gången springer ett ultramaraton på 10 mil. Jag säger inte mer utan det spännande kapitlet för du läsa själv.

Det som jag tycker är spännande är hur mycket av beskrivning av träning och vad som händer med själen som jag applicera på min qigong-tränng. Den är inte fysisk tuff på det sättet som hård löpning, men det kan vara mycket fysiskt krävande fysiskt på ett helt annat sätt och ffa var mentalt stentuff. Och jag kan känna igen mig i de reaktioner och belöningar som Murakami redogör för. Dessutom att detta alltid är resultat av hård och målmedveten träning. No pain, no gain! Och mer viljestark och målmedveten person än Murakami får man nog leta efter. Det är fascinerade att följa de enorma påfrestningar han utsätter sig för och hur han med sin vilja och träningsförmåga  bryter ned motståndet. Det är ingen dans på rosor, bakslagen är många men har reser sig och går vidare. Otroligt!

Detta är en underhållande bok om träning, kreativitet och skrivande som rekommenderas varmt.

Haruki Murakami:
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto
Övers. Eikiko ocu Yukiko Duke
Utgiven: 2007
210 sidor