Kategoriarkiv: Nobelpristagare

NOBELPRISET 2008 – J.M.G LE CLEZIO: ALLT ÄR VIND

Publicerat den av

J.M.G Le Clezio (1940-)
Allt är vind
”Révolutions”
Utgiven 2003
På svenska 2007
Övers: Ulla Bruncrona
420 sidor
Elisabeth Grate förlag

Varje år i oktober har en av årets höjdpunkter inträffat allt sedan jag började intressera mig för litteratur. Årets Nobelpristagare har meddelats. Det var med sorg och bestörtning jag följde turerna kring ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Svenska Akademins hantering av den krisen. För att inte tala om Horace Engdahls totala blindhet inför 18 kvinnors berättelse om övergrepp.

Nobelpriset är ju en liten men viktig del av Akademins stora arbete. Ett pris som lyfter fram litteraturen och läsningen. Jag är övertygad om att många författarskap aldrig skulle översatts om inte ett potentiellt Nobelpris hägrade. Låt oss hoppas att det kan komma tillbaka till det fina pris det en gång har varit.

Utan Nobelpriset hade jag definitivt inte läst denna underbara roman av 2008 års pristagare Jean-Marie Gustave (J.M.G) Le Clezio. Le Clezio är en fransk-mauritisk författare vars far var engelsman. Båda föräldrarna har dock sina rötter i Bretagne.
Le Clezio har skrivit ett 40-tal böcker sedan genombrottet som 21-åring med Les Proces-Verbal (Rapport om Adam).

Le Clezio har levt ett nomadliknande liv. Har bott i Frankrike, Panama, México och USA. Har levt med nomader i öknen och bland naturfolk. Allt detta finns med i denna rika roman.

Allt är vind består huvudsakligen av två berättelser, Det ena är en lätt självbiografisk historia om Jean Marro, som är jämnårig med Le Clezio, och hans uppväxt i Nice under det våldsamma Algerietkriget. Han driver runt, har lite affärer med olika kvinnor, diskuterar filosofi och livet med sina vänner. I bakgrunden finns hela tiden det våldsamma kriget. Jean gör vad han kan för att slippa göra militärtjänstgöring. Han har vänner som deltagit i kriget och omkommit.
Jeans fasta punkt är faster Catherine, en blind kvinna som sitter i sin lägenhet och minns tiden då Jeans förfäder levde på Mauritius. Hon bli en vägvisare för Jean i berättelsen om hans liv och hans släkt historia. Om det älskade livet på Mauritius och katastrofen som tvingade dem att lämna sitt paradis.

Jean lämnar Nice och åker vidare till London för att till slut hamna i México innan han är åter i Frankrike. Hans liv kantas hela tiden av stora politiska konflikter. Algerietkriget, studentupproret i Paris och upploppen i México.
Jean är en orolig själ på jakt efter sig själv och meningen med sin existens. Rotlösheten driver honom vidare men oron i hans omgivningar, fattigdomen och förtrycket gör att han inte finner någon ro någonstans.

Den andra berättelsen handlar om hans förfader från Bretagne som ansluter sig till franska revolutionen. Då revolutionen går åt fel håll tar han chansen att ta sig till Mauritius för med sin familj skapa sig ett nytt liv. Väl framme urartar revolutionen även där och förtrycket och diktaturen kommer tillbaka.
De båda berättelserna speglar varandra genom tiden och rummet.

Originaltiteln är Revolutions, Revolutioner. I bakgrunden finns hela tiden upproret, hoppet om att saker och ting skall förändras och förändras till det bättre. Vinden sveper igenom människorna liv, drar med sig dem men drar även med sig en massa bråte. Men Le Clezio visar att vinden tvvärr vänder tillbaka. Förtrycket återkommer.
Le Clezio beskriver hur den hatade kolonialismen slår sönder möjligheterna för ursprungsbefolkningen vare sig det är i Algeriet, Mauritius eller México. Makten får bara nya ansikten.
Le Clezio verkar ställa hoppet till det lilla livet, till kärlekens förlösande kraft och förmåga att skapa nytt liv.
Romanen avslutas med att ett ljus tänds och Jean skall bli pappa för första gången.

Det är en mångfacetterad text, ibland drömlik och undanglidande, ibland mycket konkret och stark.
Le Clezio för oss runt till olika platser både i rummet och i tiden. Han lyckas levandegöra dem på ett ypperligt sätt.
Romanen har inger rak romanstruktur men Le Clezio är inte en svår författare. Det är bara att njuta och glida med.
Det är på så sätt en paradoxal läsning. Le Clezio skriver om svåra saker med en stundtals mycket återhållen vrede. Men han gör det så oerhört vackert. Jag kan inte minnas att jag läst en vackrare prosa på många, många år.
Ulla Bruncrona har översatt romanen till en underbar svenska.

Aklademins motivering fångar väl denna bok;
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Mästerverk är ett mycket starkt ord men frågan är om detta inte är det första mästerverk jag läser på mycket länge.
Jag är mycket glad över att ha funnit detta författarskap.

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: FÖR ATT DU INTE SKALL GÅ VILSE I KVARTERET

Publicerat den av

Patrik Modiano (1945-)
För att du inte ska gå vilse i kvarteret 
”Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
126 sidor
Elisabeth Grate Bokförlag

När Patrick Modiano fick Nobelpriset läste jag ett par av hans korta suggestiva romaner och Per-Arne Tjäders utmärkta introduktion över hans författarskap, Gare d´Austerlitz.

Den senaste tiden har jag varit sugen på att åter bekanta mig med Modiano och plockade ned För att du inte skall gå vilse i kvarteret från hyllan. Som vanligt från Elisabeth Grates förlag, läckert formgiven, nu med en underbar bild av Christer Strömholm på omslaget. Det blev ett mycket kärt återseende. Jag sögs genast in i Modianos suggestiva prosa i fin översättning av Anna Säflund-Orstadius.

Jean Darange, en författare och ensamvarg, störs av en envist ringande telefon. Det är mycket sällan någon som ringer honom.
I andra änden är Giles Ottolini, en okänd man som funnit hans adressbok. I adressboken finns ett namn, Guy Torstel, som Ottolini är mycket intresserad av. Ett namn som även förekommer i Daranges roman Sommaren svärta. Darange minns inget om Torstel men den påstridige Ottolini och hans partner Chantal Gippay (dessa underbara namn som alltid förekommer hos Modiano!) ger honom en dossier med Ottolinis efterforskningar. Motvilligt dras Jean in i sitt förflutna.

“Det kanske var dumt av honom att begrava sig i det förflutna. Vad tjänade det till? Han hade inte tänkt på den perioden i livet på många år och till slut kommit att betrakta den genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter.” (sid 62)

Det sägs om Modiano att han skriver samma bok om och om igen. När jag läste mina tidigare blogginlägg om Modiano var det som om jag läste om denna bok. Intrigen som påminner om en deckares. Den undanglidande suggestiva känslan och den påtagliga melankolin. Föräldrar som svikit och inte finns kvar. Världen bestående av småkriminella, spelare, travbanor och bilgarage. Och vem är jag i allt detta?

Men mitt i det undanglidande också denna precision som Modianos användning av specifika adresser ger. Modiano samlar visst på gamla Paris-kartor och telefonkataloger.

”Var det verkligen meningsfullt att dyka ned i den tjocka klibbiga massan igen? Allt eftersom Darange läste vidare förnam han något av det han upplevt kvällen innan då han försökte tyda dessa sidor; fraser man hör i dvala, och de enstaka ord man minns morgonen därpå saknar fullständigt innebörd. Allt ihop tryfferat med exakta adresser Rue de l’Ermitage 15, Rue Nicholas-Chuquet 12, Rue de Notre-Dame-de-Lorette 46. Som om det behövdes orienteringspunkter att hålla fast vid i detta gungfly.” (Sid 73)
Det är som om Modiano beskriver sitt eget skrivande.

Jag läste ut romanen i går. Nu när jag sitter och bläddrar i den får jag lust att läsa om den. Så stark dragningskraft har Modiano på denna läsare. Han böcker är små juveler som man kan läsa och läsa om. Vilken tur att jag har flera olästa kvar.

Här kan du läsa mer om Modiano:
– De dunkla butikernas gata
– De yttre boulevarderna
– Nätternas gräs
– Villa Triste

/Reviderad 200729

 

 

NOBELPRISET 1981 – ELIAS CANETTI: DEN RÄDDADE TUNGAN

Publicerat den av

Elias Canetti (1905-1994)
Den räddade tungan –
Historien om en ungdom
”Die gerettete Zunge –
Geschichte einer Jugend”
Utgiven 1977
På svenska 1979
Översättning: Hans Levander
379 sidor
Forum

I slutet av 70-talet lärde jag känna en person som kom att inspirera mig mycket. Jag var en ung bokmal och mina kamrater var mest intresserade av att spela rock  Böcker läste de men inte med det stora intresse som jag själv hade.
Min far inspirerade mig genom att vara en stor läsare men han var egentligen inte en intellektuellt lagd person utan mer än som samlade på fakta. Han älskade historia och arkeologi. Han ville hellre berätta historier än att diskutera.

På gymnasiet hade jag en omtyckt engelsklärare och klassföreståndare Solveig Walfridson. Henne stora kärlek var det franska och Patrick Modiano hennes stora favorit. Tack vare Solveig läste jag hans roman Villa Triste redan 1980.
I samband med vår klassresa till Paris våren 1980 lärde jag känna hennes man Bo. I min ungdomliga inskränkthet trodde jag inte ingenjörer kunde vara litterärt intresserade men den gode Bosse var en passionerad läsare.
Jag minns att vi hade många roliga pratstunder. Bosse måste dragit på munnen åt den unga pratkvarn som jag var på den tiden. Jag minns hans milda småländska, hans varma kluriga leende och hans pliriga blick fylld av humor. Bosse var en generös och djupt intellektuell person som gärna diskuterade. Jag uppskattade det oerhört.

Det var Bosse som tipsade mig om Elias Canetti som ingen visste vem det var på den tiden. Jag läste hans enda roman Förbländningen och den föll mig i smaken. Sedan läste jag sommaren 1980 Den räddade tungan på tyska. Fråga mig inte hur det gick till och hur mycket jag egentligen förstod. Jag är själv förvånad.

1981 fick Canetti helt oväntat Nobelpriset. Det var en verklig ”dark horse” trots att han fått några fina utmärkelser tidigare. Min far berättade stolt att han imponerat på en docent i tyska, som inte alls kände till Canetti, att hans son läst honom.

Det var som sagt oväntat och tittar man på hans produktion så blir förvåningen inte mindre. En roman i sin ungdom, några dramer, en stor socialpsykologisk studie, Massa och makt, som vad jag förstår inte har något tyngre renommé i den branschen, några samlingar av aforismer, några essäer, en reseskildring och en serie memoarer som anses vara hans främst verk. De senare läste jag i tonåren med stor behållning. Mycket finns inte på svenska.

Jag har länge tänkt att återknyta kontakten med Canetti för att se vad det egentligen var jag tyckte så mycket om och helt plötsligt satt jag med boken i handen och började läsa.
Det är en märklig bok som skildrar ett mycket särpräglat liv och en mycket särpräglad personlighet.

Elias Canetti föddes 1905 i Ruse i nuvarande Bulgarien. Han är sefardisk jude och hans modersmål var den spanska dialekten ladino som kommuniteten lyckas behålla trots folkvandringarna. Hans fars rötter var från ottomanska riket och modern var från en av de mest framstående sefardiska familjerna i Bulgarien.

Släkten Canetti var mycket framgångsrika affärsmän, men Elias pappa älskade teater och musiken. Han drömde om att bli violinist men hans far avskydde det.
Elias mor var en stor älskare av teaterkonsten ffa Shakespeare. Legendariska Burgtheater i Wien var hennes paradis. Hon kunde prata i timmar om olika uppsättningar och pjäser. Senare i livet upptäckte hon och blev helt besatt av Strindberg.

I ett försök att bryta sig loss flyttar familjen, Elias har 2 yngre bröder, till Manchester 1911. Men katastrofen inträffar då fadern dör 1912. Då det är en släkt utan ekonomiska problem stannar de kvar. Elias lär sig engelska i skolan, samtidigt som hans mammas mycket brutala undervisning i tyska förbereder hon för det kommande livet i Schweiz och Österrike

Under boken får vi följa honom från 1905 till 1921 Under perioden flyttar familjen vidare från Manchester till Wien och Zürich. Boken avslutar med att hans mor rycker honom från han älskade Zürich för att flytta till Frankfurt. Det är en i sanning en kosmopolitisk uppväxt. Även om boken mest snurrar kring det lilla livet så passerar ett svunnet Europa förbi.

Canetti har ett fullkomligt enastående minne. Boken är fylld av färgstarka miljöer, händelser och människor. Men det nav som allt cirklar kring är relationen, den symbiotiska relationen, mellan den oerhört begåvade mamman och den lika begåvade sonen. En allt annat än okomplicerad men fascinerande relation. Även när deras vägar skiljs då modern bor på pensionat, för att kurera olika själstillstånd, är hon det centrum kring vilken hans värld snurrar.

Vi får även vara med om när Canetti första upplevelser av det som kom att bli hans ämne, massans fruktansvärda makt.

Canetti var intellektuellt brådmogen Vid 11 års ålder har han tillsammans med mamma redan läst alla Shakespeare dramer. Hans aptit för all kunskap är gigantisk: litteratur, naturkunskap, upptäcktsfärder, mytologi och historia. Inte är honom främmande. Dock bestämmer hans sig tidigt för att bli diktare. Konsten är för Elias det enda som egentligen betyder något.

Canetti framställer sig inte i den bästa av dagar. Han berättar om sin otroliga svartsjuka mot alla män som försöker uppvakta hans mor. En svartsjuka som är nästan patologisk.

Att Canetti har ett komplicerat förhållande till kvinnor har framkommit senare, detta trots att Canetti är känd för att vara notoriskt hemlighetsfull. Han hade en relation med författaren och filosofen Iris Murdoch. Hon dedikerade sin andra roman The flight from the enchanter till honom. Hans kraftfulla personlighet var väl känd.
Hans fru Veza kände till tydligen till deras relation och fick tolerera den. Iris Murdochs man litteraturforskaren John Bayley var naturligtvis ingen större fan av Canetti och kallade honom “the god-monster from Hampstead”.

En bra författare behöver dock inte vara en bra människa. Detta skall inte förringa denna fina läsupplevelse som väl skildrar ett fascinerande intellekts tillblivelse i början av seklet. .

Jag antar att Canetti inte läses av många idag. Nu kommer Modernista snart att ge ut Förbländingen igen. Det kanske är dags att återupptäcka honom.
https://www.adlibris.com/se/bok/forblandningen-9789177815013

Den räddade tungan hittar du på bibliotek och Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?g=0&c=0&q=&qa=ELIAS+CANETTI&qt=Den+r%C3%A4ddade+tungan+-+historien+om+en+ungdom&qi=&qs=&f=1&fi=&fd=&_s=created_at&_d=desc

/reviderad 210811

canetti2_360x450

Elias Canetti 1905-1994

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Publicerat den av

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk mot Sovjet-samhället. Det är ett kraftprov av en stor författare.

Tro inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor.Översättningen är gjord av en av våra giganter Hans Björkegren.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som t.ex. olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till t.ex. Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var för oss i väst en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver med dess ofta otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?

I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka.

/reviderad 210811

NOBELPRISET 2017 – KAZUO ISHIGURO: BEGRAVD JÄTTE

Publicerat den av

KAZUO ISHIGURO: (1954- )
Begravd jätte
”Buried Giant”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Övers: Rose-Marie Nielsen
335 sidor
Wahlström & Widstrand

När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset var det ytterligare en av Svenska Akademins överraskningar under de senaste åren. Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, båda långt efter deras storhetstid, Patrick Modiano, för att inte tala om Bob Dylan och nu den i sammanhanget unge Ishiguro. De flesta av oss känner nog till honom genom den underbara filmatiseringen av Återstoden av dagen i James Ivorys regi. Själv hade jag läst När var föräldralösa (When we were orphans). Minns dock inte mycket mer än att det var en något mystisk och fascinerande bok.

I den bokcirkel som jag är med i försöker vi läsa pristagaren varje år. Jag var inte med på vår senaste träff då de valde hans senaste Begravd Jätte. Jag hade förstått att det var en fantasyroman, som hyllats av en del men också sågats av tunga kritiker. Men det var inte det som var skälet. Fantasy är inte något som intresserar mig. Tro mig, jag har försökt. Jag såg med stor entusiasm fram emot första Sagan om ringen-filmen i tron att jag skulle hitta något nytt som kunde fascinera mig. Men jag blev så uttråkad att jag storknade. Har sett några Harry Potter filmer men de har överhuvudtaget inte lämnat några spår. Försökt mig på två eller tre gånger att börja se Game of Thrones men givit upp efter et par avsnitt då jag bara tyckte det varit fånigt och ointressant.

Med andra ord var det med blandade känslor jag började läsa romanen i mycket fin översättning av Rose-Marie Nielsen, som nu för tredje gången får klä upp sig för Nobelfesten. Hon är även V S Naipuals och Alice Munros svenska översättare.

Historien utspelar sig i England på 500-talet i ett magiskt landskap. Det finns en dimma som spridit sig som gör att människorna har tappat sina minnen. I centrum finns Beatrice och Axl och deras sökande efter en försvunnen son som de knappt minns.

Jag försökte verkligen. Ishiguro skriver utsökt fint. Han målar upp miljöer och bilder som jag efter avslutad läsning kommer ihåg. Problemet är bara att det inte intresserar mig. Deras yttre och inre resa går för mig vilse bland drakar, demoner och riddare.

Jag hade även tillgång till den engelska utgåvan och läste delar av romanen i den. Tyckte mycket om den arkaiskt klingande engelskan men föredrog trots det den smidiga och eleganta översättningen.
Jag kan villigt erkänna att allt eftersom boken började närma sig sitt slut så läste jag snabbare och snabbare och började till slut skumma. Jag hade nog lagt av om det inte var för bokcirkeln.
Trots det blev jag berörd av slutet och såg skönheten i hans språk. Upplevelsen blev till slut lite paradoxal. Att jag både tyckte om det jag läste mot slutet men i grunden var uttråkad.

Det är svårt att säga att du inte skall läsa den om du är intresserad av Ishiguro. Du kanske tycker helt annorlunda.

/reviderad 210404

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

Publicerat den av

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz

Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett mästerverk som jag blev mycket tagen av.  Det är en magnifik bok, med en mäktig kör av röster som möter oss på boksidorna. Genom dessa röster skildrar hon ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter. Prosan är både enkel och samtidigt subtil.

Aleksijevitj skildrar euforin när kriget börjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

/Reviderad 201101

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE YTTRE BOULEVARDERNA

Publicerat den av

De yttrePatrick Modiano (1945-):
De yttre boulevarderna
”Les boulevards de ceinture”
Utgiven 1972
På svenska 1974 och 2014
Översättning: Anne-Marie Edéus
164 sidor
Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde romanen av Modiano som jag läser på kort tid. Är det sant som en del säger att han skriver samma bok om och om igen? Både ja och nej. Mycket är bekant, men ändå olikt. Modiano vrider på prismat och ljuset faller på ett annat sätt men det är ändå samma glasbit.

De yttre boulevarderna är Modianos tredje roman efter Place de l´Etoile (1968), som finns på svenska, och Ronde de la nuit (1969). Tillsammans bildar de hans trilogi om ockupationsåren.

Akademins motivering var: Modiano tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2014 ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.

Med denna roman träffar motiveringen mitt i prick. En mycket dunkel värld med allt mer antisemitiska stämningar, befolkade av tveksamma individer som försöker ta sig fram i den förvirrade tid som är ockupationen.

”Baronen minns väl våra promenader. Från Paris centrum drevs vi som av en hemlighetsfull ström mot de yttre boulevarderna. Det är här staden vräker ut sitt slam. Soult, Masséna, Davout, Kellermann. Varför har man givit segrares namn åt dessa konturlösa kvarter. Det var där det låg, vårt fosterland. (Sid 138)

Romanen är en berättelse om en ung man som söker sanningen om sin far. De träffades för första gången när han var 17 år. Fadern inviger honom i sitt skumraskliv, somligt av det självbiografiskt. Efter en traumatisk händelse skiljs deras vägar.
Efter 10 år letar sonen upp sin pappa, med fantastiska namnet Chavla Deykeckecaire. Han bor i en by i utkanten av Fontainebleu, omgiven av en serie mycket tvivelaktiga herrar och damer. De är alla inbegripna i mer eller mindre skumma affärer. Fadern är en hunsad underhuggare som är med på en nåder, en jude. Vem är egentligen fadern, hur har han hamnat där. Sonen letar efter svar men får egentligen inte några.

Som vanligt så slås jag vid läsningen av det oerhört vackra språket, den undanglidande stämningen, perspektivskiftena, det skenbart enkla och filmiska berättandet och den deckarliknande intrigen. Ja det är svårt att hitta på ett nytt sätt att beskriva Modiano efter tre recensioner, det är en helt fascinerande och sorglig värld han målar upp i romanen. Det som för mig är skillnaden är att denna bok bränner till mer. Temat med det övergivna barnet, saknaden efter en fader som berättaren inte vet vem det egentligen är, känns på huden. Sorgen är naknare.
Per-Arne Tjäder skriver i sin bok Gare d’Austerlitz : en bok om Patrick Modiano att han hade inte sett sin fader på 6 år när den skrevs. De skulle aldrig mer ses. Jag kan tänka mig att romanen skrevs under en period av intensiv saknad.

Modiano fick det mycket prestigefyllda Grand Prix du roman de l’Académie française för boken.

De yttre boulevarderna är en mycket bra roman som jag rekommenderar både till er som har läst och inte läst honom.
Det är Norstedts som givit ut denna och De dunkla butikerna gata, fint översatta till svenska av Anne-Marie Edéus och läckert formgivna av Sara R. Acedo. Små pärlor i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrivit om:

/Reviderad 201031

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE DUNKLA BUTIKERNAS GATA

Publicerat den av

dunklaPatrick Modiano (1945-)
De dunkla butikernas gata
“Rue des boutiques obscures”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Översättare: Anne-Marie Edéus
252 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

”Jag är ingenting”. Det är första meningen i De dunkla butikernas gata.
I Modianos värld består vi av våra minnen, vår historia, de berättelser som vi konstruerar om våra liv. Om vi inte minns vilka vi är, finns vi då?

Huvudpersonen Guy Rolland förlorade sitt minne för 15 år sedan i en olycka. Han adopterades av en privatdetektiv Hutte, som han fick arbeta hos. När Hutte går i pension och flyttar till Nice så börjar Guy försöka ta reda på vem han är.

Han får en ledtråd som leder till en annan, han tror sig ibland var en person men sedan får han indicier på att han är han är en annan. Heter han Pedro Stern eller McEvoy? Vad heter kvinnan på bilden som han uppenbarligen kände, varför flydde de Paris, vad hände när de skulle över till Schweiz? En massa frågor men svaren glider undan, går i olika riktningar.
Guy famlar fram i en, som ofta hos Modiano, närmast filmiskt drömlik värld, befolkad av en mängd mer eller mindre märkliga figurer. Modiano har dessutom givit dem ofta helt underbara namn: Paul Sonasjitjse, Stioppa de Djargogjeff, Guy Orloff m.m. Det fick mig att tänka på gamla Tintin-album.

Utifrån den knapphändiga information som Guy får ihop så börjar han berätta en historia, men är det verkligen vad som hände, eller berättar han den för att skapa sin egen historia.

Detta är den tredje romanen av Modiano som jag läser på relativt kort tid. Detta är den mest intrikata av dem. Berättad i brottstycken, omkastad kronologi, ibland dyker andra berättarröster upp. Det är dock mycket som känns igen. Det finns en deckarliknande intrig. Modiano stack ju ut hakan på 70-talet när han sade att han var mer influerad av George Simenon än den litterärt mycket avancerade och svårlästa ”nya franska romanen” som firade triumfer på 70-talet med namn som Claude Simon, Nathalie Sarraute, Alain Robbe-Grillet m.fl.

De dunkla butikernas gata fick mig mer än en gång att associera till Paul Auster och hans New York-trilogi, med dess frågor om identitet och historien som kinesiska askar.
Som vanligt skriver han med en gudomligt lätt hand. Jag fick bromsa mig för att inte bara glida över sidorna och riskera att missa alla små underbara detaljer i språket och miljöbeskrivningarna. Han är ju besatt av de detaljer som vi kan haka upp minnena på, ffa gatuadresser. Några kapitel är på en knapp sida och består av uppräkningar av namn, adresser och telefonnummer, men även dem ger en han en poetisk lyster. De sjunger i språket när jag läser dem.

Romanen utspelar sig som så ofta hos Modiano under kriget med skumraskaffärerna, lurendrejeriet och sveket som fanns där.
Detta är en av Modianos mest kända romaner som belönades med Goncourtpriset, det kanske finaste litterära priset i Frankrike.

Jag kan bara säga att efter att ha läst dessa romaner så vill jag bara läsa mer av denna både försåtligt lättlästa och spännande författare!

/Reviderad 201031

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

Publicerat den av

Villa TristePatrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning:
Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Efter Nobelpriset ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962). En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år, Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna demi-monde av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd. Ändå dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncentrerat som 37 år senare, men med samma undflyende och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer upplever jag det ändå som nästan som en dröm.
Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest. Det är så vackert!  Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

/Reviderad 201010

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

Publicerat den av

Omslag_Natternas-grasPatrik Modiano (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Anna Säflund-Orstadius
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men trots det inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker. Hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 201010

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN

Publicerat den av

blygsammeMario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Mario Vargas Llosa har märkt att han har en stor bredd i sitt författarskap. Vargas Llosa skriver stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosavar i samband med att han fick nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten inte fått ett inte alltför positivt mottagande. Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den? Jo, åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. Yangquan kommer från mycket enkla förhållanden men har nu byggt upp en firma som ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för ett hot av maffian, När han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Llosa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna och jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

 

Den blygsamme hjälten är en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Det är som att en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna är mer typer än hela människor, vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltas inifrån. Typer som spelade olika roller i detta skådespel.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en ”machismo” som inte passar våra kynnen. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.

Den blygsamme hjälten har dock givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Tack Nostedts för recensionsexemplaret.

/Reviderad 210529

NOBELPRISET 2013 – ALICE MUNRO: BRINNANDE LIVET

Publicerat den av

9789173894210_200_brinnande-livetALICE MUNRO (1931- )
Brinnande livet
”Dear Life”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Rose-Marie Nielsen
304 sidor
Atlas

Alice Munro nobelpris var ett mycket populärt val. En redan läst och älskad författare som nu får en ännu större och mycket välförtjänt läsekrets. Själv var min första kontakt med henne Kärlek, vänskap hat som jag tyckte mycket om.

Denna fina bok består av 14 noveller vara de fyra sista är självbiografiska, ”in feeling, though not, entirely so in fact” (sid 255).
En skillnad, om jag minns rätt, är att berättelserna i denna bok oftare utspelar sig under första halvan av 1900-talet, medan i Kärlek Vänskap Hat är det nutid. Det är kanske en naturlig konsekvens av att detta är hennes sista bok, att hon blickar tillbaka och hämtar sitt stoff.

Samlingen börjar starkt med några riktigt fina noveller fyllda av det som gör Munro till en mycket bra författare. Sedan fanns det någon novell mitt i som inte fångade mig lika mycket.
Det är de sista fyra självbiografiska novellerna, som jag tycker är bokens svagaste del. Det är lite anonyma berättelser som inte tog tag i mig trots att hon skriver: ”I I believe they are the first and last –  and the closest – thing I have to say about my life” (Sid 255). Munros lägstanivå är dock mycket hög, men sammantaget håller jag håller Kärlek Vänskap Hat högre än den här samlingen

Det är svårt att skriva något som inte redan skrivits om henne. Alla skriver om hennes fantastiska förmåga att få in en roman på 20-30 sidor, hur skicklig hon är på att expandera och komprimera tiden i sina elegant ihopsatta berättelser. Hur hon ger det vardagliga ett sällsynt djup.

Det som jag ofta tänkte på är att hon osäkrar verkligheten. Vad vet vi egentligen om våra liv och de människor vi delar vår vardag med. Det får mig att undra, med lätt oro, om jag en dag, oväntat och oombett, genom en blick, ett ord eller en händelse, inser att något var inte alls som jag trodde. Att under ytan fanns det något jag inte sett eller förstått. En både spännande och otäck tanke.

Jag läste större delen av boken i original. Munro är inte svår på engelska. Det finns troligen, eftersom hon är så subtil, nyanser som vi som inte har det som modersmål missar. Jag läste den andra halvan i Rose-Marie Nielsens sedvanligt pricksäkra översättning. Så känner du dig osäker på engelska så kan du lugnt njuta av Munro på svenska.
För läsa Munro det skall du!

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM

Publicerat den av

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Brombergs

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretentiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var deras böcker som jag läste som ung och lätt pretentiös man i början av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.
När en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt vit, utan har negerblod i sig, överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantageägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.
För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

/Reviderad 200907

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV

Publicerat den av

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor
Bokförlaget Tranan

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion den torsdagen i oktober när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer ut och meddelar världen vem som fått nobelpriset. Det är inte många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtiotalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextiotalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå viktigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll.

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:,
”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”
Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken.

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det är en bra roman så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

/Reviderad 200820

NOBELPRISET 2013 – MÄSTERLIGA NOVELLER – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT

Publicerat den av

Alice Munro (1931-):
Kärlek vänskap hat
”Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage”
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven:  2002
Atlas

Novellen är en konstform jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej, riktiga romaner skall det vara, som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort.
Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare,så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner.
Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp. Det finns en stark närvaro både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

/Reviderad 200614

 

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

Publicerat den av

Eyvind Johnson (1900-1976):
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949
400 sidor
Bonniers

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är statsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra deras utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. Drouin är en godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Emmanuel Le Roy Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.
Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.

Romaen skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

/Reviderad 210819

Eyvind Johnson 1900-1976

NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN

Publicerat den av

Naguib Mahfouz (1911-2006):
Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor
Norstedts

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt har den arabiska kulturen frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och beställde en bok av nobelpristagaren Naquib Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades.

Midaqq-gränden, hans kanske mest berömda roman, publicerades 1947. Den skildrar ett mikrokosmos, en  gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigga och få en inkomst.

I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill hon gå vidare. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Det var det jag oftast associerade till. Romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare.
Romanfigurerarna tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.
Romanen befinner sig själv i det spänningsfält som den skildrar. Det finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europeisk.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en ha läst välberättad roman. Mahfouz är en mycket läsvärd författare.

/Reviderad 200229

Naguib Mahfouz 1911-2006

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA – JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD

Publicerat den av

John Steinbeck (1902-1968):
Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor
Forum

”Det här är historien om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom ut 1935 när Steinbeck var 32 år gammal.

Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena berättelsen tokigare än den andra. Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse. Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt.

Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey med en lätt penselföring
Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

/Reviderad 200229

 

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

Publicerat den av

Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor,  skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229

NOBELPRISET 2010 – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN

Publicerat den av

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren
”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson
Utgiven: 1987
240 sidor
Norstedts

När Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många andra att han skulle bli förbigången.

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som redan fanns hemma. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.
Saul var en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktsmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av.
Saul som studerade antropologi kommer under sina studieresor i kontakt med ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt dras han längre och längre in i deras värld.  Ända tills att helt försvunnit in i denna nästan förhistoriska värld. Saul blir en ”berättare” som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.

Boken är upplagd med att vartannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och sökandet både efter sin försvunne vän och efter kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar för oss.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå. Ibland  var tvungen att läsa om ett kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett tröttsamt malande av mytologiskt innehåll.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld? Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas?

Tyvärr håller romanen inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen.
Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

/Reviderad 210529