Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju berättade hon att hon alltid, varje dag, skrivit dagbok, men sedan aldrig läst dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idén att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven.

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory-MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett.  På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterärt jestsetliv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning var porträttet av urkraften Pinter. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Frasers skrivande av historiska biografier som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.

Sammanfattningsvis är det mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

/Reviderad 210102