ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens.
TimeMagazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.
Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en han bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare verkar lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Spurlings bok har fått mycket goda recensioner i engelsk press.
(Det kom för ett par år sedan en biografi av Michael Barber, men det sades inte mycket gott om den så den blev oläst.)

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofile nörd fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra och några till av hans romaner. Det finns ingen författare jag läst så mycket av.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idéen till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare.  Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.
Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.
Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som oerfaren ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Först tänkte jag inte det, men boken lever kvar i mig och suget på att veta mer, följa dem igen finns. Hur mycket minns jag av en läsning 30 år tillbaka i tiden! Välkommen tillbaka i mitt liv, dear old Anthony!

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s