Kategoriarkiv: SYDAMERIKA

EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Publicerat den av

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och intensiv stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.

I denna korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.

Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter. Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

/reviderad 210314

 

ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

Publicerat den av

med-blod-i-skaggetDaniel Galera: (1979-)
Med blod i skägget
”Barba ensopada de sangue”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Örjan Sjögren
415 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vinnare av São Paulo Prize for Literature 2013

Daniel Galera är också en relativt ung och ny röst på brasilianska litterära scenen. Han är född 1979, uppvuxen i Porto Alegre och är även verksam som förläggare. Han anses var en av den mest inflytelserika författarna i den unga brasilianska litteraturen. Med Blod i skägget fick Galera sitt genombrott.

Romanen inleds med att huvudpersonen, vars namn vi aldrig får reda på, så låt oss kalla honom ”H”, träffar sin lätt nedgångne far. Fadern berättar att han kommer ta livet av sig och det är inget sonen kan göra för att hindra honom. Innan de skiljs för sista gången så pratar de om farfadern Gaudério som mördades i staden Garopaba under mystiska omständigheter, någon kropp fann man aldrig,  ”H” har aldrig träffat sin farfar men får en fotografi på honom. ”H” har en märklig sjukdom prosopagnosi. Han kan inte komma ihåg ansikten, Han minns människor på deras händer, gången, doften, rösten, ja de detaljer som fångar hans uppmärksamhet. Jag trodde först att detta var ett litterärt påhitt men icke, sjukdomen finns!

”H” är en solitär som vill, komma bort från staden, sin familj och sitt liv för att vara själv och nära havet. ”H ” har tidigare varit professionell triatlet och har ett nära och sinnligt förhållande till vatten och havet. Han får jobb som simlärare och hittar en bostad nära vattnet där han slår sig till ro.

Daniel_Galera

Daniel Galera

Utan att egentligen veta varför så börjar ”H” fråga efter sin farfar som han förövrigt är mycket lik till utseendet. Han möter ett kompakt motstånd och  en rädsla. Successivt börjar han förstå att farfadern var en illa omtyckt och mycket aggressiv person. Det som med hände honom vill hela staden glömma. Många har pratar med säger att i Garopabo kan man få den bästa livskvaliteten, men under ytan finns det mycket mörker och våld.

Garopaba

Garopaba

”H”:s letande efter farfadern är den tråd på vilken Galera spinner sin berättelse, men där finns så mycket mer. Det är inte en thriller även om det finns ett spänningsmoment.
När ”H” flyttar till staden så är det slutet på badsäsongen, Garopaba är en känd turistort, men som många andra orter kämpar den med att få verksamheten att gå runt året om. Det småskaliga fisket håller på att ersättas av ett industriellt utfiskande av vattnen. Staden håller på att somna in.
”H” lär känna staden, blir förälskad, gör slut eller bli dumpad  Vi följer hans arbete som tränare, alla hans simturer och träningsrundor. Det flödar sida upp och sida ned och jag började undra vart alla utvikningar och möten skulle leda till. Jag tänkte att boken kanske skulle mått bra att av koncentreras lite. Men efter ett tag så inser jag hur skickligt han har tecknat en hel stad, ett sätt att leva, en kultur bortanför samba, glitter och bortom det exotiska, det är ett litet våldsamt, vidskepligt och spännande land han visar upp.

Galeras språk är oerhört visuellt, fullt av detaljer och skärpa. Engelsmännen brukar säga att en roman har ”a sense of place” något som jag inte vet att översätta. Sällan har jag läst en bok där platsen är så närvarande. Hans förmåga att gestalta naturen och livet i havet är häpnadsväckande. Galera måste var en mycket erfaren simmare själv. Hans förhållande till vattnet och havet är rent sensuellt.

Romanen utvecklar sig till att få närmast mytiska drag, en historia om en hjälte som trots sitt handikapp oförtröttligt fortsätter med sin kamp att förstå sin bakgrund, vem han är och till slut lär sig att han måste hantera den hand som ödet givit honom.

Slutet i romanen är kraftfullt och när jag lade med boken var jag lätt bedövad av att ha läst en så välskriven, rik och mångskiftande roman, full av intryck och bilder.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 2010

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

Publicerat den av

Att fallaMichel Laub (1973-)
Att falla
”Diaorio de queda”
Utgiven 2011
På svenska 2014
176 Sidor
Översättning: Fredrik Ekelund
Bonniers
Recensionsexemplar

Det är väl ingen som kunnat undvika att Brasilien är i fokus i år. Först fotbolls-VM som trots alla domedagsprofetior blev en stor fest. Förutom för det brasilianska laget, förstås, som Tyskland fick att framstå som ett pojklag. Sedan i slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då är Brasilien i fokus. En av de författare som kommer hit är den uppmärksammade Michel Laub. Han är journalist och har givit ut 5 romaner. Att falla, från 2011, är den senaste. Den har fått några litterära pris i hemlandet och är översatt till flera språk.

När tidskriften Granta hösten 2012 publicerade sitt nummer om med  The Best of Young Brazilian Novelists, så var Laub en av de 20 utvalda. Hans lilla text gav mig mersmak så det var med förväntan  som jag öppnade boken utan att veta något om den. Jag blev förvånad. Inte hade jag trott att en modern brasiliansk roman skulle handla om Auschwitz och judisk identitet. Brasilien är ett land präglat av invandring och etnisk mångfald. Det finns bland annat en stor judisk kommunitet i landet. Ur den är Laub sprungen.

Berättaren, vars namn vi inte får reda på, är 13 år gammal. När en judisk pojke fyller 13 år så uppnår han religiös myndighetsålder. Alla på hans skola firar detta, sin bar mitzvah. Under festen så ingår det att födelsedagsbarnet kastas upp i luften 13 gånger.
Berättaren har en klasskamrat, João, som inte är jude, den enda. Han kommer till skillnad från sina klasskamrater från enkla förhållanden. João, som mobbas hårt, bjuder trots detta in alla till en födelsedagsfest. Även om det inte är en bar mitzvah så skall han kastas upp i luften av några av sina klasskamrater, berättaren inkluderad. Vad han inte vet är att 13:e gången så kommer de vika undan. João faller på det hårda stengolvet och skadas svårt.

Detta blir det personliga trauma som präglar berättarens liv. Nu, 30 år senare, skriver han en dagbok för att förstå. Men det är inte det enda i traumat i hans familj. Hans farfar är en överlevare från Auschwitz och den enda i sin släkt som klarade sig. Farfadern emigrerar till Brasilien och skapar sig ett liv. Efter pensioneringen låser han in sig i ett rum för att skriva om livet. Inte hur det har varit han skriver bara om hur det borde vara. Allt han skriver om är det perfekta med betoning på renhet och hygien. Om det han upplevt, vad han kände när hans släkt utplånades, om detta finns inte ett ord. Han skriver flera volymer text, men inget om det viktigaste.

Sonen, berättarens far, hanterar detta på ett helt annat sätt. Han tjatar hela tiden på sin son om judarnas situation, om Auschwitz, om att en jude aldrig kan vara säker, det finns alltid någon som är beredd att sticka kniven i ryggen på en. För berättaren är detta bara tröttsamt tjat och konfrontationen dem emellan blir kraftfull.

Romanen är en självrannsakan. Hur blev berättaren den han blev. Hur påverkade farfaderns tystnad fadern, hur påverkades fadern av berättarens revolt och hur har han själv formats när han sett vilken ond handling har är kapabel till. Egentligen är det inte en text berättaren vill skriva. För vad kan man skriva om Auschwitz som inte redan skrivits, som inte redan är dokumenterat. Efter Primo Levis Är detta en människa?, vad finns att tillägga? Men det som hänt finns kvar, även två generationer senare.

”Skulle det göra någon skillnad ifall de detaljer jag berättar är sanna mer än ett halvt århundrade efter Auschwitz, när ingen längre orkar höra talas om det, när det till och med för mig framstår som överspelat att skriva om det, eller är de sakerna bara viktiga i förhållande till hur de påverkade livet hos alla i min omgivning.”

Laub har skrivit romanen i små korta stycken, här finns ingen dialog. Kapitlen heter till exempel ”Några saker jag vet om min farfar”, eller ”Några saker jag vet om mig själv”. Han har inte helheten, han har minnen, fragment, ibland kanske förvridna av tiden. Berättaren prövar sig fram, försöker hitta förklaringar. Många händelser och tankar återkommer flera gånger, han snurrar och vrider på prismat. Prosan flödar fram över sidorna.

Det är en tunn liten roman, tät och med emotionell sprängkraft. En gripande skildring av tre generationer män i skuggan av det mest våldsamma århundradet i världshistorien. En berättelse om hur det privata och politiska skär in i varandra, om kärlek och vänskap, om hur våra minnen både bryter ner och skapar vår värld och om hur man skall förhålla sig till det oerhörda, den abnormitet som heter Auschwitz.

Romanen är översatt av författaren och Braslien-kännaren Fredrik Ekelund som överfört den till en spänstig svenska. Vi har fått ytterligare ett intressant författarskap presenterat för oss. Låt oss hoppas på en fortsättning.

/Reviderad 201013

 

 

 

 

 

 

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN BRASILIANSKA LITTERÄRA HIMLEN. VINNARE AV JOSE SARAMAGO-PRISET – ADRIANA LISBOA: COLOMBINES KYSS

Publicerat den av

Columbines kyssAdriana Lisboa (1970-)
Colombines kyss
”Um beijo de Colombina”
Utgiven 2004.
På svenska 2005
Översättning: Örjan Sjögren
180 sidor
Pocky förlag

Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan 12 på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat.  (Sid. 32)

Så poetiskt och sinnligt skriver Adriana Lisboa i romanen Colombines kyss. Stycket fångar det som jag finner så njutbart i hennes skrivande. Närvaron, innerligheten, sammanförandet av disparata bilder som ger en mångfacetterad helhet. Lisboa lyfter det vardagliga och ger det en lyster. Lisboa är praktiserande zen-buddist. I hennes blick finns en närvaro och ett icke-dömande som också finns inom zen.

Handlingen är mycket enkel att beskriva. En man möter på en fest Teresa. I fyllan och villan uppstår tyckte och de blir ett par. Teresa är författare och har just fått lite av ett genombrott, ett pris och ökad massmedial bevakning. Han flyttar in till henne.
När 8 månader gått går Teresa, som älskar att simma, ut i havet och kommer inte tillbaka.
Teresa har före sin död börjat skriva en bok baserad på poeten Manuel Bandeira (som tyvärr inte finns översatt på svenska vad jag har kunnat hitta). Pojkvännen, som inte är författare, sätter sig i som en del av sorgearbetet att skriva vidare på boken. Kanske han kan genom skrivande och Bandeiras poesi förstå deras kärlek och det som hänt bättre då? Boken avslutas med en oväntad tvist som du själv får upptäcka om du läser denna pärla till roman.

Colombines kyss är en lång meditation över liv, kärlek, skrivande och litteratur. Det är en bok som inte är svårläst men som mår bra av långsam läsning. Jag läste boken två gånger och det tålde den. Texten växte och bekräftade vilken skicklig författare Lisboa är och jag såg mer hur sinnrikt boken var uppbyggd.

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa
Adriana Lisboa är född 1970 och har ett par böcker bakom sig. Hon är även utbildad musiker och arbetat som jazzsångerska i Frankrike.  2003 fick hon Jose Saramago-priset som varje år delas ut till den mest framsående förtattaren på det portugisiska språket.
Att jag kom att läsa Lisboa beror på att hon dels finns med i intressanta antologin Ljud av steg som Örjan Sjögren ställt samman. Men det var framförallt rekommendationen från en av mina läsare, Ulla S, som bott länge i Brasilien som starkt rekommenderade henne. Tack Ulla!

Lisboa bor numer i USA i en liten småstad utanför Denver, Colorado. Långt ifrån Copabanas värme och myller.

Den svenska språkdräkten signerad Örjan Sjögren är en fröjd att läsa.

/Reviderad 201002

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN

Publicerat den av

blygsammeMario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Mario Vargas Llosa har märkt att han har en stor bredd i sitt författarskap. Vargas Llosa skriver stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosavar i samband med att han fick nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten inte fått ett inte alltför positivt mottagande. Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den? Jo, åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. Yangquan kommer från mycket enkla förhållanden men har nu byggt upp en firma som ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för ett hot av maffian, När han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Llosa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna och jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

 

Den blygsamme hjälten är en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Det är som att en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna är mer typer än hela människor, vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltas inifrån. Typer som spelade olika roller i detta skådespel.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en ”machismo” som inte passar våra kynnen. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.

Den blygsamme hjälten har dock givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Tack Nostedts för recensionsexemplaret.

/Reviderad 210529

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST

Publicerat den av

budapestChico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att Bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilien är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska.

Vid sidan av sin musikaliska gärning har Buarque skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken.
En litterär resa till Budapest rekommenderas varmt.

Reviderad 200929

 

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

Publicerat den av

Ljud av stegBrasilien berättar : Ljud av steg – Trettiosju noveller och mikronoveller
Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector, Caio Fernando Abreu, Márcia Denser, Moacyr Scliar, Silviano Santiago, Rubens Figueiredo, Fernando Bonassi, Marçal Aquino, Tércia Montenegro, Cíntia Moscovich, Amilcar Bettega Barbosa, Adriana Lisboa, André Sant’Anna, Veronica Stigger, Olivia Stigger, Tatiana Salem Levy, Luiz Ruffato, João Anzanello Carrascoza
Översättare: Örjan Sjögren
280 sidor
Bokförlaget Tranan 2011

Brasilien är ett land som trots dess storlek och ekonomiska betydelse är ganska okänt för många av oss. Men i år är det både fotbolls-VM och bokmässan i Göteborg har Brasilien som tema. Det kommer bli mycket Brasilien
Visste ni att det är världens 5:e största land med en stark ekonomi. Det finns en rik litterär tradition som är okänd för oss.  Jag kan inte påstå att jag blev inspirerad när jag hörde att Brasilien skulle stå i fokus på bokmässan. Nu är jag det.

Det får jag tacka min flitiga bloggkollega Anna http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/ för. Hon drog igång en läsecirkel på Facebook utifrån bokförlaget Tranans antologi Ljud av steg.

Örjan Sjögren, en av våra främsta översättare från portugisiska, har satt ihop och översatt denna inspirerande antologi. Av de författare som finns representerade hade jag tidigare bara hört talas om två, Lispector, som tokhyllats av svenska kritiker de senaste åren och Fonseca, vars roman Den Stora Konsten jag blev rekommenderad av en annan kännare av brasiliansk litteratur.

Sjögren pekar i sitt initierade förord på novellens mångfald.
Efter att ha läst novellerna så finns det inget jag kan säga kännetecknar ”den brasilianska novellkonsten”. Däremot har jag läst ett antal mycket fina texter. Allt har inte fallit mig i smaken, med i alla novellerna har någon av deltagarna i vår Facebook grupp funnit något de tycker om i. Kvaliteten är dock genomgående hög.

Det finns alltifrån korta mikronoveller, täta och skruvade som Bonassis eller mer som prosadikter som av Adriana Lisboa. Här finns fyndiga berättelser med en riktig knorr, Moacyr Scilar, mer litterärt spännande och krävande texter av Luiz Ruffato och Silviano Santiago, skildringar av ett hårt och fattigt Brasilien av Marçal Aquino, bisarrt roliga texter som Olivia Tandpetare av Veronica Stigger som fick mig att skratta så tårarna rann.

Brasilien är ett mångkulturellt land med i vissa delar ett betydande judiskt inslag vilket speglas i Cíntia Moscovich suveräna Taket och spelmannen. Och att läsa Moacyr Scilar fick mig att tänka på Woody Allens humor.

Jag kan fortsätta räkna upp noveller. Jag vet i alla fall att det finns ett par författare som jag skulle vilja läsa mer av. Förutom de jag nämnt så är jag nyfiken på Lygia Fagundes Telles, grand old lady i den brasilianska romankonsten, Rubens Figueiredo och Clarice Lispector. Ja jag kan fortsätta

Jag mailade Örjan Sjögren och frågade om det var översättningar på gång av några av författarna i antologin. Tyvärr inte. Vem vet bokmässan kanske ändrar det.  Som tur är så finns några av dem på svenska som du kan hitta på nätet, bibliotek och antikvariat.

Granta hade 2012 ett  nummer The Best of Young Brazilian Novelists.  Det visar på bredden i den brasilianska litteraturen att det inte är någon överlappning.

Att läsaen antologi med en mängd olika författare är både inspirerande och lite frustrerande då det kan vara svårt att få läsa mer av de som jag uppskattar. Dock blir klyschan om att läsa är som att resa sann. Jag har upptäckt en ny kontinent och vill läsa mer.

 

  • Att läsa vidare:
    Lygia Fagundes Telles: Nattens timmar,  Natur o Kultur, 1991, övers Margareta Ahlberg
    Rubem Fonseca: Den stora konsten, Tranan, 2000, övers Örjan Sjögren
    Adriana Lisboa: Colombines kyss, Boca Förlag, 2005, övers Örjan Sjögren
    Clarice Lispector. Flera romarer finns översatta av Örjan Sjögren
    Moacyr Scilar: Kentauren i Trädgården, Tiden, 1988, övers Jens Nordenhök

/Reviderad 200927

EN BISARR BERÄTTELSE FRÅN MEXICO – DAVID TOSCANA: KLAGOSÅNG ÖVER MIGUEL PRUNEDA

Publicerat den av

David Toscana:
Klagosång över Miguel Pruneda
”Duelo por Miguel Pruneda”
Utgiven 2002
Övers: Hanna Axén
275 sidor
Boca Förlag

”Som liten brukade Miguel Pruneda roa sig med att gå till kyrkogården.”
Så inleds en av de märkligaste böcker jag läst på länge. David Toscana är en mexikansk författare född 1961 och som börjar få allt större internationell uppmärksamhet.  På svenska finns två av hans romaner översatta.

Detta är en roman om en livskris och om döden. Stilistiskt elegant och sparsmakad i början. Sedan allt mer grotesk och fantastisk eftersom.

Miguel Pruneda skall firas på jobbet då han arbetat som lägre tjänsteman på samma kontor i 30 år. Detta fyller honom med fasa och han drar sig undan världen och iscensätter sin egen död. Men det sker först en bit in i boken. Innan dess har han och hans fru Estela hjälp deras granne Horacio att uppfylla en död mans sista önskan. Deras gemensamme granne José Videgaray, en förmodad hjälte i kriget mot amerikanerna, vill inte bli begravd. Detta löser de genom att lägga honom iklädd tjurfäktaruniform i hans badkar och hälla över formalin. Där ligger han romanen igenom och de fyller på formalin efter behov.

Allt eftersom romanen glider fram så blir Miguels fantasier mer och mer skruvade. Är det så att de som ligger i gravarna på den kyrkogård som han besökte som liten, är det verkligen de som det sägs vara. Han hittar ben som han i sin fantasi gör om till benen av en tonårsflicka som blev våldtagen och som han namnger och vill ge ett värdigt slut.  Andra personers död vävs in. Den förståndshandikappade flickan som var på bageriet i hans barndom och som blir dödad i av en bil i en vägkorsning. Och varför störtade det planet med den berömda tennisstjärnan och den berömda politikern rätt in i ett berg 1969. Var det en konspiration? På vilket sätt var staten inblandad? Stort och smått blandas.

Och mitt i allt detta så finns Miguel i en mittlivskris där hans på sitt eget märkliga sätt försöker förstå världen. Han drar in vänner grannar och kolleger i sina fantasier. De får gestalta hans inre historier. Vad är fakta, vad är fiktion?  Vi kastas in i bisarr värld där man efter ett tag inte vet vart man skall ställa ned foten.

Toscana skriver en avklarnad prosa som verkar var mycket fint översatt. Det fantastiska ligger inte i språket utan i skeendet. Jag kan dock säga att jag inte blev helt klok på boken. Det lämnar kvar en förvirrad känsla, en tvetydighet. Vad är det egentligen jag läst?  Trots det så blir jag sugen på att läsa hans andra till svenska översatta bok ”Den sista läsaren”. Toscana är en mycket begåvad och spännande författare det är klart. Väl värd att läsas!

/Reviderad 200804

 

NOBELPRISET 2010 – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN

Publicerat den av

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren
”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson
Utgiven: 1987
240 sidor
Norstedts

När Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många andra att han skulle bli förbigången.

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare  hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som redan fanns hemma. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.
Saul var en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktsmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av.
Saul som studerade antropologi kommer under sina studieresor i kontakt med ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt dras han längre och längre in i deras värld.  Ända tills att helt försvunnit in i denna nästan förhistoriska värld. Saul blir en ”berättare” som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.

Boken är upplagd med att vartannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och sökandet både efter sin försvunne vän och efter kunskap om machiguengas.  De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar för oss.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå. Ibland  var tvungen att läsa om ett kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett tröttsamt malande av mytologiskt innehåll.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld? Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas?

Tyvärr håller romanen inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen.
Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

/Reviderad 210529

EN LATINAMERIKANSK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV

Publicerat den av

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
”El siglo des luces”.
Utgiven 1962
På svenska 1965
Översättning av Jan Sjögren
310 sidor
Bonniers

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När Carpentier dog i cancer 1980 beskrevs han som ständig nobelpristagarkandidat. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker. Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur.
Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar fortfarande hans bok Den förlorade porten (Los pasos perdidos) som en av mina stora böcker.
Mycket Carpentier skrev inte finns tyvärr på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men mycket endast på spanska.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Carpentier är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas El Boom med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade även i denna delen av världen. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.
Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far, den rike affärsmannen, begravts, och under en period av hämningslöst festande och lekande,  klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.

Vi följer Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupelfrie figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka, Hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi ser Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpentier tar sig läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien, över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära. Carpentier är dock  en strålande författare. Det är synd att han inte fick priset.

/Reviderad 200227