ÄNNU EN MÄSTERLIG ROMAN AV HERTMANS – STEFAN HERTMANS: FRÄMLINGEN – KONVERTITEN FRÅN 1100-TALET

Stefan Hertmans (1951-)
Främlingen
”De Bekeerlinge”
Utgiven 2016
På svenska 2018
Översättning Ingrid Wikén Bonde
333 sidor
Norstedts

För några år sedan läste jag en lysande bok, Kärlek och terpentin, av den då för mig helt okände belgaren Stefan Hertmans. Den kom på svenska 2015.
Så här skrev jag om författaren i mitt förra inlägg:
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal välrenommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flamländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.

Nu var det dags att läsa den roman som kom ut 2018, Främlingen. Den har stått i hyllan ett tag. När jag nu dammade av den och läste första sidan var detta omöjligt att släppa denna roman… om det nu är en roman det är?

Boken kretsar kring den sanna historien om den unga kristna högreståndspersonen Vigdis från Rouen som förälskar sig och rymmer med David som är son till en rabbin. På 1100-talet var det detsamma som att skriva på sin dödsdom om du var en högre ståndsperson.
Det sätts ett pris på hennes huvud av hennes far. De flyr genom ett Europa där påven Urban den andre 1095 startat det första korståget. Det är en oerhört farlig tid. Bland riddarna finns det många som letar efter Vigdis och vill komma åt lösensumman.
Korstågen leder till oerhört mycket våld, nedbrända byar och pogromer. Vigdis eller Hamoutal , som hon heter som gift, och David möter ett ett Europa i brand. Hertmans följer dem fram till deras oundviklig tragiska slut. Det är en resa som för honom från Frankrike till Nordafrika och Spanien. En resa som tar författaren 22 år att göra.

Att han kan skriva denna historia beror på att den judiska tron fanns en regel att du inte fick slänga papper med Guds namn skrivet på. De sparades i s.k. genizah, ett förrådsrum i anslutning till synagogan. Historien om Vigdis och David fanns i genizahn i Fustat Misr (det gamla Kairo) och bevarades och finns nu i Cambridge.

Jag vet inte om jag vill kalla detta roman. I en fin intervju jag fann på Youtube (se här) beskriver Hertmans det som auto-docu-fiction. Utifrån den relativt lilla information som han haft till förfogande han skrivit en suggestiv text där han skickligt förflyttar oss mellan dåtid och nutid. Han målar upp ett dåtida mycket instabilt Europa med en grasserande antisemitism. Hans beskrivning av en pogrom får blodet att isa sig. Parallellt med berättelsen om Vigdis och David följer vi de resor Hertmans gör i deras spår som i sin tur leder till korta essäistiska utflykter. I en annan författares händer kanske denna blandning av roman-reseskilding-essäistik hade känts tillyxad. Men med Hertmans suveräna handlag blir det bara en njutning. Hans språk är som det renaste och klaraste vatten.

Hertmans känsla för detaljer och miljöer får texten att glimra. Trots att det är en relativt kort bok tog den lång tid att läsa. Var jag det minsta trött lade jag den åt sidan då jag inte ville missa något. Ingrid Wikén Bondes översättning är återigen förstklassig.

I Aftonbladet jämförde Claes Wahlin i en mycket lovordande recension honom med W.G. Sebald, som jag inte tyvärr läst än, men också Edmund de Waals Haren med bärnstensögon som var en stor läsupplevelse för mig.

Kärlek och terpentin och Främlingen är de två första i den trilogi som Hertmans skrivit på detta sätt. Den tredje De opgang kom på flamländska 2020. Men tyvärr kommer Norstedts inte att ge ut den på svenska. Hermans suggestiva romankonst har sålt för dåligt för att motivera en översättning svarade förlaget mig.

Det är bara att hoppas på att ett annat förlag tar upp stafettpinnen och översätter De opgang. Det är synd att ett så spännande författarskap bara finns representerat med två böcker.

PÅ ÅTERBESÖK HOS KOMMISSARIE MAIGRET – GEORGES SIMENON – MAIGRET GILLRAR EN FÄLLA

Georges Simenon (1903-1989):
Maigret gillrar en fälla
”Maigret tend un piège”
Utgiven 1955
Denna utgåva 2017
Översättning: Harriet Ribbing
178 sidor
Atlantis förlag

Mina tidigare möten med Georges Simenon och hans legendariska kommissarie Maigret, som jag skrev om här, har givit mig en viss behållning men knappast någon mersmak.
Efter ett besök hos min mycket beläste vän ME, som som pratade varmt om Maigret-deckarna, kunde jag inte motstå att köpa några volymer på en bok-outlet för en mycket ringa penning. Atlantis återutgav för några år sedan ett par läckert formgivna och kransbunda volymer.
http://www.atlantisbok.se/1431.Forfattare-Georges_Simenon

Nu har jag läst en av dem och det råkade bli Maigret gillrar en fälla från 1955. Det är som vanligt en relativt tunn volym som du läser på en sittning eller två.

Det är sommar och hettan lamslår Paris. En seriemördare är lös i Montmartre. Maigret är mycket pressad då polisen inte har några ledtrådar alls. Mördaren är oerhört skicklig på att sopa igen spåren efter sig.
På en middag träffar Maigret en känd psykiater som han har ett längre samtal med om seriemördares psykologi. Maigret bestämmer sig för att gillra en fälla som förhoppningsvis kan lura mördaren.

Om tidigare Maigret-läsning inte givit mig mersmak gjorde denna det.
Simenon skrev fort och effektivt som vi alla vet. Det finns en koncentration i prosan utan att det blir som i hårdkokta deckare eller upplevs för sparsmakat. Nej, bara koncentrerat. Simenon bygger skickligt och elegant upp en scen, en dialog eller presenterar en person i boken med några enkla pennstreck. Och jag följer det med glädje.
Deckare om seriemördare är väl en stapelvara nu men frågan om det var det på 50-talet. Trots det känns psykologin inte passé utan helt trovärdig.

Det är inte många sidor som Maigret ger oss. Det blir en relativt okomplicerad jakt när väl Maigret fått en ledtråd. Men boken känns inte på något sätt för kort eller rumphuggen. Simenon vet var har gör. Han tjafsar helt enkelt inte runt.

Det var ett sant nöje att njuta av Simenons prosa och Paris-bilder. Nu är glad att jag har några till som väntar på hyllan.

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN

KrigStefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasansfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.

Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanderns historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

/Reviderad 201104

 

GEORGES SIMENON: KOMMISSARIE MAIGRETS FÖRSTA FALL

Georges Simenon (1903-1989)
Maigrets första fall
”La première enquête de Maigret”
Översättning: Gunnel Vallquist
Utgiven 1949
På svenska 1952
160 sidor
i ParisBonniers

Maigrets första fall var inte den första av de 75 romaner som Simenon skrevs om sin berömde detektiv. De skrevs inte i kronologisk ordning. Boken kom ut 1949 och då hade han redan skrivit en hel drös. Han skrev sammanlagt över 300 romaner. Många av dem under olika pseudonymer. En oerhört produktiv författare vars like är svår att finna.

Simenons böcker har varit oerhört populära, men idag är det väl inte många i Sverige som läser honom? Frågan är om hans popularitet minskat i övriga Europa? I England har Penguin börjat ut alla hans Maigret-deckare i nya översättningar med snygga omslag.
Simenon har influerat många författare. John Banville som vann Bookerpriset 2005 för Havet och som skriver deckare under pseudonymen Benjamin Black, är en stor fan (Hans Christine Falls är bland det bästa jag läst i genren. Se min recension här). Patrick Modiano har nämnt honom som en influens.

Detta gjorde mig nyfiken att åter läsa Simenon. Jag har för många år sedan läst av två av hans romaner. Maigret och mannen på bänken, skriven 1953, som inte gav något större intryck.
Det gjorde däremot Mannen som såg tågen gå förbi skriven redan 1938. Det är inte än av hans Maigret-böcker utan en ”romain durs”, hårda romaner, som hans psykologiska romaner bruka kallas. Det var en mycket skicklig skildring av en psykopat och en läsupplevelse.

Bonniers gav i början av 2000-talet ut en serie som heter Bonniers kriminalklassiker. Den höll tyvärr bara i 2 år. Kanske är de flesta deckarläsarna mer fokuserade på det nya, den senaste Wallander eller Nesbö och inte intresserade av föregångarna? Maigret i Paris kom ut 2001. I den finns två romaner varav jag nu läst den första.

Boken utspelar sig före första världskriget. Maigret är en gröngöling på jobbet. Nervös och med en stor respekt både för yrket och för sin överordnade. Av en tillfällighet blir han indragen i ett fall  där ett troligt brott begåtts i en överklassfamilj, i vars krets hans chef frotterar sig. Chefen tror inte Maigret skall finna något men det blir det blir ett känsligt fall.  Maigret får lära sig den hårda vägen att polisarbete inte alltid blir vad man förväntar sig.

Simenon skrev oerhört fort, en roman kunde ta ett par veckor att fullborda. Det finns ett schvung och en lätthet i berättandet. Samtidigt så kan jag inte påstå att själv intrigen var speciellt komplicerad eller ens intressant. Många hävdar att Simenon är en är en psykologiskt skicklig persontecknare. Det tyckte jag han var i Mannen som såg tågen gå förbi, men inte här, inte mer än vad jag förväntar mig. Kvinnoporträtten är mycket stereotypa och ointressanta. Men vad kan man vänta sig av en man som skryter om att ha lägrat 10 000 kvinnor varav 8 000 prostituerade…

Det som är romanens styrka är miljöbeskrivningarna, det finns scener som lever kvar. Simenon har som engelsmännen säger  ”a sense of place” som är mycket påtaglig. Det är kanske det som fångat Modiano?

Jag tror att för att förstå dragningskraften hos Simenon så får man nog läsa flera böcker. De är generellt korta och tillsammans kanske de förklarar varför Maigret-serien höjs till skyarna. Jag kan inte påstå att jag förstod det efter att läst denna roman. Läsvärd men inte så mycket mer.
Intressant att notera är att det är inte vem som helst som översatt boken utan akademiledamoten och Proustöversättaren Gunnel Vallquist.

Däremot om du hittar Mannen som såg tågen gå förbi på ett bibliotek eller antikvariat, tveka inte.

/Reviderad 201004

Georges_Simenon_(1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann

Georges Simenon (1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann