EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN – ROMAN

Krig

Stefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

På bokmässan i slutet av september tittade jag på boken i förlagets monter. Mitt intresse väcktes men avskräckt av alla olästa böcker av mer eller mindre framstående europeiska författare i min bokhylla avstod jag.
När jag sprang på den igen förstod jag, influerad av min läsning av Maarten ´t Haart, att jag gärna läste en bok till från det området i Europa.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasanfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.
Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanders historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

Tack för recensionexemplaret.

Annonser

GEORGES SIMENON: KOMMISSARIE MAIGRETS FÖRSTA FALL – DECKARE

Georges Simenon (1903-1989)
Maigrets första fall
”La première enquête de Maigret”
Översättning: Gunnel Vallquist
Utgiven 1949
På svenska 1952
160 sidor
i ParisBonniers

Maigrets första fall var inte den första av de 75 romaner som Simenon skrevs om sin berömde detektiv. De skrevs inte i kronologisk ordning. Boken kom ut 1949 och då hade han redan skrivit en hel drös. Han skrev sammanlagt över 300 romaner. Många av dem under olika pseudonymer. En oerhört produktiv författare vars like är svår att finna.

Simenons böcker har varit oerhört populära, men idag är det väl inte många i Sverige som läser honom? Frågan är om hans popularitet minskat i övriga Europa? I England har Penguin börjat ut alla hans Maigret-deckare i nya översättningar med snygga omslag.
Simenon har influerat många författare. John Banville som vann Bookerpriset 2005 för Havet och som skriver deckare under pseudonymen Benjamin Black, är en stor fan (Hans Christine Falls är bland det bästa jag läst i genren. Se min recension här). Och min nya favorit Patrick Modiano har nämnt honom som en influens.

Detta gjorde mig nyfiken att åter läsa Simenon. Jag har för många år sedan läst av två av hans romaner. Maigret och mannen på bänken, skriven 1953, som inte gav något större intryck.
Det gjorde däremot Mannen som såg tågen gå förbi skriven redan 1938. Det är inte än av hans Maigret-böcker utan en ”romain durs”, hårda romaner, som hans psykologiska romaner bruka kallas. Det var en mycket skicklig skildring av en psykopat och en läsupplevelse.

Bonniers gav i början av 2000-talet ut en serie som heter Bonniers kriminalklassiker. Den höll tyvärr bara i 2 år. Kanske är de flesta deckarläsarna mer fokuserade på det nya, den senaste Wallander eller Nesbö och inte intresserade av föregångarna? Maigret i Paris kom ut 2001. I den finns två romaner varav jag nu läst den första.

Boken utspelar sig före första världskriget. Maigret är en gröngöling på jobbet. Nervös och med en stor respekt både för yrket och för sin överordnade. Av en tillfällighet blir han indragen i ett fall  där ett troligt brott begåtts i en överklassfamilj, i vars krets hans chef frotterar sig. Chefen tror inte Maigret skall finna något men det blir det blir ett känsligt fall.  Maigret får lära sig den hårda vägen att polisarbete inte alltid blir vad man förväntar sig…

Simenon skrev oerhört fort, en roman kunde ta ett par veckor att fullborda. Det finns ett schvung och en lätthet i berättandet. Samtidigt så kan jag inte påstå att själv intrigen var speciellt komplicerad eller ens intressant. Många hävdar att Simenon är en är en psykologiskt skicklig persontecknare. Det tyckte jag han var i Mannen som såg tågen gå förbi, men inte här, inte mer än vad jag förväntar mig. Kvinnoporträtten är mycket stereotypa och ointressanta. Men vad kan man vänta sig av en man som skryter om att ha lägrat 10 000 kvinnor varav 8 000 prostituerade…

Det som är romanens styrka är miljöbeskrivningarna, det finns scener som lever kvar. Simenon har som engelsmännen säger  ”a sense of place” som är mycket påtaglig. Det är kanske det som fångat Modiano?

Jag tror att för att förstå dragningskraften hos Simenon så får man nog läsa flera böcker. De är generellt korta och tillsammans kanske de förklarar varför Maigret-serien höjs till skyarna. Jag kan inte påstå att jag förstod det efter att läst denna roman. Läsvärd men inte så mycket mer.
Intressant att notera är att det är inte vem som helst som översatt boken utan akademiledamoten och Proustöversättaren Gunnel Vallquist.

Däremot om du hittar Mannen som såg tågen gå förbi på ett bibliotek eller antikvariat, tveka inte.

Georges_Simenon_(1963) Without hat. Foto:  Erling Mandelmann

Georges Simenon (1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann