EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 200 recenserade böcker och 90 000 besök.

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2011 – DOMINGO VILLAR: NATTENS MÖRKA TONER

Domingo Villar (1971-)
Nattens mörka toner
”Ollos de auga”
Utgiven 2006
På svenska 2011
Översatt av Lena E. Heyman
Ekholm & Tegebjer

Helt plötslig befann jag mig i Alingsås för ett par dagar sedan och hamnade där på en bok-outlet kunde man köpa 5 böcker 100 kr. När jag plockat ihop åtta böcker hade jag plats för två till. Men såg inget jag direkt vill ha. Då ryckte jag i farten två deckare bl.a. en bok den för mig okände Domingo Villar. Det visade sig vara ett litet lyckokast.

Villar är från Vigo i Galicien längst, ut på spanska västkusten, nära gränsen till Portugal. Är numer bosatt i Madrid där han är verksam som journalist och matkritiker.

Domingo Villar

Villar debuterade 2006 med Ollos de auga (Nattens mörka toner) som är den första i serien om kommissarie Leo Caldas från Vigo. Den kom ut på svenska på det nu avsomnade förlaget Ekholm & Tegebjer. 2009 kom La playa de los ahogados (De drunknades strand) som även den översattes. Efter ett längre uppehåll kom O último barco ut 2019 som än så länge bara finns på spanska.

Vigo har fått flera priser i Spanien för sitt skrivande.
Han skriver sina deckare på galiciska och översätter dem själv till spanska. Översättningen till svenska är gjort av Lena E Heyman, en av våra mest meriterade översättare från spanska som bla översatt Roberto Bolano. När jag såg att det var hon som översatt Villar tänkte jag att då är det inte en dålig bok. Och det visade sig stämma.

Det är en tunn liten volym på 180 sidor som inte tar lång tid att läsa. Villar har fint flyt i språket och handlingen lunkar lugnt fram. När jag hade läst en 60 sidor undrade jag var detta var på väg. Jag kan inte påstå att jag fångats av boken. Handlingen om de brutalt mördade jazzmusikern var inte speciellt exalterande. Samspelet mellan Caldas och hans nye ganska besvärlige assistent kändes som en relativt vanlig deckarkliché.

Men sedan händer något för boken växter för mig. Utan att det finns något i språket, utan mer i miljöerna och persongalleriet, så kom jag mer och mer att tänka på Raymond Chandlers The Big Sleep i filmatiseringen med Humphrey Bogart och andra hårdkokta deckare under Hollywoods guldålder. Jag sögs in i handlingen och slog nöjd ihop boken glad över att kunna läsa vidare om Leo Caldas och hans galiciska hörn i De drunknades strand.
Och vi får hoppas att även El ultimo barco kommer på svenska.

Se vad som kan hända om man åker till Alingsås!

HISTORIEN OM ETT ANNAT SVERIGE – P.O. ENQUIST: LEWIS RESA

P.O Enquist (1934-2020)
Lewis resa
Utgiven 2001
598 sidor
Norstedts

Nominerad till Augustpriset 2001.

I Sverige har vi en bild av oss själva som ett “vettigt” och “normalt” land. Inga konstigheter. Vi kör mitt på vägen. Men den bilden stämmer inte. Tittar vi på den kartan som World Value Survey presenterar så ser vi något annat. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp. Vi är bland de mest sekulariserade och individualiserade länderna i världen. En präst jag känner berättade för mig att någon frågat honom: Hur lyckades ni utrota religionen i Sverige? Vi försökte i Östtyskland men men lyckades inte. Enligt min kamrat var då Mälardalen då de mest sekulariserade delen av världen.

För oss är Sveriges 1900-tal förknippat med framväxten av folkhemmet och den stora folkrörelse som socialdemokratin var. Vad många idag inte känner till var att det parallellt fanns en mycket stor rörelse som också var med och skapade Sverige och som satt djupa avtryck. Det var väckelserörelsen. Vid läsningen av PO Enquists på många sätt magnifika roman Lewis resa är det ett annat Sverige, för mig okänt, som målas upp.

Som de flesta vet kom ju P.O. Enquist själv från en mycket strikt frireligiös miljö som han som vuxen lämnade. Men han talade ofta om den. Att det var den miljön han kom från och som format honom. Jag kan tänka mig att Lewis resa är sprungen ut ett behov av att förstå den världen men också att berätta för oss om detta andra Sverige.

Det är P.O. själv som är berättare. Han skriver hur han blivit inbjuden till en begravning för en gammal vän till familjen, Efraim Markström. Efraim har lämnat efter sig ett “Lebenslauf,” sin livshistoria. Det är detta lebenslauf som berättaren utgår ifrån hela boken igenom.

Efraim, som är en fiktiv person, har befunnit sig mitt i stormens öga under pingströrelsens framväxt, mitt emellan de två lysande stjärnorna inom pingströrelsen, som älskade varandra men samtidigt var varandras motpoler.

Den ene är Lewi Pethrus (1884-1974), arbetarklasspojken från Västgötaslätten, fackligt aktivt med drömmar om att bli proletärförfattare. Lewi blir tidigt frälst och aktiv inom frikyrkan. En karismatisk ledare och en enastående entreprenör som relativt fort fanns sig verka i Stockholm.
När han utesluts ur Baptistförbundet 1913 varnade han dem att den skulle försvinna och hans rörelse skulle växa. Han fick nog mer rätt än han trodde. Baptisterna i Sverige försvann ut i marginalen men pingstkyrkan bara växte och växte i Sverige.
Den finns inte bara i Sverige. I dag finns det 250 miljoner medlemmar över hela världen.

Den andre, och Lewis motpol, var författaren och poeten Sven Lidman (1882-1960). en motsägelsefull och även han en mycket karismatisk person. Sven ville bli stor författare men det hans skrev ledde aldrig till något större genombrott. Lidman hade gift in sig den yppersta ekonomiska och kulturella eliten genom giftermålet med Carin Thiel (1889-1936), dotter till finansmannen Ernst Thiel (1859-1947). Det äktenskapet sprack och det gick utför med honom. I en svår livskris blir Lidman frälst.

När deras vägar sedan korsas uppstår kärlek vid första ögonkastet. Lidman blir pingströrelsens stora talare. Han predikningar är oerhört uppskattade. De ses som det absolut mest högklassiga han skrev. Sven och Lewi blir som siamesiska tvillingar sina olikheter till trots.

Det är fascinerande att läsa om pingströrelsen snabba tillväxt och allt motstånd det växte. Dagens Nyheter och andra ondgjorde sig över tungomålstalande och extas. Många kände sig hotade av rörelse snabba framväxt, både svenska kyrkan och de politiska partierna.
Motståndet var kompakt men Lewi och Sven förde mycket skickligt rörelsen talan och red ut stormarna. Allt medan rörelsen växte och växte.

Men det fanns en skillnad i deras sätt att se på rörelsen. Lewi som organisationsbyggare ville öka genomslaget för den kristna tron genom att bla starta en dagstidning, det som blev tidningen Dagen, som fortfarande finns, radiokanaler m.m
Sven var emot detta och tyckte att Lewi blev mer och mer av en företagare och imperiebyggare istället för att föra ut Jesus ord. Till slut kunde de inte överbrygga sina motsättningar,
Brytningen när den kom blev mycket omtumlande både för dem själva och för hela pingströrelsen och var en rikshändelse i medierna. Och Sven uteslöts ur gemenskapen.
Lewi leder sedan rörelsen fram till 1958.

Här kan du läsa mer om du är intresserad

Detta är på många sätt en imponerande bok. Det tog Enquist åtta år att skriva den. Man förstår att det har föranletts av gedigen research. Det är ett fascinerande stycke svensk 1900-talshistoria. Det är även en beskrivning av vad som händer med en ideell och karismatisk organisation när den växer och behöver professionaliseras med allt vad det innebär av maktkamper och split.
Det är en djupdykning i en religiös föreställningsvärld som för en icke-troende som undertecknad (eller religiös analfabet som en person i min närhet beskriver mig ) både är intressant och fascinerande men i vissa fall mycket främmande.

Enquist är som vanlig en lysande stilist. Han underbart vackra språk är som en amalgamering av svenska, norrländsk dialekt och det religiösa språket. Det är en njutning att läsa.

Jag skall i denna enkla bloggtext inte ge mig på att med beskriva rikedomen i denna roman Dock har jag vissa reservationer. Det är förvisso en roman men då han noga går igenom pingströrelsens utveckling blir det ibland som att romanens berättelse kommer i skymundan. Jag har sällan strukit under så mycket i en roman som i denna då. Många partier var mer som en elegant historisk fackbok om frikyrkan

Enquist ser som sagt rörelsen via sin fiktiva berättare Efraim. Ett skickligt grepp. Men det kanske också är därför jag känner att jag inte riktigt får grepp om Lewi. Han blir inte riktigt levande för mig som romanfigur. Det gäller inte i samma grad för Sven Lidman som på många sätt va en mer komplex figur än Lewi om man skall tro boken. Eller kankse är det så att Enquist känner större samhörighet med sin författarkollega. Partierna där Lidman är med tänder alltid till lite extra och jag är intresserad av att veta mer om honom.

Det är, sammanfattningsvis, på många sätt en mycket bra bok, men den håller inte riktigt ihop som roman.
När jag läste artiklarnas om Enquist efter hans död lyftes många av hans böcker fram men inte denna. Det kan ju bero på att den svenska journalistkåren är okunnig och/eller inte intresserad av väckelserörelsen. Eller så kan det bero på att den inte är i nivå med tex mästerverket Livläkarens besök.

Jag vet att denna bok uppskattas mycket att de som kände Lewi. Som den första bok som gör honom rättvisa. En kamrat som växte upp i en frireligiös familj i Piteå på 30-40-talet har hyllat den som den bästa beskrivningen av att växa i en frireligiös miljö. Det var säkert mycket som gick mig förbi med tanke på mig bakgrund.

Trots mina reservationer kan jag varmt rekommendera denna bok då den med ett lysande språk målar upp ett annat Sverige som har funnits där under ytan men som jag inte sett.

En intressant fråga är om Gud är död i Sverige? Alla de frågor som väckelserörelserna var ett svar på, hur hanterar vi dem idag? Teologen och pingstvännen Joel Halldorf som syns mycket i kulturdebatten, bl.a i Expressen, har skrivit en av mig oläst bok som heter Gud: Återkomsten. De existentiella frågorna kommer vi inte undan ffa under det som är den största katastrofen i vår tid nämligen pandemin. Och när vi står inför vad som kan vara en ekologisk katastrof. Om inte politiker, ekonomer och ingenjörerna kan ge oss ett svar, kan det leda till någon form av återkomst för en religiös föreställningsvärld? Eller hur kommer svaren på frågorna se ut idag?

EN MYCKET BRA DECKARE – MICK HERRON: SLÖA HÄSTAR

Mick Herron (1963-)
Slöa hästar
”Slow Horses”
Utgiven 2010
På svenska 2020
Översättning Gabriel Setterborg
367 sidor
Modernista
När River Cartwright gör bort sig ordentligt under en operation hamnar han på Slough House och blir en “slö häst”. Slough House är inte ett hus och det ligger inte i orten Slough, en stad som engelsmännen drivit med sedan lång tid tillbaka.
Poeten
John Betjeman (1906-1984) skrev under andra världskriget:
Come friendly bombs and fall on Slough!
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow.
Swarm over, Death!

Ricky Gervais satte staden på kartan genom att The Office utspelar sig där. Vem minns inte den gråa och trista stadsbilden som visades i början av varje avsnitt.

Slough House inte heller ens ett hus utan ligger i en anonym kontorsbyggnad i Finsbury i London. Där hamnar alla de som på olika sätt gjort bort sig på MI5 (https://www.mi5.gov.uk/) och som anses vara hopplösa fall. De blir “slöa hästar”. De sitter och skyfflar papper dagarna i ända. Arbetsgivaren hoppas att deras erbarmligt tråkiga arbetsuppgifter skall få dem att säga upp sig.

Det är en udda samling män och kvinnor som trots det tappert hänger sig kvar. Några för brist på annat, andra för att de har ett fåfängt hopp om att få återvända till Regents Park, MI5:s huvudkontor.
De leds av den sliskige och kraftigt överviktige Jackson Lamb som har en garderob som får en obäddad säng att se stilig ut. Lamb lägger gärna av en brakare när han pratar med sina medarbetare som han både föraktar och värnar om. Vad Jackson Lamb har gjort för att hamna i detta avstjälpningsplats för misslyckade spioner är något som sysselsätter hans medarbetares tankar.

När en ung man kidnappas av en högerextrem sekt och kidnapparna lägger ut en film på Youtube att de kommer halshugga honom blir det hög aktivitet hos MI5. Men Jackson Lamb och hans föredettingar får information som ger vid handen att den officiella förklaringen till varför han kidnappats inte håller. De börjar följa sina egna spår och krockar snart Regents Park. Det visar inbegripa politiskt falskspel på hög nivå.

Slöa hästar kom ut 2010 och är den första i en serie böcker om gruppen på Slough House. Den var nominerad CWA Ian Fleming Steel Dagger Award. Mick Herron är numer en ordentligt hyllad författare. På bokomslaget citeras tungviktaren Val McDermid som kallar Herron “vår generations John Le Carré. Lever boken upp till dessa förväntningar? Absolut. Det är mycket välskriven och tät deckare. Herron har också en svart humor som fick mig att gapskratta flera gånger.

Skickligt klipper Herron ihop en historia om jakten på den unge mannen, det politiska spelet och de enskilda ödena. Det är lite av en kollektivroman men Herron lyckats mejsla fram alla dessa personer så de bli levande individer. Trots att det var 10 år sedan den kom så är den politiska konflikten med terrorister och sociala medier lika aktuell
Dessutom lyckas han med det viktigaste. Det är helt enkelt väldigt spännande och för att använda en klyscha svårt att lägga från sig boken när man väl börjat på den.
Vi ska vara glada att Modernista äntligen ger oss svenska läsare Herron i en fin översättning av Gabriel Setterborg. Jag kommer ha svårt att vänta på att andra delen Dead Lions, belönad med CWA 2013 Goldsboro Gold Dagger för årets bästa kriminalroman, kommer på svenska.
Det är obegripligt att det tagit 10 år för innan han översatts. För dig som är intresserad av bra kriminallitteratur, här har du en godbit.

Just håller Slow Horses att spelas in med Gary Oldman som Jackson Lamb. Det tror jag är ett mycket bra val.
Tack Modernista för recensionexemplaret.

TOPPKLASS!! – DAVID YOUNG: STASI 77

David Young (1958-)
Stasi 77
Utgiven 2019
384 sidor
Zaffre Publishing

Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i David Youngs serie om Karin Müller, polis i den östtyska Volkspolizei (Folkets polis) 70-talets Östtyskland,
Young som var journalist på BBC i 25 år, gick en universitetskurs i skrivande och skrev där Stasi Child som fick det mycket prestigefyllda  2016 CWA Endeavour Historical Dagger för årets bästa historiska deckare. Sedan kom Stasi Wolf och A Darker State som även de nominerades till fina priser. Efter Stasi 77 har Young skrivit Stasi Winter och i höst publiceras The Stasi Game.

Karin Müller får avbryta en efterlängtad semester i Bulgarien där hon och hennes farmor är med Karins små tvillingar. Hennes chef är fåordig om varför hon skall komma tillbaka.
Väl tillbaka i Berlin skickas hon och hennes kollega Tilsner till Karl-Marx Stadt (numera Chemnitz) längst ned i forna Östtyskland. En hög chef i det partiets lokalavdelning har blivit mördad. Han har blivit instängd i ett rum där en brand startats och kvävt honom. Karin börjar sin undersökning men Stasi (ministeriet för säkerhetstjänsten) sätter genast käppar i hjulet och förhindrar Karins utredning.
Samtidigt märker Karin att Tilsner beter sig konstigt är frånvarande och engagerad i utredning. Hennes tidigare misstänksamhet mot vart Tillser har sin lojalitet väcks till liv.

När sedan ett liknande mord sker vill Müller utreda vidare men Stasi är hela tiden där och försöker förhindra att sanningen kommer fram. Det visar sig att det finns spår tillbaka till en fruktansvärd massaker av krigsfångar som skedde bara några dagar före krigets slut.

Växelvis får vi följa den vedervärdiga fångtransporten utifrån ögonen på en fransk krigsfånge och en alltmer frustrerad Karin Müllers kamp mot klockan och ett obstruerande Stasi.

Stasi 77 är en mycket bra roman. Miljöbeskrivningen är utmärkt och gestaltningen av att leva under ständig kontroll från Stasi känns som i de tidigare romanerna äkta. Så även personbeskrivningarna och dialogen. Men med Stasi 77 har Young  lyfts sig en nivå till. Skildringen av fångtransporten genom ett krigshärjat Tyskland på väg att förlora kriget fram till det dramatiska slutet är känslomässigt mycket stark läsning. Jag är också tagen av gestaltningen av den franske fången.
Och när bitarna för hela historien faller på plats kan jag inte annat än beundra Youngs deckarbygge. Hur han byggt intrigen över de hittills fyra böckerna. Det går att läsa Stasi 77 fristående, men för att de skall bli så drabbande som det blev för mig behöver du ha följt karaktärerna i de tre föregående böckerna

Young är översatt till elva språk men obegripligt nog inte till svenska. Det är en serie atmosfärrika, välskrivna och gripande deckare som verkligen förtjänar sina läsare.

TRIOLOGIN OM OLD FILTH AVSLUTAS – JANE GARDAM: LAST FRIENDS

Jane Gardam (1928-)
Last Friends
Utgiven 2013
256 sidor
Little Brown

Med Last Friends avslutar Jane Gardam sin hyllade trilogi.
Första delen Old Filth var en läsupplevelse, den andra delen The man with the wooden hat mycket bra, men när jag avslutade Last Friends igår var jag besviken. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa tv-serier som jag sett på HBO och Netflix där två säsonger varit bra men sedan tappar de koncepterna. 

I den tredje delen står Terry Veneering i centrum. Han var Edwards (Old Filths) stora fiende och och hans fru Bettys stora hemliga och livslånga kärlek. Delvis samma historia berättas nu ur ännu en synvinkel.

Med Last Friends vill Gardam knyta ihop säcken. Men man kan fråga sig varför. Jag tror inte att hon planerade en trilogi när hon skrev Old Filth för Last Friends saknar, trots att det finns många kvaliteter i romanen, en egen berättelse som fångade mig.

Det finns riktigt fina partier i första halvan av boken när hon beskriver Veneerings mycket udda uppväxt. Det finns också många scener som fångar ett England under andra världskriget. Men, halvvägs i boken så tappar den styrfart, handlingen inte bara är konstruerad, den känns det.

Ett antal biroller introduceras som inte får liv. Och det blir lite mer av en emotionell pusseldeckare. Hur hänger det egentligen ihop? Och på vägen tappar hon mig. Det fanns för lite dramatisk nerv för denna läsare. 

Jag kan verkligen rekommendera de två första böckerna. Last Friends vet jag har många fans, den var ”shortlisted” för The Folio Prize , men jag tillhör tyvärr inte en av dem.

EN UNDERFUNDIG SKRÖNA – SIEGFRIED LENZ – VILKEN TEATER!

Siegfried Lenz (1926-2014)
Vilken teater!
”Landesbühne”
Utgiven 2009
På svenska 2011
Översättning Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog

De senaste dagarna har jag sett Kappvändaren, en tysk tv-serie i två långfilmslånga avsnitt. Den finns på SVT Play till november. Det är en mycket välgjord och välspelad serie. Den börjar som en traditionell krigsfilm men sedan blir den något helt annat, en historia om moral och lojalitet. Jag rekommenderar den varmt. Serien bygger på romanen, Der Überläufer, av Siegfried Lenz, ett av de stora namnen i tysk 1900-talslitteratur. Den skrevs på 50-talet men ämnet var för brännbart och romanen kom inte ut förrän efter Lenz död 2014.

Kappvändaren fick mig att gå till bokhyllan och plocka ned den tunna lilla volymen Vilken teater!, som stått där sedan jag köpte den på Bokmässan 2011. Det är inte en av dessa tunga volymer om Tysklands historia som Lenz skrev flera av. Hans verklista är mycket lång och varierad. Vilken teater! en kortroman på ca 100 sidor som du läser på en sittning eller två.

Boken handlar om Hannes, en småfifflare, och Clemens, en litteraturprofessor, som delar cell i fängelset. Clemens har varit för närgången med några kvinnliga studenter och Hannes har lurat folk på pengar. Clemens är en lugn och intellektuell person men Hannes är man fylld av fantasi och upptåg. Tiden i cellen har emellertid gjort dem till goda vänner.

När fängelset får besök av Regionteatern, fängelsedirektören vill visa att han är modern, kidnappar ett gäng fångar teaterns buss och åker till den sömniga lilla staden Grünau. Det visar sig att de kommer dit på det årliga firande av Nejlikans dag och de tas emot med öppna armar. Borgmästaren ser nu sin chans att, när de har en teater, sätta Grünau på kartan. Fångarna blir glatt överraskad av mottagandet och stannar kvar i staden. En serie dråpliga scener följer. Hannes som är mycket driftig ser till en mängd olika saker händer och Clemens möts av en skugga ur sitt förflutna.
I denna lilla saga blir de alltså inte tillfångatagna och återförda till fängelset direkt utan lyckas lura sig kvar i staden ett par veckor innan lagens långa arm når dem.

När de är tillbaka i fängelset mörknat tonen och romanen utmynnar i en hyllning till fantasin och vänskapen.

Jag läste denna välskrivna bagatell med ett leende på läpparna. Det är en skröna med en samling udda individer. Den varma och lätt ironiska skildringen av småstaden med sina pompösa potentater var ett nöje att läsa. Lite som att se en svensk film från 40-talet. Nöjd slog jag igen boken och sugen på att läsa mer Lenz.
Flera av hans stora romaner finns på svenska. Och det vore ju fantastiskt om Der Überläufer kom på svenska. Något för Jörn Lindskog att sätta tänderna i!

Thorén och Lindskog har också givit ut En tyst minut, en skimrande kärleksskildring, som jag tyckte mycket om när jag läste för många år sedan.

Nöjsam läsning!

Här är en dokumentär (på tyska) om Lenz

 

YPPERLIG ROMANKONST – JANE GARDAM: THE MAN WITH THE WOODEN HAT

Jane Gardam (1928-)
The Man with the wooden hat
Utgiven 2009
270 sidor
Little Brown
Finns på svenska under titeln
En trogen kvinna (Weyler Förlag)

Vilken skicklig författare hon är, tänkte jag imponerad, när jag avslutade läsningen av The man in the wooden hat. Imponerad och berörd.

Jag skrev mycket entusiastiskt om Old Filth, hennes roman om Edward Feathers. Edward som var ett ”Raj Orphan”, och som trots det blev en respekterad advokat. En man med ett korrekt yttre, men också en man fylld av hemligheter.
Edward gifte sig med Betty, en skotska född i Kina vars föräldrar omkom i ett japanskt fångläger. Två föräldralösa utkastade på en kontinent som var deras egen men där de aldrig kunde bli accepterade.
Denna roman berättar historien om deras liv igen men ur Bettys synvinkel.
När Betty får ett brev där Edward ber om hennes hand tänker hon att det är inte det sämsta. Hon väljer tryggheten före passionen. Tyvärr slår passionen till just före deras bröllop. Och det är inte Edward som är föremålet.

Gardam skildrar ett långt äktenskap där det finns både kärlek och värme men samtidigt stora hemligheter och outtalade drömmar. Hon vrider på prismat och den Edward som vi lärde känna i Old Filth visar sig ha andra sidor som vi inte såg. Och inte heller Edward själv såg.

Det är som i Old Filth ingen kronologisk berättelse. Denna något kortare roman består av olika scener ur deras liv. Hon bygger skickligt upp en mosaik som till slut blir en helgjuten bild.
Mer vill jag inte skriva om boken. Jag vill inte förta glädjen för den som blir inspirerad att läsa Gardam. Du kan läsa The man in the dop den hat utan att ha läst Old Filth men det vore mycket synd. Tillsammans ger de ett djup som är mycket större.

Jag kan inte nog rekommendera denna författare. Gardam skriver en utsökt och subtil prosa. Hon kan med några få ord på ett mycket levande sätt måla upp en plats eller scen. Hon har en glimt i ögat och djup förståelse om det svåra i att vara en människa. Det är helt enkelt ypperlig romankonst skriven av en livserfaren författare.

Jag ser fram emot den tredje boken om dem. Last Friends.

CLAES HYLINGER: KVÄLLARNA PÅ PÄRLAN

Claes Hylinger (1943-)
Kvällarna på Pärlan
Utgiven 1995
130 sidor
Bonniers
För att parafrasera titeln på boken är Kvällarna på Pärlan ännu en av dessa små litterära pärlor, små både i format och i sidantal, som Hylinger har skänkt oss beundrare några gånger. Jag har tidigare skrivit om Utan Ärende, Hotell Erfarenheten och Till främmande land som jag tyckt mycket om. Så även denna.
Men vad är det egentligen för bok? Läsare av Hylinger känner igen sig i blandningen av korta prosastycken, berättelser, skrönor och en mängd intryck från läsning och resor.
Om jag skulle kalla den något så är det närmaste jag kan komma på faktiskt en självbiografi. Men inte en traditionell sådan.
Boken inleds med att berättaren, som jag utgår från är Hylinger, vid ett besök i London ringer en författarkollega, vars bok han recenserat, och frågar om de kan träffas. När engelsmannen får reda på att Hylinger kommer från Göteborg frågar han hur det är med Göte Johansson. Berättaren vet inte vem Johansson är. Till engelsmannens förvåning då Göteborg är ju så litet!
Därefter försvinner Göte ut ur boken för att först komma in 80 sidor senare i denna tunna volym.

Vad som följer är en o-kronologisk skildring av Hylingers uppväxt och hans rötter i ett bonde-Sverige. Hans efternamn är taget från orten Hylinge där hans far växte upp. Vi möter Hylingers familj och släkt, följer honom i skolan, vidare till universitet och resor till Paris och London. Av en tillfälle upptäcker han patafysiken vilket skulle förändra hans liv.
Tro det eller ej, men Hylingers och Göte Johansson vägar korsas via en bekant till Hylinger. Ett gemensamt intresse för litteratur, arabisk kultur och sufism för dem samman. Göte är en särpräglad natur och större delen av bokens sista del handlar om deras möten fram till Götes död. De flesta av dem på krogen Pärlan vid Skanstorget i Göteborg.
Som vanligt har jag svårt att sätta fingret på det som gör Hylinger så njutbar. Man kan verkligen fråga sig varför han skriver om Göte Johansson. Visst det är charmerande och underfundigt men jag förstår inte egentligen varför han skriver om honom. Samtidigt som jag har väldigt trevligt när jag läser det.
Mycket känns som sagt igen men det blir sig ändå inte likt. Jag läser det med stort nöje.

Hylinger älskar ju den underfundiga berättelsen. Ibland är de paradoxala och djupsinniga, ibland undrar jag om de är på allvar. Är det inte bara banalt eller finns det något jag missar. Hylinger skriver själv apropås de Mulla Nasruddin-historier han översatt:
”Det gick bra ända tills jag upptäckte att jag inte förstod alla historierna. Eller rättare sagt jag fann några av dem så platta att jag misstänkte att det var något som undgick mig.” (sid. 51)
Just den frågan har jag själv ställt mig vid läsning av Hylinger.
I Hylinger värld är det ofta så att slumpen och tillfällena styr och jag vill avsluta med ett citat från boken som är typiskt för vardagsmystikern Hylinger och som jag tycker mycket om:
”Allt jag har berättat här är sant. Mycket som jag inte har berättat är också sant.
När man ser hur trådarna ur ens förflutna korsar varandra, löper parallellt, flätas ihop – visst är det frestande att försöka urskilja ett mönster i härvan och ge en betydelse åt detta mönster. Och då kan man vara säker på att lura sig själv.
Men om man lyckas avhålla sig från att leta efter en mening i det som skett, skall man kanske få syn på någonting..” (sid 121)

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

EN ITALIENSK ÅTERUPPTÄCKT – GIORGIO BASSANI: INNANFÖR STADSMUREN

Giorgio Bassani (1916-2000)
Innanför stadsmuren
”Dentro le mure”
Utgiven 1993
På svenska 2020
Översättning Johanna Hedenberg
190 sidor
Modernista förlag

Giorgio Bassanis författarskap är inte stort men han är ett mycket respekterat namn i den italienska 1900-talslitteraturen. I min ungdom gav det enastående förlaget Coeckelberghs ut några av hans romaner på svenska. Jag tror jag läste en eller två men det är inget som sitter kvar.

Nu har Modernista börjat att ge ut honom. Tidigare har de givit ut den roman som räknas som hans mästerverk, Den förlorade trädgården (Il giardino dei Finzi-Contini).
Nu går de vidare med Innanför stadsmuren som består av 5 fristående berättelser. De kom ut 1956 under namnet Cinque storie Ferraresi. För den boken fick Bassani Premio Strega, det kanske finaste litterära priset i Italien. Bassani reviderade sedan berättelserna och de kom åter ut 1973 under namnet Dentro le mura. Det är den versionen som Johanna Hedenberg, känd sina översättningar av Elena Ferrante, har klätt svensk i språkdräkt. Så vitt jag kan bedöma han hon gjort ett mycket gott arbete.

Bassani växte upp i den lilla italienska staden Ferrara i Emilio-Romagna som ligger i norra Italien. Det är en relativt liten stad (ca 130 000 invånare) fylld av renässansarkitektur. Sedan 1995 finns staden med på Unesco världsarvslista. Det är till denna lilla, av en mur inringade, stad som Bassani tar oss.

Det är fem olikartade berättelser. De utspelar sig under första halvan av 1900-talet med en tonvikt på tiden före och under andra världskriget när fascisterna härjade i Ferrara.
När man läst boken känns det nästa som om jag varit på en resa i staden. För på många sätt är Ferrara huvudpersonen. Likt en filmare sveper Bassanis skarpa blick över staden, ner i dess trånga gränder och in i de hus där personerna i berättelserna bor.

Bassani kommer från stadens judiska kommunitet vilket löper som en tråd genom berättelserna. Det är berättelser som berör kärlek över klassgränser och religioner, om en socialistisk lärarinna som sitter i husarrest hos sin syster, om den första massakern i Ferrara där 11 personer mördades och kampen mot fascismen. Men det är inga raka berättelser, de vindlar sig fram.

Den starkaste berättelsen för mig är En minnestavla på Via Mazzini om den judiske mannen som oväntat återvänder från koncentrationslägren och som genom sin blotta närvaro tvingar Ferrara-borna att blicka tillbaka på hur de betedde sig under kriget.

Bassani började sin bana som poet. Gick vidare med att försöka skriva lite kortare berättelser. I boken Judiska hödöfter som Coekelberghs gav ut 1980, och som visade sig stå i min hylla, skriver Bassani om hur han slitit med dessa fem korta berättelser. Den första Lida Mantovani är på ca 40 sidor. Det är berättelsen om arbetarflickan som förälskar sig i en aristokratisk judisk slarver, blir gravid och övergiven men räddas av en betydligt äldre bokbindare som förälskat sig i henne. Den höll han på med under nästan 20 år.

Det märks att Bassani är en omsorgsfull författare. Han är inte de stora åthävornas man. Han är en utsökt stilist. Bassanis meningar är skarpslipade, trots att de ofta är långa, lite vindlande och bland lite gammalmodiga i sin snirklighet.

Trots att jag många gånger njöt av språkbehandlingen och Bassanis förmåga att måla upp Ferrara och dess invånare var det också en bok som ibland gled mig lite ur händerna. I hans detaljrikedom och med de svepande kameraåkningarna tappade jag ibland den dramatiska nerven i berättelserna. Fick läsa om stycken ibland inte för att de egentligen var svåra utan bara för jag tappade bort mig.

Den andra berättelsen, Promenaden före middagen, om mesalliansen mellan Elia, en judisk läkarstudent, och Gemma, en enkel bondflicka, som tvingas gifta sig när hon blir gravid, slutar med dessa rader. Det är kvinnans syster som berättar. Hon sitter och pratar med Elia. Gemma är död sedan flera år.
”Men såg han henne egentligen? Såg han henne verkligen. Det var ett egendomligt uttryck han hade i ögonen just då, stackars Gemma. Kanske var det just så han betraktat saker och människor sedan morgonen efter den kväll då han lovat gifta sig med hennes syster – uppifrån och på något vis utanför tiden. (sid. 76)

När jag läste det tänkte jag att det är just på det sättet Bassani skriver, ”uppifrån och på något vis utanför tiden”. Med sitt helikopterperspektiv levandegör han skickligt en liten norditaliensk stad under en svår period under det hittills värsta sekel mänskligheten upplevt. Det är inte illa det.
Trots mina reservationer är det inte ut tal om att Bassani är mycket läsvärd författare

Tack för recensionsexemplaret.

 

EN UNGERSK UPPTÄCKT – MAGDA SZABO: DÖRREN

Magda Szabó (1917-2007)
Dörren
”Az Ajtó”
Utgiven 1987
På svenska 2020
Översättning: Eva-Teresia Lundberg
och Maria Ortman
300 sidor
Nilsson förlag

En ungersk upptäckt. Det är vad Magda Szabó är för mig. En upptäckt som ger mersmak. På omslaget till hennes storartade roman Dörren citeras den amerikanska författaren Claire Messud. “Den har förändrat synen på mitt eget liv. Ett fullkomligt uppriktigt och nyansrikt verk.”
Jag vet inte om Messud hade läst Dörren när hon skrev Kvinnan på övervåningen som jag skrev om när den kom på svenska. Det är också en mycket stark roman om två kvinnor från olika delar av samhället som möts och vars relation leder till en katastrof.

Nilsson förlag har återigen hittat en mycket bra författare som de glädjer oss med. I höstas gav de ut Szabós roman Izas ballad, tidigare utgiven på svenska under titeln I all oskuld. Nu kommer Dörren som anses vara ett av hennes främsta verk.
Magda Szabó är en älskad författare i sitt hemland Ungern. Hennes verkslista är lång. Hennes mest populära bok Abigail blev också en mycket uppskattad tv-serie.
Szabó var gift med med författaren och översättaren Tibor Szobotka (1913-1982) som bla översatte James Joyce till ungerska.

Magda Szabó Foto: Petöfi Literary Museum

Jag drömmer sällan. När det händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingade magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålderdomen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig: denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skrämmande för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna har aldrig hänt. (sid. 5)

Så inleds romanen. Den som talar är romanens röst, den framgångsrika författaren. I en återkommande mardröm kan hon kan inte öppna dörren för att släppa in sjukvårdspersonalen som skall skall komma in till hennes sjukling.

Men skriver hon: En gång så öppnades en dörr för henne av en person som
inte ens skulle öppnat den om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset; hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud
(sid 6.)
Den kvinnan var Emerentia, deras hushållerska under 20 år.
Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingen ändra på: inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne. (sid. 7)

Berättelsen inleds med att författarinnan och hennes man har fått en större lägenhet. Hennes karriär som legat på is i tio år börjar ta fart. (Szabó själv var under en period stämplad som fiende till staten och fick inte ge ut sina böcker.) Hon vill ha hjälp med hushållet för att kunna koncentrera sig på sitt författarskap.
In i deras liv kommer Emerentia som bor i ett hus tvärs över gården. Det är en tjänstebostad som Emerentia har fått för att hon är vaktmästare och fixare i området. Emerentia, denna starka och intelligenta kvinna, accepterar att börja arbeta hos dem. Om hon inte hade uppskattat dem hade hon bara vänt dem ryggen. Hon vet sitt värde.

De första åren är deras relation mycket distanserad men det kommer att förändras av skäl som du själv får läsa dig till. Emerentia är en arbetshäst med järnfysik som sliter dygnet om och gör ett oerhört gott arbete. Men hon är en gåta.
Författaren blir mer och mer intresserad eller snarare besatt av denna kvinna med mycket stark integritet. Emerentia som inte vill ha någon hjälp men samtidigt hjälper alla, som föraktar alla med makt men samtidigt har en stor makt över alla hon möter, föraktar religion (författarinnan är djupt troende) men i sitt liv lever mer som en kristen än de flesta kristna.

Och hon är hemlighetsfull. Ingen får komma in i Emerentias hus. Dörren är låst. Hennes sociala liv, som är stort, sker på verandan utanför. Ingen, inte ens hennes brorson, den enda släkting hon har i livet, har varit där. Vad kan det vara hon gömmer? Hur ser hennes historia ut?

Romanen berättas helt utifrån författaren perspektiv. Det finns knappt någon dialog. Trots ett relativt brett persongalleri så är de i skymundan, även hennes man. Romanen är snarast som ett tätt kammarspel mellan två mycket olika individer som både älskar och hatar, hyllar och rackar ned på varandra, indragna i en lång envig. De helt beroende av varandra samtidigt som kriserna och brotten är många.

Det är som Messud skriver ett “uppriktigt och nyanserat” verk. Jag skall inte ge mig in på att försöka beskriva det mer i detalj. Jag hoppas istället på att jag kan få dig tillräckligt intresserad för att läsa boken. Som framgår av citaten är Szabó en mycket god stilist med en elegant prosa som borrar sig ned i djupen. Hon bygger skickligt upp karaktärerna och håller en stark psykologisk spänning vid liv hela boken igenom ända till det omtumlande slutet. Det finns ett sug i texten som är svårt att motstå. Det är helt enkelt en mycket bra roman.

Dörren blev kanske den sista översättningen för Maria Ortman, en av våra mest välrenommerade översättare. Hon hann aldrig avsluta den innan hon avled. Arbetet togs över av Eva-Teresia Lundberg. Tillsammans har de gjort, såvitt jag kan bedöma, ett mycket fint arbete.
När den översattes till franska vann romanen 2003 det prestigefyllda Prix Femina Etrangér.

Dörren har filmatiserats i regi av Istvan Szabó, som mig veterligen inte är släkt med författaren. Szabó är ett stort namn inom europeisk film och har bland annat regisserat mästerverket Mephisto efter en roman av Klaus Mann. Det får gå ett tag men sedan vill jag gärna se filmatiseringen.

Jag är oerhört imponerad av förläggaren Henrik Nilssons förmåga att hitta spännande författarskap. Jag har läst flera av förlagets böcker och lägsta nivån är mycket hög. Szabó hör till en av de finaste läsupplevelser förlaget givit mig.
Till min glädje har Henrik berättat att de även kommer att ge ut Abigail.

Låt oss hoppas att denna fina författare får många svenska läsare.

Tack för recensionsexemplaret.

MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De
 utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

EN UTSÖKT ROMAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA ANGLOFILER – JANE GARDAM: OLD FILTH

Jane Gardam (1928-)
Old Filth
Utgiven 2004
272 sidor
Little Brown Group


Det finns ingen anledning att inte säga det på en gång. Old Filth är en helt underbar roman. Mycket vacker, mycket sorglig, fylld av livsvisdom och humor. Det var länge sedan jag läste en roman där jag längtade efter stunderna jag kunde sätta mig med den. Old Filth är en sådan roman. På svenska heter den En engelsk gentleman och är utgiven på Weylers förlag.

Den var på “korta listan” för The Orange Prize (numera Women’s Prize for Fiction) 2005.

JANE GARDAM
Gardam är inte vida känd i Sverige skulle jag tro. I Storbritannien är hon ett mycket etablerat namn. Hon är född 1928!! men började först skriva i 40-årsåldern. Har publicerat en drös av romaner, noveller och barnböcker. Har vunnit flera utmärkelser och fått en OBE (Order of the British Empire.)

OLD FILH
Vi möter Edward “Teddy” Feathers, i sitt stora hus avskilt på landet i Dorset. En distingerad gentleman som alltid är korrekt och ypperligt klädd med bla sockor från Harrods. Han är lite förvirrad då hans hustru Betty avlidit och inte längre finns vid han sida. De har som pensionärer flyttat tillbaka till England efter Edwards, eller Filth som han kallas, lyckosamma karriär som jurist i Hong-Kong. Smeknamnet Filth kommer från ett gammalt uttryck, “Failed in London Try Hong-Kong”.
Filth är en legend i juristkretsar, men det är samtidigt inte riktigt klart för vad. Många säger att han hade ett lätt liv och inte lämnade några större spår efter sig.

Jane Gardam

Bakom den polerade ytan finns en annan Teddy. Han är ett “raj orphan” (orphan betyder föräldralös). Det var många barn som skickades hem till sitt “hemland” från sin trygga barndom någonstans i imperiet. De rycktes upp, somliga av dem kanske knappt kunde engelska, och inackorderades hos familjer i Storbritannien. Gardam har intervjuer talat om det fruktansvärda lidande dessa barn utsattes för.
Old filth är skildringen av Teddys omtumlande liv. Ett liv som kännetecknas av utanförskap och kärlekslöshet och hur det påverkar honom. Det är också en roman om det brittiska imperiets sista suck.
Romanen är mycket raffinerat uppbyggd med tillbakablickar, sidoblickar och oväntade vändningar. Den kräver att du läser uppmärksamt annars är det lätt att missa alla subtiliteter. Persongalleriet är stort och fascinerande. Dialogen är superb. Och mitt i all sorg finns det mycket humor.
Du måste nog har ett hjärta av sten för inte inte gripas av Teddys livsöde. Som tur är har Jane Gardam skrivit två böcker till om Filth och människorna runt honom. The Man with the wooden hat (En trogen kvinna) och Last Friends (De sista vännerna). Vad jag förstår att det inte att ses som en trilogi utan mer som en triptyk.
Kort sagt, missa inte underbara Jane Gardam!

Tack till min blogg-läsare Ulla Schneider som tipsade mig om denna underbara författare.

EN MAGNIFIK BIOGRAFI – IAN KERSHAW: HITLER – HUBRIS 1889-1936

Ian Kershaw (1943-)
Hitler Hubris 19889-1936
Utgivien 1998
912 sidor
Allen Lane

Mitt intresse för andra världskriget är relativt nytt. När jag i julas läste Svante Nordins utmärkta Hitlers München ville jag läsa mer. Och som man säger: akta dig för vad du önskar dig för det kan bli sant.

Hubris, denna tegelsten på över 900 sidor, är den första och den något kortare (!) delen av Sir Ian Kershaws magnifika biografi i två volymer. Den kom ut 1998 och andra delen Nemesis kom ut 2000. Själva texten i första delen är “endast” ca 600 sidor. Resten är fotnoter och litteraturlista, som jag valde att hoppa över.

Som tur är kan Kershaw skriva med lätthet och fånga läsaren även om detaljrikedomen ibland blir bedövande. Jag kan bara konstatera att det är ett enormt imponerande forskningsarbete som ligger bakom projektet. Anthony Beevor anser att detta är en av de främsta böckerna som skrivits om andra världskriget. Läs här.

Att försöka beskriva denna tättskrivna koloss till bok är något som går utanför mina ambitioner och förmåga men jag kommer försöka ge er lite av det som fångade mig i boken.

En klassiker

Varför skriva en ny biografi över Hitler? Det finns väl få ämnen som historiker skrivit mer om än Hitler och Tredje riket. Det fanns åtminstone redan två tunga och berömda biografier. Alan Bullocks klassiska En studie i tyranni kom 1952. Den tyske journalisten Joachim Fest kom ut med sin stora bok 1973 som han senare reviderade på 2000-talet. De finns båda i svensk översättning. Fests går fortfarande att få tag på.

När det gäller Kershaw finns på svenska den förkortade versionen som Kershaw med visst motstånd gick med på att ta fram. Kershaw tog bort alla fotnoter och redigerade bort 600 sidor av 1400 sidor text. Du hittar den på biblioteket eller kanske på Bokbörsen.

Den svenska översättningen utgiven på Bonniers

Ämnet Hitler verkar som sagt vara outtömligt. Historikern och journalisten Volker Ullrich kom 2013 ut med Adolf Hitler. Die Jahre des Aufstiegs 1889–1939 och Adolf Hitler. Die Jahre des Untergangs 1939–1945 fem år senare. Två hyllade tegelstenar som finns översatta till engelska för den intresserade.

Under åren efter publiceringen av Bullocks och Fests böcker hade en mängd material kommit fram ur olika arkiv. Men som Kershaw skriver i sitt förord var en biografi inget som föll sig naturligt för honom som historiker inriktad på sociologiska frågor.

Kershaw började som medeltidshistoriker, växlade över till modern tysk historia. När han under en längre vistelse i Tyskland deltog i ett forskningsprojekt blev Kershaw fascinerad av frågan om hur Hitler blev möjlig. Inte vem Hitler var som person men hur kunde han bli den han blev. Hur gavs han den möjligheten? Kershaw är intresserad av de sociologiska och politiska förhållanden som gjorde Hitler möjlig.
Samtidigt skriver han att Hitler är unik som person. Ta bort honom och mycket av det som skedde hade aldrig hänt. Men hur kom det sig då att det hände?
(Om du är intresserad av att läsa om Kershaw och hans historiesyn rekommenderar jag denna intressanta artikel på Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/Ian_Kershaw)

Kershaw ser inte att allt det som hände i Tyskland som något som Hitler ensam var ansvarig för. Hitler hade enligt Kershaw inte kommit fram i ett annat sammanhang och hade inte heller givits de möjligheterna.

Det är ännu mer remarkabelt när man tänker på vilken nolla Hitler var under den första delen av sitt liv. Det finns relativt liten kunskap om Hitlers första år. Även om Kershaw har fler detaljer så kände jag igen det mesta från Svante Nordins betydligt kortare text.
Det som Hitler själv skrev i Mein Kampf är tillrättalagt och påhittat för att vara en del av myten Hitler. Många av de som kände Hitler i hans ungdom skrev sin historia långt senare och lade ofta sina berättelser tillrätta med facit i hand. Det finns m.a.o. relativt lite källmaterial.

Hitler hade inte speciellt anmärkningsvärd barndom och uppvisade inga beteenden som skulle kunna förklara honom som vuxen. Kershaw är inte mycket för att dra några psykologiska växlar på det lilla material som finns.

Hitler var en lat drul med storhetsvansinne. Han blev djupt förorättad när han inte kom in på konstskolan i Wien. Detta gjorde inte så att han arbetade med att bli en bättre målare. Nej, han slog mest dank och hängav sig åt sina grandiosa fantasier om att bli en stor konstnär för vilket han inte hade några som helst förutsättningar.
Under en period försörjde hans sig på att måla vykort men när hans kompanjon som sålde hans alster inte tyckte att han levererade tillräckligt mycket, skildes deras vägar.

Hitler levde en period snålt på ett arv, gick på opera varje kväll och utsatte sina vänner för monologer om Wagners storhet eller om konst och arkitektur. Hans tid i Wien var som helhet ganska miserabel. Han levde i misär på olika ungkarlshotell. Wien var en stad med mycket stor slum på den tiden.

Det som blev Hitlers räddning var första världskriget. Ensam utan familj, oförmögen att knyta djupare kontakter med både män och kvinnor, blev armén hans familj. Han gav sig in i det liv och med lust. Hitler höll sig kvar i armén så länge efter fredsslutet som möjligt. Han hade inget annat liv att återvända till.

När armén efter kriget skulle rekonstrueras var det viktigt att rekryterna omfattade den rätta läran och inte föll för den stora faran från bolsjevismen. Hitlers retoriska förmåga upptäcktes och han anlitades som föreläsare/agitator. För första gången i livet fick han vara bra på något. Det var början på hans karriär.

Ingen kan anklaga Kershaw för att spara oss från detaljerna. Med lupp följer vi Hitler från de första stapplande stegen från en lysande agitator med ointresse av praktiskt politiskt arbete fram till 1936 då han är en diktator, med en grundmurat galen ideologi, som håller hela Tyskland i sin hand. Och hur Hitler själv börjar tro på myten att han är Tysklands frälsare. Myten som leder till undergången. Enligt Kershaw hade inte det hänt om det inte funnits individer, organisationer och ett näringsliv vars ärenden Hitlers framfart främjade. Det var många konservativa som inte ville ha en demokrati utan någon form av diktatur. Allt eftersom nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterparte) växte blev Hitler den enda kandidaten. De konservativa politikerna, ofta med militär och eller aristokratisk bakgrund, trodde att de skulle kunna styra Hitler, som många av dem i grunden föraktade som den lille korpral han var. Som vi vet bedrog de sig rejält.
Hitler tog inte makten enligt Kershaw, han gavs den av lättjefulla och naiva konservativa politiker.”He was levered in to power” som Kershaw uttrycker det.

Kershaw skriver många gånger att det var omständigheterna som räddade Hitler. Det kan vara en kula som just missade honom, en domare med konservativa åsikter som inte gav honom det straffet han skulle fått efter ett upplopp och som skulle hållit honom borta från det politiska livet en längre tid.
Det som slutligen gjorde att Hitler fick sådant genomslag var Weimarrepublikens fall och den ekonomiska krisen i början av 30-talet som fick anti-semitismen att explodera.

För Kershaw som är influerad av sociologen Max Weber är Hitler ett perfekt exempel på den karismatiske ledaren. Kershaw skriver mycket om hur Hitler som lyckades få personer att arbeta för honom. Han var ofta otillgänglig för sina medarbetare. Han lät dem gissa vad han ville. De skulle veta vad det innebar att arbeta i hans anda. ”Working towards the Führer”.

Han var en otydlig ledare, helt ointresserad av fakta, men ideologiskt driven. Det gjorde att runt honom skapades ett organisatoriskt och administrativt kaos när olika ledare försökte förstå vad han ville och få detta gjort. Ofta hamnade olika intressen mot varandra. För Kershaw är Hitlers Tyskland ett land där olika intressen befann sig i en ständig kamp för att få fram sina budskap och sin vilja. När det till slut inte gick att överbrygga konflikterna fick Hitler agera. Ofta prokrastinerade Hitler mycket länge. När beslutet till slut kom var det ofta mycket drastiskt och hade stora konsekvenser. Ett exempel är De långa knivarnas natt 30e juni 1934 då Ernst Röhm, chefen för den paramilitära organisationen SA, mördades tillsammans med resten av organisationens ledargarnityr. Röhm hade länge varit ett hot och många ville få bort honom. Hitler tvekade länge men när han väl beslutade sig gick det fort och brutaliteten var häpnadsväckande.

Den late drulen blev inte mindre lat när han satt vid makten. Han arbetsdagar kunde börja efter lunch eller så dök han inte upp alls. Han kunde vara borta i dagar. På kvällarna satt han ofta tillsammans med sina närmaste kumpaner och tittade på film.
Hitler hade ingen social förmåga. Han kunde när som helst bryta ut i långa monologer som tystade alla i rummet, men var oförmögen till vanliga samtal.

Att jag skriver mycket om Hitlers personlighet är för att det är det lättaste att sammanfatta. Kershaw har fått kritik för att Hitler försvinner i alla detaljerade skildringar av det politiska, sociologiska och ekonomiska skeendet under perioden som boken skildrar. Jag förstår poängen men det är inte en personcentrerad biografi som Kershaw velat skriva.

Vad jag förstår så är både Joachim Fest och Volker Ullrich mer fokuserade på individen. Och de tror mer på Hitlers personliga inflytande bakom den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Ju mer jag läste om Hitler, om hur han fungerade och hur han arbetade, desto mer tänkte jag på likheterna med Donald Trump. Hitler var också en opålitlig lögnare som kunde bryta vilket av sina löften som helst eller göra vad som behövdes för att gynna sig själv. Hitler och Trump har båda individer och institutioner som möjliggör dem. För vilka han är en idiot som är bra att ha. De verkar dessutom ha ungefär samma arbetsmoral. Och samma förhållande till sanningen.

Detta är en rätteligen mycket hyllad bok, nominerad till några tunga priser. Men den är som sagt både mastig och fylld av detaljer. Kershaw är en dock en mycket god författare vars stil flyter fram elegant men som kräver koncentrerad läsning.

I vintras började jag på den svenska översättningen och läste 100 sidor i den. Insåg att jag inte ville läsa den stympade versionen och gick över till originalet. Flera gånger har jag varit på väg att ge upp! Vid ett tillfälle gick jag tillbaka till den svenska översättningen och läste några kapitel i den. Men det kändes att det var tunnare. Läste om samma parti i den längre versionen och insåg att alla detaljerna gjorde att det gav mycket mer. Den kortare versionen var som ett foto med för få pixlar. Du ser vad det föreställer men det finns inget djup i bilden.

Jag erkänner att jag pustade ut när jag var klar med detta maratonlopp. Det hade tagit ett par månader, med annan läsning emellan. Det får bli det en paus från dåren Hitler! Men det kanske bästa beröm jag kan ge Kershaw är att jag redan är sugen på att fortsätta med Nemesis.

Om du vill på djupet förstå hur Hitler kom till makten kan jag svårligen tänka mig en bättre bok än denna hyllade biografi. Fortsättning följer.

Sir Ian Kershaw

ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Jag kan dock mycket väl tänka mig att läsa nästa bok i serien för jag tycker mycket om Parks sätt att skriva, skildringen av huvudkaraktärerna och staden Glasgow.

Och jag kan som sagt varmt rekommendera de två första i serien.

 

OM KÄRLEKEN TILL EN FAR – MAARTEN ´T HART: DÖDENS BUDBÄRARE

Maarten ´t Hart  (1944-)
Dödens budbärare – En roman om en far och en son
“De aansprekers – roman van vader en zoon”
Utgiven 1979
På svenska 1982
Översättning: Ingrid Wikén Bonde och Kerstin Bring
190 sidor
Atlantis

Maarten ´t Hart är en av de mest omtyckta författarna i Holland med en lång verkslista bakom sig. Han verkar inte, trots att han nu är 75, slå av på takten utan fortsätter komma ut med böcker i en strid ström. Nu över 40 publicerade. Tyvärr har de slutat översättas till svenska.
Jag skrev om romanen Sladdbarnet för ett par år sedan och rubricerade inlägget “Ett kärt återseende”. Jag skulle kunna skriva detsamma nu.
Boken har stått i över 20 år i min bokhylla. Jag har kanske blivit avskräckt av ämnet? Det handlar en faders bortgång, ett tungt ämne. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det är en varm och fin bok.

Dödens budbärare var tydligen ´t Harts genombrott. Den kom ut 1979 och var det första som översattes till svenska. Det kallas en roman men jag upplever det mer som en självbiografi i romanens form. Romanens huvudkaraktär har mycket stora likheter med ´t Hart och  heter dessutom heter Maarten.

Maarten får reda på att hans far, Pau, har cancer och vid 57 års ålder troligen har ett halvår kvar att leva. Maarten väljer att inte berätta det för sin far (av skäl jag inte blir klok på). Beskedet vänder dock upp och ned på Maartens värld och tankar och minnena kommer fram.
Fadern arbetar som trädgårdsmästare och ansvarig för alla gravar på kyrkogården i Maassluis. Döden är ständigt närvarande i familjen, ofta på ett relativt okomplicerat sätt. Men faders egen sjukdom vågar inte Maarten konfrontera honom med.

Fram växer en berättelse om en mycket auktoritär men älskad far som sonen beundrar. Det är en mycket komplicerad relation. Berättelsen pendlar mellan händelser i Maartens barndom och den sorgeprocess som den vuxne Maarten går igenom.
Fadern är besviken på sonen som har lämnat tron, utbildat sig till etolog, som ´t Hart själv, och gift sig med en icke-troende kvinna. Maarten försöker inte blidka sin far genom att ursäkta sig men letar efter sätt att få sin fars beundran och respekt. En far som han trots alla svårigheter på djupet älskar.

Har du läst ´t Hart tidigare känner du igen dig. Livet i den lilla staden Maassluis, den tunga kalvinistiska religiositeten och kärleken till musiken. ´T Hart skriver en finstämd prosa med en stark närhet till naturen. Han får landskapet i Maassluis att kännas i näsborrarna när jag läser.
Det finns också en lite karg humor och flera dråpliga scener från faderns arbete på kyrkogården.

Även om jag långt ifrån läst alla hans böcker som redan finns på svenska beklagar jag att han inte lägre översätts. Jag kan förstå att hans lågmälda romankonst inte är en försäljningssuccé i Sverige men synd om oss som missar att följa hans fina författarskapet.

Du hittar boken på bibliotek och på Bokbörsen.

Här kan som du som förstår tyska höra en se en liten intervju med ´t Hart på 3 minuter.

 

EN LYSANDE BOK OM WINSTON CHURCHILL OCH HANS KRETS – ERIK LARSON: THE SPLENDID AND THE VILE: A SAGA OF CHURCHILL, FAMILY, AND DEFIANCE DURING THE BLITZ

Erik Larson (1954-)
The Splendid and the Vile:
A Saga of Churchill, Family, and Defiance During the Blitz
Utgiven 2020
608 sidor
Crown 

Erik Larson är journalist och författare från USA. Detta är hans 8:e bok. På svenska finns sedan tidigare två böcker översatta. I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin och Djävulen i den vita staden.

Erik Larson

Larsons specialitet är historiska berättelser. Han är inte en traditionell historiker men han läser in sig på ett område eller en händelse och skriver sedan en faktabaserad berättelse. Hans läsekrets är stor, böckerna får fina recensioner och hamnar högt upp på försäljningslistorna i USA.

Första gången jag hörde talas om honom var för ett par år sedan då en ung guide på det judiska The Tenement Museum i Brooklyn berättade om honom. När jag sade att hon måste läsa Steve Sem-Sandbergs mästerverk De fattiga i Lodz kontrade hon med Larsons I odjurets trädgård.

Det är maj 1940. Chamberlain vill avgå och han har försökt få Lord Halifax (1881-1959) att ta över. Halifax vill inte. Det leder till att Winston Churchill (1874-1965) blir premiärminister.  Många beundrade Churchill som talare men var samtidigt skeptiska till honom som premiärminister. Churchill ansågs som för våghalsig. Churchill hade ett par kraftfulla militära misslyckanden bakom sig bla slaget vid Gallipoli under första världskriget.

Under 1940–1941 försökte tyskarna bomba sönder England. De ville till varje pris besegra landet i det som kallas The Battle of Britain. England var illa förberett och hade både en för liten flotta och för litet flygvapen.
Churchill kallar in sin mycket egensinne och manipulative vän Max Beaverbrook, en kanadensisk tidningsman, för att bygga upp flygindustrin. Han går över många lik för att få produktionen att öka, vilket han lyckades mycket bra med.
Churchill inser samtidigt att utan USA:s hjälp kommer Storbritannien förr eller senare att falla. Med smicker och list försöker han få Roosevelt att låna ut fartyg. Roosevelt har dock en negativ hemmaopinion och ett nyval att ta hänsyn till. Då Roosevelt blir omvald med knapp marginal knyts USA närmare England. Det är dock efter när denna bok utspelar sig som USA slutgiltigen går med i kriget, vilket var Churchills mål hela tiden.

Vi får följa Churchill och hans närmsta krets, nästan dagligen, under detta fruktansvärda år. Larson har satt ett mikroskop över de politiska förvecklingarna och det är fascinerande att följa.

Sir John Colville (1915-1987) Ur Colvilles välskrivna dagböcker hämtar Larson mycket intressant material

Runt Churchill finns hans familj, en mängd mer eller mindre kända politiker, vetenskapsmän och hans tjänsteman. Larson har tagit del av en mängd dokument, brev och dagböcker. Många i Churchills närhet var välskrivande och flitiga dagboksförfattare bla en av Churchills privatsekreterare John Colville och Churchills blott 18-åriga dotter Mary. Larson använder sig även av tex Goebbels och Görings dagböcker.

Larsson berättar om ett högt politiskt spel i Storbritannien, Tyskland och USA, förälskelser, utomäktenskapliga affärer, spel- och alkoholproblem, fina baler och eleganta middagar blandat med fruktansvärda scener där vi möter de ohämmade bombningarna och dess konsekvenser.
Tyskland skapar en oerhörd förstörelse. Värst är när de har gått vidare från London och bombar sönder både Coventry och Portsmouth. Ödeläggelsen är total och fasansfull att läsa om.
Allt detta saxar Larson mycket skickligt när han driver sin berättelse framåt.

Samtidigt finns det som sagt middagar att äta och baler att gå på, förälskelser att falla i och trasiga familjerelationer som gör sig påminda. Livet är både högt och lågt i en salig röra i dödens närhet.

Den glädje som jag kände över att läsa denna fantastiska bok var mycket, mycket stor. För att använda en klyscha, en riktig bladvändare som gav mig en stor läsgjädje.

Churchill, vilket otroligt fascinerande figur. En man full av idiosynkrasier. Hans retoriska förmåga var helt enastående. Han skapade ett hopp, trots att det var allt annat än ljust, med sina tal och obändiga optimism.
Churchill ligger i sängen och arbetar rökandes cigarr fram till lunch. Han dricker en massa whisky och champagne dagligen. På kvällarna plågar han sina medarbetare genom att aldrig låta dem gå till sängs då det finns frågor att diskutera. Och Churchill ruckar aldrig på sin rutin att bada 2 gånger om dagen och tvekar inte att visa sig färgglada morgonrockar för vem som än behagar.
Trots att han har en allt annat än hälsosam livsstil har han mer energi än sina betydligt yngre medarbetare i sin omgivning. John Colville berättar att när Churchill blev premiärminister började hans medarbetare att springa i korridorerna för att hinna med i det tempo som 65-åringen satte upp.

Sammantaget har Larson skrivit en underbar som bok svepte med mig. Persongalleriet är stort och intressant. Jag levde med dessa människorna och i deras värld under några dagar. Jag ville bara ha mer och mer och ville inte det skulle ta slut. Larson skriver en fin medryckande prosa med bra känsla för de detaljer som gör att texten kommer till liv.

Om hans andra böcker håller samma höga klass är jag mycket förvånad över att han inte är mer känd i Sverige.

 

NER I EUROPAS MÖRKA HJÄRTA – TOVE ALSTERDAL: BLINDTUNNEL

Tove Alsterdal (1960-)
Blindtunnel
Utgiven 2018
270 sidor
Lind & Co

I förrgår snappade jag upp Tove Alsterdals femte roman Blindtunnel på Pocketshop på Stockholms central. Det visade sig vara ett mycket lyckat köp. Mitt tåg blev nämligen försenat i över 4 timmar och boken gjorde att resan kändes mycket kortare.
Jag har verkligen inte koll på den störtflod av svenska deckare som kommer ut varje år. Har inte läst dem och inte heller varit speciellt intresserad. Jag hade dock hört talas om Blindtunnel och läste med intresse om boken när den kom.

Kort om handlingen: Daniel och Sonja har brutit upp från Sverige. Daniel har förlorat sitt arbete, barnen är utflugna och de har bestämt sig för att starta ett nytt liv. De hamnade inte i Toscana eller Provence som de drömt om. Daniel fann på nätet nämligen ett billigt och charmigt hus i Böhmen, i det område som kallas Sudetenland,  ett tidigare tysktalande område i delar av Tjeckien. Läs mer här. Huset var billigt och deras efter en snabb affär. Sonja förälskar sig snabbt i byn och ser fram emot sitt nya liv.
Huset är ett nästan obeboeligt renoveringsobjekt som de sliter med. Allt är frid och fröjd tills Daniel river en vägg i källaren och kommer in i en tunnel där de finner ett lik av ett litet barn. Liket har legat där sedan 40-talet. Deras liv blir snart en mardröm.
Spåren leder bakåt till andra världskriget, till utdrivningen och massakern på sudettyskarna där miljontals människor omkom. I byn finns det många som inte vill att de spåren skall grävas upp. Men nog om handlingen.

Jag fann boken mycket gripande. Alsterdal bygger skickligt upp intrigen och miljöerna i romanen. Alsterdal är en ömsint och fin stilist som trevar sig fram i språket när hon söker sanningen. Dels om mordet och dels i skildringen av ett äktenskap som knakar i fogarna.
Med lätt hand tecknar hon bilden av ett okänt men mycket traumatisk händelse i 1900-talets historia.

Detta är inte en traditionell spänningsroman som ger lite underhållning för stunden. Nej vi kommer rätt in i hjärtat av den mörkaste perioden av 1900-talets hemska historia. Och skildringen av det är ännu mer spännande än själva deckarintrigen även om den också fångade mig.
Jag rekommenderar Blindtunnel varmt och ser fram emot att läsa fler böcker av Alsterdal.

Blindtunnel var nominerad till årets bästa deckare 2019 av Svenska deckarakademin.

Här hittar du mer om boken och vart du kan köpa den
https://www.omnible.se/10123697891761850752

 

 

EN JOURNALISTISK BRAGD – MATILDA GUSTAVSSON: KLUBBEN

Matilda Gustavsson (1987-):
Klubben
Utgiven 2019
227 sidor
Bonniers

Historien om Jean-Claude Arnault, kulturklubben Forum och de 18 kvinnorna är redan väl känd. Inte kunde Matilda Gustavsson ana när hon började få kontakt med offren för Arnaults övergrepp att hon skulle skriva en artikel som skulle skjuta hela Svenska Akademien i sank.
Klubben, är som de flesta av er vet, boken om hela den resa Matilda Gustavsson gjorde, om några av de kvinnor som Arnault förgrep sig på och konsekvenserna av att en hel kulturvärlden valde att titta åt ett annat håll.

Det är fascinerande att tänka sig att Arnault, som uppenbarligen är en mytoman och psykopat med flera olika historier om sin bakgrund, en man utan utbildning och några misslyckade försök till att bli operaregissör, lyckades skapa sig en sådan maktposition som han kunde utnyttja i kontakten med sina offer.
Jag hade självfallet hört talas om Forum tidigare och varit grön av avund för möjligheterna i huvudstaden. Och det var inte tu tal om att det var en fantastisk arena som skapades. Men priset för det unga kvinnorna som arbetade gratis eller svart där, de sk ”flickorna”, för dem var priset mycket högt.

Det fina med Gustavssons bok är att hon egentligen inte dömer. Hon analyserar och försöker förstå. Men kvinnornas berättelser, de handlingar som Gustavsson beskriver, både Arnaults och andras, står för sig själva. Domen mot Arnault och flera intellektuella makthavare i Sverige blir mycket, mycket hård. Hur mycket än bl.a. Horace Engdahl och Anders Ohlsson än försöker svära sig fria. De framstår som patetiska figurer.

Vi läsare kan bara vara glada att det var Matilda Gustavsson som ramlade på denna historia. Hennes bok är en lysande text. En välskriven bladvändare, lika spännande som en deckare och helt omöjlig att släppa ifrån sig. Det är en studie i makt och förtryck från en kulturvärld där det inte finns några tydliga roller utan där man genom inflytande och nätverkande slår sig fram till en position. En position som aldrig kan vara riktigt stabil utan lätt kan rämna. Som Matilda Gustavsson skriver är det nästan det enda sättet är blir rik som kulturarbetare och kunna känna sig säker på sin förhöjda position är att bli invald i Akademin. Att då ha en motståndare i Katarina Frostensons man är inte att rekommendera.

Klubben är en bok om som inte kommer släppa mig på lång tid. Hur kunde det pågå så länge? Det är något som Svenska akademien och andra hjälpare aldrig kommer kunna svära sig fria från.

Det skall bli mycket spännande att följa Matilda Gustavsson skrivande framöver. Boken är en bragd varken mer eller mindre.

ETT KÄRT ÅTERSEENDE – DAVID YOUNG: A DARKER STATE

David Young (1968-)
A Darker State
Utgiven 2018
384 sido
Zaffre Publishing

A Darker State är den tredje boken om Karin Müller, polis i Volkspolizei (Folkspolisen) i Östtyskland på 70-talet. Jag har tyckte mycket om de två första böckerna, Stasi Child och Stasi Wolf, som blivit succéer i Storbritannien fått priser och översatts till många språk. Tyvärr inte till svenska.

A Darker State tar vid efter Stasi Wolf. Karin är tillbaka till Berlin. Nybliven mamma till ett par tvillingar och på mammaledighet. Hon har inte lust att avbryta ledigheten. Men ett erbjudande om en flott lägenhet, befordran till major med ansvar för en avdelning som skall arbeta med brott som bör hällas i det fördolda för allmänheten och möjligheten att åter få arbeta med sin parhäst Werner Tilsner gör att Karin inser att hon har egentligen inte någon möjlighet att tacka nej

Snart kopplas de in på ett brutalt mord på en ung man som hittats i närheten av Frankfurt an der Oder, nära polska gränsen, med en sportsocka nedtryckt i halsen och höga nivåer av testosteron i blodet. Han visar sig inte vara det första offret. Och han visar sig vara homosexuell. Det är inte ett brott i Östtyskland som vill framstå i ett progressivt skimmer men som ändå anses vara något av en sjukdom.

David Young

Snart visar denna utredning krocka med vad Ministeriet för rikets säkerhet och underrättelsetjänsten Stasi vill att de skall rota i. Utredningen får oanade konsekvenser för Karins liv och familj. Den visar att ingen står fri från Stasis tentakler som finns på de mest oväntade ställen.

Jag har som varit varit mycket förtjust i två föregående böckerna och detta är inget undantag. Young har åter skrivit en riktig bladvändare som känns både psykologiskt och historiskt trovärdig.
Han målar upp livet i DDR i gråa men sannolika färger. Karin Müller ser att det som Stasi och polisen gör inte alltid är det rätta men tror på staten och partiet. Hon kan inte se att det hon vet om livet i väst gör att det är bättre. Bara annorlunda.
Jag tycker om samspelet mellan Kain, hennes partner Tilsner och rättsmedicinaren Jonas Schmidt som i denna bok dras in mer i handlingen än tidigare.

David Young som har varit verksam som journalist skriver en flyhänt prosa. Han kan strukturera sin berättelse och vrida och vända på den på ett trovärdigt sätt i lagom tempo.
Det är intressant när han i förordet skriver om vad vilka faktiska skeenden i Östtyskland han utgår ifrån och vad han har hittat på.

 Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl börjat på den.
Till min stora glädje finns det två delar till. Stasi 77 och Stasi Winter. Det är för mig obegripligt att inget svenskt förlag snappat upp denna intressanta och mycket spännande serie av välskrivna deckare.

 

STADEN SOM SKAPADE HITLER – SVANTE NORDIN: HITLERS MÜNCHEN

Svante Nordin (1946-)
Hitlers München
Utgiven  2018
350 sidor
Natur och Kultur

I augusti 2017 tillbringade jag några dagar i München. Staden föll mig genast i smaken med sin vackra arkitektur, det rika kulturlivet. fina caféer, klassiska ölhallar och den stora härliga parken Englischer Garten. Det är en stad jag gärna skulle återvända till. Det blir ju inte sämre av att det finns mycket i omgivningen som är värt att besöka tex Garmisch Partenkirchen.

Lärdomsgiganten Svante Nordin kom 2018 ut med boken Hitlers München där han ställer sig frågan hur det kom sig att München, denna kulturella smältdegel och framstående stad, blev den stad där Hitler, enligt Nordin, blev Hitler.
München blev nazismens huvudstad. Det var här den uppstod och det var dess centrum ända till Hitler kommit till makten och flyttade till Berlin.

I München gick han från att vara en synnerligen misslyckad figur på samhällets botten till att bli mannen bakom den största katastrofen i modern tid. En helt osannolik utveckling.
Under tiden i Wien fanns det enligt Nordin, alla är inte ense om det, inga tecken på att han var antisemit. Han var egentligen inte intresserad av politik utan drömde om att bli konstnär eller arkitekt.

Nordin låter oss följa Hitler från det han kommer till München 1913 och hankar sig fram som porträttmålare. Han lever mycket ensam med få vänner under mycket svåra förhållande. Det som blir han räddning är första världskriget. Nu får han något större att gå upp i, en gemenskap. Han blir ordonnans och vicekorpral, ett arbete som han sköter väl, och som ger honom utmärkelser. Men han stiger inte i graderna, troligen för att han inte vill för då måste han lämna gemenskapen i sitt förband.

Krigsslutet blir därför mycket svårt för Hitler Dels för att han blir oerhört besviken på att Tyskland givit upp och accepterar Versaillesfreden och dels för att han bli utan plats i livet. Han hänger sig kvar som anställd i krigsmakten fram till 1920. Han har ingen familj eller ett yrke att återvända till.

Jag skall inte ge mig in på att försöka sammanfatta den politiska krisen efter slutet av första världskriget och kejsardömets fall. Kort kan jag säga det skedde en socialistisk kupp i Bayern under ledning av drömmaren Kurt Eisner 1919 och bayerska regeringen avsätts och en rådsrepublik grundas. Den blir inte långvarig.
Bayern är de kommande åren ett slagfält mellan vänster och höger. Det är nästan svårt att hänga med i svängarna under denna revolutionära tid.

Den kejserliga armén var under avveckling och ett Riksvärn inrättades. Det skulle vara troget författningen men som Nordin skriver ”Frikårerna hade var och en sin dagordning” (sid 116). Nordin skriver också att Versaillesfreden gjorde att Bayerns självständighet beskars vilket skapade missnöje.
För att ge frikårerna dne rätta ideologiska skolningen dvs mota bort kommunister, skulle de sättas på skolbänken. Kaptenen Karl Mayr var den som fick ansvaret att leda arbete. Hon tog med Hitler som en lämplig kandidat och Hitler skolades in i ett nationalistiskt och antisemitiskt tänkande. Mayr som senare blev socialdemokrat var en hängiven antisemit på den tiden. Nordin skriver att det var ”Mayr som skapade Hitler”. (sid 122)

Hitler blir snabbt den ledande talarna på kurserna Han finner att han har en röst att han fånga sin publik. Han finner en mening med sitt liv. Hitler som inte lyckats med något i sitt liv blir för första gången framgångsrik.

Hitler var inte intresserad av det politiska arbetet. Han vill agera skapa opinion skapa kaos. Ju mer bråk det blev på han möten desto gladare blev han. När han var på väg att bli utmanövrerad från sitt parti NSDAP, nationalsocialisterna, hotade han med att lämna partiet och skrev ett brev där han ställde vissa ultimativa krav. Bla att han skulle bli enväldig ordförande. Hitler hade nu kommit till insikten att Tyskland och partiet endast kunde ledas av ett parti med en diktatorisk ledare som kunde driva massorna åt rätt håll.

Det som är så häpnadsväckande att läsa är hur Hitler vars parti hade väldigt få procent av rösterna ändå lyckas utnyttja det kaoset som uppstår efter Versaillesfreden och under Weimarrepubliken för att faktisk kuppa till sig makten. Han blev hjälpt av svåra ekonomiska kriser under 20-talet som gjorde att folkets förtroende för de styrande minskade kraftigt.

Nordin skriver att det är omöjligt att tänka sig Hitler utan München. Och München är lika mycket i centrum som Hitler. Nordins persongalleri är stort och han klipper fram och tillbaka mellan Hitler och dramats andra huvudrolls och birollsinnehavare
Vi träffar många personer som påverkade Hitler bla den rabiate rasisten Alfred Rosenberg, antisemiterna Gottfried Feder och Dieter Eckart.
Det är under åren i München som Hitler lär känna Henrich Himmler, Rudolf Hess, Joseph Goebbels m fl. Det skräckkabinett som historien aldrig kommer glömma.
Deras förmåga att utnyttja det vakuum och gripa tillfället med tillräckligt stor kraft och brutalitet var ett av skälen till att det lyckades. Hitler tvekade aldrig att ta livet av potentiella konkurrenter. Hans vän och vapendragare Ernst Röhm som var ansvarig för busarna inom SA (Sturmabteilung) kunde bli ett hot och var en av många som mördares under De långa knivarnas natt i juni 1934.

Parallellt med beskrivningen av Hitler ger oss Nordin som den idéhistoriker han är bilder av den tankar och de ideologiska strömningar som låg i tiden. Han skriver om Völkische Bewegung, som ”är ett samlingsnamn på de tysknationella och antisemitiska föreningar, partier, publikationer, grupper och individer som under den sista fjärdedelen av 1800-talet och framåt fick ett allt större inflytande över det offentliga rummet i Tyska riket och i Österrike-Ungern.” Från Wikipedia.

Det som är häpnadsväckande att läsa när Nordin går igenom de tänkarna hur bisarr den tankevärlden är. Tyvärr är det ledsamt att konstatera att dessa tankar åter sticker upp sitt hemska tryne runt om i Europa

Förutom nazisterna möter vi i boken bla Oswald Spengler Thomas Mann, Bertolt Brecht och andra konstnärer och tänkare som var verksamma i staden under perioden. Nordin referar flera gånger till den svenska poeten, journalisten och Akademiledamoten Bertil Malmberg som bodde dör under många år
Sammantaget är den en mycket rik mosaik Nordin ger oss.

Nordin besitter en imponerande beläsenhet som han elegant förmedlar till läsaren på en stundtals lite torr och effektiv prosa. Jag kan bara ge glimt av denna boks rikedom. Jag blev mycket fångad av boken och rekommenderar den varmt till alla med intresse för denna epok.

Läsåret 2020 kunde inte börjat bättre.

 

 

VINNARE AV PREMIO BAGUTTA 1990 – FLEUR JAEGGY: TUKTANS LJUVA ÅR

Fleur Jaeggy (1940-)
Tuktans ljuva år
”I beati anni del castigo”
Utgiven 1989
På svenska 1994
Övers: Viveca Melander
109 sidor
Nilsson förlag

Fleur Jaeggy är ett okänt namn för mig. Men inte för Nilsson förlag som nu ger ut två tunna volymer. av henne. Dels en återutgivning den prisbelönta Tuktans ljuva år från 1989 och dels romanen Proleterka från 2003.
Jaeggy föddes i Zürich 1940 men skriver uteslutande på italienska. Hon har bott i Italien sedan många år tillbaka där hon har vunnit en mängd priser och är mycket ett aktat namn.

Romanen inleds med dessa rader:
När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walser tog många promenader när han var intagen på mentalsjukhus i Herisau, inte långt ifrån vår skola. Han dog i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ned i en naturlig grav, i snön, i Appenzell, efter nästa 30 år på ett mentalsjukhus. (sid. 5)

Redan i första meningen, av denna självlysande svarta diamant till text, sätter Jaeggy tonen. En vacker och komprimerad prosa, en svartsyn och en svart humor, vuxenvärldens oförstående, den unga människans tankar om livet och fasa/fascination för döden.

Roman har självbiografiska drag. Jaeggy bodde själv på internatskolor i sin barndom. Och det är ingen rolig miljö. Den är vacker och perfekt på ytan. Tomheten och ensamheten hos barnen, som de välsituerade föräldrarna lämnar in på dessa fängelseliknande anstalter, är stor. Det är övergivna barn.

Denna kortroman skildrar mötet mellan berättaren och Frederique, en elev som kommer när berättaren bott på internatet ett par år. Hon fascineras av den svala, kontrollerade och begåvade Frederique som är både beläst och kan spela Beethoven på piano. Frederique avvisar henne först men vänskap eller någon form av kärlek uppstår. Men den är inte okomplicerad. På det slutna internatet skapas ett psykologiskt tryck, där makt, dominans och hierarkier både styr och förstör relationer. När sedan den vackra och lättjefulla Micheline kommer till skolan sätts en boll i rullning som gör att berättaren förlorar det som är det viktigaste i hennes liv.

Jag skall villigt erkänna att det är svårt att skriva om denna mycket vackra och täta text. Prosan är som slipade vassa knivar. Under ytan ligger hela tiden hotet, djupet och döden. Ofta drar den emot prosadikten. Den är ofta absurd. Vissa scener får mig att undra om det är en dröm eller en verklig händelse. Det är en text som går att läsas mer än en gång.

Fleur Jaeggy

Jaeggy är ingen insmickrande författare. Jag läste att hon var god vän med den store österrikiske författaren Thomas Bernhard. Jag kan tänka mig att de har mycket gemensamt i deras skoningslösa svartsyn.
Med kunskapen om deras vänskap kunde jag inte låta bli att tänka på Bernhards självbiografiska skildring av tiden han var inlagd på sjukhus för sin lungsjukdom. Också en svartsynt skildring av en stympad barndom.  (https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvbiografierna-orsaken-kallaren-andhamtningen-kylan-ett-barn-9789186307882)

Med Fleur Jaeggy har Nilsson förlag åter visat vägen till ett spännande författarskap.
Tack för recensionsexemplaret.

NÄR VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR DIKTEN – BEN MACINTYRE: THE SPY AND THE TRAITOR – THE GREATEST ESPIONAGE STORY OF THE COLD WAR

Ben MacIntyre (1963-)
The Spy And The Traitor –
The Greatest Espionage Story Of The Cold War

Utgiven 2018
384 sidor
Penguin

Någon gång händer det att en person får stor inverkan på världshistorien. Frågan är om inte Oleg Gordievsky är en sådan person. När NATO 1983 skulle genomföra övningen ABLE ARCHER var makthavarna i det av paranoia helt genomsyrade sovjetiska ledarskapet övertygade om att det inte var en övning utan att Nato skulle attackera. Genom Gordievskys insatser förstod NATO att Sovjet tog det på allvar. Detta var obegripligt för NATO, men de gjorde justeringar av övningen och hotet avvärjdes.
Ni som sett den utmärkta serien Deutschland 83 minns kanske hur huvudpersonen Martin Rauch spelad av Jonas Nay försökte övertyga ledningen i DDR att ABLE ARCHER var en övning, inte på riktigt.

Ben MacIntyre, engelsk historiker och journalist har publicerat ett antal böcker om underrättelsetjänsten. Jag läste med mycket stort nöje hans mästerliga bok om Kim Philby:
A spy among friends.
The Spy and the Traitor är hans senaste bok. Boken var på “the short list” till det mest förnämliga priset för facklitteratur i Storbritannien The Baillie Gifford Prize. (Som det året vanns av Sergei Plokhy för Chernobyl: History of A Tragedy).
Den svenska översättningen kom ut på höstas på Historiska Media.

Oleg Gordievsky

Oleg Gordievsky föddes 1938 rätt in i KGB. Hela hans familj var KGB. Hans far och hans storebror. KGB var som en stat i staten som reglerar dess medlemmars liv in i detalj.
“At the height of its power, with more than one million officers, agents and informants, the KGB shaped Soviet society more profoundly than any other institution (sid 7).

Gordievsky var intelligent, ambitiös och duktig på idrott. Att tillhöra KGB var något som medförde respekt. Samtidigt som många fruktade dem var det för det sovjetiska folket “a bulwark against Westen inperialist and capitalist aggression, and the guardian of Communism (sid. 8)
Det var naturligt för honom att börja arbeta hos dem.

Redan som ung fick Gordievsky resa utanför Sovjet för uppdrag inom KGB. Han fick smak av livet utanför Sovjet. Det börjades sås frön av tvivel hos honom. Prag-invasionen 1968 var det som fick bägaren att rinna över. Oleg bestämmer sig för att bli dubbelspion. Han var inte allt intresserad av pengarna utan han vill förändra systemet inifrån. Han kom att betala ett högt priset både för sig själv för sin fru och barn.

Detta är början till det som Macintyre kallar “the greatest espionage story of the cold war”. Gordievskys första placering utomlands är i Danmark. Han älskar livet i Köpenhamn Med sitt stora intresse för kultur finns här mycket som han inte kan ta del av i Sovjet.
KGB är en organisation och en hierarki som präglas av rädsla och paranoia. Med sin nya roll som dubbelspion måste han balansera på en slak lina. Han måste leverera till KGB fast hans egentliga arbetsgivare är brittiska MI6.
Med både skicklighet och tur lyckas han göra karriär inom organisationen och är till slut högsta chefen på KGB i London, en mycket prestigefull post.
MI6 kan kan knappt tro sin lycka. De har en källa som kan KGB utan och innan och som i detalj kommer ihåg och kan överlämna information till britterna. Det viktigaste var dock inte de faktiska uppgifter han gav dem, utan insikten om hur de tänker. Ert exempel var hur han skrev ett ”manus” åt Margaret Thatcher när hon skulle träffa Michail Gorbatjov. Ett möte som trots deras skilda åsikter blev en succé.

Efter några år bli han plötsligt hemkallad till Moskva och förstår att han är under lupp. Vem kan ha förrått honom? Långt senare får han reda på att det är Aldrich Ames.

Aldrich Ames

Ames var en amerikansk agent på dekis som blir dubbelagent för att kunna leva det goda livet. Att det kostade många agenters liv verkar inte ha spelat någon större roll. Gordievskys förakt för Ames är stort. Gordievsky gjorde det av ideologiska skäl, för friheten. Ames gjorde det för att kunna köpa en ny bil. Ames sitter nu i fängelse för resten av sitt liv

Gordievsky tror nu att klockan är slagen. Paradoxalt nog, eftersom KGB inte är 100% säkra, så tar de inte bara livet av honom utan han utsätts för förhör och andra hemskheter. Han får bo i sin lägenhet och bevakas dygnet om för att se om han avslöjar sig.
Trots detta lyckas MI6 genomföra det ingen trodde vara möjligt, att smuggla ut Gordievsky ur ett land med en enastående övervakningsapparat. Att den oerhört komplicerade operationen, som gick under namnet Pimlico, lyckades är helt fascinerande att läsa om. Det var nära att gå snett många gången men de hade marginalerna på sin sida.

Idag lever Gordievsky umder ett annat namn, fortfarande under dödshot från KGB som aldrig kommer förlåta honom, någonstans i England under bevakning 24 timmar om dygnet. Han har fått mängder av utmärkelser för sitt arbete.

Har man det minsta intresse för kalla krigets historia och för underrättelsetjänsten är denna bok ett måste. MacIntyre är väl förtrogen med sitt ämne. MI6 arkiv är stängda. Underlaget till hans bok är samtal med Gordievsky och lustigt nog information från både personer inom KGB och CIA

Jag blir helt fascinerad av att läsa om denna värld i det fördolda. Alla avvägningar som måste göras, politiska och säkerhetsmässiga, hur de arbetar med en agent för att skydda honom, alla koder och komplicerade scenarier som krävs bara för ett möte, relationerna mellan agenten och den som är hans ”runner”,
Det är en värld med ett särpräglat persongalleri på båda sidorna. Många högt begåvade och stundtals mycket udda människor som sökt sökt sig till denna skuggvärld och för ett krig i det fördolda. MacIntyre, med sin stora kunskap och journalistiska talang, gör detta till en mycket spännande läsning.
Ja man kan verkligen säga att verkligheten i detta fall överträffar dikten. Det är en välskriven och mycket spännande bok i samma klass som den bästa spionroman du kan tänka dig. Om inte ännu bättre!

 

BABYLON BERLIN DEL 2 – VOLKER KUTSCHER: DEN STUMMA DÖDEN

Volker Kutscher (1962-)
Den stumma döden
”Der stumme Tod. Gereon Raths zweiter Fall.”
Utgiven 2009
På svenska 2019
Översättning Ola Wallin
608 sidor
Ersatz

Lilla Ersatz förlag verkar ha dragit en vinstlott när de nu översätter romanserien om Gereon Rath. I Tyskland är den en mycket stor framgång. Volker Kutscher publicerade förra året den 8:e volymen i serien.

Jag såg tv-serien baserad på första boken på en maratonvisning på Göteborgs filmfestival. Det var så mastigt, slut vid halv två på natten!, att jag inte mindes alls hur mycket den avvek från boken när jag senare läste romanen. Den läste jag med stort nöje och skrev om den här.

När serien väl kom på SVT började jag se om den. Tyvärr störde jag mig till slut för mycket på avvikelserna från boken och att den var både smetigare och mer fylld av klichéer. Jag orkade endast med sju avsnitt.

Nu har del två i romanserien kommit. Den stumma döden.
Vi är i Berlin år 1930, ett år efter första delen. Filmbranschen är i en brytningstid. Ljudfilmen håller på att bryta in. Motståndet från de som inte vill göra ljudfilm, som tycker att det förflackar filmen, är kompakt.
En kvinnlig filmstjärna dör på en inspelning när en stor lampa faller ned flera meter från en ramp och krossar henne. Rath kopplas in då det ser ut att vara fuffens med i spelet. Kanske har en konkurrent iscensatt det.
En vildsint jakt på en evenetuellt förbrytare inleds. När sedan en filmstjärna till hittas mördas ökar pulsen ännu mer. Mer vill jag inte skriva om handlingen utan det får du läsa själv.

Jag såg verkligen fram emot att läsa Den stumma döden som förlaget så vänligen gav mig. Betygen på Amazon och Goodreads är mycket höga.
Jag vill absolut inte avskräcka er från läsning om ni uppskattade första delen, men tyvärr fungerade inte uppföljaren för mig. Varför? Kutscher får mig aldrig att tycka att själva mordgåtan är spännande. Han lyckas inte skapa ett tillräckligt psykologiskt tryck. Romanen är på lite över 600 sidor och en strängare redaktör hade kunnat förtätat berättelsen. Raths jakt på förövaren och hans problem med sin överordnande dras runt ett eller två varv för mycket.
När jag hade läst 100 sidor slog det mig att det var som att läsa ett seriealbum. Romanens gestalter kändes som tecknade figurer och Gideon Rath  som en rättskaffens Tin-Tin-figur. Därför drog jag lite extra på smilbanden när Rath 200 sidor senare får ansvar för en liten hund.

Eftersom jag inte fångades av spänningen lade jag märke till andra saker. Det blev tydligt att Kutschers prosa är relativt platt. Då och då är dialogen också pinsamt stolpig.
Personerna blir som sagt lite av pappfigurer och det sker ingen utveckling av dem under boken. Det är samma personer från början till slut. Allt detta hade jag kunnat förlåta om historien gripit mig och varit tillräckligt spännande.

Det var dock intressant att läsa om brytningen i filmbranschen. Och efter ett par resor till Berlin är det spännande att läsa om de platser och miljöer som Kutscher tecknar. Han får till 30-talets Berlin till liv, det är inte tu tal om det.

Det är bara att konstatera att för mig lyckades inte Kutscher följa upp sin lyckade debut med en roman på samma nivå. Jag blev både förvånad och lite ledsen över det under läsningen.
Boken håller nu på att filmas. Det tror jag däremot kan bli riktigt bra. För mycket av handlingen och vändningarna är mycket lämpade för en spännande tv-serie. Låt oss hoppas att det blir så!

 

SPIONEN SOM KOM TILLBAKA – JOHN LE CARRÉ: A LEGACY OF SPIES

John Le Carré (1931-)
A legacy of spies
Utgiven 2017
272 sidor
Viking

Hösten 1985 låg jag, under en längre resa som backpacker i Asien, krasslig på ett hotellrum i staden Xian i Kina. Jag läste en bok som fångade mig helt. Vem är det som är Mullvaden, dubbelagenten för Sovjet? Skulle George Smiley lyckas lura fram honom? Jag läste alltså John Le Carrés klassiska Tinker Tailor, Soldier Spy (Mullvaden) från 1974.
Det var bara det att jag hade några år tidigare sett den fina tv-serien  från 1979 där Sir Alec Guiness gör en legendarisk tolkning av George Smiley. Jag visst alltså vem det var som var Mullvaden, men kunde ändå inte sluta läsa.

Sir Alec som George Smiley

John Le Carrés deckare är klassiker i genren. Ingen har som han skildrat underrättelsetjänsten under kalla kriget. Hans stora genombrott var ju The Spy Who Came in from the Cold, Spionen som kom in från kylan, där George Smiley har en liten men viktig roll. Jag skrev om den här

Böckerna om Smiley avslutades med Smileys People, Vinnare och förlorare, även den filmatiserad med Alec Guiness, Smiley lyckas där till slut fånga sin motsvarighet på den sovjetiska sidan, den briljante Karla.
Eller var det slut? För två år sedan förvånade den då 86-årige Le Carré den litterära världen med att ge ut A Legacy of Spies, Spionernas arv, där Smiley kommer tillbaka. Dock i en mindre men viktig roll. Den hyllades stort i Storbritannien.

Boken handlar om Peter Guillam, Smileys högra hand och medhjälpare. Han har gått i pension och lever ett gott liv i Frankrike. En dag får han ett brev där han ombeds att komma till London för att diskutera ett ärende. Det visar sig att det har börjat ställas en massa frågor om operation Windfall, den som Spionen som kom in från kylan skildrade. Windfall misslyckades totalt och ledde till två personers död. Deras barn vill nu driva en process mot Storbritannien. Dessutom har det kommit en ny generation politiker som inte var med under kalla kriget som vill göra upp med forna tiders misstag. Peter Guillam har åter hamnat i skottgluggen.

John Le Carré

Det är märkligt att Le Carré kan göra en mycket spännande roman av detta. Guillam sitter mest och läser de rapporter han en gång skrev. Mer eller mindre sanningsenliga. Guillam och Smiley visste att delar av operation inte tålde dagsljus inte ens inom underrättelsetjänsten.
Han blir förhörd av de unga strebrarna, tänker på vad som egentligen hände och hur det egentligen gick till. Mycket mer än så är det inte men jag blev ändå helt fast.

Le Carré är helt enkelt en mycket god författare, stilist, och en god människoskildrare. Le Carré är en mästare på att bygga historien som är som ryska dockor. Du kan aldrig veta om det du hör och ser är sant och hela eller en del av sanningen. I Le Carrés värld är lögnen och sveket aldrig långt borta. Och vad händer med de människor som aldrig kan vara sanningsenliga, aldrig vara sig själva. Priset som de får betala är högt ibland mycket högt.

Har du inte läst Le Carré tidigare är det inte denna bok du skall börja med. För att få ut det mesta av boken bör man ha läst Spionen som kom in från kylan och Mullvaden.

Som jag skrev i min recension av Spionen… har jag sett om tv-serierna och de håller verkligen. Sedan finns ju också Tomas Alfredssons filmatisering av Tinker Tailor Soldier Spy.  Även den mycket bra med en underbar Gary Oldman som Smiley.

Jag har tidigare även skrivit om Le Carrés The Constant Gardener.

Gary Oldman som Smiley

 

ANTECKNINGAR FRÅN SIBYLLEGATAN – CARL-JOHAN MALMBERG: GULDÅLDERN

Carl-Johan Malmberg (1950-):
Guldåldern
Utgiven 2018
285 sidor
Wahlström & Widstrand

I mitten av 90-talet får Carl-Johan Malmberg ett litet kort av sin vän fotografen Christer Strömholm efter en diskussion om vikten av att gå sin egen väg. På kortet står det:
”Var otidsenlig” (sid 150.). Och det är Malmberg på många sätt. Carl-Johan Malmberg är en man som blickar tillbaka.
2 november 2016
Jag sitter på en bänk i det förgångna
Malmberg hämtar sin näring ur gångna tiders stora konstverk. Han har bla skrivit några spränglärda essäsamlingar, en bok om Gustav Mahlers symfonier, en bok om vin, och två magnifika och mycket vackra monografier. En om den engelske 1600-tals poeten och konstnären William Blake, Stjärnan i foten – Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake, och en om den irländske poeten William Butler Yeats, Var hemlig och gläds: vandringar i William Butler Yeats poetiska världar.
Malmberg har varit verksam som lärare i filmvetenskap producent på Sveriges Radio och är sedan många år kritiker i Svenska Dagbladet. Han har fått en lång rad priser för sina essäer, senast Övralidpriset.
Jag har inte läst mycket av honom. Enstaka artiklar och bläddrat lite i böckerna. Jag har slagits av en helt enastående bildning men också en stor kärlek till konst i olika former. Musik, teater, poesi, måleri och romankonst. Inget är Malmberg främmande för att fördjupa sig i och där hitta näring och mening.

Guldåldern, som kom ut förra året, är en serie anteckningar och korta stycken. Allt ifrån en rad till några sidor i en utsökt liten bok i A5-format. Han börjar på sin 66-årsdag 7/10 2016, fram till slutet av nästa år. Malmberg skriver att det inte en dagbok utan snarare en serie daterade anteckningar.
Boken ”springer ur en nödsituation”. Malmberg börjar känna av att hans kropp börjar bli gammal, artrossmärtorna slår sina klor i honom och begränsar hans liv. Sedan också depressionen som gör att han tidvis åker in på Ersta sjukhus. Boken är dock ingen sjukjournal utan en bok där Malmberg reflekterar över sitt liv, över vad som varit väsentligt, över de människor som betytt något. Och hur han försöker hantera sorgen över att allt förändras för att vara på väg mot ett oundvikligt slut.
Detta blir en bok om förluster. En kropp som inte längre fungerar, älskade föräldrar som inte finns livet, om hur många av hans vänner går bort.
Här finns ett naket avsnitt om hur en av hans bästa vänner på ett smärtfyllt sätt vänder honom ryggen.
Detta är dock ingen självutlämnande bok utan han ger oss tillräckligt mycket för att vi skall förstå men inte mer.
Jag köpte boken när den kom. Ett infall fick mig att plocka ned den nu. När jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag fångades av han enorma lärdom och blev lite ”star-struck” över alla kulturpersonligheter han är god vän med eller träffar både, svenska och utländska. Malmberg beskriver ett mycket gott liv med otaliga resor, goda middagar, besök på sin herrklubb i London, föreläsningar för Lacan i Paris där han bodde ett par år, exklusiva viner som jag bara kan drömma om att få njuta av.

Carl-Johan Malmberg hemma på Sibyllegatan.

Man kan lätt raljera över Malmberg och fråga om han kan diska utan att fundera på Proust eller borsta tänderna utan att tänka på en engelsk poesi från 1800-talet. Men det är lättköpta poäng för Malmberg är en mycket känslig person som genom att läsa, tänka på och skriva om vad andra skapat söker svaret på vem han själv är. Det är inte pretentiöst utan genuint känt och tänkt. Konsten som livsnödvändighet.
För övrigt så älskar även Malmberg bl.a. Ture Sventon, Anne på Grönkulla och Dorothy Sayers.
Malmberg sitter inte bara i ett kulturellt elfenbenstorn och blickar bakåt utan engagerar sig i den afghanska flyktingbarnens protester. Krisen i Svenska Akademien tar sin början och Malmberg är inte nådig i sin kritik mot Frostensson och Arnault.
Jag läste boken relativt fort trots att det finns mycket att reflektera över under läsningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte klar med den utan läste den en gång till. Då var det en lite annorlunda bok. Sorgen och vemodet stod allt klarare. Malmbergs ensamhet. Han har många vänner men kärleken lyser med sin frånvaro. Den enda som nämns är den kärleken Ulf som svek honom och som han skrev om i boken Han som inte gjorde mig sällskap.
Malmberg frågar sig om han inte lyckats lite väl bra med att gå sin egen väg. Självständig men ensam. Boken slutar dock i något som i all enkelhet liknar en försoning.
Guldåldern är en bok som grep mig. Antagligen mer nu än den skulle gjort om jag läst den som ung. Det skiljer nästan på dagen elva år mellan mig och Malmberg och det är idag mycket lättare för mig att identifiera mig med de ämnen Malmberg tar upp. Jag tror inte jag hade fått ut mycket av den för tjugo år sedan.
Förutom att bli berörd blir jag också oerhört inspirerad till vidare förkovran utifrån de romaner, musikstycken, filmer och konstverk han kärleksfullt skriver om.
Jag ser verkligen fram emot att botanisera mer bland Malmbergs böcker.
Den typen av spränglärda och välskrivande kritiker som befolkade kultursidorna i min ungdom är snart ett minne blott. Och även jag blir en man som blickar bakåt.

PORTRÄTT AV KONSTNÄREN SOM VALP – ROLF ALMSTRÖM: ETT SLAG TILL

Rolf Almström (1961-)
Ett slag till
150 sidor
Utgiven 2019
Bokförlaget Mormor

Det är en tunn liten volym Rolf Almströms senaste roman. 150 komprimerade sidor som du läser i en sittning eller två. Och du kommer ha en fin lässtund.

Almström debuterade med novellsamling Sånt man säger (1990) som fick det första Katapultpriset. Därefter kom novellsamlingen Vanans makt (1993), romanerna Mucka (1996), Svart arbete (2009) och Tänk inte på mig (2015) som fick Samfundet De Nios pris. Han har även skrivit ett filmmanus. Filmen Slutspel tillsammans med sina vänner Charlie Christensen (Arne Ankas skapare) och Kristian Petri.

Det är lika bra att erkänna det. Roffe och jag har känt varandra sedan gymnasiet. Vi umgicks intensivt under några år. Vi kom från väldigt olika bakgrunder men fann varandra och hade mycket skoj ihop.
Sedan tog Roffes författardrömmar honom till Stockholm. Under flera år hade vi inte mycket kontakt men till min glädje har vi de senaste åren setts en hel del. Och har skoj ihop igen!
Frågan jag ställde mig under läsningen var om jag skulle tycka om detta även om jag inte kände Roffe. Och svaret är ett absolut JA. Detta är nog det bästa jag läst av honom

Roffe må ha bott Stockholm i 30-talet år men han fortfarande en göteborgsförfattare i själ och hjärta. Med Ett slag till återvänder han till det Västra Frölunda han växte upp i. Även om det inte är en självbiografi han skrivit är det mycket som är hämtat ur hans liv.

Boken har egentligen inte en röd tråd och en rak linje. Nej det är den vuxne mannen som genom korta små episoder tittar tillbaka på åren fram till 12 år. År som formade honom på många sätt. Kompisarna som han levde rövare med, originalen som befolkade bostadsområdet, den opedagogiska skolmiljön. Här finns ett kärleksfullt porträtt av en dominerande mor som visar sin kärlek på sätt som romanfiguren inte förstår i första rummet.

Detta är en värld långt ifrån den medelklass som jag själv växte upp i. Helt andra miljöer, sätt att vara och leva på.
“Snabb i fötterna och snabb i skallen annars åkte man på stryk. Svårare var det inte. Slappnade jag bara av ett ögonblick så fick jag en smäll. Men så sluta att vara en jävla plåga då. Lyssna på lärarna. Gör som dina föräldrar säger. Skrik inte åt folk. Sitt still. Stjäl inte andras grejer. Acceptera din plats. Låt andra som är smartare dugligare gå före. Jävlas inte med varenda människa du möter. På det finns bara ett enda svar: Ett slag till men hårdare” (sid 102)
Trots det annorlunda finns det en hel del igenkänning även för mig. Alla har vi ju varit i tioårsåldern!

Alla som träffat Roffe vet att han är en historieberättare. Han älskar att dra en vals som ibland blir ganska yvig. Här har han tuktat sin berättarröst. Scenerna och bilderna komprimeras och blir mer exakta, konkreta och effektiva. Och stundtals mycket roliga. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt en roman som denna.

Även om det är en tuff uppväxt som skildras finns här hela tiden en ömhet i berättandet, en värme som gör att det är lätt att ta till sig texten. Och det har ju gått bra för huvudpersonen. Litteraturen och läsningen byggde en bro till en annan värld.

Visst är jag part i målet men jag hoppas denna varma, roliga och välskrivna roman får många läsare.

Här köper du boken på Adlibris

EN DECKARPÄRLA FRÅN 50-TALET – JOAN FLEMING: DET GODA OCH DET ONDA

Joan Fleming (1908-1980):
Det goda och det onda
”The Good and the bad”
Utgiven 1953
På svenska 1967
Övers: Lisbeth Renner
Wahlström och Widtrand
Bok nummer 16 i Svarta serien

Namnet Joan Fleming sade mig inget. Nej det som fick mig att plocka ut boken ur bokhyllan var omslaget. Per Åhlins ljuvliga omslag och Vidar Forsbergs typografi blev en madeleinekaka som flyttade mig tillbaka till 70 talet då mina föräldrar på somrarna läste deckare av författare som Hammond Innes, Dick Francis, Len Deighton, Michael Innes, Julian Symons m.m. Författare som var stora då men som jag inte vet om de läses idag. Kanske av de riktiga deckarentsuiasterna?
Det visade sig emellertid vara en lite pärla jag fått i min hand.
Ginger, som kallas så pga av sitt röda hår, är inte den smartaste av småbrottlingar. Tyvärr har han varit tvungen att fly England då hans kolleger tjallat på honom. Han har flytt till Paris som han har hört skall var ett paradis för småtjuvar. Ginger kommer dit med massa pund i fickan men vet inte hur skall omsätta dem, hur han skall få kontakt med likasinnade filurer. Han kan nämligen inte ett ord franska!
Redan andra dagen i Paris stöter han på den förståndshandikappade Chad och hans mor Marie Celeste, änka efter en engelsk konstnär. Han blir hembjuden till dem och då han egentligen inte har någonstans att ta vägen fastnar han där. Egentligen tycker han inte alls om henne, med då han inte upplevt omtanke i hela sitt liv blir han kvar. Han har hamnat i klorna på en stark kvinna och han kan inte ta sig ur. Detta beslut visar sig vara ödesdigert.
Ginger har aldrig arbetat och vill inte arbeta. Dessutom är han sagt inte speciellt begåvad. Han försök att lyckas som ficktjuv i Paris går i stöpet. När Marie Celeste blir sjuk och inte kan arbeta bli penganöden akut.
Ginger får reda på att Chad är barnbarn till en rik adelsman. Han börjar smida en plan. En plan som tar dem till England och där Ginger hamnar i en härva av lögner, svek och ond bråd död!
Det är en tunn och smäcker liten volym. Inte en av dessa tegelstenar som verkar var det normala för en deckarförfattare idag. Jag läste den under en dag. (Var det inte Gabliel Garcia Marquez som sade att romanerna blev längre när datorerna kom?). Berättelsen är tät och höll mitt intresse hela vägen.
Förutom att den var spännande var den stundtals mycket rolig. Fleming har en sardonisk humor som väl kom fram i Lisbeth Renners översättning.
Visst kan man tycka att intrigen till viss del inte är helt sannolik Det det finns drag av samma otroliga sammanträffanden som i en sängkammarfars. Men det gör inget. Karaktärerna är festliga och det är ett nöje att läsa om dem.

Joan Fleming var en engelsk deckarförfattare som skrev över 30 böcker. Två av dem belönades med det finaste priset i England CWA Gold Dagger Award.
Detta blev en liten favorit och jag är glad över att ha hittat till Joan Fleming.
Du hittar boken på Bokbörsen eller kanske på ditt bibliotek ifall du blev sugen.

NOBELPRISET 2008 – J.M.G LE CLEZIO: ALLT ÄR VIND

J.M.G Le Clezio (1940-)
Allt är vind
”Révolutions”
Utgiven 2003
På svenska 2007
Övers: Ulla Bruncrona
420 sidor
Elisabeth Grate förlag

Varje år i oktober har en av årets höjdpunkter inträffat allt sedan jag började intressera mig för litteratur. Årets Nobelpristagare har meddelats. Det var med sorg och bestörtning jag följde turerna kring ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Svenska Akademins hantering av den krisen. För att inte tala om Horace Engdahls totala blindhet inför 18 kvinnors berättelse om övergrepp.

Nobelpriset är ju en liten men viktig del av Akademins stora arbete. Ett pris som lyfter fram litteraturen och läsningen. Jag är övertygad om att många författarskap aldrig skulle översatts om inte ett potentiellt Nobelpris hägrade. Låt oss hoppas att det kan komma tillbaka till det fina pris det en gång har varit.

Utan Nobelpriset hade jag definitivt inte läst denna underbara roman av 2008 års pristagare Jean-Marie Gustave (J.M.G) Le Clezio. Le Clezio är en fransk-mauritisk författare vars far var engelsman. Båda föräldrarna har dock sina rötter i Bretagne.
Le Clezio har skrivit ett 40-tal böcker sedan genombrottet som 21-åring med Les Proces-Verbal (Rapport om Adam).

Le Clezio har levt ett nomadliknande liv. Har bott i Frankrike, Panama, México och USA. Har levt med nomader i öknen och bland naturfolk. Allt detta finns med i denna rika roman.

Allt är vind består huvudsakligen av två berättelser, Det ena är en lätt självbiografisk historia om Jean Marro, som är jämnårig med Le Clezio, och hans uppväxt i Nice under det våldsamma Algerietkriget. Han driver runt, har lite affärer med olika kvinnor, diskuterar filosofi och livet med sina vänner. I bakgrunden finns hela tiden det våldsamma kriget. Jean gör vad han kan för att slippa göra militärtjänstgöring. Han har vänner som deltagit i kriget och omkommit.
Jeans fasta punkt är faster Catherine, en blind kvinna som sitter i sin lägenhet och minns tiden då Jeans förfäder levde på Mauritius. Hon bli en vägvisare för Jean i berättelsen om hans liv och hans släkt historia. Om det älskade livet på Mauritius och katastrofen som tvingade dem att lämna sitt paradis.

Jean lämnar Nice och åker vidare till London för att till slut hamna i México innan han är åter i Frankrike. Hans liv kantas hela tiden av stora politiska konflikter. Algerietkriget, studentupproret i Paris och upploppen i México.
Jean är en orolig själ på jakt efter sig själv och meningen med sin existens. Rotlösheten driver honom vidare men oron i hans omgivningar, fattigdomen och förtrycket gör att han inte finner någon ro någonstans.

Den andra berättelsen handlar om hans förfader från Bretagne som ansluter sig till franska revolutionen. Då revolutionen går åt fel håll tar han chansen att ta sig till Mauritius för med sin familj skapa sig ett nytt liv. Väl framme urartar revolutionen även där och förtrycket och diktaturen kommer tillbaka.
De båda berättelserna speglar varandra genom tiden och rummet.

Originaltiteln är Revolutions, Revolutioner. I bakgrunden finns hela tiden upproret, hoppet om att saker och ting skall förändras och förändras till det bättre. Vinden sveper igenom människorna liv, drar med sig dem men drar även med sig en massa bråte. Men Le Clezio visar att vinden tvvärr vänder tillbaka. Förtrycket återkommer.
Le Clezio beskriver hur den hatade kolonialismen slår sönder möjligheterna för ursprungsbefolkningen vare sig det är i Algeriet, Mauritius eller México. Makten får bara nya ansikten.
Le Clezio verkar ställa hoppet till det lilla livet, till kärlekens förlösande kraft och förmåga att skapa nytt liv.
Romanen avslutas med att ett ljus tänds och Jean skall bli pappa för första gången.

Det är en mångfacetterad text, ibland drömlik och undanglidande, ibland mycket konkret och stark.
Le Clezio för oss runt till olika platser både i rummet och i tiden. Han lyckas levandegöra dem på ett ypperligt sätt.
Romanen har inger rak romanstruktur men Le Clezio är inte en svår författare. Det är bara att njuta och glida med.
Det är på så sätt en paradoxal läsning. Le Clezio skriver om svåra saker med en stundtals mycket återhållen vrede. Men han gör det så oerhört vackert. Jag kan inte minnas att jag läst en vackrare prosa på många, många år.
Ulla Bruncrona har översatt romanen till en underbar svenska.

Aklademins motivering fångar väl denna bok;
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Mästerverk är ett mycket starkt ord men frågan är om detta inte är det första mästerverk jag läser på mycket länge.
Jag är mycket glad över att ha funnit detta författarskap.

I DÖDENS VÄNTRUM – PAUL GUIMARD: LIVETS SMÅSAKER

Paul Guimard (1921-2004)
Livets småsaker
”Les choses de la vie”
Utgiven 1967
På svenska 1986
88 sidor
Översättning Jan Valdelin
Interculture

“Jag skulle ha avskytt ett slut genom en olyckshändelse. Jag tillhör inte dem som önskar en plötslig död. Att man omkring mig skulle kunna säga att han fick en lindrig död, han förstod ingenting, känns som höjden av skam. Döden är en alldeles för allvarlig sak för att mötas i förbifarten” (Sid 55)

Men det är just det som händer Pierre Berard i Paul Guimards tunna lilla roman Livets småsaker från 1967 i översättning av Jan Valdelin.

Paul Guimard var en framgångsrik författare med ett par romaner på sin meritlista. Detta är den enda på svenska vad jag vet. Han var även en hängiven seglare.
Guimards tema var slumpens skördar, tillfälligheternas spel och de små sakerna i livet som får en oväntad betydelse.

På väg till en advokatkollega kör Pierre i hög fart in i en kurva. Han möter en långtradare och en lastbil och kör av vägen. En av slumpens skördar, en tillfällighet. Som Pierre tänker: Hade han inte stannat till och sagt det där sista till sin fru hade han kommit till den ödesdigra kurvan 20 sekunder senare och klarat sig.
Skildringen av själva kraschen fick mig att tappa andan. Över flera sidor och med en påtaglig fysisk närvaro tumlar vi runt i bilen tillsammans med Pierre.

Också av en slump har Pierre ett brev i fickan som han skrev till sin fru och som han redan ångrar. Pierre vet att om han dör och hon får detta brev kommer det ge henne en stor sorg.
Pierre blir allvarligt skadad av smällen.

I andra delen av boken följer vi med Pierre när reflekterar över sitt liv, funderar kring kärleken och döden, kommer till någon form av klarhet innan han till slut avlider på sjukhuset.

Det låter inte som det roligaste du kan läsa, eller hur? Jag kan dock inte annat än att rekommendera denna tunna, starka och mycket välskrivna text. Romanen, som snarare är vad engelsmännen kallar en “novella”, är på endast 88 sidor. Den får dig som läsare att reflektera över livet på ett mycket konkret sätt skulle jag tro.

Boken gavs ut 1986 på det tyvärr avsomnade förlaget Interculture som gav ut mycket franskspråkig litteratur på 80-talet. Vill du läsa den så får vända dig till ett bibliotek eller köpa den på bokbörsen om du inte kan läsa den på franska.

Boken belönades med Prix des libraires (Franska bokhandlarnas pris) och märkligt nog filmats två gånger, trots att boken mest försiggår i Pierres tankar.

Otack är världens lön. Min vän T. skänkte mig boken 1988. Liten och tunn har den liksom försvunnit in i bland alla tjocka volymer i hyllorna. Över 30 år senare upptäcker jag den och får en stark upplevelse. Nästan som en av de livets små saker som Guimard så väl skriver om.

FÄNGELSET UTAN TAK OCH VÄGGAR – DANIEL BEER: THE HOUSE OF THE DEAD: SIBERIAN EXILE UNDER THE TSARS

Daniel Beer
The House of the Dead – Siberian Exile Under the Tsars
Utgiven 2017
512 sidor
Penguin

Daniel Beer är verksam som forskare på University of London. För denna mycket välskrivna, och det tunga ämnet till trots, lättlästa bok har Beer belönats med det prestigefyllda Cundill History Prize och var även med i slutomgången (short-listed) för Wolfson History Prize, Pushkin House Prize och Longman-History Today Prize.
Boken är resultatet av ett oerhört gediget grävande i olika ryska arkiv. (Fotnoterna är på 80 sidor, men det var inget jag tittade på då i stort sätt alla referenser var ryska!)

Man kan tro att Gulagarkipelagen är något som kommunisterna skapade. Även om de var upphovsmännen så fortsatte de egentligen bara med en tradition. Sibirien hade då redan, under ätten Romanov, under 100 år varit ett gigantiskt fängelse. Om du lyckades fly var du ändå inte loss då geografi och väder vann över individen.
När Ryssland började kolonisera Sibirien var för att där kunde man göra stora på pengar på päls. De var jaktresor som tog år men som belönades oerhört rikligt. När vägen över Uralbergen var funnen ville makthavarna i Sankt Petersburg ta till vara alla de möjligheter som fanns. Problemet var att i Sibirien fanns det mycket få människor uppdelade på en mängd stammar och en mängd språk. För att lösa det problemet började man bygga upp fångläger i Sibirien. Allt eftersom åren gick allt längre österut. Tanken var att både staten och individen skulle vinna på detta. Staten skulle få in pengar och råvaror. Individen kunde starta ett nytt liv, sona sitt brott, bli en bättre människa och hjälpa till att bygga upp staten.
Problem började dock snart uppstå då mängden av fångar vida översteg kapaciteten. Mellan 1801 till 1917 deporterade mer än 1 000 000 fångar. Många dömdes på mycket lösa grunder till hårda straff.
Under helt vedervärdiga förhållanden fick fångar vandra, kedjade, i månader innan de kom fram till sina fångläger där de sattes i arbete, till exempel med gruvdrift. De levde sedan under vidriga förhållanden. De trycktes samman i fångceller och levde mitt i en sanitär olägenhet.
L
ånga avstånd, dåliga kommunikationen och en svag polismakt gjorde att systemet snabbt korrumperas och gav uppehåll till mycket godtycke.
Bestraffningarna i lägren vid förseelser var mycket hårda. Att t.ex vara fastkedjad i en vägg i flera år, att ha en kärra kedjad vid din fot under lång tid. Beer ägnar ett helt kapitel åt de olika redskap som användes för att piska och i det närmaste flå fångarna levande
Alla hade det inte lika hemskt. Högre ståndspersoner kom ofta undan lättare och kunde leva relativt bra liv även om de var fast i lägret.
I början av 1800-talet var det dock mest kriminella som fyllde lägren. Men allt eftersom fånglägren under slutet av 1800-talet fylldes av högutbildade politiska fångar så grävde makthavarna en grop som de till slut trillade i 1917. Att sammanföra politiska aktivister som började diskutera samarbete för att till slut agera var inte det klokaste.
Det var en av de många paradoxerna med att göra Sibirien till ett stort fångläger. En annan var att man på många orter samlade ihop mycket stora grupper av kriminella som inte hade något att förlora. De ställde till med bråk, begick brott och förgrep sig på kvinnor. Många dog eller tog livet av sig. Alltsammans ställde det till stora problem i det städer där lägren fanns. Istället för att utveckla Sibirien så stannade det av. Många är de brev från guvernörer runt om i Sibirien som ber om hjälp för att lösa en hopplös situation.
Många intellektuella skrev och debatterade om de fasansfulla fängelserna men för döva öron. Där fanns Dostojevskijs vittnesmål från hans tid i Sibirien, Döda huset, som Beer lånar titeln av. Tjechovs bok om Sachalin slog ned som en bomb. Denna avlägsna ö var det värsta exemplet på vanvård under hela perioden. Kvinnor sålde sig själva och sina döttrar som prostituerade för att överleva.
Det skrevs om förhållanden i Sibirien i engelsk och amerikansk press och demonstrerades i London men inget av det hjälpte. Inte förrän motsättningarnas i Ryssland blev så stora att hela samhället brakade samman.

Daniel Beer

Beer har gjort ett mycket gediget forskningsarbete. Sida upp och sida ner får vi höra berättelser från från hundratals fångar. Det är hjärtskärande läsning. Men här finns också mycket om de som stod emot protesterade och ibland klarade sig. Det är verkligen en historia om människan livskraft under de mest vedervärdiga förhållanden.
Det tunga ämnet till trots så skriver Beer med en lätthet och elegans som gör det till en njutbar läsning. För de som har ett intresse för historia och vill lära sig mer om Ryssland kan jag varmt rekommendera denna bok

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: FÖR ATT DU INTE SKALL GÅ VILSE I KVARTERET

Patrik Modiano (1945-)
För att du inte ska gå vilse i kvarteret 
”Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
126 sidor
Elisabeth Grate Bokförlag

När Patrick Modiano fick Nobelpriset läste jag ett par av hans korta suggestiva romaner och Per-Arne Tjäders utmärkta introduktion över hans författarskap, Gare d´Austerlitz.

Den senaste tiden har jag varit sugen på att åter bekanta mig med Modiano och plockade ned För att du inte skall gå vilse i kvarteret från hyllan. Som vanligt från Elisabeth Grates förlag, läckert formgiven, nu med en underbar bild av  Christer Strömholm på omslaget. Det blev ett mycket kärt återseende. Jag sögs genast in i Modianos suggestiva prosa i fin översättning av Anna Säflund-Orstadius.

Jean Darange, en författare och ensamvarg, störs av en envist ringande telefon. Det är mycket sällan någon som ringer honom.
I andra änden är Giles Ottolini, en okänd man som funnit hans adressbok. I adressboken finns ett namn, Guy Torstel, som Ottolini är mycket intresserad av. Ett namn som även förekommer i Darange romanen Sommaren svärta. Darange minns inget om Torstel men den påstridige Ottolini och hans partner Chantal Gippay (dessa underbara namn som alltid förekommer hos Modiano!) ger honom en dossier med Ottolinis efterforskningar. Motvilligt dras Jean in i sitt förflutna.

“Det kanske var dumt av honom att begrava sig i det förflutna. Vad tjänade det till? Han hade inte tänkt på den perioden i livet på många år och till slut kommit att betrakta den genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter.” (sid 62)

Det sägs om Modiano att han skriver samma bok om och om igen. När jag läste mina tidigare blogginlägg om Modiano var det som om jag läste om denna bok. Intrigen som påminner om en deckares. Den undanglidande suggestiva känslan och den påtagliga melankolin. Föräldrar som svikit och inte finns kvar. Världen bestående av småkriminella, spelare, travbanor och bilgarage. Och vem är jag i allt detta?

Men mitt i det undanglidande också denna precision som Modianos användning av specifika adresser ger. Modiano samlar visst på gamla Paris-kartor och telefonkataloger.
Var det verkligen meningsfullt att dyka ned i den tjocka klibbiga massan igen? Allt eftersom Darange läste vidare förnam han något av det han upplevt kvällen innan då han försökte tyda dessa sidor; fraser man hör i dvala, och de enstaka ord man minns morgonen därpå saknar fullständigt innebörd. Allt ihop tryfferat med exakta adresser Rue de l’Ermitage 15, Rue Nicholas-Chuquet 12, Rue de Notre-Dame-de-Lorette 46. Som om det behövdes orienteringspunkter att hålla fast vid i detta gungfly. (Sid 73)
Det är som om Modiano beskriver sitt eget skrivande.

Jag läste ut romanen i går. Nu när jag sitter och bläddrar i den får jag lust att läsa om den. Så stark dragningskraft har Modiano på denna läsare. Han böcker är små juveler som man kan läsa och läsa om. Vilken tur att jag har flera olästa kvar.

Här kan du läsa mer om Modiano:
– De dunkla butikernas gata
– De yttre boulevarderna
 Nätternas gräs
– Villa Triste

 

 

EN SPÄNNANDE HISTORISK DECKARE – RORY CLEMENTS: CORPUS

Rory Clements:
Corpus
Utgiven 2017
480 sidor
Zaffre Publishing

Deckare med historiskt tema har jag inte läst många av. Mitt allt större historieintresse har emellertid gjort mig mer nyfiken på genren. Det är spännande att se vad en författare kan göra av en berättelse där han eller hon blandar verkliga figurer och händelser med fiktion. Ibland blir det riktigt bra som i norske Aslak Nores Ulvefellen, som tyvärr inte är översatt till svenska, och Robert Harris suveräna En officer och en spion. Ibland blir det stendött som i samme Robert Harris(!) München.
Nu har jag läst ett utmärkt exempel.
Rory Clements Corpus från 2017
Rory Clements har ett långt förflutet som journalist. Efter 2007 är han verksam som författare och har skrivit en serie på åtta historiska deckare som utspelar sig under slutet av 1500-talet. De har blivit mycket framgångsrika. En av dem, Revenger, vann prestigefyllda CWA Historical award 2010. Nu har Clements flyttat sig till 1900-talet och Corpus är den första av hittills tre romaner om Thomas Wilde, en amerikansk-irländsk historiker verksam i Cambridge på 1930-talet.
Året är 1936. Hitlers framfart blir alltmer hotfull. Stalin har börjat med sina massavrättningar. I Spanien är det inbördeskrig och i England vill den mycket tysk-vänlige kung Edward gifta sig med sin frånskilda amerikanska kärlek Wallis Simpson, vilket etablissemanget är starkt emot.
(Ni som sett den mästerliga The CrownNetflix minns säkert detta. Edvard spelades oerhört fint av Alex Jennings.)

En kvinna, Nancy, hittas mördad i Cambridge några veckor efter att hon varit i Berlin där hon försökte hjälpa en judisk fysiker att fly.
Kort därefter, ett bestialiskt mord på ett äldre par från den yppersta eliten i Cambridge och Storbritannien. De tillhör den delen av etablissemanget som tror på Hitler och vill rädda Storbritannien från bolsjevikerna. Paret är dessutom goda vänner till Nancys far. Polisen tror inte att det finns något sammanhang men Lydia, Nancys bästa vän, är inte övertygad om det. Slumpen gör att hennes granne, den begåvade historiken Tom Wilde dras in i berättelsen. Den tar sig vägar som de inte kunde ana. Djupt in och högt upp i etablissemanget ändå till premiärministern och kungahuset.
Det är en mycket underhållande och spännande bok Clements har skrivit. Thomas Wilde är en intressant karaktär. Genom att han är amerikan med irländskt påbrå ser han, trots att han är djupt involverad i, ändå universitetsvärlden och Storbritannien utifrån. Ett smart grepp.
Clements tecknar väl de starka politiska motsättningar i denna mycket labila och politiserade värld. Den anrika universitetsvärlden och den engelska landsbygden är en fin fond mot vilken berättelsen utspelar sig. Det är inte svårt att tänka sig denna roman som en tv-serie à la Kommissarie Foyle.
Clements skriver med bra tempo i berättelsen. Prosan är effektiv men har också sin poetiska stunder. Även om handlingen kanske är lite tillskruvad är karaktärerna rimliga och jag blir engagerade i dem.
Det är inte heller svårt att känna att romanen är kusligt aktuell i en tid som är snart lika politiserad som 30-talet.
Nästa roman om Thomas Wilde, Nucleus, fick CWA Historical Dagger 2018
Den ser jag fram emot att läsa.

 

ETT LITTERÄRT FYRVERKERI – MIRCEA CARTARESCU: ORBITOR – VÄNSTER VINGE

Mircea Cartarescu (1956-)
Orbitor – Vänster Vinge
”Orbitor – Aripa stângă”
Utgiven 1996
På svenska 2004
Övers: Inger Johansson
392 sidor
Bonnier Panache

Jag hade inte alls tänkt att läsa en krävande modern roman just nu. Men efter att ha läst recensioner av Mircea Cartarescus senaste bok Solenoid fann jag i min bokhylla ett exemplar av Orbitor – Vänster vinge som jag helt glömt att jag ägde. Det är första delen i den monumentala trilogi som gjort Cartarescu till en litterär superstjärna som ständigt nämnts i nobelprissammanhang. Jag öppnade boken och läste de första raderna. Det fanns något i texten som gjorde att jag genast ville läsa vidare.

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är kluven. Detta är på långa vägar det mest utmanande jag läst på många många år. Nästa 400 sidor av ett ordflöde som är gigantiskt. Varje mening måste läsas noggrant. Ingen dialog, bara beskrivningar av människor, platser och händelser. Han rör sig hela tiden i rummet och mellan verkligheten, drömmen och myten. Har finns inte mycket som liknar en traditionell romanstruktur. Efter 400 sidor kan jag knappast beskriva romanens handling och inte heller vad Cartarescu egentligen vill berätta även om jag har mina idéer om det.

Här finns huvudpersonen som heter Mircea, hans mor Maria, och romanens stora huvudperson Bukarest, Vi träffar på en mängd människor under olika perioder av Rumäniens historia,1970-talet under Mirceas uppväxt uppväxt, 1950 talet då modern växte upp men även tillbaka till förfäderna på 1800-talet. Och helt plötsligt befinner vi oss i New Orleans i fascinerade drömlik sekvens

Cartarescu väver samman sina stora kunskaper inom naturvetenskap och fysik, med religion och myter. Långa partier är som rena poesin fylld av många symboler symboler där fjärilen, den för triologin sammanhållande metaforen, återkommer i många olika skepnader, på olika sätt och i olika funktioner.

Det finns helt lysande passager och det finns passager som jag inte förstod ett ord av. Det finns helt realistiska passager och passager som är helt bisarra. Det är både mycket fascinerande och ibland mycket tröttande att läsa. Det stora flödet av ord och bilder gör att  berättelsen ibland tappar sitt driv framåt. Men jag blir samtidigt fascinerad. Två gånger bestämde jag mig för att lägga ned boken. För att dagen därpå fortsätta. Det finns ett sug i hans skrivande.
Inger Johansson har med rätta prisats för sin översättning. Helt enastående.

Detta är som sagt första delen i en trilogi. Kommer jag läsa vidare? Det får framtiden utvisa. Suget kan komma men det är en litteratur som verkligen kräver mycket av sin läsare.

Efter avslutad läsning kan jag inte låta bli att längta efter en lättläst  och spännande deckare som omväxling!
Dock jag skulle inte bli förvånad om Svenska Akademien ger honom ett pris i år när de skall dela ut två. På den nivån är Cartarescu.

 

NOBELPRISET 1981 – ELIAS CANETTI: DEN RÄDDADE TUNGAN

Elias Canetti (1905-1994)
Den räddade tungan –
Historien om en ungdom
”Die gerettete Zunge –
Geschichte einer Jugend”
Utgiven 1977
På svenska 1979
Översättning: Hans Levander
379 sidor
Forum

I slutet av 70-talet lärde jag känna en person som kom att inspirera mig mycket. Jag var en ung bokmal och mina kamrater var mest intresserade av att spela rock (jag hade då inte upptäckt att min musikalitet skulle ge mig stora upplevelser som körsångare). Böcker läste de men inte med det stora intresse som jag själv hade.
Min far inspirerade mig genom att vara en stor läsare men han var egentligen inte en intellektuell lagd person utan mer än som samlade på fakta. Han älskade historia och arkeologi. Han ville hellre berätta historier än att diskutera.

På gymnasiet hade jag en omtyckt engelsklärare och klassföreståndare Solveig Walfridson. Henne stora kärlek var det franska och Patrick Modiano hennes stora favorit. Tack vare Solveig läste jag hans roman Villa Triste redan 1980.
I samband med vår klassresa till Paris våren 1980 lärde jag känna hennes man Bo. I min ungdomliga inskränkthet trodde jag inte ingenjörer kunde vara litterärt intresserade men den gode Bosse var en passionerad läsare.
Jag minns att vi hade många roliga pratstunder. Bosse måste dragit på munnen åt den unga pratkvarn som jag var på den tiden. Jag minns hans milda småländska, hans varma kluriga leende och hans pliriga blick fylld av humor. Bosse var en generös och djupt intellektuell person som gärna diskuterade. Jag uppskattade det oerhört.

Det var Bosse som tipsade mig om Elias Canetti som ingen visste vem det var på den tiden. Jag läste hans enda roman Förbländningen och den föll mig i smaken. Sedan läste jag sommaren 1980 Den räddade tungan på tyska. Fråga mig inte hur det gick till och hur mycket jag egentligen förstod. Jag är själv förvånad.

1981 fick Canetti helt oväntat Nobelpriset. Det var en verklig dark horse trots att han fått några fina utmärkelser tidigare. Min far berättade stolt att han imponerat på en docent i tyska som inte kände till Canetti.

Det var som sagt oväntat och tittar man på hans produktion så blir förvåningen inte mindre. En roman i sin ungdom, några dramer, en stor socialpsykologisk studie, Massa och makt, som vad jag förstår inte har något tyngre renommé i den branschen, några samlingar av aforismer, några essäer, en reseskildring och en serie memoarer som anses vara hans främst verk. De senare läste jag i tonåren med stor behållning. Mycket finns inte på svenska.

Jag har länge tänkt att återknyta kontakten med Canetti för att se vad det egentligen var jag tyckte så mycket om och helt plötsligt satt jag med boken i handen och började läsa.
Det är en märklig bok som skildrar ett mycket särpräglat liv och en mycket särpräglad personlighet. Elias Canetti föddes 1905 i Ruse i nuvarande Bulgarien. Han är sefardisk jude och hans modersmål var den spanska dialekten ladino som kommuniteten lyckas behålla trots folkvandringarna. Hans fars rötter var från ottomanska riket och modern var från en av de mest framstående sefardiska familjerna i Bulgarien. Elias pratade redan som liten både ladino och bulgariska.

Släkten Canetti var mycket framgångsrika affärsmän, men Elias pappa älskade teater och musiken. Drömde om att bli violinist men fadern avskydde det. Elias mor var en stor älskare av teaterkonsten ffa Shakespeare. Legendariska Burgtheater i Wien var hennes paradis. Hon kunde prata i timmar om olika uppsättningar och pjäser. Senare i livet upptäckte hon och blev helt besatt av Strindberg.

I ett försök att bryta sig loss flyttar familjen, Elias har 2 yngre bröder, till Manchester 1911. Men katastrofen inträffar då fadern dör 1912. Då det är en släkt utan ekonomiska problem stannar de kvar. Elias lär sig engelska i skolan, samtidigt som hans mammas mycket brutala undervisning i tyska förbereder hon för det kommande livet i Schweiz och Österrike

Under boken får vi följa honom från 1905 till 1921 Under perioden flyttar familjen vidare från Manchester till Wien och Zürich. Boken avslutar med att hans mor rycker honom från han älskade Zürich för att flytta till Frankfurt. Det är en i sanning en kosmopolitisk uppväxt. Även om boken mest snurrar kring det lilla livet så passerar ett svunnet Europa förbi.

Canetti har ett fullkomligt enastående minne. Boken är fylld av färgstarka miljöer, händelser och människor. Men det nav som allt cirklar kring är relationen, den symbiotiska relationen, mellan den oerhört begåvade mamman och den lika begåvade sonen. En allt annat än okomplicerad men fascinerande relation. Även när deras vägar skiljs då modern bor på pensionat, för att kurera olika själstillstånd, är hon det centrum kring vilken hans värld snurrar.

Vi får även vara med om när Canetti första upplevelser av det som kom att bli hans ämne, massans fruktansvärda makt.

Canetti var intellektuellt brådmogen Vid 11 års ålder har han tillsammans med mamma redan läst alla Shakespeare dramer.. Han aptit för all kunskap är gigantisk: litteratur, naturkunskap, upptäcktsfärder, mytologi och historia. Inte är honom främmande. Dock bestämmer hans sig tidigt för att bli diktare. Konsten är för Elias det enda som egentligen betyder något.

Canetti framställer sig inte i den bästa av dagar. Han berättar om sin otroliga svartsjuka mot alla män som försöker uppvakta hans mor. En svartsjuka som är nästan patologisk. Att Canetti har ett komplicerat förhållande till kvinnor har framkommit senare, detta trots att Canetti är känd för att vara notoriskt hemlighetsfull. Han hade en relation med författaren och filosofen Iris Murdoch. Hon dedikerade sin andra roman The Flight from the enchanter till honom. Hans kraftfulla personlighet var väl känd.
Hans fru Veza kände till tydligen till deras relation och fick tolerera den. Iris Murdochs man litteraturforskaren John Bayley var naturligtvis ingen större fan av Canetti och kallade honom “the god-monster from Hampstead”.

En bra författare behöver dock inte vara en bra människa. Detta skall inte förringa denna fina läsupplevelse som väl skildrar ett fascinerande intellekts tillblivelse i början av seklet. Jag minns hur mycket jag uppskattade andra delen i serien Facklan i örat så jag kommer att läsa vidare.

Jag antar att Canetti inte läses av många idag. Nu kommer Modernista snart att ge ut Förbländingen igen. Så det kanske är dags att återupptäcka honom!
https://www.adlibris.com/se/bok/forblandningen-9789177815013

Den räddade tungan hittar du på bibliotek och Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?g=0&c=0&q=&qa=ELIAS+CANETTI&qt=Den+r%C3%A4ddade+tungan+-+historien+om+en+ungdom&qi=&qs=&f=1&fi=&fd=&_s=created_at&_d=desc

canetti2_360x450

Elias Canetti 1905-1994

ÅRETS BÄSTA KRIMINALROMAN 2016 – MALIN PERSSON GIOLITO: STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN

Malin Persson Giolito (1969-)
Störst av allt är kärleken
Utgiven 2016
367 sidor
Wahlström & Widstrand

Efter att ha börjat på flera böcker, som jag av olika anledningar inte avslutade, plockade jag ned Malin Persson Giolitos Störst av allt är kärleken från hyllan. Den fastnade jag för direkt och läste med stort nöje. Det är knappast en bok som behöver draghjälp av en liten blogg. Den har vunnit  Svenska Deckarakademins pris 2016, givits ut i över 20 länder och nyligen hade den premiär på Netflix. Det är den första svenskproducerade serien på kanalen.

Jag kan bara sälla mig till de som verkligen tycker om boken. Boken handlar om 18-åriga Maja som anklagas för att ha planerat och deltagit i en skolmassaker i det fina Djursholm tillsammans med Sebastian, hennes stora kärlek. Sebastian är son till Sveriges rikaste man. Med utgångspunkt från rättegången så lär vi känna Maja och Sebastians historia.

Det känns lite trångt att kalla det en deckare. Det är visserligen spännande att följa själva rättegångsprocessen beskriven av en som verkligen kan detta. Persson Giolito var framgångsrik jurist före hon blev författare. Det är lika mycket och kanske ännu mer en roman om klass, makt och maktlöshet, kärlek och hat, om de svåra tonåren och livet i den lilla del av samhället som är den yttersta överklassen.

Persson Giolito är en skarp iakttagare, en mycket stilsäker, intelligent och stundtals mycket rolig författare som med stor empati lever sig in i de gestalter som berättar om.
Jag förstår verkligen varför denna roman. eller om nu skall kalla det deckare, gjort sitt segertåg över världen.
Om du inte läst den rekommenderar jag den varmt.

EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

EN SICILIANSK KLASSIKER – LEONARDO SCIASCIA: UGGLOR I SOLSKEN – EN ROMAN OM MAFFIAN

Leonardo Sciascia (1921-1989)
Ugglor i solsken
”Il giorno della civetta”
Utgiven 1961
På svenska 1965
Översättning : Karin Alin
160 sidor
Tidens förlag

Leonardo Sciascia var en siciliansk författare, poet och politiker. 1961 gav han ut Ugglor i solsken (som egentligen borde heta Ugglans dag i översättning). Det är en kort liten roman och en “minor classic” i Italiensk litteratur, en bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om Sicilien. Den blev en stor succé när den kom och har filmatiserats. Här kan du som kan italienska se den: https://www.youtube.com/watch?v=Ypg5SxbDhE4

På öppna gatan, när en man springer mot bussen, skjuts han brutalt ned. Mördaren springer sin väg. När kapten Bellodi, som är från Parma, långt ifrån Sicilien, skall försöka få vittnena på bussen att berätta har ingen sett något, ingen har minns något.
Samtidigt försvinner en fåraherde för att några dagar senare hittas mördad. Och morden verkar hänga samman. Det finns även kopplingar högre upp i samhällshierarkin.

Bellodi har sin misstankar mot maffian men han möter bara en vägg av tystnad. En av frågorna i boken är: finns maffian? När polisen försöker få fram svar är det ingen som förstår. Maffian, vad är det? Något ur någons fantasi? Vi har inte sett det. Det har någon hittat på.
Frågan som Sciascia ställer är: Går det att få reda på sanningen i ett land där den organiserade kriminaliteten har krupit in under skinnet? Där tystnaden och rädslan hela tiden finns. Och där maffian tydligen inte var så känd som den är idag

Att det var ett känsligt ämne bekräftar Sciascia i sitt efterord. Han skriver att han fått skala av romanen så mycket för att ingen skulle kunna känna igen sig eller se var på Sicilien det utspelar sig.
Under läsningen förstår man också att sicilianarna ser sig som ett eget land, och ett land de är stolta över. Italienarna förstår inte den sicilianska dialekten. Och det faktum att mordet utreds av en från fastlandet ses inte med blida ögon.

Det kallas en thriller, men det tycker jag är lite fel, Visserligen begås två mord och det handlar om en polisutredning men det är mer en välskriven berättelse om Sicilien, i fin översättning av Karin Alin, en av våra stora översättare under 1900-talet. Sciascia har ett kärvt språk men här finns också fina lyriska partier. Och stundtals en mycket fin humor när resultatet av undersökningen blir allt mer bisarr och återvändsgränderna fler.

Det var en bok som jag läste med nöje, du kan i princip läsa den i en sittning. Dock blev jag inte så tagen av den. Efter att ha sett ett antal filmer och serier om maffian fanns det en viss förutsägbarhet i romanen. Att den slog ned som en bomb 1961, när man inte pratade offentligt om detta, det är lätt att förstå.

Leonardo Sciascia

2003 återutgavs den i den prestigefyllda serien New York Review Books Classics. Mao lever Sciasica kvar.

Boken går att hitta på Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?f=1&qt=Ugglor%20i%20solsken

 

 

EN ITALIENSK FAVORIT – GIANRICO CAROFIGLIO: SKÄLIG MISSTANKE

Gianrico Carofiglio (1961-)
Skälig misstanke
”Ragionevoli dubbi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2006
På svenska 2012
280 sidor
Forum

Nu har jag tillbringat helgen i sällskap av favoriten Guido Guerrieri. Det tar inte lång tid att läsa Gianrico Carofiglios fina deckare om försvarsadvokaten Guerrieri som jag bara blir mer och mer förtjust i. Detta är den tredje i serien av hittills fem.

I denna roman får Guerrieri i uppdrag att försvara Fabio Paolicelli som åkt fast efter att ha blivit påkommen med 40 kilo kokain i sin bli på vägen hem från en familjesemester i Montenegro. Paolicelii hävdar att han är oskyldig.

När Guerrieri möter Fabio känner han ingen honom som ledaren för det fascistgäng som misshandlade honom som ung och som han velat hämnas på sedan dess. Guerrieri har lust att låta honom ruttna bort i fängelset. Men när han träffar Fabios fru så blir han mycket betagen och hans längtan efter henne sätter hans ungkarlsliv i en dyster relief. Kan han vara en bra försvarsadvokat till en person som han vill hämnas på och vars fru han vill ha?

Som vanligt när man läser Carofiglio är det egentligen inte brottet som står i centrum. Dock i denna bok är det riktigt spännande, klart mer spännande än i Med slutna ögon.
Den stora behållningen är som vanligt att få följa med Guerreri när han på ensamma nattvandringar i ett skimrande suggestivt Bari funderar på livet och kärleken. Försvarsadvokaten med författardrömmer. Här nämns storheter som Joyce, Musil och Eluard. Men inte påklistrat. Jag kan tänka mig att Guerrieris passion för den stora litteraturen är författarens egen, den som gjorde att han lämnade juridiken för litteraturen.

Jag vill inte upprepa vad jag tidigare skrivit om hans romankonst. Om du är intresserad kan du läsa vad jag skrev om de två föregående På sannolika skäl och Med slutna ögon.

Det finns två till om Guerrieri men de får jag läsa på engelska då förlaget tyvärr gav upp.
Jag har redan beställt dem!

Bari. En stad på 300 000 invånare i Apulien

TILLBAKA I GLASGOWS UNDRE VÄRLD – ALAN PARKS: FEBRUARY´S SON

Alan Parks:
February´s son
Utigven 2019
368 sidor
Cannongate

Det var inte bara jag som blev mycket imponerad av Alan Parks debut Bloody January. (Länk till min recension) Den blev nominerad till det stora franska priset Grand Prix de Litterature Policiere och har kallats ”The Celtic Soprano”. Med spänning har jag sett fram emot fortsättnigen. Skulle Parks lyckas med att följa upp sin strålande debut med något lika bra. För några veckor sedan kom uppföljaren February´s son.

Det är nu februari 1973 och Harry McCoy är åter i tjänst efter det brutala slutet på Bloody January.

Boken inleds med ett blodigt mord på en ung lovande fotbollsspelare. Denne visar sig vara ihop med Elaine Scobie, dotter till en av de stora knarkkungarna i Glasgow. Detta bestialiska mord är inledningen till en serie mord under några dagar. McCoy dras in i virvelvind där hans egna förflutna gör sig påmint på ett mycket plågsamt sätt.

Det är bara att konstatera att Alan Parks har gjort det igen. Periodvis kände jag att nyhetens behag var borta och att den kanske inte riktigt nådde upp till Bloody January. När han band ihop hela historien på slutet kom jag dock på andra tankar och slog ihop boken återigen imponerad. Slutscenen var något så ovanligt som en känslomässigt mycket gripande scen. Inte vanligt i deckare.

Parks skriver fortfarande samma effektiva musikaliska prosa, korta meningar med bra driv, fin dialog och trovärdiga karaktärer. Han gestaltar väl ett skitigt och ojämlikt Glasgow från 70-talet.

Jag ser redan fram emot nästa bok. Jag vill definitivt följa Harry McCoy och hans kolleger och kumpaner i Glasgows undre värld. Som tur är behöver jag inte vänta länge. Billy March Will Live Forever är aviserad till mars 2020.

EN EPOK OCH EN MAN I DESS MITT – ULF IRHEDEN: FRANS JOSEF – KEJSARE I KATASTROFERNAS TID

Ulf Irheden:
Frans Josef – Kejsare I Katastrofernas Tid
Utgiven 2018
365 sidor
Bokförlaget Perenn

För ett tag sedan blev jag kontaktad av det lilla förlaget Perenn som frågade om jag ville läsa en bok de, eller rättare sagt förläggaren Per Nilsson givit ut. Perenn är ett enmansförlag specialiserat på utgivning från Östeuropa. http://perenn.com/
En för mig okänd skribent Ulf Irheden hade skrivit en biografi över den siste store habsburgske kejsaren Frans Josef (1830-1916). Per frågade mig försynt om jag vill läsa och kanske skriva om den. Ni som följer min blogg vet att jag understundom läser historiska böcker med stor glädje, men att jag trots det är novis på området. Boken kittlade min nyfikenhet då jag blir allt mer intresserad av de länder som buntas ihop som Centraleuropa och jag tackade ja.

När jag försökte finna information om den för mig okände författaren läser jag att han att är journalist, har en pol mag i historia, skriver lite för militärhistoriska Svärdet och Pennan och översatt bla Anthony Beevors berömda bok om Stalingrad. Men till min stora förvåning verkar han mest ha arbetat som reseledare för resor i Europa. Detta verkar mao vara hans debut som författare. Och det är en klart imponerande debut!

Det skall fan vara förläggare. Boken har inte, så vitt jag kan finna, recenserats i några tidningar. På förlagets hemsida citeras Sveriges Radios germanofil nummer 1, Gunnar Bolin när han i ett program säger ”… så man har ett fantastiskt tillfälle att lära sig mycket om detta stora kejsardöme, hur det gick under och varför, om man läser Joseph Roths underbara roman och sen den här jättefina biografin över kejsar Frans Josef också …” Där finns även ett citat av den svenska journalist och författare som troligen vet mest om Centraleuropa, den lysande essayisten Richard Swartz, som genom åren lär mig oerhört mycket om regionen och dess litteratur.
”med stor insikt om det väsentliga, säkert omdöme och njutbar stil har han [Ulf Irheden] lyckats med att på relativt begränsat utrymme få med en hel epok. Boken tillhör helt enkelt de allra bästa jag läst i ämnet.”

Eftersom jag själv inte har några större förkunskaper gör jag det lite lätt för mig genom att citera dessa herrar. Men utan att ha något att jämföra med kan jag konstatera att Irheden har skrivit en mycket underhållande, välskriven och kunnig bok om en hel epok.

När Frans Josef tillträdde som artonåring 1848 var hans rike mycket vidsträckt. Från Prag i norr, Karpaterna i öster, Trieste i väster och ned till Montenegro i söder. När han dog 1916 hade han genom ett sista beslut att förklara krig mot Serbien, efter ett helt liv med freden som främsta mål, varit orsak till att första världskriget inleddes. Det kriget slog sönder hela regionen och skapade motsättningar som beredde vägen för andra världskriget. En ödets ironi?

Tro inte att Frans Josef var den demokratisk och pacifist bara för att han verkade för fred. Det var fred på hans villkor. Det habsburgska riket var en etnisk kökkenmödding som Frans Josef försökte hålla på plats. Som kejsare var han en enväldig härskare som helst ville ha lugn och ro i sitt rike. Demokrati var inget för honom.
Men det var lättare sagt än gjort. Hans konservatism och rigiditet gjorde honom avog mot det nya.  Det visade sig bla i att han inte insåg de möjligheter som nya vapen och nytt strategiskt tänkande på slagfältet gav. Resultatet blev att flera krig både förlängdes och förlorades. Det kostade många hundratusentals människors liv.
Hans kejserlighet gick ända in i märgen vilket gjorde honom besatt av titlar, social rangordning och att allt gjordes enligt protokollet. För detta betalade han ett högt pris. Många är de mycket tragiska olyckor som drabbade hans familj som ett resultat av hans rigida moral och normer.

Allteftersom han blev äldre och allt mer av en institution så blev han också en anakronism. Det är dock intressant att för det österrikiska folket var han en symbol. När de i andra länder gav sig på kungahuset gav de sig i Österrike på politikerna. Har var kejsare i hela 68 år, mycket längre än medellivslängden vid den tiden. Han symbolvärde blev med tiden mycket starkt.

Det fina med Irhedens bok är hur han på så få sidor kan fånga en epok, en epok med många omvälvande förändringar. Han tar fram de stora linjerna inom politiken och kulturområdet. Samtidigt berättar han intressant och levande om det lilla livet, familjen och andra människor i Frans Josefs omgivning. Han växlar skickligt mellan de stora och små perspektiven och det finns ett bra driv i berättandet.
Irheden är mycket militärhistorisk intresserad. Skall jag rikta någon kritik mot boken var att jag hade svårt att hålla intresset uppe under de skildringar av olika slag med truppförflyttningar hit eller dit, som utgör en liten del av boken. Men det är bara en mindre anmärkning.

Om du har ett intresse för Europas historia under 1800-talet och framåt kan jag verkligen rekommendera denna bok. Den utveckling vi ser i Europa just nu har självfallet långa trådar tillbaka till denna tid.
Jag lärde mig mycket och hade roligt på den understundom hemska resan som Frans Josefs liv var. Irhedens bok är en helt enkelt ett stycke mycket välskriven och underhållande folkbildning.
Må den finna sin publik!

 

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst, slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång. Det är ett kraftprov av en stor författare.
(I Lennart Samuelssons förord kan man läsa historien om publiceringen. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk.)
Tro dock inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Översättningen är gjord av en av våra giganter Hans Björkegren.
De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor. Trots det är det en mäktig och stundtals inte helt lättsmält läsupplevelse.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som tex olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till tex Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver ofta med dess otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?
I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp det på många sätt svåra livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.
Under läsningen har jag många gånger ställt mig fråga vad vi är för varelser som skapar och fortsätter skapa dessa samhällen. Alla de som idag vill montera ner det demokratiska samhället och ropar efter en stor ledare bör läsa denna bok för att kunna tänka en gång till.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få. Den är bara som med Anna Karenina som jag läste i höstas så MYCKET att jag som läsare blir överväldigad.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka.

QUIRKE ÄR TILLBAKA. – BENJAMIN BLACK (JOHN BANVILLE): THE SILVER SWAN

Benjamin Black (John Banville 1945-)
The Silver Swan (2007)
340 sidor
Pan MacMillan

Det är närmare 7 år sedan jag läste den första boken i John Banvilles serie av deckare skrivna under pseudonymen Benjamin Black. Banville anses var en av de finaste pennorna i den engelskspråkiga litteraturen. Sedan jag skrev om Christine Falls, en mästerlig bok, har Banville belönats med två mycket tunga litterära pris Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur och Premios Princesa de Asturias. Han har också nämnts i Nobelprissammanhang.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera, att min gud, vilken stilist John Banville är! Hans prosa har en lyster och en skönhet som jag inte tror mig mött hos någon annan deckarförfattare. De flesta vill man skicka tillbaka till författarutbildningen när man läst Banville. Han är dock ingen ekvilibrist som skriver snyggt för att imponera på dig som läsare. Nej det handlar om att bygga den suggestiva väv som är Banvilles språk och värld.

Det är som sagt länge sedan jag läste Christine Falls. Den läste jag på svenska. Sedan gav förlaget upp, vilket vi svenska deckarälskare skall var ledsna för. Jag kommer tyvärr inte riktig ihåg handlingen i den förra boken som Banville hela tiden kopplar tillbaka till. Man bör alltså läsa dessa böcker i ordning.

Sandycove

I The Silver Swan är vi tillbaka hos patologen Quirke, han har inget förnamn i böckerna, i ett atmosfärrikt Dublin på 50-talet. Quirke, som höll på att supa ihjäl sig i första boken, är nu nykter vilket är en ovan och kämpig situation. Hans familjeliv är också mycket trassligt efter vad som hände i Christine Falls.

När liket av Deidre Hunt återfinns naken i vattnet, utanför Sandycove antar alla att det är självmord. Dock när hennes man Billy Hunt, en avlägsen skolkamrat till Quirke kontaktar honom och ber honom avstå från obduktionen, anar Quirke ugglor i mossen. Quirke lovar Billy att inte göra det men hans nyfikenhet leder honom till att svika det löftet. Deidre visar sig vara fullpumpad med knark. Quirke säger dock inget till polisen utan börjar snoka runt själv. Det är inte ett helt lyckat drag
Snart hamnar vi i en värld av lögner, otrohet, franska kort och tunga droger. Och där Quirke dras in på ett för honom oväntat sätt.

Du läser inte John Banville för att få en bra deckarintrig och hög spänning. I Silver Swan är den kanske inte helt trovärdig och lagom spännande. Romanerna drivs inte fram av ”vem som gjorde det” utan av Banvilles skarpa psykologiska porträtt och suggestiva miljöbeskrivningar. The Silver Swan håller inte riktigt den höga klass som Christine Falls men jag vill verkligen läsa mer om Quirke och Irland på 50-talet.

Av Banvilles ”seriösa” produktion finns på svenska finns The Sea (Havet), som han fick Booker-priset för, och The Book of Evidence (Motivet) översatta. Han är en enastående författare, alldeles för lite känd i Sverige.

Har kan du läsa mer Benjamin Black  och se en intervju med Banville.
http://www.benjaminblackbooks.com/

FRIGYES KARINTHY: EN RESA RUNT MIN HJÄSSA

Frigyes Karinthy (1887-1938)
En resa runt min hjässa
”Utazás a koponyám körül”
Översatt från nederländskan av Ellen Berg
Utgiven 1937
På svenska 2018
280 sidor
Nilsson förlag

Nu har ett av mina favoritförlag givit ut ytterligare en pärla i sin klassikerserie Absint. För det är just vad En resa runt min hjässa av Frigyes Karinthy är. Frigyes Karinthy sa du?! Vem är det? Ja, det är det nog inte många i vår del av världen som vet. Jag undrade hur tusan förlaget hittat till denna bok. När jag sedan såg att den var utgiven i New York Review of Books klassikerserie blev jag mindre förvånad. Den kände läkaren och författaren Oliver Sacks höjer den till skyarna och har skrivit förordet till den amerikanska utgåvan.

Frigyes Karinthy runt 1930

Karinthy var en framstående ungersk journalist och författare. Han var känd för sina humoristiska parodier och längre fram under sin litterära karriär även för mer seriösa verk. Han är i Ungern också känd som Nalle Puhs översättare.

En dag sitter Karinthy på sitt favoritkafé och funderar på nästa litterära projekt. Han hör hur ett tåg dundrar förbi. Det hade kanske inte varit så mycket att orda om om det inte varit så att Budapest vid den tiden inte hade några tåglinjer. Tåget återkommer sedan varje dag vid kl. 19. Sedan börjar andra tecken på att allting inte står rätt till att yppa sig, synförändringar, kräkningar, svårigheter att hålla balansen.

Karinthy, som en gång i tiden studerade medicin och har många läkare i sin vida vänkrets, inser efter ett tag att det är en tumör. Och lika säker som han är på det, lika motsträvig är han på att ta reda på om det verkligen stämmer. Eller berätta för sin fru som är läkare verksam i Wien.

Till slut kan han dock inte komma undan. Efter många konsultationer med olika läkare  rekommenderas han att fara till Stockholm för att bli opererad av Herbert Olivecrona, den främste hjärnkirurgen i världen vid den tiden. En resa som räddar hans liv.

Den världsberömde Herbert Olivecrona

Det är fascinerande att följa vad som händer med honom både fysiskt och psykiskt när tumörens grepp hårdnar. Trots att det är svåra upplevelser han beskriver gör han det med så lätt hand att det inte blir för obehagligt att läsa om det.

Karinthy kan i detalj följa själva operationen, eftersom den görs med lokalbedövning. Det var i och för sig en läsning som fick mig att kippa efter andan! Som Martin Ingvar skriver i sitt efterord att på 30-talet var oddsen för att klara en tumöroperation inte de bästa.

Operationen skedde 1936, boken kom ut året efter.

1938 omkom tyvärr Karinthy i en stroke.

Detta låter ju inte som en bladvändare men det är det. Karinthy är en berättare och kåsör av klass. Det finns något ålderdomligt i sättet och stilen. Ibland som att läsa ett bättre kåseri i en veckotidning för många år sedan. Han är rolig, elegant och spirituell. Även mot slutet när texten mörknar. Paradoxalt nog läser jag ofta denna sjukdomshistoria med ett leende på läpparna.

Med Karinthy får vi förmånen att göra en mycket läsvärd en resa i det inre, men inte i en metaforisk mening, utan hur det upplevs när hela ens värld faktiskt förändras.

Tack till Nilsson förlag för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa en kort artikel av Stephan Rössner om Herbert Olivecrona.

EN DJUPDYKNING I BERLINS UNDRE VÄRLD – VOLKER KUTSCHER: BABYLON BERLIN 1 – DEN VÅTA FISKEN

Volker Kutscher (1962-)
Babylon Berlin 1 – Den Våta Fisken
”Der Nasse Fisch”
Utgiven 2007
På svenska 2018
Översättning: Ola Wallin
560 Sidor
Ersatz förlag

Det lilla förlaget Ersatz är inget jag förknippar med kriminallitteratur. Deras mycket intressanta utgivning fokuserar på litteratur från Ryssland och andra östeuropeiska länder. De ger ut böcker av kvalificerade författare och för de flesta av oss troligen helt okända. Jag har svårt att föreställa mig att många av deras böcker är kommersiellt framgångsrika. Därför var det var mycket glädjande när de fick belöningen för sin trägna utgivning av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

Frågan är om de inte nu har ytterligare en kommersiell framgång på lut. Jag både hoppas och tror det. Den våta fisken är den första delen av serie historiska deckare om Gereon Rath av den tyske journalisten Volker Kutscher. De har blivit en stor succé i hemlandet där den sjunde delen nu kommer ut.

På senaste Göteborg Filmfestival var jag på en maratonvisning av hela tv-serien Babylon Berlin som bygger på Den våta fisken. Ingen mindre än Tom Tykwer (Spring Lola) ligger bakom denna den mest påkostade tv-serien i Tysklands historia. Du har verkligen något att se fram emot när den kommer på SVT.

Volker Bruch som Gereon Rath

Jag blev som sagt förvånad är jag såg att den skulle komma på ut på svenska på Ersatz. Att inte några av de stora förlagen snappat upp denna godbit. För det är just vad det är.
Romanen utspelar sig mellan 28.e april och 21e juni 1929.
I ett Tyskland som bubblar av politiska motsättningar, demonstrationer, kravaller och smygande nazism kommer Gereon Rath till Berlin. Rath har arbetat som mordutredare i Köln. Dock gjorde han ett grovt misstag som han genom sin fars kontakter lyckades komma undan. Fadern såg till att Gereon nu hamnat hos sedlighetspolisen i Berlin. Det är ett steg nedåt och Gereon vill tillbaka till mordutredningarna.
Helt plötsligt yppar sig en möjlighet när två man bestialiskt mördas. Rath får tillgång till information som gör att han börjar inleda en egen spaning. Utredningen för honom in i Berlins undre värld med sin omfattande kriminalitet, droger, klubbar, poliskorruption m.m.

Det är bara att gratulera Ersatz till detta fynd. Kutscher har skrivit en mycket atmosfärrik, spännande och intelligent historisk deckare som höll mig, trots att jag sett serien, fången hela vägen. Prosan är klar och enkel utan vara tråkig. Och ut ur texten stiger detta fascinerande Berlin under Weimarrepublikens dödsdagar fram. Man kan nästan säga att staden är bokens egentliga huvudperson.

Jag hoppas att Ersatz fortsätter ge ut serien för jag vill läsa mer om Gereon Raths äventyr. Annars får jag verkligen ta tag i min tyska!

Och vad är en ”våt fisk”? Det tänker jag inte berätta utan det får du reda på när du läser boken!

Tack för recensionsexemplaret.

https://www.adlibris.com/se/bok/babylon-berlin-9789187891861

 

FARTFYLLD ACTION – ANDREW REID: THE HUNTER

Andrew Reid:
The Hunter
Utgiven 2018
352 sidor
Headline Book Publishing

Författaren har sagt om sin debut:
The novel I tried to write was a tight, character-led thriller about a professional bounty hunter finding a dead body instead of the person they were trailing, they are accused of the murder, and the hunt for the real killer begins…

Cameron har ett förflutet inom kampsport där hon varit en ledande figur. Cameron har fått lägga ned sin lysande karriär efter att hennes bror Nate medvetet krockat sin bil med Cameron i passagerarsätet. Cameron klarade sig men Nate är sedan dess försvunnen och har lämnat efter sig många ouppklarade frågor och en stor sorg.

Cameron arbetar nu som ”hunter” Hon hittat försvunna människor. En oerhört klipsk tjej med stora kunskaper inom data och it. Cameron är mycket framgångsrik inom sitt område. Men sin älskade bror har hon aldrig hittat. Nu är hon på väg från Boston till västkusten för att lokalisera en filur som lurat en massa pengar av flera företag.
När hon väl kommer fram visar sig filuren vara mördad. Cameron är på väg att rapportera mordet till 911 då hon plötsligt ser en pistol på golvet, hennes egen. Den har hon inte sett på flera år, den varit inlåst. Men vad gör den här? Hur har den kommit hit? Det måste betyda att Nate är i närheten och vill skicka ett budskap. Historien kan börja.

Jag blev mycket förvånad när jag fann att författaren är engelsman. Förutom att man boken utspelar sig i USA så är den mycket amerikansk i sitt tonfall, språk och tanke. Imponerande att han lyckas med det.

Cameron är en fighter hon ger sig aldrig. Allt handlar om att vinna över motståndare, att vinna över sina svårigheter. Även om jag i början kände en viss tveksamhet över boken, tyckte den var lite banal, blev jag ett tag fångad över de exakta skildringarna av miljöerna och energin i handlingen och dialogen. Det var mycket spännande!

Tyvärr var det för mig så att det som i början var bokens styrka också blev dess svaghet. Hela boken är i stort sett en jakt. Jag tror att över halva boken utspelar sig på ett företags huvudkontor där Cameron och hennes medhjälpare på olika mycket sofistikerade, intelligenta och lagom osannolika sätt lyckas lura och mörda den ena insatsstyrkan efter den andra.

Karaktärerna utvecklades inte och tonläget var detsamma genomgående. Det blev bara mer av det samma. Detta ledde till att jag när det var en fjärdedel kvar mer och mer började skumma texten. Och när man får reda på varför Nate har gjort det han gjort mot sin syster känns förklaringen bara lite fånig.

Jakten slutar med ett långt slagsmål högst upp i huset där de i samma ögonblick som hela byggnaden rasar åker iväg med den helikopter som egentligen tillhörde busarna. Mao en riktig tv-scen.
Jag kom att tänka på alla filmer man sett där man förstår att det är X som är den onde måste trots det genomlida ett slagsmål och/eller biljakt på 20 minuter innan X till slut fångas in eller dödas. Det blev för mig helt enkelt väldigt tråkigt!

Detta är en bok de som vill ha actionfylld lördagsdeckare i bokform. Här finns inget djup men en jävla massa fartfylld explosiv action med en ”Lisbeth Salander-typ” i huvudrollen. Det skulle kunna bli en riktigt bra actionrulle! Men som läsning var det för mig helt enkelt inte tillräckligt bra i längden. Jag blev så uttråkad! Det kan vara att Reid kan blir en mer läsvärd deckarförfattare om en bok eller två men för denna läsare fungerade inte texten.

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Denna nyöversättning kom 2007
Övers: Ulla Roséen
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans skildring av samhället, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de efter alla sidor känns som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.
Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

ÅTER I STASILAND – DAVID YOUNG: STASI WOLF

David Young (1958-)
Stasi Wolf
Utgiven 2017
416 sidor
Zaffre Publishing

David Young fick ett rejält genombrott med sin debut Stasi Child som vann det fina priser CWA Endeavour Historical Dagger. Jag läste den med stort nöje.

Stasi Wolf är andra boken om Karin Müller som arbetar inom Volkspolizei (Folkets polis). Efter det traumatiska fallet i Stasi Child, är hon omplacerad från mordroteln till en tråkig förort som vanlig polis. Karin lider. Då får hon ett erbjudande hon inte kan tacka nej till om hon skall ha någon framtid inom polisen.

Ett par nyfödda tvillingar har försvunnit i staden Halle-Neustadt. Karin och hennes kollegor får i uppdrag att resa ned och hjälpa dem att utreda det.
Det visar sig snart att deras händer är långt ifrån fria. Nej de hålls i strama tyglar av Stasi som bestämmer vad de kan undersöka och hur. Karin blir alltmer frustrerad. De måste fånga förövaren innan han eller hon slår till igen.

Förutom den starka personteckningen är det som fascinerar denna läsare mest den oerhört initierade skildringen av Östtyskland på mitten av 70-talet. Young har uppenbarligen gjort mycket research.
Halle-Neustadt är en stad som skapas runt kemiindustrin i Leuna och Buna, en steril stad utan gatunamn och där husen heter ”Wohnkomplex” och ett nummer.

Karin vet aldrig vem som är vän eller fiende. Är hennes käre medarbetare Tilsner en Stasi-medarbetare som skall spionera på henne? Och hur kommer det sig att den där snygge läkaren Emil, som hon har fastnat lite för, helt plötsligt får ett arbete i Halle Neustadt i samma veva som Karin.

Halle-Neustadt men en affisch med Erich Honecker, DDR:s generalsekreterare 1971-1989

Förutom tiden runt 1975 är också andra världskriget är också levande i berättelsen.Den innehåller berättelser om hur kvinnor utsattes för olika övergrepp under och efter kriget. Övergrepp som får konsekvenser i mångas liv och även för Karin.

Young skriver en driven säker prosa med bra dialog och miljöskildringar. Stasi Wolf kanske inte var lika spännande som Stasi Child, men på många sätt mer gripande med en berättelse som jag inte kommer glömma. Det är lika mycket en berättelse om Karins egna svåra resa till självkännedom.

Med tanken på succén tv-serier med Weissensee och Deutschland 83 förvånar det mig att inget svenskt förlag lägger rabarber på David Youngs utmärkta böcker.

Stasi Wolf nominerades till ett av de finaste prisen i Storbritannien, Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award.
Han har skrivit vidare om Kain i sin tredje roman A darker state. Den kommer jag definitivt att läsa.

SPIONROMANERNAS SPIONROMAN – JOHN LE CARRÉ: THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD

John Le Carré (1931-)
The spy who came in from the cold
Utgiven 1963
270 sidor
Penguin Modern Classics

“The best spy story I have ever read” citeras ingen mindre än Graham Greene på omslaget till utgåvan på Penguin Modern Classics. För både en klassiker och en banbrytare är John Le Carrés tredje roman The Spy who came in from the cold utgiven 1963.

Alec Guiness som George Smiley

Alec Guiness som George Smiley

Det är tredje romanen där hans mest berömde figur George Smiley finns med. Här dock endast i en liten men mycket viktig roll.
De underbare Alec Guinness är skådespelaren som för evigt fick figuren George Smiley att fastna på näthinnan även om Gary Oldman var mycket bra i Tomas Alfredsons utmärkta film.
De senaste veckorna har jag sett om om tv-serierna Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) för tredje och Smiley’s People (Vinnare och förlorare) för andra gången. Båda två är mycket sevärda än idag. Jag håller dock Tinker högst.

Detta gjorde mig sugen att läsa hans klassiker En spion som kom in från kylan som den heter på svenska. Jag hade för mig att jag läst den en gång tidigare vilket visade sig stämma. Det var 14 år sedan och boken hade tydligen inte lämnat något större avtryck. Det var som att läsa en ny bok.
Jag kan förstå varför jag inte mindes den så väl. Detta är inte en bok som du vänder dig till för att få lite spänning även om den är förstås är spännande. Det är en långsam, mångfacetterad och ibland inte helt lättfattlig historia som styrs med säker hand av den då endast 32-årige Le Carré.

Romanen handlar om Alec Leamas som kallas hem efter hela hans nätverk i Berlin utraderats av DDR:s underrättelsetjänst. Leamas är trött på säkerhetstjänsten och vill lämna den världen. Men hans chef, Control, säger att det finns ett sista uppdrag, ett uppdrag som Leamas inte kan motstå.
De har kommit på hur de kan infiltrera DDR:s underrättelsetjänst och komma åt deras chef Mundt, en person som Leamas på djupet hatar.
Leamas tar på sig uppdraget. Det blir ett uppdrag som inte alls går som Leamas tänkt sig.  Det fanns andra agendor än de han visste om. Vem kan Leamas egentligen lita på?

Redan i denna tredje roman är Le Carré en fullfjädrad författare. Han målar upp ett grått 60-tal i skuggan av kalla kriget. Det är en dyster värld. Prosan är återhållen men mättad och elegant. Dialogen exakt. Personteckningarna levande och trovärdiga.

Det som gjorde att denna bok var något nytt i genren var att den inte handlar om det goda väst mot det onda öst. Le Carré ställer sig frågan om hur man kan rättfärdiga underrättelsetjänstens handlingar, svek och lögner även om det är för en god sak. För båda sidorna fanns det, ur deras perspektiv, goda skäl till deras handlingar.
Le Carré ifrågasätter gränserna mellan gott och ont. Han är redan vid denna ålder en illusionslös författare som skriver om hur människan kommer i kläm i dessa system. Le Carré har alltid varit en moralisk författare.

Romanen känns väldigt mycket 60-tal, men den är fortfarande i dessa tider, när demokratin kämpar för sin överlevnad, tyvärr rykande aktuell.

John Le Carré 1964

För Le Carré var romanen det stora genombrottet. Efter den han han skrivit många hyllade romaner. Jag har som tur tur en hel del kvar. Några kritiker har sagt att han är i Nobelprisklass. Oavsett om det stämmer är det en mycket bra och läsvärd författare.

Det finns också en klassisk film med den store Richard Burton i huvudrollen. Den är beställd och jag ser jag mycket fram emot att se den.

https://www.imdb.com/title/tt0059749/

 

____________________________________________________

En kommentar från Ivo Holmqvist som var rolig att läsa:

John le Carré är uppskattad också för annat än sina böcker.

Häromveckan skrev jag om en nyzeeländsk arkitekt som avlidit, John Lewis – min runa om honom finns på familjesidan i Svenska dagbladet i lördags. Jag skickade mina rader till en av mina tidigare kolleger på Aucklands universitet som svarade att han haft en klasskamrat med samma namn på privatskolan King´s College i Auckland. Denne John Lewis avancerade så småningom via Cambridge till att bli lärare på Eton på 1970-talet, sedan rektor för Geelong Grammar School i Australien (som haft både prinsen av Wales och Rupert Murdock bland sina elever) och så rektor för Eton från 1994 till 2002 – under de åren halkade man ner från fjärde till tjugonionde plats i en akademisk rankning för engelska privatskolor.

Hans år som rektor där förmörkades dessutom av en präktig skandal om ett rötägg i kollegiet. En av skolans lärare dömdes till sex års fängelse sedan det kommit fram att han förgripit sig på minst fyrtio manliga elever. I Wikipedia-artikeln om denne John Lewis finns en länk till ett underhållande inlägg i New Statesman från 6 september 1999 av Alexander Chancellor som redan i rubriken klassar Eton som ”A School for brainless, lazy toffs”. Men det fanns ljuspunkter också där, som Chancellor skriver:

”Even in the 1950s, when Eton´s academic ranking was a mystery, I suspect that the teaching there was better than at most other independent schools, if only because it was richer and could pay its teachers more. Some boys worked hard, but there was no great pressure to do so. Those who did were either temperamentally so inclined or inspired by a particular master. I, although lazy, did my best at German because of an exceptional teacher in the subject, David Cornwell (the writer John le Carré).”

Ivo Holmqvist