P.G. Woodhouse (1881-1975):
Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor
Penguin 

Att läsa Johan Hakelius Döda vita män ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.
Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”,  och en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman. Denne står under bevakning av Sir Rodney Glossop, utklädd till betjänt. Glossop i sin tur avskyr Wooster från tidigare möten.
Mitt allt detta, hur skall det gå för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är mycket fånig, Personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs är stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar. Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och briljanta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!

För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.”

/Reviderad 200229