Kategoriarkiv: Ryska

EN BERÄTTELSE OM ETT SÖNDERFALL – SERGEJ LEBEDEV: AUGUSTIMÄNNISKOR

Publicerat den av

Sergej Lebvedev (1986-):
Augustimänniskor
”Люди августа”
Utgiven 2016
På svenska 2022
Översättare: Nils Håkansson
323 sidor
Nilsson förlag

Det var med nöje jag läste Sergej Lebedevs deckarlika roman Debutant där han både skrev en spionhistoria, nästan som Le Carré, samtidigt som han dissekerade sitt moderland. Det var en bra bok men en ganska rak roman. Nu har Nilsson förlag givit ut Augustimänniskor i fin översättning av Nils Håkansson. Det är en mycket mer mångtydig roman.

Den inleds 1991 när det finns en förväntan på att diktaturen skall släppas sitt grepp över Sovjet. ”Den enda vi behövde var sanningen om det förflutna, sedan skulle vi aldrig mer uppleva dess misstag och historien skulle slå in på en ny bana” sid 8.

I den namnlöse berättarens familj finns det en hemlighet. Hans farfar. Vem var han egentligen. Hans farmor har hittat på en historia som under åren gjorts till en sanning trots att alla utom möjligtvis barnet förstår att den inte stämmer

När farmodern dör kommer berättaren över hennes dagbok men även den visar sig inte ge alla svar. Berättaren förstår efter ett tag att farmodern arbetat för underrättelsetjänsten och kunde inte skriva allt. Han bestämmer sig för att söka fram vem han farfar var. Han dras in i mörk tid i Rysslands historia. Det finns många tragiska händelser i hans farmors liv som han blir varse men sanningen om hans farfar glider undan ändå.

Men hans letande för oväntade konsekvenser. Han blir en professionell ”sökare” som hjälper folk att ta fram information om personer som förvunnit. Han vill hjälpa dem att läka, för att komma vidare.
Genom ett möte i Kiev får han ett uppdrag som leder vidare till andra uppdrag. Hans resor för in honom i ett sönderfallande land fyllt av maktkamper, våld och korruption.

När romanen går mot sitt slut är det krig i Tjetjenien och den okände Putin har tagit makten. Lebedev skildrar ett land som eftersom det inte kan och vill släppa det förgångna inte heller kommer att förändras.

Jag kan villigt erkänna att det inte är lätt att skriva om denna bok, att fånga dess mångfald. Lebedev är en mycket skicklig författare med ett underbart språk. Många som skriver om hans böcker brukar nämna att han är geolog och att han frilägger lager på lager ungefär som vad jag antar en geolog gör. Och det är just vad han gör med det sönderfallande Sovjet, ett samhälle där inget är vad det utger sig för att vara. Det är som att leva i en spegelsal med massa falluckor. Du vet aldrig vem som är din vän eller fiende.

Lebedev har också en fin känsla när han beskriver naturen i detta gigantiska rike. Taigan eller öknen i Kazakstan känns inpå kroppen.

Och hela tiden ligger myten där och kommunicerar med en vardag som blir allt mer absurd.

Augustimännikor är en mycket välskriven roman om ett sönderfall, ett land i upplösning och ger väldigt lite hopp om en bra framtid.

Om jag skall vara lite kritisk så finns de passager som jag upplevde som lite långdragna och som jag undrade vad de fyllde för funktion men han knyter ihop det snyggt på slutet.

Med risk för att bli tjatig. Återigen får vi tacka lilla Nilsson förlag för att de tagit upp ett spännande författarskap. Alla med intresse för det stora landet i öster bör kunna ha stort utbyte av Lebedevs romankonst.

EN VÄRLDSBERÖMD FÖRFATTARE DU TROLIGEN INTE HÖRT TALAS OM – TJINGIZ AJTMATOV: DZJAMILJA

Publicerat den av

Tjnigiz Ajmatov (Чыңгыз Айтматов) 1928-2008:
Dzjamilja
”Džamilja”
Utgiven 1958
På svenska 1978
65 sidor
Översättning: Lars-Erik Blomqvist
Wahlström & Widstrand

Hade det inte varit för mitt, även för mig, förvånande goda minne för namn hade jag inte reagerat när min vän T. frågade om jag vill ha en liten tunn bok Dzjamilja skriven av Tjingiz Ajtmatov. Jag kastades tillbaka till 70-talet och svensk TV-teater. Det fanns ett minne om en stark uppsättning av en pjäs med berget Fuji i titeln och att den fine skådespelaren Jan Blomberg var med.
Och mycket riktigt, efter lite googlande kom jag fram till att i augusti 1976 visades Ajtmatovs pjäs Bestigningen av Fujijama i regi av Ernst Günther och med en samling av några av den tidens ledande skådespelare. https://smdb.kb.se/catalog/id/004004633

Ajtmatov var från Kirgizistan som fram till 1991 var en del av det forna Sovjetunionen. Han skrev ett flertal romaner både på ryska och kirgiziska. Han ansågs som en mycket framstående författare. Ajtmatov avslutade sin karriär som toppdiplomat för Kirgizistan.

Idag ser man aldrig hans namn men döm om min förvåning när jag finner att 10 böcker är översatta till svenska av Lars-Erik Blomqvist som var en av våra främsta översättare från ryska.
Ajtmatov är översatt till över 100 språk och Dzjamilja har kommit i över 45 (!) upplagor i Tyskland läste jag någonstans. Ajtmatov nämndes även i Nobelprissammanhang.

Dzjamilja är en kortroman som utspelar sig under andra världskriget. Alla män är ute i striderna vilket gör att barn och kvinnor måste arbeta i kolchoserna. Huvudperson är den unge Seit som får i uppdrag att vara sin svägerska Dzjamiljas förkläde. De måste arbeta med att transportera säd. Dzjamiljas svärmor är orolig för att hon skall utsättas för männens närmanden och Seit får uppdrag att skydda henne. Den tonårige Seit är djupt förälskad i den självständiga och färgstarka Dzjamilja.

En av de som arbetar med transporten av säd är Danijar som återkommit efter att ha blivit skadad i kriget. Danijar är en ensamvarg som inte pratar med någon. Men under arbetet finner Dzjamilja och Danijar varandra och en kärlekshistoria som förändrar allas liv tar sin början.

Dzjamilja är en bok som är lätt att tycka om. Ajtmatov skildrar ett hårt liv med en poetisk lätthet. Den vackra naturen och stäpplandskapet är hela tiden närvarande, nästan som en egen gestalt i berättelsen. Han är en god människoskildrare och kärlekshistorien är både vacker och gripande.
Det är en liten berättelse med lång eftersmak. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av Ajtmatov.

När jag började läsa boken fick jag googla fram var Kirgizistan ligger. Intet anande jag att några dagar senare skulle världen blickar vändas mot Centralasien genom upploppen i grannen Kazakstan. En mycket tråkig historia. Man förstår när man läser Ajtmatov hur intimt länderna hör samman.

Efter att ha sett lite filmer på Youtube kan man lätt bli sugen på att åka dit. Landskapen är hisnande vackra.
Med Ajtmatov får du en fin guide till en okänd del av vårt stora klot.

EN GIFTIG BERÄTTELSE OM DET MODERNA RYSSLAND – SERGEJ LEBEDEV: DEBUTANT

Publicerat den av

Sergej Lebedev (1981-):
Debutant
”Дебютант”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: NIls Håkanson
256 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Mitt favoritförlag, Nilsson förlag, har nu förvånat mig genom att ge ut som vad jag tror är deras första ryska roman. Sergej Lebedevs hyllade, välskrivna och skrämmande Debutant. Hans första roman Vid glömskans rand (2010) finns sedan tidigare på svenska. Debutant är hans femte roman. Hans svenska översättare är ingen mindre än Nils Håkanson som nyligen vann Augustpriset för Dolda gudar.

Romanen inleds magnifikt. Lebedev målar upp elegant upp det lilla samhälle som dissidenten Vyrin bor i. Vyrin lever under skyddad identitet. Efter många års rädsla har han till slut landat i något som verkar vara ett relativt lugn. Även om han aldrig kan komma tillbaka till den han egentligen var både som individ och medborgare. Vyrin går till sin favoritrestaurang där personalen känner honom och där han känner sig relativt trygg.
Rädd som han är för getingar får han lite panik när han känner ett stick i nacken och försöker genast ta bort gadden. Men det är ingen geting utan den ryska underrättelsetjänsten som efter lång tid till slut tagit honom. Det gift som dödade Vyrin heter Debutant, ett gift som inte lämnar några spår efter sig. Det perfekta giftet.

På en annan plats i Europa, troligen i Tjeckien men Lebedev ger oss inga ortsnamn, sitter en annan dissident Kalitin och lever ett ganska tomt liv. Tomt sedan han flydde ett Sovjet som brakade samman och inte längre var ett land som han kunde tro på. Ett beslut han i dag ångrar. Kalitin är vetenskapsmannen som skapade Debutant. Nu sitter han och drömmer om hur han skulle gjort eller vad han kan göra för att få fortsätta att ägna sig åt sin älskade vetenskap. Men både cancern, som har just fått besked om, och en begynnande känsla av att den rysk underrättelsetjänsten kanske är på gång, har börjat flåsa honom i nacken. Kalitin börjar förbereda sig för att fly. Men vart?

På boken baksida står det är att det är en “isande thriller” och paralleller har dragits till ingen mindre än mästaren John le Carré. Jag tycker dock att det är lite missvisande att kalla det en thriller. Visst finns det spänningsmoment. Skall de två yrkesmördarna från underrättelsetjänsten på jakt efter Kalitin, men som hela tiden stöter på problem, lyckas. Kan Kalitin komma undan? Men som med John le Carré så står spänningen inte i centrum. Det är mer som en restprodukt av en annan berättelse.

Den fascinerande bok som Lebedev skrivit handlar om ett system och de människor, processer, tankar och symboler som vidmakthåller det. Och konsekvenserna för de som flyr. Det är en moralisk roman om vetenskapsmännens ställningstaganden eller i Kalitins fall icke ställningstagande. Han brinner för kemin men viker undan för blicken när ha ser vad det kan användas till. Framförallt när andra än ryssarna själva använder det.

Vi får följa den lille Kalitin från hans barndom till en sedermera framgångsrik karriär i denna mycket hemliga och sektliknande värld där de mest fruktansvärda kemiska vapen utvecklas. På vägen berättar Lebedev om Sovjets paranoida historia och hur den nu under Putin är på väg tillbaka i det moderna Ryssland.
Det är lätt att se paralleller till alla giftmord eller försök som drabbar ryska dissidenter de senaste åren troligen beordrade av Putin. Jag har tidigare skrivit om Rysslandskännaren Luke Hardings bok om mordet på avhopparen Alexander Litvinieko, A very expensive poison.

Men tro nu inte efter denna karakterisering av boken är det är en tung social-historisk roman. Lebedev är en utsökt stilist, stundtals poetisk, som Nils Håkanson översatt till en mycket njutbar svenska. Berättelsen med alla dess utvikningar flyter elegant fram. Lebedev har en skarp blick för både människor och miljöer och en stundtals mild humor mitt i det svarta.
Lebedev bekräftar, nyanserar och fördjupar det vi dagligen ser läser om i ett Ryssland som går in i framtiden baklänges.

Återigen ser Nilsson förlag till att vi får upp ögonen för ett spännande författarskap.

Avslutningsvis tänkte jag ofta på denna intressanta ledare av Peter Wolodarski i DN från 211221 som jag tor du kommer åt utan att prenumerera. https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-varfor-agerar-putin-sa-fientligt-mot-omgivningen/

 

EN STOR ROMAN AV EN STOR FÖRFATTARE – LJUDMILA ULITSKAJA: DET GRÖNA TÄLTET

Publicerat den av

Ljudmila Ulitskaja (1943-)

Det gröna tältet
зеленый шатер (Zeljonyj sjatior)
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Hans Björkegren
650 sidor
Ersatz förlag

Apropos att köpa böcker brukar jag säga: När jag var ung hade jag inga pengar och all tid. Nu har jag pengarna att köpa det jag vill ha men inte all tid. När jag kallt konstaterade, i ett samtal med en jämnårig vän, ungefär hur många böcker jag har kvar att läsa i livet, blev han så påverkad att han återkom till det flera gånger efteråt.
Jag är därför skeptisk till tjocka böcker. Framförallt om de anses som krävande. Förutom att de tar stor plats, är de verkligen värda den tiden de tar att läsa dem. Ibland inte. Jag har avbrutit läsningen av flera tegelstenar.

Eftersom jag älskar att köpa böcker krävs det en utrensning ibland. Det finns helt enkelt inte plats kvar. Fråga mig inte varför jag i sista stund plockade ut Det gröna tältet av Ljudmila Ulitskaja ur de välfyllda kassar som skulle till antikvariatet. Det är en tegelsten. Inköpt på bokrean billigt för några år sedan, men 650 sidor tjock (inte 704 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Jag hade senare hört att den skulle vara svårläst. Mao stor risk för att bli utrensad. Som tur var skedde det inte.

Ljudmila Ulitskaja är en mycket populär rysk författare som bla tilldelats det mycket prestigefyllda Austrian State Prize for European Literature. På svenska finns det enligt vad jag kunnat läsa mig till nu fem romaner utgivna och en sjätte kommer i höst. Alla utom en på Ersatz förlag.

Det gröna tältet är en bred berättelse som sträcker sig från 50-talet och Stalins död till 90-talet och poeten Josef Brodskys död. De är en roman som handlar hur det är att leva i en diktatur och om de människor som gör motstånd mot det. Som försöker skapa sig en frihet och påverka systemet inifrån. Det är en historisk roman om en epok i Rysslands historia. Man kanske kan kalla den en kollektivroman. Men det är också en intensiv roman om kärlek, vänskap, trohet och svek.

I centrum står tre pojkar Ilja, Mischa och Sanja som blir riktiga vänner i skolan. Tre egensinniga begåvade och känsliga pojkar. Vi får alltså följa den under 30 år. De fogar sig inte in i det sovjetiska samhället utan är dissidenter i mer eller mindre skala. Ilja blir fotograf som fotograferar dissidentrörelsen, Mischa litteraturvetare och misslyckad poet och Sanja musiker och sedan när han inte längre kan spela kompositör (Ulitskaja skriver underbart om musik!).

Det genomgående för de tre är deras stora kärlek till konst, litteratur och musik. De är involverade i spridandet av samizdat-litteratur vilket var ett andningshål för litteratur i Ryssland. Den kraft som litteraturen har och det värde som den tillmäts i den ryska kulturen är något enastående. Den betyder något. Är inte bara underhållning som det reducerats till i vårt land.

Men dessa tre personer är bara en språngbräda till det myller av människor som omger dem. Flera romanfigurer dyker bara upp i ett kapitel. Hela romanen blir ett kalejdoskop av människor, berättelser och känslor.
Ulitskaja är judinna och det judiska och den starka antisemitismen i landet gör mig påmind hela tiden.

Att den kanske kan upplevas som svårläst är att kronologin inte är rak och att mängden romanfigurer är lite överväldigande. Är du borta från boken ett tag kan det vara svårt att hålla reda på alla. Men det är en randanmärkning.

Ulitskaja är en berättade och människoskildrare av rang. Hennes prosa är mycket lättläst och jag har skrattat många gånger under läsningen. Ämnet må vara tungt ibland men det är inte tung läsning.
Översättningen är för övrigt gjord av en av våra stora översättare från ryska Hans Björkegren (1933-2017). Det är i sig ett kvalitetstecken.

Det gröna tältet är en stor litterär godispåse! Romanfigurerna och händelserna ligger och bubblar i mig efter avslutad läsning. Jag har under ett par veckor befunnit mig i ett fascinerande land befolkats av fascinerade människor med spännande livsresor.

Efter avslutad läsningen beställde jag omgående de två av hennes böcker som jag inte redan äger och som går att få tag på. Bättre betyg kan jag knappast ge henne.
Det är inte ofta jag upptäcker ett nytt författarskap som är stort på riktigt. Nu har jag det.

Tack till Ola Wallin och Ersatz för denna kulturgärning.

NOBELPRISET 1970 – ETT EPISKT KRAFTPROV – ALEXANDER SOLZJENITSYN: I DEN FÖRSTA KRETSEN

Publicerat den av

Alexander Solzjenitsyn (1918-2008)
I den första kretsen
В круге первом (V kruge pervom)
850 sidor
Översättning: Hans Björkegren
Brombergs

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn nobelpriset med motiveringen ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.
Solzjenitsyn ses som en stor epiker i den ryska traditionen. Och det är han. Lätt utmattad men samtidigt förundrad över den enorma kraften i hans romankonst slår jag ihop I den första kretsen som i sin rätta version är 850 sidor lång. Den första version var 350 sidor kortare och inte lika kritisk mot Sovjet-samhället. Det är ett kraftprov av en stor författare.

Tro inte att Solzjenitsyn är en svårläst författare. De 850 sidorna är fördelade i 96 relativt korta långa kapitel. Stilen flyter lätt, språket rakt och okomplicerat. Solzjenitsyn är också en författare med stor portion humor.Översättningen är gjord av en av våra giganter Hans Björkegren.

Romanen utspelar sig under några dagar runt julen 1949.
En diplomat ringer ett samtal till USA:s ambassad för att varna dem att Sovjet vill stjäla atombomben av dem. Underrättelsetjänsten snappar upp det och vill självfallet ta reda på vem det är som talar. Uppdraget går till forskarna i fängelset Marfino, en sjaraska att lösa det. Förekomsten av sjaraskorna var länge inte känd. Det var läger där fångarna hade det relativt sett bra. Det var högutbildade och ibland mycket framstående tekniker och ingenjörer som arbetade dygnet om med att utveckla utrustning som t.ex. olika former av avlyssningsapparatur. De var ofta dömda att sitta där i 10–20 år. Dessa straff kunde dessutom helt plötsligt för en liten företeelse förlängas med flera år. Eller om man protesterade så kunde de skickas till t.ex. Gulag som var mycket värre. Titeln ”Den första kretsen” anspelar på Dantes helvete. Det fanns mao betydligt värre kretsar för den som inte skötte sig.

När boken, som självfallet inte publicerade i Sovjet, kom slog den ned som en bomb i väst. En riktig tegelsten, med knappast någon yttre handling, som skildrar ett par dagar i fängelset. Vad var det som gjorde den så viktig? Det var för oss i väst en inblick i en fruktansvärd diktatur, ett kolossalt och mycket brutalt maskineri fyllt med massa människor som såg till att det fungerade, eller åtminstone nästan. Solzjenitsyn driver med dess ofta otroliga ineffektivitet.

Samtidigt skildrar han fångarna i sjaraskan som med högt huvud gör vad de kan för att överleva och känna en stolthet med sina liv. De ställdes inför svåra moraliska ställningstaganden. Många trodde på socialismen, men inte på staten. Skulle de då ta fram redskap för att sprida socialism och motverka imperialism som samtidigt gör att staten kan öka förtrycket mot sitt eget folk?

I den första kretsen är en roman med många självbiografiska element. Det som närmast kan kalas huvudpersonen i denna stora berättelse, Gleb Nerzjin, är modellerad på författaren själv och många av hans medfångar har motsvarigheter i verkligheten.

Även om livet i lägret står centrum så finns det delar av berättelsen som utspelar sig utanför lägret. Persongalleriet är bedövande stort. Tack och lov finns det en förteckning av de viktigaste personerna i början. av boken. Flera personer dyker upp under några sidor för att sedan kanske eller kanske inte komma tillbaka. Genom dessa utvikningar, som blir en symfoni av röster, målar Solzjenitsyn upp livet i en diktatur. Ett land där man tillber en enväldig ledare, där man ser konspirationer under varenda sten. Där du aldrig vet om den du pratar med är vän eller fiende som kommer att ange dig.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын),

För mig var ett tydligt exempel på kraften i Solzjenitsyns berättande att när jag läste om de första 100 sidorna, som jag läste för över 2 år sedan, fanns det mesta av läsningen kvar. Hans förmåga att skapa levande personer och levande miljöer är enastående. Visst finns det longörer, inte konstigt i en väldig tegelsten som denna, men de är få.

Om du är det minsta intresserad av att läsa om Ryssland och detta skede i historien av en mycket stor författare skall du inte tveka.

/reviderad 210811

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

Publicerat den av

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Ny översättning: Ulla Roséen
Den kom 2007
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många, många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans samhälletskildring, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de upplevs som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.

Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

/reviderad 200729

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

Publicerat den av

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz

Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett mästerverk som jag blev mycket tagen av.  Det är en magnifik bok, med en mäktig kör av röster som möter oss på boksidorna. Genom dessa röster skildrar hon ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter. Prosan är både enkel och samtidigt subtil.

Aleksijevitj skildrar euforin när kriget börjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

/Reviderad 201101