ETT SPRÅKLIGT OCH MUSIKALISKT FYRVERKERI – NIKOLAI GROZNI: WUNDERKIND

Nikolai Grozni (1973-)
Wunderkind
Utgiven 2011
På svenska 2012
Översättning: Niclas Hval
318 sidor
2244

”Himlen ovanför Sofia är gjord av granit. Den är grå på morgonen, gråare på eftermiddagen och svart på natten, fast med ett svagt rubinrött sken eftersom dess korniga yta upptänds av blinkande trafikljus, starkt upplysta spårvagnar, rastlösa hyreshus, tv apparater, neonskyltar, många skimrande ryska soldater som stöps i brons och av feta apparttjiki som i sina röda drömmar irrar omkring i V. I. Lenins samlade verk.”

Så inleds denna häpnadsväckande roman av den bulgariske författaren Nikolai Grozni. Trots att den svenska översättningen av Niclas Hval vann pris för årets bästa översättning, gick boken relativt obemärkt förbi. Det är mycket synd.

Grozni är utbildad klassisk pianist som tidigt vann priser. Sedan har han studerat jazz och komposition i Berkeley och även ”creative writing”. Han har skrivit tre romaner på bulgariska och en bok på engelska om hans tid som buddistmunk. Detta är hans första roman på engelska. Numer bor han i Frankrike. En sammansatt och spännande person minst sagt.

Romanen, som enligt Grozni är till 75% självbiografisk, handlar om den unge begåvade pianisten Konstantin och hans uppväxt i Bulgarien åren före muren föll. Sofia finns där i bakgrunden, en stad Konstantin trots allt verkar tycka mycket om trots att vi bara ser dess skuggor och skitiga bakgator. Det är nästa aldrig ljust utan ett mörker sipprar hela tiden fram.

Konstantin är elev på Sofias musikskola för begåvade barn där de drillas för att bli ledande musiker. Men samtidigt krossas de mest begåvade under det totalitära förtrycket i den korrupta skolan. De förväntas vara ordningsamma a-barn och skapande konstnärer samtidigt.
Konstantin är en tonårig idealist och rebell som bara vill ägna sig åt musiken. Allt annat är ointressant. Han och hans vänner festar, röker, har tillfälliga relationer och gör uppror mot ordningen i skolan. Detta ses inte med blida ögon av ledningen.

De mest begåvade musikerna i romanen bryts alla ned på olika sätt. Medan ”robotarna” som är duktiga men inte har något att säga musikaliskt, ingen egen konstnärlig själ, klarar sig genom systemet. I hela det systemet finns den plågsamma paradoxen.
”Var det inte själva gåvan som störde dem mest. Så orättvist, så marxistiskt och proletärt att födas med en gåva” (sid 24)

Grozni är en gudabenådad stilist som skriver helt enastående om musik. Varje kapitel har ett musikstycke som underrubrik. Oftast är det Chopin som är Konstantins husgud.
“Hans kompositioner var våra böner och vi bad dem utan uppehåll. (sid 43).
Läsningen har inneburit mycket lyssnande på Chopin vill jag lova.

Läs hur underbart han skriver om Scherzo no.1. Konstantins lika begåvade vän Vadim spelar stycket under en gemensam lektion hos deras älskade pianolärare som går under namnet Nyckelpigan:
“Vadim sträckte på sig, tog ett djupt andetag, flyttade händerna till det övre registret och gjorde sig redo att ta det första ackordet. Scherzo nr 1 inleds med ett desperat skrik, man har vaknat ur en mardröm och upptäcker att det man drömt är sant. Det sista sandkornet ger efter för den andra sidans dragningskraft och faller ned på den meningslösa högen av minnen, Det finns ingen väg ut, ingen horisont. Det finns bara ett nu och till och med det är en illusion.

Det andra ackordet är både förståndigare och argare på samma gång, i timglasets fängelse kan man bara vänta. Fångad i tiden, utan för tiden minns man tidens slut. Sedan kommer galenskapen, alla murar raseras – en medvetandevirvel letar efter en utväg. Kan det finnas en helig utgång? Inga dolda falluckor? Det skulle vara en mardröm i en mardröm, alltså finns det fortfarande en chans att man drömmer, det kan finnas en högre grad av medvetenhet. (sid 39)

Här kan du se den mycket begåvade Yundi Li spela stycket
Yundi Li plays Chopin Scherzo No.1 Op.20 in B Minor

Vadim och Konstantin är Nyckelpigans favoritelever som hon tror är bland de få som kan gå långt. Konstantin ser upp till Vadim som en musiker med en oerhörd förmåga att gestalta musiken. Men de är olika som pianister:
“Vadim spelade Chopins Andante spianata med en sammetslen längtan som hos en tonåring som är kär för första gången; jag spelade den med begäret och sorgen hos någon som redan är bekant med ungdomens synder. Han formade sköna viskande scener som på ett utsökt vis strävade efter det som inte redan erfarits; jag frambesvärjer ett mörkt sinne som fick det oskuldsfulla att förvandlas till desillusionering. Han spelade preludiet i e-moll som en vaggvisa för en döende vän – mjukt, lugnande där varje ton var ett steg mot den silvriga stranden, som en minnes droppe som föll ner i Lehte ; jag spelade den med de evigt fördömas ångest och de som ropar den gamla frågan om och om igen och sedan hånfullt tar emot det uppenbara svaret. (sid. 45)

Jag har då aldrig läst någon som kan skriva så brännande om musik. Och ni förstår vilket fantastiskt jobb Niclas Hval, har gjort. Det sprakar om prosan, den svänger och kränger och det är bara att åka med.

Med mitt stora intresse för klassisk musik och piano var denna bok förstås ”gefundenes fressen”. För första gången förstod jag vad det på riktigt innebär att bli klassiskt skola pianist. Hur det känns i själ och ffa i kropp då det ett fysiskt arbete. Och hans sätt att skriva om musik påverkar hur jag lyssnar nu,

Men romanen är också en fasansfull barndomsskildring i en totalitär stat som kostade Grozni oerhört mycket att återskapa. Efter att inte ha spelat piano på 13 år övade han maniskt i ett år samtidigt som började skriva romanen. Detta för att komma i kontakt med det livet han hade i Sofia. Den skrevs under vånda. Och det känns.
När Göteborgs-Posten intervjuade honom sade han om att skriva boken
Det var fruktansvärt. Min förhoppning var att skrivandet skulle hjälpa mig att förstå och komma över, men det blev tvärtom. I stället för att renas öppnade jag dörren till en värld full av inre demoner. Jag är glad att jag blev färdig med den innan jag blev helt galen.”

Det är inte en perfekt roman. Ibland så fastnar berättelsen. Han blir lite väl förtjust i sina formuleringar och handlingen kan bli lite repetitiv. Men efter avslutad läsning lever Konstantin, Vadim och de andra kvar i mig. Deras öden grep mig och jag har lite svårt att släppa dem. Och språket glömmer jag inte.

Det är verkligen synd att denna läsfest inte fick fler läsare. Jag citerar Ulrika Milles som hyllade romanen i DN:
Trots att Bonniers förlag har skapat förlaget ”2244” för att möta den anglosaxiska dominansen genom att fokusera på svarta havs ländernas litteratur separat, är det någonting i de här böckernas aura som gör att de flyger under uppmärksamhet radarn. De har inte försetts med vapen för att slåss på en stenhård marknad, omslagen är vackra men bleka, reklam kontot tycks vara litet. Sloganen ”färgstark läsning” säger ju ingenting om det som flera av de här titlarna från Central- och Östeuropa har gemensamt: den post utopiska bearbetningen av ett politiskt tillstånd, rapport från Europas döda vinkel. Nätbokhandeln Bokus har bara sålt 311 ex av förlagets samtliga titlar under 2011–2012, ”Wunderkind” har hyllats av Eva Johansson i SvD (15/9) men annars: ganska tyst i pressen också om Groznis Sverigebesök nyligen.

Jag bara hoppas att fler upptäcker denna sprakande roman nu.

2 tankar om “ETT SPRÅKLIGT OCH MUSIKALISKT FYRVERKERI – NIKOLAI GROZNI: WUNDERKIND

  1. Intressant författare och bok. Bra recenserat. Hoppas att han finner fler läsare. Tycks förtjäna det.

  2. Pingback: ÅRETS BÖCKER 2021 | EN TRAVE BÖCKER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.