NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2014 – KJELL WESTÖ: HÄGRING 38

Kjell Westö (1961-)
Hägring 38
Utgiven 2013
290 sidor
Bonniers

När jag avslutat läsningen av Kjell Westös underbara Tritonus gick jag direkt till bokhyllan och plockade ned Hägring 38 där den samlat damm under ett par år. Hägring 38 fick 2014 förutom Nordiska rådet pris även Sveriges Radios romanpris.
Den skiljer sig från de två böcker jag läst av Westö. Det är en tät, långsam och lågintensiv historisk roman som rotar i såren i Finlands tidiga 1900-tals historia. En historia som de flesta svenskar inte känner till.

Advokat Claes Thune, med en egen advokatbyrå, är en intellektuell och liberal man i yngre medelåldern. Sedan många år han med i herrklubben Onsdagsklubben. De träffas ett par gånger per år. I deras statuter står att ändamålet för verksamheten var ”att bidra till uppehållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”. (sid.19).
Medlemmarna i klubben har känt varandra sedan ungdomen. De har dock valt olika vägar. Förutom Claes finns där en finansman, en läkare, en psykiater, en sportjournalist och en oerhört begåvad judisk poet och skådespelare som åker in och ut på ett sinnessjukhus (där han behandlas av psykiatern). Relationerna i klubben kompliceras av att Thunes fru lämnat honom för en annan i klubben.
I en intervju sade Westö att dessa klubbar var vanliga i Helsingfors och att de var ganska borgerliga. Han kunde i romanen inte haft med en medlem från den politiska vänsterkanten. Det hade inte varit trovärdigt.

Thune är den ena huvudpersonen. Den andra är Fru Matilda Wiik som nyligen anställdes som kontorist på Thunes advokatfirma. En av de första dagarna som Matilda arbetar är Thune ansvarig för Onsdagsklubbens träff. När klubben samlas hör hon hur dessa män pladdrar på bakom stängda dörrar. Helt plötsligt hörs en röst som kastar henne tillbaka 30 år i tiden och hon blir stel av skräck. Hon minns tiden i lägret 1918.

Jag kände inte till att under några månader 1918, efter första världskrigets slut, inleddes ett blodigt inbördeskrig mellan de konservativa (de vita) och de revolutionära (de röda). Det var oerhört brutalt med många döda ffa på den röda sidan som var mycket sämre militärt. Niclas Sennerteg skriver i en artikel i Populär Historiaett mörkt kapitel i Finlands historia är de cirka 13500 röda fångar som dog av umbäranden och sjukdomar under de första åren efter krigsslutet”. (Populär Historia 1/2018)

Hägring 38 utspelar sig under ett par månader 1938. Andra världskriget kryper allt närmre. Diskussionsvågorna i Onsdagsklubben går höga. Men till skillnad från tidigare så börjar de splittra gruppen. Någon glider åt höger, på väg mot nazism, någon tror att pajasen Hitler kommer man snart se igenom, en annan pratar om Tysklands goda ekonomi under kanslern och den judiska medlemmen blir allt räddare och försöker få sina vänner att förstå vad som händer med judarna.

Mitt i all detta står den lite välvillige och vankelmodige Thune och ser sin klubb, och vänskaperna, sakta bryta samman. Men det gäller inte bara Onsdagsklubben. Även i hans familj slår värderingsskillnaderna in som en kil. Den värld som Thune känner är på väg att försvinna.
Och Fru Wiik, vem är hon egentligen?, undrar Thune. Vad finns bakom den reserverade ytan på den kompetenta och hemlighetsfulla kontoristen?

Eftersom det finns lite av en deckargåta i romanen vill jag inte säga mer om handlingen. Även om denna bok skiljer sig från de jag läst känns mycket igen. Vänskapen, kärleken och klass är temata som återkommer.
Westös skildring av Helsingfors på 30-talet är oerhört suggestiv. Det var som att se en svartvit film från den tiden. Hans romankaraktärer är som vanligt mycket trovärdiga.
Westös prosa är en njutning. Jag avslutade läsningen för ett par dagar sedan. När jag nu tittade i den för att fräscha upp minnet drogs jag in i texten och började läsa och ville egentligen bara läsa vidare. Suget från hans prosa är starkt.

Tyvärr känns boken allt mer aktuell, troligen än mer än när Westö skrev den. Vi är också på väg in i en ny oroande värld och vilka kilar ibland vänner och familj har bla inte Trump och Brexit ett till. Ett annat exempel på det är historikern är Anne Applebaums nya bok som jag ser fram emot att läsa med skräckblandad förtjusning. Den heter Twilight of Democray och kommer snart på svenska. https://www.theguardian.com/books/2020/jul/09/twilight-of-democracy-by-anne-applebaum-review-when-politics-ends-friendships

Att läsa Tritonus och Hägring 38 efter varandra har visat hur mångfacetterat hans författarskap är. Det är bara att konstatera att Westö går från klarhet till klarhet. Det är inte underligt att han anses vara en av de stora berättarna i Norden. Hägring 38 är en roman med många lager som jag säkert kommer återvända till.
Det är en gåva att ha upptäckt detta författarskap.

,

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN

Jan Kjaerstad (1953-): 
Upptäckaren
”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlantis

Med Wergeland-triologin skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det  önskar att de fanns. De är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg.  Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi.  På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.¨Men arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.
Erövraren var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag ibland något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt. Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det.
Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.” Och jag känner att, å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt är han okänd för mig, för det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv?

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan även bla Duke Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

/Reviderad 200613