Kategoriarkiv: 2026

I DÖDENS VÄNTRUM – KJERSTI ANFINNSEN: DÖDSVERK

Publicerat den av

Kjersti Anfinnsen (1975-)
Dödsverk
Utgiven 2025
På svenska 2026
Översättning Marie Lundqvist
110 sidor
Flo förlag
Recensionsexemplar

Äntligen finns den på svenska. Sista delen i Kjersti Anfinnsens storartade trilogi om hjärtkirurgen Birgitte Solheim. I sedvanligt läcker formgivning som alltid när det gäller förlagets böcker.

De två första romanerna var en av förra årets stora läsupplevelser. Är du intresserad så läs gärna vad jag skrev då. För Dödsverk är inte en bok som du bör läsa utan att ha läst de två föregående. Men bli inte avskräckt. Du kan läsa alla tre böckerna på en eller två sittningar. Så tunna och koncentrerade är de, ffa sista delen. Men också så starka att jag läste Dödsverk två gånger. Anfinnsen har en underbar prosa.

Nu befinner vi oss “I dödens väntrum” för att citera Sven Stolpe.
“En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen” (sid. 9)
Så inleds boken. Brigitte ligger på hospice.I korta kapitel, ofta på en sida och ibland endast ett par rader långt så följer vi hennes sista resa. När kroppen sakta ger upp.
Det är inte en vacker skildring av den sista tiden i livet. Birgitte är en krass människa utan någon tro att trösta sig med. Och med ett stor mått av cynism. Allt eftersom självständigheten försvinner kämpar hon med att ändå få vara sig själv. Hon är en stolt människa som ingen skall på sätta sig på. Men allteftersom tiden går rinner allt ifrån henne till det oundvikliga slutet.
Upplevelserna på hospices blandas med minnen från hennes dysfunktionella familj. De enda ljusglimtarna är minnena av Javier, kärleken som kom in och spred värme och ljus i hennes liv de sista åren.

Allt detta svarta och svåra blandas med en svart och illusionslös humor som ofta fick mig att dra på smilbanden. Kapitlet Referenser är ett exempel på hur Anfinnsen gestaltar det svåra och samtidigt får mig att skratta, även om det sätter sig i halsen.”Ingen bryr sig om hur jag önskar dö. Det är min död. Ingen undrar över vad jag är mest stolt över i mitt liv eller vad jag tyckte var det viktigaste, det mest omvälvande, genomgripande och klargörande. Ingen frågar ”I vilken samtid kände du dig mest hemma? Vilket land? Vilket språk? Vem skulle du helst sluppit träffa? Hur önskar du dig din död?

Nej, de säger: “Så fin färg du har på kínderna” Eller “Nu måste du var duktig och ta de här tabletterna” Eller ”Skall vi ta den fina knytblusen till middagen? Nu skall vi tvätta dig lite och sedan får du lavemang De säger “Någon kommer snart tillbaka” Kan de inte istället slå ihjäl mig med en stekpanna? (”sid. 44)

För mig som har arbetat flera år i äldreomsorgen som ung och nu har en mamma på ett boende så är det stark läsning som får mig att fundera på hur jag mött och möter de gamla.
Förra helgen fick jag reda på att en man som som för ett par månader flyttade in på min mors avdelning, och som knappt kan prata, har varit en mycket duktig pianist. Han har varit solist hos Göteborgs symfoniker. Och spelat med många fina musiker som jag lärt känna som sångare i kören på Konserthuset. Vi har inte en aning om vad som ryms inom många av de gamla och sjuka människor vi möter i vår vardag, vad de tänker och upplever. Denna roman hjälper oss att faktiskt reflektera över det.

Återigen har Marie Lundqvist fört över Anfinnsen till en mycket njutbar svenska. Vi skall var tacksamma att Flo förlag har översatt dessa små mästerliga och djupt existentiella romaner. Jag kommer definitivt att återvända till dem.

PRISBELÖNT MEXIKANSK ROMAN OCH EN KÄFTSMÄLL! – BRENDA NAVARRO – ASKA I MUNNEN

Publicerat den av

Brenda Navarro (1982-)
Aska i munnen
”Ceniza en la boca”
Utgiven 2022
På svenska 2023
Översättning: Hanna Axén
221 sidor
Bokförlaget Tranan

Aska i munnen är Brenda Navarros andra roman och den första som finns på svenska. Navarro kommer från Mexiko men bor sedan många år i Spanien. Denna oerhört starka roman utspelar sig i dessa båda länder. Men det är ingen trevlig turistbroschyr vi läser. Det handlar om livet i skuggan, om underklassens liv.

Inledningsscenen är oerhört stark. Berättarens bror Diego tar livet av sig genom att hoppa från en balkong. Hans syster, rättare sagt halvsyster, är inte där och nås per telefon. Denna traumatiska scen är det nav kring vilken Navarro väver sin brännande text. Sällan jag läst en roman med så mycket ilska, ja till och med hat, men också kärlek, stor kärlek. Romanen är en skuldbearbetning, en sorgesång över en älskad bror och ett förlorat liv. En bror som kanske aldrig egentligen hade en chans eller skulle få en. En både hemsk och vacker roman.

Den namnlösa systern har fått uppfostra Diego då den ensamstående mamman, några pappor finns inte med i bilden, pressad av arbetslöshet och fattigdom stuckit till Madrid och överlåtit barnuppfostran på henne. Också ett barn.

De bor hos sina älskade morföräldrar men relationen med dem är inte heller utan stora svårigheter och våld. Ett våld som speglar det oerhört patriarkala mexikanska samhälle de lever i.

Efter många år kommer de till Madrid och återförenas med mamman. Men livet i Madrid är lika erbarmligt som livet i Mexiko. Men på ett annat sätt. Som invandrare och lågutbildade så får systern ta det skitjobb som medelklassen behöver för att kunna leva ett gott liv. Men en ständig rädsla att bli utvisad ut ur landet. Diego går i skolan, mobbas och vantrivs.

De utsätts både för rasism och våld. Allt detta påverkar deras relation. Den gullige lille Diego blir en helt ostyrig tonåring. Varken systern eller mamman kan i denna pressade och dysfunktionella familj skapa någon form av trygghet. Och vad det leder till vet vi redan på första sidan.

Brenda Navarros roman är tung läsning på många plan. Hon skriver om våld, migration och fattigdom. Vad det gör det gör med oss, hur det griper in och förstör de mellanmänskliga relationerna. Successivt blir romanen också ett porträtt av det oerhört våldsamma och mycket patriarkala Mexiko med sin knarkhandel och mord på kvinnor.

Men det en bok som samtidigt som den vibrerar av ilska är så fylld av kärlek och längtan. Det tippar aldrig över i det helt mörka.

Narvarros prosa böljar fram som en flod allt eftersom berättelsen går fram och tillbaka i tiden. Hela romanen är bara en lång monolog med insprängda dialoger när systern återberättar det som hänt. Hanna Axéns fina översättning gör att det är en njutbar läsning.

Med tanke på att migration i dag är en av de hetaste politiska frågorna är boken brinnande aktuell. Navarro levandegör de människor vars slit och underkastelse är en av förutsättningarna för att många av oss skall ha det lite gott och mysigt. Men hon skriver oss inte på näsan. Hon gestaltar och så får vi tänka….

Jag lade boken ifrån mig helt uppfylld av historien och lätt bedövad. Jag tänker att detta kan vara början på ett mycket viktigt författarskap. Numer gör jag mig av med böcker som jag läst för sannolikheten att jag läser om dem är liten. Brenda Navarro kommer stå kvar i hyllan som en svart diamant.

Aska i munnen fick det Spanska bokhandlarpriset. Jag är inte ett dugg förvånad. Boken är utgiven av Bokförlaget Tranan. Återigen visar de sig vara ett av Sveriges mest intressanta förlag.

ANDRA DELEN I EN MÄSTERLIG ROMANSVIT – J.J. VOSKUIL: BYRÅN 2: SMUTSIGA HÄNDER

Publicerat den av

J.J. Voskuil (1926-2008):
Byrån 2: Smutsiga händer
”Vuille handen” Utgiven 1997
På svenska 2026
Översättare: Olov Hyllienmark
622 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Förra årets stora läsupplevelse var J.J. Voskuils Herr Beerta, första delen i romansviten Byrån. Det är en tegelsten på 800 sidor där egentligen inget händer. Och det är bara första delen av sju på sammanlagt 5 000 sidor. Nu har andra delen kommit på svenska. Och jag frågar hur gör han det, vad är det som gör att jag slukar denna bok trots att det som i första delen är ganska händelselöst?

I Smutsiga händer får vi följ Maarten Kooning under perioden 1965 -1972. Har han nu en chefstjänst på institutet. Men det innebär inte att han är stolt och glad. Det är snarare än mara för honom. För han förstår fortfarande egentligen inte vad de gör där. Arbetet tycker han är lika långtråkigt och ointressant som tidigare. Varje gång han läggs på ett uppdrag får han panik och har inte en aning om hur han skall lösa det och det verkar hans kolleger inte heller ha. Men som den trogne tjänsteman han är gnetar han på i något som han tycker är helt meningslöst.

Persongalleriet är mycket detsamma. Herr Beerta han företrädare är kvar och är som en grå eminens för Kooning. Berta ömsom hjälper honom, ömsom sätter honom på pottkanten.
Till skillnad från i första delen så tränger sig omvärlden in lite med då det än politisk orolig tid. Dessutom flyttar byrån och Maarten och hans fru flyttar till en paradlägenhet. Trots dessa stora händelser blir de aldrig stora i Maartens liv utan han lunkar mest på…

Skulle du be mig att berätta vad som händer under dessa 600 sidor är det inte mycket jag kan säga …. Själva jobbet de gör beskrivs knappt utan det är mest stunderna emellan då vardagliga problem och konflikter dryftas. Möten i korridoren, bråk mellan kolleger, någon som inte är nöjd med sitt rum, någon som fyller år…Jobbet är nästan att ses som sekundärt.

Vokuils prosa är mjuk, lättläst och rik på detaljer. Han beskriver skickligt de miljöer och situationer om Maarten hamnar i. Olov Hyllienmark har gjort ett mycket fint jobb så vitt jag kan bedöma. Att ta på sig uppdraget att översätta detta gigantiska verk till svenska är inget annat än heroiskt! Tack Olov!

För de flesta av oss är livet en vardaglig lunk och det är Voskuil en mästare på att skildra. Voskuil får mig att tänka på det berömda citatet av John Lennon: ”Life is what happens while you make other plans”. Jag försökte under läsningen lura ut vad han har för knep för att fånga mig så …utan att lyckas! Voskuil har en fin blick för människor, en stark empati och en mild humor. Många var de gånger jag drog på smilbanden. För alla som arbetar, eller har arbetat, i en byråkrati finns det mycket att känna igen.

Mot slutet av läsningen kontaktade jag Henrik Nilsson på förlaget och undrade när del 3, Plankton, kommer. Jag har ju redan abstinens. Henrik hoppas få ut den till nästa höst. Den tyska översättningen av Plankton är på 960 sidor!! Något att se fram emot!!

Jag förstår att Voskuil inte är för alla Det är säkerligen läsare som blivit uttråkade och tröttnat. Men med tanke på det oerhört höga betyget på Goodreads 4,27 och att den var en succé pyramidal i Holland låt inte antalet avskräcka dig från att ta del av vad som måste var en av 1900-talet mest märkliga romanbyggen. Han är mycket lättläst. Unna dig en härlig (och lååååång..=😊 ) stund i läsfåtöljen. Och köp böckerna så förlaget kan fortsätta ge ut serien!!

Till sist. Tack för recensionsexemplaret och att ni på Nilsson förlag är så modiga att ni ger ut romanerna. I sanning en stor kulturgärning.

EN MYCKET LOVANDE BÖRJAN – JEAN-LUC BANNALEC: BRETONSKA FÖRHÅLLANDEN – ETT FALL FÖR KOMMISARIE DUPIN

Publicerat den av

Jean-Luc Bannalec (Jörg Bong, 1966-):
Bretonska förhållanden – Ett fall för kommisarie Dupin
”Bretonische Verhältnisse”
Utgiven 2012
På svenska 2026
332 sidor
Bokförlaget Perenn

Häromveckan träffade jag en kamrat som följer min blogg. Hon ”beklagade” sig över att jag skriver om så konstiga böcker… Och det kanske jag gör!
Bretonska förhållanden är dock en inte konstig bok, bara okänd! Det är en deckare jag tror många kan tycka om.
Per Nilson på det lilla förlaget Perenn kontaktade mig och frågade om jag vill läsa och skriva om förlagets första deckare. Jag blev nyfiken och tackade ja. Det visade sig vara en charmig deckare som utspelar sig i Bretagne med den sympatiske kommissarie Dupin i huvudrollen.

Namnet till trots så är detta inte en fransk bok. Bakom namnet Jean-Luc Bannalec finns den tyske litteraturvetaren, översättaren och essäisten Jörg Bong. Bong har uppenbarligen blivit förälskad i Bretagne och har nu skrivit fjorton deckare med kommissarie Dupin i huvudrollen.

Turistsäsongen i populära Port Aven skall snart inledas. Då finner man den 91-årige ägaren av det klassiska hotellet Central brutalt knivmördad. Vem kunde vilja ta den mycket respekterade mannen av daga? Det är mycket olämpligt att detta skall ske just när turisterna skall börja anlända en masse till Bretagne.

Den lilla staden är känd för att under 1800-talet haft en konstnärskoloni där med Paul Gauguin i centrum. Kan en oerhört värdefull tavla av Gauguin som finns på hotellet spela en roll i detta obegripliga mord?

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är mycket glad att jag tackade ja till att läsa boken. Detta är inte rafflande berättelse i högt tempo. Nej det är en berättelse som stilla meandrar sig fram allt eftersom Dupin försöker lösa gåtan. Personerna i boken är väl tecknade och kommissarie Dupin är befriad från många av de klyschor som kommissarier i deckare ofta är behäftade med. Och det är spännande, lågintensivt spännande.

Författaren är helt klart förälskad i Bretagne och dess historia och kultur. En region med ett eget språk och som blev franskt först på 1500-talet. Bannalec guidar oss i denna uppenbarligen oerhört vackra del av Frankrike. (Under läsningen blev det en helt del googlande efter de orter Dupin kommer till). Ja, man kan nästan säga att Bretagne är huvudpersonen i boken.

Per Nilson har själv översatt boken till en smidig svenska. Detta första möte med kommissarie Dupin gav definitivt mersmak och jag hoppas att Perenn fortsätter ge ut honom.

Samma dag som jag läst ut boken fann jag att Jonas Thente i DN skrev uppskattande om den. Roligt då det är svårt för små förlag att höras i bruset. Så stöd gärna förlaget genom att köpa boken.
Förlaget säljer boken till ett mycket bra pris: https://perenn.com/bretonska-f%C3%B6rh%C3%A5llanden

Nöjsam läsning.

LÄS- OCH RESLUST!! – HENRIK NILSSON: HÅLET I STÄNGSLET : RESOR MED DEN LATINAMERIKANSKA LITTERATUREN

Publicerat den av

Henrik Nilsson (1971-): Hålet i stängslet : Resor med den latinamerikanska litteraturen
Utgiven 2024
226 sidor
h:ström – Text & Kultur AB

Denna bok borde förses med en varningstext. ”Läsning av denna bok kan orsaka ohämmade inköp av böcker från Latinamerika och att du bokar en resa till kontinenten!” Det är i alla fall vad som hänt mig under veckorna jag läst denna utmärka essäsamling!

Henrik Nilsson är en svensk kritiker och författare som du kanske hört på OBS i P1 eller läst artiklar av på Dixikon, i Axess eller i någon dagstidning. Han är verksam i Skåne men inte att förväxla med den andra litterära skåningen vid namn Henrik Nilsson, förläggare på det suveräna Nilsson förlag, som givit mig många fina läsupplevelser.

För oss 60-talister är ju litteraturen från Sydamerika främst känd för den ”magiska realismen” genom böcker av bl.a Garcia Marquez och Alejo Carpentier. Andra stora författare från den perioden som översatts till svenska är nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl.

De senaste åren har jag sett att det kommit en stor mängd böcker på svenska av generationen efter dessa giganter. Jag har blivit mer och mer nyfiken på att veta mer om dem. Och Nilsson är en utmärkt guide att hålla i handen.

Han skriver själv att han inte är en systematisk läsare, men efter avslutad läsning kan jag inte vara annat än glad för hans mycket stora beläsenhet. Nilsson behärskar både spanska och portugisiska så listan på intressanta författarskap blir mycket lång. Tyvärr är det mycket som inte finns på svenska. Dock finns det tillräckligt mycket för att hålla en bokmal i gång under lång, lång tid.

Nilsson har inte bara läst mycket utan gjort, vad jag förstår, omfattande resor till kontinenten. Vi får t.ex följa med till Colombia med Garcia Marquez, Argentina med Ernesto Sabato, Mexiko med Robert Bolaño. Han gör även nedslag i Uruguay, Brasilien, Mellanamerika och Honduras för att ta några exempel.
Nilsson är själv poet så poesin tar stor plats i boken.

Nilson skriver elegant, medryckande och känsligt om kontinenten, dess litteratur och möten med författarkolleger. För mig är det som sagt en bok som ger mig en massa läs- och reslust. Det är helt enkelt ett sant nöje att följa honom. Mao rekommenderar jag boken varmt.

Jag hoppas Nilsson fortsätter skriva essäer om Latinamerikas mycket intressanta, levande och föränderliga litteratur. Fast faran är ju att då köper jag ännu mer böcker… Det är ju egentligen inget att oroa sig för. Nilsson skriver fint: För flera år sedan köpte jag ett par böcker av den uruguayanske författaren Mario Levrero på den lilla bokhandeln La Lupa i Montevideo Sedan dess har den tillhört den kategori av böcker som jag tror utgör en ansenlig del av de flesta människors bibliotek – de som ännu väntar på att läsas. Olika författare har olika lång inkubationstid, i litteraturhistorien och hos den enskilde läsaren. Vissa kastar vi oss genast över, andra bidar sin tid i bokhyllorna tills tiden är inne. (Sid. 136)

Den enda invändningen jag har är det inget finns ett register i slutet av boken. Mycket synd. Detta är en bok jag kommer gå tillbaka till och slå upp i då och då. För texterna håller definitivt för en omläsning eller två…

Och i höst bär det av till Mexiko om inte galningen i Vita huset sätter stopp för mina resplaner.

Nöjsam läsning.

Här kan du höra Henrik Nlssons essäer på OBS

EN LYSANDE OCH SKRÄMMANDE BOK – PHILIPPE SANDS: 38 LONDRÉS STREET: ON IMPUNITY, PINOCHET IN ENGLAND, AND A NAZI IN PATAGONIA (LONDRES 38 : EN BERÄTTELSE OM AUGUSTO PINOCHET, WALTHER RAUFF OCH RÄTTVISAN)

Publicerat den av

Philippe Sands
38 Londres Street
On Impunity, Pinochet in England and a Nazi in Patagonia
Utgiven 2025
480 sidor
Orion Publishing

Första gången jag hörde talas om juristen och författaren Philippe Sands var när hans första bok East West Street (Vägen till Nürnberg) kom ut. Den inhandlade jag genast men som med många böcker hamnade i den i hyllan. Så även hans andra bok Råttlinjen som jag köpte på bokrean några år senare.
.
När jag är på semester köper jag alltid en bok som blir en souvenir från resan. På The Book Centre i Kilkenny på Irland i augusti förra impulsköpte jag hans då relativt nya bok om Pinochet. En fin recension i London Review of Books hade väckt mitt intresse. (https://www.lrb.co.uk/the-paper/v47/n12/andy-beckett/an-efficient-man)

Då jag varit sugen på att läsa Sands under en längre tid och och läst lite från Latinamerika den senaste tiden tänkte jag att det var dags att sätta tänderna i den. Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är glad att jag redan äger de två tidigare böckerna. Sands är en mycket god författare och har skrivit en synnerligen intressant och många gånger otäck bok. Och ibland spännande som en deckare.

Den följer två spår som oväntat korsar varandra. Dels den fascinerande processen när Pinochet arresterade under ett besök i London. En spansk domare vill åtala Pinochet för mord på spanska medborgare. Detta var förstå gången som ett statsöverhuvud åtalades i ett annat land. Pinochet hävdade immunitet och hävdar hans ärende skulle hanteras av Chile. Andra hävdade att det var ett brott av den digniteten att han kunde dömas även av domstolar i andra länder.
Den internationella rättvisan hade fått en aktualitet via Nürnbergrättegångarna. Pinochets arrestering var ett fall där det inte fanns något att luta sig mot och den juridiska processen som skildras är både snårig men spännande.
Om man tror att juridik är en exakt vetenskap så förstår du efter avslutad läsning att så det absolut inte det. När domarna skulle rösta om om Pinochet skulle utlämnas till Spanien kom de fram till olika svar baserat på deras skilda och tolkning baserat på tidigare domar. Sammanlagt är Pinochet över 2 år i England.

Det andra spåret är berättelsen om Walther Rauff, ett namn som Sands dök på när hans skrev Råttlinjen. Denna nazist, som var ansvarig för att konstruera och bygga små bussar där judar kunde gasas ihjäl 50 i taget, flydde efter andra världskriget och hamnade till slut i längst ned i Chile i Patagonien, i Punta Arenas. Detta efter råd från Pinochet och hans fru som Rauff lärde känna i Ecuador på 50-talet.

I Puta Arenas blev Rauff ansvarig för ett företag som paketerade krabbkött i konserver. Men allt eftersom Sands gräver vidare så inser man att Rauffs kunskaper hade använts av den oerhört grymma chilenska underrättelsetjänster Dirección de Inteligencia Nacional som Pinochet skapade.

Rauff var djupt inblandad i bortförandet och mördandet av tusentals människor efter kuppen i Chile. Och navet i denna verksamhet var huset på 38 Londres Street i Santiago.
Tyskland försökte på 50-talet få honom utlämnad med Chile hävdade att det gått över 15 år vilket var preskriptionstiden för brott i Chile. En skandal skrev nobelpristagaren Pablo Neruda i artikel..

När DINA upplöstes förstördes alla deras arkiv. Sands har ägnat år med att intervjua personer om Rauff. Han blir trots alla indicier mot honom en skuggfigur. Rauff gjorde allt för att hålla en låg profil. Men att han var person som var skyldig även till fruktansvärda sker i Chile står utom allt tvivel. I boken binder Sands därigenom ihop diktaturen i Chile med tredje riket. Dessutom finns det oväntade spår till Philippe Sands egen familj och liv. En liten del boken blir lite som en memoar också den fascinerande.

Det är väl känt att många nazister hamnade i Sydamerika och många av dem hade inte på något sätt övergivit sin nazistiska ideologi. (Jag kan varmt rekommendera Josef Mengeles försvinnande på det temat. Filmen som jag såg på Göteborgs filmfestival i januari är mycket bra. August Diehl är helt lysande som Mengele, Premiär 10:e april på bio).

38 Londres Street har kommit ut på svenska och legat på DN:s kritikerlista. Boken har på senaste tiden med tanke på den hemska utvecklingen i världen där länder som USA och Israel fullkomligt struntar i den internationella rättvisan blivit mer aktuell. För den historiskt och/eller juridiskt intresserade läsaren kan jag inte varmt nog rekommendera denna välskrivna bok..

Kilkenny bookcenter. Foto av förf.

NY SERIE AV DECKARFAVORITEN ALAN PARKS – ALAN PARKS: GUNNER

Publicerat den av

Alan Parks (1963-): Gunner
Utgiven 2025
288 sidor
John Murray Press
ISBN: 9781399819688

Det är med stor glädje som jag har läst den skotske författaren Alan Parks hårdkokta serie deckare från 70-talets Glasgow med den egensinnige Harry McCoy i huvudrollen.
Jag har också glatt mig att det är inte bara jag som uppskattat hans böcker. Parks har med åren samlat på sig flera fina utmärkelser.

Jag ser alltid fram emot nästa del i serien och blev därför lite besviken när jag hörde att hans nästa bok var den första i en ny serie om den halvsvenske fd. polisen Joseph Gunner som utspelar sig under andra världskriget. (Vi kan konstatera att varken Parks eller hans redaktör har koll på svenska efternamn!)

Joseph Gunner kommer 1941 tillbaka till Glasgow efter ett par månader som soldat i helvetet i Frankrike. Han har en ögonlapp över sitt skadade öga och ett skadat ben som ger honom massa smärta. Gunner behöver hela tiden försöka få tag på morfin för att klara av smärtan. Och det är inte lätt.

Väl framme i Glasgow blir han mot sin vilja indragen i polisarbetet av sin förre chef Drummond. Efter en bombräd finner man ett lemlästat lik som visar sig vara en tysk. Gunner hamnar i ett ett fall som tar sig helt oväntade och farliga vägar. En konspiration som leder högt upp i samhället.

Parks väver i den spännande berättelsen in den sanna historien om när Hitlers närmaste man Rudolf Hess gjorde en liten egen utflykt till Skottland. Den 10 maj 1941 landade han med fallskärm. Hess tanke var att mäkla fred. Han togs dock tillfånga och kom att spendera resten av sitt liv bakom lås och bom.

Jag kan förstå att Parks efter sex böcker ville ha en ny utmaning. Parks som är född 1963 har ju mycket närmare till 70-talets Glasgow. Har han klarat av att byta miljö och huvudkaraktär? Ja.. med råge. Detta är en välskriven och spännande bok med trovärdigt persongalleri. Engelsmännen har ett uttryck som heter “sense of place” och det har Parks. Han lyckas gestalta de fruktansvärda bombanfallen mot Glasgow och vad de gör med människorna och staden så levande att jag kippade efter andan. Jag har väl inte läst många krigsskildringar men denna imponerade på mig. Det är inte så att han vältrar sig i vidrigheter som gör att det är så stark läsning. Detta är i de små detaljerna som gör det så starkt. Och tanke går ju förstås till Ukraina och andra krigshärdar när jag läser det.

Gunner är en tillräckligt intressant karaktär för att jag skall hålla intresset uppe. Jag upplever att det är mindre av deckarklichéer som kan ligga farligt nära i en mer nutida deckare.
Det var ett bra tag sedan jag läste Parks men det känns som det är en annan ton i prosan. Ett mjukare tonfall. Eftersom boken är så spännande kan det lätt bli att jag läser för fort. Men jag hinner i all fall märka vilken skicklig författare jag tycker Alan Parks är.

Detta helt enkelt en mycket lovande början på en serie som kan bli lika bra som den om Harry McCoy. Andra boken Deception kommer i augusti. Jag hoppas bara att Parks återvänder till McCoy någon gång framöver.

Tyvärr är det bara Bloody January, riktigt bra!, som finns på svenska. Den är med på årets bokrea på Bokus mycket billigt. Annars är det på engelska du får läsa honom. Han är inte svår att läsa. Parks slänger ibland in vissa skotska ord, för lokalfärg antar jag, men de kan du lätt googla fram!

Nöjsam läsning!

Alan Parks tidigare böcker

EN STIGANDE STJÄRNA – SAMANTA SCHWEBLIN: DET GODA ONDA

Publicerat den av

Samanta Schweblin (1978-):
Det goda onda
”El buen mal”
Utgiven 2025
På svenska 2026
240 sidor
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan

Återigen har Bokförlaget Tranan fått mig att upptäcka ett intressant författarskap. Jag hade hört talas om, men inte läst, Samanta Schweblin. Hon är från Argentina men har bott i Berlin i många är. Hennes stjärna är i starkt stigande på den litterära himlen. Schweblin har redan fått flera tunga utmärkelser.

I samband med utgivningen av Det Goda Onda har man kunnat läsa intervjuer i DN (länk) och Vi läser. Schweblin besökte Sverige under veckan.
Genom min prenumeration på Tranans böcker, där man får ett litet urval av deras utgivning, fick jag denna spännande novellsamling. Tack för det!

Det goda onda består av sex noveller, varav några lite längre berättelser.
Schweblin visar sig vara en lysande stilist. Hennes återhållna och slipade prosa är glasklar och bilderna som jag fick under läsningen etsade sig fast som fotografier. Prosan är skenbart enkel och lätt men där ruvar något under ytan hela tiden. Som ett underjordiskt djur som du inte vet vad det är men som kanske kan komma upp och skrämma dig.. Jag läste ofta med andan i halsen.

Berättelserna handlar om personer som hamnar i situationer som pressar deras existens till det yttersta. Det är berättelser om liv och död. Novellerna är paradoxalt nog både klara och enkla men samtidigt så undflyende och gåtfulla. Schweblin har som motto ett citat från den argentinska poeten Silvina Ocampo: ”Det besynnerliga är alltid sannare”. Och det är på pricken kan jag tycka efter läsningen.
Jag kan villigt erkänna att några av dem tror jag inte riktigt att jag förstod poängen med. Men jag känner att det spelar ingen roll för det var en spännande och mycket givande läsning trots det. För det är så inkännande och mänskliga berättelser mitt allt det outtalade. Som i vilken samling som helst så är berättelserna olika starka men när hon är som bäst då är det riktigt bra.

Jag kan nu ansluta mig till dem som uppskattar hennes författarskap. Jag kan tänka mig att just dess gåtfulla karaktär gör att den skulle vara rolig att läsa tillsammans med någon eller i en bokcirkel.

Sist men inte minst får vi inte glömma den fina insats översättaren gjort. Annakarin Thorburn har återigen överfört en bok till mycket njutbar svenska. Annakarin är vad jag förstått en mycket stor beundrare av Schweblin. Det är lätt att förstå.

NOBELPRISET 1982 – GABRIEL GARCIA MARQUEZ: HUNDRA ÅR AV ENSAMHET

Publicerat den av

Gabriel Garcia Marquez (1927-2014):
Hundra år av ensamhet
”Cien años de soledad”
Utgiven 1967
Översättning Lina Wolff 2020
430 sidor
Wahlström & Wistrand

Äntligen har jag läst Hundra år av ensamhet! Men det har inte varit en resa utan komplikationer.

Tack vare Bokförlaget Tranans utmärka utgivning har jag läst lite böcker från Latinamerika senaste tiden. Med lite skam i kroppen har jag ofta tänkt att om jag är det minsta nyfiken på latinamerikansk litteratur så borde jag ju läsa Marquez klassiker som har blivit den stora 1900-romanen från kontinenten. Mästerverket som satte den magiska realismen på den litterära världskartan.

När Marquez fick Nobelpriset 1982 fick jag romanen i översättning Karin Alin (1892-1974) i julklapp. Många år senare började jag läsa den, men stupade en bit in. Kände att boken inte var för mig. Och jag förstår varför.

Nu var det dags för ett nytt försök. Under tiden hade det ju också kommit en nyöversättning av Lina Wolff. Först tänkte jag att Karin Alins översättning är säkert bra, hon var ju en meriterad översättare från spanska. (https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/Karin_Alin)

Nyfikenheten gjorde att jag ändå lånade nyöversättningen på biblioteket. Efter att bara läst några korta nedslag insåg hur mycket mer levande och spänstig Lina Wolffs översättning är. De ställen jag jämförde vara alla mer läsvärda i hennes översättning. Så vitt jag kan bedöma har hon gjort ett fantastiskt jobb. För det är en språklig njutning att läsa romanen.

Men…. Hundra år av ensamhet är en bok som älskas av många, men lika många har givit upp helt utmattade av en roman om en familj under 7 generationer där många personer heter samma sak eller liknande. En berättelse om byn Macondos uppgång och fall under 100 år. I början av boken finns ett stamträd och jag vet inte hur många gånger jag tittade på det men var ändå inte säker på vem som var vem i denna helt storslagna berättelse. Till slut jag gav jag upp och bara läste på….

För mig har läsningen varit lite av en resa. Jag började läsa i december under en period då mycket annat händer i livet. Hann ofta bara sitta korta stunder vilket inte rekommenderas. Jag tror jag läste den första säg 100 sidorna tre gånger för jag blev helt vilse när jag tog upp boken igen. För det är en berättelse i stundtals furiöst tempo och med massa individer. Sedan blev jag så trött på den, orkade inte med myllret, och tänkte att nu struntar jag i den, livet är för kort. Läste Ian Rankin som lite avkoppling under en resa.  Sedan kom suget att åter ta upp romanen. Dels för att jag ville ha läst denna milstolpe och dels för att jag vet att det skulle irritera mig att jag gav upp. Igen….

När jag klar och mycket glad för att jag ansträngde mig lite. Även om det är en läsning som är krävande, ibland utmattande och ibland långrandig så går det inte att komma ifrån att detta är en helt otrolig bok. För jag har även skrattat mycket, lidit med personerna i romanen, njutit av hans underbara språk, varit helt fascinerad av en fantasi som inte har några gränser.
Det är en roman som är som en fresk eller som säg en tavla av Hieronymus Bosch, fylld av massa bilder, mer eller mindre bisarra och humoristiska. Samtidigt i allt detta fantastiska så finns det också en stor värme i skildringen av de viktiga karaktärerna i denna sprakande roman.

Herregud vilken fantasi och vilket intellekt Garcia Marquez besitter. Jag avslutar boken lätt utmattad, mycket imponerad. mycket glad att jag äntligen läst den. Även om jag som sagt stundtals var frustrerad under läsningen tänker jag nu, till min egen stora förvåning, att om några år kan jag kanske läsa om den. Nu när jag har berättelsen och strukturen klar så kan upptäcka så mycket mer i detta myller av människor, händelser och tankar. Och få njuta av prosan en gång till.

Avslutningsvis. I min ungdom före han fick Nobelpriset, läste jag hans roman, Patriarkens höst (1975) som jag då tyckte mycket om. Den räknas som en av de stora diktatorsromanerna i Latinamerika tillsammans med:

  • Augusto Roa Bastos: Den högste (1974), Paraguay,
  • Miguel Angel Asturias; Presidenten (1946), Nobelpriset 1967 (Guatemala), Läst men så länge sedan att jag inget minns.
  • Metoden (1974) av Alejo Carpentier (Kuba), En mycket bra roman av en författare som tyvärr inte fick nobelpriset. Hans Den förlorade porten är av min ungdoms stora läsupplevelser. Om Carpentier skrev om i början av mitt bloggande. Läs mer här.
  • Mario Vargas Llosa: Bockfesten (2000). Nobelpriset 2010, (Peru). Ett mästerverk enligt mig. Med tanke på utvecklingen i världen kanske det är dag för läsning eller omläsning av dessa böcker.

DEN 15:E BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: ADRESS FLESHMARKET CLOSE

Publicerat den av

Ian Rankin (1960-)
Adress Fleshmarket Close
”Fleshmarket Close”
Utgiven 2006
Denna utgåva 2007
446 sidor
Översättning: Hans Lindeberg
Månpocket

Det var ett tag sedan mitt senaste möte med Ian Rankin och hans anti-hjälte John Rebus. Rankin är väl att betrakta som ett av de stora namnen inom deckargenren i allmänhet och “tartan noir” i synnerhet. Boken var med på korta lista på det tunga priset: Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award. (Theakston’s Old Peculier är för övrigt ett riktigt gott öl!)
Jag har haft stort nöje av att läsa honom tidigare. Hur skulle det blir denna gång?

Boken är en liten tegelsten på över 400 tättryckta sidor. Rankin spänner bågen högt. Tre olika berättelser tvinnas samman. Gåtan med två skelett som hittas under en renovering av en källare i en pub i stadens historiska centrum, försvinnandet av en ung flicka vars syster tog livet av sig efter att ha blivit våldtagen av en man som nu avtjänat sitt straff och inte minst berättelsen om hur papperslösa flyktingar utnyttjas av brottssyndikat i slavliknande anställningar

Rankin är bra på att gräva i “the underbelly of Edinburgh”. Skildringen av de papperslösas hopplösa och fruktansvärda situation och de kriminella profitörer som utnyttjar den känns ännu mer aktuell i dag än när boken skrevs för över 20 år sedan. Rankin skriver med hetta och passion om deras situation.

Tyvärr blir jag dock inte lika fångad av boken som jag blir av en riktigt bra deckare. Det är en komplicerad och mångfacetterad intrig men som spänning fungerar den inte helt. Intrigen blir till slut lite väl konstruerad. Min stora invändning är att boken blir för lång och de delar av romanen där det hettar till är för få och långt emellan.

Jag funderade på om det var översättningen som gjorde att det inte var en lika rolig läsning som tidigare Rankin. För språket kändes plattare än jag minns. Och en del dialoger nästan lite fåniga.

Det är inte så att jag läst men sista Rankin. Det är han alldeles för bra för och detta är inte en dålig bok. Men den tog inte tag i mig som en riktigt bra deckare gör.

Tidigare inlägg om Ian Rankin:
Knots and Crosses (Rebus 1)
Hide and seek (Rebus 2)
Tooth and Nail (Rebus 3)
När mörkret faller (Rebus 11)