Hilary Spurling (1940-)
Anthony Powell: Dancing to the music of time
Utgiven 2017-10-05
528 sidor
Hamish Hamilton

En äreräddning. Det är vad Hilary Spurling vill göra med denna stora biografi om Anthony Powell, främst känd för sin stora roman A dance to the music of time. Nyligen skrev jag i mitt inlägg om A question of Upbringing, den första av de 12 delarna som romanen består av, att Powell hamnat i skuggan av sina idag mer berömda generationskamrater. Dels ses han som en äkta konservativ Tory som bara skildrar en överklass som nu är passé och dels som en gammal sur gubbe som bodde på landet i Somerset och var ganska oförskämd mot de journalister som besökte honom.

Inget av detta kan vara mer felaktigt förstår man efter läsningen av den rika, ja nästan överrika, och mycket välskrivna biografi. Hilary Spurling är mest känd för sin stora biografi över konstnären Henri Matisse. Den belönades med Whitbread Book Award. Spurling har bla även skrivit biografier om författarna Ivy Compton-Burnett och Paul Scott, också en Powell-fan. Spurling anses i Storbritannien vara av de främsta i sin genre.

Spurling hade vid tidig ålder blivit helt begeistrad av romansviten. Senare blev hon god vän med Powell, som bad henne att skriva hans biografi. Spurling försökte under hans livstid men kom ingenstans då både hennes varma vänskap och stora respekt kom i vägen.

Nu, 17 år efter hans död, efter många års arbete är den äntligen här. Ja, jag säger äntligen, för att för mig som hade som honom som en av mina husgudar på tidigt 80-tal ville gärna veta mer. Powell var en diskret person, likt berättaren Nicholas Jenkins i A dance to the music of time. Jag läste om författare i hans närhet men det var sällan han dök upp.

Efter sviten publicerade Powell en serie av fyra memoarer under samlingstiteln To keep the ball rolling. Även om det var länge sedan jag läste dem minns jag att mycket mer om Powell visste man inte efter avslutad läsning, hur välskrivna och underhållande de än var. Som sagt en återhållen man. Dock fick man det yttre ramverket för hans liv och mycket känns igen i Spurlings bok.

Anthony Powell
Anthony ”Tony” Powell föddes 1905 som enda barnet till militären Philip Powell och hans betydligt äldre fru Maud Wells-Dymoke. Fadern hade ett fruktansvärt temperament och gjorde genom hela sitt liv sig ovän med de flesta han träffade på. Han var helt ointresserad av att vara far och hans son var mest i vägen.
Det osäkra livet som militär gjorde att Tony tillbringade sin uppväxt på en mängd olika orter med endast sin mor och hembiträde som sällskap.
Spurling skriver:
Tony grew up in extreme, inward-looking, almost monastic seclusion (sid.15) He was sustained by her warmth, but also impressed on him her lack of spontaneity in even the simplest transactions with other human beings … To people who didn´t know him he seemed cool, critical, aloof (Sid. 16)

Tony, som var ett oerhört intelligent barn, levde mycket i sin fantasivärld, läste och tecknade mycket .
Han var en mycket god tecknare och blev med tiden en gedigen konstkännare.
Hans barndom grundlade hos honom en osäkerhet som ledde till ett stort intresse för hur människor fungerar. Han blev en observatör.

Eton var väl både en räddning och en förbannelse då Tony inte trivdes riktigt bra där. Redan där började dock den blyge mannen lära känna namn som skulle höra av sig i den litterära världen.

Balliol College Oxford

Efter Eton kom sedan Powell till Oxford och studerade historia på Balliol College. Han avskydde tiden i Oxford:
He was dismayed by the undergraduate’s relentless snobbery and unremitting emphasis on money (sid 62). Och pengar var inget Tony hade gott av. Det som Oxford förde med sig var dock ett bra kontaktnät.

Tony hade ingen riktning i livet men genom en armé-vän till fadern, Thomas Balston, samma man som fick Tony att söka sig till Oxford, fick han ett enklare arbete på förlaget Duckworths i London där Balston arbetade
Ett litet förlag med en förläggare som verkade innerligt hata både att ge ut böcker och de författare som skrev dem. Detta visar sig gälla för mer än ett av förlag Tony kom att ha kontakt med genom livet. Tony blir efter ett tag redaktör på förlaget och ansvarig för en stor del av utgivningen.

Genom Duckworths kom Tony in i litterära och konstnärliga kretsar i 30-talets London. Under denna perioden får Powell också en impuls att börja skriva. Egentligen förstår jag inte varför. I boken finns inget som tyder på att han tidigt, förutom att han läste oerhört mycket, hade författarambitioner. Hans ensamhet hade hjälpt honom att utveckla en rik fantasi, men att han skulle bli författare fanns det inga tecken på. Jag får intrycket av att det var för att han hamnat i en litterär miljö som gjorde att hans började skriva eftersom alla andra gjorde det. Hade Tony inte fått arbetet på förlaget hade han lika gärna kunnat bli tecknare.

Hans debut kom 1931 med Afternoon Men, en komisk roman om det unga vackra folket i 30-talets London. Powll skrev sammanlagt fem romaner före andra världskriget som etablerade honom som en skicklig satiriker, analytiker av sociala sammanhang och mänskliga svagheter. Han fick goda recension av rätt personer men slog men aldrig igenom.

Mycket av detta känns igen från självbiografierna, men Spurling visar också att den blyge och oerfarne Tony ändå var lite av en ladies man. Med olika affärer i detta bohemiska London där alla verkade känna alla och byta partner med varandra. Men en dag 1934 träffade han Violet Pakenham (1912-2002) som kom från en mycket litterär familj. Det tog inte många månader innan de var gifta. Deras äktenskap blev både långt och lyckligt.

Bilden av att Powell skulle vara överklass motbevisas gång på gång. Han kom från medelklassen. Violet var förvisso överklass men när det slog ihop sina påsar var Powell ett mycket osäkert kort på arbetsmarknaden, en man utan utsikter. När han blev uppsagd från Duckworths försörjde han sig och familjen, de fick två söner, genom att recensera en oerhörd mängd böcker. Inte det mest lukrativa arbetet. Det gick självfallet ut över hans skrivande. Powells levde under större delen av sitt liv under stark ekonomisk press.

The Chantry i Somerset som Powells köpte det billigt. Här skrev han större delen av DMT

När andra världskriget kom stal det viktiga år då hans generation skulle ha kunnat komma igång som författare. I Tonys fall tog det 12 år mellan What’s become of Waring till han kom ut med första delen i A dance to the music of time 1951.
Powell började efter kriget fundera på varför man skulle skapa en hel värld i en bok för att sedan slänga borta bort den för att i nästa bok skapa en ny. Som hängiven läsare av Proust så han att det fanns andra möjligheter.
När Powell började skriva sin långa svit anande han inte att det skulle bli tolv delar. Han räknade på tre delar. Det var först halvvägs som han insåg hur lång den skull bli.

Powell publicerade en roman vartannat år. Samtidigt arbetade han som redaktör på bla tidskriften Punch och recensent på Daily Telegraph. Spurling skriver att Powell var en utmärkt redaktör. Han var oerhört nyfiken och en stor läsare, Han skannade av tidskrifter och böcker och fann okända namn som han bad skriva eller såg till att de recenserades. VS Naipaul mer eller mindre räddade han livet på när han erbjöd honom jobb. Även ändra i Sverige okända författare som Jocelyn Brooke och Julian Maclaren-Ross har Powell att tacka för mycket

När romansviten avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies var Powell ett stort och aktat namn. Han hade i denna svit skapat en av de mest särpräglade litterära figurer, strebern Kenneth Widmerpool.

Tony och Violet med en av deras älskade katter

Tony, den vänsälle
Han blev sin fars motsats, Tony hade ett kraftfullt temperament men han höll det i schack. Han var en person med mycket stor umgängeskrets och många nära vänner i den litterära världen som Graham Greene, Evelyn Waugh, Kingsley Amis och som tidigare nämnts V.S. Naipaul.
Hans kanske bästa vän var paradoxalt nog George Orwell som trots deras olika utgångspunkter hade en både djup och varm vänskap. Orwell är ju knappast en konservativ ”toff”.

Tyvärr var det flera av dessa vänner som i början älskade hans romansvit men sedan vände sig mot honom. Det kanske mest kända exemplet är Naipaul (Läs mer i hans bok En författares krets.) Spurling förklarar det, kanske lite för enkelt, med avundsjuka. När det såg vilket storverk som växte fram ur Powells penna och den uppmärksamhet han fick.

Tiden efter A dance to the music of time
Tony publicerade som tidigare nämnt sina memoarer, ytterligare två romaner O ´How the wheels become it (1983) och The Fischer King (1986), några samlingar av recensioner och tre band av hans dagböcker. Men hans namn var inte längre lika stort.
Han avled efter en tids sjukdom våren 2000, 94 år gammal.

Eftermäle
Powells rykte började som sagt dala under senare delen av hans liv. Spurling skriver om häftiga diskussioner mellan beundrare och belackare. Många läste honom inte och hade enligt Spurling ändå synpunkter på honom. Men det finns som sagt många beundrare som knappast kan anklagas för att vara helylle-Tories eller snobbar. Tony var för övrigt helt ointresserad av politik. Ett exempel är Christopher Hitchens.  http://www.nybooks.com/articles/1998/05/28/powells-way/
Ett annat Tariq Ali:  Anthony Powell was the most European of twentieth-century British novelist” Tariq Ali wrote, responding to Naipaul in an essay that places Powell alongside his peers, Stendhal, Balzac, Musil and Proust. ” We need to dispense with the blinkered view that his Dance to the music of time is a novel sequence that can be enjoyed only by English “toffs” or readers of the Daly Telegraph” (Sid. 425)

En kanske lite oväntad beundrare är deckarförfattaren Ian Rankin. ”Reading it is like a great creative masterclass. I re-read it every couple of years.” (sid 425)

Var Powell en surgubbe? Att ha arbetat stenhårt i 25 år med romansviten, och parallellt som redaktör och recensent, hade slitit mycket hårt på Tony. Då han fick ett långt liv var han snart den siste representanten för en gyllene generationen med Greene, Waugh m.fl. Powell tröttnade på alla obegåvade och likartade frågor från journalister.

Hilary Spurling 2010

Det är en mycket läsvärd bok Spurling har givit oss. Prosan är njutbar och här finns många spännande saker för oss Powellianer. Dock finns det en paradox. Powell var som sagt en återhållen person. Trots romansviten, som följer hans liv relativt nära, memoarerna och denna utmärka biografi är han på något sätt ändå undanglidande.  Även om jag har en mycket större kunskap om hans liv och om de människor han kände så är personen Tony Powell förfarande märkligt okänd. Det enda som är verkligen nytt var de återkommande mycket svåra och närmast förlamande depressioner Tony hamnade i.

Han sade själv när någon påpekade att han knappt förekommer i sina egna memoarer. I have absolutely no picture of myself, he said when someone asked him why, “never have had.(sid. 419) Lite märkligt uttalande från en person som var en mästare på att läsa andra människor.
En av recensionerna som jag läst om denna bok skrev att det snarare var en biografi om hans romansvit än över författaren själv. Det ligger något i det.

/reviderad 210405