NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN

blygsammeMario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Mario Vargas Llosa har märkt att han har en stor bredd i sitt författarskap. Vargas Llosa skriver stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosavar i samband med att han fick nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten inte fått ett inte alltför positivt mottagande. Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den? Jo, åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. Yangquan kommer från mycket enkla förhållanden men har nu byggt upp en firma som ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för ett hot av maffian, När han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Llosa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna och jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

 

Den blygsamme hjälten är en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Det är som att en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna är mer typer än hela människor, vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltas inifrån. Typer som spelade olika roller i detta skådespel.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en ”machismo” som inte passar våra kynnen. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.

Den blygsamme hjälten har dock givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Tack Nostedts för recensionsexemplaret.

/Reviderad 210529

NOBELPRISET 2010 – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor
Norstedts

När Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många andra att han skulle bli förbigången.

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som redan fanns hemma. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.
Saul var en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktsmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av.
Saul som studerade antropologi kommer under sina studieresor i kontakt med ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt dras han längre och längre in i deras värld.  Ända tills att helt försvunnit in i denna nästan förhistoriska värld. Saul blir en ”berättare” som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.

Boken är upplagd med att vartannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och sökandet både efter sin försvunne vän och efter kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar för oss.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå. Ibland  var tvungen att läsa om ett kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett tröttsamt malande av mytologiskt innehåll.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld? Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas?

Tyvärr håller romanen inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen.
Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

/Reviderad 210529