NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN – ROMAN

blygsammeMario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts förlag
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Vargas Llosa har troligen märkt att de kan vara mycket olika. Han kan skriva stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosa på bloggen var i samband med att han fått nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.
(Läs hela inlägget här:
https://entravebocker.com/2010/11/13/mario-vargas-llosa-berattaren/)

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten, om jag minns rätt, inte fått ett inte alltför positivit mottagande. Recensenterna har tyckt att de stora historiska romanerna Paradiset finns runt hörnet och Keltens dröm, inte varit helt lyckade, historiskt intressanta men litterärt lite tråkiga. Och Den stygga flickans rackartyg ännu en av de mindre intressanta erotiska romanerna som de tidigare Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker.

Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den. Jo åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. En man som kommer från mycket enkla förhållanden men som nu byggt upp en fin firma so ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för m att hot av maffian och när han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Losa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämnvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna. Jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Förlaget skriver så här på sin hemsida:
I Mario Vargas Llosas roman Samtal i Katedralen sitter två män och dricker öl en eftermiddag på en bar i centrala Lima samtidigt som de försöker be­svara frågan: När gick det egentligen åt helvete för Peru? I Nobelpristagarens nya roman försöker författaren i stället besvara frågan: När började det gå bra för Peru?

Jag undrar om jag läst samma bok som dem. För mig är inte detta en samhällsskildring, även om vi ser exempel på korruption och sociala skillnader, utan snarare en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Jag tänkte hela tiden på att jag läste en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna var mer typer än hela människor vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltades inifrån, typer som spelade olika roller i detta skådespel. Det blir absolut inte sämre än det, bara på ett annat sätt, långt från psykologiserandet.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en machismo som inte passar vår kynnen här. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.
Förutom detta så har denna bok alltså givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Nu är jag inspirerad att läsa mer Vargas Llosa, både de litterärt mer experimentella romanerna som Staden och hundarna, Det gröna huset men även ”bagatellen” Den stygga flickans rackartyg. Det är inget dåligt betyg åt denna underhållande roman.

Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Vargas Llosa skall vara en fin essäist också. De finns ju att få tag på engelska, men det vore roligt om Norstedts gav ut en samling på svenska.

Ett litet ps. Ett av Don Rigobertos favoritstycken är Brahms 2:a pianokonsert. Han vet inte om inspelningen med Bronfman/Rattle eller Pollini/Abbado är bäst.
Det fick mig att ta fram den legendariska inspelningen med Emil Gilels och Karl Böhm. Jag har knappt lyssnat på den 2:a då den hamnat i skuggan av 1:an, ett av mina favoritverk. Men vilken musik och vilket spel. En skatt har stått gömd i min skivsamling. Så tycker du om klassisk musik försök då höra denna mycket fina CD.Brahms
För övrigt kan jag inte finna Bronfman/Rattle finns. Han hittar väl helt enkelt på!

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

Annonser

NOBELPRISET 2010 – INTE EN AV MARIOS BÄTTRE – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN – ROMAN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor

När Vargas Llosa fick Nobelpriset så blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många att han skulle bli förbigången. Det var roligt för det är en författare som jag läst. Dessutom har jag ett par olästa böcker av honom i hyllan så jag behövde inte jaga efter en bok samma dag som priset utannonseras vilket jag ofta gör.
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som var en av de tunnare jag hade i hyllan vilket passade mig just nu. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.  Saul en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av. Saul som studerade antropologi kommer  under sina studieresor i kontakt med  ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt så dras han längre och längre in i deras värld ända tills att helt försvunnit in i deras nästan förhistoriska värld. Han blir en berättare som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.
Boken är upplagd så att varannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och hans sökande både efter sin försvunne vän och efter  kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar. Jag vet inte hur mycket av detta som speglar deras faktiska myter och trossystem och hur mycket Vargas Llosa fabulerat.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå stundtals.
Jag var tvungen att läsa om vissa kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett malande av mytologiskt innehåll. Det blev tröttande.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld. Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas.

Tyvärr kan jag inte säga att jag uppskattade denna roman. Den håller inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen. Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.