Kategoriarkiv: 2022

EN LITTERÄR PÄRLA – ARTHUR SCHNITZLER: EN SENKOMMEN BERÖMMELSE

Publicerat den av

Arthur Schnitzler (1862-1931)
En senkommen berömmelse
”Später Ruhm”
Översättning: Jens Christian Brandt
160 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Författaren och dramatikern Arthur Schnitzler antar jag inte är ett känt namn hos oss i dag. Desto mer glädjande att Nilsson förlag ger ut denna kortroman. Här kan du läsa mer om författaren.

En dag förändras Edvard Saxbergers liv. Herr Saxberger, en tjänsteman nära sin pensionering, denna präktige småborgare som regelbundet träffar likasinnade på café och ibland spelar lite biljard, en ständig ungkarl som lever ett inrutat och stillsamt liv.
Cirklarna rubbas dock när han en dag får herr besök av författaren Wolfgang Meier, en ung man som är en av medlemmarna i det unga litterära sällskapet ”Entusiasterna”. Herr Maier har funnit och läst Strövtåg, en diktsamling Saxberger skrev i sin ungdom och som ingen brydde sig om och som Saxberger själv mer eller mindre glömt. Saxberger blir närmast chockad över alla lovord som Maier öser över hans ungdomsalster.
När Saxberger letar fram några av de exemplar som själv sparat inser han att han tittat på dem utan att se dem. Inte ens deras färg minns han rätt.

Meier ber Saxberger komma till den restaurang där Entusiasterna varje dag träffas och diskuterar. Smickrad, men lite motvilligt, går han dit. Snart är han en återkommande gäst hos dem. Saxberger blir upplivad av att ungdomen upptäckt honom. Han fylls av en sällan känd livsglädje och energi.
Saxberger börjar sakta identifiera sig mer och mer med dem. Är inte även han en konstnär som ingen upptäckt eller som tigits ihjäl? En man vars liv kunde sett helt annorlunda ut om han bara hade setts av det kulturella etablissemanget, ja setts av någon!
Saxberger är inte van att reflektera över sig själv, men när han nu oväntat lyfts till skyarna som en stor författare dras han med i det. Problemen kommer när Entusiasterna vill ha nya dikter av den store Saxberger…..

Ömsint skildrar Schnitzler en man, som inte verkar vara speciellt begåvad, som börjar ifrågasätta hela sitt liv. Vi som läsare förstår ju att gruppen Entusiasterna består mest skrävlande medelmåttor som troligen inte kommer bli något. Schnitzler skildrar denna självupptagna grupp av unga litteratörer och skådespelare med en glimt i ögat. Han raljerar inte med någon i berättelsen utan karaktärerna är skildrade med värme och en stillsam ironi.

Mer tänker jag inte säga om handlingen i denna lilla pärla som kanske aldrig sett dagens ljus om inte Schnitzlers kvarlåtenskap inte hade räddats undan nazisterna. Där fanns denna kortroman. Om jag förstått det hela rätt publicerades denna text som skrev på slutet av 1800-talet först 2014.

En senkommen berömmelse är en fin, humoristisk, sorglig och välkomponerad historia. Mycket av romanen utspelar sig på olika kaféer. Det märks att Schnitzler är dramatiker då hans dialog är mycket säker och ett nöje att läsa. Romanen blir en skildring bohemlivet i Wien på slutet av 1800-talet.

Romanen är översatt till en mycket njutbar svenska av Jens Christian Brandt.

Återigen har lilla Nilsson förlag givit mig en läsupplevelse. När jag efter avslutad läsning skulle gå igenom texten som en förberedelse för min recension så blev resultatet att jag med lika stor behållning läste romanen en gång till! Inget dåligt betyg.

Jag hoppas denna lilla pärla för många läsare. Det är den värd. Och de frågor den väcker är inte på något sätt passé.

EN BERÄTTELSE OM ETT SÖNDERFALL – SERGEJ LEBEDEV: AUGUSTIMÄNNISKOR

Publicerat den av

Sergej Lebvedev (1986-):
Augustimänniskor
”Люди августа”
Utgiven 2016
På svenska 2022
Översättare: Nils Håkansson
323 sidor
Nilsson förlag

Det var med nöje jag läste Sergej Lebedevs deckarlika roman Debutant där han både skrev en spionhistoria, nästan som Le Carré, samtidigt som han dissekerade sitt moderland. Det var en bra bok men en ganska rak roman. Nu har Nilsson förlag givit ut Augustimänniskor i fin översättning av Nils Håkansson. Det är en mycket mer mångtydig roman.

Den inleds 1991 när det finns en förväntan på att diktaturen skall släppas sitt grepp över Sovjet. ”Den enda vi behövde var sanningen om det förflutna, sedan skulle vi aldrig mer uppleva dess misstag och historien skulle slå in på en ny bana” sid 8.

I den namnlöse berättarens familj finns det en hemlighet. Hans farfar. Vem var han egentligen. Hans farmor har hittat på en historia som under åren gjorts till en sanning trots att alla utom möjligtvis barnet förstår att den inte stämmer

När farmodern dör kommer berättaren över hennes dagbok men även den visar sig inte ge alla svar. Berättaren förstår efter ett tag att farmodern arbetat för underrättelsetjänsten och kunde inte skriva allt. Han bestämmer sig för att söka fram vem han farfar var. Han dras in i mörk tid i Rysslands historia. Det finns många tragiska händelser i hans farmors liv som han blir varse men sanningen om hans farfar glider undan ändå.

Men hans letande för oväntade konsekvenser. Han blir en professionell ”sökare” som hjälper folk att ta fram information om personer som förvunnit. Han vill hjälpa dem att läka, för att komma vidare.
Genom ett möte i Kiev får han ett uppdrag som leder vidare till andra uppdrag. Hans resor för in honom i ett sönderfallande land fyllt av maktkamper, våld och korruption.

När romanen går mot sitt slut är det krig i Tjetjenien och den okände Putin har tagit makten. Lebedev skildrar ett land som eftersom det inte kan och vill släppa det förgångna inte heller kommer att förändras.

Jag kan villigt erkänna att det inte är lätt att skriva om denna bok, att fånga dess mångfald. Lebedev är en mycket skicklig författare med ett underbart språk. Många som skriver om hans böcker brukar nämna att han är geolog och att han frilägger lager på lager ungefär som vad jag antar en geolog gör. Och det är just vad han gör med det sönderfallande Sovjet, ett samhälle där inget är vad det utger sig för att vara. Det är som att leva i en spegelsal med massa falluckor. Du vet aldrig vem som är din vän eller fiende.

Lebedev har också en fin känsla när han beskriver naturen i detta gigantiska rike. Taigan eller öknen i Kazakstan känns inpå kroppen.

Och hela tiden ligger myten där och kommunicerar med en vardag som blir allt mer absurd.

Augustimännikor är en mycket välskriven roman om ett sönderfall, ett land i upplösning och ger väldigt lite hopp om en bra framtid.

Om jag skall vara lite kritisk så finns de passager som jag upplevde som lite långdragna och som jag undrade vad de fyllde för funktion men han knyter ihop det snyggt på slutet.

Med risk för att bli tjatig. Återigen får vi tacka lilla Nilsson förlag för att de tagit upp ett spännande författarskap. Alla med intresse för det stora landet i öster bör kunna ha stort utbyte av Lebedevs romankonst.

EN HÅRDKOKT SKOTSK DECKARE – ALAN PARKS: MAY GOD FORGIVE

Publicerat den av

Alan Parks:
May god forgive
Utgiven 2022
378 sidor
Cannongate Books

May god forgive är den femte i serien om polisen Harry McCoy i 70-talets Glasgow. Jag har varit ett stort fan sedan jag läste den första Bloody January. Förvisso föll den tredje boken Bobby March will live forever mig inte helt i smaken men tack och lov så var The April Dead riktigt bra  Jag,som du förstår håller han på att gå igenom årets månader i titlarna.

Ofta när jag läser recensioner av deckare skriver de alldeles för mycket. Jag vill inte veta något mer än om den är värld att läsa. Och i Alan Parks fall är svaret ett tveklöst ja. Med May god forgive fortsätter Alan Parks att skriva en mycket läsvärd serie deckare.

Lite kort om inledningen:
Vi är tillbaka i the underbelly of Glasgow, En frisersalong bränns med och flera oskyldiga kvinnor dör. Det är det är tre unga killar som gjort det och de jagas av både poliser och journalister. Varför tände de eld på salongen där bara unga kvinnor som inte tillhörde den kriminella världen. Harry McCoy och hans kolleger har inga riktiga ledtrådar att gå på. Trycket från pressen och allmänheten är mycket stor….

Det är lite mysigt att komma tillbaka till Parks Glasgow. Det börjar kännas lite hemvant trots att Parks Glasgow inte lär vinnas några skönhetspriser. Som vanligt att det skitit och gått. Det regnar hela tiden. Förutom att det är ett fall som kräver mycket av Harry så kämpar nu med ett magsår som hans ohälsosamma livsstil givit honom,  Som vanligt spelar hans gode vän Stevie Cooper, en vän sedan barndomen och djupt kriminell en stor roll i historien.

Skickligt vävar Parks ihop en intrig som är betydligt mer komplicerad än vad vi som först kunde ana. Persongalleriet är stort och med små penndrag bygger han elegant upp karaktärerna. Och lika mycket som Harry och Stevie är Glasgow en huvudrollsinnehavare.

Det är spännande, skitiga, roliga brutala och välskrivna deckare. Jag längtar redan efter nästa volym som väl bör komma under 2023.

Parks har fått eller blivit nominerad till priser. För denna fick han den prestigefyllda The McIlvanney Prize för årets bästa skotska deckare 2022..
På svenska finns endast den första i serien…Tyvärr..

EN MODERN KLASSIKER – HORST KRÜGER: VÅRT KVARTER

Publicerat den av

Horst Krüger (1919-1999):
Vårt kvarter: en uppväxt: i Hitlertyskland
”Das zerbrochenes Haus: Eine Jugend in Deutschland”
Utgiven: 1966
På svenska 1967 med titeln Ett hus i spillror
Denna utgåva 2022
Översättning Ann-Marie Odstedt
213 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Horst Krüger var en tysk journalist som var 14 år då Hitler kom till makten. Hans bok beskriver hur det var att växa upp under Hitler. Krüger skrev den 1966 efter att ha bevittnat rättegångarna om Auschwitz. När han såg dessa vanliga tyska medborgare, som idag levde stilla borgerliga liv med mer eller mindre framgångsrika karriärer och hörde vilka hemskheter de begått, ville han förstå hur det kunde blivit så här. Hur blev Hitler möjlig? Hans svar är denna fascinerande bok.

Krüger växte upp i en ordentlig och politiskt ointresserad familj. Fadern var en lägre tjänstemän, De levde i Eichkamp en bit utanför Berlin. En förstad för de som ville leva ett lugnt liv. Berlin var nära i geografin men långt borta i vardagen.

Fadern är en hårt arbetande protestant vars vanor du kunde ställa klockan efter. Modern var av mer skör karaktär, en sökande katolik. De var aldrig nazister men sögs ändå med i det rus som nazismen var. Ett rus där Tyskland åter blev ett land att räkna med.
Ris och salighet är nyckelord för fascismen, för dess framsida, liksom terror och död är nyckelord för dess baksida. Jag tror att invånarna i Eichkamp gärna lät sig förledas till både rus och salighet. På det viset var de mottagliga för smitta. De var värnlösa Plötsligt betydde man något. Man var något bättre och finare än förut: man var tysk.

Invånarna i Eichkamp var inte nazister. Men som Krüger skriver ”De begrep inte själva att de gjort honom. Utan dem skulle han aldrig kommit ut ur bakficka på Hofbräuhaus.”
Föräldrarna var hela livet övertygade om att de hade Hitler att tacka för allt.

Boken består av sex relativt korta kapitel. Det första koncentrerar sig på livet i Eichkamp under den växande nazismen. Sedan breddas paletten. Vi får följa en traumatisk händelse Krügers familj, hans möte med den karismatiske Wanja som leder till att han dras in i motståndsrörelsen och hamnar i fängelse ett par månader. Vi möter Horst på slagfältet där han räddar sig genom att desertera och slutligen på rättegången mot några fångvaktare i Auschwitz.

Det är en mycket vackert skriven och välskriven bok. Svår att släppa. Som en underström i alla dessa fascinerande historier ligger frågan om hur Hitler var möjlig och hur det påverkade både Horst, hans generation och hela tyska folket.

Att det är en bok som åter aktuell är uppenbart med vansinnigheterna i vår värld just nu. Det är väl inte för inte som den återutges även i Storbritannien.

Översättningen är så vitt jag kan bedöma mycket fin. Men jag tycker det är underligt att den på svenska får namnet Vårt Kvarter. Originaltiteln är Das zerbockene Hus som man skulle kunna översätta på lite olika sätt. Den engelska översättningen har titeln The Broken House. Den första svenska utgåvan hade titeln Ett hus i spillror. Det är titlar som mer väl fångar Krügers bok. Huset som metafor för jaget eller landet förutom det faktiska huset.

Vi skall vara tacksamma för att denna moderna klassiker återutges. Trots det svåra ämnet njöt jag under läsningen av hans prosa och gestaltningar Det är helt enkelt är både en mycket bra memoarbok och ett fängslande porträtt av hur ett land går under i ett ideologiskt rus.

EN AMERIKANSK TRAGEDI – JOHN VERCHER: AFTER THE LIGHTS GO OUT

Publicerat den av

John Vercher:
After the lights go out
Utgiven 2022
288 sidor
Soho Press

John Vercher är ett nytt och spännande namn på den litterära himlen.
After the lights go out är den amerikanske författarens andra roman. Hans första Three-fifths, fick fina recensioner och var nominerad till CWA John Creasey (New Blood) Award. Denna roman är dock inte en deckare.

Xavier ”Scarecrow” Wallace är i 30-årsåldern. Xavier är mulatt. Xaviers pappa är vit och hans mamma svart. Mamman lämnade dem för många år sedan. Xavier har ingen kontakt med henne vilket plågar honom djupt.

Xavier är MMA-brottare men har varit avstängd i ett år efter att åkt fast för doping. Nu närmar sig tiden för hans avstängning mot sitt slut. Men också för hans karriär. MMA är det enda han kan och det enda han vill ägna sig åt. Hans tränare är kusinen Shot. Han driver på honom hårt för att han skall komma tillbaka i form. Det har en både nära och svår relation.

Alla år inom MMA har satt sina spår. Xavier lider av Kronisk traumatisk encefalopati, en sjukdom som uppstår efter upprepade huvudskador. Enligt Wikipedia ger det ”En mångfald av symtom som irritabilitet, aggressivitet, förlust av korttidsminnet, depression, svårighet att planera och till slut demensliknande skador i hjärnan. Symtomen utvecklas långsamt och börjar först efter flera år”.
Detta har Vercher väl fångat i skildringen av Xavier. Författaren själv har lång erfarenhet som fysioterapeut inom idrotent att ösa ur.

Xaviers sjukdom gör det svårt för honom att satsa hårt och hans kusin vet inte är hur illa det faktiskt är. Och Xavier vill inte ta till sig det. Hans minne blir allt sämre och sämre. Och ångesten över dess konsekvenser tär på honom.

Parallellt med att Xavier får allt svårare att klara av livet så håller hans far, Sam, på att gå in i dimman. Pappan har alzheimer och är på ett sjukhem. Sam blir allt mer förvirrad och börjar vräka ur sig rasistiska uttryck. I ett avsnitt känner pappan inte igen Xavier och anklagar honom att stjäla från honom och ropar ”nigger” efter honom.
Xavier plågas av insikten att hans far som uppenbarligen älskat honom, alltid varit honom nära, och varit hans tränare under barndomen, i grund och botten är en rasist.

Xavier får möjligheten att sparra med en kille på gymmet. Hans kusin säger honom att ta det lugnt, du får inte skada honom för han har viktiga matcher framför sig. Xavier tappar dock kontrollen och gör slarvsylta den unge boxaren. Det får förödande konsekvenser för Xaviers liv som du får läsa om själv.

Det är inget snack om annat än att John Vercher skrivit en mycket, mycket bra roman. En amerikansk tragedi. Vercher höll mig fången från sidan ett. Och jag vet inget om och är helt ointresserad av MMA.

Det är en roman som gestaltar svåra frågor på ett elegant sätt. Om ras, våldet i våra liv, social status, familjehemligheter och åldrande.

Hela roman berättas utifrån Xavier. Det är nästan som en inre monolog stundtals. På ett lysande sätt ser vi hur hans sjukdom slår ut honom som människa.

Verchers prosa är muskulös och kraftfull men också mjuk och musikalisk. Dialogen är klockren. Och han har skapat en serie mycket trovärdiga romangestalter.

Skildringen av fadern var också stark. Eftersom jag själv har en mamma som är på väg in i dimman så kände jag igen mycket.
Scenerna när han åter får kontakt med sin mamma och får förklaringar till varför hon försvann ut ur hans liv är också gripande. Ja, överhuvudtaget finns många starka scener mellan Xavier och de närmaste i han omgivning. Jag var engagerad i karaktärerna på ett sätt som inte ofta händer.

Romanen är också en initierad bok om hur det är att vara atlet på högsta nivå. Glädjen att ge sig hän, att pressa sig till det yttersta men också hur det sliter på kroppen och psyke. Och tomheten när den vägen stängs.
Man kan tolka titeln som att den både syftar vad som händer när hjärnan inte fungerar som den skall. Eller vad som händer med en idrottsman efter karriären, när rampljuset släcks.

Denna bok är inte en deckare men stämningen och atmosfären påminner ofta om deckargenren. Jag tänkte flera gånger på S.A Crosby vars lysande deckare jag hyllat på bloggen. Både i språk och ämnesval var vi i samma härad. Och det är på samma höga nivå.

Jag kan se att både kritiker och läsare givit boken högsta betyg. Och jag kan bara instämma i hyllningskören. Det är en mycket bra, välskriven och välkomponerad amerikansk tragedi.

ATT DEMONTERA EN DEMOKRATI – UWE WITTSTOCK – FEBURARI 33 – LITTERATURENS VINTER

Publicerat den av

Uwe Wittstock (1955-)
Februari 33 – Litteraturens vinter
”Februar 33: Der Winter der Literatur”
Utgiven 2021
På svenska 2022
Översättning: Jens Christian Brandt
366 sidor
Nirstedt/litteratur
Recensionsexemplar

Hur lång tid tar det att demontera en demokrati? Lite över en månad. Det var den tiden det tog för Hitler 1933. 4 veckor och 2 dagar efter maktskiftet trädde Förordningen till skydd av stat och folk i kraft. En förordning som i ett slag förvandlade Tyskland till en diktatur.
Om den månaden, februari 1933, har den tyske litteraturvetaren och journalisten Uwe Wittstock skrivit en mycket spännande och välskriven bok. Hans perspektiv är hur det drabbade författarna, skådespelare, journalister och andra intellektuella. De har lämnat efter sig dokumentation i form av dagböcker, brev och böcker. Källor som Wittstock öser ut.

Det är så lätt att när vi sitter i facit i hand ha tankar om hur vi skulle ha gjort. Men vi har ju egentligen ingen aning. Styrkan i Wittstocks bok är att han skapar en så stark känsla av ett nu. Jag befinner mig mitt i de snabba omvälvningarna. Dag för dag får vi följa dessa människor och deras svåra val allt eftersom våldet ökar, inskränkningarna blir större och hotet mot dem allt mer verkligt. Många lever i tron att det här kommer blåsa över. För att en eller två dagar senare fly hals över huvud till ett annat land och inte återkomma Till Tyskland på många, många år.

Wittstock använder sig av den korsklippningsteknik som vi känner igen från Peter Englunds böcker. Det blir som en journalfilm med många aktörer. Här finns kända namn som Berthold Brecht, Thomas, Heinrich (hans bror) och Klaus Mann  (hans son), Georgs Grosz men också många namn som var okända för mig. Boken blir på det sättet en serie av minibiografier och ett panorama över ett det tyska litterära 30-talet. Wittstocks stil är driven och boken är trots sitt tunga ämne också en bladvändare.

Men jag läste den med ett obehag. För som Wittstock påpekar finns det paralleller med vår tid. Wittstock skriver: ”Den ökande splittringen mellan olika grupper i samhället. De hätska tongångarna på nätet, som fördjupar sprickan. De borgerliga mittenpartierna vankelmod kring frågan hur samtidens benägenhet till ytterligheter ska hanteras” (sid. 8)
Vi lever i en tid då SD släps in i finrummet och normaliseras av krafter i det politiska systemet. Att skriva detta när vi fått en fått en sverigedemokrat som ordförande i justitieutskottet känns mycket oroande.

Att Februari 33 säger något om vår samtid visar det faktum att boken, som jag trodde mest skulle intressera bokmalar med intresse för tysk litteratur, redan är inne på andra tryckningen. Grattis till det relativt nya och spännande förlaget Nirstedt/litteratur till denna lyckträff.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera den mycket intressanta, rappt skrivna och spännande bok som visar vikten av att vi står upp för vår demokrati. Wittstock visar hur skör demokratin kan vara när starka krafter sätts i rörelse.

 

 

 

EN STORARTAD LÄSUPPLEVELSE – KIRSTEN THORUP: INTILL VANVETT, INTILL DÖDEN

Publicerat den av

Kirsten Thorup (1942-)
Intill vanvett, intill döden
”Indtil vanvid, indtil døden”
Utgiven 2020
På svenska 2022
Översättning Helena Hansson
384 sidor
Bonniers förlag

När jag såg att det kom ut en ny roman av Kirsten Thorup blev jag förvånad. Jag kände till den danska författaren men mindes att det var länge sedan hon kom ut på svenska, att det var en författare verksam på 80-talet.
Det visar sig att Thorup har ett par år på nacken. I år har hon fyllt 80! I Danmark har hon fått många priser. Och så sent som 2017 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Erindring om kærligheden.

Efter att ha läst mängder av bra omdömen om boken impulsköpte jag romanen. När boken väl kom såg jag att den bestod av, som hos Thomas Bernhard, ett enda långt stycke. I det här fallet på 375 sidor (inte 470 som det felaktigt står på förlagets hemsida). Och det var korta meningar, staplade på varandra. Min läslust sjönk som en sten. När jag sedan väl började var alla tvivel snabbt bortblåsta. Det tog två sidor tills jag insåg att här har vi en författare av allra yppersta klass.

Om handlingen
För att gör det lätt för mig citerar jag Bonniers hemsida: Den unga danskan Harriet, nybliven krigsänka med småbarn, har ensam gett sig av till München. Hennes man har störtat som frivillig stridspilot för Nazityskland, hon vill hedra honom, bidra med något … Hon inkvarteras hos sin mans officerskollega, hög nazist, och hans danska hustru. Men den segerrika tyska krigsmaskinen har fastnat vid Stalingrad och kulisserna börjar rämna. Harriet möter en verklighet av våld och skräck. En tid av galenskap och omprövning är inne.

Intill vanvett, intill döden är en helt fascinerande läsupplevelse. Texten flödar som sagt fram utan utskriven dialog och stycken. Vi ser alltid utifrån Harriets perspektiv. Genom hennes ögon och öron kommer vi vardagslivet i Tyskland 1942 in på livet. Ett liv som är något helt annat än det propagandan fått henne att tro. Allt eftersom hon får erfarenhet av livet i Nazityskland börjar allting spricka upp för henne, lösas upp.

Hennes värdinna Gudrun har helt anammat den fasansfulla ideologin. Men trots att hon som gift med en generallöjtnant har fördelar som få andra betalar hon ett högt pris. Relationen mellan Harriet och Gudrun böljar fram och tillbaka i ett intrikat spel. Porträtten av Harriet och Gudrun är båda starka och fascinerande.

Thorup kan verkligen berätta och i hela texten finns ett sug som gör att det är oerhört svårt att lägga från sig boken. Hennes stora kunskap om människans psykologi och Tyskland under kriget vävs samman med en helt imponerande litterär skicklighet. Det är inte bara visuellt som romanen är som ett stort block, en gjuten helhet.

Kerstin Ekman recenserade det danska originalet i DN 2/1-21 och skrev ”Jag som har läst ”Indtil vanvid, indtil døden” har en annan bild av krigets Tyskland än jag hade förut. Det finns kunskap som bara en riktigt stor berättare kan förmedla. Det är en berättelse om Tysklands inre tragedi.”

Jag vet inte när jag läste något som av denna klass senast. Det är mästerligt. Mästerverk är ett stort ord och jag är kanske inte rätt man att bedöma det, men jag vet att det kommer ta lång tid tills jag läser en roman lika bra som den här.

Det kan mycket väl bli Nordiska rådets litteraturpris igen. Och vi får hoppas att Bonniers sätter den skickliga Helena Hansson i arbete igen och översätter Erindring om kærligheden.

Till min glädje såg jag en intervju med Thorup på Youtube som sade att hon är inte färdig med Harriet och skriver på en fortsättning. Hoppas hon får ett långt liv!

EN MYCKET BRA POLITISK DECKARE FRÅN TYSKLAND – WOLFGANG SCHORLAU: BLÅ LISTAN – DENGLERS FÖRSTA FALL

Publicerat den av

Wolfgang Schorlau (1951-)
Blåa listan – Denglers första fall
”Die blaue Liste – Denglers erster Fall”
Utgiven 2003
På svenska 2020
Översättning: Margareta Zetterström
319 sidor
Karneval förlag

För två år sedan såg jag en oerhört bra dokumentär på Netflix. Rohwedder: Enighet, mod och frihet https://www.netflix.com/se/title/81022994. En serie som är ett måste för dig med minsta intresse av Tysklands moderna historia och sammanslagning av öst och väst. Ni som sett Weissensee kommer känna igen er.

Karsten Rohwedder hade ett förflutet som statssekreterare i ekonomidepartement och som styrelseordförande i stål och gruvkoncernen Hoesch som han varit med om att rekonstruera. Tack vare sitt goda namn och sina goda kontakter fick han det viktiga och svåra uppdraget att reformera Östtysklands näringsliv efter sammanslagningen. Organisationen som han ledde hette Treuhand och var minst sagt mycket omdiskuterad. Rohwedder hade en vision om att försöka lösa reformeringen på ett sätt som skulle skulle skapa så lite arbetslöshet som möjligt. Och försöka undvika att inte bara sälja ut dessa i vissa fall undermåliga företag till väst som skulle kunna sätta dem i konkurs och plocka ut godbitarna. Rohwedder ville ge företagen en möjlighet att överleva. För många marknadsliberaler en kontroversiell tanke.
Ni som sett Weissensee minns så var det ju en huggsexa på företagen under en nästan galen period.

Mitt i detta mördas Rohwedder. Trots att han är den kanske mest bevakade personen i Tyskland har bevakningen sänkts en nivå (ingen vet än vem som var ansvarig för det). Övervåningen i hans hus var därför inte skyddat och han hade inte skottsäkert glas i de fönstren. Första skottet mördade honom. Sedan sköts två till varav ett av dem lindrigt skadade hans fru.
Mordet är fortfarande ouppklarat. Först sades det att det var terrorister ur Rote Arme Fraktion (RAF). Sedan har det kommit en mängd teorier om att det var den tyska underrättelsetjänsten. Fortfarande vet vi inte.

Under en period har jag tjatat på min gode, mycket beläste vän T. , som kommer från Östtyskland, att han måste se Rohwedder. Jag har inte lyckats med det. Men helt plötsligt förvånar han mig genom att säga du borde läsa Wolfgang Schorlaus deckare Blåa listan om mordet. Och den finns på svenska.
Jag såg nog ut som ett frågetecken. Det var en bok som gått mig totalt förbi.
Men det visade sig inte vara så konstigt. Den är utgivet på ett litet förlag, Karneval, Boken har inte heller recenserats i några tidningar. Jag har nu sett att en eller två bloggare som skrivit om den. Inget du bygger en succé på.

Wolfgang Schorlau

Det är synd för detta är en utmärkt deckare. Det är den första av nu tio böcker om privatdetektiven Georg Dengler.
Wolfgang Schorlau började publicera sina böcker i 50-års åldern efter att ha verkat inom it-industrin. Serien har blivit en stor framgång i Tyskland och filmatiserats.

I sina böcker väver Schorlau in fakta och fiktion. Som han skriver i efterordet: Författaren kan bara berätta en historia, men när polis, rättsväsende och politik har misslyckats måste det var tillåtet för historieberättaren att säga: Det är bara en uppdiktad historia, men kanske var det så här som det gick till. (sid 314)

George Dengler är en före detta polis i Stuttgart, som nu skall försöka komma igång som privatdetektiv. Som i så många andra deckare är han förstås frånskild och har ett stort musikintresse, i det här fallet blues f.f.a Junior Wells, (även om den fina Freibuger Barockorchester spelar en liten men viktig roll i berättelsen). Lite tröttsam kliché men det får man ta.

George blir kontaktad av en man som säger att hans sambos far skulle ha omkommit i en olycka i Thailand för många år sedan, men de vet egentligen inte om han blev identifierad. Var han verkligen med på planet? Den försvunne är en framstående professor i ekonomi som är inblandad i Treuhand. Hans idéer sågs som farliga för de som vill ta över och tillämpa en ren marknadslogik i hantering av de östtyska företagen.
Denglers första fall visar sig vara mycket mer komplicerat och betydligt farligare än han trott.

Schorlau är en god författare. Han skriver väl med trovärdig dialog och är en omsorgsfull författare. Det tar ett tag innan intrigen kommer igång. Den kändes kanske något långdragen, men som tur var gav jag inte upp. För att när man läst hela historien ser man har hur skickligt han mejslat ut den. Hantverket är gott. Och boken blir riktigt, riktigt spännande.

Han har dessutom i Georg Dengler skapat en mycket sympatisk och trovärdig romanfigur som jag gärna skulle följa. Tyvärr måste jag då läsa på tyska och utifrån språket i Blå listan förstår jag att det kommer knappast att gå.

Det är bara att hoppas på att Karneval eller ett annat förlag fortsätter ge denna utmärkta författare. Tyvärr finns han inte på engelska heller.

Wolfgang Schorlau gav verkligen mersmak. Hoppas du blir sugen på att läsa den så möjligheten till fler översättningar ökar!
Nöjsam läsning.

EN SÄRPRÄGLAD RÖST – FLEUR JAEGGY: DE MÖJLIGA LIVEN

Publicerat den av

Fleur Jaeggy:
De möjliga liven
”Vite congetturali”
Utgiven 2009
På svenska 2021
Översättning Viveca Melander
53 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar


De möjliga liven är den fjärde boken som Nilsson förlag ger ut av denna kultförfattare, den schweiziska Fleur Jaeggy som skriver på italienska. Jag har tidigare med stor behållning läst romanen Tuktans ljuva år och novellsamlingen Jag är bror till XX. Hennes sylvassa prosa och gnistrande intellekt gör det till bland de mest spännande litterära upptäckter jag gjort under senare år. Och jag är inte ensam om att tycka det. Det skrivs allt mer och mer om henne. Och gemensamt för det jag läst är en beundran och förundran över detta författarskap.

De möjliga liven är en tunn volym med tre essäer om var sin författare: Thomas de Quincey (1785-1859), John Keats (1795-1821) och Marcel Schwob (1867-1905). Det är korta texter på mellan 10-20 sidor. Men som vanligt med Jaeggy är så texten tät och intensiv att essäerna tar andningen ur dig. Man vill och behöver läsa dem mer än en gång.

Men är det essäer? Vi får följa huvudpersonerna under deras hela liv som hon komprimerat till ett par sidor på häpnadsväckande sätt. Efter lite googlande kan jag konstatera att det hon skriver om författarna och deras liv är sant. I essän om de Quincey lyckas hon t.ex. måla upp det litterära landskapet under hans levnad. Men samtidigt glider Jaeggy ofta ut i absurda detaljer, poetiska fantasier eller passager som är som en saga, för att åter landa i det konkreta. Det är mer av prosadikt och fiktion än essä för denna läsare.

De möjliga liven är inte lika svart som de föregående utan präglas mer av berättarlust och en absurd humor. Men be mig inte beskriva vad boken handlar om eller har för teman! Det får någon mer begåvad än jag ägna sig åt. För när jag försöker göra det glider boken hela tiden ur mina händer. Men för mig räcker fascinationen i att höra en hennes unika författarröst. Och som vanligt i fin språkdräkt av Viveca Melander.

Jaeggy är en mycket privat person sällan ger intervjuer. Men sedan jag senast läste henne har det kommit en intervju i The New Yorker. Den kanske kan verka avskräckande för er som inte läst henne. Hoppas inte det. För då missar in som sagt ett mycket spännande författarskap

https://www.newyorker.com/culture/the-new-yorker-interview/fleur-jaeggy-thinks-nothing-of-herself

EN MYCKET BRA DECKARE – ALAN PARKS: THE APRIL DEAD

Publicerat den av

Alan Parks:
The April Dead
400 sidor
Utgiven 2021
Cannongate Books

The April Dead är den 4:e volymen i Alan Parks serie om Glasgow under 70-talet.
Parks betar av månad för månad. Hans debut Bloody January var jag mycket förtjust i och imponerad av. En stark debut!
Det gällde även February´s Son som var riktigt gripande. Däremot fungerade inte Bobby March will live forever för mig. Jag tappade intresset för att läsa vidare. Det finns ju så många andra bra författare att läsa.
Men..när jag sedan läste på Mary Whipples fina blogg Seeing the world through books om hur mycket hon tyckte May god forgive, den femte helt nyutkomna delen, så beställde jag The April Dead.
(För övrigt: Mary, som jag nu mer är Facebook-kompis med, var en av de första bloggarna jag upptäckte för många år sedan. Mary har nu en imponerande samling recensioner. Rekommenderas. http://marywhipplereviews.com/)

Under ett par dagar slukade jag boken. Jag kommer självfallet inte skriva något om historien, den får du upptäcka själv. Men det var ett nöje att återvända till det skitiga och hårda Glasgow. Det 70-tal som målas upp är inte vackert. En stad med stor social misär och stora klyftor, en stad med hög kriminalitet och med mycket våld.

Mitt i detta finns Harry McCoy, en relativt ung polis från mycket svåra förhållande, utan illusioner och med en stor empati med de svaga. Harry har plågsamma minnen från uppväxten på barnhemmet. Där lärde han känna Stevie Cooper som förutom att fortfarande vara hans bästa vän är den kanske mest kriminelle av dem alla. I alla böckerna har deras vägar korsats på olika sätt. Deras vänskap och lojalitet sätts hela tiden på stora prov.

Allan Parks är en mycket skicklig författare. Handlingen är driven och i högt tempo. Kapitlen är korta. Men trots det så finns det ett lugn i texten som göra att det inte känns som han rusar.

Romanen har verkligen “a sense of place” som engelsmännen kallar det. Parks kan sitt Glasgow utan och innan. Romanens många karaktärer är trovärdigt skildrade och dialogen mycket välskriven. Det är helt enkelt en jäkla bra deckare.

Jag kan därför varmt rekommendera Alan Parks. Boken var med på ”the short list” på det prestigefyllda The Mcilvanney prize for Scottish crime book of the year

The McIlvanney Prize

Du behöver verkligen inte ha läst de tidigare för att uppskatta boken. Fast trots det rekommenderar jag dig att börja den första. Det ger förstås mer då. Den första delen är tyvärr den enda som finns i svensk översättning.
https://www.modernista.se/bocker/blodig-januari.
Den sålde väl för dåligt i detta stora utbud för att motivera vidare översättningar. Det är synd för er deckarälskare som inte vill läsa på engelska. Om ni köper boken så vem vet vad som kan hända….

För er andra det är bara att sätta tänder i denna fina serie. Jag har redan köpt nästa bok i serien och ser fram emot att åter träffa Harry och Stevie. För övrigt kan jag notera att var nog en av de få som inte fastnade för Bobby March will live forever med tanke på betygen på Amazon och Goodreads.

Nöjsam läsning.

Här kan du läsa vad jag skrev om de tre föregående:

FINNS PRAG? – RICHARD SWARTZ: OSTRON I PRAG

Publicerat den av

Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar

Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.

Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk  utvecklingsroman.

Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.

På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)

Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.

Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.

Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.

På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns…. annat än i fantasin?

Tack för recensionsexemplaret.

DEN FÖRSTA MISS MARPLE – AGATHA CHRISTIE: MORDET I PRÄSTGÅRDEN

Publicerat den av

Agatha Christie (1890-1976):
Mordet i prästgården
”The murder at the vicarage”
Utgiven 1930
Denna utgåva 2022
Översättning: Vanja Lantz
291 sidor
Recensionexemplar
Bookmark förlag

Pusseldeckare har aldrig varit “my cup of tea”. Det har jag tydligt deklarerat ifall någon pratat om det. Det lilla jag läst har inte givit mersmak. Detta gäller också om de filmatiserats. Frågan är om jag vet vad jag pratat om?

När Bookmark förlag frågade mig om jag vill läsa Mordet i prästgården sammanföll det med att en vän under period läst Miss Marple-böcker och pratat om det med entusiasm. Jag tänkte att det kanske är dags att ge genren en chans igen.

Mordet i prästgården visade sig vara den första romanen där den berömda Miss Marple dyker upp. Denna intelligenta kvinna som ser allt och som drar de slutsatser som polisen inte klarar av.

Vad gäller handlingen gör jag det lätt för mig och citerar förlagets hemsida:
I charmig brittisk landsbygdsmiljö, i St Mary Mead, hittas kyrkovärden Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clemens som finner honom, bara timmar efter att han uttalat orden: Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst.

Vid sidan av polisens utredning gör även Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som haft lömska motiv att mörda Protheroe.

Ja mycket känns igen. Den lilla byn där alla känner alla. De flesta invånarna är mer eller mindre originella och/eller har lite egenheter för sig. Och trådarna dem emellan löper än hit och än dit på ofta oväntade sätt som vi blir varse under läsningens gång,

Denna gång läste jag med glädje. Christie är en intelligent författare med människokännedom. Även om romanfigurerna är schablonartade finns det en hel del av mänskligt djup i dem. Intrigen är skickligt hopsnickrad utan att vara överdrivet finurlig.
Christie skriver rappt och roligt och så vitt jag kan bedöma har Vanja Lantz gjort ett mycket fint jobb med den svenska språkdräkten. Den brittiska humorn lyser igenom.

Det kanske var humorn som ibland fick mig att tänka på P.G. Woodhouse. Även om hans figurer är mycket mer excentriska så utspelar sig även hans romaner i en liten sluten värld fylld av original. Och lika brittisk som Christie. Man väntar sig nästan att Jacob Rees-Mogg skall dyka upp i en scen.

Kort sagt. Detta var en mycket positiv överraskning. En både lättsam och mycket nöjsam läsning. Mer sånt!

 

MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Publicerat den av

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

EN SPIONKLASSIKER – LEN DEIGHTON: BERLIN GAME

Publicerat den av

Len Deighton (1929-)
Berlin Game
Utgiven 1983
Denna utgåva 2015
336 sidor
Harper Collins

Är det kanske dags för en Len Deighton-renässans i Sverige? Det är väl inte bara jag som fastnat för den mycket läckert gjorda och välspelade tv-serien Harry Palmer, baserad på The Ipcress file (1962) som nu går på SVT. Boken, som var Deightons debut, är en klassiker i genren.

Tv-serien fick mig att plocka med hans Berlin Game som varit en hyllvärmare i några år. Det är min första av Deighton. Jag fann en mycket god roman av en skicklig författare. Deighton nämns ofta samma andetag som giganten John Le Carré vars stilbildande Spionen som kom in från kylan kom ut under samma period.

Len Deighton är en mångfacetterad person. Han började som tecknare. Han har skrivit deckare, historiska fackböcker men även mycket populära tecknade kokböcker. Har även arbetat som journalist och med film.

Berlin Game blev en omedelbar succé när den kom. Det är första delen i den numrera klassiska Game, Set & Match-triologin. Till skillnad från Le Carré, Ian Fleming m.fl är huvudpersonen i Berlin Match, som Deighton själv, en en arbetarklasskille, en underdog som inte gått på Eton eller Oxbridge.
Berlin Game är dessutom den första i serie av 10 böcker om Bernard Samson som arbetar inom underrättelsetjänsten. Uppvuxen i Berlin, pratar han flytande tyska och genom sin far har han känt potentater inom underrättelsetjänsten hela sitt liv. Men han känner sig som en katt bland hermelinerna.

Kort om intrigen: MI6 mest värdefulla källa i Berlin, som går under namnet ”Brahms Four” vill hoppa av. Detta skapar panik i ledningen som vill att han hänger kvar i ett par år till. Källan har varit så väl dold att det är egentligen bara Bernard som vet vem han är. Dessutom är Bernard den ende han litar på. Motvilligt återvänder Bernard ut på fältet igen för att åka till Berlin och övertala honom att jobba vidare. Men ett problem är att verkar det finnas en dubbelagent som läcker all information om Berlin-nätverket till KGB…Det är mao ett inte helt ofarligt uppdrag.

Det är en ganska igenkännlig intrig från genren. Det som gör att Deighton höjer sig över mängden är hans goda öga för människor, den fina dialogen och hans förmåga att gestalta de konflikter, intriger och maktspel som ligger och pyr under ytan inom underrättelsetjänsten. Han får också perioden under kalla kriget att bli mycket levande.
Detta är inte en rafflande deckare. Med ett lugnt och skönt tempo byggs intrigen upp och karaktärerna gestaltas. Ja, det är spännande men inte som en riktig bladvändare utan spänningen växer successivt till det starka slutet där några obehagliga och livsomvälvande sanningar kommer fram.

Bernard Samsom är en spännande karaktär och Len Deighton kan verkligen skriva så det blir nog inte den sista av honom jag läser.

På Göteborgs stadsbibliotek finns det inte mycket av Deightons stora produktion. Modernista kommer nu att ge ut The Ipcress File under 2023. Ja, det är bara att hoppas på en Len Deighton-renässans.

EN NORRMAN I VÄRLDSKLASS – TOR ULVEN: GRAVGÅVOR

Publicerat den av

Tor Ulven (1953-1995)
Gravgåvor
(Gravgaver)
Utgiven 1988
På svenska 2020
Översättning Thomas Kjellgren, Nils Sundberg
154 sidor
Flo Förlag

Jag hade aldrig hört talats om Tor Ulven. Det lilla relativt nystartade Flo Förlag, som fått en dundersuccé med Ingvild H. Rishöis böcker, skickade mig ett exemplar av Ulvens Gravgåvor.
Det år kanske det mest fascinerande jag läst sedan jag började skiva om böcker för nu lite över 10 år sedan. Och nog den svåraste boken att skriva om. Känner en viss maktlöshet. För hur skall jag kunna återge Tor Ulvens genialitet? För det är som förläggaren och en av de två översättarna, Nils Sundberg, skrev i ett mail till mig, världsklass.

Ulven började sin bana som poet och skrev några samlingar. Blev ett stort namn i Norge. Sedan övergav han poesin för prosan. Gravgåvor från 1988 var hans första prosabok. Det är en tunn liten bok men den har tagit mig lång tid att läsa. Den känns väldigt 80-tal. Påminner om litteratur jag läste vid den tiden, där prosan låg nära poesin.
Boken består av en serie prosastycken. Allt ifrån en halvsida till några få sidor. Ibland känner man igen personer från ett stycke till ett annat. Eller till att händelser refereras. Det som gör att boken hänger ihop är dess konsekventa estetik, de symboler han använder sig av och de ting och situationer Ulven beskriver.

Jag kan villigt erkänna att jag har fått anstränga mig när jag läst denna bok. Efter att snabbt ha läst 80 sidor blev den mig övermäktig. Jag skrev till förlaget och tackade för den fina gåvan men att det inte var för mig.
Sedan kunde jag inte släppa den. Den låg i min bokhylla och ville ha min uppmärksamhet. Det fanns ett sug och en känsla av att jag varit för snabb i min bedömning, att barnet åkt ut med badvattnet. För att läsa Ulven kräver en läsning som vi kanske i dessa tider har svårare för. Långsamt och med total uppmärksamhet.
Med risk för att låta lite pretentiös. Den stora litteraturen eller konsten är inte något lättsmält. Den kräver full uppmärksamhet av vårt intellekt och våra känslor. Så fort jag tappade intresset bra insåg jag att jag läst för fort och läste om. Ulven ger rejält tuggmotstånd, men ger så mycket tillbaka. Det är litteratur som skriven på blodigt allvar.

Hans prosa är vacker, kompakt och fylld av bilder. Det är som sagt en poet som skriver prosa. Här finns samma detaljrikedom och hopp i tid och rum som hos Antonio Lobo Antunes, samma pregnans och svartsyn som Fleur Jaeggy och en svart humor som påminner om Thomas Bernhard.
Ulven är besatt av tiden och tidens gång, av de rester som människor lämnar efter sig. Han är en litteraturens arkeolog, Texterna svingar sig fram i tid och rum. Allt är nu och allt är samtidigt långt borta. Han refererar ofta till bildkonst och musik. Texterna är ofta som små stilleben. Eller målningar av Brueghel.

De få människorna i texterna har inga namn och är som fastlåsta och har svårt att kommunicera med varandra. Vem är jag egentligen och när är jag mig själv?
Men hur mycket mer dramatiskt är inte ljudbandet, med de magnetiska partiklarna som lägger sig, i abstrakta mönster, och återger, om, och om igen, samma ögonblicks violation, samma nervösa harkling, samma ord som aldrig kan sägas på nytt. Du kan spola tillbaka bandet och höra din röst, men du hör inte dig själv, du hör den du var för två minuter sedan, som du aldrig skall bli igen, den du var för tvåhundra år sedan, din tvåhundra år gamla röst, lika verklig och självklart som om den alltid skulle finnas, som om den inte redan hade uttalat sitt sista ord och förstummats för gott (en förstumnings beständighet). (sid 14.)

Ulven är som sagt besatt av förfallet förmultningen och upplösningen. I många texter skriver han om skelettet. Det är som om det är det enda då människan är sig själv utan masker och förställning. Det är svart men i det svarta finns det dock ofta en mild humor. Detta fick mig att skratta:
Om han av tillfälligheterna befanns värdig att bli ett framtida fynd, nu, som han stod och gick, begravd i jorden i några tusen år, hur mycket skulle då finnas kvar av hans så kallade personlighet, hans smak och preferenser, när det gällde kläder, till exempel eller andra indikationer på han hjältemodiga liv och leverne, bortsett från skelettet, som inte följer modets växlingar (kunder det var det man åsyftade med det eviga i människan”?) eller delar av det? Antagligen ungefär detta: ett armbandsur (utan rem, naturligtvis, tre kavajknappar, nio skjortknappar (inklusive manschetterna) ett blixtlås (gylfen), ett bältesspänne, fyra nycklar fästa vid en ring med reklammärke (av plast), och, möjligen, spiralen från en sedan länge upplöst anteckningsbok; allt som allt inte mer än man kunde hålla i handen eller förvara i tom tobaksburk. Även tillsammans med ett relativt komplett skelett skulle allt kunna rymmas i till exempel en lite koffert. Han kunde höra hur det rasslade när de bar honom genom evigheten! (sid 116)

Men tro inte att allt är svartsyn och elände. Det finns naturlyriska passager, underbara stycken om musik och många vackra och ömma scener. Hans detaljrika prosa gör att man tittar upp från läsningen och ser på världen med en skarpare blick. Som att han rivit bort en slöja och föremålen lyser starkare och är mer närvarande.
Och språkligt är det en njutning. Gravgåvor var nominerad till årets översättning 2020.

Tor Ulven.

Men svärtan är ändå det jag minns bäst. Även om boken inte kan läsas självbiografiskt blir jag inte helt förvånad över att Ulven tog sitt eget liv endast 41 år gammal. En stor förlust för litteraturen.
För mig var detta en läsupplevelse utöver det vanliga, mina taffliga försök till att återge det till trots.

Vill du läsa den beställ gärna boken direkt från förlaget för att stödja dem
https://www.floforlag.se/

Stort tack till Flo förlag för boken.

Detta inlägg dediceras till min vän T. som idag fyller år och som får ett ex av detta mästerverk, Tack för över 30 år av vänskap med givande samtal kring våra stora intressen, litteratur och klassisk musik. Och för att du inspirerat mig att blogga vidare i nu över 10 år.

EN BETYDANDE TYSK ROMAN – RALF ROTHMANN: ATT DÖ OM VÅREN

Publicerat den av

Ralf Rothammn (1953-):
Att dö om våren
”Im Frühling sterben”
Utgiven 2015
På svenska 2019
Översättning: Jörn Lindskog
191 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Ibland kan min läsning bli splittrad och okoncentrerad av olika skäl. Några böcker jag läst under senaste året har jag helt enkelt börjat om från på början  då jag kände att jag inte varit med i matchen. I några fall visade det sig att det fanns en anledning till att jag tappade intresset, i andra fall har boken äntligen kommit till sin rätt.
Det var först mot slutet av Ralf Rothmans Att dö om våren som jag verkligen insåg vilken stor roman det är. Jag började om från början trots att jag endast hade 30 sidor kvar. Men med en författare i Rothmanns klass är det bara en gåva att få läsa texten en gång till.

Ralf Rothmann är en betydande tysk författare med en lång verkslista och med flera priser i bagaget. För ett par år sedan läste jag Mjölk och Kol som Bokförlaget Thorén & Lindskog gav ut i en fin översättning av herr Lindskog själv. Det var en bok jag uppskattade och skrev mycket positivt om.
En impuls fick mig att ta fram Att dö om våren från hyllan där den stått sedan jag köpte den av Jörn på bokmässan.

Trots att jag visste att Rothmann var en god författare är denna bok på en helt annan nivå än Mjölk och Kol.
Rothmann, som också är poet, har en säker blick och ett mycket vackert språk. Med precision målar han upp scenerna och omgivningarna de utspelar sig i. Han är en mycket god människoskildrare som skapar trovärdiga romanfigurer. Och inte minst: i Jörns översättning är boken en njutning att läsa. Så vacker!

Och det behövs nog som motvikt till den hemska historien.
I slutet av kriget tvångsrekryteras Walter och hans kamrat Fiete, endast 17 år, gamla till militären. Tyskland håller på att förlora kriget. Ryssarna och amerikanerna rycker allt närmare. Och desperationen sprider sig bland befälen.

Walter är en lugn och samvetsgrann ung man som utbildas till chaufför. Walter befinner sig inte i stridslinjen men får trots det vara med om många svåra och outhärdligt händelser.
Hans vän Fiete däremot är en oppositionell drömmare som det inte går bra för. Det är en hjärtskärande skildring av två pojkars vänskap under den värsta av tider.

Vi får även följa Walter en kort bit på vägen efter krigsslutet när man börjar bygga upp ett Tyskland som ligger i spillror. Men inte bara landet ligger i spillror utan även relationerna till de som har överlevt.

Berättelsen, som inte är helt sammanhängande utan till stor del består av en serie episoder från våren 1945, skrivs av Walters son som blivit författare. Han skriver efter faderns död. Fadern var nedbruten av kriget, arbetet i kolgruvorna i Ruhr, döv och alkoholiserad. Fadern som inte pratade om kriget utan hela livet levde i sin egen tystnad, i en egen värld utan försoning.  Romanen är ett sätt författaren att komma nära och förstå sin far. Deras respektive liv kunde knappast ser mer olika ut.

Kan jag rekommendera att du lägger tid på en roman som handlar om kriget, bland det värsta som kan hända mänskligheten? Svaret måste vara rungande ja. För det är en vacker, mycket välskriven och berörande roman. En roman som verkligen visar vad kriget kan göra med ett land och en ung generation som leds ut i det.

Jag hoppas efter avslutad läsning på att det kommer översättas mer av Ralf Rothmann. Det vore synd om den svenska publiken bara får en försmak av ett riktigt intressant författarskap.
Det är bland det starkaste jag läst av de hittills 21 volymer jag betat av ur Thorén & Lindskogs fina utgivning av tysk litteratur. Det vill inte säga lite.

EN KVINNA MED MÅNGA TALANGER – BEN MACINTYRE: AGENT SONYA – ÄLSKARINNA, MAMMA, SOLDAT, SPION

Publicerat den av

Ben Macintyre:
Agent Sonya – älskarinna, mamma, soldat, spion
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Birgitta Ericsson
Historiska media

Den engelske journalisten Ben Macintyre har gjort succé med sina historiska faktaböcker som man läser som välskrivna romaner eller deckare. Jag har tidigare läst två riktigt bra böcker av honom; A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal, om den legendariske dubbelagenten Kim Philby, och boken om Oleg Gordievsky, The Spy And The Traitor –The Greatest Espionage Story Of The Cold War, en bok som är mer spännande än de flesta deckare jag läst.
Macintyre gör gedigen research, skriver medryckande och inkännande om de personer han skildrar. Han är helt enkelt en riktigt bra författare. Nu har jag läst hans senaste med stort nöje. Det är en helt otrolig levnadshistoria om en för mig helt okänd spion.

Sonya var kodnamnet för Urusla Kuczynski som blev en av de mest framgångsrika agenterna som spionerade för Ryssland under 1900-talet. Hennes främsta insats, eller värsta enligt amerikanarna, var att hon genom att rekrytera den briljante fysikern Klaus Fuchs, hjälpte ryssen att ta fram atombomben.

Urusla var tysk judinna. Med betoning på tysk. Hennes far Robert var en framstående forskare inom statistisk. Han ägde Tysklands största privata bibliotek och umgicks i den tidens främsta intelligentsia. Robert Kuczynski och hans stora familj såg sig som tyskar.

Hans unga dotter gav sig tidigt in i politiken och blev en aktiv ungkommunist.
Macintyre inleder boken med ”Den 1e maj 1924 drämde en polis i Berlin en gummibatong i ryggen på en sextonårig flicka och bidrog till att skapa en revolutionär. (sid. 9 )

Urusla gifte sig tidigt med Rudi som var arkitekt. Det var svårt att få arbete i Tyskland och genom kontakter hamnade de i Shanghai. Ursula förfasade sig över rikedomen hos de få och en fattigdom som hon inte kunde föreställa sig för de många. Där träffade hon den karismatiska amerikanska journalisten och spionen Agnes Smedly som rekryterade henne. Hon blev också vän med den främste spionen i historien enligt Ian Fleming, författaren bakom James Bond-böckerna: den legendariske Richard Sorge, en festprisse och kvinnokarl. Enligt Macintyre var det hela livs stora kärlek.

Ursula fick lära sig att bygga radiosändare för att kunna skicka meddelanden till Moskva. Hon gjorde det med stor framgång och det blev början på en enastående karriär som tog henne runt i Kina, Ryssland, Schweiz för att till slut, inte utan problem då hon ansågs som en säkerhetsrisk av MI5, komma till England dit hennes familj flyttat under kriget. Hela tiden spionerade hon för Ryssland och steg i de militära graderna. Macintyre tror att hon hade en förmåga att skapa tillit vilket gjorde att hon klarade sig undan de sanslösa utrensningar som en alltmer paranoid Stalin låg bakom.

Under åren hann hon få tre barn med tre olika män. Två av dem var hon gift med. Äktenskapen och barnen blev den perfekta täckmanteln för Urusla lyckade under enorm press vara mamma och hemmafru på dagtid och spion och radiotelegrafist på nätterna. Barnen klagade ofta på att deras mamma sov på dagtid. Det gjorde inte kamraternas föräldrar!!

Jag har inte för avsikt att berätta mer om boken för du vet redan nu om det är något för dig eller inte. Och jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig. Den är för mig kanske inte i nivå med de två tidigare jag läst. Dock Macintyres lägsta nivå är mycket hög. De två andra blev lite mer som deckare med sina dramatiska avslut. I Agent Sonya får vi i lugn och ro följa Urusla liv till slutet när är dekorerad hjälte i DDR. Men det är ett fascinerande porträtt av en enastående kvinna, intelligent, övertygad och passionerad som försöker leva två liv parallellt under svår press. Det är också ett levande porträtt av en del av 1900-talet svåra historia och de värderingar som de var beredda att offra sin liv för.

Alla med det minsta intresse för historia kommer ha stort utbyte av denna och Macintyres andra böcker. Som tur är har jag många kvar att läsa.

EN VÄRLDSBERÖMD FÖRFATTARE DU TROLIGEN INTE HÖRT TALAS OM – TJINGIZ AJTMATOV: DZJAMILJA

Publicerat den av

Tjnigiz Ajmatov (Чыңгыз Айтматов) 1928-2008:
Dzjamilja
”Džamilja”
Utgiven 1958
På svenska 1978
65 sidor
Översättning: Lars-Erik Blomqvist
Wahlström & Widstrand

Hade det inte varit för mitt, även för mig, förvånande goda minne för namn hade jag inte reagerat när min vän T. frågade om jag vill ha en liten tunn bok Dzjamilja skriven av Tjingiz Ajtmatov. Jag kastades tillbaka till 70-talet och svensk TV-teater. Det fanns ett minne om en stark uppsättning av en pjäs med berget Fuji i titeln och att den fine skådespelaren Jan Blomberg var med.
Och mycket riktigt, efter lite googlande kom jag fram till att i augusti 1976 visades Ajtmatovs pjäs Bestigningen av Fujijama i regi av Ernst Günther och med en samling av några av den tidens ledande skådespelare. https://smdb.kb.se/catalog/id/004004633

Ajtmatov var från Kirgizistan som fram till 1991 var en del av det forna Sovjetunionen. Han skrev ett flertal romaner både på ryska och kirgiziska. Han ansågs som en mycket framstående författare. Ajtmatov avslutade sin karriär som toppdiplomat för Kirgizistan.

Idag ser man aldrig hans namn men döm om min förvåning när jag finner att 10 böcker är översatta till svenska av Lars-Erik Blomqvist som var en av våra främsta översättare från ryska.
Ajtmatov är översatt till över 100 språk och Dzjamilja har kommit i över 45 (!) upplagor i Tyskland läste jag någonstans. Ajtmatov nämndes även i Nobelprissammanhang.

Dzjamilja är en kortroman som utspelar sig under andra världskriget. Alla män är ute i striderna vilket gör att barn och kvinnor måste arbeta i kolchoserna. Huvudperson är den unge Seit som får i uppdrag att vara sin svägerska Dzjamiljas förkläde. De måste arbeta med att transportera säd. Dzjamiljas svärmor är orolig för att hon skall utsättas för männens närmanden och Seit får uppdrag att skydda henne. Den tonårige Seit är djupt förälskad i den självständiga och färgstarka Dzjamilja.

En av de som arbetar med transporten av säd är Danijar som återkommit efter att ha blivit skadad i kriget. Danijar är en ensamvarg som inte pratar med någon. Men under arbetet finner Dzjamilja och Danijar varandra och en kärlekshistoria som förändrar allas liv tar sin början.

Dzjamilja är en bok som är lätt att tycka om. Ajtmatov skildrar ett hårt liv med en poetisk lätthet. Den vackra naturen och stäpplandskapet är hela tiden närvarande, nästan som en egen gestalt i berättelsen. Han är en god människoskildrare och kärlekshistorien är både vacker och gripande.
Det är en liten berättelse med lång eftersmak. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av Ajtmatov.

När jag började läsa boken fick jag googla fram var Kirgizistan ligger. Intet anande jag att några dagar senare skulle världen blickar vändas mot Centralasien genom upploppen i grannen Kazakstan. En mycket tråkig historia. Man förstår när man läser Ajtmatov hur intimt länderna hör samman.

Efter att ha sett lite filmer på Youtube kan man lätt bli sugen på att åka dit. Landskapen är hisnande vackra.
Med Ajtmatov får du en fin guide till en okänd del av vårt stora klot.

TILLBAKA I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: TEMPORARY PERFECTIONS

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Temporary Perfections
”Le Perfezioni Provvisorie”
Utgiven 2010
På engelska 2011
Översatt Antony Shugaar
249 sidor
Bitter Lemon Press

Detta är den fjärde boken i Gianrico Carofiglios fina serie om försvarsadvokat Guido Guerrieri verksam i Bari i södra Italien. Jag har läst de 3 föregående med stort nöje. Som jag skrivit om tidigare sålde hans lågmälda deckare för dåligt och det svenska förlaget gav upp. Men hans namn är i stigande och hans böcker fortsätter att översättas till engelska. Carofiglio har nu skrivit sex böcker om Guerrieri plus några romaner till.

I Temporary Perfections blir Guerrieri uppsökt av en kollega och de upprivna föräldrarna  till en försvunnen flicka, Manuela. Det vill att Guerrieri tittar på om polisundersökningen missat något. Hans spontana reaktion blir att säga nej men hans mun svarar ja.

Guerrieri undrar vad han håller på med. Skall hon bli privatdetektiv nu? Han är ju försvarsadvokat.
Polisen visar sig ha gjort ett gediget arbete och Guerrieri har svårt att hitta några ingångar. Men när det visar sig att det finns kopplingar till droger och drogförsäljning nystas sakta förklaringen upp och sanningen kommer fram.

Som vanligt står deckarhistorien inte i centrum hos Carofiglio. Den stora behållningen av hans böcker har varit skildringen av Guerrieri och hans kamp med att komma till rätta med livet som 40-åring, frånskild och ensamstående. Att följa hans tankar och hans filosoferande. Och det fina porträttet av komplexa Bari.

I Temporary perfections är själva deckarintrigen så lövtunn och nästan marginaliserad att man ibland glömmer av den. Det är de andra delarna som träder fram. Tyvärr tycker jag denna gång att det påverkar boken menligt. Det blir lite långrandigt, han tappar tempo och det finns scener som skulle kortats av eller tagits bort.
Jag vet inte om det är att jag denna gång måste läsa på engelska som gör att romanens miljöer doftar mindre. Eller där det bara att jag börjar känna hans Bari bättre.

Hade det inte varit för att jag tycker så mycket om hans rollfigur och vill läsa vidare om honom så hade jag nog lagt boken åt sidan. Men den nästa boken i serien, A fine line,  nominerades till Crime Writers Award vilket tyder på att jag har något att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om de tidigare böckerna: