FINNS PRAG? – RICHARD SWARTZ: OSTRON I PRAG

Publicerat den 04/07/2022 av Patrik Enander

Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar

Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.

Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk utvecklingsroman.

Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.

På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)

Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.

Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.

Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.

På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns…. annat än i fantasin?

Tack för recensionsexemplaret.

EN LITTERÄR KÄFTSMÄLL – KARIN SMIRNOFF: SVITEN OM JANA KIPPO

Publicerat den 24/04/2021 av Patrik Enander

Karin Smirnoff (1964-):
Jag for ner till bror (2018)
Vi for upp med mor (2019)
Sen for jag hem (2020)
1018 sidor
Polaris förlag

Jag är väl en av de sista i Sverige som läser Karin Smirnoff. Hennes tre böcker om Jana Kippo har gjort ett segertåg över landet. Den första nominerades till Augustpriset vilket tydligen väckte en del uppståndelse.

Ofta hamnar min blick utomlands när jag letar böcker. Svenska författare och framför allt kvinnliga svenska författare är, det är bara att erkänna, något av en vit fläck. Dessutom hade jag fått för mig att det var en serie deckare. Men en tung rekommendation från en person i min närhet fick mig att plocka upp böckerna. Och jag upptäckte en för mig unik röst.

Första boken var en litterär käftsmäll som jag var oförberedd på. Språket gnistrande och sprakade. Korthuggna och explosiva meningar fyllda av dialektala ord, hopslagna ord, namn med bara gemener som skapar en fart och fläkt över texten. Den västerbottniska språket sjöng i mitt huvud och det var ljuv musik. Tanken gick naturligt till Torgny Lindgren-läsning på 80-talet.

Smirnoff får mig fick mig även att tänka på ”southern noir”. Deckargenren om den vita underklassen i Sydstaterna. Berättelsen utspelar sig på landet i Västerbotten med en hel del misär och elände. Det är inte någon reklamfilm för livet på landet i Norrland.

Berättelsen, helt kort, handlar i om Jana som i första boken kommer hem till det fiktiva Smalånger för att ta hand om sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig. Där finns även hennes mor som hon inte haft kontakt med på många år.
Jana börjar jobba i hemtjänsten där hon får ta hand om flera människor som funnits in hennes barndom. Hon möter åter sin uppväxt fylld av våld, incest och lögner. Jana, denna skadeskjutna och viljestarka kvinna, som längtar efter närhet och kärlek och samtidigt gör sig nästan omöjlig att älska. En fascinerade romankaraktär.

Det är en berättelse fylld av färger och starka effekter. Naturen ligger nära och är medskapande. Skildringen av arbetet med de gamla känns in på kroppen. Fysiskt. Efter många år inom äldreomsorgen som ung känner jag igen hur det är att möta människor i livet slutskede, då kropp och sinne börja falla samman.

Smirnoff är en berättare som med Jag for ner till bror fångade mig från första sidan och sedan inte släppte greppet. Det är ingen deckare men minst lika spännande och lika fylld av gåtor som de bästa i den genren.

I den andra boken Vi for upp med mor, som är lika stark som den första, hamnar vi i det fiktiva Kukkojärvi. Där skall deras mor skall begravas och väl där hamnar Jaanas bror i en religiös sekt. Smirnoff skildra skickligt intoleransen och dubbelmoralen. Jana kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka honom.

Det som var styrkorna i första boken fanns även här och jag slukade dem båda på några dagar.

Den tredje delen handlar om Janas process att bli konstnär och hitta en egen plats i livet. Då lämnar Jana Norrland och boken utspelar sig i Stockholm och Bohuslän. Efter de två helgjutna böcker kände jag en viss trötthet i tredje delen. Den tappar när hon lämnar sin egen miljö. Historierna höll inte riktigt ihop. Den kändes mer konstruerad. Ungefär som när man gör en säsong till på en lyckad tv-serie utan att egentligen ha en helgjuten historia att berätta. Det finns mycket som är bra även i tredje delen men också en hel del som kunde skurits bort.

Jag borde nog tagit en liten paus för efter två intensiva böcker kände jag mig i sista boken lite mätt på den fascinerande Jana Kippo. Frågan är om jag gjort det om jag väntat ett par månader emellan.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Jag har medvetet inte skrivit om den mycket mer mångfacetterade handlingen med ett stort persongalleri. Den glädjen vill jag inte ta i från dig.

Med Karin Smirnoff har vi fått en ny och spännande litterär röst.

MED EN TEOLOGISK BLICK PÅ SAMTIDEN – MIKAEL KURKIALA: NÄR SJÄLEN GÅR I EXIL : MODERNITET, TEKNOLOGI OCH DET HELIGA & JOEL HALLDORF: GUD: JAKTEN – EXISTENTIELL SVINDEL I DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET

Publicerat den 21/12/2020 av Patrik Enander

Mikael Kurkiala:
När själen går i exil : modernitet, teknologi och det heliga
247 sidor
Utgiven 2019
Verbum

Joel Halldorf (1980-)
Gud: Jakten – existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
342 sidor
Utgiven 2020
Fri tanke

Detta var oväntade och mycket stimulerande läsupplevelser för mig. Först tänkte jag inte skriva om böckerna. Det är inte mitt område och det skulle krävas en del för att göra dem rättvisa. Men jag fann dem mycket intressanta och vill att de finner sina läsare.

Själv är jag att betraktas som en ”teologisk analfabet”. Jag har under många år känt mig främmande för den kyrkliga världen. Jag hade ett visst intresse under 80-talet men de högmässor som jag som körsångare i olika körer upplevde under 15-20 år gjorde att jag kände mig allt mer främmande.
Dessutom har jag blivit mycket provocerad och upprörd över den institutionaliserade pedofilin inom den katolska kyrkan över stora delar av världen. Och tyvärr inte endast där. Det finns en utmärkt dokumentär på SVT Play, Biskopen och pojkarna, om likartade övergrepp inom anglikanska kyrkan med förgreningar upp i engelska eliten och kungahuset. Den ligger ute till 210122 för er som vill se den. https://www.svtplay.se/biskopen-och-pojkarna

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att vi svenskar, som kanske är det mest sekulariserade landet i världen (men kanske bara på ytan om man skall tro Halldorf), har sett världens ljus. Att alla troende på resten av detta jordklot bara inte fattar bättre. Eller lika bra som vi svenskar. Och jag kan bli mycket trött på de självsäkra och predikande ”nya ateisterna” som tex Richard Dawkins.

I våras fick jag och läste Mikael Kurkialas bok När själen går i exil

av en person som trodde att jag skulle tycka den var intressant. Kurkiala är docent i kulturantropologi och verksam vid Svenska kyrkans forskningsavdelning. I boken diskuterar han vad som händer när vi förlorar våra myter och berättelser. De som vi kan spegla oss i på ett andligt plan och som kan hjälpa oss att förstå våra liv. Vad händer när det andliga och existentiella försvinner och det bara är det ekonomiska och teknologiska synsättet som är ett legitimt sätt att se på världen? När ekonomi är viktigare än vår ta hand om vår planet så att vi på lång sikt överlever.
Ett annat exempel, som Kurkiala lyfter fram, är att vi låtit våra barn bli investeringsobjekt för riskkapitalister inom skolvärlden.

En tanke som slår mig när jag skriver detta är att vi har ett utmärkt exempel på effekterna av detta tänkande i den kris för äldrevården som seglat upp under corona. De gamla är sedan lång tid inte ”värda” något utan är produktionsenheter i ett stort system. Som skall bli så billigt och effektivt som möjligt.

Det finns mycket mer i Kurkialas bok som jag varmt rekommenderar.

Samma person som gav mig Kurkiala satte Joel Halldorfs bok i händerna på mig när den kom ut i höstas. Jag kan villigt erkänna att jag började läsa utan någon större entusiasm. Det var en present och det var lika bra att läsa den så det blev av! Det tog dock inte många sidor förrän jag läste med ett allt större intresse. Halldorf är, som alla som läst honom i Expressen vet, en mycket kunnig och driven skribent och dessutom en god berättare. Och det intressanta temat från Kurkiala känns igen.

Halldorf är själv pingstvän, docent i teologi och djupt förankrad i sin tro. Med en nyfiken blick tittar teologen Halldorf på en mängd olika samhällsfenomen och diskuterar viktiga och existentiella frågor inte bara för oss som individer utan för det samhälle som vi tillsammans formar. Och jag ser saker jag inte sett förut.

Halldorfs tes är att alla människor är religiösa varelser, ”homo adorans”. Men vad hon tror på spelar mycket stor roll. Och här känns Kurikalas tema igen.
Det för mig kanske mest intressanta kapitlet handlar om hur nationalismen tar över kyrkans roll. Detta tankesätt som gör att vi är beredda att dö för vårt fosterland, en gemenskap som på många sätt är skapad och upplevd. Ett tankesätt som även är grunden för SD:s ideologi.

Halldorf är trygg i sin tro. Han ser skönheten med andra trosriktningar som inte stämmer med hans synsätt. Han uttrycker t.ex en stor sympati för islam. Även om det finns betydande skillnader har de tron gemensamt. Och Halldorf väjer inte för det faktum att kyrkan också kan stå för något destruktivt när saker går fel som i t.ex. Knutby som han skriver om i boken.

Det är oerhört intressant läsning. Så intressant att jag läste boken två gånger.

Men för att göra det lättare för mig i juletid så hänvisar jag intresserade läsare till Per Svenssons fina recension i Expressen. Svensson beskriver boken väl och fångar min egen läsupplevelse. https://www.expressen.se/kultur/bocker/joel-halldorf-ar-en-religionens-stridshast/

Både Kurkiala och Halldorf är två mycket läsvärda författare. De har fått mig att förstå att även jag, som står utanför denna världen, har mycket intressant tankestoff att hämta. De har tillsammans öppnat ett intellektuellt fönster för mig och fått mig att se på tron och kyrkan med andra ögon. Ingen dålig bedrift.

Joel Halldorf har för övrigt en mycket intressant pod med sin teologkollega Patrik Hagman som jag varmt kan rekommendera. Den heter Läsarna.

EN FULLTRÄFF – PETER MOHLIN OCH PETER NYSTRÖM: DET SISTA LIVET

Publicerat den 06/12/2020 av Patrik Enander

Peter Mohlin & Peter Nyström:
Det Sista Livet
Utgiven 2020
472 sidor
Norstedts
Vinnare av Crimetime Award – Årets deckardebut 2020

Efter avslutad läsning är jag imponerad. Författarduon har redan i sin debut har skrivit en både välkomponerad och välskriven bok. En förstklassig deckare helt enkelt.

Det är lång bok. 470 tättryckta sidor. De har självförtroendet att sakta bygga historien, de helgjutna personporträtten och miljöbeskrivningarna (Karlstad med omnejd). Dialogen är trovärdig och har inte en falsk ton. De håller också deckarklichéerna stången även om de kanske är nära vid ett enstaka tillfälle.
Mohlin & Nyström lyckas koppla ett grepp på första sidan som de sedan inte släpper.

Detta är bra. Bra på riktigt. Även om Peter o Peter knappast behöver hjälp med att öka försäljningen rekommenderar jag dig att snabbt bege till närmast bok eller näthandeln och snappa upp denna godbit.

Författarna har sagt att det fortsättningen kommer redan till våren. Då kommer i alla fall inte jag vänta till att den kommer på pocket utan hänga på låset.

HISTORIEN OM ETT ANNAT SVERIGE – P.O. ENQUIST: LEWIS RESA

Publicerat den 10/08/2020 av Patrik Enander

P.O Enquist (1934-2020)
Lewis resa
Utgiven 2001
598 sidor
Norstedts

Nominerad till Augustpriset 2001.

I Sverige har vi en bild av oss själva som ett “vettigt” och “normalt” land. Inga konstigheter. Vi kör mitt på vägen. Men den bilden stämmer inte. Tittar vi på den kartan som World Value Survey presenterar så ser vi något annat. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp. Vi är bland de mest sekulariserade och individualiserade länderna i världen. En präst jag känner berättade för mig att någon frågat honom: Hur lyckades ni utrota religionen i Sverige? Vi försökte i Östtyskland men men lyckades inte. Enligt min kamrat var då Mälardalen då de mest sekulariserade delen av världen.

För oss är Sveriges 1900-tal förknippat med framväxten av folkhemmet och den stora folkrörelse som socialdemokratin var. Vad många idag inte känner till var att det parallellt fanns en mycket stor rörelse som också var med och skapade Sverige och som satt djupa avtryck. Det var väckelserörelsen. Vid läsningen av PO Enquists på många sätt magnifika roman Lewis resa är det ett annat Sverige, för mig okänt, som målas upp.

Som de flesta vet kom ju P.O. Enquist själv från en mycket strikt frireligiös miljö som han som vuxen lämnade. Men han talade ofta om den. Att det var den miljön han kom från och som format honom. Jag kan tänka mig att Lewis resa är sprungen ut ett behov av att förstå den världen men också att berätta för oss om detta andra Sverige.

Det är P.O. själv som är berättare. Han skriver hur han blivit inbjuden till en begravning för en gammal vän till familjen, Efraim Markström. Efraim har lämnat efter sig ett “Lebenslauf,” sin livshistoria. Det är detta lebenslauf som berättaren utgår ifrån hela boken igenom.

Efraim, som är en fiktiv person, har befunnit sig mitt i stormens öga under pingströrelsens framväxt, mitt emellan de två lysande stjärnorna inom pingströrelsen, som älskade varandra men samtidigt var varandras motpoler.

Den ene är Lewi Pethrus (1884-1974), arbetarklasspojken från Västgötaslätten, fackligt aktivt med drömmar om att bli proletärförfattare. Lewi blir tidigt frälst och aktiv inom frikyrkan. En karismatisk ledare och en enastående entreprenör som relativt fort fanns sig verka i Stockholm.
När han utesluts ur Baptistförbundet 1913 varnade han dem att den skulle försvinna och hans rörelse skulle växa. Han fick nog mer rätt än han trodde. Baptisterna i Sverige försvann ut i marginalen men pingstkyrkan bara växte och växte i Sverige.
Den finns inte bara i Sverige. I dag finns det 250 miljoner medlemmar över hela världen.

Den andre, och Lewis motpol, var författaren och poeten Sven Lidman (1882-1960). en motsägelsefull och även han en mycket karismatisk person. Sven ville bli stor författare men det hans skrev ledde aldrig till något större genombrott. Lidman hade gift in sig den yppersta ekonomiska och kulturella eliten genom giftermålet med Carin Thiel (1889-1936), dotter till finansmannen Ernst Thiel (1859-1947). Det äktenskapet sprack och det gick utför med honom. I en svår livskris blir Lidman frälst.

När deras vägar sedan korsas uppstår kärlek vid första ögonkastet. Lidman blir pingströrelsens stora talare. Han predikningar är oerhört uppskattade. De ses som det absolut mest högklassiga han skrev. Sven och Lewi blir som siamesiska tvillingar sina olikheter till trots.

Det är fascinerande att läsa om pingströrelsen snabba tillväxt och allt motstånd det växte. Dagens Nyheter och andra ondgjorde sig över tungomålstalande och extas. Många kände sig hotade av rörelse snabba framväxt, både svenska kyrkan och de politiska partierna.
Motståndet var kompakt men Lewi och Sven förde mycket skickligt rörelsen talan och red ut stormarna. Allt medan rörelsen växte och växte.

Men det fanns en skillnad i deras sätt att se på rörelsen. Lewi som organisationsbyggare ville öka genomslaget för den kristna tron genom att bla starta en dagstidning, det som blev tidningen Dagen, som fortfarande finns, radiokanaler m.m
Sven var emot detta och tyckte att Lewi blev mer och mer av en företagare och imperiebyggare istället för att föra ut Jesus ord. Till slut kunde de inte överbrygga sina motsättningar,
Brytningen när den kom blev mycket omtumlande både för dem själva och för hela pingströrelsen och var en rikshändelse i medierna. Och Sven uteslöts ur gemenskapen.
Lewi leder sedan rörelsen fram till 1958.

Här kan du läsa mer om du är intresserad

Detta är på många sätt en imponerande bok. Det tog Enquist åtta år att skriva den. Man förstår att det har föranletts av gedigen research. Det är ett fascinerande stycke svensk 1900-talshistoria. Det är även en beskrivning av vad som händer med en ideell och karismatisk organisation när den växer och behöver professionaliseras med allt vad det innebär av maktkamper och split.
Det är en djupdykning i en religiös föreställningsvärld som för en icke-troende som undertecknad (eller religiös analfabet som en person i min närhet beskriver mig ) både är intressant och fascinerande men i vissa fall mycket främmande.

Enquist är som vanlig en lysande stilist. Han underbart vackra språk är som en amalgamering av svenska, norrländsk dialekt och det religiösa språket. Det är en njutning att läsa.

Jag skall i denna enkla bloggtext inte ge mig på att med beskriva rikedomen i denna roman Dock har jag vissa reservationer. Det är förvisso en roman men då han noga går igenom pingströrelsens utveckling blir det ibland som att romanens berättelse kommer i skymundan. Jag har sällan strukit under så mycket i en roman som i denna då. Många partier var mer som en elegant historisk fackbok om frikyrkan

Enquist ser som sagt rörelsen via sin fiktiva berättare Efraim. Ett skickligt grepp. Men det kanske också är därför jag känner att jag inte riktigt får grepp om Lewi. Han blir inte riktigt levande för mig som romanfigur. Det gäller inte i samma grad för Sven Lidman som på många sätt va en mer komplex figur än Lewi om man skall tro boken. Eller kankse är det så att Enquist känner större samhörighet med sin författarkollega. Partierna där Lidman är med tänder alltid till lite extra och jag är intresserad av att veta mer om honom.

Det är, sammanfattningsvis, på många sätt en mycket bra bok, men den håller inte riktigt ihop som roman.
När jag läste artiklarnas om Enquist efter hans död lyftes många av hans böcker fram men inte denna. Det kan ju bero på att den svenska journalistkåren är okunnig och/eller inte intresserad av väckelserörelsen. Eller så kan det bero på att den inte är i nivå med tex mästerverket Livläkarens besök.

Jag vet att denna bok uppskattas mycket att de som kände Lewi. Som den första bok som gör honom rättvisa. En kamrat som växte upp i en frireligiös familj i Piteå på 30-40-talet har hyllat den som den bästa beskrivningen av att växa i en frireligiös miljö. Det var säkert mycket som gick mig förbi med tanke på mig bakgrund.

Trots mina reservationer kan jag varmt rekommendera denna bok då den med ett lysande språk målar upp ett annat Sverige som har funnits där under ytan men som jag inte sett.

En intressant fråga är om Gud är död i Sverige? Alla de frågor som väckelserörelserna var ett svar på, hur hanterar vi dem idag? Teologen och pingstvännen Joel Halldorf som syns mycket i kulturdebatten, bl.a i Expressen, har skrivit en av mig oläst bok som heter Gud: Återkomsten. De existentiella frågorna kommer vi inte undan ffa under det som är den största katastrofen i vår tid nämligen pandemin. Och när vi står inför vad som kan vara en ekologisk katastrof. Om inte politiker, ekonomer och ingenjörerna kan ge oss ett svar, kan det leda till någon form av återkomst för en religiös föreställningsvärld? Eller hur kommer svaren på frågorna se ut idag?

–

CLAES HYLINGER: KVÄLLARNA PÅ PÄRLAN

Publicerat den 28/06/2020 av Patrik Enander

Claes Hylinger (1943-)
Kvällarna på Pärlan
Utgiven 1995
130 sidor
Bonniers
För att parafrasera titeln på boken är Kvällarna på Pärlan ännu en av dessa små litterära pärlor, små både i format och i sidantal, som Hylinger har skänkt oss beundrare några gånger. Jag har tidigare skrivit om Utan Ärende, Hotell Erfarenheten och Till främmande land som jag tyckt mycket om. Så även denna.
Men vad är det egentligen för bok? Läsare av Hylinger känner igen sig i blandningen av korta prosastycken, berättelser, skrönor och en mängd intryck från läsning och resor.
Om jag skulle kalla den något så är det närmaste jag kan komma på faktiskt en självbiografi. Men inte en traditionell sådan.
Boken inleds med att berättaren, som jag utgår från är Hylinger, vid ett besök i London ringer en författarkollega, vars bok han recenserat, och frågar om de kan träffas. När engelsmannen får reda på att Hylinger kommer från Göteborg frågar han hur det är med Göte Johansson. Berättaren vet inte vem Johansson är. Till engelsmannens förvåning då Göteborg är ju så litet!
Därefter försvinner Göte ut ur boken för att först komma in 80 sidor senare i denna tunna volym.
Vad som följer är en o-kronologisk skildring av Hylingers uppväxt och hans rötter i ett bonde-Sverige. Hans efternamn är taget från orten Hylinge där hans far växte upp. Vi möter Hylingers familj och släkt, följer honom i skolan, vidare till universitet och resor till Paris och London. Av en tillfälle upptäcker han patafysiken vilket skulle förändra hans liv.
Tro det eller ej, men Hylingers och Göte Johansson vägar korsas via en bekant till Hylinger. Ett gemensamt intresse för litteratur, arabisk kultur och sufism för dem samman. Göte är en särpräglad natur och större delen av bokens sista del handlar om deras möten fram till Götes död. De flesta av dem på krogen Pärlan vid Skanstorget i Göteborg.
Som vanligt har jag svårt att sätta fingret på det som gör Hylinger så njutbar. Man kan verkligen fråga sig varför han skriver om Göte Johansson. Visst det är charmerande och underfundigt men jag förstår inte egentligen varför han skriver om honom. Samtidigt som jag har väldigt trevligt när jag läser det.
Mycket känns som sagt igen men det blir sig ändå inte likt. Jag läser det med stort nöje.
Hylinger älskar ju den underfundiga berättelsen. Ibland är de paradoxala och djupsinniga, ibland undrar jag om de är på allvar. Är det inte bara banalt eller finns det något jag missar. Hylinger skriver själv apropås de Mulla Nasruddin-historier han översatt:
”Det gick bra ända tills jag upptäckte att jag inte förstod alla historierna. Eller rättare sagt jag fann några av dem så platta att jag misstänkte att det var något som undgick mig.” (sid. 51)
Just den frågan har jag själv ställt mig vid läsning av Hylinger.
I Hylinger värld är det ofta så att slumpen och tillfällena styr och jag vill avsluta med ett citat från boken som är typiskt för vardagsmystikern Hylinger och som jag tycker mycket om:
”Allt jag har berättat här är sant. Mycket som jag inte har berättat är också sant.
När man ser hur trådarna ur ens förflutna korsar varandra, löper parallellt, flätas ihop – visst är det frestande att försöka urskilja ett mönster i härvan och ge en betydelse åt detta mönster. Och då kan man vara säker på att lura sig själv.
Men om man lyckas avhålla sig från att leta efter en mening i det som skett, skall man kanske få syn på någonting..” (sid 121)

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Publicerat den 20/06/2020 av Patrik Enander

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

NER I EUROPAS MÖRKA HJÄRTA – TOVE ALSTERDAL: BLINDTUNNEL

Publicerat den 23/02/2020 av Patrik Enander

Tove Alsterdal (1960-)
Blindtunnel
Utgiven 2018
270 sidor
Lind & Co

I förrgår snappade jag upp Tove Alsterdals femte roman Blindtunnel på Pocketshop på Stockholms central. Det visade sig vara ett mycket lyckat köp. Mitt tåg blev nämligen försenat i över 4 timmar och boken gjorde att resan kändes mycket kortare.
Jag har verkligen inte koll på den störtflod av svenska deckare som kommer ut varje år. Har inte läst dem och inte heller varit speciellt intresserad. Jag hade dock hört talas om Blindtunnel och läste med intresse om boken när den kom.

Kort om handlingen: Daniel och Sonja har brutit upp från Sverige. Daniel har förlorat sitt arbete, barnen är utflugna och de har bestämt sig för att starta ett nytt liv. De hamnade inte i Toscana eller Provence som de drömt om. Daniel fann på nätet nämligen ett billigt och charmigt hus i Böhmen, i det område som kallas Sudetenland, ett tidigare tysktalande område i delar av Tjeckien.

Huset var billigt och deras efter en snabb affär. Sonja förälskar sig snabbt i byn och ser fram emot sitt nya liv. Deras hus är ett nästan obeboeligt renoveringsobjekt som de sliter med. Allt är frid och fröjd tills Daniel river en vägg i källaren och kommer in i en tunnel där de finner ett lik av ett litet barn. Liket har legat där sedan 40-talet. Deras liv blir snart en mardröm.
Spåren leder bakåt till andra världskriget, till utdrivningen och massakern på sudettyskarna där miljontals människor omkom. I byn finns det många som inte vill att de spåren skall grävas upp. Men nog om handlingen.

Jag fann boken mycket gripande. Alsterdal bygger skickligt upp intrigen och miljöerna i romanen. Alsterdal är en ömsint och fin stilist som trevar sig fram i språket när hon söker sanningen. Dels om mordet och dels i skildringen av ett äktenskap som knakar i fogarna.
Med lätt hand tecknar hon bilden av ett okänt men mycket traumatisk händelse i 1900-talets historia.

Detta är inte en traditionell spänningsroman som ger lite underhållning för stunden. Nej vi kommer rätt in i hjärtat av den mörkaste perioden av 1900-talets hemska historia. Och skildringen av det är ännu mer spännande än själva deckarintrigen även om den också fångade mig.
Jag rekommenderar Blindtunnel varmt och ser fram emot att läsa fler böcker av Alsterdal.

Blindtunnel var nominerad till årets bästa deckare 2019 av Svenska deckarakademin.

/Reviderad 210819

EN JOURNALISTISK BRAGD – MATILDA GUSTAVSSON: KLUBBEN

Publicerat den 20/01/2020 av Patrik Enander

Matilda Gustavsson (1987-):
Klubben
Utgiven 2019
227 sidor
Bonniers

Historien om Jean-Claude Arnault, kulturklubben Forum och de 18 kvinnorna är redan väl känd. Inte kunde Matilda Gustavsson ana när hon började få kontakt med offren för Arnaults övergrepp att hon skulle skriva en artikel som skulle skjuta hela Svenska Akademien i sank.

Klubben, är som de flesta av er vet, boken om hela den resa Matilda Gustavsson gjorde, om några av de kvinnor som Arnault förgrep sig på och konsekvenserna av att en hel kulturvärlden valde att titta åt ett annat håll.

Det är fascinerande att tänka sig att Arnault, som uppenbarligen är en mytoman och psykopat med flera olika historier om sin bakgrund, en man utan utbildning och några misslyckade försök till att bli operaregissör, lyckades skapa sig en sådan maktposition som han kunde utnyttja i kontakten med sina offer.
Jag hade självfallet hört talas om Forum tidigare och varit grön av avund för möjligheterna i huvudstaden. Och det var inte tu tal om att det var en fantastisk arena som skapades. Men priset för det unga kvinnorna som arbetade gratis eller svart där, de sk ”flickorna”, för dem var priset mycket högt.

Det fina med Gustavssons bok är att hon egentligen inte dömer. Hon analyserar och försöker förstå. Men kvinnornas berättelser, de handlingar som Gustavsson beskriver, både Arnaults och andras, står för sig själva. Domen mot Arnault och flera intellektuella makthavare i Sverige blir mycket, mycket hård. Hur mycket än bl.a. Horace Engdahl och Anders Olsson än försöker svära sig fria. De framstår som patetiska figurer.

Vi läsare kan bara vara glada att det var Matilda Gustavsson som ramlade på denna historia. Hennes bok är en lysande text. En välskriven bladvändare, lika spännande som en deckare och helt omöjlig att släppa ifrån sig. Det är en studie i makt och förtryck från en kulturvärld där det inte finns några tydliga roller utan där man genom inflytande och nätverkande slår sig fram till en position. En position som aldrig kan vara riktigt stabil utan lätt kan rämna. Som Matilda Gustavsson skriver är det nästan det enda sättet är blir rik som kulturarbetare och kunna känna sig säker på sin förhöjda position är att bli invald i Akademin. Att då ha en motståndare i Katarina Frostensons man är inte att rekommendera.

Klubben är en bok om som inte kommer släppa mig på lång tid. Hur kunde det pågå så länge? Det är något som Svenska akademien och andra hjälpare aldrig kommer kunna svära sig fria från.

Det skall bli mycket spännande att följa Matilda Gustavsson skrivande framöver. Boken är en bragd varken mer eller mindre.

/Reviderad 210819

STADEN SOM SKAPADE HITLER – SVANTE NORDIN: HITLERS MÜNCHEN

Publicerat den 03/01/2020 av Patrik Enander

Svante Nordin (1946-)
Hitlers München
Utgiven 2018
350 sidor
Natur och Kultur

I augusti 2017 tillbringade jag några dagar i München. Staden föll mig genast i smaken med sin vackra arkitektur, det rika kulturlivet. fina caféer, klassiska ölhallar och den stora härliga parken Englischer Garten. Det är en stad jag gärna skulle återvända till. Det blir ju inte sämre av att det finns mycket i omgivningen som är värt att besöka tex Garmisch Partenkirchen.

Lärdomsgiganten Svante Nordin kom 2018 ut med boken Hitlers München där han ställer sig frågan hur det kom sig att München, denna kulturella smältdegel och framstående stad, blev den stad där Hitler, enligt Nordin, blev Hitler.
München blev nazismens huvudstad. Det var här den uppstod och det var dess centrum ända till Hitler kommit till makten och flyttade till Berlin.

I München gick han från att vara en synnerligen misslyckad figur på samhällets botten till att bli mannen bakom den största katastrofen i modern tid. En helt osannolik utveckling.
Under tiden i Wien fanns det enligt Nordin, alla är inte ense om det, inga tecken på att han var antisemit. Han var egentligen inte intresserad av politik utan drömde om att bli konstnär eller arkitekt.

Nordin låter oss följa Hitler från det han kommer till München 1913 och hankar sig fram som porträttmålare. Han lever mycket ensam med få vänner under mycket svåra förhållande. Det som blir han räddning är första världskriget. Nu får han något större att gå upp i, en gemenskap. Han blir ordonnans och vicekorpral, ett arbete som han sköter väl, och som ger honom utmärkelser. Men han stiger inte i graderna, troligen för att han inte vill för då måste han lämna gemenskapen i sitt förband.

Krigsslutet blir därför mycket svårt för Hitler Dels för att han blir oerhört besviken på att Tyskland givit upp och accepterar Versaillesfreden och dels för att han bli utan plats i livet. Han hänger sig kvar som anställd i krigsmakten fram till 1920. Han har ingen familj eller ett yrke att återvända till.

Jag skall inte ge mig in på att försöka sammanfatta den politiska krisen efter slutet av första världskriget och kejsardömets fall. Kort kan jag säga det skedde en socialistisk kupp i Bayern under ledning av drömmaren Kurt Eisner 1919 och bayerska regeringen avsätts och en rådsrepublik grundas. Den blir inte långvarig.
Bayern är de kommande åren ett slagfält mellan vänster och höger. Det är nästan svårt att hänga med i svängarna under denna revolutionära tid.

Den kejserliga armén var under avveckling och ett Riksvärn inrättades. Det skulle vara troget författningen men som Nordin skriver ”Frikårerna hade var och en sin dagordning” (sid 116). Nordin skriver också att Versaillesfreden gjorde att Bayerns självständighet beskars vilket skapade missnöje.
För att ge frikårerna dne rätta ideologiska skolningen dvs mota bort kommunister, skulle de sättas på skolbänken. Kaptenen Karl Mayr var den som fick ansvaret att leda arbete. Hon tog med Hitler som en lämplig kandidat och Hitler skolades in i ett nationalistiskt och antisemitiskt tänkande. Mayr som senare blev socialdemokrat var en hängiven antisemit på den tiden. Nordin skriver att det var ”Mayr som skapade Hitler”. (sid 122)

Hitler blir snabbt den ledande talarna på kurserna Han finner att han har en röst att han fånga sin publik. Han finner en mening med sitt liv. Hitler som inte lyckats med något i sitt liv blir för första gången framgångsrik.

Hitler var inte intresserad av det politiska arbetet. Han vill agera skapa opinion skapa kaos. Ju mer bråk det blev på han möten desto gladare blev han. När han var på väg att bli utmanövrerad från sitt parti NSDAP, nationalsocialisterna, hotade han med att lämna partiet och skrev ett brev där han ställde vissa ultimativa krav. Bla att han skulle bli enväldig ordförande. Hitler hade nu kommit till insikten att Tyskland och partiet endast kunde ledas av ett parti med en diktatorisk ledare som kunde driva massorna åt rätt håll.

Det som är så häpnadsväckande att läsa är hur Hitler vars parti hade väldigt få procent av rösterna ändå lyckas utnyttja det kaoset som uppstår efter Versaillesfreden och under Weimarrepubliken för att faktisk kuppa till sig makten. Han blev hjälpt av svåra ekonomiska kriser under 20-talet som gjorde att folkets förtroende för de styrande minskade kraftigt.

Nordin skriver att det är omöjligt att tänka sig Hitler utan München. Och München är lika mycket i centrum som Hitler. Nordins persongalleri är stort och han klipper fram och tillbaka mellan Hitler och dramats andra huvudrolls och birollsinnehavare
Vi träffar många personer som påverkade Hitler bla den rabiate rasisten Alfred Rosenberg, antisemiterna Gottfried Feder och Dieter Eckart.
Det är under åren i München som Hitler lär känna Henrich Himmler, Rudolf Hess, Joseph Goebbels m fl. Det skräckkabinett som historien aldrig kommer glömma.
Deras förmåga att utnyttja det vakuum och gripa tillfället med tillräckligt stor kraft och brutalitet var ett av skälen till att det lyckades. Hitler tvekade aldrig att ta livet av potentiella konkurrenter. Hans vän och vapendragare Ernst Röhm som var ansvarig för busarna inom SA (Sturmabteilung) kunde bli ett hot och var en av många som mördares under De långa knivarnas natt i juni 1934.

Parallellt med beskrivningen av Hitler ger oss Nordin som den idéhistoriker han är bilder av den tankar och de ideologiska strömningar som låg i tiden. Han skriver om Völkische Bewegung, som ”är ett samlingsnamn på de tysknationella och antisemitiska föreningar, partier, publikationer, grupper och individer som under den sista fjärdedelen av 1800-talet och framåt fick ett allt större inflytande över det offentliga rummet i Tyska riket och i Österrike-Ungern.” Från Wikipedia.

Det som är häpnadsväckande att läsa när Nordin går igenom de tänkarna hur bisarr den tankevärlden är. Tyvärr är det ledsamt att konstatera att dessa tankar åter sticker upp sitt hemska tryne runt om i Europa

Förutom nazisterna möter vi i boken bla Oswald Spengler Thomas Mann, Bertolt Brecht och andra konstnärer och tänkare som var verksamma i staden under perioden. Nordin referar flera gånger till den svenska poeten, journalisten och Akademiledamoten Bertil Malmberg som bodde dör under många år
Sammantaget är den en mycket rik mosaik Nordin ger oss.

Nordin besitter en imponerande beläsenhet som han elegant förmedlar till läsaren på en stundtals lite torr och effektiv prosa. Jag kan bara ge glimt av denna boks rikedom. Jag blev mycket fångad av boken och rekommenderar den varmt till alla med intresse för denna epok.

Läsåret 2020 kunde inte börjat bättre.

ANTECKNINGAR FRÅN SIBYLLEGATAN – CARL-JOHAN MALMBERG: GULDÅLDERN

Publicerat den 28/09/2019 av Patrik Enander

Carl-Johan Malmberg (1950-):
Guldåldern
Utgiven 2018
285 sidor
Wahlström & Widstrand

I mitten av 90-talet får Carl-Johan Malmberg ett litet kort av sin vän fotografen Christer Strömholm efter en diskussion om vikten av att gå sin egen väg. På kortet står det:
”Var otidsenlig” (sid 150.). Och det är Malmberg på många sätt. Carl-Johan Malmberg är en man som blickar tillbaka.
2 november 2016
Jag sitter på en bänk i det förgångna
Malmberg hämtar sin näring ur gångna tiders stora konstverk. Han har bla skrivit några spränglärda essäsamlingar, en bok om Gustav Mahlers symfonier, en bok om vin, och två magnifika och mycket vackra monografier. En om den engelske 1600-tals poeten och konstnären William Blake, Stjärnan i foten – Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake, och en om den irländske poeten William Butler Yeats, Var hemlig och gläds: vandringar i William Butler Yeats poetiska världar.
Malmberg har varit verksam som lärare i filmvetenskap producent på Sveriges Radio och är sedan många år kritiker i Svenska Dagbladet. Han har fått en lång rad priser för sina essäer, senast Övralidpriset.
Jag har inte läst mycket av honom. Enstaka artiklar och bläddrat lite i böckerna. Jag har slagits av en helt enastående bildning men också en stor kärlek till konst i olika former. Musik, teater, poesi, måleri och romankonst. Inget är Malmberg främmande för att fördjupa sig i och där hitta näring och mening.

Guldåldern, som kom ut förra året, är en serie anteckningar och korta stycken. Allt ifrån en rad till några sidor i en utsökt liten bok i A5-format. Han börjar på sin 66-årsdag 7/10 2016, fram till slutet av nästa år. Malmberg skriver att det inte en dagbok utan snarare en serie daterade anteckningar.
Boken ”springer ur en nödsituation”. Malmberg börjar känna av att hans kropp börjar bli gammal, artrossmärtorna slår sina klor i honom och begränsar hans liv. Sedan också depressionen som gör att han tidvis åker in på Ersta sjukhus. Boken är dock ingen sjukjournal utan en bok där Malmberg reflekterar över sitt liv, över vad som varit väsentligt, över de människor som betytt något. Och hur han försöker hantera sorgen över att allt förändras för att vara på väg mot ett oundvikligt slut.
Detta blir en bok om förluster. En kropp som inte längre fungerar, älskade föräldrar som inte finns livet, om hur många av hans vänner går bort.
Här finns ett naket avsnitt om hur en av hans bästa vänner på ett smärtfyllt sätt vänder honom ryggen. Detta är dock ingen självutlämnande bok utan han ger oss tillräckligt mycket för att vi skall förstå men inte mer.
Jag köpte boken när den kom. Ett infall fick mig att plocka ned den nu. När jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag fångades av han enorma lärdom och blev lite ”star-struck” över alla kulturpersonligheter han är god vän med eller träffar både, svenska och utländska. Malmberg beskriver ett mycket gott liv med otaliga resor, goda middagar, besök på sin herrklubb i London, föreläsningar för Lacan i Paris där han bodde ett par år, exklusiva viner som jag bara kan drömma om att få njuta av.

Carl-Johan Malmberg hemma på Sibyllegatan.

Man kan lätt raljera över Malmberg och fråga om han kan diska utan att fundera på Proust eller borsta tänderna utan att tänka på en engelsk poesi från 1800-talet. Men det är lättköpta poäng för Malmberg är en mycket känslig person som genom att läsa, tänka på och skriva om vad andra skapat söker svaret på vem han själv är. Det är inte pretentiöst utan genuint känt och tänkt. Konsten som livsnödvändighet.
För övrigt så älskar även Malmberg bl.a. Ture Sventon, Anne på Grönkulla och Dorothy Sayers.
Malmberg sitter inte bara i ett kulturellt elfenbenstorn och blickar bakåt utan engagerar sig i den afghanska flyktingbarnens protester. Krisen i Svenska Akademien tar sin början och Malmberg är inte nådig i sin kritik mot Frostensson och Arnault.
Jag läste boken relativt fort trots att det finns mycket att reflektera över under läsningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte klar med den utan läste den en gång till. Då var det en lite annorlunda bok. Sorgen och vemodet stod allt klarare. Malmbergs ensamhet. Han har många vänner men kärleken lyser med sin frånvaro. Den enda som nämns är den kärleken Ulf som svek honom och som han skrev om i boken Han som inte gjorde mig sällskap.
Malmberg frågar sig om han inte lyckats lite väl bra med att gå sin egen väg. Självständig men ensam. Boken slutar dock i något som i all enkelhet liknar en försoning.
Guldåldern är en bok som grep mig. Antagligen mer nu än den skulle gjort om jag läst den som ung. Det skiljer nästan på dagen elva år mellan mig och Malmberg och det är idag mycket lättare för mig att identifiera mig med de ämnen Malmberg tar upp. Jag tror inte jag hade fått ut mycket av den för tjugo år sedan.
Förutom att bli berörd blir jag också oerhört inspirerad till vidare förkovran utifrån de romaner, musikstycken, filmer och konstverk han kärleksfullt skriver om.
Jag ser verkligen fram emot att botanisera mer bland Malmbergs böcker.
Den typen av spränglärda och välskrivande kritiker som befolkade kultursidorna i min ungdom är snart ett minne blott. Och även jag blir en man som blickar bakåt.

PORTRÄTT AV KONSTNÄREN SOM VALP – ROLF ALMSTRÖM: ETT SLAG TILL

Publicerat den 15/09/2019 av Patrik Enander

Rolf Almström (1961-)
Ett slag till
150 sidor
Utgiven 2019
Bokförlaget Mormor

Det är en tunn liten volym Rolf Almströms senaste roman. 150 komprimerade sidor som du läser i en sittning eller två. Och du kommer ha en fin lässtund.

Almström debuterade med novellsamling Sånt man säger (1990) som fick det första Katapultpriset. Därefter kom novellsamlingen Vanans makt (1993), romanerna Mucka (1996), Svart arbete (2009) och Tänk inte på mig (2015) som fick Samfundet De Nios pris. Han har även skrivit ett filmmanus. Filmen Slutspel tillsammans med sina vänner Charlie Christensen (Arne Ankas skapare) och Kristian Petri.

Det är lika bra att erkänna det. Roffe och jag har känt varandra sedan gymnasiet. Vi umgicks intensivt under några år. Vi kom från väldigt olika bakgrunder men fann varandra och hade mycket skoj ihop.
Sedan tog Roffes författardrömmar honom till Stockholm. Under flera år hade vi inte mycket kontakt men till min glädje har vi de senaste åren setts en hel del. Och har skoj ihop igen!
Frågan jag ställde mig under läsningen var om jag skulle tycka om detta även om jag inte kände Roffe. Och svaret är ett absolut JA. Detta är nog det bästa jag läst av honom

Roffe må ha bott Stockholm i 30-talet år men han fortfarande en göteborgsförfattare i själ och hjärta. Med Ett slag till återvänder han till det Västra Frölunda han växte upp i. Även om det inte är en självbiografi han skrivit är det mycket som är hämtat ur hans liv.

Boken har egentligen inte en röd tråd och en rak linje. Nej det är den vuxne mannen som genom korta små episoder tittar tillbaka på åren fram till 12 år. År som formade honom på många sätt. Kompisarna som han levde rövare med, originalen som befolkade bostadsområdet, den opedagogiska skolmiljön. Här finns ett kärleksfullt porträtt av en dominerande mor som visar sin kärlek på sätt som romanfiguren inte förstår i första rummet.

Detta är en värld långt ifrån den medelklass som jag själv växte upp i. Helt andra miljöer, sätt att vara och leva på.
“Snabb i fötterna och snabb i skallen annars åkte man på stryk. Svårare var det inte. Slappnade jag bara av ett ögonblick så fick jag en smäll. Men så sluta att vara en jävla plåga då. Lyssna på lärarna. Gör som dina föräldrar säger. Skrik inte åt folk. Sitt still. Stjäl inte andras grejer. Acceptera din plats. Låt andra som är smartare dugligare gå före. Jävlas inte med varenda människa du möter. På det finns bara ett enda svar: Ett slag till men hårdare” (sid 102)
Trots det annorlunda finns det en hel del igenkänning även för mig. Alla har vi ju varit i tioårsåldern!

Alla som träffat Roffe vet att han är en historieberättare. Han älskar att dra en vals som ibland blir ganska yvig. Här har han tuktat sin berättarröst. Scenerna och bilderna komprimeras och blir mer exakta, konkreta och effektiva. Och stundtals mycket roliga. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt en roman som denna.

Även om det är en tuff uppväxt som skildras finns här hela tiden en ömhet i berättandet, en värme som gör att det är lätt att ta till sig texten. Och det har ju gått bra för huvudpersonen. Litteraturen och läsningen byggde en bro till en annan värld.

Visst är jag part i målet men jag hoppas denna varma, roliga och välskrivna roman får många läsare.

Här köper du boken på Adlibris

ÅRETS BÄSTA KRIMINALROMAN 2016 – MALIN PERSSON GIOLITO: STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN

Publicerat den 19/04/2019 av Patrik Enander

Malin Persson Giolito (1969-)
Störst av allt är kärleken
Utgiven 2016
367 sidor
Wahlström & Widstrand

Malin Persson Giolitos Störst av allt är kärleken är knappast en bok som behöver draghjälp av en liten blogg. Den har vunnit både Svenska Deckarakademins pris 2016 och det nordiska priset Glasnyckeln, givits ut i över 20 länder och nyligen hade den premiär på Netflix. Det är den första svenskproducerade serien på kanalen.

Jag kan bara sälla mig till de som verkligen tycker om boken. Den handlar om 18-åriga Maja som anklagas för att ha planerat och deltagit i en skolmassaker i det fina Djursholm tillsammans med Sebastian, hennes stora kärlek. Sebastian är son till Sveriges rikaste man. Med utgångspunkt från rättegången så lär vi känna Maja och Sebastians historia.

Det känns lite snävt att kalla det en deckare. Det är visserligen spännande att följa själva rättegångsprocessen beskriven av en som verkligen kan detta. Persson Giolito var framgångsrik jurist före hon blev författare. Det är lika mycket och kanske ännu mer en roman om klass, makt och maktlöshet, om kärlek och hat, om de svåra tonåren och livet i den lilla del av samhället som är den yttersta överklassen.

Persson Giolito är en skarp iakttagare, en mycket stilsäker, intelligent och stundtals mycket rolig författare som med stor empati lever sig in i romangestalterna.
Jag förstår verkligen varför boken gjort ett segertåg över världen. Om du inte läst den rekommenderar jag den varmt.

/reviderad 210811

EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Publicerat den 17/03/2019 av Patrik Enander

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

EN EPOK OCH EN MAN I DESS MITT – ULF IRHEDEN: FRANS JOSEF – KEJSARE I KATASTROFERNAS TID

Publicerat den 17/02/2019 av Patrik Enander

Ulf Irheden:
Frans Josef – Kejsare I Katastrofernas Tid
Utgiven 2018
365 sidor
Bokförlaget Perenn

För ett tag sedan blev jag kontaktad av det lilla förlaget Perenn som frågade om jag ville läsa en bok de, eller rättare sagt förläggaren Per Nilsson givit ut. Perenn är ett enmansförlag specialiserat på utgivning från Östeuropa. http://perenn.com/
En för mig okänd skribent Ulf Irheden hade skrivit en biografi över den siste store habsburgske kejsaren Frans Josef (1830-1916). Per frågade mig försynt om jag vill läsa och kanske skriva om den. Jag tackade ja.

När jag försökte finna information om den för mig okände författaren läser jag att han att är journalist, har en pol. mag. i historia, skriver lite för militärhistoriska Svärdet och Pennan och översatt bla Anthony Beevors berömda bok om Stalingrad. Men till min stora förvåning verkar han mest ha arbetat som reseledare för resor i Europa. Detta verkar mao vara hans debut som författare. Och det är en klart imponerande debut!

Det skall fan vara förläggare. Boken har inte, så vitt jag kan finna, recenserats i några tidningar. På förlagets hemsida citeras Sveriges Radios germanofil nummer 1, Gunnar Bolin när han i ett program säger ”… så man har ett fantastiskt tillfälle att lära sig mycket om detta stora kejsardöme, hur det gick under och varför, om man läser Joseph Roths underbara roman och sen den här jättefina biografin över kejsar Frans Josef också …” Där finns även ett citat av den svenska journalist och författare som troligen vet mest om Centraleuropa, den lysande essayisten Richard Swartz, som genom åren lär mig oerhört mycket om regionen och dess litteratur.
”med stor insikt om det väsentliga, säkert omdöme och njutbar stil har han [Ulf Irheden] lyckats med att på relativt begränsat utrymme få med en hel epok. Boken tillhör helt enkelt de allra bästa jag läst i ämnet.”

Eftersom jag själv inte har några större förkunskaper gör jag det lite lätt för mig genom att citera dessa herrar. Men utan att ha något att jämföra med kan jag konstatera att Irheden har skrivit en mycket underhållande, välskriven och kunnig bok om en hel epok.

När Frans Josef tillträdde som artonåring 1848 var hans rike mycket vidsträckt. Från Prag i norr, Karpaterna i öster, Trieste i väster och ned till Montenegro i söder. När han dog 1916 hade han genom ett sista beslut att förklara krig mot Serbien, efter ett helt liv med freden som främsta mål, varit orsak till att första världskriget inleddes. Det kriget slog sönder hela regionen och skapade motsättningar som beredde vägen för andra världskriget. En ödets ironi?

Tro inte att Frans Josef var den demokratisk och pacifist bara för att han verkade för fred. Det var fred på hans villkor. Det habsburgska riket var en etnisk kökkenmödding som Frans Josef försökte hålla på plats. Som kejsare var han en enväldig härskare som helst ville ha lugn och ro i sitt rike. Demokrati var inget för honom.
Men det var lättare sagt än gjort. Hans konservatism och rigiditet gjorde honom avog mot det nya. Det visade sig bla i att han inte insåg de möjligheter som nya vapen och nytt strategiskt tänkande på slagfältet gav. Resultatet blev att flera krig både förlängdes och förlorades. Det kostade många hundratusentals människors liv.
Hans kejserlighet gick ända in i märgen vilket gjorde honom besatt av titlar, social rangordning och att allt gjordes enligt protokollet. För detta betalade han ett högt pris. Många är de mycket tragiska olyckor som drabbade hans familj som ett resultat av hans rigida moral och normer.

Allteftersom han blev äldre och allt mer av en institution så blev han också en anakronism. Det är dock intressant att för det österrikiska folket var han en symbol. När de i andra länder gav sig på kungahuset gav de sig i Österrike på politikerna. Har var kejsare i hela 68 år, mycket längre än medellivslängden vid den tiden. Han symbolvärde blev med tiden mycket starkt.

Det fina med Irhedens bok är hur han på så få sidor kan fånga en epok, en epok med många omvälvande förändringar. Han tar fram de stora linjerna inom politiken och kulturområdet. Samtidigt berättar han intressant och levande om det lilla livet, familjen och andra människor i Frans Josefs omgivning. Han växlar skickligt mellan de stora och små perspektiven och det finns ett bra driv i berättandet.

Irheden är mycket militärhistorisk intresserad. Skall jag rikta någon kritik mot boken var att jag hade svårt att hålla intresset uppe under de skildringar av olika slag med truppförflyttningar hit eller dit, som utgör en liten del av boken. Men det är bara en mindre anmärkning.

Om du har ett intresse för Europas historia under 1800-talet och framåt kan jag verkligen rekommendera denna bok. Den utveckling vi ser i Europa just nu har självfallet långa trådar tillbaka till denna tid.
Jag lärde mig mycket och hade roligt på den understundom hemska resan som Frans Josefs liv var. Irhedens bok är en helt enkelt ett stycke mycket välskriven och underhållande folkbildning.
Må den finna sin publik!

/reviderad 210811

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN FAR – LEIF ZERN: KADDISH PÅ MOTORCYKEL

Publicerat den 24/06/2018 av Patrik Enander

Leif Zern (1939-)
Kaddish på motorcykel
Utgiven 2018
208 sidor
Bonniers

När jag läste om Kenneth Hermeles mitt tycke ganska trista En shetl i Stockholm bok jämfördes den med Leifs Zerns bok från 2012 Kaddish på motorcykel. Alltid till Zerns fördel vilket väckte min nyfikenhet. Leif Zern är en av våra mest meriterade teaterkritiker med många år på Dagens Nyheter och ett förflutet som kulturchef på Expressen.

Det kanske är elakt att jämföra böckerna då de har lite olika syften, men båda skildrar initierat judiskt liv i Stockholm i mitten av 1900-talet (Zern är nio år äldre än Hermele). Men då Hermeles bok är en redovisande och platt text fångas jag omgående av Zerns text.
Det är en tunn liten bok i fickformat men dess inre rymd är stor. Det gnistrar om hans vackra prosa, han fångar människor och miljöer så att de bli levande för mina ögon. Språket är både elegant och skarpslipat, samtidigt fylld med en stor ömhet.

Boken är en kärleksförklaring till hans far, Simon Zernaffsky, judisk flykting från Ryssland, som kommer till Sverige och träffar Leifs mor, den svenska arbetarkvinnan,
Simon är djupt troende jude, men inte på ett reflekterande sätt, han bara är. Zern beskriver honom som en snarast from man, den enda genuint troende i sin familj. Och även om det var oreflekterat gör han som krävs för att leva enligt traditionen.
De existentiella frågorna är mao inget som diskuteras hemma. Simon är en istället man med stort intresse för idrott och själv en duktig bollspelare och boxare. Otaliga är det matcher och andra idrottsevenemang som Leif blir medtagen på.
Simon lever med ena foten i den judiska världen med alla dess regler och högtider och med den andra foten i den svenska med sina kamrater som han sportar med, går på dans med och fiskar kräftor.

Det sista är en paradox. För om något inte är koscher så är det att äta skaldjur! Ändå är det årliga kräftfisket en livsbejakande ritual som Simon aldrig skulle ge upp, lika viktig som de judiska högtiderna. Men paradoxalt nog så skulle det komma in en räka i hemmet i Stockholm skulle den kastas ut omgående. Zern har sagt att de två dagarna var Simon trogen det svenska och sina svenska vänner och såg inte någon motsättning i det.

De partier som skildrar den unge Leifs somrar med kräftfiske är en njutning av att läsa, en hyllning till livet och naturen. Zern skriver att hans far var en ovanlig jude i det att han var naturmänniska. Alla hans släktingar var helt ointresserade av, ja till och med rädda, för skogen. För dem var en plats där judar i generationer blivit jagade och förföljda.
Zern skriver att faderns passion för natur och trädgård visar att vi inte är bundna av vårt arv i våra val. Man kan gå en helt egen väg.

Boken skildrar främst fadern, det är om honom han vill berätta. Hans mamma, som vad jag förstår stod Leif nära, beskriver Zern som en ”hemlös”, Varken hemma i det svenska och i den judiska församlingen då hon var en som ”övergått”. (Inom judendomen pratar man inte om att konvertera, utan att övergå). Ändå var hon inte missnöjd utan pratar alltid med ömhet om fadern. Genom hennes berättelse läggs det ytterligare facetter till Zerns berättelse om att leva i två kulturer.

Leif är enda barnet men omgiven av en mängd släktingar som bor nära varandra på Söder i Stockholm. Det flesta arbetar likt fadern inom kläder och textil. Zern skildrar en inte okomplicerad släkt. Men det är en varm värld där man mitt i allt käbbel ändå stöttar varandra. Det finns en trygghet i samvaron och alla ritualer även om de luckras upp allt eftersom moderniteten kommer in.

När jag hade läst Hermeles bok hade jag glömt den i samma ögonblick som jag slog igen den. Zerns mångbottnade och vackra text ligger kvar och vibrerar efter avslutad läsning. En varm ton av kärlek till en älskad far. En far vars liv ofta gick i dur för att avslutas i moll. Tagen lägger jag ihop boken och vet att den kommer finnas med mig länge.

Vad betyder titeln? Det är ytterligare en av de paradoxer Simon lever i. Och förklaringen får du när du läser denna lysande bok som borde nominerats till Augustpriset.
https://www.adlibris.com/se/bok/kaddish-pa-motorcykel-9789100127817

En annan berättelse som vore intressant att läsa är den om Leif själv. Hur en ung man som kommer från enkla förhållanden med en fader som inte läser en bok blir en av Sveriges främst teaterkännare och kritiker. Högt upp på parnassen. Men det är som sagt en annan bok.

/reviderad 210727

JUDISKT LIV I 50-TALETS STOCKHOLM – KENNETH HERMELE: EN SHETL I STOCKHOLM

Publicerat den 20/06/2018 av Patrik Enander

Kenneth Hermele (1948-):
En Shetl i Stockholm
Utgiven 2018
237 sidor
Weyler förlag

Kenneth Hermele, i dag känd som ekonom på vänsterflanken, har kommit ut med en bok om sina föräldrar och sitt liv. En bok om att växa upp i den lilla judiska enklaven i Stockholm under svåra förhållanden.
Föräldrarna var flyktingar från Tyskland (pappan) och Polen (mamman). Båda troende men modern var mycket mer ortodox än fadern. De kämpade hårt för att etablera sig i Sverige och ge sina barn ett bra liv.

Boken är indelad i tre avsnitt. Första delen handlar om hans far. Del två om modern och del tre om Kenneth och till viss del om hans bror Berndt. Vi får följa hur Kenneth går från att vara en mycket from jude till att successivt bryta sig loss och bli en sekulär vänsterintellektuell. En process som inte var okomplicerad och förorsakade en hel del smärta.

Detta var för mig en paradoxal läsupplevelse. Det är var mycket intressant att läsa om det livet i den judiska minoriteten och hur de gör för att både bevara sin kultur. Samtidigt behöver de också anpassa sig till att leva i ett sekulärt Sverige. Jag vet själv från jämnåriga judiska vänner hur nära de är det stora traumat under 1900-talet, andra världskriget och dess judeutrotning. När jag pratar med dem känns det att Sverige att suttit vid sidan av en liten perifer nation i det stora europeiska dramat.
Detta finns självfallet med i Hermeles bok och gör den läsvärd.

Problemet är att jag tycker att han är en ganska tråkig skribent. Han lyckas inte gestalta människor och händelser och göra att det känns eller blir intressant. Det är ibland som om han bara pratar på, mer som om han satt berättade för en vän än att jag får läsa en bearbetad text. Det bränner förvisso till i avsnittet om mamman, men tyvärr blev boken i längden helt enkelt för tråkig och oengagerad. Det saknas en nerv i berättandet. Trots det engagerande ämnet och de intressanta livshistorierna.

Om man jämför den med en annan bok om att växa upp som jude i Sverige, Göran Rosenbergs lysande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, då faller Hermele mycket platt. Två andra böcker på det judiska temat som jag minns med glädje är Stephan Mendel-Enks underbara Tre apor och Nina Solomins mycket intressanta OK Amen.
Alla tre rekommenderas varmt.

/reviderad 210727

FRÅN LÄSFÅTÖLJEN UT I VÄRLDEN – CLAES HYLINGER: TILL FRÄMMANDE LAND

Publicerat den 25/07/2017 av Patrik Enander

Claes Hylinger (1943-):
Till främmande land
Berättelser, dikter, anteckningar
130 sidor
Utgiven 1998
Bonniers

Helt plötsligt fann jag mig läsa Claes Hylinger igen. Det var inte alls planerat, men något drog mig till bokhyllan och fick mig att plocka ned Till främmande land där den stått i många år. En slump och tillfällighet, just som så mycket av det som händer hos Hylinger.
Jag läste om de inlägg jag redan skrivit om två av hans böcker och inser att jag där fångar mycket av det som tilltalar mig hos honom, denne vardagsmystiker med sinne för det absurda. En värld där saker och ting inte ser ut att vara som de är men just därför kanske är just vad de är. Jag vill inte upprepa mig så läs dem ifall du är intresserad.

Hylinger har en stor och ovanlig beläsenhet. Sällan har jag stått på en författare som skriver om så många kolleger som de flesta litteraturälskare aldrig har hört talas om. En av texterna i boken handlar Maurice Magre från Toulouse. Hört talas om honom? Nej, tänkte väl det! Hylinger citerar honom: ”Jag har observerat att de viktigaste händelserna i livet inte var de jag trodde. Ett obetydligt ord, mötet med någon man inte kommer att återse, en sorg eller förhoppning man trodde sig ha glömt, har ofta en stark återverkan på själens dolda liv. Jag har i dessa minnen uppehållit mig vid ytterst små händelser som spelat en större roll för mig än vad resor och ödets växlingar har gjort.” (sid 74)

Detta låter som om Hylinger beskriver sitt eget skrivande. Även om resor spelar en framträdande roll så är det inte de stora händelser som står i fokus, utan vardagen och det oväntade i den, som pekar på något annat, under ytan. Ofta berättat med en humoristisk vändning. Hylinger har en fin humor och känsla för den goda vitsen.

Som titeln antyder där det mycket resande i den lilla tunna volym. Både i läsfåtöljen och i verkligheten. London, hans älskade Frankrike, men även Hylingers allt större intresse för arabvärlden kommer fram i resor till bla till Damaskus och Tunisien. Han möter människor, situationer uppstår, ibland komiska ibland tragiska. De flesta texterna tycker jag mycket om. En och annan rinner ut i en antiklimax och någon fångar mig inte alls.

Det finns en mycket Hylingersk ton som genomsyrar allt jag läst av honom. Alla faller inte för den. Jag har vänner som tycker det är pretentiöst dravel.
Fastnar du inte för tonen och hans sätt att se på världen kan du lika gärna sluta läsa. På en gång. För oss fans blir det några fina stunder i läsfåtöljen med denna samling berättelser, dikter och anteckningar.

Här kan du läsa vad jag skrivit om honom tidigare:
Utan ärende
Hotell Erfarenheten

/reviderad 210228

LÄTTSAM LÄSNING OM ETT FASCINERANDE LAND – KRISTINA KAPPELIN: ITALIENSK DAGBOK

Publicerat den 26/03/2017 av Patrik Enander

Kristina Kappelin (1958-)
Italiensk dagbok
Utgiven 2014
232 sidor
Brombergs

Under en resa till underbara Florens och Arezzo nyligen var folkkära journalisten Kristina Kappelins ”Italiensk dagbok” en både rolig och passande lektyr. Italien är kanske det landet i Europa där flest svenskar, och engelsmän för den delen, förlagt sin längtan till det goda och sköna livet. Efter vår resa var vi lika bedårade av den fantastiska konsten, arkitekturen och maten som alla andra. Men hur är det när första kärleken övergått till en stadig relation?

Kappelin har bott i landet i sammanlagt över 20 år och har genom sitt arbete och sitt äktenskap kommit Italien in på livet som få andra. Kappelins första möte med landet blir inte okomplicerat. Samtidigt som hon bedåras av skönheten i Bologna, där hon är utbytesstudent, så uppstår det snart kulturkrockar.
För oss svenskar är det viktigt med rätt och fel, att det finns raka och tydliga svar, det verkliga är viktigare än det mytiska. Men icke för italienare. Kappelin inser efter ett tag att hon uppfattas som fantasilös, ja tom tråkig. Hon upptäcker också att hennes vänner, som klarat av de hårda gymnasiestudierna, har en djup bildning och förmåga att konversera om konst och litteratur som den jordnära svenskan saknar.

Kappelin fastnar som sagt i Italien. I boken vi får ta del av en serie berättelser, kåserier och reportage. Hon skriver om de tre stora religionerna i landet. Katolicismen, maten och fotbollen. Hon beskriver ett arbetsliv som är oerhört hierarkiskt och trögrörligt där den som är på nivån under får ta skiten från våningen ovanför. Inblickarna i byråkratin står, även om det är en klyscha, inte Kafka efter. Efter ett tag kände jag att hit vill jag resa, men bo, aldrig!

Samtidigt berättar hon om italienarnas stora kärlek till det sköna inom konst, arkitektur och klädsel. Där finns en familjesammanhållning och omtanke om sina nära som försvunnit i Sverige. Kappelin säger sig hellre stanna i Italien som gammal där hon uppskattas för sin ålder och tas hand om av familj, vänner och grannar än att sitta på ett kommunalt ålderdomshem. Hon säger sig blivit mer fördomsfri öppen och nyanserad genom bo i landet

De flesta kapitlen är hållen i en lättsam och kåserande ton. Men det finns undantag. När hon skriver om hur Italien hade en gyllene chans att komma på rätt köl efter rättegångarna mot ledande italienska politiker i börjar av 90-talet men försatte den. Då Italien som sagt är hierarkiskt och trögrörligt uppstod ett vakuum som Berlusconi utnyttjade och sedan körde staten i botten. Det är ingen vacker läsning. Och det bränns ännu mer när det finns en populistisk galenpanna i Vita Huset. (Perioden just före Berlusconi skildras i en mycket välgjord tv-serie ”1992″ som finns på HBO. http://www.imdb.com/title/tt2983290/) Det är också intressant att läsa om påvens betydelse i Italien, även för icke-troende som Kappelin.

Efter avslutad läsning begriper jag mer om det land Kappelin säger är bland de mest motsägelsefulla och komplicerade i Europa. En trivsam läsning och en perfekt följeslagare under ett par dagar i detta enastående vackra och fascinerande land.

/Reviderad 210102

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

Publicerat den 22/11/2016 av Patrik Enander

Jonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Allt jag inte inte minns vann Augustpriset men föll mig inte i smaken. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död. Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?

Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer hit. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med. Romanens karaktärer personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Även om det var historia som brände till ibland var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad. Ibland klickar det bara inte.

/Reviderad 201224

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN

Publicerat den 25/10/2016 av Patrik Enander

H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu återutger. Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne som side-kick i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.

Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är ”my cup of tea”. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road. Men om du tillhör dem som tycker om pusseldeckare, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig.

/Reviderad 201205

EN FASCINERANDE OCH VÄLSKRIVEN HISTORIELEKTION – ELISABETH ÅSBRINK: 1947

Publicerat den 15/10/2016 av Patrik Enander

Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

1947 är ett år obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Om detta har Elisabeth Åsbrink skrivit en fascinerande bok. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel består av små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det är ett händelserikt år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europeiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. ´

Mina enkla rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

/Reviderad 201205

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA

Publicerat den 17/09/2016 av Patrik Enander

H.-K. Rönblom (1961-1965)
Död bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor
Modernista
Recension

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammans med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson.

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet, lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat som styrs av änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.

Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till:
”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24).
Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Det som gör att jag ändå uppskattar denna bok är trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner.
Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlen har underbara och poetiska namn som ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)

Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sällskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Rönblom och Paul Kennet gav mig en trevlig stund i läsfåtöljen.

/reviderad 201205

EN UTMÄRKT BOK OM BERLIN – JAN MOSANDER: BERLIN : MED EN VÄGLEDNING TILL DET KOMMUNISTISKA OCH NAZISTISKA BERLIN

Publicerat den 01/08/2016 av Patrik Enander

Jan Mosander (1944-)
Berlin : med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin
Utgiven 2014
371 sidor
Fischer & Co

Tre besök i Berlin hade inte givit mersmak. För mig var inte Berlin en stad man kan flanera runt i och njuta av. Nej. Det har varit en stad som jag upplevt som ganska ful, stor och oöverskådlig på ett negativt sätt. Ja det finns fantastiska muséer och ett rikt kulturliv, men staden har för lite charm. Tills nu.

I söndags kom jag hem från mitt fjärde besök. Nu vill jag återvända i morgon och bo där ett par månader. Staden har landat i mig. Jag har börjat se hur den hänger ihop. Eller snarare inte hänger ihop. Jag ser och uppskattar den enorma mångfalden och dynamiken i denna fascinerande metropol. Jag kände igen en del från mina tidigare besök och pusslet föll på plats. Och charmen finns där. Jag såg den bara inte. Och vilket kulturliv och vilka kaféer!
Vi observerade, vilket jag inte tänkt på tidigare, att det är en stad med ett paradoxalt lugn. Inte samma stress och hets som i andra storstäder trots en befolkning på 3,5 miljoner och hur mycket turister som helst.

Jag är bra på att köpa böcker för att förbereda mig inför resor, böcker som sedan inte kommer längre än till nattduksbordet. Och stannar där. Jan Mosanders bok gjorde det inte. För er som är i min ålder är Mosander ett känt och tungt journalistnamn från radio och tidningar. Har kan och älskar sitt Berlin efter att ha bott och arbetat där i omgångar.

Mosander en journalist och prosan är effektiv journalistprosa. Han kan dock konsten att berätta och fånga in mig som läsare. Och han har mycket att berätta. Boken består av en serie korta kapitel som kan läsas fristående. Man kan hoppa över det man inte är intresserad av om man vill.

I boken finns avsnitt som hjälper dig att hitta rätt i Berlin (Buss 100!). Där finns minnesbilder från åren Mosander bodde där, kapitel om möten med Albert Speer, Herman Görings änka Emmy och andra personer från nazitiden.
Mosander möter även Marcus Wolf, den ökände östtyske spionchefen som av misstag fotograferades i Sverige av säkerhetspolisen som var omedveten om vem de fångat på bild. Vi läser om livet i skuggan av muren forna Östtyskland och svårigheterna vid återföreningen, om de kommunistiska pamparnas lyxliv, om en svensk krigsskuld , om judarnas situation i Berlin (Den nyligen avlidne nobelpristagaren Imre Kertesz bodde länge i Berlin. Han sade att antisemitismen i Ungern var mycket värre än i det toleranta Berlin). Ja det är svårt att få med allt som Mosander skriver om. För om Berlin finns många historier, många hemska men också många roliga med oväntade sammanträffanden.

Undertiteln ” med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin” kanske avskräcker några. Alla åker kanske inte till Berlin för dess historia utan för dess konst – och/eller nattliv. Men för att förstå Berlin inser jag under läsningen bör man ha en viss kunskap om dess historia. Få städer i Europa har under 1900-talet haft en så dramatisk historia. Mosander skriver att östtyskarna blivit lurade tre ggr. Först av Hitler, sedan av Stalin och senast av kapitalisterna i väst.

Mosanders bok hjälpte mig att få ihop Berlin. Det är en mycket rolig läsning och en utmärkt bok om Berlin. Rekommenderas varmt.

/reviderad 201223

EN ROMAN SOM VERKLIGEN INTE BERÖR – INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

Publicerat den 02/04/2016 av Patrik Enander

Inger Alfvén (1940-):
 Berör mig inte, berör mig
 Utgiven 2015 
318 sidor
 Bonniers

Inger Alfvén är en författare som varit med länge med många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns det som en bra film.
Alfvén nämns med respekt men nämns inte i sammanhang med en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i samma generation, bl.a. Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krackelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spön i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.  Som litteratur är det pratigt, klyschigt och fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.

Detta var en stor besvikelse.

/Reviderad 2011115

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL

Publicerat den 03/01/2016 av Patrik Enander

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Sedan, en sen kväll, stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en lång natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända namn som Franz Kafka, Robert Musil och Oskar Kokoschka till med den menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.

Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa vilja och moral. Det gavs en möjlighet att bli en ny människa. I boken finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.

I denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten. 1914 är en mycket bra bok.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

/Reviderad 201101

HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

Publicerat den 31/12/2015 av Patrik Enander

Horace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga, inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin position. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar, i grunden en romantiker.

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kylskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare.

/Reviderad 201101

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA

Publicerat den 20/02/2015 av Patrik Enander

Erik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Bonniers
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60-tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som Sam J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop.

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började översätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen.
Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna.

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Jag tyckte det var en helt underbar roman.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgöta-slätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor.

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna har Erik givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!

Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns.
Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

/Reviderad 201031

EN UTMÄRKT INTRODUKTION TILL MODIANOS FÖRFATTARSKAP – PER-ARNE TJÄDER: GARE D´AUSTERLITZ – EN BOK OM PATRICK MODIANO

Publicerat den 01/02/2015 av Patrik Enander

Per-Arne Tjäder (1945-)
Gare d´Austerlitz – En bok om Patrick Modiano
Utgiven 2014
228 sidor
Daidalos förlag

Att Per-Arne Tjäder både kan och älskar sin Modiano framgår på varje sida i hans fina introduktion till författarskapet. När den gavs ut var det troligen inte många i Sverige som visste vem Modiano var. Jag häpnade över förlagets mod när jag såg boken första gången. Ett Nobelpris senare och den har säkerligen fått många fler läsare. Och det är den värd.

Det märks att Tjäder med denna bok ville väcka vårt intresse för ett okänt men intressant författarskap. Entusiasmen är påtaglig. Det är inte en tung litterär analys. Nej, boken är mer som en lång understreckare i Svenska Dagbladet. Kunnig, spirituell och underhållande.
Tjäder ger oss de temata som genomsyrar Modianos författarskap blandat med korta beskrivningar och analyser av alla hans vid det har laget många romaner. Han visar hur Modianos eget liv och faktiska händelser vävs in i romanerna och dessutom ofta döljs då Modiano är en mästare på förklädnad. Tjäder visar att ofta dyker samma personer upp i olika skepnader i flera romaner.

Tjäder kan sitt Frankrike och målar med lätt hand det moderna Frankrikes historia och hur det gestaltas i romanerna. Ockupationsåren, de Gaulle-eran, vad man velat glömma och vad som börjar komma fram. Hans beläsenhet är stor och hjälper oss att få nycklar till Modianos författarskap.

Min enda invändning är egentligen att genomgångarna av alla romaner kan bli lite tröttsam. Även om Modianos författarskap utvecklas och förändras så är det tämligen homogent. Därför blir det ibland lite kaka på kaka när Tjäder beskriver böckerna. Dock, vad gäller de böcker som jag läst. var det intressant att se vad han funnit som jag inte visste om eller lagt märke till.

Boken rekommenderas därför varmt till alla som likt mig fastnat för Modiano och vill veta mer både om författaren, hans romaner och om Frankrike.

/Reviderad 201031

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

Publicerat den 19/01/2014 av Patrik Enander

Johannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & mycket gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning.

När jag nu läst Johannes Anyurus roman hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, från uppväxten i Uganda, flygutbildningen i Grekland och till nutiden i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga och spännande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spränger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

/Reviderad 200927

KERSTIN LUNDBERG HAHN: BARNKOLONIN

Publicerat den 03/01/2014 av Patrik Enander

KERSTIN LUNDBERG HAHN (1962-)
Barnkolonin
Utgiven 2013
200 sidor
Rabén & Sjögren

Hur kommer det sig att jag läser en ungdomsbok? Det kan man undra men förklaringen är enkel. Den vänliga Kerstin gav mig den i födelsedagspresent.

Boken presenteras så här på förlagets hemsida:
Långt ute på landet ligger ett vandrarhem som en gång var en koloni för fattiga barn. Hit flyttar fjortonåriga Joel. Hans föräldrar ska förverkliga sin dröm om att driva ett pensionat. Men märkliga saker börjar att ske. Spökar det på den gamla barnkolonin, eller håller Joel på att bli galen?

Barnkolonin fick mycket uppmärksamhet när den kom. Och helt välförtjänt skall det visa sig.

Det är ju självfallet annorlunda att läsa en text av någon som jag känner. Jag sögs dock in i handlingen direkt! Jag blev 13 år igen och mindes hur det var att vara i bokslukaråldern, när jag bara flög fram över sidorna i den spännande handlingen. Jag kände pirret i magen på samma sätt som då, när jag läste om den spirande förälskelsen mellan Joel och Nina. Jag mindes mina somrar med mina syskon på landet. Tack och lov var de inte så otäcka som denna sommar var för Joel.

Kerstin har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, spännande och lagom otäck bok. Bra miljöbeskrivningar och fint tecknade personer.
Jag tror att detta är bok som barn i bokslukaråldern just kommer att sluka. Det gjorde även denna medelålders gubbe.
Tack Kerstin för en hemsk födelsedagspresent.

/Reviderad 200927

Kerstin på glatt humör!

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS

Publicerat den 29/09/2013 av Patrik Enander

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor
Bonniers

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”
Detta skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.

Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

/Reviderad 200821

EN LYSANDE BOK OM AMERIKANSK POLITIK: MARTIN GELIN – DEN AMERIKANSKA HÖGERN : REPUBLIKANERNAS REVOLUTION OCH USA:S FRAMTID

Publicerat den 27/09/2013 av Patrik Enander

Martin Gelin (1978-)
Den Amerikanska Högern:
Republikanernas Revolution och Usa:s Framtid
Utgiven 2012
430 sidor
Natur & Kultur

Nominerad till Augustpriset

Alla med det minsta intresse för internationell politik har säkerligen höjt ögonbrynen mer än en gång de senaste året. Käbblet mellan demokrater och republikaner i USA håller på att hota hela det politiska systemet och i förlängningen det amerikanska samhället. Från en svensk horisont är det helt obegripligt. Det är nog många som i sitt stilla sinne undrar vad är det där för galningar.
En som kan ge dig en nyckel till varför det blivit så här är USA-korrespondenten Marin Gelin med sin bok Den amerikanska högern. Det är en fascinerande läsning. Gelin har rest land och rike runt, intervjuat mängder av människor, han har besökt hur många politiska och religiösa möten som helst och läst kilometervis av litteratur. Detta har han kokat ihop till en spännande idéhistorisk odyssé och reseberättelse genom det moderna USA fylld av intressanta porträtt av från alla samhällets skikt. En imponerande insats.

Om du tänker på USA och 60-tal, vad tänker du då? Troligen flower-power, hippies och Woodstock som var ett kraftigt brott mot 50-talets konformitet. Vad som inte alls är lika känt är att parallellt med den rörelsen så började högerns gräsrötter röra på sig, organisera sig och skapa en struktur som gjorde att de överlevde längre och påverkade USA mycket, mycket djupt.
Tea-party rörelsen har i Sveriges sett som något nytt fenomen, men Gelin visar att varje gång som en demokratisk president vunnit så har republikanerna kraftsamlat, kommit tillbaka blivit starkare och drivit partier till höger. Det republikanska partiet har precis som idag dödförklarats många gånger men det överlever och kommer tillbaka med förnyad och större kraft.

I deras värld är staten inget av godo, det fjättrar den fria själen, bidrag för inte något gott med sig utan något som håller människor beroende i ett ekonomiskt slaveri. Varför skall mina pengar gå till lata som inte vill arbeta, knarkare eller till ensamstående kvinnor som inte kan hålla ihop benen och föder för många barn… Det är inte staten som skall ta hand om dig, det är din familj, dina nära och kära. South Carolina har vid två tillfällen skickat tillbaka bidrag från Washington av ideologiska skäl.

Det är en stundtals djupt deprimerande läsning att följa hur moderata och samarbetsinritade röster inom partiet successivt trängs ut och allt mer dogmatiska röster blir de som sätter agendan. Och i dagarna håller hela den amerikanska statsapparaten på att gå i stå. Hellre det än att skattebetalarna skall behöva utsättas för de socialistiska djvävulspåfund som kallas Obamacare.
Förresten vet du vad en RINO är? Tänkte väl det. Det är en ”Republican in name only” och det är den värsta sorten!

Grover Norquist, som leder Americans för Tax reform sade nyligen att han ville göra staten så liten så att han kunde ta in den badrummet och dränka den! Denne Grover som var ett fenomen på ytterkanten, är idag en ideolog i maktens centrum med en stark påverkan på partiets politik.

Det är tydligt att Martin Gelin inte delar det republikanska partiets värderingar. Det som gör det så spännande är hans nyfikenhet och respekt. Han vill förstå hur dessa människor tänker och hur detta land fungerar. Genom att porträttera republikanerna så porträtterar han hela landet av bara farten.

Alla med det minsta intresse för USA och amerikansk politik bör läsa denna lysande, lättlästa, roliga och mycket stimulerade bok. Vad som händer i USA påverkar än så länge många av oss.

/Reviderad 200820

EN MAGNIFIK BERÄTTELSE OM SVERIGE – UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS. EN BIOGRAFI ÖVER OLOF PALME

Publicerat den 03/02/2013 av Patrik Enander

Henrik Berggren (1957-)
Underbara dagar framför oss.
en biografi över Olof Palme
Utgiven 2010
714 sidor
Norstedts

Palme!! Det är mycket Palme nu. Maud Nycander och Kristina Lindströms med rätta hyllade dokumentärfilm har setts av över 200 000 besökare på bio plus alla vi som såg den på tv. Den har satt Palme på kartan igen. Filmen fick mig att plocka ned Berggrens biografi från bokhyllan. Jag är nu mycket glad över att ha läst den.

Det är bara att konstatera att det är en fullkomligt magnifik bok! Det är en historia om det moderna Sveriges framväxt, om välfärdsstatens utveckling och begynnande nedgång med en central aktör i mitten. De 700 sidorna flyter fram som en bred flod. Berggren är kunnig, mycket påläst och skriver med en känslig penna. Orden smidigt flyter fram över sidorna. Jag skulle nästan kunna säga att det är en roman om det moderna Sverige, så stor är Berggrens förmåga att gestalta berättelsen om Palme.

Vi får ett helporträtt över människan Palme. Berggren börjar med att teckna linjen bakåt till Palmes far- och morföräldrar, överklass men också kosmopoliter och flyktingar som tagit sig till Sverige för att rädda livhanken. Redan där börjar vi förstå att Palmes utveckling till en person som hyllade solidariteten, med ett mycket starkt internationellt engagemang och som bröt med sin överklassbakgrund. Det var inte ett så stort brott som man först kan tro.

Palme var inte speciellt intresserad av politik som ung. Att han var en sjusärdeles begåvning upptäcktes tidigt, men hans håg stod till litteraturen och poesin. Hans tävlingsinstinkt förde honom till idrotten där han för att kompensera sin litenhet tränade hårt.
Tiden i USA som utbytesstudent hade stark påverkan på honom och det var en förändrad och mer medveten ung man som kom tillbaka i Sverige.

Palme mer eller mindre gled in i politiken genom sitt engagemang i den internationella studentrörelsen. Det var snarare åt det akademiska hållet som Palmes färdriktning pekade, att bli forskare och professor.
Han kom i kontakt med Erlander som blev en ställföreträdande pappa. Palmes far hade avlidit tidigt. Erlander blev också snabbt beroende av sin påläste, mycket språkkunnige, Palme talade flera språk flytande, och snabbtänkte adept. Detta ledde till att Palme rekordung blev minister. När Erlander sedan avgick så var Palme det enda valet även om han var en udda fågel inom partiet.

Boken är ingen hyllning till Palme. Berggren visar oss en komplicerad människa, intellektuellt briljant, men ibland för briljant för ditt eget bästa. Palme var en mycket extrovert politiker men samtidigt mycket privat. Det var få som kände honom. Han omgav sig av en inre krets besående dels av Lisbeth och 3 barn men också några kolleger och vänner som Anders Ferm, Carl Lidbom, Harry Schein m.fl., men förutom dem så var det få kom honom nära.

Han älskade striden, ibland lite för mycket .Torbjörn Fälldin, den intelligente centerledaren, kunde läsa sin motståndare. Han drog ned på tempot, blev mer vanlig och fick Palme att framstå som arrogant. Men Palme kunde inte vika sig i en strid!
Han var en karriärist men han kämpade inte bara för sig själv utan han trodde genuint på framsteget och förändringen. Samhället skulle var starkt så att individen kunde få vara fri och oberoende. Att den starka staten ibland kunde få motsatt effekt var något som Palme ibland inte kunde se.

I hans utvecklingsoptimism fanns en stor tilltro till tekniken, Palme var en varm förespråkare av kärnkraften men då motståndet inom partiet var så stort så fick han backa. Det resulterade i att man fick tre alternativ i kärnkraftsvalet, ja nej eller mittemellan där socialdemokraterna stod för det sista. Här kan du läsa mer om kärnkraftsomröstningen.

Vad som jag nu har svårt att förstå, men samtidigt minns, var det närmast patologiska Palmehat som fanns i del kretsar. Det kanske berodde på att många tyckte att han svikit sin borgerlighet, ”han borde vara en av oss” och så blev han socialist.

Palmes stora internationella engagemang var av stor betydelse för Sveriges på många sätt framträdande position i världen vad gäller fredsfrågor. vissa politiska ställningstagande, som förvisso krävde stort politiskt mod, tex protesterna mot bombningarna i Hanoi, var enkla att förstå. Men den internationella politiken komplicerades allt mer och det var inte längre lika solklart vilken sida man skulle stå vilket gjorde att Palmes internationella engagemang mot slutet blev allt mer ifrågasatt. Dock för Palme var det internationella och nationella en helhet. Solidariteten var inte nationell utan internationell..

Många saknar idag Palme och det hans stod för, men Palme hade inte trivts idag eller så hade han fått stöpa om sig rejält. Palme var en skapare och ett barn av Välfärdssverige, men med sin framtidstro, sin tro på den tekniska utvecklingen och med möjligheten att förändra samhället med stora kostsamma reformer. I dagens politiska landskap skulle han vara en främmande fågel.

Det är ingen helgonbiografi Berggren, som är verksam på liberala DN, skrivit utan en mycket sammansatt porträtt av en sammansatt människa. Att denna fantastiska bok inte ens nominerades till Augustpriset 2010 måste är inget gott betyg till den juryn. Någon form av kollektiv blackout? Det kritiserades också mycket hårt.

Missa inte denna lysande biografi!

/Reviderad 200920

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ

Publicerat den 08/12/2012 av Patrik Enander

Göran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte. En storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimmie Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när man tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje. Där får David jobb på Scania och stannar.
Efter par år senare så lyckas Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, att ta sig till Sverige genom lögner och tur.
Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn. >De arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål, polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp. Hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt och frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske? Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!?
Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint porträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra världskriget, när det gamla skulle ut och det nya in och välfärdsstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

/Reviderad 200724

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Publicerat den 11/11/2012 av Patrik Enander

Hjalmar Söderberg (1869-1941):
Den allvarsamma leken
Utgiven 1912,
250 sidor
Denna utgåva Liber förlag 1977.
Förord av Per Wästberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom. Vad såg jag hos honom? Men jag läste på och fann återigen en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Stockholms medel- och överklass, bland de burgna och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet. Beskrivningarna av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

/Reviderad 200724

Hjalmar Söderberg 1869-1941

P.O. ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER

Publicerat den 08/08/2012 av Patrik Enander

Per Olov Enquist (1934-2020):
Magnetisörens femte vinter
Utgiven 1964
250 sidor
Bra böcker

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.

När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist. Nu var det dags att återvända till honom med Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande.
Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhittat?

Det kan man även undra när man läser denna bok. Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska.

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Enquist konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det kommer närmre och romanen är mer gripande.

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok jag läste för ett tag sedan. Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ.

Reviderad 200819

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ

Publicerat den 06/08/2012 av Patrik Enander

Steve Sem-Sandberg (1958-):
De fattiga i Lódz
Utgiven: 2009
640 sidor
Bonniers

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz? En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.

När jag läst de Waal underbara bok Haren med bärnstensögonen”och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski (1877-1944), ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar fakta och fiktion. Det är en myllrande kollektivroman där man både har ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det är en av romanens styrkor hur han blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning nu när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

/Reviderad 200818

UTMÄRKT BOK FÖR BERLIN-RESENÄREN – CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL

Publicerat den 10/03/2012 av Patrik Enander

Carl Johan Vallgren:
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor
Månpocket

På väg ned på min första Berlinresa i oktober 2004 med min då 15-åriga systerdotter så var Vallgrens bok min reslektyr. Jag minns att jag häpnade över hur fort tiden gått. Jag läste om det som var så aktuellt under 70-talet, som dominerade nyhetssändningarna under en del av mina tonår, den tyska terrorismen signerad Baader-Meinhofligan. Jag läste om tiden före murens fall och den fascinerade historien om hur ett misstag gjorde att slussarna till slut öppnades och östtyskarna kunde välla in i Västtyskland. Hela tiden tänkte jag hur detta för systerdottern måste låta som något mycket abstrakt, som historia som låg långt tillbaka i tiden. Och det vara bara några få år tillbaka i tiden.

Jag kan villigt erkänna att jag inte minns mycket av min första läsning. Om några veckor bär det av till Berlin igen och jag köpte den reviderade och uppdaterade utgåvan.

Boken består av ett antal essäer med nedslag i stadens historia under 1800-1900-talet ofta med litterära personligheter som ingång. Vi läser om Döblin och hans berömda roman Berlin-Alexanderplatz, om den för mig okända östtyska författarstorheten Anna Seghers och hennes hårdnackade försvar för DDR, Arnolt Bronnen, en synnerligen opportunistisk teaterman under andra världskriget, Albert Speer och hans vansinniga byggprojekt under Hitlers megalomana ledning m.m.

Insprängt mellan essäerna så tar turistguiden Vallgren med oss på vandringar runt i olika delar av staden och pekar ut många sevärdheter.

Boken är skriven med en lätt hand och elegans. Styrkan i denna fina bok är att genom dessa små nedslag i historien så lyckas han förmedla en spännande och mångfacetterad bild av denna miljonstad.

Rekommenderas alla framtida Berlinresenärer!

/Reviderad 200804

EN PÄRLA OM ÖVERSÄTTARENS MÖDOR – ERIK ANDERSSON: DAG UT OCH EN DAG IN MED EN DAG I DUBLIN

Publicerat den 15/02/2012 av Patrik Enander

Erik Andersson (1962-):
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Det är lika bra att säga det på en gång. Jag har lite svårt att förhålla mig neutral till denna utmärkta lilla bok. Den Patrik som nämns på sidan 15 och som fick Erik Andersson att gå med i Svensk-Finländska Joycesällskapet är undertecknad.

Erik och jag lärde känna varandra när vi pluggade litteraturvetenskap 1984. Då var han en något nördig skribent av fanzine inom SF, en värld helt obekant för mig. Som den varma och vänliga person han är så lärde jag genom Erik känna flera intressanta människor som var ganska annorlunda från det umgänget jag vuxit upp med, mycket mer bohemiska och intellektuella. Det var spännande.

Våra vägar skiljdes som de ibland gör. Jag såg att han började publicera böcker. Den första novellsamlingen Ättlingarna från Mecklenburg kom 1993, men det var först 2002 som jag läste den. Den gick mig helt förbi. Jag förstod att han kunde skriva men novellerna sade mig inget.

Hans litterära stjärna steg och när hans senaste roman Den larmande hopens dal kom så läste jag den med mycket stort nöje. Jag tom läste den 2 gånger efter varandra. Den boken är en humoristisk pärla och en underbar bild av det både mytiska och mystiska Västergötland! Och fylld av historia. Det är inte många romaner som har en lång litteraturlista med hembygdslitteratur.
Boken blev om jag förstod det rätt Eriks stora genombrott som författare. Den nominerades till Sveriges Radios romanpris.
Översättningen av Sagan om ringen hade redan gjort honom känd som översättare.

Efter att ha sprungit på varandra på Stockholmståget så har vi tagit upp kontakten igen och Erik skickade mig mycket vänligt denna bok.

Det är en infallsrik, spännande och rolig bok om hans fyra år långa slit med översättningen av Ulysses. Vi får följa Erik på delar av den färden med många av de mycket svåra problem han ställs inför. Vi lär oss också en hel del om Joyce och Joyce-forskningen och får följa med Erik på några av hans många resor på Irland. Ja, boken är också en kärleksförklaring till den gröna ön.

Jag kan konstatera att min engelska utgåva av Ulysses kommer nog stå oläst ett tag till. De avsnitt som Erik har med i boken är så knepiga att jag tackar min lyckliga stjärna att det finns översatt.

Hela boken är skriven med det lätta humoristiska anslag som jag minns från De larmande hopens dal. Som skriven av en person som lite nyvaket tittar på världen och förundrat tar in det han ser. Det är en tunn liten sak som jag läste på 2 kvällar. Några av de trevligaste kvällar jag haft på ett tag. Så har du det minsta intresse för översättningens svåra konst, Joyce eller Irland så tveka inte. Sedan får vi se när det blir dag för själva Ulysses…

/Reviderad 200804

Erik Andersson 1962-

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

Publicerat den 04/09/2011 av Patrik Enander

Eyvind Johnson (1900-1976):
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949
400 sidor
Bonniers

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är statsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet. Staten ville dock, trots ediktet, förhindra deras utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia. Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. Drouin är en godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Emmanuel Le Roy Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.
Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.

Romaen skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

/Reviderad 210819

Eyvind Johnson 1900-1976

EN CHARMIG UPPVÄXTSKILDRING I DET JUDISKA GÖTEBORG – STEPHAN MENDEL-ENK: TRE APOR

Publicerat den 07/08/2011 av Patrik Enander

Stephan Mendel-Enk (1974-):
Tre apor
Utgiven: 2010
138 sidor
Månpocket

Tre apor är Stephan Mendel-Enks debutroman och en fin liten bok. Det är en ”coming of age”- roman som beskriver en ung mans uppväxt i den judiska församlingen i Göteborg. I centrum står Jacob och hans familj. De drabbas av skammen att hans mamma skiljer sig och gifter om sig med en hennes chef. Han är något så otänkbart som en ”gojim”, icke-jude. Den skilsmässan och dess konsekvenser går som en röd tråd genom boken.

Romanen är uppbyggd av en mängd korta kapitel, ett antal scener som tillsammans bildar en mosaik över hur det är att växa upp i den judiska församlingen. Eftersom jag själv är göteborgare så var det extra roligt att få insikt i en enklav i staden som varit okänd för mig.
Mendel-Enk skriver en detaljrik, precis prosa som gör att situationer, människor och rum blir mycket tydliga och nära. Med en fin humor skildrar han svårigheterna för dessa judar att hantera diasporan, deras fixering vid Israel, deras moral och hederskodex.
Det är ett slutet system han beskriver. Alla lever tätt in på varandra, inom familj, skola och församling. Det är nästan så att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Hela tiden behöver de hitta markörer för att stärka sin identitet, sin samhörighet, för att bevara det som är judiskt från alla hot från omvärlden. Glädjen över när Israel med Halleluja vinner Eurovison Song Contest kontra ilskan över när Sverige några år innan ger noll poäng till Israels bidrag. Det senare beror förstås de en anti-semitisk inställning hos svenskarna.

.Som alltid i skildringar av judiskt liv både humoristiska eller djupt allvarliga så finns historien närvarande, pogromer, andra världskriget, judeutrotningarna. Historien, och en medvetenhet om den, är så påtagligt närvarande i deras liv. bland oss svenskar.

”Jag misstänkte att de olyckliga godispåsarna var en del av vårt östeuropeiska arv. Precis som de svettiga ostmackorna man fick till lördagskidduschen. Bara folk från Östeuropa kunde uppfinna något som en transpirerande smörgås. Alla gamla i församlingen var från Östeuropa. Resten av deras kultur hade utrotats i krig och förföljelser. Bara maten hade klarat sig. De hade gett sin barn svenska förnamn för att kunna smälta in och de hade skurit ner sina efternamn till oigenkännlighet. Men maten behöll de. Sin identitet kunde de kompromissa med, inte sina uttorkade hönor och försurade grönsaker. Att det efter alla tragedier fortfarande existerade en levande östjudisk mathållning i slutet av 1900-talet var en historisk bragd. Det var också ett hårt slag emot evolutionsteorin.” (Sid. 39)

Det är många stunder en varm och rolig bok, men med en mörk botten. Jag kan varmt rekommendera den,

/Reviderad 210819

HÅKAN NESSER: HIMMEL ÖVER LONDON

Publicerat den 31/07/2011 av Patrik Enander

Håkan Nesser (1950-):
Himmel över London
Utgiven 2011
510 sidor
Bonniers

Till skillnad från stora delar av svenska folket har jag inte läst mycket av Håkan Nesser. Jag läste hans debut Det grovmaskiga nätet från 1993 för för ett par år sedan. Det var en bra och suggestiv deckare.

För första gången bestämde jag mig för att följa en sommarföljetång i DN. Det visade sig bli ett speciellt sätt att läsa. Du hinner aldrig riktigt försjunka i texten. Ibland sparade dem på hög för att få en längre lässtund. Nu har boken kommit ut och jag kan läsa i större sjok för det är en spännande och underhållande roman. Eller är det en ”roman”?
Nesser säger själv i en intervju i DN att han vill komma bort från deckarna. Men det tycker jag inte han gör. Visst en roman men den ligger i skärningsfältet roman/deckare/spionthriller. Hur karaktärerna byggs upp och hur deras personlighetsdrag lyfts fram är mer präglat av deckarens sätt att berätta.

Det är en mångfacetterad intrig med två parallella berättelser som byggs upp. Vi flyttar oss från London i nutid tillbaka till ”swinging London” på 60-talet där huvudpersonen dras in i det kalla kriget, Prag under 70-talet, en barndomsskildring från 40-talet i Sverige. Romanens karaktärer är ett antal särpräglade individer med sina olika kors som de bär genom livet, för det mesta trovärdigt sammansatta.

Men, det som jag har lite svårare för är när Nesser, vilket säkert är roligt för honom som författare, successivt skall binda ihop alla trådar mot slutet. Då blir det mer av en meta-roman med lite olika litterära grepp. En roman i romanen. Vem är berättaren, vem styr berättelsen? Litterära knep som bara känns lite trötta. Ja, ja jag har läst det förut när det var inne med post-modernism. Som om romanens grundberättelse inte skulle räcka utan vi måste ha en tvist också. Att göra den mer litterär.

Jag tycker inte det behövs för det är en bok med kvaliteter. Det är en spännande bok med ett driv i berättandet. Har finns fina delar. Kärlekshistorian mellan huvudpersonerna Leonard och Carla, som arbetar för den tjeckiska motståndsrörelsen, eller kanske för regeringen, vi vet inte, var fint skildrad och något som kommer stanna kvar. En kärlekshistoria i skuggan av kommunismen och diktaturen i Tjeckoslovakien. Skildringen av London då och nu. Dofterna av ett svunnet Sverige.

Nesser har ett lätt handlag i sitt språk och träffar för det mesta rätt. Ibland så kan det bli lite konstlade vändningar som känns att han behöver ha för att bygga sin historia. Då märks det att han trots allt inte lämnat deckarvärlden så långt bakom sig.

Jag tyckte detta var en rolig och trevlig bok att läsa. Inte en större litterär upplevelse men en bra historia väl berättad. Och man behöver inte konstra till det med litterära grepp som känns lite nattståndna. Det är bra som det är ändå.

/reviderad 210819

CLAES HYLINGER: HOTELL ERFARENHETEN

Publicerat den 30/06/2011 av Patrik Enander

Claes Hylinger (1943-):
Hotell Erfarenheten
Utgiven: 2006
110 sidor
Bonniers

Antikvariat besöker jag inte ofta då bokhyllorna redan är mer än välfyllda, men jakten på en bok åt en norsk vän fick mig att besöka det trevliga och välsorterade antikvariatet Röde Orm i Haga. Jag fann boken min vän sökte, men jag sprang även på Hylingers Hotell Erfarenheten. Det var boken som föregick Utan ärende som jag läste för två veckor sedan. På vägen hem stannade jag på ett café, satt i solskenet och tittade lite i boken. Fastnade och läste ut den dagen efter. Det är inga tegelstenar den gode Hylinger presenterar. Lite över hundra sidor i ett format som är mindre än normalstora böcker.

Även denna bok är en samling av små berättelser, reseskildringar, drömmar, porträtt av författare som Erik Hermelin & Winston Churchill, anteckningar ur gamla dagböcker, små skrönor och roliga historier ur vardagen. Men tonen är mörkare än i ”Utan ärende”. Hylinger har blivit äldre, han talar om alla erfarenheter han gjort, men har han egentligen lärt sig något. Knappast, för vi förstår ofta inte på djupet vad det är som hänt oss.

Många frågor blir inte besvarade utan vi drar dem en gång till utan att komma vidare. I en fin drömliknande scen så vandrar han runt bland figurer som personifierar hans gamla frågor och de pockar på uppmärksamhet. Han lyckas komma undan dem och hamnar vid sitt skrivbord och kan ”åter fatta pennan”. Tillbaka till det invanda där han kan bearbeta frågorna!

Hylinger år ingen självutlämnande författare, inte de stora åthävornas man. De känslomässiga omvälvningarna eller stora förändringar i livet antyds, inte mer. Angelica, den stora kärleken i från Ett långt farväl dyker upp och försvinner lika snabbt. Andra kärlekar likaså.
Hylinger bryter upp från sitt ungkarls och bohemliv, blir sambo och villaägare, men det görs det ingen affär av. Han är som en belevad engelsman, med en faiblesse för det franska och arabiska. Och då vänder man inte ut och in på sig själv i det offentliga!

En sida hos Hylinger som jag tycker om är den sinnliga, hur han uppskattar sitt te, en smörgås, ett glas Talisker. Att han njuter av vardagen. Som jag skrev i recensionen av förra boken, bråttom verkar han aldrig ha haft, vardagsmystikern från Göteborg.

Jag funderade på om detta är lite av kris-bok, vad blev det egentligen av det hela. Hylinger milda humor finns där, men i ”Utan ärende”, var mycket lättare, mer uppsluppen och där fanns en annan livsglädje. Hylinger kom igenom krisen och ut på andra sidan?

En sak är klar jag är inte färdig med Hylinger. Jag har flera till hemma i hyllan att se fram emot.

/Reviderad 200519

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE

Publicerat den 24/06/2011 av Patrik Enander

Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende
Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på legendariska restaurangen Kosmos där författarens alter ego ofta åt.

Sedan var det något som hände. Jag tröttnade på det balanserade och distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa. Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Favoriten Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men nu blivit mycket mer påtagligt.

Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt. En mening och en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan- Det fanns något litet skimmer.

Jag avslutar med en liten anekdot om Hylinger.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborne det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborne, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!!
I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna. ”Och huvudet har han med sig”.

Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare.. Första gången jag ryckte Hylingers biljett missade jag, men andra gången så klippte jag till med: – Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig, innan han gick in i biosalongens mörker!

/Reviderad 210819

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÜCHEN: SPILL – EN DAMROMAN

Publicerat den 12/05/2011 av Patrik Enander

Sigrid Combüchen (1942-):
Spill – En damroman
Utgiven: 2010
440 sidor
Norsteds

För romanen Spill fick Sigrid Combüchen 2010 Augustpriset.
Det är en mycket spännande roman väl förtjänt de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas.

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv, hon väver även in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till.
Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse. Och boken blir en diskussion om liv och konst. Combüchen hävdar trots många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre bröder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realiteter och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklassfamilj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

/Reviderad 200314

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN

Publicerat den 28/02/2011 av Patrik Enander

Johan Hakelius (1967-):
Döda Vita Män
Utgiven 2009
420 sidor
Atlantis

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men”, kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.

Själv var jag anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och hans son Auberon Waugh, andra skönandar till politiker som nazisten Oswald Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Det slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade. Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes, sekreterare i National trust. Andra avsnitt om fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar (1951-1975) En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar och några av de övriga sju romanerna han skrev. Men det var länge sedan och jag har inte många minnen kvar av det.

Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare

En utvikning: För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets (A writer´s people”). Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som dessutom skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor. Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor. Bla skrev författaren A. N. Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang.

Tillbaka till Hakelius. Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen. Jag kan dock inte rekommendera att läsa den i ett svep. Det blir lätt för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.
Med lite besinning bör detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

/Reviderad 200229

BENGT OHLSSON: KOLKA

Publicerat den 13/02/2011 av Patrik Enander

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka
Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN

Publicerat den 18/01/2011 av Patrik Enander

Lars-Olof Larsson (1934-):
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann
Utgiven 2002
380 sidor
Prisma

Lars-Olof Larsson är en av Sveriges största kännare av denna perioden i svensk historia. Larsson har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas (1496-1560) liv och politiska gärning. Larsson sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpolitiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter.

Gustav Vasa inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande bild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett porträtt av en maktmänniska per excellens.

Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

/Reviderad 200229

EN LYSANDE ESSÄSAMLING – PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN

Publicerat den 22/11/2010 av Patrik Enander

Peter Englund (1957-):
Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.
Atlantis

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet.
Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intressanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt.

Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets stridsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuella insatsen inte längre spelade lika stor roll.
Det var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland framkommer i essän om arkitektur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron. Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedin kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intressanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer. Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.

Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var Spåren av kungens män av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

/Reviderad 200227

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.