TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Ian Rankin (1960-)
När mörkret faller
”Set in Darkness”
Utgiven 2000
På svenska 2002
Översättning. Mark Beal
446 sidor
Bokförlaget Forum

När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes.
Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen var inga problem. Rankin skriver så att det är bara att åka med.

I romanen tvinnar Rankin samman mordet av en Labourpolitiker, som kommer från en av Edinburghs mest prominenta familjer, fyndet av ett lik som varit begravt i över 20 år, och en luffare som tar livet av sig men visar sig ha en förmögenhet på 40 000 pund. Vi dras in i ett nät av politiska och kriminella intriger där någon försöker göra stora pengar på markspekulationer. Skottland skall få sitt egna parlament och entreprenörerna slåss om kontrakten.

Till skillnad från de tre första läste jag denna med stort nöje. Rankin är nu rutinerad och bygger upp en komplicerad intrig på ett snygg sätt. Han skriver en läsvärd prosa. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande. Miljöbeskrivningarna atmosfärrika. Det blev som med goda deckare svårt att lägga ifrån sig boken. Visst klichéerna ligger nära ibland. De är svåra att undvika men jag tycker han rundar dem.

Romanen är inte perfekt. Slutet blir kanske något konstruerat och han hade kunnat ta bort ett av spåren som inte tillförde något. Men det är verkligen inte hela världen. En underhållande stund i läsfåtöljen blev det.

Och jag blir sugen på mer Rankin, mer sugen än tidigare. Och bättre betyg kan han inte få.

Här kan du läsa om de andra Rebus-böckerna jag skrivit om
Rankin, Ian: Knots and Crosses (Rebus 1)
Rankin, Ian: Hide and seek (Rebus 2)
Rankin, Ian: Tooth and Nail (Rebus 3)

NOBELPRISET 1981 – ELIAS CANETTI: DEN RÄDDADE TUNGAN

Elias Canetti (1905-1994)
Den räddade tungan –
Historien om en ungdom
”Die gerettete Zunge –
Geschichte einer Jugend”
Utgiven 1977
På svenska 1979
Översättning: Hans Levander
379 sidor
Forum

I slutet av 70-talet lärde jag känna en person som kom att inspirera mig mycket. Jag var en ung bokmal och mina kamrater var mest intresserade av att spela rock  Böcker läste de men inte med det stora intresse som jag själv hade.
Min far inspirerade mig genom att vara en stor läsare men han var egentligen inte en intellektuellt lagd person utan mer än som samlade på fakta. Han älskade historia och arkeologi. Han ville hellre berätta historier än att diskutera.

På gymnasiet hade jag en omtyckt engelsklärare och klassföreståndare Solveig Walfridson. Henne stora kärlek var det franska och Patrick Modiano hennes stora favorit. Tack vare Solveig läste jag hans roman Villa Triste redan 1980.
I samband med vår klassresa till Paris våren 1980 lärde jag känna hennes man Bo. I min ungdomliga inskränkthet trodde jag inte ingenjörer kunde vara litterärt intresserade men den gode Bosse var en passionerad läsare.
Jag minns att vi hade många roliga pratstunder. Bosse måste dragit på munnen åt den unga pratkvarn som jag var på den tiden. Jag minns hans milda småländska, hans varma kluriga leende och hans pliriga blick fylld av humor. Bosse var en generös och djupt intellektuell person som gärna diskuterade. Jag uppskattade det oerhört.

Det var Bosse som tipsade mig om Elias Canetti som ingen visste vem det var på den tiden. Jag läste hans enda roman Förbländningen och den föll mig i smaken. Sedan läste jag sommaren 1980 Den räddade tungan på tyska. Fråga mig inte hur det gick till och hur mycket jag egentligen förstod. Jag är själv förvånad.

1981 fick Canetti helt oväntat Nobelpriset. Det var en verklig ”dark horse” trots att han fått några fina utmärkelser tidigare. Min far berättade stolt att han imponerat på en docent i tyska, som inte alls kände till Canetti, att hans son läst honom.

Det var som sagt oväntat och tittar man på hans produktion så blir förvåningen inte mindre. En roman i sin ungdom, några dramer, en stor socialpsykologisk studie, Massa och makt, som vad jag förstår inte har något tyngre renommé i den branschen, några samlingar av aforismer, några essäer, en reseskildring och en serie memoarer som anses vara hans främst verk. De senare läste jag i tonåren med stor behållning. Mycket finns inte på svenska.

Jag har länge tänkt att återknyta kontakten med Canetti för att se vad det egentligen var jag tyckte så mycket om och helt plötsligt satt jag med boken i handen och började läsa.
Det är en märklig bok som skildrar ett mycket särpräglat liv och en mycket särpräglad personlighet.

Elias Canetti föddes 1905 i Ruse i nuvarande Bulgarien. Han är sefardisk jude och hans modersmål var den spanska dialekten ladino som kommuniteten lyckas behålla trots folkvandringarna. Hans fars rötter var från ottomanska riket och modern var från en av de mest framstående sefardiska familjerna i Bulgarien.

Släkten Canetti var mycket framgångsrika affärsmän, men Elias pappa älskade teater och musiken. Han drömde om att bli violinist men hans far avskydde det.
Elias mor var en stor älskare av teaterkonsten ffa Shakespeare. Legendariska Burgtheater i Wien var hennes paradis. Hon kunde prata i timmar om olika uppsättningar och pjäser. Senare i livet upptäckte hon och blev helt besatt av Strindberg.

I ett försök att bryta sig loss flyttar familjen, Elias har 2 yngre bröder, till Manchester 1911. Men katastrofen inträffar då fadern dör 1912. Då det är en släkt utan ekonomiska problem stannar de kvar. Elias lär sig engelska i skolan, samtidigt som hans mammas mycket brutala undervisning i tyska förbereder hon för det kommande livet i Schweiz och Österrike

Under boken får vi följa honom från 1905 till 1921 Under perioden flyttar familjen vidare från Manchester till Wien och Zürich. Boken avslutar med att hans mor rycker honom från han älskade Zürich för att flytta till Frankfurt. Det är en i sanning en kosmopolitisk uppväxt. Även om boken mest snurrar kring det lilla livet så passerar ett svunnet Europa förbi.

Canetti har ett fullkomligt enastående minne. Boken är fylld av färgstarka miljöer, händelser och människor. Men det nav som allt cirklar kring är relationen, den symbiotiska relationen, mellan den oerhört begåvade mamman och den lika begåvade sonen. En allt annat än okomplicerad men fascinerande relation. Även när deras vägar skiljs då modern bor på pensionat, för att kurera olika själstillstånd, är hon det centrum kring vilken hans värld snurrar.

Vi får även vara med om när Canetti första upplevelser av det som kom att bli hans ämne, massans fruktansvärda makt.

Canetti var intellektuellt brådmogen Vid 11 års ålder har han tillsammans med mamma redan läst alla Shakespeare dramer. Hans aptit för all kunskap är gigantisk: litteratur, naturkunskap, upptäcktsfärder, mytologi och historia. Inte är honom främmande. Dock bestämmer hans sig tidigt för att bli diktare. Konsten är för Elias det enda som egentligen betyder något.

Canetti framställer sig inte i den bästa av dagar. Han berättar om sin otroliga svartsjuka mot alla män som försöker uppvakta hans mor. En svartsjuka som är nästan patologisk.

Att Canetti har ett komplicerat förhållande till kvinnor har framkommit senare, detta trots att Canetti är känd för att vara notoriskt hemlighetsfull. Han hade en relation med författaren och filosofen Iris Murdoch. Hon dedikerade sin andra roman The flight from the enchanter till honom. Hans kraftfulla personlighet var väl känd.
Hans fru Veza kände till tydligen till deras relation och fick tolerera den. Iris Murdochs man litteraturforskaren John Bayley var naturligtvis ingen större fan av Canetti och kallade honom “the god-monster from Hampstead”.

En bra författare behöver dock inte vara en bra människa. Detta skall inte förringa denna fina läsupplevelse som väl skildrar ett fascinerande intellekts tillblivelse i början av seklet. .

Jag antar att Canetti inte läses av många idag. Nu kommer Modernista snart att ge ut Förbländingen igen. Det kanske är dags att återupptäcka honom.
https://www.adlibris.com/se/bok/forblandningen-9789177815013

Den räddade tungan hittar du på bibliotek och Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?g=0&c=0&q=&qa=ELIAS+CANETTI&qt=Den+r%C3%A4ddade+tungan+-+historien+om+en+ungdom&qi=&qs=&f=1&fi=&fd=&_s=created_at&_d=desc

/reviderad 210811

canetti2_360x450

Elias Canetti 1905-1994

EN ITALIENSK FAVORIT – GIANRICO CAROFIGLIO: SKÄLIG MISSTANKE

Gianrico Carofiglio (1961-)
Skälig misstanke
”Ragionevoli dubbi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2006
På svenska 2012
280 sidor
Forum

Nu har jag tillbringat helgen i sällskap av favoriten Guido Guerrieri. Det tar inte lång tid att läsa Gianrico Carofiglios fina deckare om försvarsadvokaten Guerrieri som jag bara blir mer och mer förtjust i. Detta är den tredje i serien av hittills fem.

I denna roman får Guerrieri i uppdrag att försvara Fabio Paolicelli som åkt fast efter att ha blivit påkommen med 40 kilo kokain i sin bli på vägen hem från en familjesemester i Montenegro. Paolicelli hävdar att han är oskyldig.

När Guerrieri möter Fabio känner han ingen honom som ledaren för det fascistgäng som misshandlade honom som ung och som han velat hämnas på sedan dess. Guerrieri har lust att låta honom ruttna bort i fängelset. Men när han träffar Fabios fru så blir han mycket betagen och hans längtan efter henne sätter hans ungkarlsliv i en dyster relief. Kan han vara en bra försvarsadvokat till en person som han vill hämnas på och vars fru han vill ha?

Som vanligt när man läser Carofiglio är det egentligen inte brottet som står i centrum. Dock i denna bok är det riktigt spännande, klart mer spännande än i Med slutna ögon.
Den stora behållningen är som vanligt att få följa med Guerreri när han på ensamma nattvandringar i ett skimrande suggestivt Bari funderar på livet och kärleken. Försvarsadvokaten med författardrömmar. Här nämns storheter som Joyce, Musil och Eluard. Men inte påklistrat. Jag kan tänka mig att Guerrieris passion för den stora litteraturen är författarens egen, den som gjorde att han lämnade juridiken för litteraturen.

Jag vill inte upprepa vad jag tidigare skrivit om hans romankonst. Om du är intresserad kan du läsa vad jag skrev om de två föregående På sannolika skäl och Med slutna ögon.

Tyvärr sålde hans fina deckare för dåligt så detta blev den sista i serie som översattes.

/reviderad 210811

Bari. En stad på 300 000 invånare i Apulien

ÅTER I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: MED SLUTNA ÖGON

Gianrico Carofiglio (1961-)
Med slutna ögon
”Ad occhi chiusi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2003
På svenska 2011
216 sidor
Forum

Häromdagen tillbringade jag en kväll med Guido Guerrieri igen. Längre tid tog det inte att läsa den andra boken i serien om advokaten i Bari, skriven av den hyllade Gianrico Carofiglio, som tidigare arbetat som maffiaåklagaren. Bari, för den som inte känner till det, är huvudort i regionen Puglia, långt ned i södra Italien. Den första, På sannolika skäl, tyckte jag mycket om. Det gjorde jag även om denna.

Denna gång hamnar Guerrieri i en rättegång där han skall försvara en kvinna som blivit brutalt misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Det är inte okomplicerat då denne visar sig vara son till en höjdare inom rättsväsendet. Mao ett karriärmässigt självmord för Guerrieri.
Detta är ett ämne som kanske kan vara mer tabu i Italien? Även om det är förfärligt det som beskrivs, blir man lite förvånad över att Guerrieri förvåning av det han får se.

Det var trots det trevligt att återse advokaten och återigen flyttas till södra Italien. Men även denna bok, som jag tror vann ett pris i Tyskland, är lite av en anti-deckare. Det är som om Carofiglio tar historien om de olika brotten som en ursäkt för att få skriva om hur det är att vara en man i 40-års åldern, på ytan framgångsrik, men fylld av tvivel och existentiella funderingar, lite av en hobbyfilosof som gärna läser kvalificerad litteratur och lyssnar på musik. Carofiglio skriver om det på ett sådant sätt att det inte blir klyschigt, vilket det relativt ofta är i deckargenren. Ibland kan jag i och för sig tycka att psykologin är lite tillyxad, men andra gånger går det rätt in och griper tag.

Det är i grunden stillsamma böcker som sävligt flyter fram. När boken får ett mer traditionellt slut med en våldsam uppgörelse kändes det nästan lite trist för jag uppskattar den stilla lunken. Carofiglio är bra på dialog och på att bygga upp stämningar. Ja, välskrivet helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa vidare om Guerrieri.

På svenska finns även den tredje boken i serier, Skälig misstanke. Sedan gav förlaget tyvärr upp. Carofiglio har skrivit ytterligare två böcker. De finns som tur är i engelsk översättning.
Den senaste A fine line är nominerad till årets Crime Writers Award.

/reviderad 210314

 

MÅSTE DU GÅ? – ANTONIA FRASER: MITT LIV MED HAROLD PINTER

Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju berättade hon att hon alltid, varje dag, skrivit dagbok, men sedan aldrig läst dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idén att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven.

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory-MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett.  På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterärt jestsetliv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning var porträttet av urkraften Pinter. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Frasers skrivande av historiska biografier som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.

Sammanfattningsvis är det mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

/Reviderad 210102

ÅTERBESÖK HOS EN MÄSTARE – ANTONIO LOBO ANTUNES: TÅRKOMMISSIONEN

TårkommAntonio Lobo Antunes (1942-)
Tårkommissionen
”Comissäo des lagrimas”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning: Örjan Sjögren
330 sidor
Forum
Recensionsexemplar

Kan man har en favoritförfattare som man knappast läser några böcker av? Ja, det kan man. Antonio Lobo Antunes är det för mig. Denna ständigt nobelpristippade portugis, som vunnit mängder av priser bl.a. Camoespriset ,som ges till de främsta portugisiskspråkiga författarna, är en sådan. Jag upptäckte honom på mitten av 90-talet via lyriska recensioner i svenska tidningar. 1997 läste jag Tingens Naturliga ordning. Några år senare tegelstenen Fado Alexandrino och ytterligare några år senare hans första De förrådda.
Jag fångades av Antunes musikaliska stil, hans driv och poesin i hans språk. Visst det var svårläst men helt fascinerande. Jag fick vara koncentrerad men hängde ändå med i svängarna när han mitt i en mening kunde byta berättare, tid och rum. Jag har ständigt velat läsa mer men också vetat att det är så krävande. Jag måste ha tiden och engagemanget. Alla som läst William Faulkner eller Claude Simon som jag tycker påminner om honom vet jag talar om. Jobbigt men belöningen är stor. Men också skälet till att jag inte återkommer till honom ofta.

Jag är helt fascinerad över att Forum kontinuerligt ger ut honom, det kan inte var några lättsålda böcker. Det är kanske ett eventuellt Nobelpris som hägrar! På svenska finns tretton av denne mycket produktive författares romaner. Nu senast kom Tårkommissionen som Forum vänligen skickade mig när jag bad dem.

Det var med spänning jag åter gav mig in i hans värld. Alla som vet något om Antunes vet att han är läkare/psykiater och tjänstgjorde nere i Angola när portugiserna var där och krigade. Denna traumatiska upplevelse har påverkat honom och hans författarskap djupt. Tårkommissionen utspelar sig till stor del där.

Romanens berättare Cristina sitter på ett mentalsjukhus och minns. Det är genom hennes fragmentariska ord som vi får oss det lilla som finns av berättelse. Hon var fem år när familjen tvingades lämnade Angola men det har etsats sig fast. Mamman vit dansös/prostituerad och pappan, om han nu är det, en svart präst som blir medlem i terroristmilisen Tårkommissionen som torterar och mördar.

Att tala om handling i denna roman är svårt. Genom de berättelser bilder, fragment som Cristina, mamman eller pappen ger oss ser vi en familj i upplösning, ett land i förödelse, misär, rasism, tortyr och övergrepp. Vi dras ned i en virvelvind av språkliga bilder. Å ena sidan så behöver man läsa långsamt för att inte tappa bort sig helt å andra sidan så finns flödet och drivet i hans språk som gör det är lätt att ryckas med. Detta är verkligen krävande läsning. Jag kände ofta att det snarare var modernistiska dikter jag läste, som ibland var dunkla, ja nästan obegripliga. Och jag blev förvånad var det så här att läsa Antunes?

När jag efter avslutad läsning gick tillbaka till de romaner jag tidigare läst ser jag att stilen är likartad men inte alls lika komprimerad och hetsig. Det fanns något som liknar romanprosa. Det gör det inte i så ofta Tårkommissionen, vilket gjorde att jag till slut tappade den. Det är som Antunes kokat ned sin stil ytterligare, det är svårt att veta vem som pratar, vad som refereras till, även om vissa uttryck och metaforer återkommer. Det kändes som att han i vissa fall kunde byta plats på vissa kapitel och jag hade inte märkt något för det var mer tillstånd som skildrades än att det fanns en berättelse att följa.

Lobo Antunes är en på många sätt gudabenådad författare och språklig trollkonstnär men i den har boken har skruvat åt det ett steg för långt för mig. Vår eminente översättare från portugisiska Örjan Sjögren måste haft ett mycket mastigt pensum med denna bok.

loboantunes_1428338169

Antonio Lobo Antunes

Jag vill dock inte avråda någon från att läsa denne fascinerande författare men kanske inte att börja inte här. Varför inte med den tunna och utmärkta romanen ”De förrådda” och gå vidare om det tycker om det. För här finns mycket att upptäcka.

/Reviderad 200918

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA – JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD

John Steinbeck (1902-1968):
Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor
Forum

”Det här är historien om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom ut 1935 när Steinbeck var 32 år gammal.

Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena berättelsen tokigare än den andra. Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse. Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt.

Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey med en lätt penselföring
Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

/Reviderad 200229