Erik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Bonniers
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60-tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som Sam J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop.

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började översätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen.
Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna.

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Jag tyckte det var en helt underbar roman.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgöta-slätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor.

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna har Erik givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!

Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns.
Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

/Reviderad 201031