MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

FASCINERANDE OM MUSIKENS KRAFT – STEPHEN JOHNSON: HOW SHOSTAKOVICH CHANGED MY MIND

Stephen Johnson (1955-)
How Shostakovich Changed My Mind
Utgiven 2018
150 sidor
Notting Hill Editions

Jag är verkligen ingen kännare av Dimitri Sjostakovitj (1906-1975) men har alltid tyckt om det jag har hört av hans musik. Det finns något i hans tonspråk som går in under skinnet. Ett eget och säreget tonfall.
Den oerhört berömda 8:e stråkkvartetten var det första jag hörde. Den har varit en favorit sedan dess. Ett oerhört starkt stycke musik. Det börjar med den berömda slingan D-Ess-C-H, dvs Dimitri Sjostakovitj.

Sjostakovitj är något så ovanligt som en 1900-tals kompositör som kan fylla konserthus. Hans musik är inte alltid lättsmält men gripande på djupet. Han är mest känd för sina 15 symfonier och sina 15 stråkkvartetter.
Jag minns en underbar konsert med Göteborgs symfoniker och den unge David Afkam vid pulten som framförde den populära 10:e symfonin.

En som verkligen tagit Sjostakovitj till sitt hjärta är den framstående engelske kritikern Stephen Johnson.
Johnson har skrivit i en mängd olika tidningar och tidskrifter och gjort mängder av program om musik. Ett exempel är serien Discovering Music på BBC 3.

Nu har det lilla fina essä-förlaget Notting Hill Editions givit ut hans personliga text How Shostakovich Changed My Mind. Som vanligt i en smäcker lite inbunden volym som är en njutning att både hålla i och att läsa.

För ett par år sedan gjorde Johnson ett program om sin stora musikaliska hjälte och hur han hjälpt honom att hantera den bipolaritet som plågat Johnson under hela hans liv. Programmet gav Johnson möjlighet att träffa musiker som arbetat med Sjostakovitj. Det var möten som förändrade Johnson i grunden. Han såg musikens kraft för de musiker som spelade den och publiken som hörde den under stundtals mycket svåra förhållanden.

När de under andra världskriget skulle repetera den 7:e symfonin (Leningradsymfonin) var musikerna så utsvultna att de endast orkade repetera 15 minuter på första repet. De orkade endast genomföra ett helt rep av denna timmeslånga symfoni före konsert. Trots att publiken var lika utsvulten och genomfrusen som orkestern varade ovationerna i en timma efter att tonerna klingat ut.

Genomgående beskriver Johnson hur Sjostakovitj musik enligt honom inte handlar om ett  ”jag” utan ett vi, att kompositören omfamnar och omfattar lyssnaren

Boken har tre teman. Det första temat, och det som tar mest plats, är om Sjostakovitj musik och liv,  Ett svårt liv under den sovjetiska terrorn. Lite kände jag igen från Julian Barnes roman The Noise of Time. Som den störste levande kompositören i landet hade han Stalins öga på sig hela tiden.

Johnsons analyser av några av hans kompositioner år mycket intressanta och givande. Det är inget du behöver kunna någon musikteori för att förstå. De ger möjlighet att lyssna på musiken med lite andra öron.
I ett fint parti beskriver han hur han inser att den fjärde symfonin, som verkade helt ostrukturerad, efter ett intensivt lyssnade visade sig bestå av några enkla teman som kompositören vred och vände på och skapade en väldigt tydlig struktur. När Johnson förstod det kände han också hur det speglade hur han tankar löpte, tankar som för utomstående kunde upplevas som ostrukturerade och maniska.

Andra temat är av Johnsons egen livsresa, med mycket mycken smärta, där han slutligen når någon form av försoning med hjälp av musiken och terapi. Johnsons mamma var en mycket psykiskt instabil kvinna. Johnson beskriver en fantastisk person men också helt opålitlig och oförutsägbar. Som svårt deprimerad tonåring fann han sin tröst i musiken och då framför allt i Sjostakovitj.

Det tredje temat är kort om hur hjärnan fungerar, vad händer och kan hända när vi lyssnar på musik.

Jag tycker mycket om denna lilla essä. Johnson är mycket kunnig, underhållande stimulerande. Det märks att han en van att prata om svåra saker för en bred publik. Skickligt väver han bokens teman samman. Han är en god skribent och jag hade inte tråkigt en sekund. Alla med ett intresse för klassisk musik kan ha stort utbyte av boken.

På sin hemsida har Johnson länkar till de musikstycken han skriver om i boken
https://www.stephen-johnson.co.uk/shostakovitch-clips/

Länk till radioprogrammet
https://www.bbc.co.uk/programmes/b007g7hp

/reviderad 210727