EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst!? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar. Läs mer här.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna poeten och nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och nära stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.
I detta har den korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.
Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter.  Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

I säsongens sista avsnittet av Babel intervjuar en entusiastisk Jessica Gedin Herrera.
https://www.svtplay.se/video/13669296/babel/babel-sasong-25-avsnitt-11?start=auto&tab=senaste

Tack Nilsson förlag för boken.

https://www.adlibris.com/se/bok/kropparnas-sjalavandring-9789188155238

Annonser

ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

med-blod-i-skaggetDaniel Galera: (1979-)
Med blod i skägget
”Barba ensopada de sangue”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Örjan Sjögren
415 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vinnare av São Paulo Prize for Literature 2013

Efter att ha avslutat Laub så damp denna bok ned i lådan. När jag läste antologin Ljud av steg kontaktade jag dess översättare Örjan Sjögren och frågade efter lästips. Örjan rekommenderade denna bok som han nyss översatt.

Daniel Galera
Daniel Galera är också en relativt ung och ny röst på brasilianska litterära scenen. Han är född 1979, uppvuxen i Porto Alegre och är även verksam som förläggare. Han anses var en av den mest inflytelserika författarna i den unga brasilianska litteraturen. Med Blod i skägget fick Galera sitt genombrott. Även Galera, likt Laub, är med i ”The Best of Young Brazilian Novelists” som Granta publicerade 2012.

Romanen inleds med att huvudpersonen, vars namn vi aldrig får reda på, så låt oss kalla honom ”H”, träffar sin lätt nedgångne far. Fadern berättar att han kommer ta livet av sig och det är inget sonen kan göra för att hindra honom. Innan de skiljs för sista gången så pratar de om farfadern Gaudério som mördades i staden Garopaba under mystiska omständigheter, någon kropp fann man aldrig,  ”H” har aldrig träffat sin farfar men får en fotografi på honom. ”H” har en märklig sjukdom prosopagnosi. Han kan inte komma ihåg ansikten, Han minns människor på deras händer, gången, doften, rösten, ja de detaljer som fångar hans uppmärksamhet. Jag trodde först att detta var ett litterärt påhitt men icke, sjukdomen finns!

”H” är en solitär som vill, komma bort från staden, sin familj och sitt liv för att vara själv och nära havet. ”H ” har tidigare varit professionell triatlet och har ett nära och sinnligt förhållande till vatten och havet. Han får jobb som få jobb som simlärare. Han hittar en bostad nära vattnet där han slårs sig till ro.

Daniel_Galera

Daniel Galera

Utan att egentligen veta varför så börjar ”H” fråga efter sin farfar som han förövigt är mycket lik till utseendet. Han möter ett kompakt motstånd och  en rädsla. Succesivt börjar han förstå att farfadern var en illa omtyckt och mycket aggressiv person. Det som med hände honom vill hela staden glömma. Många har pratar med säger att i Garopabo kan man få den bästa livskvaliteten, men under ytan finns det mycket mörker och våld.

Garopaba

Garopaba

”H”:s letande efter farfadern är den tråd på vilken Galera spinner sin berättelse, men där finns så mycket mer. Det är inte en thriller även om det finns ett spänningsmoment. När ”H” flyttar till staden så är det slutet på badsäsongen, Garopaba är en känd turistort, men som många andra orter kämpar den med att få verksamheten att gå runt året om. Det småskaliga fisket håller på att ersättas av ett industriellt utfiskande av vattnen. Staden håller på att somna in. VI får följa ”H” hur lär känna staden, möter olika invånare, blir förälskad, gör slut eller bli dumpad, vi följer hans arbete som tränare, alla hans simturer och träningsrundor. Det flödar sida upp och sida ned och jag började undra vart alla utvikningar och möten skulle leda till. Jag tänkte att boken kanske skulle mått bra att av koncentreras lite. Men efter ett tag så inser jag hur skickligt han har tecknat en hel stad, ett sätt att leva, en kultur bortanför samba, glitter och bortom det exotiska, det är ett litet våldsamt, vidskepligt och spännande land han visar upp.

Galeras språk är oerhört visuellt, fullt av detaljer och skärpa. Engelsmännen brukar säga att en roman har ”a sense of place” något som jag inte vet att översätta. Sällan har jag läst en bok där platsen är så närvarande. Hans förmåga att gestalta naturen ffa livet i havet är häpnadsväckande. Galera måste var en mycket erfaren simmare själv. Hans förhållande till vattnet och havet är rent sensuellt.

Romanen utvecklar sig till att få närmast mytiska drag, en historia om en hjälte som trots sitt handikapp oförtröttligt fortsätter med sin kamp att förstå sin bakgrund, vem han är och till slut lär sig att han måste hantera den hand som ödet givit honom.

Slutet i romanen är kraftfullt och när jag lade med boken var jag lätt bedövad av att ha läst en så välskriven, rik och mångskiftande roman, full av intryck och bilder. Det finns inga likheter mellan Laub och Galera mer än att båda kommer från södra Brasilien och båda är mycket intressanta författare som vi skall hålla ögonen på

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

Att fallaMichel Laub (1973-)
Att falla
”Diaorio de queda”
Utgiven 2011
På svenska 2014
176 Sidor
Översättning: Fredrik Ekelund
Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Idag ges denna mycket intressanta roman ut på svenska. Jag hoppas den får många läsare.
Laub kommer att besöka Bokmässan I Göteborg. Jag ser fram emot att höra honom prata om boken.
Här kan du läsa min recension:
http://www.kulturdelen.com/2014/08/29/20396/

Michel Laub

Michel Laub

 

 

 

 

 

 

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN BRASILIANSKA LITTERÄRA HIMLEN. VINNARE AV JOSE SARAMAGO-PRISET – ADRIANA LISBOA: COLOMBINES KYSS – ROMAN

Columbines kyssAdriana Lisboa (1970-)
Colombines kyss
”Um beijo de Colombina”
Utgiven 2004.
På svenska 2005
Översättning: Örjan Sjögren
180 sidor
BocaPocky förlag

Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan 12 på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat.  (Sid. 32)

Så poetiskt och sinnligt skriver Adriana Lisboa i romanen Colombines kyss. Stycket fångar det som jag finner så njutbart i hennes skrivande. Närvaron, innerligheten, sammanförandet av disparata bilder som ger en mångfacetterad helhet. Lisboa lyfter det vardagliga och ger det en lyster. Lisboa är praktiserande zen-buddist. I hennes blick finns en närvaro och ett icke-dömande som också finns inom zen.

Den svenska språkdräkten signerad Örjan Sjögren är en fröjd att läsa.

Handlingen är mycket enkel att beskriva. En man möter på en fest Teresa. I fyllan och villan uppstår tyckte och de blir ett par. Teresa är författare och har just fått lite av ett genombrott, ett pris och ökad massmedial bevakning. Han flyttar in till henne.
När 8 månader gått går Teresa, som älskar att simma, ut i havet och kommer inte tillbaka.
Teresa har före sin död börjat skriva en bok baserad på poeten Manuel Bandeira (som tyvärr inte finns översatt på svenska vad jag har kunnat hitta). Pojkvännen, som inte är författare, sätter sig i som en del av sorgearbetet att skriva vidare på boken. Kanske han kan genom skrivande och Bandeiras poesi förstå deras kärlek och det som hänt bättre då? Boken avslutas med en oväntad tvist som du själv får upptäcka om du läser denna pärla till roman.

Colombines kyss är en lång meditation över liv, kärlek, skrivande och litteratur. Det är en bok som inte är svårläst men som mår bra av långsam läsning. Jag har haft en intensiv period senaste veckorna och läste boken när jag fick stunder över. När jag sedan bläddrade igenom boken inför att skriva om den inser jag att jag bara skummat på ytan. Jag läste boken en gång till. Det tålde den . Texten växte, bekräftade vilken skicklig  författare Lisboa är och jag såg mer hur sinnrikt boken var uppbyggd.

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa
Adriana Lisboa är född 1970 och har ett par böcker bakom sig. Hon är även utbildad musiker och arbetat som jazzsångerska i Frankrike! Hennes litterära stjärna är i klart stigande.  2003 fick hon Jose Saramago-priset som varje år delas ut till den mest framsående förtattaren på det portugisiska språket.
Att jag kom att läsa Lisboa beror på att hon dels finns med i intressanta antologin Ljud av steg som Örjan Sjögren ställt samman. Men det var framförallt rekommendationen från en av mina läsare, Ulla S, som bott länge i Brasilien som starkt rekommenderade henne. Tack Ulla!

Lisboa bor numer i USA i en liten småstad utanför Denver, Colorado. Långt ifrån Copabanas värme och myller.Här kan du läsa mer om henne.
http://www.adrianalisboa.com.br/en/biografia/index.html
Längst ner på sidan finns en intressant film på 30 minuter där hon porträtteras boende i sitt nya hemland.

Avslutningsvis. Boken är utgiven av Boca förlag i samarbete md Pocky förlag. Det var samma fölrlag som gav ut en annan mycket bra bok jag läst, den mexikanske författaren David Toscana och hans roman Klagosång över Miguel Pruneda. Är alla deras böcker av samma klass som dessa två i sig mycket olika romaner, så kan man lugnt botanisera vidare i deras utgivning.

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN – ROMAN

blygsammeMario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts förlag
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Vargas Llosa har troligen märkt att de kan vara mycket olika. Han kan skriva stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosa på bloggen var i samband med att han fått nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.
(Läs hela inlägget här:
https://entravebocker.com/2010/11/13/mario-vargas-llosa-berattaren/)

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten, om jag minns rätt, inte fått ett inte alltför positivit mottagande. Recensenterna har tyckt att de stora historiska romanerna Paradiset finns runt hörnet och Keltens dröm, inte varit helt lyckade, historiskt intressanta men litterärt lite tråkiga. Och Den stygga flickans rackartyg ännu en av de mindre intressanta erotiska romanerna som de tidigare Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker.

Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den. Jo åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. En man som kommer från mycket enkla förhållanden men som nu byggt upp en fin firma so ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för m att hot av maffian och när han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Losa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämnvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna. Jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Förlaget skriver så här på sin hemsida:
I Mario Vargas Llosas roman Samtal i Katedralen sitter två män och dricker öl en eftermiddag på en bar i centrala Lima samtidigt som de försöker be­svara frågan: När gick det egentligen åt helvete för Peru? I Nobelpristagarens nya roman försöker författaren i stället besvara frågan: När började det gå bra för Peru?

Jag undrar om jag läst samma bok som dem. För mig är inte detta en samhällsskildring, även om vi ser exempel på korruption och sociala skillnader, utan snarare en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Jag tänkte hela tiden på att jag läste en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna var mer typer än hela människor vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltades inifrån, typer som spelade olika roller i detta skådespel. Det blir absolut inte sämre än det, bara på ett annat sätt, långt från psykologiserandet.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en machismo som inte passar vår kynnen här. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.
Förutom detta så har denna bok alltså givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Nu är jag inspirerad att läsa mer Vargas Llosa, både de litterärt mer experimentella romanerna som Staden och hundarna, Det gröna huset men även ”bagatellen” Den stygga flickans rackartyg. Det är inget dåligt betyg åt denna underhållande roman.

Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Vargas Llosa skall vara en fin essäist också. De finns ju att få tag på engelska, men det vore roligt om Norstedts gav ut en samling på svenska.

Ett litet ps. Ett av Don Rigobertos favoritstycken är Brahms 2:a pianokonsert. Han vet inte om inspelningen med Bronfman/Rattle eller Pollini/Abbado är bäst.
Det fick mig att ta fram den legendariska inspelningen med Emil Gilels och Karl Böhm. Jag har knappt lyssnat på den 2:a då den hamnat i skuggan av 1:an, ett av mina favoritverk. Men vilken musik och vilket spel. En skatt har stått gömd i min skivsamling. Så tycker du om klassisk musik försök då höra denna mycket fina CD.Brahms
För övrigt kan jag inte finna Bronfman/Rattle finns. Han hittar väl helt enkelt på!

Tack Norstedts för recensionsexemplaret.

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST – ROMAN

budapestChico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

När min bloggkollega Anna drog igång läsecirkeln om antologin Brasilien berättar – Ljud av steg så tog jag fram boken och började läsa parallellt. En massa annat har dock kommit emellan. Först nu så fick jag möjligheten avsluta den!

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilen är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och trots att det är en typ av musik jag aldrig lyssnar på, föll jag som en fura. Under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska. Att det är en mycket begåvad musiker är det inte tu tal om.

Vid sidan av sin musikaliska gärning så har skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken. Så jag rekommenderar denna bok varmt.

Buarque

Chico Buarque Foto Leo Aversa

Det finns ett långt samtal mellan Paul Auster och Buarque på Youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=qyLeIf9bJTo
Auster talar mycket lovordande om denna bok. Jag hade inte tänkte på Auster när jag lästen den för språkligt ligger de långt ifrån varandra som inte i sitt meta-litterära experimenterande.

Sedan kan du gå ut på Spotify och lyssna på sådan fina skivor som Chico från 2011, Carioca från 2006 eller Meus Caros Amigos från 1976.

Här kan du se Chico sjunga en underbar låt tillsammans med Roberta Sa, en yngre MPB-stjärna. http://www.youtube.com/watch?v=zpxxD8zEPhU
Och här kan ni höra pianosnillet Brad Mehldau och hans trio tolka en Buarquelåt
http://www.youtube.com/watch?v=IaqAwm-vWiI
Lyssna och njut.

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

Ljud av stegBrasilien berättar : Ljud av steg – Trettiosju noveller och mikronoveller
Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector, Caio Fernando Abreu, Márcia Denser, Moacyr Scliar, Silviano Santiago, Rubens Figueiredo, Fernando Bonassi, Marçal Aquino, Tércia Montenegro, Cíntia Moscovich, Amilcar Bettega Barbosa, Adriana Lisboa, André Sant’Anna, Veronica Stigger, Olivia Stigger, Tatiana Salem Levy, Luiz Ruffato, João Anzanello Carrascoza
Översättare: Örjan Sjögren
280 sidor
Bokförlaget Tranan 2011

Brasilien är ett land som trots dess storlek och ekonomiska betydelse är ganska okänt för många av oss. Men i år är det både fotbolls-VM och bokmässan i Göteborg har Brasilien som tema. Det kommer bli mycket Brasilien

Visste ni att det är världens 5:e största land med en stark ekonomi. Det finns en rik litterär tradition som är okänd för oss.  Jag kan inte påstå att jag blev inspirerad när jag hörde att Brasilien skulle stå i fokus på bokmässan. Nu är jag det.

Det får jag tacka min flitiga bloggkollega Anna http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/ för. Hon drog igång en läsecirkel på Facebook utifrån bokförlaget Tranans antologi Ljud av steg.

Örjan Sjögren, en av våra främsta översättare från portugisiska, har satt ihop och översatt denna inspirerande antologi. Av de författare som finns representerade hade jag tidigare bara hört talas om två, Lispector, som tokhyllats av svenska kritiker de senaste åren och Fonseca, vars roman Den Stora Konsten jag blev rekommenderad av en annan kännare av brasiliansk litteratur.

Sjögren pekar i sitt initierade förord på novellens mångfald.
Efter att ha läst novellerna så finns det inget jag kan säga kännetecknar ”den brasilianska novellkonsten”. Däremot har jag läst ett antal mycket fina texter. Allt har inte fallit mig i smaken, med i alla novellerna har någon av deltagarna i vår Facebook grupp funnit något de tycker om i. Kvaliteten är dock genomgående hög.

Det finns alltifrån korta mikronoveller, täta och skruvade som Bonassis eller mer som prosadikter som av Adriana Lisboa. Här finns fyndiga berättelser med en riktig knorr, Moacyr Scilar,  mer litterärt spännande och krävande texter av Luiz Ruffato och Silviano Santiago, skildringar av ett hårt och fattigt Brasilien av Marçal Aquino, bisarrt roliga texter som Olivia Tandpetare av Veronica Stigger som fick mig att skratta så tårarna rann.

Brasilien är ett mångkulturellt land med i vissa delar ett betydande judiskt inslag vilket speglas i Cíntia Moscovich suveräna Taket och spelmannen. Och att läsa Moacyr Scilar fick mig att tänka på Woody Allens humor.

Jag kan fortsätta räkna upp noveller. Jag vet i alla fall att det finns ett par författare som jag skulle vilja läsa mer av. Förutom de jag nämnt så är jag nyfiken på Lygia Fagundes Telles, grand old lady i den brasilianska romankonsten, Rubens Figueiredo och Clarice Lispector. Ja jag kan fortsätta

Jag mailade Örjan Sjögren och frågade om det var översättningar på gång av några av författarna i antologin. Tyvärr inte. Vem vet bokmässan kanske ändrar det.  Som tur är så finns några av dem på svenska som du kan hitta på nätet, bibliotek och antikvariat.

Granta hade 2012 ett  nummer The Best of Young Brazilian Novelists.  Det visar på bredden i den brasilianska litteraturen att det inte är någon överlappning.
Jag har bara läst den första texten i den. Den var skriven av Michel Laub. Den tyckte jag mycket om. Bonniers ger ut hans roman ”Att falla” i sommar. De hoppas att han kommer till Bokmässan. Den kommer jag läsa.

Det är första gången jag läser en antologi med en mängd olika författare. Både inspirerande och lite frustrerande då det kan vara svårt att få läsa mer av de som jag uppskattar. Dock blir klyschan om att läsa är som att resa sann. Jag har upptäckt en ny kontinent och vill läsa mer.

Här är en intervju med Örjan:
http://oversattarsektionen.se/2014/02/manadens-oversattare-orjan-sjogren

Här skriver Anna själv om cirkeln.

Tack Anna för inbjudan!

  • Att läsa vidare:
    Lygia Fagundes Telles: Nattens timmar,  Natur o Kultur, 1991, övers Margareta Ahlberg
    Rubem Fonseca: Den stora konsten, Tranan, 2000, övers Örjan Sjögren
    Adriana Lisboa: Colomines kyss, Boca Förlag, 2005, övers Örjan Sjögren
    Clarice Lispector. Flera romarer finns översatta av Örjan Sjögren
    Moacyr Scilar: Kentauren i Trädgården, Tiden, 1988, övers Jens Nordenhök

EN BISARR BERÄTTELSE FRÅN MEXICO – DAVID TOSCANA: KLAGOSÅNG ÖVER MIGUEL PRUNEDA – ROMAN

”Som liten brukade Miguel Pruneda roa sig med att gå till kyrkogården.”
Så inleds en av de märkligaste böcker jag läst på länge. David Toscana är en mexikansk författare född 1961 som börjar få allt större internationell uppmärksamhet.  På svenska finns två av hans romaner översatta.

Detta är en roman om en livskris och om döden. Stilistiskt elegant och sparsmakad i början allt mer grotesk och fantastisk allt eftersom.

Miguel Pruneda skall firas på jobbet då han arbetat som lägre tjänsteman på samma kontor i 30 år. Detta fyller honom med fasa och han drar sig undan världen och iscensätter sin egen död. Men det sker först en bit in i boken. Innan dess har han och hans fru Estela hjälp deras granne Horacio att uppfylla en död mans sista önskan. Deras gemensamme granne José Videgaray, en förmodad hjälte i kriget mot amerikanerna, vill inte bli begravd. Detta löser de genom att lägga honom iklädd tjurfäktaruniform i hans badkar och hälla över formalin. Där ligger han romanen igenom och de fyller på formalin efter behov.
Allt eftersom romanen glider fram så blir Miguels fantasier mer och mer skruvade. Är det så att de som ligger i gravarna på den kyrkogård som han besökte som liten, är det verkligen de som det sägs vara. Han hittar ben som han i sin fantasi gör om till benen av en tonårsflicka som blev våldtagen och som han namnger och vill ge ett värdigt slut.  Andra personers död vävs in. Den förståndshandikappade flickan som var på bageriet i hans barndom och som blir dödad i av en bil i en vägkorsning. Och varför störtade det planet med den berömda tennisstjärnan och den berömda politikern rätt in i ett berg 1969. Var det en konspiration? På vilket sätt var staten inblandad? Stort och smått blandas.

Och mitt i allt detta så finns Miguel i en mittlivskris där hans på sitt eget märkliga sätt försöker förstå världen. Han drar in vänner grannar och kolleger i sina fantasier och de får gestalta hans inre historier. Vad är fakta, vad är fiktion?  Vi kastas in i bisarr värld där man efter ett tag inte vet vart man skall ställa ned foten.

Toscana skriver en avklarnad prosa som verkar var mycket fint översatt. Det fantastiska ligger inte i språket utan i skeendet.
Jag kan dock säga att jag inte blev helt klok på boken. Det lämnar kvar en förvirrad känsla, en tvetydighet. Vad är det egentligen jag läst?  Trots det så blir jag sugen på att läsa hans andra till svenska översatta bok ”Den sista läsaren”. Toscana är en mycket begåvad och spännande författare det är klart. Väl värd att läsas!
Tack till bokcirkeln som fick mig att läsa en bok som jag annars missat.

David Toscana:
Klagosång över Miguel Pruneda

”Duelo por Miguel Pruneda”
Utgiven 2002
Övers: Hanna Axén
275 sidor

David Toscana 1961-


NOBELPRISET 2010 – INTE EN AV MARIOS BÄTTRE – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN – ROMAN

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren

”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson

Utgiven: 1987
240 sidor

När Vargas Llosa fick Nobelpriset så blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många att han skulle bli förbigången. Det var roligt för det är en författare som jag läst. Dessutom har jag ett par olästa böcker av honom i hyllan så jag behövde inte jaga efter en bok samma dag som priset utannonseras vilket jag ofta gör.
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för 10 år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande, välskriven roman om diktatorn Trujillo, en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som rankas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte, mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som var en av de tunnare jag hade i hyllan vilket passade mig just nu. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.  Saul en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av. Saul som studerade antropologi kommer  under sina studieresor i kontakt med  ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt så dras han längre och längre in i deras värld ända tills att helt försvunnit in i deras nästan förhistoriska värld. Han blir en berättare som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.
Boken är upplagd så att varannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och hans sökande både efter sin försvunne vän och efter  kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar. Jag vet inte hur mycket av detta som speglar deras faktiska myter och trossystem och hur mycket Vargas Llosa fabulerat.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå stundtals.
Jag var tvungen att läsa om vissa kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett malande av mytologiskt innehåll. Det blev tröttande.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld. Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas.

Tyvärr kan jag inte säga att jag uppskattade denna roman. Den håller inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen. Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

EN LATINAMERIKASK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV – ROMAN

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
Originaltitel ”El siglo des luces”. 
Översättning av Jan Sjögren
Orginalutgåvan kom ut 1962
Bonniers 1965
310 sidor

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När han dog i cancer 1980 så var en av dem som hsetts som ständig nobelpristagarkandidat de senaste åren. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker! Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur

Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar förfarande hans bok Den förlorade porten  (Los Pasos perdidos) som en av mina stora böcker. Om jag förstår det rätt så anses den som hans mästerverk.
Carpentier får mig att vilja kunna spanska då mycket han skrev inte finns på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men det är väl tufft.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Han är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas ”el Boom” med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade så här långt bort. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.

Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far den rike affärsmannen begravts och under en period av hämningslöst festande och lekande, så klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.
Vi får följa hur Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupellöse figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka. Vi får se hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi följer Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpenter tar läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära.
Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Carpentier är en strålande författare . Det är synd att han inte fick priset!

PS. I Svenska Dagbladet 130609 skrev Mats Gellerfelt att Artur Lundqvist sagt att skulle fått priset om han inte gått bort. Synd, annars hade han varit uppskattad i Sverige än vad han är idag DS