FINNS PRAG? – RICHARD SWARTZ: OSTRON I PRAG

Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar

Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.

Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk  utvecklingsroman.

Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.

På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)

Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.

Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.

Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.

På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns annat än i fantasin?

Tack för recensionsexemplaret.

 

DEN FÖRSTA MISS MARPLE – AGATHA CHRISTIE: MORDET I PRÄSTGÅRDEN

Agatha Christie (1890-1976):
Mordet i prästgården
”The murder at the vicarage”
Utgiven 1930
Denna utgåva 2022
Översättning: Vanja Lantz
291 sidor
Recensionexemplar
Bookmark förlag

Pusseldeckare har aldrig varit “my cup of tea”. Det har jag tydligt deklarerat ifall någon pratat om det. Det lilla jag läst har inte givit mersmak. Detta gäller också om de filmatiserats. Frågan är om jag vet vad jag pratat om?

När Bookmark förlag frågade mig om jag vill läsa Mordet i prästgården sammanföll det med att en vän under period läst Miss Marple-böcker och pratat om det med entusiasm. Jag tänkte att det kanske är dags att ge genren en chans igen.

Mordet i prästgården visade sig vara den första romanen där den berömda Miss Marple dyker upp. Denna intelligenta kvinna som ser allt och som drar de slutsatser som polisen inte klarar av.

Vad gäller handlingen gör jag det lätt för mig och citerar förlagets hemsida:
I charmig brittisk landsbygdsmiljö, i St Mary Mead, hittas kyrkovärden Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clemens som finner honom, bara timmar efter att han uttalat orden: Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst.

Vid sidan av polisens utredning gör även Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som haft lömska motiv att mörda Protheroe.

Ja mycket känns igen. Den lilla byn där alla känner alla. De flesta invånarna är mer eller mindre originella och/eller har lite egenheter för sig. Och trådarna dem emellan löper än hit och än dit på ofta oväntade sätt som vi blir varse under läsningens gång,

Denna gång läste jag med glädje. Christie är en intelligent författare med människokännedom. Även om romanfigurerna är schablonartade finns det en hel del av mänskligt djup i dem. Intrigen är skickligt hopsnickrad utan att vara överdrivet finurlig.
Christie skriver rappt och roligt och så vitt jag kan bedöma har Vanja Lantz gjort ett mycket fint jobb med den svenska språkdräkten. Den brittiska humorn lyser igenom.

Det kanske var humorn som ibland fick mig att tänka på P.G. Woodhouse. Även om hans figurer är mycket mer excentriska så utspelar sig även hans romaner i en liten sluten värld fylld av original. Och lika brittisk som Christie. Man väntar sig nästan att Jacob Rees-Mogg skall dyka upp i en scen.

Kort sagt. Detta var en mycket positiv överraskning. En både lättsam och mycket nöjsam läsning. Mer sånt!

 

MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

EN SPIONKLASSIKER – LEN DEIGHTON: BERLIN GAME

Len Deighton (1929-)
Berlin Game
Utgiven 1983
Denna utgåva 2015

336 sidor
Harper Collins

Är det kanske dags för en Len Deighton-renässans i Sverige? Det är väl inte bara jag som fastnat för den mycket läckert gjorda och välspelade tv-serien Harry Palmer, baserad på The Ipcress file (1962) som nu går på SVT. Boken, som var Deightons debut, är en klassiker i genren.

Tv-serien fick mig att plocka med hans Berlin Game som varit en hyllvärmare i några år. Det är min första av Deighton. Jag fann en mycket god roman av en skicklig författare. Deighton nämns ofta samma andetag som giganten John Le Carré vars stilbildande Spionen som kom in från kylan kom ut under samma period.

Len Deighton är en mångfacetterad person. Han började som tecknare. Han har skrivit deckare, historiska fackböcker men även mycket populära tecknade kokböcker. Har även arbetat som journalist och med film.

Berlin Game blev en omedelbar succé när den kom. Det är första delen i den numrera klassiska Game, Set & Match-triologin. Till skillnad från Le Carré, Ian Fleming m.fl är huvudpersonen i Berlin Match, som Deighton själv, en en arbetarklasskille, en underdog som inte gått på Eton eller Oxbridge.
Berlin Game är dessutom den första i serie av 10 böcker om Bernard Samson som arbetar inom underrättelsetjänsten. Uppvuxen i Berlin, pratar han flytande tyska och genom sin far har han känt potentater inom underrättelsetjänsten hela sitt liv. Men han känner sig som en katt bland hermelinerna.

Kort om intrigen: MI6 mest värdefulla källa i Berlin, som går under namnet ”Brahms Four” vill hoppa av. Detta skapar panik i ledningen som vill att han hänger kvar i ett par år till. Källan har varit så väl dold att det är egentligen bara Bernard som vet vem han är. Dessutom är Bernard den ende han litar på. Motvilligt återvänder Bernard ut på fältet igen för att åka till Berlin och övertala honom att jobba vidare. Men ett problem är att verkar det finnas en dubbelagent som läcker all information om Berlin-nätverket till KGB…Det är mao ett inte helt ofarligt uppdrag.

Det är en ganska igenkännlig intrig från genren. Det som gör att Deighton höjer sig över mängden är hans goda öga för människor, den fina dialogen och hans förmåga att gestalta de konflikter, intriger och maktspel som ligger och pyr under ytan inom underrättelsetjänsten. Han får också perioden under kalla kriget att bli mycket levande.
Detta är inte en rafflande deckare. Med ett lugnt och skönt tempo byggs intrigen upp och karaktärerna gestaltas. Ja, det är spännande men inte som en riktig bladvändare utan spänningen växer successivt till det starka slutet där några obehagliga och livsomvälvande sanningar kommer fram.

Bernard Samsom är en spännande karaktär och Len Deighton kan verkligen skriva så det blir nog inte den sista av honom jag läser.

På Göteborgs stadsbibliotek finns det inte mycket av Deightons stora produktion. Modernista kommer nu att ge ut The Ipcress File under 2023. Ja, det är bara att hoppas på en Len Deighton-renässans.

EN NORRMAN I VÄRLDSKLASS – TOR ULVEN: GRAVGÅVOR

Tor Ulven (1953-1995)
Gravgåvor
(Gravgaver)
Utgiven 1988
På svenska 2020
Översättning Thomas Kjellgren, Nils Sundberg
154 sidor

Flo Förlag

Jag hade aldrig hört talats om Tor Ulven. Det lilla relativt nystartade Flo Förlag, som fått en dundersuccé med Ingvild H. Rishöis böcker, skickade mig ett exemplar av Ulvens Gravgåvor.
Det år kanske det mest fascinerande jag läst sedan jag började skiva om böcker för nu lite över 10 år sedan. Och nog den svåraste boken att skriva om. Känner en viss maktlöshet. För hur skall jag kunna återge Tor Ulvens genialitet? För det är som förläggaren och en av de två översättarna, Nils Sundberg, skrev i ett mail till mig, världsklass.

Ulven började sin bana som poet och skrev några samlingar. Blev ett stort namn i Norge. Sedan övergav han poesin för prosan. Gravgåvor från 1988 var hans första prosabok. Det är en tunn liten bok men den har tagit mig lång tid att läsa. Den känns väldigt 80-tal. Påminner om litteratur jag läste vid den tiden, där prosan låg nära poesin.
Boken består av en serie prosastycken. Allt ifrån en halvsida till några få sidor. Ibland känner man igen personer från ett stycke till ett annat. Eller till att händelser refereras. Det som gör att boken hänger ihop är dess konsekventa estetik, de symboler han använder sig av och de ting och situationer Ulven beskriver.

Jag kan villigt erkänna att jag har fått anstränga mig när jag läst denna bok. Efter att snabbt ha läst 80 sidor blev den mig övermäktig. Jag skrev till förlaget och tackade för den fina gåvan men att det inte var för mig.
Sedan kunde jag inte släppa den. Den låg i min bokhylla och ville ha min uppmärksamhet. Det fanns ett sug och en känsla av att jag varit för snabb i min bedömning, att barnet åkt ut med badvattnet. För att läsa Ulven kräver en läsning som vi kanske i dessa tider har svårare för. Långsamt och med total uppmärksamhet.
Med risk för att låta lite pretentiös. Den stora litteraturen eller konsten är inte något lättsmält. Den kräver full uppmärksamhet av vårt intellekt och våra känslor. Så fort jag tappade intresset bra insåg jag att jag läst för fort och läste om. Ulven ger rejält tuggmotstånd, men ger så mycket tillbaka. Det är litteratur som skriven på blodigt allvar.

Hans prosa är vacker, kompakt och fylld av bilder. Det är som sagt en poet som skriver prosa. Här finns samma detaljrikedom och hopp i tid och rum som hos Antonio Lobo Antunes, samma pregnans och svartsyn som Fleur Jaeggy och en svart humor som påminner om Thomas Bernhard.
Ulven är besatt av tiden och tidens gång, av de rester som människor lämnar efter sig. Han är en litteraturens arkeolog, Texterna svingar sig fram i tid och rum. Allt är nu och allt är samtidigt långt borta. Han refererar ofta till bildkonst och musik. Texterna är ofta som små stilleben. Eller målningar av Brueghel.

De få människorna i texterna har inga namn och är som fastlåsta och har svårt att kommunicera med varandra. Vem är jag egentligen och när är jag mig själv?
Men hur mycket mer dramatiskt är inte ljudbandet, med de magnetiska partiklarna som lägger sig, i abstrakta mönster, och återger, om, och om igen, samma ögonblicks violation, samma nervösa harkling, samma ord som aldrig kan sägas på nytt. Du kan spola tillbaka bandet och höra din röst, men du hör inte dig själv, du hör den du var för två minuter sedan, som du aldrig skall bli igen, den du var för tvåhundra år sedan, din tvåhundra år gamla röst, lika verklig och självklart som om den alltid skulle finnas, som om den inte redan hade uttalat sitt sista ord och förstummats för gott (en förstumnings beständighet). (sid 14.)

Ulven är som sagt besatt av förfallet förmultningen och upplösningen. I många texter skriver han om skelettet. Det är som om det är det enda då människan är sig själv utan masker och förställning. Det är svart men i det svarta finns det dock ofta en mild humor. Detta fick mig att skratta:
Om han av tillfälligheterna befanns värdig att bli ett framtida fynd, nu, som han stod och gick, begravd i jorden i några tusen år, hur mycket skulle då finnas kvar av hans så kallade personlighet, hans smak och preferenser, när det gällde kläder, till exempel eller andra indikationer på han hjältemodiga liv och leverne, bortsett från skelettet, som inte följer modets växlingar (kunder det var det man åsyftade med det eviga i människan”?) eller delar av det? Antagligen ungefär detta: ett armbandsur (utan rem, naturligtvis, tre kavajknappar, nio skjortknappar (inklusive manschetterna) ett blixtlås (gylfen), ett bältesspänne, fyra nycklar fästa vid en ring med reklammärke (av plast), och, möjligen, spiralen från en sedan länge upplöst anteckningsbok; allt som allt inte mer än man kunde hålla i handen eller förvara i tom tobaksburk. Även tillsammans med ett relativt komplett skelett skulle allt kunna rymmas i till exempel en lite koffert. Han kunde höra hur det rasslade när de bar honom genom evigheten! (sid 116)

Men tro inte att allt är svartsyn och elände. Det finns naturlyriska passager, underbara stycken om musik och många vackra och ömma scener. Hans detaljrika prosa gör att man tittar upp från läsningen och ser på världen med en skarpare blick. Som att han rivit bort en slöja och föremålen lyser starkare och är mer närvarande.
Och språkligt är det en njutning. Gravgåvor var nominerad till årets översättning 2020.

Tor Ulven.

Men svärtan är ändå det jag minns bäst. Även om boken inte kan läsas självbiografiskt blir jag inte helt förvånad över att Ulven tog sitt eget liv endast 41 år gammal. En stor förlust för litteraturen.
För mig var detta en läsupplevelse utöver det vanliga, mina taffliga försök till att återge det till trots.

Vill du läsa den beställ gärna boken direkt från förlaget för att stödja dem
https://www.floforlag.se/

Stort tack till Flo förlag för boken.

Detta inlägg dediceras till min vän T. som idag fyller år och som får ett ex av detta mästerverk, Tack för över 30 år av vänskap med givande samtal kring våra stora intressen, litteratur och klassisk musik. Och för att du inspirerat mig att blogga vidare i nu över 10 år.

EN BETYDANDE TYSK ROMAN – RALF ROTHMANN: ATT DÖ OM VÅREN

Ralf Rothammn (1953-):
Att dö om våren
”Im Frühling sterben”
Utgiven 2015
På svenska 2019
Översättning: Jörn Lindskog
191 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Ibland kan min läsning bli splittrad och okoncentrerad av olika skäl. Några böcker jag läst under senaste året har jag helt enkelt börjat om från på början  då jag kände att jag inte varit med i matchen. I några fall visade det sig att det fanns en anledning till att jag tappade intresset, i andra fall har boken äntligen kommit till sin rätt.
Det var först mot slutet av Ralf Rothmans Att dö om våren som jag verkligen insåg vilken stor roman det är. Jag började om från början trots att jag endast hade 30 sidor kvar. Men med en författare i Rothmanns klass är det bara en gåva att få läsa texten en gång till.

Ralf Rothmann är en betydande tysk författare med en lång verkslista och med flera priser i bagaget. För ett par år sedan läste jag Mjölk och Kol som Bokförlaget Thorén & Lindskog gav ut i en fin översättning av herr Lindskog själv. Det var en bok jag uppskattade och skrev mycket positivt om.
En impuls fick mig att ta fram Att dö om våren från hyllan där den stått sedan jag köpte den av Jörn på bokmässan.

Trots att jag visste att Rothmann var en god författare är denna bok på en helt annan nivå än Mjölk och Kol.
Rothmann, som också är poet, har en säker blick och ett mycket vackert språk. Med precision målar han upp scenerna och omgivningarna de utspelar sig i. Han är en mycket god människoskildrare som skapar trovärdiga romanfigurer. Och inte minst: i Jörns översättning är boken en njutning att läsa. Så vacker!

Och det behövs nog som motvikt till den hemska historien.
I slutet av kriget tvångsrekryteras Walter och hans kamrat Fiete, endast 17 år, gamla till militären. Tyskland håller på att förlora kriget. Ryssarna och amerikanerna rycker allt närmare. Och desperationen sprider sig bland befälen.

Walter är en lugn och samvetsgrann ung man som utbildas till chaufför. Walter befinner sig inte i stridslinjen men får trots det vara med om många svåra och outhärdligt händelser.
Hans vän Fiete däremot är en oppositionell drömmare som det inte går bra för. Det är en hjärtskärande skildring av två pojkars vänskap under den värsta av tider.

Vi får även följa Walter en kort bit på vägen efter krigsslutet när man börjar bygga upp ett Tyskland som ligger i spillror. Men inte bara landet ligger i spillror utan även relationerna till de som har överlevt.

Berättelsen, som inte är helt sammanhängande utan till stor del består av en serie episoder från våren 1945, skrivs av Walters son som blivit författare. Han skriver efter faderns död. Fadern var nedbruten av kriget, arbetet i kolgruvorna i Ruhr, döv och alkoholiserad. Fadern som inte pratade om kriget utan hela livet levde i sin egen tystnad, i en egen värld utan försoning.  Romanen är ett sätt författaren att komma nära och förstå sin far. Deras respektive liv kunde knappast ser mer olika ut.

Kan jag rekommendera att du lägger tid på en roman som handlar om kriget, bland det värsta som kan hända mänskligheten? Svaret måste vara rungande ja. För det är en vacker, mycket välskriven och berörande roman. En roman som verkligen visar vad kriget kan göra med ett land och en ung generation som leds ut i det.

Jag hoppas efter avslutad läsning på att det kommer översättas mer av Ralf Rothmann. Det vore synd om den svenska publiken bara får en försmak av ett riktigt intressant författarskap.
Det är bland det starkaste jag läst av de hittills 21 volymer jag betat av ur Thorén & Lindskogs fina utgivning av tysk litteratur. Det vill inte säga lite.

EN KVINNA MED MÅNGA TALANGER – BEN MACINTYRE: AGENT SONYA – ÄLSKARINNA, MAMMA, SOLDAT, SPION

Ben Macintyre:
Agent Sonya – älskarinna, mamma, soldat, spion
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Birgitta Ericsson
Historiska media

Den engelske journalisten Ben Macintyre har gjort succé med sina historiska faktaböcker som man läser som välskrivna romaner eller deckare. Jag har tidigare läst två riktigt bra böcker av honom; A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal, om den legendariske dubbelagenten Kim Philby, och boken om Oleg Gordievsky, The Spy And The Traitor –The Greatest Espionage Story Of The Cold War, en bok som är mer spännande än de flesta deckare jag läst.
Macintyre gör gedigen research, skriver medryckande och inkännande om de personer han skildrar. Han är helt enkelt en riktigt bra författare. Nu har jag läst hans senaste med stort nöje. Det är en helt otrolig levnadshistoria om en för mig helt okänd spion.

Sonya var kodnamnet för Urusla Kuczynski som blev en av de mest framgångsrika agenterna som spionerade för Ryssland under 1900-talet. Hennes främsta insats, eller värsta enligt amerikanarna, var att hon genom att rekrytera den briljante fysikern Klaus Fuchs, hjälpte ryssen att ta fram atombomben.

Urusla var tysk judinna. Med betoning på tysk. Hennes far Robert var en framstående forskare inom statistisk. Han ägde Tysklands största privata bibliotek och umgicks i den tidens främsta intelligentsia. Robert Kuczynski och hans stora familj såg sig som tyskar.

Hans unga dotter gav sig tidigt in i politiken och blev en aktiv ungkommunist.
Macintyre inleder boken med ”Den 1e maj 1924 drämde en polis i Berlin en gummibatong i ryggen på en sextonårig flicka och bidrog till att skapa en revolutionär. (sid. 9 )

Urusla gifte sig tidigt med Rudi som var arkitekt. Det var svårt att få arbete i Tyskland och genom kontakter hamnade de i Shanghai. Ursula förfasade sig över rikedomen hos de få och en fattigdom som hon inte kunde föreställa sig för de många. Där träffade hon den karismatiska amerikanska journalisten och spionen Agnes Smedly som rekryterade henne. Hon blev också vän med den främste spionen i historien enligt Ian Fleming, författaren bakom James Bond-böckerna: den legendariske Richard Sorge, en festprisse och kvinnokarl. Enligt Macintyre var det hela livs stora kärlek.

Ursula fick lära sig att bygga radiosändare för att kunna skicka meddelanden till Moskva. Hon gjorde det med stor framgång och det blev början på en enastående karriär som tog henne runt i Kina, Ryssland, Schweiz för att till slut, inte utan problem då hon ansågs som en säkerhetsrisk av MI5, komma till England dit hennes familj flyttat under kriget. Hela tiden spionerade hon för Ryssland och steg i de militära graderna. Macintyre tror att hon hade en förmåga att skapa tillit vilket gjorde att hon klarade sig undan de sanslösa utrensningar som en alltmer paranoid Stalin låg bakom.

Under åren hann hon få tre barn med tre olika män. Två av dem var hon gift med. Äktenskapen och barnen blev den perfekta täckmanteln för Urusla lyckade under enorm press vara mamma och hemmafru på dagtid och spion och radiotelegrafist på nätterna. Barnen klagade ofta på att deras mamma sov på dagtid. Det gjorde inte kamraternas föräldrar!!

Jag har inte för avsikt att berätta mer om boken för du vet redan nu om det är något för dig eller inte. Och jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig. Den är för mig kanske inte i nivå med de två tidigare jag läst. Dock Macintyres lägsta nivå är mycket hög. De två andra blev lite mer som deckare med sina dramatiska avslut. I Agent Sonya får vi i lugn och ro följa Urusla liv till slutet när är dekorerad hjälte i DDR. Men det är ett fascinerande porträtt av en enastående kvinna, intelligent, övertygad och passionerad som försöker leva två liv parallellt under svår press. Det är också ett levande porträtt av en del av 1900-talet svåra historia och de värderingar som de var beredda att offra sin liv för.

Alla med det minsta intresse för historia kommer ha stort utbyte av denna och Macintyres andra böcker. Som tur är har jag många kvar att läsa.

EN VÄRLDSBERÖMD FÖRFATTARE DU TROLIGEN INTE HÖRT TALAS OM – TJINGIZ AJTMATOV: DZJAMILJA

Tjnigiz Ajmatov (Чыңгыз Айтматов) 1928-2008:
Dzjamilja
”Džamilja”
Utgiven 1958
På svenska 1978
65 sidor
Översättning: Lars-Erik Blomqvist
Wahlström & Widstrand

Hade det inte varit för mitt, även för mig, förvånande goda minne för namn hade jag inte reagerat när min vän T. frågade om jag vill ha en liten tunn bok Dzjamilja skriven av Tjingiz Ajtmatov. Jag kastades tillbaka till 70-talet och svensk TV-teater. Det fanns ett minne om en stark uppsättning av en pjäs med berget Fuji i titeln och att den fine skådespelaren Jan Blomberg var med.
Och mycket riktigt, efter lite googlande kom jag fram till att i augusti 1976 visades Ajtmatovs pjäs Bestigningen av Fujijama i regi av Ernst Günther och med en samling av några av den tidens ledande skådespelare. https://smdb.kb.se/catalog/id/004004633

Ajtmatov var från Kirgizistan som fram till 1991 var en del av det forna Sovjetunionen. Han skrev ett flertal romaner både på ryska och kirgiziska. Han ansågs som en mycket framstående författare. Ajtmatov avslutade sin karriär som toppdiplomat för Kirgizistan.

Idag ser man aldrig hans namn men döm om min förvåning när jag finner att 10 böcker är översatta till svenska av Lars-Erik Blomqvist som var en av våra främsta översättare från ryska.
Ajtmatov är översatt till över 100 språk och Dzjamilja har kommit i över 45 (!) upplagor i Tyskland läste jag någonstans. Ajtmatov nämndes även i Nobelprissammanhang.

Dzjamilja är en kortroman som utspelar sig under andra världskriget. Alla män är ute i striderna vilket gör att barn och kvinnor måste arbeta i kolchoserna. Huvudperson är den unge Seit som får i uppdrag att vara sin svägerska Dzjamiljas förkläde. De måste arbeta med att transportera säd. Dzjamiljas svärmor är orolig för att hon skall utsättas för männens närmanden och Seit får uppdrag att skydda henne. Den tonårige Seit är djupt förälskad i den självständiga och färgstarka Dzjamilja.

En av de som arbetar med transporten av säd är Danijar som återkommit efter att ha blivit skadad i kriget. Danijar är en ensamvarg som inte pratar med någon. Men under arbetet finner Dzjamilja och Danijar varandra och en kärlekshistoria som förändrar allas liv tar sin början.

Dzjamilja är en bok som är lätt att tycka om. Ajtmatov skildrar ett hårt liv med en poetisk lätthet. Den vackra naturen och stäpplandskapet är hela tiden närvarande, nästan som en egen gestalt i berättelsen. Han är en god människoskildrare och kärlekshistorien är både vacker och gripande.
Det är en liten berättelse med lång eftersmak. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av Ajtmatov.

När jag började läsa boken fick jag googla fram var Kirgizistan ligger. Intet anande jag att några dagar senare skulle världen blickar vändas mot Centralasien genom upploppen i grannen Kazakstan. En mycket tråkig historia. Man förstår när man läser Ajtmatov hur intimt länderna hör samman.

Efter att ha sett lite filmer på Youtube kan man lätt bli sugen på att åka dit. Landskapen är hisnande vackra.
Med Ajtmatov får du en fin guide till en okänd del av vårt stora klot.

TILLBAKA I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: TEMPORARY PERFECTIONS

Gianrico Carofiglio (1961-)
Temporary Perfections
”Le Perfezioni Provvisorie”
Utgiven 2010
På engelska 2011
Översatt Antony Shugaar
249 sidor
Bitter Lemon Press

Detta är den fjärde boken i Gianrico Carofiglios fina serie om försvarsadvokat Guido Guerrieri verksam i Bari i södra Italien. Jag har läst de 3 föregående med stort nöje. Som jag skrivit om tidigare sålde hans lågmälda deckare för dåligt och det svenska förlaget gav upp. Men hans namn är i stigande och hans böcker fortsätter att översättas till engelska. Carofiglio har nu skrivit sex böcker om Guerrieri plus några romaner till.

I Temporary Perfections blir Guerrieri uppsökt av en kollega och de upprivna föräldrarna  till en försvunnen flicka, Manuela. Det vill att Guerrieri tittar på om polisundersökningen missat något. Hans spontana reaktion blir att säga nej men hans mun svarar ja.

Guerrieri undrar vad han håller på med. Skall hon bli privatdetektiv nu? Han är ju försvarsadvokat.
Polisen visar sig ha gjort ett gediget arbete och Guerrieri har svårt att hitta några ingångar. Men när det visar sig att det finns kopplingar till droger och drogförsäljning nystas sakta förklaringen upp och sanningen kommer fram.

Som vanligt står deckarhistorien inte i centrum hos Carofiglio. Den stora behållningen av hans böcker har varit skildringen av Guerrieri och hans kamp med att komma till rätta med livet som 40-åring, frånskild och ensamstående. Att följa hans tankar och hans filosoferande. Och det fina porträttet av komplexa Bari.

I Temporary perfections är själva deckarintrigen så lövtunn och nästan marginaliserad att man ibland glömmer av den. Det är de andra delarna som träder fram. Tyvärr tycker jag denna gång att det påverkar boken menligt. Det blir lite långrandigt, han tappar tempo och det finns scener som skulle kortats av eller tagits bort.
Jag vet inte om det är att jag denna gång måste läsa på engelska som gör att romanens miljöer doftar mindre. Eller där det bara att jag börjar känna hans Bari bättre.

Hade det inte varit för att jag tycker så mycket om hans rollfigur och vill läsa vidare om honom så hade jag nog lagt boken åt sidan. Men den nästa boken i serien, A fine line,  nominerades till Crime Writers Award vilket tyder på att jag har något att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om de tidigare böckerna: