EN STOR LÄSUPPLEVESLE – PATRICK RADDEN KEEFE: LONDON FALLING (OLIGARKENS SON)

Patrick Radden Keefe (1976-)
London Falling
Utgiven 2026
384 sidor
Pan Macmillan

För ett par år sedan läste jag Patrick Radden Keefes imponerande bok om Nordirland, Säg ingenting. Där visade sig Radden Keefe vara en lysande reporter som efter gedigen research kunde skriva en djupt berörande bok om en oerhört komplex historia på ett både levande och elegant sätt. Boken har rättmätigt blivit storligen hyllad. Bl.a. hade New York Times hade en lista 100 best Books of the 21st Century. Säg ingenting hamnade på plats 19.

Nu har Radden Keefe kommit med en ny bok som också den rättmätigt höjts till skyarna. Återigen har författaren skrivit en bok som är mer gripande än de flesta romaner, mer spännande än de flesta deckare och samtidigt en intressant historisk bok.

Zac Brettler är 19 år gammal när han faller från ett höghus i centrala London. Ett av dessa nya exklusiva höghus som den senaste tidens enorma inflöde av pengar till London gjort möjligt. London är en stad i förändring. Borta är den tid då transporter på Themsen och tillverkningsindustrin kunde generera välstånd. London håller på att återuppfinna sig själv till att vara ett finansiellt centrum. Och när Ryssland faller samman väller det in oligarker till London med oerhört mycket pengar. Helt plötsligt finns det kunder för en lyxkonsumtion som man inte sett tidigare. Oerhört lyxiga bostadshus byggs (där lägenheterna ofta är tomma, för de är köpta som en investering), exklusiva klubbar, restauranger och butiker. De fylls av stenrika ryssar och andra som har mycket pengar.

Men vad gör Zac där i det huset, hur har han kommit dit?
Zac Brettler är inte en av dessa stenrika. Han kommer från väletablerad judisk familj i London. Pappa Matthew tjänar bra och de har det mycket gott ställt utan att var förmögna. De bor bra i centrala London och familjen kan åka på långa semestrar utomlands. Men Zac säger ofta till föräldrarna att de skulle bo i lite finare hus eller ha en finare bil än deras ganska alldagliga.

När Zacs död börjar utredas så visar det sig att Zac har utgivit sig för av vara Zac Ismailov, son till en rysk oligark. En ung man med mycket pengar. Med sin charm och stora sociala förmåga lyckas han komma in i den världen. Men där det finns pengar finns det också mycket mörker. Zac hamnar i lag med personer som håller på med mycket ljusskygga aktiviteter och som har ett stort intresse för Zac påstådda miljoner. Den resan som Zac börjar på får som sagt ett mycket sorgligt slut.

Radden Keefe skriver att förändringen av London sammanfaller med sociala mediers utveckling. Helt plötsligt kunde du skapa dig en person, bli den du vill vara. Och se hur andra vars liv du suktar efter har det. I Zacs fall en dödlig kombination.

Matthew och Rachelle, Zacs förälder, blir helt chockade och undrar vem är deras som egentligen. Vad är det som gjorde att han valde denna väg. Zac har ingen psykisk sjukdom utan är en ganska vanlig kille. Varför blev det så här? Med stor empati skildra Radden Keefe det som familjen Brettler får gå igenom.

Polisutredningen visar sig efter lång tid ha varit ganska halvhjärtad. Radden Keefe är inne på att pengarna som oligarkerna genererar är så viktiga så politikerna inte vill stötta sig med dem. Luke Harding skriv om detta redan 2016 i en bok mordet på Litvinenko.
Radden Keefe berättar bl.a om säg ett 20-tal mord av olika ryssar som polisen avfärdat som självmord men som med stor sannolikhet kan kopplas till Ryssland och Putin.
Detta kom och bet Storbritannien i svansen när Putin invaderade Ukraina.

Är det så att polisen lägger locket på, finns det en dold agenda? Brettlers försätter att på egen hand försöka nysta i detta i en förtvivlad jakt efter sanningen om Zacs död.

Radden Keefe har gjort ett gediget arbete. Berättelsen om Zac visar innehålla så många trådar och så många lager, både i det lilla och i det stora. Skickligt målar han upp den undre värld som förändringen av London gör möjlig. Under den glansiga ytan finns något helt annat. Persongalleriet är mycket stort och många av dem skulle man inte vilja ha in i sin närhet.

Radden Keefe håller skickligt ihop den komplexa berättelsen. Han skriver en mycket läsvärd prosa. Hela tiden känner jag hans engagemang, hans empati, hans vilja att berätta och förklara. Han dömer inte, han försöker förklara så jag skall förstå.

Patrick Radden Keefe är helt enkelt en mästerlig berättare och London falling är en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken.

Boken kommer på svenska i slutet av september under namnet Oligarkens son. Rekommenderas som sagt varmt.

QUIRKE ÄR TILLBAKA. – BENJAMIN BLACK (JOHN BANVILLE): THE SILVER SWAN

Benjamin Black (John Banville 1945-)
The Silver Swan (2007)
340 sidor
Pan MacMillan

Det är närmare 7 år sedan jag läste den första boken i John Banvilles serie av deckare skrivna under pseudonymen Benjamin Black. Banville anses var en av de finaste pennorna i den engelskspråkiga litteraturen. Sedan jag skrev om Christine Falls, en mästerlig bok, har Banville belönats med två mycket tunga litterära pris Österreichischer Staatspreis für Europäische Literatur och Premios Princesa de Asturias. Han har också nämnts i Nobelprissammanhang.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera, att min gud, vilken stilist John Banville är! Hans prosa har en lyster och en skönhet som jag inte tror mig mött hos någon annan deckarförfattare. De flesta vill man skicka tillbaka till författarutbildningen när man läst Banville. Han är dock ingen ekvilibrist som skriver snyggt för att imponera på dig som läsare. Nej det handlar om att bygga den suggestiva väv som är Banvilles språk och värld.

Det är som sagt länge sedan jag läste Christine Falls. Den läste jag på svenska. Sedan gav förlaget upp, vilket vi svenska deckarälskare skall var ledsna för.

Sandycove

I The Silver Swan är vi tillbaka hos patologen Quirke, han har inget förnamn i böckerna, i ett atmosfärrikt Dublin på 50-talet. Quirke, som höll på att supa ihjäl sig i första boken, är nu nykter vilket är en ovan och kämpig situation. Hans familjeliv är också mycket trassligt efter vad som hände i Christine Falls.

När liket av Deidre Hunt återfinns naken i vattnet, utanför Sandycove antar alla att det är självmord. Dock när hennes man Billy Hunt, en avlägsen skolkamrat till Quirke kontaktar honom och ber honom avstå från obduktionen, anar Quirke ugglor i mossen. Quirke lovar Billy att inte göra det men hans nyfikenhet leder honom till att svika det löftet. Deidre visar sig vara fullpumpad med knark. Quirke säger dock inget till polisen utan börjar snoka runt själv. Det är inte ett helt lyckat drag
Snart hamnar vi i en värld av lögner, otrohet, franska kort och tunga droger. Och där Quirke dras in på ett för honom oväntat sätt.

Du läser inte John Banville för att få en bra deckarintrig och hög spänning. I The Silver Swan är den kanske inte helt trovärdig och lagom spännande. Romanerna drivs inte fram av ”vem som gjorde det” utan av Banvilles skarpa psykologiska porträtt och suggestiva miljöbeskrivningar. The Silver Swan håller inte riktigt den höga klass som Christine Falls men jag vill verkligen läsa mer om Quirke och Irland på 50-talet.
Om du blir sugen rekommenderar jag att du läser Christine Falls först då Banville ofta refererar till det som hänt i den.

Av Banvilles ”seriösa” produktion finns på svenska finns The Sea (Havet), som han fick Booker-priset för, och The Book of Evidence (Motivet) översatta. Han är en enastående författare, alldeles för lite känd i Sverige.

Har kan du läsa mer Benjamin Black  och se en intervju med Banville.
http://www.benjaminblackbooks.com/

/reviderad 210730

EN GIFTIG DECKARE – PETER JAMES: LOVE YOU DEAD

love-you-deadPeter James (1948-)
Love you dead
Utgiven 2016
528 sidor
Pan MacMillan

Förra veckan gjorde vi en kortare resa till England. Jag fick för mig att inte ta med en bok då jag ändå inte skulle hinna läsa något. Det höll inte många dagar. När vi åt frukost på Costas på College Green i Bristol såg jag att de hade en bokhylla för inlämnade böcker. De kostade ett pund och pengarna gick till goda ändamål. Jag plockade upp en bok av Peter James, ett namn jag vagt kände igen.

Efter ett par sidor var jag på väg att dumpa boken, språket var lite platt och psykologin lite tillyxad, men alla lovord från olika tidningar och tidskrifter på bokens insida fick mig att hänga i ett par sidor till.

Peter James är en engelsk deckarförfattare och filmproducent med en mycket lång lista titlar bakom sig. Love you dead är nummer 12 i en serie av hittills 14 böcker om Brighton-polisen Roy Grace. Alla har ordet “dead” i titeln. De är storsäljare och översatta till en mängd språk. Det var inga problem att hoppa in i bok 12. Klokare än så är James. Det finns vissa trådar i boken som jag tror är återkommande, men det var inget som störde.
James har fått mängder av utmärkelser för både enskilda böcker och för hela sitt författarskap bla CWA Diamond Dagger 2016 och WH Smith The Best Crime Author of all Time Winner 2015.

Love you dead är historien om Jodie Bentley, som för att kompensera för ett vad hon tycker ett mediokert liv, drömmer om att bli mycket rik, mycket mycket rik. Jodie gör vad som helst för att komma till det målet. Hon raggar upp äldre stenrika män på nätet, gifter sig med dem för att sedan på olika mycket grymma sätt ta dem av daga.

Det är en mycket fartfylld berättelse som James skrivit. James är dessutom mån om att skilda polisarbetet detaljerat. Det märks att han arbetat mycket med film. Det är korta kapitel som hela tiden driver handlingen framåt. James är ingen psykologisk djuping. Här gäller det att spinna ett nät och skapa en spännande berättelse. Och det lyckas han med.  Visst finns det en del vändningar som är väl konstruerade, men det var inget som störde mig när jag forsade fram genom texten. Herregud vi är ju i underhållningsbranschen!

Jag kan dock ha en viss reservation mot bokens längd. Vem var det som sade att det märktes att böcker blev längre när författare kunde skriva på datorer? Jag har intrycket av att deckare historiskt sett ofta låg på 150-250 sidor. Klassikerna i branschen är ju inte kända för att vara tegelstenar. Men idag ser man många deckare på 400-500 sidor. Frågan är om det är till gagn. Denna bok var på 500 sidor och hade kunnat redigerats ned en hel del utan att förlora på det.

Mina reservationer till trots blev jag ordentligt underhållen.
Finns i svensk översättning på Massolit förlag.

/reviderad 210727