Fleur Jaeggy (1940-)
Tuktans ljuva år
”I beati anni del castigo”
Utgiven 1989
På svenska 1994
Övers: Viveca Melander
109 sidor
Nilsson förlag
Fleur Jaeggy är ett okänt namn för mig. Men inte för Nilsson förlag som nu ger ut två tunna volymer av henne. Dels en återutgivning den prisbelönta Tuktans ljuva år från 1989 och dels romanen Proleterka från 2003.
Jaeggy föddes i Zürich 1940 men skriver uteslutande på italienska. Hon har bott i Italien sedan många år där hon har fått flera litterära utmärkelser.
Romanen inleds med dessa rader:
När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walser tog många promenader när han var intagen på mentalsjukhus i Herisau, inte långt ifrån vår skola. Han dog i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ned i en naturlig grav, i snön, i Appenzell, efter nästa 30 år på ett mentalsjukhus. (sid. 5)
Redan i första meningen, av denna självlysande svarta diamant till text, sätter Jaeggy tonen. En vacker och komprimerad prosa, en svartsyn och en svart humor, vuxenvärldens oförstående, den unga människans tankar om livet och fasa/fascination för döden.
Roman har självbiografiska drag. Jaeggy bodde själv på internatskolor i sin barndom. Och det är ingen rolig miljö. Den är vacker och perfekt på ytan. Tomheten och ensamheten hos barnen, som välsituerade föräldrar lämnar in till dessa fängelseliknande anstalter, är stor. Det är övergivna barn.
Denna kortroman skildrar mötet mellan berättaren och Frederique, en elev som kommer när berättaren bott på internatet ett par år. Hon fascineras av den svala, kontrollerade och begåvade Frederique som är både beläst och kan spela Beethoven på piano. Frederique avvisar henne först men vänskap eller någon form av kärlek uppstår. Men den är inte okomplicerad. På det slutna internatet skapas ett psykologiskt tryck, där makt, dominans och hierarkier både styr och förstör relationer. När sedan den vackra och lättjefulla Micheline kommer till skolan sätts en boll i rullning som gör att berättaren förlorar det som är det viktigaste i hennes liv.
Jag skall villigt erkänna att det är svårt att skriva om denna mycket vackra och täta text. Prosan är som slipade vassa knivar. Under ytan ligger hela tiden hotet, djupet och döden. Ofta drar den emot prosadikten. Den är ofta absurd. Vissa scener får mig att undra om det är en dröm eller en verklig händelse. Det är en text som går att läsas mer än en gång.
Jaeggy är ingen insmickrande författare. Jag läste att hon var god vän med den store österrikiske författaren Thomas Bernhard. Jag kan tänka mig att de har mycket gemensamt i deras skoningslösa svartsyn.
Med kunskapen om deras vänskap kunde jag inte låta bli att tänka på Bernhards självbiografiska skildring av tiden han var inlagd på sjukhus för sin lungsjukdom. Också en svartsynt skildring av en stympad barndom. (https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvbiografierna-orsaken-kallaren-andhamtningen-kylan-ett-barn-9789186307882)
Med Fleur Jaeggy har Nilsson förlag återigen visat vägen till ett spännande författarskap.