EN VACKER ROMAN OM KÄRLEK OCH VÄNSKAP – SARAH WINMAN: TIN MAN

Sarah Winman (1964-):
Tin Man
208 sidor
Utgiven 2017
Tinder Press

Innan Sarah Winman blev författare arbetade hon som skådespelare och hade en lång karriär inom film och tv. Winman debuterade 2011 med When God was a rabbit som blev en succé både hos läsare och kritiker. Även A Year of Marvellous Ways som kom 2015 blev en succé.
Nu kommer hennes tredje bok Tin Man och det har varit en hel del snack om den redan. Många ser fram emot att läsa henne. Och jag förstår varför efter avslutad läsning.

Tin man är en roman och kärleken och vänskapen mellan Ellis Judd, hans fru Annie och deras vän Michael. Det är svårt att skriva om boken utan att berätta om handlingen. Det vill jag inte göra då jag kommer förstöra mycket för dig som vill läsa den!

Tin man är en bok som är lätt att tycka om, tom att tycka mycket om. Jag drogs in i texten på en gång och hade svårt att sluta läsa. Om jag hade berättat handlingen hade ni kunnat tro att det är så mycket känslor, så mycket sorg och glädje,  i boken att det skulle vara alldeles kladdigt. Men Winman skriver en så vacker, återhållen prosa, ofta i korta uttrycksfulla meningar som håller tillbaka intensiteten. Här smetas det inte på utan det ligger under ytan istället. De korta meningarna gör den det till en bok som är lätt att läsa men utan att vara lättviktig.

Det är ingen rak berättelse utan vi under boken går fram och tillbaka i tiden och pusselbitarna läggs till. Hur hade livet kunde varit om inte om hade funnits.
Boken är väl konstruerad, med trovärdiga personskildringar av såväl huvud- som biroller. Hennes beskrivning av deras kärlek och vänskap är finstämt vacker och sentimental på rätt sätt.
Jag läser nästa bara manliga författare, inte ett medvetet val, men så blir det. Denna bok hade inte många män kunnat skriva. Hennes sätt att beskriva deras relationer och deras känsloliv är inget som jag ofta funnit hos någon manlig författare. Det är imponerade att hon så väl kan gestalta dessa två mäns känslor. Visst, en och annan kliché kan ligga farligt nära ibland, men hon girar undan det.

Winman skriver också mycket visuellt med en fin känsla för platsen både i Oxford och södra Frankrike med alla dess färger. Inte för att jag tror att den egentligen lämpar sig som en film eller tv-serie såg jag ofta mycket klara bilder och scener framför mig.

Tin Man är en mycket väl berättad historia som jag känner kommer ligga kvar i mig. Ett gott tecken är att jag mycket väl kan tänka mig att läsa hennes två föregående böcker.
Jag tror att det är en bok som många läsare kan tycka om! Det gjorde jag!

https://www.adlibris.com/se/bok/tin-man-9780755390953

 

Annonser

DET BÄSTA HON SKRIVIT? – EVA DOLAN: WATCH HER DISAPPEAR

Eva Dolan
Watch her disappear
Utgiven 2017
432 sidor
Harvill Secker

Minnet kan lura mig men frågan är om inte detta är det bästa Eva Dolan har skrivit. Jag har läst hennes tre tidigare deckare som jag fått som recensionsexemplar av Modernista. När jag såg den senaste Watch her disappear på biblioteket insåg jag att jag inte ville vänta på den svenska översättningen. Det är jag mycket glad för. På omslaget finns det mycket positiva omdömen från giganter som Ian Rankin och Denise Mina. De visade sig stämma.

Jag har blivit mer och mer förtjust i hennes böcker. Jag fastande dock inte riktigt lika mycket för den 3:e i serien men nu är hon enligt min mening i toppform igen!

I Watch her disappear har Eva Dolan tagit sig an ett svårt ämne och skriver känsligt, intressant och samtidigt mycket underhållande och mycket spännande! Och tro inte att du behöver läst de föregående. Det finns nästan inget som pekar på handlingen i tidigare böcker. Även om det självfallet är något annat att möta Zigic och Ferreira för fjärde gången.

Som vanligt befinner vi oss i Peterborough i östra England.
En morgon finner man kroppen av en kvinna mördad på ett populärt motionsspår. Det visar sig snart att kvinnan, Corinne, är en man vid namn Colin som sedan ett par år valt att gå ut som kvinna.
Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten blir inkopplade. Samtidigt har ett par andra transvestiter blivit våldtagna och frågan är om det är en seriemördare eller om mordet på Corinne är en engångshändelse. En komplicerad väv börjar spinnas.

Corinne har varit gift och har tre barn. Hans förra fru hatar honom för vad han gjort. Och barnen har valt olika sidor. Nu är fadern mördad så rasar familjen samman allt eftersom utredningen visar på saker i det förflutna.

Förutom att var en mycket skickligt skriven deckare är det också en mycket respektfull och inkännande skildring, av en sub-kultur, av livet som transvestit. Hatet, fördomarna, sorgen, skammen och glädjen som de upplever.
Och beskrivningen av familjens våndor är mycket fängslande och gripande. Det är en ganska lång bok (400 sidor) men Dolan lyckas hålla spänningen vid liv hela vägen ut. Imponerande!

Jag ser redan fram emot nästa bok om Zigic och Ferreira!
Om du tycker om deckare men inte lästa Eva Dolan har du mycket att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om hennes tidigare böcker:
1. Lång väg hem
2. Döda talar inte
3. Efter din död

 

HÖGOKTANIG SPÄNNING AV HÖG KLASS – DESMOND BAGLEY: THE ENEMY

Demond Bagley (1923-1983)
The Enemy
Utgiven 1977
324 sidor
HarperCollins

Efter att ha läst några bra deckare var jag sugen på mer! I den överfyllda bokhyllan stod volymen med två deckare av den nu i Sverige bortglömde Desmond Bagley. Jag tog ju en ”walk down Memory Lane” för ett par år sedan och läste med stort nöje The Tightrope Men. Om jag läser den andra romanen får jag lite mer plats i hyllan, tänkte jag. Det var ett lyckat beslut! Det var länge sedan jag hade så roligt i läsfåtöljen.

Desmond Bagley tillhör, som jag skrev i mitt förra inlägg, generationen med spänningsförfattare som Alistair MacLean och Len Deighton. Storsäljare när jag var liten. Nu läser jag att Bagley, som skrev 16 romaner, var en av väldens mest säljande författare. Och nu förstår jag varför.

Jag fullkomligt njöt av att kastas in i handfast 70-tals action. Bagley skriver oerhört effektivt, skapar mycket intressanta intriger och beskriver miljöer väl. Han är intelligent och mycket påläst.
Det finns ett driv berättelsen och han lyckas hålla spänningen vid liv ända till slutet. Om du vill ha riktigt spännande och välskrivna spionromaner behöver du inte leta längre. The Enemy var ännu bättre än The Tightrope Men.

Han lägger ofta delar eller hela handlingen i andra länder. I The Tightrope Men med var de i Norge och Finland. I The Enemy utspelar sig delvis i Stockholm med omnejd Det var roligt att läsa om bla Gamla stan, hotell i Strängnäs och tåget till Åkers Styckebruk

Eftersom vi alla är barn av vår tid så log jag lite för mig själv när jag nu ser att hans romaner ges ut på nytt. Det är inte bara jag som vill gå tillbkaka .Och nästa generation kan upptäcka honom.
Kommer jag läsa fler Bagley? You bet!

Här kan du läsa vad jag skrev om The Tightrope Men.

KONSTEN ATT VÄLJA EN PÅVE – ROBERT HARRIS: KONKLAVEN

Robert Harris (1957- )
Konklaven
”Conclave”
Utguven 2016
på svenska 2017
Översättning: Svante Skoglund
285 sidor
Bookmark Förlag

En av förra årets läsupplevelser var Robert Harris lysande historiska deckare om Dreyfuss-affären, En Officer och spion, en tegelsten på över 500 sidor som var omöjlig lägga ifrån sig. Mycket skickligt målade han upp tiden, fångade ett antal intressanta karaktärer och bar sin stora kunskap om ämnet med lätt hand.
Nu är Harris tillbaka med Konklaven. Det var med stor glädje jag tog emot recensionsexemplaret från Bookmark. Konklaven har fått överlag mycket goda recensioner i engelskspråkig press. Det är en tät thriller som skildrar en konklav där 120 kardinaler skall utse den nye påven. Hela romanen utspelar sig i Vatikanen och under 72 timmar.
Robert Harris har kallats den politiska thrillerns mästare. Han har en lång karriär bakom sig journalist och tv-reporter. Efter ett par fackböcker började han skriva historiska thrillers som alla blivit bästsäljare. Han intresse är att skilda de politiska spelen, maktens män och deras intriger.

Kardinal Lomelli, som har fått uppdraget att leda konklaven, kämpar både med sin egen tro och motsättningarna mellan de olika kandidaterna. Den karismatiske kanadensaren Tremblay, den mycket konservative Tedesco och afrikanen Ademyo som om han valdes skulle bli den första svarte biskopen, men som har mycket kontroversiella åsikter om homosexualitet. Valet har djup påverkan på vilken väg kyrkan kommer gå. Åt det konservativa eller mot en mer öppen kyrka.
Vem skall få 2/3 majoriteten och bli påve? När skall världen få se den vita röken som visar att påven är vald. Om det tar för lång tid visar det på att det finns en splittring inom kyrkan vilket vore en katastrof. Kyrkan måste stå stark och enad. För de som kan katolska kyrkan finns det säkert likheter med verkliga personer i lätt förklädnad.

Vi får följa omröstningarna, intrigerna och spelen mellan dem när de olika aktörerna raggar röster och blidkar motståndare. Lomelli får intressant och farlig information som tvingar honom att agera och gå över gränsen för det tillåtna. Är det så att han själv egentligen vill bli påve?

Efter avslutad läsning måste jag tyvärr konstatera denna läsare föll inte i farstun för Konklaven. Jag blev inte fångad av personerna och deras maktspel. De borde vara mer spännande men jag kunde inte riktigt engagera mig i dem. De hemligheter som uppdagade var inte heller något som tillförde romanen en krydda. Synd då jag tycker mycket om politiska thrillers både i bok och på vita duken
För mig blev boken stundom intressant då jag lärde mig en del om katolicismen och om ett påveval men tyvärr blev  passagerna där Harris skall ge oss bakgrundsinformation lite platta och mer redovisande.

Konklaven är dock generellt välskriven och gott stycke hantverk, men den fångade mig bara inte på riktigt.
Det var synd men jag ser fram emot att läsa mer av Robert Harris. Vad jag förstår är Fatherland en modern klassiker i deckargenren.

Förövrigt är det en roman av Harris som är förlaga till Polanskis film The Ghost writer som jag tyckte väldigt mycket om. Polanski är visst på väg att filmatisera En Officer och spion. Något att se fram emot.

MÅSTE DU GÅ? : MITT LIV MED HAROLD PINTER

Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju som jag såg på Youtube berättar hon att hon alltid varje dag skrivit dagbok, men sedan aldrig läser dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idéen att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven. (https://www.youtube.com/watch?v=xzR5rLRgx3M)

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett.  På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum men på den tiden fanns inte sociala medier så med dagens mått var det nog ganska lugnt, Men trots det påfrestande.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterär jestset-liv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Det var ju anglofilen i mig som fick mig att köpa boken på rea för många år sedan. Antonias faster är författaren Violet Powell, gift med den i Sverige okände Anthony Powell (1905-1980), vars hyllade romansvit på 12 romaner A dance to the music of time,1951-1975, jag nog är en de få svenskar om läst. En ungdomsförsyndelse!

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning förutom att det trots allt var lite intressant att blicka in i ett detta jetsetliv, var att förstå vilken urkraft Pinter var. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Fraser biografiskrivande som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.
Sammanfattnignsvis är mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

ZIGIC OCH FERREIRA ÄR TILLBAKA! – EVA DOLAN: EFTER DIN DÖD

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0Eva Dolan
Efter din död
”After you die”
Utgiven 2016
på svenska 2017
399 sidor
Modernista

Efter din död är den tredje fristående deckaren i den utmärkta serien om poliserna Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough som Modernista ger ut i fin översättning av Carla Wiberg.

Fallet som utreds denna gång skiljer sig från de förra. Det är ingen gästarbetare och invandrare som råkat illa ut när han eller hon försöker överleva ett liv på botten av  samhället. Nu utspelar sig handlingen i en liten välmående by utanför Peterborough. De mördade är Holly, en egensinnig och stark tonåring som blivit rullstolsbunden efter en klättringsolycka, och hennes frånskilda mor, Dawn. Anledningen till att hatbrottsenheten kopplats in är att Dawn har tidigare blivit hotad och anmält det.
Zigic och Ferreira börjar nysta och trådarna i den lilla byn visar sig spinna en intrikat väv. De riskerar att utredningen skall tas i från dem och kopplas till en vanlig mordutredning vilket de kämpar med näbbar och klor mot. Det blir inte mindre komplicerat när en tonårig pojke, placerad av det sociala hos en av Dawns och Hollys vänner, flyr byn. Han visar sig kunna vara ett viktigt vittne. När Zigic och Ferreira vill få mer information av sin kolleger läggs locket på från högre ort!

Som vanligt har Dolan skrivit en bladvändare med väl beskrivna karaktärer och miljöer. Zigic och Ferreira är två sympatiska huvudpersoner vars öden jag gärna delar. Förutom själva deckarintrigen finns i boken också en diskussion om det svåra ämnet dödshjälp. Men boken skiljer sig från de föregående. Den är mer av ett kammarspel med några få inblandade och inte den bredare duk hon brukar måla fram där samhällsproblemen gestaltas. Då jag är mer förtjust i den typen av deckare uppskattar jag inte Efter din död lika mycket som de tidigare.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Dolan är en utmärkt deckarförfattare. Och jag hade nog inte haft denna invändning om jag läst de tidigare två! Det går att läsa denna som en fristående del. Hon bara antyder lite av vad som hänt i det mycket dramatiska slutet av Döda talar inte.

Du kan börja med denna men jag rekommenderar att du följer Zigic och Ferreira från början med boken Lång väg hem. Du kommer inte ångra dig. Nyligen kom den fjärde boken Tell no tales, ut. Den ser jag fram emot.

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrev om Lång väg hem
och  Döda talar inte.

ETT SKRÄMMANDE PORTRÄTT AV EN MAFFIASTAT – LUKE HARDING: A VERY EXPENSIVE POISON: THE DEFINITIVE STORY OF THE MURDER OF LITVINENKO AND RUSSIA’S WAR WITH THE WEST

a-veryLuke Harding :
A Very Expensive Poison: The Definitive Story Of The Murder Of Litvinenko And Russia’s War With The West
Utgiven 2016
432 sidor
Guardian Faber Publishing

Luke Harding är en engelsk journalist och rysslandskännare som skriver i The Guardian. Han har tidigare publicerat en bok Mafia State om sina år som korrespondent i Moskva, som slutade med att han blev utsparkad, och om Edward Snowdon. Han ägnar sig mycket åt grävande journalistik, om jag förstår det rätt. Harding var en av de journalister som var med i avslöjandet Panama-papperna.

Harding berättar historien om det upprörande mordet på Alexander Litvinenko 2006 utfört av två ganska klantiga spioner, Andrei Lugovoi och Dmitri Kovtun. De lyckades inte på första försöket. Det extremt giftiga gift de använde, polonium, lämnade spår efter sig över allt de var. Därför när läkare och polis tillslut insåg vad det var som dödade Litvinenko kunde säkerhetstjänsten lätt följa i deras spår. Att det tog tid för läkarna att förstå var det var beror på att polonium är oerhört ovanligt. Det finns egentligen bara en fabrik i världen som kan tillverka det. Den ligger i Ryssland. Det i kombination med att två vanliga medborgare haft tillgång till ett av de farligaste radioaktiva ämnen som finns pekade bara åt ett håll… Vladimir Putin!

Litvinenko, som bodde i London sedan många år, trodde han var säker där och kunde bedriva regimkritik, men Putins långa arm nådde ända dit. Putin och Litvinenko var dödsfiender sedan Litvinenko försökt få Putin att göra något åt korruptionen inom säkerhetstjänsten FSB. Denna KGB: s arvtagare har blivit som ett rike i riket men inte med en socialistisk utopi som drivkraft utan egen vinning och rikedom. Putin kommer från den världen och är väl insyltad.

Harding målar upp en stat som leds av ledning helt inriktad på att berika sig själv. När nomenklaturan under tidigare ledare hade det bra eller mycket bra så har dagens makthavare det ofantligt mycket bättre med enorma rikedomar och fastigheter utomlands. Jag har för mig att snittinkomsten i Ryssland är lägre än i Indien!

I Hardings bok beskriver han bakgrunden till konflikten, själva mordet och den långa polisundersökning som till slut ledde till att det gjordes en utredning av en tung engelsk jurist Sir Robert Owen. Owen kom fram till att det med mycket stor sannolikhet var Putin som lång bakom mordet. Hans rättframma utredningsresultat gjorde många häpna och fick dem att hoppas på politiska konsekvenser.

Blev det några? Nej David Cameron och Teresa May som då var justitieminister var mer intresserade av att inte stöta sig med ryssarna. Cameron var orolig för att Storbritannien blivit mer insulärt och tappat betydelse i Europa. De behövde de ryska pengarna. Frågan är om man i en historisk backspegel inte kommer ångra att man stampade ned foten mot Putin med tanke på vad som hänt sedan dess.
Förutom mordet på Litvinenko får även när besläktade fall med personer som röjts ut vägen utomlands då Putin funnit dem misshagliga.

Harding har skrivit en väldokumenterad spännande om än lite lång och pratig bok. Det går dock inte undvika att det är fascinerande läsning att se hur en av värdens stormakter styrs av en psykopat och djupt kriminell man som dessutom hejas på av populistiska politiker i västvärlden. Ibland påminner det om en Le Carré deckare men det är inte lika roligt när man vet att sannolikheten att det han beskriver är sant. Då blir jag rädd …på riktigt

Vill du läsa mer om boken läs gärna den utmärkte Peter Pomerantsevs recension av boken i London Review of Book. Den är gratis
http://www.lrb.co.uk/v38/n07/peter-pomerantsev/murder-in-mayfair

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD – ROMAN

Jeanette Winterson (1959-)Gap
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Men när en av medlemmarna i den bokcirkel där jag ingår valde hennes senaste The Gap of time (Tidsklyftan är namnet på den svenska översättningen) var det äntligen dags. The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt.  Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson ar den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt Winterson som uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem skildrat i ”Det finns annan frukt än apelsiner” (Inte läst men minns en bra tv-serie!).

winters-tale-branagh-dench-large

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen som kan sin Shakespeare utan och innan var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll gör att det r inte handlingen so egentligen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.
Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket. Och Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Ian McEwan (1948-) Domarenkappafinal.indd
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs Bokförlag

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar bokmalen över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt. Domaren, Ian McEwans lysande roman, är en sådan bok för mig. Han anses vara den kanske främste författaren i sin genration i Storbritannien tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: ”Från Chesil Beach”. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra. Av en tillfällighet började jag läsa Domaren och det är jag mycket glad för.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28 årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort  intresse för naturvetenskap.  De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten bestod av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Spännande!

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag 40-timmar i veckan står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramtiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttaet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid?  McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det  flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skirver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han är mycket väl påläst och intelligent och får mig läsaren att känna mig likadan. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämt ovan. För mig var boken lika spännande som en deckare men mycket mer givande. När jag väl sugits in i handlingen, kunde jag inte sluta. Det är en tunn liten roman på 250 sidor med ganska stor text. Unna dig några timmar i Mc Ewans sällskap. Jag tror inte du kommer ångra dig. Jag avslutade romanen mycket berörd.

DOWNTON ABBEY – FAST MED KOKAIN OCH INCEST! – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992Bad News 1992Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers Förlag

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev  genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångpunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som läsare av denna blogg vet att jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i i Sverige. (Själv älskade jag serien i två säsonger, innan det blev en medelmåttig såpa.)

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Jag vill inte gå in mer i detalj i handlingen. Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor. I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.
De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer, jag vill verkligen inte avskräcka alla anglofiler!, kommer jag absolut att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

VÄLKOMNA TILL BREXIT-LAND – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE – DECKARE

Edolan_doda_talar_inte_omslag_inbva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast det är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelarar sig i Peterborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Peterborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå  och hög invandring.  I Peterborough röstade de för Brexit.
I utmärkta The Economist läste jag för ett par månader sedan deras kolumnist Bagehot en intressant text om skillnaderna och tänkte då förstås på Dolan. http://www.economist.com/news/britain/21693223-britains-great-european-divide-really-about-education-and-class-tale-two-cities. (En intressant detalj i dessa narcissiska tider är att inga artiklar i The Economist är signerade)

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara (själva barn till invandrare) på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det? Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskriva och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Eva Dolan har givit ut en tredje bok, After you die. Den kommer jag skälvfallet att läsa. Troligen före den blir översatt!

Tack för recensionsexemplaret.

 

 

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

En officer

Robert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel (länk till min recension) som jag tyckte var bra med vissa reservationer, men inte tillräckligt bra för att läsa mer av honom. Men nu fick jag ju en ”påskekrim” som norrmännen kallar det, att sätta tänderna i.

RH

Robert Harris

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

Jag avbröt min pågående läsning, satte tänderna i boken och blev överlycklig.. Det är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Under påskhelgen träffade jag två välutbildade och intellektuella yngre människor och berättade att jag läste en bok om Dreyfuss-affären. De såg ut som frågetecken. Dreyfuss? Med risk för att låta som en gammal farbror trodde jag att det ingick i den historska grundkunskapen. Inte i detalj men i stora drag.

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt. Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och  manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.

Mer skall jag inte berätta om handlingen. Själv kände jag till affären och visste hur den slutade. Det spelar ingen roll. Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under ”La Belle époque”.
George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.
Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Förhoppning får den oss att stanna upp och tänkta ett steg till.

Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

Tack för recensionsexemplaret!

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

NoiseJulian Barnes (1946-):
The Noise of Time
Utgiven 20160128
192 sidor
Jonathan Cape

När jag såg att Julian Barnes, en författare jag verkligen uppskattar, skrivit en roman om en kompositör jag verkligen uppskattar, beställde jag den omgående och satte genast tänderna i den.
Barnes roman, om det nu är en roman?, utgår från tre händelser, tre traumatiska möten med makten under Sjostakovitj liv. Ett liv som var en berg-och dalbana, ömsom förkastad ömsom hyllad.
Alla tre kapitel börjar med meningen ”All he knew was that this was the worst time”. Utifrån dessa möten berättar Barnes om hur Sjostakovitj brottas med frågor om makt, mod och feghet och frågor om konstens roll i samhället.

Det första avsnittet är mycket starkt. Året är 1936. Sjostakovitj står utanför dörren till sin lägenhet nätterna igenom och väntar på att NKVD skall hämta honom. Han vill inte att barnen skall se det. Hans opera Lady Macbeth från Mtsnesk som hade premiär 1934 och gjort succé både i Sovjet och utomlands har, efter att Stalin sett den, i Pravda beskrivits som ”muddle of music”. Det var inte musik för folket utan för borgarklassen. Sjostakovitj ser sina dagar som räknade. Men denna gång har han turen på sin sida och kommer undan.

Andra episoden skildrar en förnedrande propagandaresa till USA där den Sjostakovitj på direkt uppdrag av Stalin representerar Sovjetunion. Sjostakovitj håller ett tal som han självfallet inte skrivit själv och luras till att fördöma Igor Stravinsky, som han anser vara det störste kompositören under 1900.

Det tredje avsnittet utspelar sig när Stalin avlidit och under Chrusjtjovs töväder. Sjostakovitj, nu ansedd som den störste kompositören i landet, lever ett överklassliv med chaufför och datja. Makten gillrar en fälla som leder till att han till slut går med i partiet och förråder allt han innerst inne står för.

Boken berättas nästan bara som en inre monolog. Det finns några scener med dialog men till stor del får vi följa skeendena genom Sjostakovitj tankar. Texten består av korta stycken bland på en sida eller två, men många gånger kortare. Förutom det politiska och musikaliska får vi även inblickar i Sjostakovitj barndom, kärleks- och familjeliv. Han var gift tre gånger. Men dessa inblickar är ganska skissartade.

Jag började läsa boken med stor entusiasm. När jag kommit ca 130 sidor märkte jag att min intresse hade svalnat betydligt. Jag hade svårt att koncentrera mig. Jag skummade några recensioner i engelska tidningar där bla The Guardian beskrev boken som ett mästervek.
Eftersom jag haft mycket omkring mig och inte fått någon kontinuitet i läsningen började jag läsa om den. Jag njöt. Första avsnittet är mycket skickligt skrivet. Dock, samma sak inträffade och vid sidan 130 i denna korta roman var jag återigen uttråkad. Jag saknade ett driv i berättelsen, en rörelse framåt. På slutet upplevde jag att han malde på och gick lite på tomgång.

Mina kunskaper om Sjostakovitj är inte stora. De få saker jag kunde om kompsitören fanns med. Vad var historia och vad var fiktion? Den inre dialogen förstås, men allt det andra?
Jag kan undra varför Barnes skrivit romanen. Hans kärlek till klassisk musik är väl känd. Kan det vara det den kärleken som fick Barnes att ägna sig åt de gedigna studier som boken krävt. Men ändå?

Det är inte första gången som Barnes skriver romanen om verkliga personer. Flauberts papegoja, hans genombrott, är ett exempel. Ett annat är den betydligt mer omfattande Arthur & George, nominerad till Booker-priset, som jag läste med stort nöje i somras. Även om inte den heller riktigt höll hela vägen var det en mycket bra roman.  Är problemet att Barnes inte är ryss? Inte kan beskriva det inifrån som i Arthur & George? Barnes är en mycket engelsk författare med en elegant distans och hög integritet. I The Noise of Time är det som hans ”Englishness” kommer i vägen. Det blir lite hämmat. Det bränner inte till. På riktigt. Sjostakovitj blir inte levande för mig, trots allt.
Barnes är dock en lysande stilist. Han prosa är en njutning att läsa. Det finns många både roliga och djupgående iakttagelser som formuleras nästan som aforismer eller ”one-liners”. Men jag saknade romanen. Det blev för mycket av en historisk essä. Och det var inte det jag ville läsa. Och en besvikelse efter den underbara The Sense of an Ending, belönad med Bookerpriset,

DS

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ 1906-1975

För den musikintresserade finns den hel del att roas av. Ett roligt porträtt av Prokofjev, hans kluvna känslor inför geniet Stravinsky vars musik han älskar men vars moral han anser förkastlig. Och sågningen av dirigenten Artur Toscanini är för lång att citera men mycket rolig att läsa (Sid.82)

Barnes förlitar sig tungt på ett antal böcker, ffa en biografi av Elizabeth Wilson: Shostakovitch: A life remembered. Han skriver själv i sitt efterord: ”..if you haven´t liked mine, then read hers” (sid 184). Jag är tyvärr mer benägen att hålla med än jag egentligen vill erkänna. Det är inte Julian Barnes jag vänder mig till för att läsa om livet under Stalins ok. Då finns det många av mig olästa ryska författare jag skulle vända mig till istället.

Och om man nu två veckor senare googlar efter recensionerna är de betydligt fler.Man ser snabbt att de är mycket mer av ”a mixed bag”. Det är inte bara jag som är tveksam till slutresultatet, trots att det finns mycket att glädjas åt i boken.

Barnes har dock inspirerat mig till att ta fram mina gamla Sjostakovitj cd:s. För dig som inte hört hans gripande musik gå ut på Spotify och lyssna på stråkkvartetterna tex med Borodinkvartetten (Här är en youtubefilm där de spelar den kanske mest berömda kvartetten, den 8:e, vars inledningstoner är D-E-ESS-C–H ,Dimitri Sjostakovitj) eller Fitzwilliamkvartetten, en ensemble som var personliga vänner med honom och den första kvartett som spelade in alla 15 kvartetterna. Eller den 5:e symfonin eller den 10:e. Hans 24 preludier och fugor inspirerade av Bachs Wohltemperierte Klavier är också fin lyssning. Tatiana Nikolayeva eller Alexander Melnikov rekommenderas

Jag avslutar med en liten rolig episod. 1982, långt innan jag börjat lyssna på klassisk musik, studerade jag en termin med Göteborgs Universitet i England, i Brighton. En eftermiddag var en stråkkvartett på besök. Jag minns ett litet runt rum med studenter som satt på golvet. Själv satt jag vid cellistens fötter. Jag tycket att det lät väl ok. När sedan en av musikerna sade. ”When we played this for Shostkovitch…..” tappade jag hakan. Jag minns inte men det borde varit Fitzwilliamkvartetten jag hade hört. Den dagen för snart 34 år år sedan var det pärlor för svin!

Här kan du läsa vad jag skrev om Arthur & Georg och om The Sense of an Ending.

GILLY MACMILLAN – BRÄND HIMMEL – DECKARE

Gilly Macmillan:macmillan_brand_himmel_omslag_inb
Bränd himmel
”Burnt Paper Sky”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning: Johan Nilsson
464 sidor
Modernista förlag

När man är krasslig och inte i form, vad kan vara bättre än att stoppa ner näsan i en spännande deckare. Förra helgen tillbringades i sällskap av Gilly Macmillans välskrivna och begåvade debut Bränd Himmel. Det är en riktig bladvändare. Jag kunde inte sluta läsa när jag väl börjat.

Rachel Jenner är på utflyt i skogen utanför Bristol. Hon är frånskild och är ute på promenad med sitt enda barn, sonen Ben, 8 år. Rachel låter Ben springa före… Och det är det sista hon ser av honom. Polisen är snabbt på plats och letandet börjar. Men tiden går och inget händer. En katastrofal presskonferens gör att Rachel blir ifrågasatt. En hetsjakt mot henne på sociala medier tar fart. Det är skrämmande och väl beskrivet. Vad en internet-mobb gör och vilka konsekvenser det får

Det är en imponerande debut. Vartannat kapitel beskriver Rachel och det helvete hon går igenom. Vart annat kapitel handlar om Janes Clemo, polisen som ledde utredningen och vars liv har slagits i spillror. Jag avslöjar inga hemligheter utan det står klart redan från början av boken.

Beskrivningen av polisens arbete är inte det som sticker ut . Det känns igen från annan deckarläsning. Det som är bokens styrka är det porträttet av Rachel oh de fasor hon lever, hennes ångest, sorg, tankar, ifrågasättande av sitt liv. Det är mycket skickligt och gripande.

Med Macmillan har Modernista nosat fram en begåvad deckartalang. Bränd himmel har goda förutsättningar att bli en succé. Spännande och välskrivet om bland det värsta som kan hända en människa. Får den ett lyckligt slut? Njaa, läs själv får du se!

Tack för recensionsexemplaret

BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGAT – DECKARE

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.
Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa. Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av bikaraktären lyckas hon bättre, t.o.m. mycket bra. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.
Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

En lustig detalj. Romanen utspelar sig i Lewisham några kilometer från där Sharon Boltons En mörk och förvriden flod utspelade sig. Även den utgiven av Modernista.
Bolton fick Dagger in the Library året efter Bauer. Av dessa två är Bauer den bättre stilisten, men Bolton bättre på spänning om man skall döma av dessa två böcker. Men det kanske man inte ska.

Tack för recensionsexemplaret.

EN MYCKET FIN AVSLUTNING. DEN TREDJE DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: THE CHESS MEN (LEWISPJÄSERNA) – DECKARE

chess menPeter May (1951-)
The Chess Men
Utgiven 2013
370 sidor

Av en tillfällighet såg jag att i dag är det recensionsdag av den svenska översättningen av The Chess Men (Lewispjäserna), den tredje delen av Mays underbara thrillersvit som utspelar sig på Yttre Hebriderna. Det slumpade sig att jag läste ut det engelska originalet häromdagen!

Den första delen Svarthuset blev jag helt betagen av. En mycket spännande historia med djup i personteckningarna och fanatiska miljöbeskrivningar som fick mig att vilja boka nästa flyg till Stornoway. Jag köpte raskt de två efterföljande böckerna. Jag var inte riktigt lika förtjust i andra delen, The Lewis Man, men det kan beror på att jag läste dem för tätt.

Nu har det gått över ett år och jag blev sugen igen. Det är bara att konstatera att det är en mycket fin avslutning som May snickrat till. Det är en fristående berättelse men trådarna löper tillbaka och vissa fall knyter ihop de tre deckarna. Det finns ett bredd och ett djup i hans böcker som jag ofta kan sakna i deckare. Att läsa deckare kan vara som att äta en stor bakelse. Det är gott och smaskigt men en efteråt kan man undra om det gav mer än en sockerkick. Jag känner jag ofta en tomhet efter avslutad läsning. Visst det var spännande men det var allt det var. Inte med Peter May, gestalterna och landskapet lever kvar flera dagar efter avslutad läsning.

I den sista delen så att brottet som utreds nästan i bakgrunden. En ursäkt för att berätta om dessa människors liv, från barndom till vuxenhet, hur deras livsval får konsekvenser som ide inte kunde ana och ställer dem inför svåra val både känslomässigt och moraliskt. Men tro inte att det inte spännande. Det är det. På mer än ett plan. Mycket spännande.

Visst finns det longörer i boken men på hela taget är detta en mycket imponerade prestation i genren. Peter May rekommenderas varmt för er som inte funnit honom än.

Här kan du läsa vad jag skrev om
Svarthuset
The Lewis Man

 

SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD – DECKARE

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista förlag

Vinnare av CWA The Dagger in the Library

För mig som inte är en deckar-aficionado så var Sharon Bolton ett nytt namn ända till det generösa förlaget Modernista av misstag skickade mig ett  recensionsexemplar i höstas. De av er som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i deras utgivning. På deckarfronten har de givit mig fina läsupplevelser i form av Peter May, Svarthuset, missa den inte!, och James Oswald. Alex Marwood däremot var inte min cup of tea.

Ingen semester utan en deckare. Jag tog den tjockaste av de stod i hyllan och det blev Boltons En mörk och förvriden flod. Bolton är, vet jag nu, ett mycket respekterat namn med många utmärkelser på sin meritlista.

Boken är den fjärde delen i serien om Lacey Flint. Jag har förstås inte läst de tidigare, men det behövs inte. Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet, den undre väld av gängar och kloaker som binder ihop den med resten av staden och porträtten av människorna som lever på sin husbåtar, deras närhet till vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen!

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap. Jag kan gott tänka mig läsa mer av Bolton, vilket är ett bra betyg.
För er som vill läsa boken så kommer den nu i ut pocket!

Tack för recensionsexemplaret.

Sharon Boltons hemsida

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV! – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE – ROMAN

aRTHURJULIAN BARNES (1946–)
ARTHUR & GEORGE
UTGIVEN 2005 512 SIDOR

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending som jag läst och skrivit om. Läs här. Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det ligger mycket research bakom romanen. Och det är en tegelsten på 500 sidor.

Arthur & George nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättskandal. Han anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier. Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.
När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Aydalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas. Vi följer den blide Aydaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.
Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek men med alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig, Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes!
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen så att de blir trovärdiga. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.
Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund. Genom Arthur och George ser vi det edwardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna. Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Dock låt inte detta avskräcka dig. Det är en bok som alla anglofiler bör ha stor glädje av!
Det har nyligen gjorts en tv-serie av romanen med Martin Clunes som Sir Arthur Conan Doyle.

WILLIAM SHAKESPEARES LIKA FÖR LIKA PÅ THE GLOBE I LONDON

Om du åker till London missa då inte att gå på The Globe, teatern som byggts upp efter hur Shakespeares egen teater såg ut. Det är sällan jag får lust att gå på teater i Göteborg men att få se Shakespeare på hemmaplan är något speciellt.

Förra gången jag var i London 2011 hade jag biljett till en föreställning, vilken minns jag inte. Jag hade bokat sent så jag har fått en av de mycket billiga platserna på plan som inte är skyddade av tak. Ett regn sade stopp för det besöket (man får inte ha paraplyer).

Nu var jag ute i tid och vi lyckades få biljetter till Lika för lika (Measure for Measure) en okänd pjäs för mig. Viss förberedelse var mao nödvändig. Jag köpte den på engelska och tänkte att visst kan det var svårt, men jag har ju ändock läst Macbeth när jag studerade engelska. Boken kom på posten, jag kastade mig över den och insåg efter 5 rader att jag ”fattar nada”! Det hade tarvat seriös läsning med lexikon o fotnoter. Det skulle kräva mer energi och tid än jag hade. Som tur är så finns pjäsen bland de översättningar som teatermannen Göran O Eriksson (1929-1993) gladde teaterpubliken med på 80 och 90-talet. Jag minns att vi läste två av dem när jag studerade litteraturvetenskap.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

Lite som en elev som läser inför en tentamen började jag läsa pjäsen men fann en fräsch rolig pjäs i en elegant översättning av Eriksson. Jag hann snabbt läsa igenom den innan vi gav oss av till London

Det är mäktigt och suggestivt att komma in på teatern. Det blir en tidsresa. Vi satt högt upp och blickade ut över en plan fylld av teaterbesökare. Snart såg vi att pjäsen hade börjat i så motto att skådespelaren redan var ute och bråkade och jagade varandra i interaktion med publiken. Förväntningarna steg. Och de blev med råge uppfyllda. Tack och lov för att jag läst pjäsen. Visst var det stunder jag inte förstod ett jota, men långa perioder kunde jag hänga med i denna spännande pjäs om och moral och passion, dygd och odygd, rätt o fel.

Skådespeleritet var sprudlande och av yppersta klass, de komiska figurerna och detaljerna många, de mörka scenerna drabbande. Det svängde och rockade verkligen om föreställningen. Publiken var hänförd och tjöt av skratt. Applåderna efter var mycket och långa. Vi var mycket nöjda när vi gav oss ut i London-natten.

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

 

 

Så om du kommer till London före 17/10 så tveka inte. Jag önskar jag läst pjäsen lite mer noggrant och kanske en gång till. Det rekommenderas att vara förberedd, men som sagt det är rolig läsning!

Här kan du läsa om uppsättningen på The Globes hemsida.

 

Scenen sedd från våra platser

Scenen sedd från våra platser

 

 

 

 

 

 

 

I pausen

 

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA! – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

cyclogeographyJON DAY: CYCLOGEOGRAPHY –
JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som jag upptäckte för ett par år sedan. De ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan. De ger uteslutande ut essäer, både gamla som nya. http://www.nottinghilleditions.com

Som relativt nybliven cykelfåne tänkte jag att det kunde vara trevligt att komplettera timmarna framför tv-n under Tour de France med en intressant bok. Jag hade nyligen köpt Cyclogeography så valet föll på den. Det är en essä om cycling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Papperlösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta, andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett hårt jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day. Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp, de olika gatornas asfalt, deras bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel. Han nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklister genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är förknippad historiskt med arbetet. När cykeln kom kunde dels saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetar klassen att få en frihet att upptäcka världen utan för sitt samhälle. Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitaliska ekonomin och des framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.

Det finns i cykelbudsvärlden en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar när de med fara för eget liv runt i London mitt i den hetsiga trafiken. Det är tävlingar på liv och död. Och roligt att läsa om.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foro: Selim Korycki

Joan Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä. Jag kan bara instämma i vad hans landsman Robert MacFarlane, som skriver strålande om likartade ämnen men med vandringen som utgångspunkt. ”It fascinated me from the first page to the last”

Här kan du läsa en bra intervju av Jon Day http://shinynewbooks.co.uk/bookbuzz-issue-6/interview-with-jon-day-author-of-cyclogeography-journeys-of-a-london-bicycle-courier/

Här väljer han de 10 bästa cykelböckerna http://www.theguardian.com/books/2015/jul/10/10-best-cycling-books-tour-de-france

ÄCKEL, PÄCKEL – ALEX MARWOOD: GRANNE MED DÖDEN – THRILLER

granne-med-dodenALEX MARWOOD (1960-):
Granne med döden
”The Killer next door”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Carla Wiberg
350 sidor

Av misstag fick jag för ett par månader sedan en trave deckare av det både mycket generösa och intressanta förlaget Modernista. Som läsare av denna blogg vet är det ett förlag jag verkligen uppskattar. De har en imponerande och bred utgivning. Även böcker jag normalt inte skulle välja att läsa men har Modernista givit ut det gör jag det gärna. En kvalitetsstämpel!

Hittills har jag verkligen uppskattat det som de givit ut i deckargenren, men nu kom ett undantag. Granne med döden var inte något som föll mig i smaken. Eftersom jag vile vet hur det gick så läste ut den, men ångrade mig när jag gjort det. Det var inte värt tiden. Dock, alla delar inte min bedömning. Boken är en stor succé bland kritiker och läsare i England. Recensionerna på Amazon är många och mycket entusiastiska. But I beg to differ!

Alex Marwood är pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Under det namnet har hon publicerat fyra romaner. Detta är hennes andra deckare under pseudonym. Den första Onda flickor finns även den utgiven av Modernista

Lisa arbetar på ett skumt diskotek i Spanien. En händelse får henne att rymma med en större mängd pengar. Hennes kriminelle arbetsgivare har sedan dess letat efter henne i 3 år medan hon flyr från land till land. Nu bor hon i London. Lisa, numera Colette, har hittat en lägenhet i ett mycket märkligt, slitet och sunkigt hus befolkad av ett antal udda existenser alla på flykt från något. Hyresvärden själv är om möjligt ännu sunkigare och äckligare än huset, grymt överviktig, nergången och smutsig. Han utnyttjar att hans hyresgäster befinner sig underläge och är beroende av hans gunst.

Vi får tidigt reda på att en av grannarna ägnar sig åt att mörda och balsamera kvinnor som ha sedan har i sin lägenhet och umgås med! Och det är över 200 sidor kvar när vi faktiskt vet vem det är.

Runt dessa trådar har Marwood vävt en historia där jag tror hon vill beskriva en del av den engelska underklassen, människor som vi inte ser mycket av. Och det finns mycket i den skidringen som är väl fångat och som verkligen ger en annan bild av London och England. Men resten? Alla groteska scener där det i detalj beskrivs om balsamering och allt som följer med det. Det blir ett frossande som även för mig som inte är äckelmagad blir för mycket och till slut tråkigt. Har du en känslig mage, bör du undvika dessa kapitel.

Jag hade kunna förlåta mycket om det var så att boken någon gång blir riktigt spännande. Det blir den aldrig. Marwood har antagligen velat skriva en blandning av en deckare, lite gotisk skräck och samtidsskildring men boken faller mellan stolarna.

Personteckningarna är inte dumma alls, om än lite överdrivna. Marwood är tyvärr så förtjust i sin historia och sina karaktärer att hon drar på det alldeles för länge. Mitt intresse för dem hade tagit slut långt före romanen hade gjort det. Marwood är en driven skribent som skriver flyhänt men hade behövt haft en redaktör som tuktade materialet. Det kanske hade funnits en bra spänningsroman där någonstans. Vissa scener och ffa den konstruerade upplösningen får mig att tänka på Marwood hoppas på ett fett tv-kontrakt. Det hade nog kunnat bli en spännande tv-serie. Som litteratur är det väl platt.

HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN – DECKARE

the-tightrope-men-and-the-enemyDemond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagbilden och första scenen är något som jag kommer ihåg från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller, då på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag har under några år funderat på att läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.
Hemma hos mina föräldrar lästes det på sommaren gärna thrillers av den tidens kända namn, Alistair MacLean, Hammond Innes, Helen MacInnes och Desmond Bagley. Andra världskriget var inte långt borta och vi levde under det kalla kriget. Det fanns mycket material att ösa ur.
Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst. Jag kom att tänka på filmklassikern The Manchurian candidate.

Desmond Bagley

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa. Dessutom så är boken ett två pack så jag har The Enemy från 1977 att se fram emot!
Det kanske är dags att läsa om ”klassiker” som Macleans Kanonerna på Navarone och Åtta glas?
Inget ont om hederlig gammal spänning. Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

 

EVA DOLAN: LÅNG VÄG HEM – DECKARE

dolan_lang_vag_hem_omslag_inbEva Dolan:
Lång väg hem
”Long way home” 
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning Carla Wiberg
413 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Modernista framstår mer och mer som ett av Sveriges mest intressanta förlag. Ett förlag som ger ut Antonio Lobo Antunes, Cees Nooteboom, Ismail Kadare, Virginia Woolf m.m. förtjänar all respekt. Men de seglar mer och mer fram som förlaget med den mest intressanta deckarutgivningen. Själv blev jag helt betagen av Peter Mays Svarthuset, en strålande bok. Nu har Modernista givit ut en omtalad debut, Eva Dolans En lång väg hem. Den första i en serie om poliserna Zigic och Ferreira.

Dolan är copywriter och nominerades redan som tonåring för Crime Writers Award för outgivna författare. Hennes debut har blivit en stor succé i England.

Migration är ett tema som mer och mer står i fokus i den politiska debatten, på svenska har det kommit ett antal uppmärksammade böcker senast Erik de Regueras Gränsbrytarna. Det sägs ofta att deckarlitteraturen ligger före vanlig skönlitteratur när det gäller att fånga samhällsförändringar. Temat i Dolans roman är just migration och människohandel, det fasansfulla slaveri som fattiga papperslösa flyktingar hamnar i när de flyr till Västeuropa för att skaffa sig ett bättre liv. Det är inte ett mysigt ”Morden i Midsomer- England” vi ser, utan ett skitigt, hårt samhälle där medelklassen är beroende av at det finns människor i slavliknande förhållanden som bygger deras bostäder och packar deras sallad.

Romanen inleds med att en immigrant hittas innebränd i ett trädgårdsskjul utanför en villa. Husets ägare säger att de inte känner honom, den mördade har ockuperat det och de har inte fått bort honom. De säger sig vara oskyldiga men Zigic och Ferreira anar ugglor i mossen. Undersökning leder oss in ett Englands mörka bakgårdar.

Det är en välskriven och snyggt uppbyggd deckare. Spänningen växer fram stilla och som läsare är det svårt att inte bli gripen av de förhållanden som hon beskriver. Dolan lyfter på locket till något som vi inte vill se. Ett samhälle vid sidan av med papperlösa, kriminella, prostituerade och de som profiterar på det.
Romanens svaghet är att personbeskrivningarna är ganska svaga och att Zigic och Ferreira är otydligt tecknade och därför lite ointressanta.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta blir en tv-serie för det mycket aktuella temat och den spännande historien skulle göra sig bra i det formatet. Mao inte alls oäven debut som både oroar och förströr.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA – ROMAN

for-in-de-dodaHilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström

412 sidor
Weylers förlag
Recensionexemplar

För andra sommaren på raken så blandar jag stor cykelsport med stor romankonst: Tour de France och Hilary Mantel!
Inte en oäven blandning. Och båda tar mycket tid!
Kampen i klungan för att hjälpa fram sin kapten kan lite långsökt få mig att tänka på likheten med det politiska livet som det skildras på film och i litteratur!

Här kan du läsa mina tankar om boken:
http://www.kulturdelen.com/2014/08/02/historisk-roman-for-in-de-doda/

 

 

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN – ROMAN

mot fyrenVirginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning: Ingalisa Munck och Sonja Bergvall
Utgiven 1927
260 sidor

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet. Fast när jag tänker efter så är det kanske inte är så märkligt. Det är inte lätt författare. Tack vare bokcirkeln så fick jag vidga min litterära horisont.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag inte skulle hinna läsa klart den till bokcirkelns träff.  Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att jag egentligen känner att jag borde läsa den en gång till innan jag sätter mig och skriver om den. Det är definitivt en bok som vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar. I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det.
Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret.
I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna och genom deras olika tankar och synssätt vävs bilden fram.

Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner, möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade likande somrar fast i Cornwall.

Hon skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen fått läsa Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa  sig i denna utmärkta roman.

Nästa gång jag läser den blir det i original och med gott om tid på mig!

ANDRA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: THE LEWIS MAN – DECKARE

lewisman300Peter May (1951-)
The Lewis Man
Utgiven 2012
400 sidor

Hur följer man upp en succé? När Peter May efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckade få Svarthuset utgiven så blev det en internationell succé. Jag läste boken med mycket stort nöje. Och jag ville genast läsa del två i triologin.

Hur lyckas han? Ganska bra men det är inte en fullträff som den första. Läsningen av denna bok får mig att tänka på det som är deckargenrens möjlighet men som kan bli dess problem. I den första boken så blev jag helt betagen av skildringen av människorna och naturen. Det var en skickligt snickrad intrig, men kanske inte det som var den stora behållningen.
Att läsa del två är att återvända till något tryggt. Du känner karaktärerna dem och är intresserad hur det går för dem. Men den första upptäckarglädjen är nu passerad.
Genom att återanvända människor och miljöer finns stora möjligheter till fördjupning, men om författaren inte lyckas så blir det snarare lite ointressant. Mer av samma. Vilket i och för sig för många läsare är gott nog!

Jag hade lite svårt att komma igång. Kände att nu är stigarna upptrampade. Historien fångade mig inte förrän en bit in i romanen. Sedan tar det fart och blir riktigt spännande och ganska gripande.

Eftersom det är en deckare tänker jag inte skriva något om handlingen, för det hade jag inte själv velat veta. Jag kan säga att många av kvaliteterna finns kvar, ffa skildringarna av naturen och var religionen gör med samhället, men det är inte lika upphetsande som första boken. Men listan över hemskheter som begåtts i guds namn får ytterligare en både hemsk och upprörande post.

Missförstå mig inte, som deckare är den inte alls dum och jag har redan beställt den tredje delen. Men jag tror jag väntar lite med att läsa den. Så jag hinner bli sugen på att ge mig ut i fantastiska landskapet igen.

Här kan du läsa vad jag skrev om Svarthuset.

south uist beach

En strand på South Uist

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

may_svarthuset_omslagPeter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Deckare läser jag inte alltför ofta, men denna fångade min uppmärksamhet. När jag väl satte tänderna i den så kunde jag inte sluta.
Underliga äro Herrens vägar. Svarthuset först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den the Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av televison och en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse . Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsinhet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möte mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig, som jag inte tänker avslöja mer om, är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Boken är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning  fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och den häpnadsväckande naturen påverkar deras sätt att leva  Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen och det förtog inte läsningen utan tillförde. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse…

An sgeir

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är jakten mycket ifrågasatt, och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i triologin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

peter_may_1_1

Peter May

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL – ROMAN

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Pusst! 650 sidor. Tättryckta. På en engelska som var så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt så välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman men okänd för mig, en berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.
Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Där har ni förklaringen till att det var ett tag sedan jag lade ut en recension. Dessutom tog Tour de France en del tid! Var det värt det? Absolut. Annars hade jag inte fullföljt läsningen. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, så blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed som gick från att vara den lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet är verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

Det bästa betyget är väl ändå att jag med spänning ser fram emot att läsa Bring up the bodies och den avslutande The Mirror and the Light som förhoppningsvis kommer 2015.

Här kan du lyssna på Hilary Mantel prata om sina böcker tillsammans med den alltid skicklige och trevlige John Mullan på Guardian Books podcast.

Nästa bok blir också en historisk roman men modernare historia och i en annan del av världen. Det är en bok som kommer ut i augusti som förlaget vänligen skickat till mig för att recensera. Den verkar mycket intressant.  Vill du veta mer så ha koll på blogg nära dig.

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via facebook eller e-post när jag lägger ut något nytt. Se på högermarginalen på sidan.

Hilary Mantel

Hilary Mantel

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING – MEMOARER/MEDITATION

tim_parksTim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
2010, Harville Secker, 330 sidor
Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk!, men smärtan och problemen kvarstår.  Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.. Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller nåogt som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden.Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, fundering, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

ROBERT BYRON: VÄGEN TILL OXANIEN – RESESKILDRING

Robert Byron (1905-1941)
Vägen till Oxanien

The Road to Oxiana
1937, På svenska 2005
380 sidor,
Översättning av Katarina Trodden

Det är en reseskildring och inte vilken som helst, det är RESEKILDRINGEN. En klassiker, hyllad av många ffa Bruce Chatwin, som alltid bar den med sig.
Mitt andra stora intresse, körsången, har tagit mycket tid och mina lässtunder har blivit få, men när jag för andra gången kommer till sidan 120, jag började helt sonika om från början efter ett litet uppehåll, och återigen känner mig uttråkad, känner läsmotstånd så förstår jag att det inte är en bok för mig.

När jag funderade på varför så kom jag fram till att visst finns där en engelsk ”wit” men att jag helt enkelt inte brydde mig om hur det gick för Byron på hans resa, han lyckas inte väcka min sympati. Han talar inkännande om de kulturer han möter men gör trots det många av de människor han möter till krumelurer, det blir putslustigt och Byron blir for mycket av en ”upper-class twit”.
Sedan kan jag konstatera att mitt intresse för Byrons passion, islamsk arkitektur, inte var tillräckligt stort och tyvärr lyckades han inte göra det större.
Självfallet finns det fina lyriska passager i den där han beskriver landskapen och arkitekturen, väl fångade av översättaren Katarina Trodden, jag har den även på engelska och jämförde , men för mig så var det en bok som blev tråkig. Och det är livet för kort för.

 

EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION – HISTORIA

Att kategorisera Macfarlanes bok som historia är en förenkling. Det en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. För denna underbara bok fick Macfarlane Guardian Frist Book Award och några priser till.

Macfarlane är en engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskiver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft. Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten. Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets ”The Sacred Theory of Earth” och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geolgin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Men det är också många som dör!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, och då inte bara för att kolonisera den utan även för att ingen del av världen skulle vara en vit fläck, blev som en drog för vissa personer som var beredd att offra allt för att bestiga ett berg.
Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser ofta spännande eller rörande om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Detta är den första av tre böcker i en löst sammansatt trilogi som Macfarlane skrivit om människors förhållande till landskapet och naturen. Jag ser fram emot att läsa de följande två.

Här kan du läsa mer om Macfarlane.
Här kan du se en mycket intressant föreläsning av Macfarlane ”Landscape and the human heart”.

Robert Macfarlane:
Mountains of the mind, A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES – MEMOARER/HISTORIA

 

Edmund De Waal:
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor

I den utmärkta engelska tidskriften Intelligent Life”(länk till artikeln) läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga  så börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.

Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra värdskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Proust ”På spaning efter den tid som flytt” en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet så var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare. Resan går från Paris till Wien dit de flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia så tecknar han en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig.  Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet. Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.
Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa dela i boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Dock det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike så det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.
Den kom nyligen ut på svenska.

De Waal fick 2010 Costa Biography Award och blev utsedd till årets författare vid 2010 Galaxy National Award.

Här kan du se en intervju med De Waal.
Edmund de Waals hemsida

 

 

JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER – DECKARE

 Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy så tog jag ned denna Le Carré från bokhyllan där den stått ett par år.

Det är en tegelsten och det kanske avskräckte mig? Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer

Denna roman tar sin utgångs punkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga  länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.

Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft vill stoppa dem och till vilket pris.

Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi och en välutbildad, lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerar. Tessa för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter undanhåller vad hon och Arnold sysslar med. När Tessa mördas så kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande.
Justin resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemdelsbranschen och inom utrikesförvaltningen. 

Efter murens fall så var det många som trodde att Le Carrés karriär som författade var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum 
Det är ingen vacker bild som presenteras med Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla och det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa medicin, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider. Är det en värld vi vill ha.

I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.

Det är en lång roman, men det är en mångbottnad historia  med starka personteckningar och stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom en fin kärleksroman

Om det skall riktas någon kritik mot den så är att den kanske är lite väl lång, det blir lite segt på slutet, men den är absolut värd att läsa.

John Le Carré:
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING – ROMAN

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följdaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga & tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existensiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå deltaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman.  ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

Utan att ha läst de andra kan jag konstaterar att om denna bok får Booker-piset den 18/10 så är det ett utmärkt val. Jag kommer defintivt att läsa Flaubert´s Parrot. Och jag kommer säkerligen läsa om denna bok.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Pinter, Lessing & Naipual. Alla Nobelpristagare.

Julian Barnes:
The Sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER – ROMAN

För bok-nördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennet är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för The pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.
Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007.
Denna bok är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.
Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Genet, som inte vet något om, pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanes avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

Romanen är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen djup. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitiretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

Alan Bennet:
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor

Alan Bennett

DET BLEV FÖR MYCKET…. – MARTIN AMIS : INFORMATION – ROMAN

Martin AmisInformation
”The Information
Utgiven 1995
Övers: Einar Hecksher
460 sidor

Ibland vill det sig inte. Martin Amis är en av Englands mest uppburna och omdiskuterade författare. Lite av ett ”enfant terrible”. Han har vid det här läget en ganska rik produktion bakom sig.
Jag läster en märklig bok av honom för massa år sedan som heter Dead Babies.
För några år sedan såg jag ett gripande program om honom och hans far, den engelska författaren Kingsley Amis. Efter det läste jag hans memoarer Experience som jag minns att jag tyckte mycket om.

Nu var det dags för en Amis igen! Jag plockade ned Information från hyllan där den stått ett par år. Jag kastades in i en historia om två författare och gamla vänner, den ena går det mycket bra för trots hans böckers mediokra litterära kvalitet. För romanens huvudperson Richard Tull går det däremot bara åt helvete . Hans mittlivskris står i full blom och han planerar olika sätt att förstöra för sin kamrat.  Dessa sabotage slår dock bara tillbaka på honom själv.

Amis vräker på med ord, ord och återigen ord. Det är en närmast furiös skildring av ett kristillstånd. Jag ser till slut inte skogen för alla träden. Jag blir dessutom mer och mer ointresserad av huvudpersonerna och själva intrigen i romanen. Och det som jag kan tänka mig skall vara en del av romanens humor faller tyvärr platt till marken för mig.

Jag har hör förstått att Amis är en författare som många har ett antingen eller förhållande till. När jag efter 150 sidor pustade över att jag hade 300 kvar då insåg jag att det var dags  att lägga den åt sidan.

 

MARGARET YORKE: SYNDENS LÖN – DECKARE

Efter Vendetta så fanns suget på deckare kvar, men inte efter ytterligare en av dessa kommisarier. Jag tog Margaret Yorkes bok ur hyllan. För ganska många år sedan läste jag hennes bok  ”Falska förespeglingar” . Det var väl en av de första psykologiska deckarna jag läste, där polisen kom in först på slutet när hela nystanet skulle nystas upp.  Jag mindes att jag hade stor behållning av boken, men har inte läst mer av henne.

Boken börjar lovande med skildringen av Louise Widdows en mycket kuvad kvinna, vars man har försvunnit samma kväll som hon höll på att bli överkörd av en bil. Av vem är okänt, mannen?
Ett slumpartat möte på ett tåg med en frånskild journalist Andrew och hans son leder till en vänskap. Louise är som ett litet barn, en äldre kvinna som för första gången får ta ett eget ansvar för sitt liv. Hon blommar upp, säljer huset, flyttar till hemlig ort men hela tiden finns rädslan att mannen kanske skall komma tillbaka.
Andrew som tycker att det är något märkligt med mannens försvinnande börja så sakteliga gräva…

Det börjar lovande. Jag rycks med i skildringen även om jag reagerar på att den känns lite tillyxad ibland och språket lite platt, men jag blir engagerad i hennes liv.
Tyvärr allteftersom intrigen kompliceras och blir ganska invecklad så minskar mitt intresse mer och mer. Det som från början var en deckare med ett fint människoporträtt, som utspelar sig  i den trevliga lilla byn som är så vanligt förekommande i böcker och i oändliga tv-serier, blir till slut helt ointressant. Lika ointressant som ett avsnitt av Morden i Midsomer. Det blir bara pussligare och pussligare utan att egentligen tillföra något.
Och då blir tålamodet med den lite svaga språkbehandlingen lite mindre.

Yorke må vara en ”grand lady” i engelska deckarlitteratur, men detta var tyvärr inte bra.
Jag längtar åter efter en riktig roman!!

Margaret Yorke:
Syndens lön
Org.titel: The Price of Guilt
Utgiven: 1999
Övers: Britt-Marie Bergström
270 sidor


Margaret Yorke

 

MICHAEL DIBDIN: VENDETTA – DECKARE

Efter att ha läst Combüchens bok så kände jag för lite lättare läsning och var sugen på en deckare. Ryckte Vendetta, antagligen inspirerad av att BBC-bearbetningen som gick på SVT nyligen, ur hyllan där den stått i många år.
Michael Dibdin (1947-2007) var en välrenommerad engelsk deckarförfattare som bla fick en Gold Dagger för en av sina romaner ”Rat King” Han är mest känd för sina romaner om den italienske kommisarien Aurelio Zen.
Dibdin bodde ett par år i Perugia och undervisade i engelska vilket inspirerade honom till dessa deckare.

Den mycket rike och kände byggherren Oscar Burolo har för sina pengar i avlägsen del av Sardinien byggt ett fort, en enorm rikemansvilla med alla bekvämligheter som tänkas kan och med en säkerhet som gör att det är helt omöjligt att ta sig dit och in utan att upptäckas. Själv tar han helikopter för att komma till sommarresidenset.

Han har för vana att spela in allt som händer i huset, alla fester, middagar m.m finns bevarade i ett stort arkiv. Trots det så lyckas någon gå tas sig in i huset och mörda honom och hans gäster, utan att filmen fångar mer än skuggor. Något som måste anses som en omöjlighet. Aurelio Zen dras in i en härva av pengar, politik och maffioso innan gåtan får sin lösning.

Det är en habil deckare som Dibdin har skrivit. Hans kännedom om Italien övertygar och scenerna från Sardinien är atmosfärrika och spännande. Han är klart en god stilist.
Men tyvärr blir Zen ytterligare en av dessa sterotypa kommisarier som har problem med överordnade, kvinnor och släktingar i detta fall hans mamma. Upplösningen då Zen jagas av en förövare kändes också lite tråkigt traditionell.

En bra deckare som dock inte ger så mycket mersmak.

Michael Dibdin:
Vendetta
Utgiven : 1990
300 sidor

Michael Dibdin 1947-2007

P.G WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING – ROMAN

Att läsa Hakelius ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har några få av hans böcker men inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.

Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves  åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”, en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman, som står under bevakning av Sir Rodney Glossop, som avskyr avskyr Wooster från tidigare möten, utklädd till betjänt. Och mitt  allt detta hur skall det går för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är så fånig,  personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs så stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar.
Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och brilianta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!
För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.

PG Woodhouse

PG Woodhouse: Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor

IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH – ROMAN

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
”On Chesil Beach
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Kom ut 2007 och har legat ett tag på min läslista. Jag har läst några av hans tidigare romaner och har tyckt mer eller mindre bra om dem.  Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam, som jag nu förträngt så väl att jag inte kommer ihåg ett jota av den, kunde få Booker-priset.

Det är nu över två veckor sedan jag avslutade denna bok och den lever kvar i mig. Frågan är om det inte är den av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det tillslut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse tillsynes inte speciellt uppseendeveckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning,  den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Vi möte ett ungt par Florence & Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolution. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.
Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel varvat med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås! och hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem i mellan i personlighet, bakgrund, klass & kön blir mer framträdande men samtidigt sopas under mattan.

McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.
Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv men som missade chansen, så gripande och så virtuost välskriven att det är ett misstag att inte läsa den. Och översättningen är utmärkt.

 

Ian McEwan


ROBERT HARRIS: ARCHANGEL – DECKARE

Christopher ”Fluke” Kelso är en engelsk historiker på konferens i Moskva med anledning av att de öppnat Stalins arkiv. Fluke vars karriär börjat lovande är nu på nedgång. Han har försökt att upprepa succén med sin bok om rysk politik som nu har ett par år på nacken men fastnat och aldrig kommit vidare.
På konferensens första kväll blir hans kontaktad av en livvakt till Stalin. Livvakten var med när Stalin dog och såg hur den ökände polischefen Lavrentij Beria tog med sig privata papper som tillhörde Stalin, bland annat en anteckningsbok som denne livvakt nu säger sig besitta. Fluke tror inte sina öron och vill först avfärda det hela, men inser samtidigt att detta är något unikt, det kan ge honom en ingång till något stort och en återkomst i den akademiska världen. Jakten kan börja… dock med den sovjetiska underrättelsetjänsten i hälarna som självfallet inte kan låta något från Stalin komma i fel händer.

Det är början på en resa som tar Fluke till det nyrika Moskva efter kommunismens fall, ned i den undre världen, bland prostituerade och andra skumraskfigurer, och till slut långt upp i det nordliga, vintriga och ödsliga Archangel och en dramatisk avslutning.

Harris är en habil berättare med en stil som är ovanligt litterär för att vara en deckare. Greppet att blanda fiktiva och verkliga personer är intressant och fram växer ett porträtt av ett land i förändring. Hur Stalin fortfarande kastar långa skuggor över Sovjet. Harris skriver om hur många som vill ha tillbaka Stalin och jämför det med att en stor del av den tyska befolkningen skulle vilja ha tillbaka Hitler!
Dock tycker jag att den ibland att boken blev lite tempofattig och vissa av karaktärerna ffa en murvel vid namn O´Brien blir väl schabloniserade. Boken blev helt enkelt inte tillräckligt spännande men har onekligen andra kvaliteter.
Dess styrka är att det ger en intressant inblick både i Stalin-tiden och hur det är i det post-kommunistiska Sovjet, ett land i konvulsioner. Jag upplever den som historiskt trovärdig. Det är det som gör den läsvärd.
Efter att under våren läst Stalingrad av Anthony Beevor och Littells De välvilliga så har mitt intresse för att läsa mer om Stalin och Ryssland ökat markant. Vi får se vart det bär!

Robert Harris: Archangel
Utgiven: 1998
420 sidor

OM SICILIEN OCH DESS MAT – MATTHEW FORT: SWEET HONEY, BITTER LEMONS – RESOR/MAT

Matthew Fort (1947-)
Sweet Honey, Bitter Lemons: Travels in Sicily on a Vespa.
Utgiven: 2009, 350 sidor.

Denna bok fan jag när jag letade efter roliga saker att läsa inför en resa till Sicilien som snart äger rum.
Matthew Fort är en vad jag förstått framstående engelsk matjournalist och detta är hans femte bok.
Fort var på Sicilien med sin bror för 25 år tidigare och har sedan dess längtat tillbaka.
Vi får följa honom under två resor runt Sicilien. Denna gång reser han ensam på en vällastad vespa. Det är mycket trevligt att följa hans resa. På en avspänd prosa så berättar Fort om siciliansk mat och hur den formats av att ön alltid varit en kulturell smältdegel. Vi får möta olika personligheter med ett passionerat förhållande till Sicilien och dess mat. Och vilka måltider. Jag blev proppmätt bara av att läsa om dem.
Förutom beskrivning av dessa läckerheter så målar med lätt hand Fort upp det skiftande sicilianska landskapet och arkitekturen.
Boken var utmärkt som aptitretare inför resan till Sicilien.