Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar
Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.
Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk utvecklingsroman.
Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.
På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)
Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.
Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.
Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.
På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns…. annat än i fantasin?
Tack för recensionsexemplaret.