EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Denna nyöversättning kom 2007
Övers: Ulla Roséen
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans skildring av samhället, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de efter alla sidor känns som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.
Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

TREDJE DELEN I NEAPELSVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Även om det självfallet finns många utmärkta kvinnliga författare, så är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av manliga författare (Se på Nobelpristagarna t.ex). Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.
Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..
För mig är den stora behållningen är dock trots allt detta att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen ”rolig” läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Dessutom får Du en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

Jag har sagt det tidigare. Att läsa Ferrante är som att se en välgjord serie på HBO. Den är som gjord för att filmas Och nu är det på gång. Det börja komma utmärkta tv-serier från Italien (tex 1992 eller Suburra) så det är något att se fram emot!

KARL-OVE KNAUSGÅRD: MIN KAMP 1

Karl-Ove Knausgård (1968-) :
Min kamp 1
Utgiven 2009
Övers: Rebecca Alsberg
430 sidor
Norstedts

Ingen litteraturintresserad person har kunnat undvika att höra om Karl-Ove Knausgård och hans mastodontprojekt. En roman på över tretusen sidor, skriven nästan i realtid. En roman som samtidigt skall vara sann, så sann att flera av Knausgårds släktingar blivit mycket upprörda av det de läst. Är det en roman? Eller är det en självbiografi, kanske i romanens kostym?

Jag undrade innan jag läste del 1 om detta inte var en ultimata machoromanen, en medelålders författare som i 6 volymer utgjuter sig över sitt liv. När jag läste mer och mer positiva kommentarer både från män och kvinnor, kvinnor som blivit helt betagna av hans text, ville jag ge boken en chans.

Redan på sidan 1 så hade han mig i ett strupgrepp. Han kastar oss rätt in i döden, hans fars död. Döden som vi gärna med eufemismer vill försköna, men som är rå, kall och obehaglig.
Sedan följer en mycket gripande roman om en uppväxt i 70–talets Norge med en fruktad far. En far som Karl-Ove alltid måste förhålla sig till, alltid måste läsa av för att inte råka illa ut. En stark människa som vid 40-års ålder, efter skilsmässan, tappar greppet och blir gravt alkoholiserad.
Vi får vara med om tonårsfyllor, förälskelser, vänskaper, upptäckten av litteraturen som ett rum att vistas i när verkligheten blir för svår.

Vi möter även den vuxne författaren som står mitt i livet med 3 barn och de mödor som författarskapet innebär.

Romanen avslutas med en lång berättelse om hur Karl-Ove och hans bror Yngve får städa upp i farmoderns hus, efter faderns död. Fadern har förvandlat hela huset till en svinstia. Det är en skildring av ett möte som inte kan lämna någon läsare oberörd i sin öppenhet, sårbarhet och smärta
Döden inramar hela romanen.

Knausgård har sagt i intervjuer att han ville skriva på privat som möjligt för att ni in i kärnan.  Han trodde det bara skulle beröra honom och han har blivit chockad över att så många känt igen sig i det som är hans mest innersta. Knausgård har även sagt att skrivit fort för att inte självkritiken skall hinna mer och göra texten litterär. Annars kunde han ägna 1 månad åt en halvsida.

Vad är det som gör att denna bok är så bra? Jag tycker han lyckats med sitt uppsåt. Det finns en sådan närhet i texten, han prosa flyter fram, glimrande och vacker, samtidigt fylld av många av vardagens trivialiteter. Det är en prosa som öppnar upp mina minnen från min egen tonårstid. Även om en uppväxt i Göteborg några år tidigare skiljer sig mycket från uppväxten på den norska landsbygden så fanns det så många beröringspunkter. Upplevelser av skolmiljön, alla grupprocesser som sker i tonårstiden. Hur man skapar sig identitet genom sina vänner, sin musiksmak, sina intressen m.m
Genom boken finns det en total ärlighet. Knausgård försöker aldrig skönmåla utan alla känslor även de förbjudna, icke-politiskt korrekta lyfts fram.
Det är en på djupet existentiell roman om  hur man blir en människa och den ständiga referenspunkt som finns för oss alla nämligen döden.

En lång episod handlar om ett nyårsfirande där man först ägnar en oerhört mängd energi för att gömma spriten inför den stora festen. För att sedan uppleva hur kvällen blir ett misslyckande. Den där festen som man egentligen ville vara på, där de skolkamraterna som man vill hänga med är, den festen där kvinnan som du är intresserad av finns, festen som du till slut aldrig kommer till.
Den passagen var så lång så jag tyckte den till slut blev lite tråkig. Då inser jag att han fångade något just genom att skiva så, hur briljant han egentligen är. Som läsare tvingas du att genomleva det igen i all sin tråkighet!

Sammanfattningsvis är det en mycket lovande början på en lång serie romaner.

/Reviderad 200229

NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN

Naguib Mahfouz (1911-2006):
Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor
Norstedts

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt har den arabiska kulturen frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och beställde en bok av nobelpristagaren Naquib Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades.

Midaqq-gränden, hans kanske mest berömda roman, publicerades 1947. Den skildrar ett mikrokosmos, en  gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigga och få en inkomst.

I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill hon gå vidare. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Det var det jag oftast associerade till. Romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare.
Romanfigurerarna tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.
Romanen befinner sig själv i det spänningsfält som den skildrar. Det finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europeisk.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en ha läst välberättad roman. Mahfouz är en mycket läsvärd författare.

/Reviderad 200229

Naguib Mahfouz 1911-2006

NOBELPRISET 2010 – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor
Norstedts

När Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset så blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många att han skulle bli förbigången.

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som redan fanns hemma. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.  Saul en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktsmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av. Saul som studerade antropologi kommer under sina studieresor i kontakt med ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt så dras han längre och längre in i deras värld ända tills att helt försvunnit in i deras nästan förhistoriska värld. Han blir en berättare som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.

Boken är upplagd så att vartannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och hans sökande både efter sin försvunne vän och efter kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå.
Jag var tvungen att läsa om vissa kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett tröttsamt malande av mytologiskt innehåll.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld. Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas?

Tyvärr håller romanen inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen.
Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

/Reviderad 200227

 

I FÖLJETÅG MED EN LÄRDOMSGIGANT – STURE LINNÉR: SICILIEN STRÖVTÅG I TIDEN OCH RUMMET

Sture Linnér (1917-2010)
Sicilien – Strövtåg i tiden och rummet
Utgiven 1991
350 sidor
Norstedts

Inför sommarens resa till Sicilien ville jag bekanta mig något med ön. Att ha Sture Linnér som ciceron på denna ö är inte det sämsta. Han kombinerar en enorm lärdom med en lätthet i det litterära handlaget och en varm humor. Att läsa honom är som att komma i kontakt med en gammal typ av akademiker som jag undrar finns kvar. Djup lärdom, humanism och renässansmänniskans utblick.

Med säker hand för han oss igenom Siciliens mycket komplicerade historia från 750 f.Kr och framåt. Sicilien ligger ju mitt medelhavet och därför varit i korselden många gånger. Greker, araber och normander har satt sin tydliga prägel på denna ö.
Själv fanns jag stort intresse i de kapitel som handlade om normandernas period mellan 1072-1282 som var en kulturell guldålder på ön då mycken fin byggnadskonst skapades.

Linnèr blandar de stora svepande historiska skildringar med nedslag vid vissa historiska intressanta tempel och byggnader som Seghesta, Selinute, Katedralerna i Cefalu och Palermo m.m. Man inte kan bli annat än imponerad av hans kunskaper i historia, konst och religion.

Insprängd i texten finns dikter av den sicilianske nobelpristagaren Qusimodo, vår egen Anders Österling m.fl som bidrar till att ge en bild av Sicilien och hur vi uppfattat, och vissa fall romantiserat, denna ö vars historia till stor del är mycket brutal.

När vi närmar oss modern tid så bli Linnér mindre intressant och det är ju inte där hans styrka ligger. Detta förringar inte på något sätt denna fina bok som gav mig stor läsglädje.

/Reviderad 200227