EN ITALIENSK ÅTERUPPTÄCKT – GIORGIO BASSANI: INNANFÖR STADSMUREN

Giorgio Bassani (1916-2000)
Innanför stadsmuren
”Dentro le mure”
Utgiven 1993
På svenska 2020
Översättning Johanna Hedenberg
190 sidor
Modernista förlag

Giorgio Bassanis författarskap är inte stort men han är ett mycket respekterat namn i den italienska 1900-talslitteraturen. I min ungdom gav det enastående förlaget Coeckelberghs ut några av hans romaner på svenska. Jag tror jag läste en eller två men det är inget som sitter kvar.

Nu har Modernista börjat att ge ut honom. Tidigare har de givit ut den roman som räknas som hans mästerverk, Den förlorade trädgården (Il giardino dei Finzi-Contini).
Nu går de vidare med Innanför stadsmuren som består av 5 fristående berättelser. De kom ut 1956 under namnet Cinque storie Ferraresi. För den boken fick Bassani Premio Strega, det kanske finaste litterära priset i Italien. Bassani reviderade sedan berättelserna och de kom åter ut 1973 under namnet Dentro le mura. Det är den versionen som Johanna Hedenberg, känd sina översättningar av Elena Ferrante, har klätt svensk i språkdräkt. Så vitt jag kan bedöma han hon gjort ett mycket gott arbete.

Bassani växte upp i den lilla italienska staden Ferrara i Emilio-Romagna som ligger i norra Italien. Det är en relativt liten stad (ca 130 000 invånare) fylld av renässansarkitektur. Sedan 1995 finns staden med på Unesco världsarvslista. Det är till denna lilla, av en mur inringade, stad som Bassani tar oss.

Det är fem olikartade berättelser. De utspelar sig under första halvan av 1900-talet med en tonvikt på tiden före och under andra världskriget när fascisterna härjade i Ferrara.
När man läst boken känns det nästa som om jag varit på en resa i staden. För på många sätt är Ferrara huvudpersonen. Likt en filmare sveper Bassanis skarpa blick över staden, ner i dess trånga gränder och in i de hus där personerna i berättelserna bor.

Bassani kommer från stadens judiska kommunitet vilket löper som en tråd genom berättelserna. Det är berättelser som berör kärlek över klassgränser och religioner, om en socialistisk lärarinna som sitter i husarrest hos sin syster, om den första massakern i Ferrara där 11 personer mördades och kampen mot fascismen. Men det är inga raka berättelser, de vindlar sig fram.

Den starkaste berättelsen för mig är En minnestavla på Via Mazzini om den judiske mannen som oväntat återvänder från koncentrationslägren och som genom sin blotta närvaro tvingar Ferrara-borna att blicka tillbaka på hur de betedde sig under kriget.

Bassani började sin bana som poet. Gick vidare med att försöka skriva lite kortare berättelser. I boken Judiska hödöfter som Coekelberghs gav ut 1980, och som visade sig stå i min hylla, skriver Bassani om hur han slitit med dessa fem korta berättelser. Den första Lida Mantovani är på ca 40 sidor. Det är berättelsen om arbetarflickan som förälskar sig i en aristokratisk judisk slarver, blir gravid och övergiven men räddas av en betydligt äldre bokbindare som förälskat sig i henne. Den höll han på med under nästan 20 år.

Det märks att Bassani är en omsorgsfull författare. Han är inte de stora åthävornas man. Han är en utsökt stilist. Bassanis meningar är skarpslipade, trots att de ofta är långa, lite vindlande och bland lite gammalmodiga i sin snirklighet.

Trots att jag många gånger njöt av språkbehandlingen och Bassanis förmåga att måla upp Ferrara och dess invånare var det också en bok som ibland gled mig lite ur händerna. I hans detaljrikedom och med de svepande kameraåkningarna tappade jag ibland den dramatiska nerven i berättelserna. Fick läsa om stycken ibland inte för att de egentligen var svåra utan bara för jag tappade bort mig.

Den andra berättelsen, Promenaden före middagen, om mesalliansen mellan Elia, en judisk läkarstudent, och Gemma, en enkel bondflicka, som tvingas gifta sig när hon blir gravid, slutar med dessa rader. Det är kvinnans syster som berättar. Hon sitter och pratar med Elia. Gemma är död sedan flera år.
”Men såg han henne egentligen? Såg han henne verkligen. Det var ett egendomligt uttryck han hade i ögonen just då, stackars Gemma. Kanske var det just så han betraktat saker och människor sedan morgonen efter den kväll då han lovat gifta sig med hennes syster – uppifrån och på något vis utanför tiden. (sid. 76)

När jag läste det tänkte jag att det är just på det sättet Bassani skriver, ”uppifrån och på något vis utanför tiden”. Med sitt helikopterperspektiv levandegör han skickligt en liten norditaliensk stad under en svår period under det hittills värsta sekel mänskligheten upplevt. Det är inte illa det.
Trots mina reservationer är det inte ut tal om att Bassani är mycket läsvärd författare

Tack för recensionsexemplaret.