Kategoriarkiv: Månpocket

ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL

Publicerat den av

born to runChristopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
Utgiven 2009.
Översättning av Johan Nilsson
350 sidor
Månpocket

För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.

Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.

Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket, långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.

Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen, Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren

Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil, 8 mil, 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.

Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo Blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.

Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.

Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.

McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie som funnit sin nya religion.

Det var en trevlig stund i läsfåtöljen!

/Reviderad 200820

 

 

UTMÄRKT BOK FÖR BERLIN-RESENÄREN – CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL

Publicerat den av

Carl Johan Vallgren:
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor
Månpocket

På väg ned på min första Berlinresa i oktober 2004 med min då 15-åriga systerdotter så var Vallgrens bok min reslektyr. Jag minns att jag häpnade över hur fort tiden gått. Jag läste om det som var så aktuellt under 70-talet, som dominerade nyhetssändningarna under en del av mina tonår, den tyska terrorismen signerad Baader-Meinhofligan. Jag läste om tiden före murens fall och den fascinerade historien om hur ett misstag gjorde att slussarna till slut öppnades och östtyskarna kunde välla in i Västtyskland. Hela tiden tänkte jag hur detta för systerdottern måste låta som något mycket abstrakt, som historia som låg långt tillbaka i tiden. Och det vara bara några få år tillbaka i tiden.

Jag kan villigt erkänna att jag inte minns mycket av min första läsning. Om några veckor bär det av till Berlin igen och jag köpte den reviderade och uppdaterade utgåvan.

Boken består av ett antal essäer med nedslag i stadens historia under 1800-1900-talet ofta med litterära personligheter som ingång. Vi läser om Döblin och hans berömda roman Berlin-Alexanderplatz, om den för mig okända östtyska författarstorheten Anna Seghers och hennes hårdnackade försvar för DDR, Arnolt Bronnen, en synnerligen opportunistisk teaterman under andra världskriget, Albert Speer och hans vansinniga byggprojekt under Hitlers megalomana ledning m.m.

Insprängt mellan essäerna så tar turistguiden Vallgren med oss på vandringar runt i olika delar av staden och pekar ut många sevärdheter.

Boken är skriven med en lätt hand och elegans. Styrkan i denna fina bok är att genom dessa små nedslag i historien så lyckas han förmedla en spännande och mångfacetterad bild av denna miljonstad.

Rekommenderas alla framtida Berlinresenärer!

/Reviderad 200804

EN CHARMIG UPPVÄXTSKILDRING I DET JUDISKA GÖTEBORG – STEPHAN MENDEL-ENK: TRE APOR

Publicerat den av

Stephan Mendel-Enk (1974-):
Tre apor
Utgiven: 2010
138 sidor
Månpocket

Tre apor är Stephan Mendel-Enks debutroman och en fin liten bok. Det är en ”coming of age”- roman som beskriver en ung mans uppväxt i den judiska församlingen i Göteborg. I centrum står Jacob och hans familj. De drabbas av skammen att hans mamma skiljer sig och gifter om sig med en hennes chef. Han är något så otänkbart som en ”gojim”, icke-jude. Den skilsmässan och dess konsekvenser går som en röd tråd genom boken.

Romanen är uppbyggd av en mängd korta kapitel, ett antal scener som tillsammans bildar en mosaik över hur det är att växa upp i den judiska församlingen. Eftersom jag själv är göteborgare så var det extra roligt att få insikt i en enklav i staden som varit okänd för mig.
Mendel-Enk skriver en detaljrik, precis prosa som gör att situationer, människor och rum blir mycket tydliga och nära. Med en fin humor skildrar han svårigheterna för dessa judar att hantera diasporan, deras fixering vid Israel, deras moral och hederskodex.
Det är ett slutet system han beskriver. Alla lever tätt in på varandra, inom familj, skola och församling. Det är nästan så att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Hela tiden behöver de hitta markörer för att stärka sin identitet, sin samhörighet, för att bevara det som är judiskt från alla hot från omvärlden. Glädjen över när Israel med Halleluja vinner Eurovison Song Contest kontra ilskan över när Sverige några år innan ger noll poäng till Israels bidrag. Det senare beror förstås de en anti-semitisk inställning hos svenskarna.

.Som alltid i skildringar av judiskt liv både humoristiska eller djupt allvarliga så finns historien närvarande, pogromer, andra världskriget, judeutrotningarna. Historien, och en medvetenhet om den, är så påtagligt närvarande i deras liv. bland oss svenskar.

”Jag misstänkte att de olyckliga godispåsarna var en del av vårt östeuropeiska arv. Precis som de svettiga ostmackorna man fick till lördagskidduschen. Bara folk från Östeuropa kunde uppfinna något som en transpirerande smörgås. Alla gamla i församlingen var från Östeuropa. Resten av deras kultur hade utrotats i krig och förföljelser. Bara maten hade klarat sig. De hade gett sin barn svenska förnamn för att kunna smälta in och de hade skurit ner sina efternamn till oigenkännlighet. Men maten behöll de. Sin identitet kunde de kompromissa med, inte sina uttorkade hönor och försurade grönsaker. Att det efter alla tragedier fortfarande existerade en levande östjudisk mathållning i slutet av 1900-talet var en historisk bragd. Det var också ett hårt slag emot evolutionsteorin.” (Sid. 39)

Det är många stunder en varm och rolig bok, men med en mörk botten. Jag kan varmt rekommendera den,

/Reviderad 210819