MÄSTERLIGT OM MÄSTERSPIONEN – BEN MACINTYRE: A SPY AMONG FRIENDS: PHILBY AND THE GREAT BETRAYAL

Ben Macintyre (1963-):
A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal
Utgiven 2014
368 sidor
Bloomsbury Publishing

Kim Philby är den mest omtalade av de spioner som läckte hemligheter till Sovjet. Han var en del av de ökända ”the Cambridge four. (De andra var Guy Burgess, Donald Maclean och Anthony Blunt). Fyra unga män ur överklassen som på 30-talet började spionera. Philby var den som gick längst och som orsakade mest skada.

Kim Philby 1912-1988

En duktig spion måste vara en person som skapar förtroende och som får folk att berätta om saker de egentligen inte borde. Philby var en mästare på detta. Han var en enastående charmör som hur lätt som helst fick vänner och beundrare. Han hade hela den engelska överklassen lätthet och självklarhet i mötet med sin omvärld.
Philby gjorde en enastående karriär fram till han avslöjades 1963 och flydde från sin dåvarande stationeringsort Beirut för att avsluta sitt liv olycklig i Moskva. Philby svek många människor och orsakade oerhört många människors död. Han gjorde att det spionage som MI6 ägnade sig åt i princip var helt meningslöst.
Avslöjandet av att det funnits en sovjetisk spion högt upp i MI6 som dessutom varit verksam i USA under många år, skapade en förtroendekris och ett tillstånd av förlamning som tog lång tid att komma över.
I USA  startade CIA av jakt ” på mullvadar” som höll på att bryta ned hela dess verksamhet.

Nicholas Elliott (1916-1994)

Om dessa spioner och ffa Philly har det skrivits hyllmeter. Det är ett trauma i Storbritannien. Hur en av ”de våra” kunde svika oss. Ben Macintyre är en engelsk journalist och historiker verksam på The Times och författare till ett antal böcker om spioneri.
Det är bara att konstatera att det är en mästerlig bok. Hans skriver oerhört väl och spännande om Philby, hans medmänniskor och kolleger och det klassamhälle som England är.
Fokus ligger på hur han svek sina vänner och framför allt den lysande spionen Nicholas Elliot. De följde varandra i vått och torrt. Elliot ställde alltid upp när Philby hade problem. Hans fru som var psykiskt mycket instabil vilket inte underlättades av Philbys falska livsstil, togs många gånger om hand av Elliot och hans fru oavsett var de befann sig i världen.
Det var Elliott som konfronterade Philby 1963 när de rykten som hade funnits länge om The Third Man visade sig vara sanna. (Vid det laget hade Burgess och Maclean flytt till Sovjet. Blunt avslöjades långt senare.)

Det är en fascinerade värld som Macintyre målar upp. Spionerna, som inte kunde berätta utåt vad de sysslande med, levde i en sluten värld med många briljanta män och några få kvinnor som hela tiden befann sig i den politiska hetluften.
De arbetade oerhört hårt, drack kopiösa mängder alkohol, Philby var hela sitt liv en högfungerande alkoholist, och utbytte förtroenden som de trodde skulle stanna där. Men Philby utnyttjade dem skamlöst. För honom var ”saken” viktigare än alla mänskliga hänsyn. En sann och helt livsfarlig dubbelnatur.

Det är nästan så att jag under läsningen får påminna sig att det inte är en av den bästa spionromanen à la John Le Carré jag läst. När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Trots att jag visste hur det skulle gå!

Boken finns även på svenska. Har du det minsta intresse för ämnet, tveka inte en sekund. Du kommer bli oerhört rikligt belönad. En av årets stora läsupplevelser för mig.

https://www.adlibris.com/se/bok/en-spion-bland-vanner-kim-philby—dubbelagent-forradare-och-gata-9789187391439

Ett litet ps. För många år sedan läste en roman av den irländske mästaren John Banville, The Untouchable, som baserades på Anthony Blunts liv. Mycket bra bok det också.
https://www.adlibris.com/se/bok/the-untouchable-9780679767473

Annonser

TAG OCH LÄS! – ELISABETH ÅSBRINK: 1947 – HISTORIA

1947Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

Det har nu gått 3 veckor sedan jag läste ut 1947. Ägnade en liten stund i dag åt att bläddra igenom den och fräscha upp mitt minne. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. 1947 är ett år som är obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel bestå av massa små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det händer mycket under detta år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får tex följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. Men mer skriver jag inte för du bör läsa 1947.

Vi läste boken i vår bokcirkel och nästa alla av oss nio som läst den var djupt gripna och det ledde till mycket intressant diskussion. Någon sade att man borde sätta den i händer på alla unga människor.

Mina hastigt nedkastade rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

Vi göteborgare kan den 2/11 gå på detta intressanta seminarium där Åsbrink medverkar.
http://goteborgslitteraturhus.se/event/mellan-minnen-och-glomska-en-kvall-om-minneslitteratur/

Avslutningsvis
Jag kom att tänka på ett berömt citat som tyvärr blir bara mer och mer aktuellt.
”Those who do not remember the past are condemned to repeat it.”
George Santayana

 

 

ETT SKRÄMMANDE PORTRÄTT AV EN MAFFIASTAT – LUKE HARDING: A VERY EXPENSIVE POISON: THE DEFINITIVE STORY OF THE MURDER OF LITVINENKO AND RUSSIA’S WAR WITH THE WEST

a-veryLuke Harding :
A Very Expensive Poison: The Definitive Story Of The Murder Of Litvinenko And Russia’s War With The West
Utgiven 2016
432 sidor
Guardian Faber Publishing

Luke Harding är en engelsk journalist och rysslandskännare som skriver i The Guardian. Han har tidigare publicerat en bok Mafia State om sina år som korrespondent i Moskva, som slutade med att han blev utsparkad, och om Edward Snowdon. Han ägnar sig mycket åt grävande journalistik, om jag förstår det rätt. Harding var en av de journalister som var med i avslöjandet Panama-papperna.

Harding berättar historien om det upprörande mordet på Alexander Litvinenko 2006 utfört av två ganska klantiga spioner, Andrei Lugovoi och Dmitri Kovtun. De lyckades inte på första försöket. Det extremt giftiga gift de använde, polonium, lämnade spår efter sig över allt de var. Därför när läkare och polis tillslut insåg vad det var som dödade Litvinenko kunde säkerhetstjänsten lätt följa i deras spår. Att det tog tid för läkarna att förstå var det var beror på att polonium är oerhört ovanligt. Det finns egentligen bara en fabrik i världen som kan tillverka det. Den ligger i Ryssland. Det i kombination med att två vanliga medborgare haft tillgång till ett av de farligaste radioaktiva ämnen som finns pekade bara åt ett håll… Vladimir Putin!

Litvinenko, som bodde i London sedan många år, trodde han var säker där och kunde bedriva regimkritik, men Putins långa arm nådde ända dit. Putin och Litvinenko var dödsfiender sedan Litvinenko försökt få Putin att göra något åt korruptionen inom säkerhetstjänsten FSB. Denna KGB: s arvtagare har blivit som ett rike i riket men inte med en socialistisk utopi som drivkraft utan egen vinning och rikedom. Putin kommer från den världen och är väl insyltad.

Harding målar upp en stat som leds av ledning helt inriktad på att berika sig själv. När nomenklaturan under tidigare ledare hade det bra eller mycket bra så har dagens makthavare det ofantligt mycket bättre med enorma rikedomar och fastigheter utomlands. Jag har för mig att snittinkomsten i Ryssland är lägre än i Indien!

I Hardings bok beskriver han bakgrunden till konflikten, själva mordet och den långa polisundersökning som till slut ledde till att det gjordes en utredning av en tung engelsk jurist Sir Robert Owen. Owen kom fram till att det med mycket stor sannolikhet var Putin som lång bakom mordet. Hans rättframma utredningsresultat gjorde många häpna och fick dem att hoppas på politiska konsekvenser.

Blev det några? Nej David Cameron och Teresa May som då var justitieminister var mer intresserade av att inte stöta sig med ryssarna. Cameron var orolig för att Storbritannien blivit mer insulärt och tappat betydelse i Europa. De behövde de ryska pengarna. Frågan är om man i en historisk backspegel inte kommer ångra att man stampade ned foten mot Putin med tanke på vad som hänt sedan dess.
Förutom mordet på Litvinenko får även när besläktade fall med personer som röjts ut vägen utomlands då Putin funnit dem misshagliga.

Harding har skrivit en väldokumenterad spännande om än lite lång och pratig bok. Det går dock inte undvika att det är fascinerande läsning att se hur en av värdens stormakter styrs av en psykopat och djupt kriminell man som dessutom hejas på av populistiska politiker i västvärlden. Ibland påminner det om en Le Carré deckare men det är inte lika roligt när man vet att sannolikheten att det han beskriver är sant. Då blir jag rädd …på riktigt

Vill du läsa mer om boken läs gärna den utmärkte Peter Pomerantsevs recension av boken i London Review of Book. Den är gratis
http://www.lrb.co.uk/v38/n07/peter-pomerantsev/murder-in-mayfair

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN – HISTORIA

Belin MOsanderJan Mosander (1944-)
Berlin : med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin
Utgiven 2014
Fjärde upplagan. (Det finns en senare som e-bok)
371 sidor
Fischer & Co

Berlin är en stad som jag inte fallit för. Tre besök har inte givit mersmak. För mig har Berlin inte varit en stad man kan, som tex i Rom Paris, New York eller London, gå ”gata upp och gata ned och glana”. Nej. Det har varit en stad som upplevts som stor och oöverskådlig på ett negativt sätt, ofta ganska ful, med fantastiska muséer och ett rikt kulturliv. Men med för lite charm.

I söndags kom jag hem från mitt fjärde besök. Nu vill jag återvända i morgon och bo där ett par månader. Staden har landat i mig. Jag har börjat se hur den hänger ihop. Eller snarare inte hänger ihop. Jag ser och uppskattar den enorma mångfalden och dynamiken i denna fascinerande metropol. Jag kände igen en del från mina tidigare besök och pusslet föll på plats. Och charmen finns där. Jag såg den bara inte. Och vilket kulturliv. Vilka dagstidningar, (Även DN och SVD liknar mer Metro än Frankfurter Allgemeine, Süddeutsche Zeitung, Die Welt m.fl) vilka kaféer….. Vi observerade, vilket jag inte tänkt på tidigare, att det är en stad med ett paradoxalt lugn. Inte samma stress och hets som i de tidigare nämnda städer trots en befolkning på 3,5 miljoner och hur mycket turister som helst.

Jag är bra på att köpa böcker för att förbereda mig inför resor, böcker som sedan inte kommer längre än till nattduksbordet. Och stannar där. Jan Mosanders bok gjorde det inte. För er som är i min ålder är Mosander ett känt och tungt journalistnamn från radio och tidningar. Har kan och älskar sitt Berlin efter att ha bott och arbetat där i omgångar. Till skillnad från Carl Johan Vallgrens fina Berlinbok (Se här) som jag läste före denna är Mosander en journalist och prosan är effektiv journalistprosa.  Han kan dock konsten att berätta och fånga in mig som läsare. Och han har mycket att berätta. Boken består av en serie korta kapitel som kan läsas fristående. Man kan hoppa över det man inte är intresserad av om man vill.

I boken finns avsnitt som hjälper dig att hitta rätt i Berlin (Buss 100!). Där finns minnesbilder från åren Mosander bodde där, kapitel om möten med Albert Speer, Herman Görings änka Emmy och andra personer från nazistiden. Mosander möter även Marcus Wolf, den ökände östtyske spionchefen som av misstag fotograferades i Sverige av säkerhetspolisen som var omedveten om vem de fångar på bild. Vi läser om livet i  skuggan av muren forna Östtyskland och svårigheterna vid återföreningen, om de kommunistiska pamparnas lyxliv, om en svensk krigsskuld , om judarnas situation i Berlin (Den nyligen avlidne nobelpristagaren Imre Kertesz bodde länge i Berlin. Han sade att antisemitismen i Ungern var mycket värre än i det toleranta Berlin). Ja det är svårt att få med allt som Mosander  skriver om. För om Berlin finns många historier, många hemska men också många roliga med oväntade sammanträffanden.

Undertiteln ” med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin” kanske avskräcker några” Alla åker kanske inte till Berlin för dess historia utan för dess konst – och/eller nattliv. Men för att förstå Berlin inser jag under läsningen bör man ha en viss kunskap om dess historia. Få städer i Europa har under 1900-talet haft en så dramatisk historia. Mosander skriver att östtyskarna blivit lurade 3 ggr. Först av Hitler, sedan av Stalin och senast av kapitalisterna i väst.

Mosanders bok hjälpte mig att få ihop Berlin. Det är en mycket rolig läsning och en utmärkt bok om Berlin. Fylld av kunskap och nyfikenhet. Jag lämnade staden med en längtan att komma tillbaka och att läsa mer om staden

Men tanke på att det är billigare där än i Sverige och biljetterna med Air Berlin är löjligt billiga, vad väntar du på? Med Jan Mosander har du en bra du dessutom en bra ciceron.

TREDJE GÅNGEN GILLT – CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR

Carl Johan Vallgren:Berlin
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor

Egentligen skulle jag inte läst boken igen. Jag hade ju redan läst den två gånger! Inte för att jag kunde erinra mig mycket från tidigare läsningar. Jag mindes att den var bra. Jag rekommenderade mitt ressällskap boken. När hon började läsa och talade om hur mycket hon tyckte om den blev jag nyfiken. Och fastnade.

Bokens inledning där författaren går runt bland gravarna på kyrkogården Dorotheenstädtische Friedhof (läs mer här) och för ett samtal om några av de som är begravda där, personer ”som förbinder två århundradens  tyska kulturhistoria, är en mycket fin öppning, suggestiv och välskriven. Och det var just det som slog mig vid omläsningen. Hur skickligt den var skriven och underhållande att läsa. Med lätt hand målar Vallgren upp några viktiga perioder och viktiga personer i Berlins 1900-tal. Det är både politik och litteratur. Men då Vallgren inte är historiker utan författare bli tyngdpunkten åt det senare. Inte mig emot. Han besitter en betydande lärdom om staden men tyvärr finns det inga förslag på vidare läsning.

Den positiva recension jag skrev förra gången kan jag egentligen bara citera. Du finner den här.
Jag rekommenderar verkligen denna bok. Kommer säkert läsa den igen inför en nästa tur till Berlin.

mann

Författaren Heinrich Manns (1871-1950) grav på Dorotheenstädischer Friedhof i Berlin. Bror till Thomas Mann.

Jag har inte läst några av hans romaner. Och nu förstår jag att Valllgren som en del andra författare skriver deckare. Det gör han säkert bra men det är synd. Det finns nämligen en utmärkt essäist hos Vallgren som jag gärna skulle se mer av.

 

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz förlag

För ett par månader sedan återinträdde jag i den bokcirkel som jag var med att starta för ett par år sedan. Då gruppen decimerats slumpade det sig så att en annan bokcirkel ville gå ihop med oss vilket vi tackade ja till. Det var mao ett gäng nya ansikten som träffades för att prata om Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men vi hade alla en sak gemensamt: vi var mycket tagna av boken.
Det har självfallet skrivit mycket om henne efter priset och jag har inte mycket att tillägga förutom att konstatera att det är en författare som alla borde läsa. VI var eniga om att det var en mästerlig bok, djupt påverkade av denna kör av röster som möter oss på boksidorna och de berättelser de förmedlar.
Prosan är enkel men samtidigt subtil. Trots att det är många röster så hör jag, inbillar jag mig, Aleksijevitjs röst.
Hon skildrar genom dessa röster ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter.
Aleksijevitj skildrar euforin när kriget böjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL – HISTORIA

1914

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Häromkvällen såg jag första avsnittet i den Bafta-nominerade serien Vårt världskrig  http://www.svtplay.se/vart-varldskrig. Den var mycket välgjord, skrämmande och gripande. Efter att det sent en kväll stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en sen natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända kulturgiganter som Kafka, Musil och Kokoschka till med de menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.
Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa din vilja och moral. Det gavs möjligheten att bli en ny människa. Det finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är också intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.
Men i denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten. 1914 är en mycket bra bok och jag ser fram emot att läsa 1915 och 1916.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

Peter Englund har en blogg där du kan följa arbetet med böckerna.
https://stridensskonhetochsorg.wordpress.com/

 

EN MAGNIFIK BERÄTTELSE OM SVERIGE – UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS. EN BIOGRAFI ÖVER OLOF PALME – HISTORIA

UnderbaraHenrik Berggren (1957-)
Underbara dagar framför oss.
en biografi över Olof Palme

Utgiven 2010
714 sidor

Palme!! Det är mycket Palme nu. Maud Nycander och Kristina Lindströms med rätta hyllade dokumentärfilm har setts av över 200 000 besökare på bio plus alla vi som såg den på tv. Den har satt Palme på kartan igen. Filmen fick mig att plocka ned Berggrens biografi från bokhyllan. Jag är nu mycket glad över att ha läst den.

Det är bara att konstatera att det är en fullkomligt magnifik bok! Det är en historia om det moderna Sveriges framväxt, om välfärdsstatens utveckling och begynnande nedgång med en central aktör i mitten. De 700 sidorna flyter fram som en bred flod. Berggren är kunnig, mycket påläst, skriver med en känslig penna så orden smidigt flyter fram över sidorna. Jag skulle nästan kunna säga att det är en roman om det moderna Sverige, så stor är Berggrens förmåga att gestalta berättelsen om Palme.

Vi får ett helporträtt över människan Palme. Berggren börjar med att teckna linjen bakåt till Palmes far- och morföräldrar, överklass men också kosmopoliter och flyktingar som tagit sig till Sverige för att rädda livhanken. Redan där börjar vi förstå att Palmes utveckling till en person som hyllade solidariteten, med ett mycket starkt internationellt engagemang och som bröt med sin överklassbakgrund. Det var inte ett så stort brott  som man först kan tro.
Palme var inte speciellt intresserad av politik som ung. Att han var en sjusärdeles begåvning upptäcktes tidigt, men hans håg stod till litteraturen och poesin. Hans tävlingsinstinkt förde honom till idrotten där han för att kompensera sin litenhet tränade hårt ffa under åren på internatskolan.
Tiden i USA som utbytesstudent hade stark påverkan på  honom och det var en förändrad mer medveten ung man som kom tillbaka i Sverige.

Palme mer eller mindre gled in i politiken genom sitt engagemang i den internationella studentrörelsen. Det var snarare åt det akademiska hållet som Palmes färdriktning pekade, att bli forskare och professor.
Han kom i kontakt med Erlander som blev en ställföreträdande pappa. Palmes far hade avlidit tidigt. Erlander blev också snabbt beroende av sin påläste, mycket språkkunnige, Palme talade flera språk flytande, och snabbtänkte adept. Detta ledde till att Palme rekordung blev minister. När Erlander sedan avgick så var Palme det enda valet även om han var en udda fågel inom partiet.

Boken är ingen hyllning till Palme. Berggren visar oss en komplicerad människa, intellektuellt briljant, men ibland för briljant för ditt eget bästa. Palme var en mycket extrovert politiker men samtidigt mycket privat. Det var få som kände honom. Han omgav sig av en inre kretsbesående dels av Lisbeth och 3 barn men också några kolleger och vänner som  Anders Ferm, Carl Lidbom, Harry Schein m.fl., men förutom dem så var det få kom honom nära.

Han älskade striden, ibland för mycket .Torbjörn Fälldin, den intelligente centerledaren, kunde läsa sin motståndare. Han drog ned på tempot, blev mer vanlig och fick Palme att framstå som arrogant. Men Palme kunde inte vika sig i en strid!
Han var en karriärist men han kämpade inte bara för sig själv utan han trodde genuint på framsteget och förändringen. Samhället skulle var starkt så att individen kunde få vara fri och oberoende.  Att den starka staten ibland kunde få motsatt effekt var något som Palme ibland inte kunde se.

I hans utvecklingsoptimism fanns en stor tilltro till tekniken, Palme var en varm förespråkare av kärnkraften men då motståndet inom partiet var så stort så fick han backa. Det resulterade i att man fick tre alternativ i kärnkraftsvalet, ja nej eller mittemellan  där socialdemokraterna stod för det sista. Här kan du läsa mer om kärnkraftsomröstningen.

Vad som jag nu har svårt att förstå, men samtidigt minns, var det närmast patologiska Palmehat som fanns i del kretsar. Det kanske berodde på att många tyckte att han svikit sin borglighet, han borde vara en av oss och så blev han socialist. 70-talet var ju också mycket mer politiserat med starka motsättningar i politiken. Idag slåss ju alla om den lilla mittfåran.

Palmes stora internationella engagemang var av stor betydelse för Sveriges på många sätt framträden position i världen i fredsfrågor. Men Berggren visar också att då vissa politiska ställningstagande som förvisso krävde stort politiskt mod, tex protesterna mot bombningarna i Hanoi,  var enklare att förstå, Men den internationella politiken komplicerades allt mer och det var inte lika solklart vilken sida man skulle stå på vilket gjorde att Palmes internationella engagemang mot slutet blev allt mer ifrågasatt. Dock för Palme var det internationella och nationella en helhet. Solidariteten var inte nationell utan internationell..

Många saknar idag Palme och det hans stod för, men Palme hade inte trivts idag eller så hade han fått stöpa om sig rejält. Palme var en skapare och ett barn av välfärdssverige, men med sin framtidstro, sin tro på den tekniska utvecklingen och med möjligheten att förändra samhället med stora kostsamma reformer. I dagens politiska landskap skulle han vara en främmande fågel.

Det är mycket 70-tal nu. Det har gått tillräckligt lång tid för att vi skall kunna se på det med nostalgiskt skimmer, den generationen är nu romanförfattare filmregissörer m.m. och  vill berätta om den tiden När jag tänker tillbaka så brukar ag skämtsamt säga att fanns mest prominenta män i Sverige Palme, kungen och Pehr Gyllenhammar Det sista kanske beror på att jag är göteborgare. Men i ett helt annat medielandskap så var utrymmet trängre.

Det är ingen helgonbiografi Berggren, som är verksam på liberala DN, skrivit utan en mycket sammansatt porträtt av en sammansatt människa. Jag kan redan nu säga att jag läst av de bästa böckerna jag kommer läsa under 2013. Att denna fantastiska bok inte ens nominerades till Augustpriset 2010 måste är inget gott betyg till den juryn. Någon form av kollektiv blackout? Det kritiserades också mycket hårt.

Man skulle kunna tro att jag efter denna tegelsten skulle var mätt på Palme, men det är kanske det bästa betyget att jag är sugen på läsa mer om denna helt unika politiker i Sveriges moderna i historia.

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ – MEMOARER/HISTORIA

ett-kort-uppehallGöran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers Förlag.
Vinnare av Augustpriset 2012.

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte, Men en storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimme Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman  Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som  Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när men set det mest onormala, tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, och hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje där han får jobb på Scania och stannar. Efter par år senare så lycka Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, ta sig till Sverige genom lögn och tur ta sig till Sverige. Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn, de arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp, hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske?  Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!? Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint potträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra värdskriget, när det gamla skulle ut och det nya in, när välfärdstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION – HISTORIA

Att kategorisera Macfarlanes bok som historia är en förenkling. Det en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. För denna underbara bok fick Macfarlane Guardian Frist Book Award och några priser till.

Macfarlane är en engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskiver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft. Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten. Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets ”The Sacred Theory of Earth” och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geolgin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Men det är också många som dör!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, och då inte bara för att kolonisera den utan även för att ingen del av världen skulle vara en vit fläck, blev som en drog för vissa personer som var beredd att offra allt för att bestiga ett berg.
Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser ofta spännande eller rörande om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Detta är den första av tre böcker i en löst sammansatt trilogi som Macfarlane skrivit om människors förhållande till landskapet och naturen. Jag ser fram emot att läsa de följande två.

Här kan du läsa mer om Macfarlane.
Här kan du se en mycket intressant föreläsning av Macfarlane ”Landscape and the human heart”.

Robert Macfarlane:
Mountains of the mind, A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES – MEMOARER/HISTORIA

 

Edmund De Waal:
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor

I den utmärkta engelska tidskriften Intelligent Life”(länk till artikeln) läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga  så börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.

Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra värdskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Proust ”På spaning efter den tid som flytt” en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet så var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare. Resan går från Paris till Wien dit de flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia så tecknar han en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig.  Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet. Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.
Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa dela i boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Dock det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike så det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.
Den kom nyligen ut på svenska.

De Waal fick 2010 Costa Biography Award och blev utsedd till årets författare vid 2010 Galaxy National Award.

Här kan du se en intervju med De Waal.
Edmund de Waals hemsida

 

 

FOLKE SCHIMANSKI: BERLIN – EN STADS HISTORIA – HISTORIA

Förberedelserna för min påskresa till Berlin avspeglar sig åter i läsningen. Jag letade efter en bok om Berlins historia och fann denna volym av Folke Schimanski. Författaren har en tysk far och en svensk mor, född i Berlin och kom hit med de vita bussarna. Har ett långt förflutet som journalist och skriver bla i Populär historia.

 Schimanski börjar verkligen från början långt tillbaka i historiens gryning och sveper sedan på nästan 400 sidor fram till nutiden.

Han är påläst och kunnig. Boken flödar av namn, händelser och årtal. Jag grep mig an boken med viss entusiasm men allt eftersom jag läste falnade den. Och skall sanningen fram så skummande jag andra halvan av boken. Jag blev helt enkelt uttråkav.

 Schimanski kan sitt ämne inte tu tal om det, men det är som att läsa en artikel i populärhistorisk tidskrift. Ganska schematiskt och ytligt och utan någon större språklig finess. Rakt på sak helt enkelt. Analyserna när de kommer känns ganska enkla. Det märks att det är en journalist och inte en historiker som skrivit. Jag saknar detta som gör att texten och tanken lyfter. Att ta in materialet och förädla det till något större. Nu blir det ett pålast redovisande, mycket kunnigt, inte tu tal om det, men inte mer.

Därför vill jag inte avråda någon framtida Berlin resenär från att läsa lite i den Det kanske är en bok som passar dig men inte mig.

 

Folke Schimanski:
Berlin – en stads historia
Utgiven: 2010
380 sidor

CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR

Carl Johan Vallgren:
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor

På väg ned på min första Berlinresa i oktober 2004 med min då 15-åriga systerdotter så var Vallgrens bok min reslektyr. Jag minns att jag häpnade över hur fort tiden gått.  Jag läste om det som var så aktuellt under 70-talet, som dominerade nyhetssändningarna under en del av mina tonår, den tyska terrorismen signerad Baader-Meinhofligan. Jag läste om tiden före murens fall och den fascinerade historien om hur ett misstag gjorde att slussarna till slut öppnades och östtyskarna kunde välla in i Västtyskland. Hela tiden tänkte jag hur detta för systerdottern måste låta som något mycket abstrakt, som historia som låg långt tillbaka i tiden. Och det vara bara några få år tillbaka i tiden.

Jag kan villigt erkänna att jag inte minns mycket av min första läsning. Om några veckor bär det av till Berlin igen och jag köpte den reviderade och uppdaterade utgåvan.

Boken består av ett antal essäer med nedslag i stadens historia under 1800-1900-talet ofta med litterära personligheter som ingång. Vi läser om Döblin och hans berömda roman Berlin-Alexanderplatz, om den för mig okända östtyska författarstorheten Anna Seghers och hennes hårdnackade försvar för DDR, Arnolt Bronnen, en synnerligen opportunistisk teaterman under andra världskriget, Albert Speer och hans vansinniga byggprojekt under Hitlers megalomana ledning m.m.

Insprängt mellan essäerna så tar turistguiden Vallgren med oss på vandringar runt i olika delar av staden och pekar ut många sevärdheter.

Boken är skriven med en lätt hand och elegans. Styrkan i denna fina bok är att genom dessa små nedslag i historien så lyckas han förmedla en spännande och mångfacetterad bild av denna miljonstad.

Rekommenderas framtida Berlinresenärer!

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER…. – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN – HISTORIA

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar ju besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men” kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.
Själv var jag en anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och Auberon Waugh och andra skönandar till politiker som nazisten Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Dock något som slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes – sekreterare i National trust. Avsnitten om Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, Oswald Mosley och Gorge Orwell fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans  romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen  från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar plus några av de övriga 7 romanerna han skrev. Men det var länge sedan runt 1980-1983 så jag har inte så mycket kvar av det. Jag måste dock erkänna att jag läst lite till och från för att se vad det egentligen var som fångade mig och då har det känts lite överarbetat.

Och Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare
En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor och företeelser.  Bla skrev författaren A. N.Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang. Detta har gjort mig sugen på att ta tag i Powell igen. Vi får se när det blir.

Tillbaka till Hakelius . Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen.  Jag kan dock inte rekommendera att läsa den så fort som jag gjorde. Det blir för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.  Jag kommer att återvända till dem och läsa dem en och en lite då och då. Och kanske omvärdera några av essäerna. För med lite besinning bör nog  detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

Johan Hakelius: Döda Vita Män
Utgiven 2009
420 sidor

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN? – HISTORIA

Under 2010 så läste jag mer historia än jag vanligt.  Det betyder egentligen inte så mycket då det är mycket långt mellan de historiska fackböckerna. Jag uppskattar dem, men ofta så kommer en skönlitterär bok emellan.
I detta fall blev det nästan löjligt då jag började på den i november, men ett antal resor och vår nya bokcirkel gjorde att annan läsning kom emellan.
Det betyder inte att det var en dålig bok, absolut inte. Lars-Olof Larsson, som är en av Sveriges största kännare av denna period, har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas liv och politiska gärning. Han sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade  liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpoltiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste  genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter. Han inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande avbild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett portätt av en maktmänniska per excellence.
Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

Lars-Olof Larsson:
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann

Utgiven 2002
380 sidor

PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN – ESSÄER/HISTORIA

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. När Englund slog igenom med Poltava och fick Augustpris med Ofredsår, så var mitt intresse för att läsa histora inte stort. Vilken miss. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet. Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intresseanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt. 
Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets strdsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuela insatsen inte längre spelade så stor roll. Detta var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitktur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedien kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intresseanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer.
Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.  Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var ”Spåren av kungens män” av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

Peter Englund: Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.

STURE LINNÈR: SICILIEN STRÖVTÅG I TIDEN OCH RUMMET – HISTORIA

Sture Linner (1917-2010)
Sicilien – Strövtåg i tiden och rummet
Utgiven 1991, 350 sidor.

Inför sommarens resa till Sicilen och Trapani så ville jag bekanta mig något med ön. Att ha Sture Linnér som ciceron på denna ö är inte det sämsta. Han kombinerar en enorm lärdom med en lätthet i det litterära handlaget och en varm humor. Att läsa honom är som att komma i kontakt med en gammal typ av akademiker som jag undrar om de finns kvar. Djup lärdom, humanism och renässensmänniskans utblick.
Med säker hand för han oss igenom Siciliens mycket komplicerade historia från 750 f.Kr och framåt. Sicilien ligger ju mitt medelhavet och varit i korselden många gånger. Greker, araber, normander mfl har satt sin tydliga prägel på denna ö. Själv fanns jag stort intresse i de kapitel som handlade om normandernas period mellan 1072-1282 som var en kulturell guldålder på ön då mycken fin byggnadskonst skapades.

Linnèr blandar de stora svepande historiska skildringar med nedslag vid vissa historiska intressanta tempel och byggnader som Seghesta, Selinute, Katedralerna i Cefalu och Palermo m.m. Man inte kan bli annat än imponerad av hans kunskaper i historia, konst och religion
Insprängd i texten finns dikter av den sicilianske nobelpristagaren Qusimodo, vår egen Anders Österling m.fl som bidra till att ge en bild av Sicilien och hur vi uppfattat och vissa fall romantiserat denna ö vars historia till stor del är mycket brutal.

När vi närmar oss modern tid så bli Linnér mindre intressant och det är ju inte där hans styrka ligger. Detta förringar inte på något sätt denna fina bok som gav mig stor läsglädje.