Kategoriarkiv: 1970-1979

ÄNNU EN FIN ROMAN AV JOHNSTON – JENNIFER JOHNSTON: THE GATES

Publicerat den av

Jennifer Johnston (1930-): The Gates
Utgiven 1973
Denna utgåva 1983
160 sidor
Fontana

För ett par år sedan skrev jag om en underbar liten roman av den nu 93-åriga(!) i Sverige helt okända irländska författaren Jennifer Johnston, The Old Jest. Där skrev jag även en kortare presentation av henne som om du är intresserad kan läsa här.

Trots att jag under många år följt med i den anglosaxiska litteraturen hade denna fina författare gått mig helt förbi. Har velat läsa mer av henne men nu först nu blev det av. Återigen är jag riktigt förtjust i vad jag läst. The Gates, som är hennes andra roman, var inte lika stark som The Old Jest, men är en mycket njutbar liten roman. Hennes böcker är generellt korta så om du tycker om dem kan du läsa dem i en sittning eller två.

Även denna roman handlar om en liten självständig tonårig flicka som lever hos släktingar. Vi är på Irland under 50-talet. Boken inleds med att Minnie kommer hem från England efter att ha studerat. Hon kommer att bo hos sin farbror och hans husa. Minnie har i England bott hos sin mer framgångsrike andra farbror men hon kände sig aldrig hemma i det för henne snobbiga England.
Mille är just som Nancy i The Old Jest på väg ut i livet. Hennes familj har en gång varit mäktig och haft hög social status men nu är både de och familjens stora hus på fallrepet. Det är ett tema som är vanligt i irländsk litteratur. De har t.o.m. en genre uppkallad efter det ,”Big House-novels”.

Minnie lär känna och blir betuttad i Kevin. Han kommer från i familj i social misär och han vill bara komma bort från Irland och drömmer om att tjäna stora kovan. Tillsammans kommer de på hur de skall tjäna stora pengar och det involverar porten till det huset där Mille bor… Men historien tar sig andra vändor än vad Mille hade väntat sig.

I The gates har vi återigen en för mig mycket trovärdig skildring av en ung kvinna i brytningstid i livet. Det som är fascinerande med Johnston hur hon med sin berättelser så väl fångar flera dimensioner. De skarpa och inkännande människoskildringarna, henne känsla för miljöer och landskapet som elegant vävs ihop med Irland och dess historia med sina stora sociala och politiska motsättningar. Men inget skrivs på näsen. Johnston är en subtil författare med känsla för nyanser.

2012 fick hon Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. Bland andra i Sverige mer kända pristagare finns Seamus Heaney, Colm Toibin och John Banville.  Johnston är alltså i mycket gott sällskap.

Det var ett nöje att återvända till hennes njutbara prosa. Jag är glad att jag har många böcker kvar att läsa av Johnston. Och ett tecken på henne popularitet är det faktum att det fortfarande går att få tag på många av dem.

 

ETT FYND I MIN BOKHYLLA – IVAN KLIMA: EN KÄRLEKS SOMMAR

Publicerat den av

Ivan Klima (1931-)
En kärleks sommar
”Milostne Leto”
Översatts från tyska av Ingrid Börge
Utgiven 1974
På svenska 1976
222 sidor
Coeckelberghs

Sedan ett år tillbaka följer jag det mycket trevliga kontot Mobergs böcker på Instagram. Herr Moberg, som är ca hälften så gammal som jag, lägger ut inlägg om böcker han köper, läser och säljer. Det som är stimulerande är att han inte, som i andra forum jag följer, bara befinner sig i närheten av vad som pratas om på Babel och kultursidorna just nu. Nej han lägger upp inlägg om böcker jag känner igen från 70-80-talet av då omtalade och nu i många fall lite bortglömda författare. Författarskap som är minst lika intressanta som det som skrivs och ges ut nu. Minnet är ju extremt kort och blir väl bara kortare och kortare med det informationsflöde vi utsätts för i dag.
Jag tror att det var det som inspirerade mig till att spontant plocka ut en bok som stått i min bokhylla sedan 1980. Endast vår herre vet varför Ivan Klimas En kärleks sommar överlevt alla mina utgallringar genom åren. Men det har den.

På 80-talet gav det legendariska förlaget Coeckelberghs ut många författare från det forna östblocket. I dåvarande Tjeckoslovakien kämpade medborgarrättsrörelsen Charta 77 mot diktaturen och var ett ämne som stod högt på agendan i väst. I från Tjeckoslovakien gav Coeckelberghs ut många tunga namn som Klima, Ludvík Vaculík, Pavel Kohout och Bonniers gav ut Milan Kundera. Stora författare som kämpade mot diktaturen.

Ivan Klima är ett av det mest respekterade namnen från den perioden. Han finns rikligt utgiven på svenska då Brombergs fortsatte att översätta honom. Men En Kärleks sommar var det första som kom svenska.

Det är en relativt liten och kompakt roman. Något av ett kammarspel.
Biologen David Krempa brinner för sin vetenskap. Han forskar på hur vi skall kunna förlänga livet. Den traumatiska upplevelsen när hans mor gick bort har satt sådana djupa spår att han vill forska fram ett sätt att mota bort döden.
Han lever i ett ganska trist äktenskap med fru och två barn. Ett äktenskap som ingicks utan någon större passion. All kraft går nu till att arbeta på de föreläsningar han skall hålla när han nu äntligen kommit till ett av sina drömmars mål. David skall om några månader flytta till England för att arbeta på ett universitet i ett år. Han tror att det kan bli ett avgörande steg i hans resa mot ära och berömmelse.
All tid som ägnas åt något annat än hans forskning är bara slöseri med dyrbar tid.

Men sedan korsas hans väg av den unga skådespelaren Iva. Hon är hans totala motsats. En känslomänniska som bara lever i nuet. Iva har egentligen inga stora intressen mer än att roa sig, är obildad och har ett relativt vidlyftigt umgänge med olika män i kulturvärlden. David dras obevekligen in i ett passionsdrama, som först vänder upp och ned på hans liv för att till slut ödelägga det. Och hennes.

Det är en tät text. Vi ses allt ifrån Davids synvinkel. Förutom Iva och Davids fru är alla andra romanfigurer bara statister. Skickligt porträtterar han hur David dras in i detta, blir mer och mer besatt och tar allt större risker. Klima är en god psykolog och David och Iva är trovärdiga och lätta att både förstå och känna sympati för. Klima skruvar sakta åt berättelsen och jag läste med andan i halsen. Hans skicklighet som författare visar sig när illusionerna börjar brista och David och Iva åter landar i en verklighet som inte är den de önskar sig.

En tät gripande och välskriven roman är detta. Jag är glad att sent omsider upptäckt ett fint författarskap.

Den går att tag på antikvariat och bibliotek ifall även du vill läsa.

OM KÄRLEKEN TILL EN FAR – MAARTEN ´T HART: DÖDENS BUDBÄRARE

Publicerat den av

Maarten ´t Hart  (1944-)
Dödens budbärare – En roman om en far och en son
“De aansprekers – roman van vader en zoon”
Utgiven 1979
På svenska 1982
Översättning: Ingrid Wikén Bonde och Kerstin Bring
190 sidor
Atlantis

Maarten ´t Hart är en av de mest omtyckta författarna i Holland med en lång verkslista bakom sig. Han slår inte, trots att han nu är 75, av på takten utan fortsätter komma ut med böcker i en strid ström. Nu över 40 publicerade. Tyvärr har de slutat översättas till svenska.
Jag skrev om romanen Sladdbarnet för ett par år sedan och rubricerade inlägget “Ett kärt återseende”. Jag skulle kunna skriva detsamma nu.
Boken har stått i över 20 år i min bokhylla. Jag har kanske blivit avskräckt av ämnet? Det handlar en faders bortgång, ett tungt ämne. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det är en varm och fin bok.

Dödens budbärare var tydligen ´t Harts genombrott. Den kom ut 1979 och var det första som översattes till svenska. Det kallas en roman men jag upplever det mer som en självbiografi i romanens form. Romanens huvudkaraktär har mycket stora likheter med ´t Hart och  heter dessutom heter Maarten.

Maarten får reda på att hans far, Pau, har cancer och vid 57 års ålder troligen har ett halvår kvar att leva. Maarten väljer att inte berätta det för sin far (av skäl jag inte blir klok på). Beskedet vänder dock upp och ned på Maartens värld och tankar och minnen kommer fram.
Fadern arbetar som trädgårdsmästare och ansvarig för alla gravar på kyrkogården i Maassluis. Döden är ständigt närvarande i familjen, ofta på ett relativt okomplicerat sätt. Men faders egen sjukdom vågar inte Maarten konfrontera honom med.

Fram växer en berättelse om en mycket auktoritär men älskad far som sonen beundrar. Det är en mycket komplicerad relation. Berättelsen pendlar mellan händelser i Maartens barndom och den sorgeprocess som den vuxne Maarten går igenom.
Fadern är besviken på sonen som har lämnat tron, utbildat sig till etolog, som ´t Hart själv, och gift sig med en icke-troende kvinna. Maarten försöker inte blidka sin far genom att ursäkta sig men letar efter sätt att få sin fars beundran och respekt. En far som han trots alla svårigheter på djupet älskar.

Har du läst ´t Hart tidigare känner du igen dig. Livet i den lilla staden Maassluis, den tunga kalvinistiska religiositeten och kärleken till musiken. ´T Hart skriver en finstämd prosa med en stark närhet till naturen. Han får landskapet i Maassluis att kännas i näsborrarna när jag läser.
Det finns också en lite karg humor och flera dråpliga scener från faderns arbete på kyrkogården.

Även om jag långt ifrån läst alla hans böcker som redan finns på svenska beklagar jag att han inte lägre översätts. Jag kan förstå att hans lågmälda romankonst inte är en försäljningssuccé i Sverige. Det är synd om oss som missar att följa hans fina författarskap.

Du hittar boken på bibliotek och på Bokbörsen.

Här kan som du som förstår tyska höra en se en liten intervju med ´t Hart på 3 minuter.

/reviderad 210816

 

NOBELPRISET 1981 – ELIAS CANETTI: DEN RÄDDADE TUNGAN

Publicerat den av

Elias Canetti (1905-1994)
Den räddade tungan –
Historien om en ungdom
”Die gerettete Zunge –
Geschichte einer Jugend”
Utgiven 1977
På svenska 1979
Översättning: Hans Levander
379 sidor
Forum

I slutet av 70-talet lärde jag känna en person som kom att inspirera mig mycket. Jag var en ung bokmal och mina kamrater var mest intresserade av att spela rock  Böcker läste de men inte med det stora intresse som jag själv hade.
Min far inspirerade mig genom att vara en stor läsare men han var egentligen inte en intellektuellt lagd person utan mer än som samlade på fakta. Han älskade historia och arkeologi. Han ville hellre berätta historier än att diskutera.

På gymnasiet hade jag en omtyckt engelsklärare och klassföreståndare Solveig Walfridson. Henne stora kärlek var det franska och Patrick Modiano hennes stora favorit. Tack vare Solveig läste jag hans roman Villa Triste redan 1980.
I samband med vår klassresa till Paris våren 1980 lärde jag känna hennes man Bo. I min ungdomliga inskränkthet trodde jag inte ingenjörer kunde vara litterärt intresserade men den gode Bosse var en passionerad läsare.
Jag minns att vi hade många roliga pratstunder. Bosse måste dragit på munnen åt den unga pratkvarn som jag var på den tiden. Jag minns hans milda småländska, hans varma kluriga leende och hans pliriga blick fylld av humor. Bosse var en generös och djupt intellektuell person som gärna diskuterade. Jag uppskattade det oerhört.

Det var Bosse som tipsade mig om Elias Canetti som ingen visste vem det var på den tiden. Jag läste hans enda roman Förbländningen och den föll mig i smaken. Sedan läste jag sommaren 1980 Den räddade tungan på tyska. Fråga mig inte hur det gick till och hur mycket jag egentligen förstod. Jag är själv förvånad.

1981 fick Canetti helt oväntat Nobelpriset. Det var en verklig ”dark horse” trots att han fått några fina utmärkelser tidigare. Min far berättade stolt att han imponerat på en docent i tyska, som inte alls kände till Canetti, att hans son läst honom.

Det var som sagt oväntat och tittar man på hans produktion så blir förvåningen inte mindre. En roman i sin ungdom, några dramer, en stor socialpsykologisk studie, Massa och makt, som vad jag förstår inte har något tyngre renommé i den branschen, några samlingar av aforismer, några essäer, en reseskildring och en serie memoarer som anses vara hans främst verk. De senare läste jag i tonåren med stor behållning. Mycket finns inte på svenska.

Jag har länge tänkt att återknyta kontakten med Canetti för att se vad det egentligen var jag tyckte så mycket om och helt plötsligt satt jag med boken i handen och började läsa.
Det är en märklig bok som skildrar ett mycket särpräglat liv och en mycket särpräglad personlighet.

Elias Canetti föddes 1905 i Ruse i nuvarande Bulgarien. Han är sefardisk jude och hans modersmål var den spanska dialekten ladino som kommuniteten lyckas behålla trots folkvandringarna. Hans fars rötter var från ottomanska riket och modern var från en av de mest framstående sefardiska familjerna i Bulgarien.

Släkten Canetti var mycket framgångsrika affärsmän, men Elias pappa älskade teater och musiken. Han drömde om att bli violinist men hans far avskydde det.
Elias mor var en stor älskare av teaterkonsten ffa Shakespeare. Legendariska Burgtheater i Wien var hennes paradis. Hon kunde prata i timmar om olika uppsättningar och pjäser. Senare i livet upptäckte hon och blev helt besatt av Strindberg.

I ett försök att bryta sig loss flyttar familjen, Elias har 2 yngre bröder, till Manchester 1911. Men katastrofen inträffar då fadern dör 1912. Då det är en släkt utan ekonomiska problem stannar de kvar. Elias lär sig engelska i skolan, samtidigt som hans mammas mycket brutala undervisning i tyska förbereder hon för det kommande livet i Schweiz och Österrike

Under boken får vi följa honom från 1905 till 1921 Under perioden flyttar familjen vidare från Manchester till Wien och Zürich. Boken avslutar med att hans mor rycker honom från han älskade Zürich för att flytta till Frankfurt. Det är en i sanning en kosmopolitisk uppväxt. Även om boken mest snurrar kring det lilla livet så passerar ett svunnet Europa förbi.

Canetti har ett fullkomligt enastående minne. Boken är fylld av färgstarka miljöer, händelser och människor. Men det nav som allt cirklar kring är relationen, den symbiotiska relationen, mellan den oerhört begåvade mamman och den lika begåvade sonen. En allt annat än okomplicerad men fascinerande relation. Även när deras vägar skiljs då modern bor på pensionat, för att kurera olika själstillstånd, är hon det centrum kring vilken hans värld snurrar.

Vi får även vara med om när Canetti första upplevelser av det som kom att bli hans ämne, massans fruktansvärda makt.

Canetti var intellektuellt brådmogen Vid 11 års ålder har han tillsammans med mamma redan läst alla Shakespeare dramer. Hans aptit för all kunskap är gigantisk: litteratur, naturkunskap, upptäcktsfärder, mytologi och historia. Inte är honom främmande. Dock bestämmer hans sig tidigt för att bli diktare. Konsten är för Elias det enda som egentligen betyder något.

Canetti framställer sig inte i den bästa av dagar. Han berättar om sin otroliga svartsjuka mot alla män som försöker uppvakta hans mor. En svartsjuka som är nästan patologisk.

Att Canetti har ett komplicerat förhållande till kvinnor har framkommit senare, detta trots att Canetti är känd för att vara notoriskt hemlighetsfull. Han hade en relation med författaren och filosofen Iris Murdoch. Hon dedikerade sin andra roman The flight from the enchanter till honom. Hans kraftfulla personlighet var väl känd.
Hans fru Veza kände till tydligen till deras relation och fick tolerera den. Iris Murdochs man litteraturforskaren John Bayley var naturligtvis ingen större fan av Canetti och kallade honom “the god-monster from Hampstead”.

En bra författare behöver dock inte vara en bra människa. Detta skall inte förringa denna fina läsupplevelse som väl skildrar ett fascinerande intellekts tillblivelse i början av seklet. .

Jag antar att Canetti inte läses av många idag. Nu kommer Modernista snart att ge ut Förbländingen igen. Det kanske är dags att återupptäcka honom.
https://www.adlibris.com/se/bok/forblandningen-9789177815013

Den räddade tungan hittar du på bibliotek och Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?g=0&c=0&q=&qa=ELIAS+CANETTI&qt=Den+r%C3%A4ddade+tungan+-+historien+om+en+ungdom&qi=&qs=&f=1&fi=&fd=&_s=created_at&_d=desc

/reviderad 210811

canetti2_360x450

Elias Canetti 1905-1994

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Publicerat den av

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk. Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

/reviderad 210228

HÖGOKTANIG SPÄNNING AV HÖG KLASS – DESMOND BAGLEY: THE ENEMY

Publicerat den av

Demond Bagley (1923-1983)
The Enemy
Utgiven 1977
324 sidor
HarperCollins

Efter att ha läst några bra deckare var jag sugen på mer! I den överfyllda bokhyllan stod volymen med två deckare av den nu i Sverige bortglömde Desmond Bagley. Jag tog ju en ”walk down Memory Lane” för ett par år sedan och läste med stort nöje The Tightrope Men. Om jag läser den andra romanen får jag lite mer plats i hyllan, tänkte jag. Det var ett lyckat beslut för det var länge sedan jag hade så roligt i läsfåtöljen.

Desmond Bagley tillhör, som jag skrev i mitt förra inlägg, generationen med spänningsförfattare som Alistair MacLean och Len Deighton. Storsäljare när jag var liten. Nu läser jag att Bagley, som skrev 16 romaner, var en av väldens mest säljande författare. Och nu förstår jag varför.

Jag fullkomligt njöt av att kastas in i handfast 70-tals action. Bagley skriver oerhört effektivt, skapar mycket intressanta intriger och beskriver miljöer väl. Han är intelligent och mycket påläst.
Det finns ett driv berättelsen och han lyckas hålla spänningen vid liv ända till slutet. Om du vill ha riktigt spännande och välskrivna spionromaner behöver du inte leta längre. The Enemy var ännu bättre än The Tightrope Men.

Han lägger ofta delar eller hela handlingen i andra länder. I The Tightrope Men med var de i Norge och Finland. I The Enemy utspelar sig delvis i Stockholm med omnejd. Det var roligt att läsa om bla Gamla stan, hotell i Strängnäs och tåget till Åkers Styckebruk.

Eftersom vi alla är barn av vår tid så log jag lite för mig själv när jag nu ser att hans romaner ges ut på nytt. Det är inte bara jag som vill gå tillbaka. Och nästa generation kan upptäcka honom.
Kommer jag läsa fler Bagley? You bet!

/reviderad 210228

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

Publicerat den av

IMG_0139Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget ) kände jag att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston
jennifer

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
Romanen kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18-åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalité i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro ingen mindre än Roddy Doyle.

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

/Reviderad 201101

VARDAGSLIV I DIKTATURENS ALBANIEN – ISMAEL KADARE – DEN HÅRDA VINTERN

Publicerat den av
kadare_den_harda_vintern_omslag_inb_0ISMAEL KADARE (1936-)
Den hårda vintern
”Dimri i madh”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Denna utgåva 2014
Översättning: 
Marianne Eyre
624 sidor
Modernista förlag

”Jag har redan börjat på nästa roman av honom!”
Med de orden avslutade jag i mitten av slutet av december min entusiastiska recension av Drömmarnas palats som du kan läsa här. Då hade jag satt tänderna i en tjockaste av de tre volymerna Modernista nu återutger, Den hårda vintern. Den tredje är Krönika i sten.

Den hårda vintern är en kollektivroman på lite över 600 sidor. Kadaré vill spegla hur det politiska påverkar det privata, hur som samhället som en kropp är sammanvuxen med en individs liv.
Romanen tar sin avstamp vintern 1961 då Albanien och dess hårdföre diktator Enver Hoxha, den kanske värste av alla diktatorer i östblocket, bryter med Sovjetunionen, utesluts ur Warsawapakten och närmar sig Kina. Det var en oerhörd händelse i den kommunistiska världen och fick långtgående konsekvenser för Albanien och dess folk.

Vi får följa förhandlingarna i detalj, sedd genom den figur som närmast kan ses som romanens huvudperson i detta myller av röster, tolken Besnik Struga. Enligt uppgift satt Kadaré i arkiven i 3 år och forskade när han skrev romanen och dialogerna skall vara autentiska. Romanen, med sitt positiva porträtt av Hoxha, blev Kadarés räddningsplanka. Kadaré fick Hoxha på sin sida och kunde uttrycka sig relativt fritt inom de stränga ramar som fanns.

I ett initierat förord berättar Kajsa Ekis-Ekman att denna roman finns i tre versioner. 1973 kom den första versionen ut under namnet Den stora ensamhetens vinter. Nästa version kom ut 1978 med titeln Den hårda vintern. Den kom på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning (via franskan). I den versionen säger Ekis-Ekman att bilden av Hoxha är än mer positiv.  Efter murens fall kom på franska ut en tredje version med originaltiteln som återigen är mer kritisk emot Hoxha.

Kadare är en mycket omstridd författare och har sina förespråkare och belackare. Kadaré var socialist och verkade inom systemet. Han blev inte dissident utan stannade kvar och skrev sina romaner. Den som är intresserad så kan man läsa Barry Baldwins hätska kritik av Kadarés gärning här http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=onkadare.

Kadarés främste försvarare är den australienske litteraturprofessorn Peter Morgan som skriven intressant och nyanserat om Kadaré och denna roman i essän Writing under dictatorship. http://openjournals.library.usyd.edu.au/index.php/ART/article/viewFile/5718/6389.
Morgan målar kort upp den historiska kontext som Kadaré verkar inom och hur Kadaré navigerar sig fram inom systemet. Kadaré är för sitt skapande så knuten till landet och språket att han behöver det för att utöva sin konst. När Kadaré blir Albaniens intellektuella omslagspojke och alibi använder han det för att försöka bidra till en demokratisk process.

Nog om detta. Nu till själva boken. Kadarés grepp är stort. Som jag tidigare nämnt är den fylld av en mängd olika personer ur olika samhällsklasser med betoning på den intellektuella medelklass som Kadaré själv kommer från.

Det var intressant att krypa in i det albanska vardagslivet och mötet med romanfigurernas starka tro på ideologin. De berättar om de krig och strider de utkämpat för att nå dit det är idag. Även om de lever i ett samhälle där de hela tiden får koda tecknen för att trampa rätt, tror många av dem på den socialistiska utopin. Det är övertygande beskrivet.

Romanens centrum är mötet i Moskva då Hoxha tar sitt pick o pack och går. Besnik påverkas djupt av sammanbrottet. När han kommer hem till Tirana kan han inte under lång tid prata om det oerhörda som hänt. En av konsekvenserna blir att han isolerar sig vilket leder till att hans relation med sin älskade Zana rinner ut i sanden. Genom myllret av röster får vi följa processen fram till att det oerhörda blir känt för allmänheten. Det föregås av rykten spekulationer, locket ligger på men fantasin är fri. Hur skall vi tolka alla tecken, alla signaler, vem kan vi lita på, vad gör vår store ledare!?

Efter att ha med intresse läst om det albanska vardagslivet och det politiska spelet på högsta nivå inom östblocket så har vi ca 400 sidor kvar. Det är här mina problem med romanen börjar. Tyvärr blir det till slut en ganska långtråkig läsning. Vardagen blir för mycket vardag, figurerna lyfter inte från bladet, blir inte levande utan snarare pappfigurer. Psykologin är ofta platt och förenklad, lite av plakatprosa. Till slut så skummade jag delar för att se hur romanen slutade.

Är man intresserad av forna östblocket och av Kadares författarskap är det en självfallet en bok som bör läsas. För andra måste det vara en prövning. Även om det självfallet finns många fina partier i romanen så blir det alldeles för lång och platt. Det kan inte vara denna roman givit Kadare alla priser och gjort honom till Nobelpriskandidat.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201031

HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN

Publicerat den av

the-tightrope-men-and-the-enemyDemond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor
Harper Collins

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagsbilden och första scenen är ett starkt minne från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag ville läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.

Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla blev storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen är fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst.

Desmond Bagley

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget jag fortfarande mindes efter 35 år

Inget ont om hederlig gammal spänning. Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa.
 Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

/Reviderad 201031

 

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE YTTRE BOULEVARDERNA

Publicerat den av

De yttrePatrick Modiano (1945-):
De yttre boulevarderna
”Les boulevards de ceinture”
Utgiven 1972
På svenska 1974 och 2014
Översättning: Anne-Marie Edéus
164 sidor
Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde romanen av Modiano som jag läser på kort tid. Är det sant som en del säger att han skriver samma bok om och om igen? Både ja och nej. Mycket är bekant, men ändå olikt. Modiano vrider på prismat och ljuset faller på ett annat sätt men det är ändå samma glasbit.

De yttre boulevarderna är Modianos tredje roman efter Place de l´Etoile (1968), som finns på svenska, och Ronde de la nuit (1969). Tillsammans bildar de hans trilogi om ockupationsåren.

Akademins motivering var: Modiano tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2014 ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.

Med denna roman träffar motiveringen mitt i prick. En mycket dunkel värld med allt mer antisemitiska stämningar, befolkade av tveksamma individer som försöker ta sig fram i den förvirrade tid som är ockupationen.

”Baronen minns väl våra promenader. Från Paris centrum drevs vi som av en hemlighetsfull ström mot de yttre boulevarderna. Det är här staden vräker ut sitt slam. Soult, Masséna, Davout, Kellermann. Varför har man givit segrares namn åt dessa konturlösa kvarter. Det var där det låg, vårt fosterland. (Sid 138)

Romanen är en berättelse om en ung man som söker sanningen om sin far. De träffades för första gången när han var 17 år. Fadern inviger honom i sitt skumraskliv, somligt av det självbiografiskt. Efter en traumatisk händelse skiljs deras vägar.
Efter 10 år letar sonen upp sin pappa, med fantastiska namnet Chavla Deykeckecaire. Han bor i en by i utkanten av Fontainebleu, omgiven av en serie mycket tvivelaktiga herrar och damer. De är alla inbegripna i mer eller mindre skumma affärer. Fadern är en hunsad underhuggare som är med på en nåder, en jude. Vem är egentligen fadern, hur har han hamnat där. Sonen letar efter svar men får egentligen inte några.

Som vanligt så slås jag vid läsningen av det oerhört vackra språket, den undanglidande stämningen, perspektivskiftena, det skenbart enkla och filmiska berättandet och den deckarliknande intrigen. Ja det är svårt att hitta på ett nytt sätt att beskriva Modiano efter tre recensioner, det är en helt fascinerande och sorglig värld han målar upp i romanen. Det som för mig är skillnaden är att denna bok bränner till mer. Temat med det övergivna barnet, saknaden efter en fader som berättaren inte vet vem det egentligen är, känns på huden. Sorgen är naknare.
Per-Arne Tjäder skriver i sin bok Gare d’Austerlitz : en bok om Patrick Modiano att han hade inte sett sin fader på 6 år när den skrevs. De skulle aldrig mer ses. Jag kan tänka mig att romanen skrevs under en period av intensiv saknad.

Modiano fick det mycket prestigefyllda Grand Prix du roman de l’Académie française för boken.

De yttre boulevarderna är en mycket bra roman som jag rekommenderar både till er som har läst och inte läst honom.
Det är Norstedts som givit ut denna och De dunkla butikerna gata, fint översatta till svenska av Anne-Marie Edéus och läckert formgivna av Sara R. Acedo. Små pärlor i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrivit om:

/Reviderad 201031

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE DUNKLA BUTIKERNAS GATA

Publicerat den av

dunklaPatrick Modiano (1945-)
De dunkla butikernas gata
“Rue des boutiques obscures”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Översättare: Anne-Marie Edéus
252 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

”Jag är ingenting”. Det är första meningen i De dunkla butikernas gata.
I Modianos värld består vi av våra minnen, vår historia, de berättelser som vi konstruerar om våra liv. Om vi inte minns vilka vi är, finns vi då?

Huvudpersonen Guy Rolland förlorade sitt minne för 15 år sedan i en olycka. Han adopterades av en privatdetektiv Hutte, som han fick arbeta hos. När Hutte går i pension och flyttar till Nice så börjar Guy försöka ta reda på vem han är.

Han får en ledtråd som leder till en annan, han tror sig ibland var en person men sedan får han indicier på att han är han är en annan. Heter han Pedro Stern eller McEvoy? Vad heter kvinnan på bilden som han uppenbarligen kände, varför flydde de Paris, vad hände när de skulle över till Schweiz? En massa frågor men svaren glider undan, går i olika riktningar.
Guy famlar fram i en, som ofta hos Modiano, närmast filmiskt drömlik värld, befolkad av en mängd mer eller mindre märkliga figurer. Modiano har dessutom givit dem ofta helt underbara namn: Paul Sonasjitjse, Stioppa de Djargogjeff, Guy Orloff m.m. Det fick mig att tänka på gamla Tintin-album.

Utifrån den knapphändiga information som Guy får ihop så börjar han berätta en historia, men är det verkligen vad som hände, eller berättar han den för att skapa sin egen historia.

Detta är den tredje romanen av Modiano som jag läser på relativt kort tid. Detta är den mest intrikata av dem. Berättad i brottstycken, omkastad kronologi, ibland dyker andra berättarröster upp. Det är dock mycket som känns igen. Det finns en deckarliknande intrig. Modiano stack ju ut hakan på 70-talet när han sade att han var mer influerad av George Simenon än den litterärt mycket avancerade och svårlästa ”nya franska romanen” som firade triumfer på 70-talet med namn som Claude Simon, Nathalie Sarraute, Alain Robbe-Grillet m.fl.

De dunkla butikernas gata fick mig mer än en gång att associera till Paul Auster och hans New York-trilogi, med dess frågor om identitet och historien som kinesiska askar.
Som vanligt skriver han med en gudomligt lätt hand. Jag fick bromsa mig för att inte bara glida över sidorna och riskera att missa alla små underbara detaljer i språket och miljöbeskrivningarna. Han är ju besatt av de detaljer som vi kan haka upp minnena på, ffa gatuadresser. Några kapitel är på en knapp sida och består av uppräkningar av namn, adresser och telefonnummer, men även dem ger en han en poetisk lyster. De sjunger i språket när jag läser dem.

Romanen utspelar sig som så ofta hos Modiano under kriget med skumraskaffärerna, lurendrejeriet och sveket som fanns där.
Detta är en av Modianos mest kända romaner som belönades med Goncourtpriset, det kanske finaste litterära priset i Frankrike.

Jag kan bara säga att efter att ha läst dessa romaner så vill jag bara läsa mer av denna både försåtligt lättlästa och spännande författare!

/Reviderad 201031

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

Publicerat den av

Villa TristePatrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning:
Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Efter Nobelpriset ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962). En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år, Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna demi-monde av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd. Ändå dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncentrerat som 37 år senare, men med samma undflyende och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer upplever jag det ändå som nästan som en dröm.
Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest. Det är så vackert!  Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

/Reviderad 201010

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

Publicerat den av

korrigeringThomas Bernhard (1931-1989)
Korrigering
”Korrektur”
Utgiven 1975
På svenska 2014
Översättning: Jan Erik Bornlid
357 sidor
Bokförlaget Tranan

Om någon skulle fråga mig om några av mina favoritförfattare skulle jag bland andra nämna den ojämförlige Thomas Bernhard. Ändå har jag inte läst mycket av honom. Fyra, fem böcker av de uppemot tjugo som finns på svenska. Det kan låta paradoxalt, men att läsa Bernhard är att ge sig in i en värld fylld av sådan frenesi, starka känslor och sådana krav på en total uppriktighet, formulerat på en knivskarp prosa som forsar fram över sidorna. Det tar andan ur en. Bernhard har ingen dialog, inga stycken, texten går sida upp och sida ned. Bernhard är en manisk författare, men också en helt fantastisk prosaist. Har kommer ett exempel. Något extremt även för Bernhard, men mycket typiskt:

Jag tänkte att Höllers idag förmodligen förhöll sig på samma sätt gentemot mig som de förhållit sig gentemot Roithamer, i det ögonblick jag flyttade in i den höllerska vindskammaren hade jag inbegripits mekanismen för deras förhållande gentemot Roithamer, förmodligen blir alla som nu, efter Roithamer, bor i den höllerska vindskammaren och nu bor jag i den höllerska vindskammaren, att andra ändå kommer att bo i den höllerska vindskammaren efter mig, tänkte jag, även om Höller förnekar det, sådana människor, lämpade för den höllerska vindskammaren, som bor i den höllerska vindskammaren, efter Roithamer blir alltså alla inbegripna i den förhållningsmekanism som gällde när Roithamer bodde i den höllerska vindskammaren, och det föreföll mig också som om Höllers inte betraktade mig som något annat än den som kommit i Roithamers ställe. (Sid 112-113)

Den som pratar är romanens berättarjag som fått i uppdrag att gå igenom vännens efterlämnade papper, ”Om Altensam och allt som hör ihop med Altensam med särskilt beaktande av konen”. Roithamer, en berömd vetenskapsman, har i hemlighet ägnat sig i sex år åt att konstruera och bygga en kon som en gåva till hans älskade syster, en kon som till fullo skall spegla hennes personlighet.
Roithamer, som är verksam i Cambridge, har funnit att den enda plats där han kan tänka klart och få den kraft han behöver för att genomföra sitt oerhörda projekt är i ”den höllerska vindskammaren”. Höller är en barndomsvän till Roithamer och författaren. När systern får denna gåva insjuknar hon och dör. Roithamer tar därefter livet av sig.

Bernhard var kände en stor samhörighet med Ludwig Wittgenstein och Roithamer har en del drag gemensamt med honom. Uppvuxen i en rik, mycket dysfunktionell familj, med psykisk sjukdom och självmord och verksam i Cambridge. Wittgenstein byggde ett hus till sin syster på Kundmanngasse 19 i Wien som räknas som en av de viktigaste byggnaderna under 1900-talet i Österrike.
Dock enligt Bernhard är det inte om roman om Wittgenstein, utan en hans liv var en inspiration.

Kundmanngasse 19

Kundmanngasse 19

Boken består av två delar. Redan på första sidan berättar Bernhard hela handlingen i romanen som han sedan vrider o vänder på på sitt oefterhärmliga sätt.
I första delen ”I den höllerska vindskammaren” tecknas porträttet av Roithamer hans liv, hans familj, hans uppväxt. Vi får hela bakgrunden till hela historien.
Andra delen, ”Gallra och sortera” är Roithamers egna anteckningar när historien åter berättas men med hans egna ord, som han korrigerar och korrigerar och korrigerar och korrigerar så att att till slut så finns bara den sista korrigeringen kvar: självmordet. Det är en helvetesskildring inifrån det Österrike som Bernhard så hatade, den hårda preussiska moralen, förljugenheten, hyckleriet, tystnaden, barnuppfostran som straff.
Bernhard är ju känd som den störste häcklaren av det österrikiska samhället. Ein Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo, hatad av många österrikare.

Du som läser detta kanske tänker att varför skall jag läsa denna dysterkvist. Jag skulle inte rekommendera Korrigering till dig som inte läst Bernhard. Den är tjock och mastig, krävande och tematiskt avancerad även för en som tidigare läst och uppskattat honom. Då rekommenderar jag att du tar en av hans lite mindre böcker, tex den lilla pärlan Skoghuggning eller Orsaken, den första boken i hans självbiografiska svit. Risken är stor att du som jag sugs in i hans musikaliska prosa, hans skarpa blick och mitt allt detta, en befriande humor. Jag har skrattat många gången när jag läst hans böcker.

Bernhard hade nog fått nobelpriset om hans inte avlidit 58 år gammal. Då slutade Norstedts ge ut honom. Han var omöjlig att få tag på i antikvariaten och om han fanns så var han dyr! Jag undrade i många år varför ingen då ville ge ut honom. Vi får tacka Tranan som tagit upp stafettpinnen!
Och sist men inte minst. Det är bara att ta av sig hatten för Jan-Erik Bornlids fantastiska översättningar. Det är bara att hoppas på mer!

/reviderad 201010

Thomas Bernhard

Thomas Bernhard

VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN

Publicerat den av

Den-detroniserade-prinsen1Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och
Eva M Ålander
Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar

Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela.

I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978, gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)

Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.

Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal. Nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hembiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.

Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen. då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.

Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött. Fadern är en förtryckande patriark som finns i bakgrunden. Hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig, som en av sönerna går ut i, för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.

Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.

Den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!

/Reviderad 200820

DELIBES POSTER 2

MIGUEL DELIBES