DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARE: DRÖMMARNAS PALATS

Publicerat den 25/12/2014 av Patrik Enander

Ismail Kadare (1938-)
Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992
192 sidor
Modernista

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärld dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker främst på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Mario Vargas Llosa och Patrick Modiano.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig. Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släkting Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset. Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.

Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Franz Kafka. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är fortfarande mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA får boken tyvärr en ökad aktualitet. Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

/Reviderad 201004

GEORGES SIMENON: KOMMISSARIE MAIGRETS FÖRSTA FALL

Publicerat den 17/12/2014 av Patrik Enander

Georges Simenon (1903-1989)
Maigrets första fall
”La première enquête de Maigret”
Översättning: Gunnel Vallquist
Utgiven 1949
På svenska 1952
160 sidor
Bonniers

Maigrets första fall var inte den första av de 75 romaner som Simenon skrevs om sin berömde detektiv. De skrevs inte i kronologisk ordning. Boken kom ut 1949 och då hade han redan skrivit en hel drös. Han skrev sammanlagt över 300 romaner. Många av dem under olika pseudonymer. En oerhört produktiv författare vars like är svår att finna.

Simenons böcker har varit oerhört populära, men idag är det väl inte många i Sverige som läser honom? Frågan är om hans popularitet minskat i övriga Europa? I England har Penguin börjat ut alla hans Maigret-deckare i nya översättningar med snygga omslag.
Simenon har influerat många författare. John Banville som vann Bookerpriset 2005 för Havet och som skriver deckare under pseudonymen Benjamin Black, är en stor fan (Hans Christine Falls är bland det bästa jag läst i genren. Se min recension här). Patrick Modiano har nämnt honom som en influens.

Detta gjorde mig nyfiken att åter läsa Simenon. Jag har för många år sedan läst av två av hans romaner. Maigret och mannen på bänken, skriven 1953, som inte gav något större intryck.
Det gjorde däremot Mannen som såg tågen gå förbi skriven redan 1938. Det är inte än av hans Maigret-böcker utan en ”romain durs”, hårda romaner, som hans psykologiska romaner bruka kallas. Det var en mycket skicklig skildring av en psykopat och en läsupplevelse.

Bonniers gav i början av 2000-talet ut en serie som heter Bonniers kriminalklassiker. Den höll tyvärr bara i 2 år. Kanske är de flesta deckarläsarna mer fokuserade på det nya, den senaste Wallander eller Nesbö och inte intresserade av föregångarna? Maigret i Paris kom ut 2001. I den finns två romaner varav jag nu läst den första.

Boken utspelar sig före första världskriget. Maigret är en gröngöling på jobbet. Nervös och med en stor respekt både för yrket och för sin överordnade. Av en tillfällighet blir han indragen i ett fall där ett troligt brott begåtts i en överklassfamilj, i vars krets hans chef frotterar sig. Chefen tror inte Maigret skall finna något men det blir det blir ett känsligt fall. Maigret får lära sig den hårda vägen att polisarbete inte alltid blir vad man förväntar sig.

Simenon skrev oerhört fort, en roman kunde ta ett par veckor att fullborda. Det finns ett schvung och en lätthet i berättandet. Samtidigt så kan jag inte påstå att själv intrigen var speciellt komplicerad eller ens intressant. Många hävdar att Simenon är en är en psykologiskt skicklig persontecknare. Det tyckte jag han var i Mannen som såg tågen gå förbi, men inte här, inte mer än vad jag förväntar mig. Kvinnoporträtten är mycket stereotypa och ointressanta. Men vad kan man vänta sig av en man som skryter om att ha lägrat 10 000 kvinnor varav 8 000 prostituerade…

Det som är romanens styrka är miljöbeskrivningarna, det finns scener som lever kvar. Simenon har som engelsmännen säger ”a sense of place” som är mycket påtaglig. Det är kanske det som fångat Modiano?

Jag tror att för att förstå dragningskraften hos Simenon så får man nog läsa flera böcker. De är generellt korta och tillsammans kanske de förklarar varför Maigret-serien höjs till skyarna. Jag kan inte påstå att jag förstod det efter att läst denna roman. Läsvärd men inte så mycket mer.
Intressant att notera är att det är inte vem som helst som översatt boken utan akademiledamoten och Proustöversättaren Gunnel Vallquist.

Däremot om du hittar Mannen som såg tågen gå förbi på ett bibliotek eller antikvariat, tveka inte.

/Reviderad 201004

Georges Simenon (1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE DUNKLA BUTIKERNAS GATA

Publicerat den 11/12/2014 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-)
De dunkla butikernas gata
“Rue des boutiques obscures”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Översättare: Anne-Marie Edéus
252 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

”Jag är ingenting”. Det är första meningen i De dunkla butikernas gata.
I Modianos värld består vi av våra minnen, vår historia, de berättelser som vi konstruerar om våra liv. Om vi inte minns vilka vi är, finns vi då?

Huvudpersonen Guy Rolland förlorade sitt minne för 15 år sedan i en olycka. Han adopterades av en privatdetektiv Hutte, som han fick arbeta hos. När Hutte går i pension och flyttar till Nice så börjar Guy försöka ta reda på vem han är.

Han får en ledtråd som leder till en annan, han tror sig ibland var en person men sedan får han indicier på att han är han är en annan. Heter han Pedro Stern eller McEvoy? Vad heter kvinnan på bilden som han uppenbarligen kände, varför flydde de Paris, vad hände när de skulle över till Schweiz? En massa frågor men svaren glider undan, går i olika riktningar.
Guy famlar fram i en, som ofta hos Modiano, närmast filmiskt drömlik värld, befolkad av en mängd mer eller mindre märkliga figurer. Modiano har dessutom givit dem ofta helt underbara namn: Paul Sonasjitjse, Stioppa de Djargogjeff, Guy Orloff m.m. Det fick mig att tänka på gamla Tintin-album.

Utifrån den knapphändiga information som Guy får ihop så börjar han berätta en historia, men är det verkligen vad som hände, eller berättar han den för att skapa sin egen historia.

Detta är den tredje romanen av Modiano som jag läser på relativt kort tid. Detta är den mest intrikata av dem. Berättad i brottstycken, omkastad kronologi, ibland dyker andra berättarröster upp. Det är dock mycket som känns igen. Det finns en deckarliknande intrig. Modiano stack ju ut hakan på 70-talet när han sade att han var mer influerad av George Simenon än den litterärt mycket avancerade och svårlästa ”nya franska romanen” som firade triumfer på 70-talet med namn som Claude Simon, Nathalie Sarraute, Alain Robbe-Grillet m.fl.

De dunkla butikernas gata fick mig mer än en gång att associera till Paul Auster och hans New York-trilogi, med dess frågor om identitet och historien som kinesiska askar.
Som vanligt skriver han med en gudomligt lätt hand. Jag fick bromsa mig för att inte bara glida över sidorna och riskera att missa alla små underbara detaljer i språket och miljöbeskrivningarna. Han är ju besatt av de detaljer som vi kan haka upp minnena på, ffa gatuadresser. Några kapitel är på en knapp sida och består av uppräkningar av namn, adresser och telefonnummer, men även dem ger en han en poetisk lyster. De sjunger i språket när jag läser dem.

Romanen utspelar sig som så ofta hos Modiano under kriget med skumraskaffärerna, lurendrejeriet och sveket som fanns där.
Detta är en av Modianos mest kända romaner som belönades med Goncourtpriset, det kanske finaste litterära priset i Frankrike.

Jag kan bara säga att efter att ha läst dessa romaner så vill jag bara läsa mer av denna både försåtligt lättlästa och spännande författare!

/Reviderad 201031

EN NY STJÄRNA PÅ DEN SKOTSKA DECKARHIMLEN – JAMES OSWALD: FLICKOFFRET

Publicerat den 08/12/2014 av Patrik Enander

James Oswald:
Flickoffret
”Natural Causes”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Gunilla Roos
400 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Flickoffret är James Oswalds debut som deckarförfattare. En fårfarmare som blandar arbetet på sin gård med att skriva deckare.
När Oswald inte lyckades övertyga något förlag att ge ut boken så lade han ut den på Amazon för gratis nedladdning. Han bad också om £2.99 för stödja honom under skrivandet av hans nästa bok. Det blev en succé. Under en månad tankade 100 000 läsare ned den. Den recenserades av läsarna och fick många femstjärniga betyg. Då vaknade förlagen och han fick till slut ett fett kontrakt av Penguin.
Det säger en del om hur marknaden förändrats och hur svårt det är för förlagen att veta vad de skall satsa på. Han har hyttlats som den nye Ian Rankin och har utnämts till ”Crime fiction’s next big thing” i The Sunday Telegraph.

Boken utspelar sig i Edinburgh. Vid renoveringen av ett gammalt förfallet hus hittas kroppen av en ung mördad flicka. Brottet är uppenbarligen ett ritualmord och visar sig vara begånget tillbaka i tiden. Samtidigt utreder den nyutnämnde kommissarien Tom McLean en serie ritualmord. McLean börjar ana att det kan finnas ett samband mellan dem och flickan i källaren.

James Oswald Foto: David Cruickshanks

Oswald debut är en välskriven och välkonstruerad historia. Personerna är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja läsa vidare. Hos Oswald finns inte mycket av samhälls- eller miljöskildringar. Här är intrigen och lösningen i fokus. Läsningen gick väldigt lätt. Jag har dock lite svårt för de ockulta inslagen i boken men de är så liten del att jag störde mig inte så mycket på dem.

Det är bara att konstatera att detta är mycket lovande debut. Jag kan mycket väl tänka mig att följa Tom McLean och hans kolleger i de kommande böckerna.
På engelska finns det än så länge tre till och en fjärde på gång.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201004

EN MODERN KLASSIKER – MARLEN HAUSHOFER: VÄGGEN

Publicerat den 07/12/2014 av Patrik Enander

Marlen Haushofer (1920-1970)
Väggen
”Die Wand”
Utgiven 1968
Översättare:
Rebecca Lindskog
240 Sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Jag började på den i min ungdom men kom inte många sidor. När den nu kommer i fin nyöversättning av Rebecca Lindskog kan jag reparera skadan.

Handlingen är enkel att sammanfatta: Den namnlösa kvinnan åker med ett par vänner till en jaktstuga. Vännerna tar sig in till den närbelägna byn för att gå ut på kvällen. Nästa morgon har de inte återkommit. När hon går ut för att ta reda på vart de tagit vägen går hon rätt in i ”väggen”. Den bara finns där. En stor, tjock och genomskinlig vägg. Hon ser igenom den, ser att världen på andra sidan stannat av, stelnat. En katastrof har troligen inträffat.

Väggen är ogenomtränglig och kvinnan inser att hon bara har att acceptera detta och inrätta sitt liv efter det. Boken består av hennes anteckningar för de två som gått sedan hon blev instängd. En traumatisk händelser har fått henne att fatta pennan och skriva denna redogörelse.

Det är en fascinerade text. Språket är mjukt och böjligt, berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Å ena sidan händer inte så mycket, å andra sidan är berättelse fylld av vardagliga händelser. Vi följer hur hon inrättar sitt liv tillsammans med hunden Lo, sina katter, kossan Bella och tjuren Tjur. Haushofer beskriver utförligt det vardagliga slit som kvinnan måste utföra för att överleva, samtidigt som hon genomgår en process där allt det som varit viktigt i hennes tidigare, som vi knappt får reda på något om, försvinner undan. Hon kommer fram till något som skulle kunna beskrivas som en ren existens, allt det oviktiga har skalats bort.

Jag har aldrig läst något som på ett så inkännande sätt beskrivit relationen mellan djur och människa som Haushofer, kärleken och det ömsesidiga beroendet. Djuren är lika levande för oss läsare som vilken individ som helst.

Väggen är en roman som biter sig fast och som har givit mig starka bilder som jag inte kommer glömma. Det finns en smygande klaustrofobisk känsla som aldrig släpper under läsningen.
Språket är mjukt och böjligt. Berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel. Vi vet inte om väggen realitet eller om det är inne i hennes huvud. Fast behöver vi veta det?

Marlen Haushofers roman är en modern klassiker som jag är glad att äntligen ha läst. Jag hoppas att den får många läsare när den nu kommer ut på nytt.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201010

EN SUCCÉROMAN FRÅN GALICIEN – MANUEL RIVAS: SNICKARPENNAN

Publicerat den 15/11/2014 av Patrik Enander

MANUEL RIVAS (1957-)
Snickarpennan
”O lapis do carpinteiro”
Utgiven 1998
På svenska 2014
Översatt från galiciska till spanska:
Dolores Vilavreda
Från spanska till svenska:
Djordje Zarkovic
150 sidor
Gavrilo förlag
Recensionsexemplar

Hur många galiciska romaner har du läst? Galicien, var ligger det? Det undrade jag med! Galicien är en liten del av nordvästra Spanien, norr om Portugal, med ett eget språk och en egen kultur. Nu har vi tack vare det lilla förlaget Gavrilo möjlighet att läsa en fin roman från området. Snickarpennan är en roman som översatts till 25 språk och fått utmärkelser i Spanien. Rivas är ett känt namn både som författare och som journalist med en kolumn i dagstidningen El Pais.

Snickarpennan utspelar sig i Francos Spanien under 30-talet, under en tid då diktaturens kreatur torterade, mördade och fängslade sina motståndare. Romanen berättas som en lång tillbakablick. Huvudpersonen Herbal, fångvaktare och civilgardist, berättar historien om sitt liv. Han är besatt av två människor. Den vackra Marisa Mello, som har varit kärlek sedan barndomen. Deras olika sociala bakgrunder omöjliggör ett möte. Marisas kärlek är läkaren och den politiska fritänkare, Daniel de Barca, vars fångvaktare Herbal var i under många år. Till skillnad från Herbal så är läkaren en god människa, nästan ett helgon, som jobbar dygnet om för att vårda sin medfångar. Under flera år följer han dem som en skugga. Nu sitter Herbal på en bordell och berättar och försöker försonas med det liv han levt, fyllt av våld och död.

Rivas har skrivit en vacker, sorglig och poetisk bok. Här finns inte ett frossande i de övergrepp och vidrigheter som Franco-regimen utsatte sina medborgare för, påhejade av den katolska kyrkan. Nej, Rivas är skickligare än så och väver en mycket poetiskt väv, med drömmar och myter blandat med konkreta detaljer. Trots att det är en kort liten roman får vi en bild av samhället runt fängelset. Det blir en rundmålning av ett land plågat av fascismen. Dock romanens styrka ligger i skildringen av Herbal och hans moraliska kamp.

Jag tror att Spaniens ofta mörka historia är en vit fläck för många av oss. Tack vare lilla Gavrilo och förlag och dess förläggare Djordje Zarkovic så öppnas ytterligare ett litterärt fönster.
Zarkovic är förutom förläggare och den som översätter romanerna. Så vitt jag kan bedöma gör han ett mycket gott jobb. Språket i denna bok är både rikt och förtätat!

Jag har tidigare läst Dulce Chacóns Den sovande rösten. Även den är utgiven av Zarkovic och utspelar sig under denna period. Den rekommenderar jag också varmt.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201010

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

Publicerat den 12/11/2014 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning:
Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Efter Nobelpriset ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962). En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år, Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna demi-monde av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd. Ändå dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncentrerat som 37 år senare, men med samma undflyende och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer upplever jag det ändå som nästan som en dröm.
Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest. Det är så vackert! Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

/Reviderad 201010

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

Publicerat den 03/11/2014 av Patrik Enander

Thomas Bernhard (1931-1989)
Korrigering
”Korrektur”
Utgiven 1975
På svenska 2014
Översättning: Jan Erik Bornlid
357 sidor
Bokförlaget Tranan

Om någon skulle fråga mig om några av mina favoritförfattare skulle jag bland andra nämna den ojämförlige Thomas Bernhard. Ändå har jag inte läst mycket av honom. Fyra, fem böcker av de uppemot tjugo som finns på svenska. Det kan låta paradoxalt, men att läsa Bernhard är att ge sig in i en värld fylld av sådan frenesi, starka känslor och sådana krav på en total uppriktighet, formulerat på en knivskarp prosa som forsar fram över sidorna. Det tar andan ur en. Bernhard har ingen dialog, inga stycken, texten går sida upp och sida ned. Bernhard är en manisk författare, men också en helt fantastisk prosaist. Har kommer ett exempel. Något extremt även för Bernhard, men mycket typiskt:

Jag tänkte att Höllers idag förmodligen förhöll sig på samma sätt gentemot mig som de förhållit sig gentemot Roithamer, i det ögonblick jag flyttade in i den höllerska vindskammaren hade jag inbegripits mekanismen för deras förhållande gentemot Roithamer, förmodligen blir alla som nu, efter Roithamer, bor i den höllerska vindskammaren och nu bor jag i den höllerska vindskammaren, att andra ändå kommer att bo i den höllerska vindskammaren efter mig, tänkte jag, även om Höller förnekar det, sådana människor, lämpade för den höllerska vindskammaren, som bor i den höllerska vindskammaren, efter Roithamer blir alltså alla inbegripna i den förhållningsmekanism som gällde när Roithamer bodde i den höllerska vindskammaren, och det föreföll mig också som om Höllers inte betraktade mig som något annat än den som kommit i Roithamers ställe. (Sid 112-113)

Den som pratar är romanens berättarjag som fått i uppdrag att gå igenom vännens efterlämnade papper, ”Om Altensam och allt som hör ihop med Altensam med särskilt beaktande av konen”. Roithamer, en berömd vetenskapsman, har i hemlighet ägnat sig i sex år åt att konstruera och bygga en kon som en gåva till hans älskade syster, en kon som till fullo skall spegla hennes personlighet.
Roithamer, som är verksam i Cambridge, har funnit att den enda plats där han kan tänka klart och få den kraft han behöver för att genomföra sitt oerhörda projekt är i ”den höllerska vindskammaren”. Höller är en barndomsvän till Roithamer och författaren. När systern får denna gåva insjuknar hon och dör. Roithamer tar därefter livet av sig.

Bernhard var kände en stor samhörighet med Ludwig Wittgenstein och Roithamer har en del drag gemensamt med honom. Uppvuxen i en rik, mycket dysfunktionell familj, med psykisk sjukdom och självmord och verksam i Cambridge. Wittgenstein byggde ett hus till sin syster på Kundmanngasse 19 i Wien som räknas som en av de viktigaste byggnaderna under 1900-talet i Österrike.
Dock enligt Bernhard är det inte om roman om Wittgenstein, utan en hans liv var en inspiration.

Kundmanngasse 19

Boken består av två delar. Redan på första sidan berättar Bernhard hela handlingen i romanen som han sedan vrider o vänder på på sitt oefterhärmliga sätt.
I första delen ”I den höllerska vindskammaren” tecknas porträttet av Roithamer hans liv, hans familj, hans uppväxt. Vi får hela bakgrunden till hela historien.
Andra delen, ”Gallra och sortera” är Roithamers egna anteckningar när historien åter berättas men med hans egna ord, som han korrigerar och korrigerar och korrigerar och korrigerar så att att till slut så finns bara den sista korrigeringen kvar: självmordet. Det är en helvetesskildring inifrån det Österrike som Bernhard så hatade, den hårda preussiska moralen, förljugenheten, hyckleriet, tystnaden, barnuppfostran som straff.
Bernhard är ju känd som den störste häcklaren av det österrikiska samhället. Ein Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo, hatad av många österrikare.

Du som läser detta kanske tänker att varför skall jag läsa denna dysterkvist. Jag skulle inte rekommendera Korrigering till dig som inte läst Bernhard. Den är tjock och mastig, krävande och tematiskt avancerad även för en som tidigare läst och uppskattat honom. Då rekommenderar jag att du tar en av hans lite mindre böcker, tex den lilla pärlan Skoghuggning eller Orsaken, den första boken i hans självbiografiska svit. Risken är stor att du som jag sugs in i hans musikaliska prosa, hans skarpa blick och mitt allt detta, en befriande humor. Jag har skrattat många gången när jag läst hans böcker.

Bernhard hade nog fått nobelpriset om hans inte avlidit 58 år gammal. Då slutade Norstedts ge ut honom. Han var omöjlig att få tag på i antikvariaten och om han fanns så var han dyr! Jag undrade i många år varför ingen då ville ge ut honom. Vi får tacka Tranan som tagit upp stafettpinnen!
Och sist men inte minst. Det är bara att ta av sig hatten för Jan-Erik Bornlids fantastiska översättningar. Det är bara att hoppas på mer!

/reviderad 201010

Thomas Bernhard

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

Publicerat den 12/10/2014 av Patrik Enander

Patrik Modiano (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Anna Säflund-Orstadius
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men trots det inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker. Hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 201010

EN LOVANDE DEBUT – EVA DOLAN: LÅNG VÄG HEM

Publicerat den 21/09/2014 av Patrik Enander

Eva Dolan:
Lång väg hem
”Long way home”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning Carla Wiberg
413 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Modernista framstår mer och mer som ett av Sveriges mest intressanta förlag. Ett förlag som ger ut Antonio Lobo Antunes, Cees Nooteboom, Ismail Kadare, Virginia Woolf m.m. förtjänar all respekt. Men de seglar mer och mer fram som förlaget med den mest intressanta deckarutgivningen. Själv blev jag helt betagen av Peter Mays Svarthuset, en strålande bok. Nu har Modernista givit ut en omtalad debut, Eva Dolans En lång väg hem. Den första i en serie om poliserna Zigic och Ferreira.

Dolan är copywriter och nominerades redan som tonåring för Crime Writers Award för outgivna författare. Hennes debut har blivit en stor succé i England.

Migration är ett tema som mer och mer står i fokus i den politiska debatten. Det sägs ofta att deckarlitteraturen ligger före vanlig skönlitteratur när det gäller att fånga samhällsförändringar. Temat i Dolans roman är just migration och människohandel, det fasansfulla slaveri som fattiga papperslösa flyktingar hamnar i när de flyr till Västeuropa för att skaffa sig ett bättre liv. Det är inte ett mysigt ”Morden i Midsomer- England” vi ser, utan ett skitigt, hårt samhälle där medelklassen är beroende av at det finns människor i slavliknande förhållanden som bygger deras bostäder och packar deras sallad.

Romanen inleds med att en immigrant hittas innebränd i ett trädgårdsskjul utanför en villa. Husets ägare säger att de inte känner honom, den mördade har ockuperat det och de har inte fått bort honom. De säger sig vara oskyldiga men Zigic och Ferreira anar ugglor i mossen. Undersökning leder oss in ett Englands mörka bakgårdar.

Det är en välskriven och snyggt uppbyggd deckare. Spänningen växer fram stilla och som läsare är det svårt att inte bli gripen av de förhållanden som hon beskriver. Dolan lyfter på locket till något som vi inte vill se. Ett samhälle vid sidan av med papperslösa, kriminella, prostituerade och de som profiterar på det.
Romanens svaghet är att personbeskrivningarna är ganska svaga och att Zigic och Ferreira är otydligt tecknade och därför lite ointressanta.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta blir en tv-serie för det mycket aktuella temat och den spännande historien skulle göra sig bra i det formatet. Mao inte alls oäven debut som både oroar och förströr.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 201010

ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

Publicerat den 15/09/2014 av Patrik Enander

Daniel Galera: (1979-)
Med blod i skägget
”Barba ensopada de sangue”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Örjan Sjögren
415 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vinnare av São Paulo Prize for Literature 2013

Daniel Galera är också en relativt ung och ny röst på brasilianska litterära scenen. Han är född 1979, uppvuxen i Porto Alegre och är även verksam som förläggare. Han anses var en av den mest inflytelserika författarna i den unga brasilianska litteraturen. Med Blod i skägget fick Galera sitt genombrott.

Romanen inleds med att huvudpersonen, vars namn vi aldrig får reda på, så låt oss kalla honom ”H”, träffar sin lätt nedgångne far. Fadern berättar att han kommer ta livet av sig och det är inget sonen kan göra för att hindra honom. Innan de skiljs för sista gången så pratar de om farfadern Gaudério som mördades i staden Garopaba under mystiska omständigheter, någon kropp fann man aldrig, ”H” har aldrig träffat sin farfar men får en fotografi på honom. ”H” har en märklig sjukdom prosopagnosi. Han kan inte komma ihåg ansikten, Han minns människor på deras händer, gången, doften, rösten, ja de detaljer som fångar hans uppmärksamhet. Jag trodde först att detta var ett litterärt påhitt men icke, sjukdomen finns!

”H” är en solitär som vill, komma bort från staden, sin familj och sitt liv för att vara själv och nära havet. ”H ” har tidigare varit professionell triatlet och har ett nära och sinnligt förhållande till vatten och havet. Han får jobb som simlärare och hittar en bostad nära vattnet där han slår sig till ro.

Daniel Galera

Utan att egentligen veta varför så börjar ”H” fråga efter sin farfar som han förövrigt är mycket lik till utseendet. Han möter ett kompakt motstånd och en rädsla. Successivt börjar han förstå att farfadern var en illa omtyckt och mycket aggressiv person. Det som med hände honom vill hela staden glömma. Många har pratar med säger att i Garopabo kan man få den bästa livskvaliteten, men under ytan finns det mycket mörker och våld.

Garopaba

”H”:s letande efter farfadern är den tråd på vilken Galera spinner sin berättelse, men där finns så mycket mer. Det är inte en thriller även om det finns ett spänningsmoment.
När ”H” flyttar till staden så är det slutet på badsäsongen, Garopaba är en känd turistort, men som många andra orter kämpar den med att få verksamheten att gå runt året om. Det småskaliga fisket håller på att ersättas av ett industriellt utfiskande av vattnen. Staden håller på att somna in.
”H” lär känna staden, blir förälskad, gör slut eller bli dumpad Vi följer hans arbete som tränare, alla hans simturer och träningsrundor. Det flödar sida upp och sida ned och jag började undra vart alla utvikningar och möten skulle leda till. Jag tänkte att boken kanske skulle mått bra att av koncentreras lite. Men efter ett tag så inser jag hur skickligt han har tecknat en hel stad, ett sätt att leva, en kultur bortanför samba, glitter och bortom det exotiska, det är ett litet våldsamt, vidskepligt och spännande land han visar upp.

Galeras språk är oerhört visuellt, fullt av detaljer och skärpa. Engelsmännen brukar säga att en roman har ”a sense of place” något som jag inte vet att översätta. Sällan har jag läst en bok där platsen är så närvarande. Hans förmåga att gestalta naturen och livet i havet är häpnadsväckande. Galera måste var en mycket erfaren simmare själv. Hans förhållande till vattnet och havet är rent sensuellt.

Romanen utvecklar sig till att få närmast mytiska drag, en historia om en hjälte som trots sitt handikapp oförtröttligt fortsätter med sin kamp att förstå sin bakgrund, vem han är och till slut lär sig att han måste hantera den hand som ödet givit honom.

Slutet i romanen är kraftfullt och när jag lade med boken var jag lätt bedövad av att ha läst en så välskriven, rik och mångskiftande roman, full av intryck och bilder.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 2010

NOMINERAD TILL DEUTSCHER BUCHPREIS 2007 – SABINE GRUBER: MIRA OCH IRMA – DEN ANDRA KVINNAN

Publicerat den 04/09/2014 av Patrik Enander

Sabine Gruber (1963-)
Mira och Irma – Den andra kvinnan
”Über nacht”
Utgiven 2007
På svenska 2014
Översättning Jörn Lindskog
288 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Denna roman, som kommer ut idag, är den andra boken på kort tid från Thorén & Lindskog som jag läser med två historier som knyts ihop på slutet (Benjamin Stein: Den vita duken). Fast här slipper man dock vända på boken! Här är det vartannat kapitel som gäller. Och där slutar likheterna.

Sabina Gruber är född 1963 i Meran i Sydtyrolen, den tysk-talande delen i norra Italien. Efter studier i Innsbruck och Wien, arbetade hon som lektor på Universitetet i Venedig.
Sedan 2000 bor hon åter i Wien och är verksam som författare. Han har givit ut tre romaner, varav denna är den senaste, poesi och essäer. Gruber har en hel bunt utmärkelser och stipendier i sin meritförteckning.

Irma arbetar som kulturjournalist. Hennes nuvarande projekt är en längre artikel om yrken som har eller håller på att försvinna som tex. sättare och perukmakare.
Irma är ensamstående med Florian, 3 år. Han är ett resultat av tillfällig romans med Rino, en italienare. Rino har efter deras träff gått upp i rök. Florian har aldrig träffat sin far och Rino vet inte heller om att han finns.

I början av romanen får Irma ett efterlängtat samtal. Det har kommit in en njure så att hon kan opereras. Det är äntligen hennes tur. Kan det vara så fantastiskt att hon efter alla dessa år skall slippa att leva med hjälp av dialys, att hon skall slippa leva på en nåder. Men att ha en annan människa i sig, att en annan människas död är förutsättningen för Irmas liv, sätter igång en störtflod av existentiella och moraliska funderingar hos henne.

I den andra berättelsen möter vi Mira (Irma baklänges!) som lever i Rom. Hon lever i ett äktenskap som har helt gått i stå. Mira arbetar natten på ett äldreboende. En av hennes patienter är en aggressiv herre som heter Lucchi. Han får då och då besök av sin systerson Rino (som Irma har ett barn med). Rino, som är en Don Juan, fastnar för Mira och börjar uppvakta henne. Först stöter Mira bort honom för att successivt släppa efter, smickrad och i behov av förändring i sitt liv.

Mer skall jag inte berätta mer om handlingen. Allt eftersom undrade jag, när boken sakta gled fram, hur hon skulle tvinna ihop detta. Och hon går det så snyggt att hela romanen öppnas upp och fördjupas.

Detta var en paradoxal läsupplevelse för mig. Jag såg tidigt i boken att det var en skicklig författare. Gruber har en poetisk känsla för detaljerna, en precision i beskrivningarna som gör miljöerna levande med några få pennstreck. Gruber är mycket bra på att beskriva det vardagliga, det enkla livet. Men efter ett tag så börja jag känna mig lite uttråkad, det blev så mycket vardag. Det gällde framförallt det som handlade om Miras arbete inom vården. Eftersom jag själv har en hel del erfarenhet av det så blev det alltför förutsägbart.
Jag tyckte också att personbeskrivningar ibland var farligt nära klichén.

Det fanns dock andra delar som var starkare. Tomheten i Miras äktenskap, och beskrivningen av de ritualerna i en död relation kröp in på kroppen på mig. Även tankarna kring organdonations etiska problem var intressanta. Men jag kände att jag inte riktigt kunde tända till på romanen. Jag undrade efter alla fina recensioner i jag sett i tyska tidningar och höga betyg på amazon.de, vad är det jag missat?
Så kom slutet där hon så fint knyter ihop säcken och romanen öppnar sig för mig. Då händer det som är ovanligt för mig, att ju mer jag tänkte på den, för det gjorde jag, desto bättre blev den.
Berättelserna om två starka kvinnor, mitt i livet som drabbas av stora av stora påfrestningar och behöver omvärdera sina liv. Detta är en bok om kroppen och döden. Beskrivningarna av åldrandet och kroppens förfall hos Miras patienter, och vad det väcker hos oss, är fylld av smärta.
Det finns en parallell till det som Irma skriver om yrken som håller på att dö ut, om de hantverkare hon intervjuar vars kompetens nu inte är något värd.
Det är en bok om kärlek, trohet och att våga stå för den du är.

/Reviderad 201011

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

Publicerat den 29/08/2014 av Patrik Enander

Michel Laub (1973-)
Att falla
”Diaorio de queda”
Utgiven 2011
På svenska 2014
176 Sidor
Översättning: Fredrik Ekelund
Bonniers
Recensionsexemplar

Det är väl ingen som kunnat undvika att Brasilien är i fokus i år. Först fotbolls-VM som trots alla domedagsprofetior blev en stor fest. Förutom för det brasilianska laget, förstås, som Tyskland fick att framstå som ett pojklag. Sedan i slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då är Brasilien i fokus. En av de författare som kommer hit är den uppmärksammade Michel Laub. Han är journalist och har givit ut 5 romaner. Att falla, från 2011, är den senaste. Den har fått några litterära pris i hemlandet och är översatt till flera språk.

När tidskriften Granta hösten 2012 publicerade sitt nummer om med The Best of Young Brazilian Novelists, så var Laub en av de 20 utvalda. Hans lilla text gav mig mersmak så det var med förväntan som jag öppnade boken utan att veta något om den. Jag blev förvånad. Inte hade jag trott att en modern brasiliansk roman skulle handla om Auschwitz och judisk identitet. Brasilien är ett land präglat av invandring och etnisk mångfald. Det finns bland annat en stor judisk kommunitet i landet. Ur den är Laub sprungen.

Berättaren, vars namn vi inte får reda på, är 13 år gammal. När en judisk pojke fyller 13 år så uppnår han religiös myndighetsålder. Alla på hans skola firar detta, sin bar mitzvah. Under festen så ingår det att födelsedagsbarnet kastas upp i luften 13 gånger.
Berättaren har en klasskamrat, João, som inte är jude, den enda. Han kommer till skillnad från sina klasskamrater från enkla förhållanden. João, som mobbas hårt, bjuder trots detta in alla till en födelsedagsfest. Även om det inte är en bar mitzvah så skall han kastas upp i luften av några av sina klasskamrater, berättaren inkluderad. Vad han inte vet är att 13:e gången så kommer de vika undan. João faller på det hårda stengolvet och skadas svårt.

Detta blir det personliga trauma som präglar berättarens liv. Nu, 30 år senare, skriver han en dagbok för att förstå. Men det är inte det enda i traumat i hans familj. Hans farfar är en överlevare från Auschwitz och den enda i sin släkt som klarade sig. Farfadern emigrerar till Brasilien och skapar sig ett liv. Efter pensioneringen låser han in sig i ett rum för att skriva om livet. Inte hur det har varit han skriver bara om hur det borde vara. Allt han skriver om är det perfekta med betoning på renhet och hygien. Om det han upplevt, vad han kände när hans släkt utplånades, om detta finns inte ett ord. Han skriver flera volymer text, men inget om det viktigaste.

Sonen, berättarens far, hanterar detta på ett helt annat sätt. Han tjatar hela tiden på sin son om judarnas situation, om Auschwitz, om att en jude aldrig kan vara säker, det finns alltid någon som är beredd att sticka kniven i ryggen på en. För berättaren är detta bara tröttsamt tjat och konfrontationen dem emellan blir kraftfull.

Romanen är en självrannsakan. Hur blev berättaren den han blev. Hur påverkade farfaderns tystnad fadern, hur påverkades fadern av berättarens revolt och hur har han själv formats när han sett vilken ond handling har är kapabel till. Egentligen är det inte en text berättaren vill skriva. För vad kan man skriva om Auschwitz som inte redan skrivits, som inte redan är dokumenterat. Efter Primo Levis Är detta en människa?, vad finns att tillägga? Men det som hänt finns kvar, även två generationer senare.

”Skulle det göra någon skillnad ifall de detaljer jag berättar är sanna mer än ett halvt århundrade efter Auschwitz, när ingen längre orkar höra talas om det, när det till och med för mig framstår som överspelat att skriva om det, eller är de sakerna bara viktiga i förhållande till hur de påverkade livet hos alla i min omgivning.”

Laub har skrivit romanen i små korta stycken, här finns ingen dialog. Kapitlen heter till exempel ”Några saker jag vet om min farfar”, eller ”Några saker jag vet om mig själv”. Han har inte helheten, han har minnen, fragment, ibland kanske förvridna av tiden. Berättaren prövar sig fram, försöker hitta förklaringar. Många händelser och tankar återkommer flera gånger, han snurrar och vrider på prismat. Prosan flödar fram över sidorna.

Det är en tunn liten roman, tät och med emotionell sprängkraft. En gripande skildring av tre generationer män i skuggan av det mest våldsamma århundradet i världshistorien. En berättelse om hur det privata och politiska skär in i varandra, om kärlek och vänskap, om hur våra minnen både bryter ner och skapar vår värld och om hur man skall förhålla sig till det oerhörda, den abnormitet som heter Auschwitz.

Romanen är översatt av författaren och Braslien-kännaren Fredrik Ekelund som överfört den till en spänstig svenska. Vi har fått ytterligare ett intressant författarskap presenterat för oss. Låt oss hoppas på en fortsättning.

/Reviderad 201013

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE

Publicerat den 27/08/2014 av Patrik Enander

Michael Ondaatje (1943-)
The Cat´s Table
Utgiven 2011
360 sidor
Vintage
Finns på svenska på
Natur & Kultur.

Michael Ondaatje, den lankesisk-kanadensiska författaren, vann internationell berömmelse med romanen Den engelske patienten. För den fick han Booker-priset 1992. Boken filmatiserades och fick en drös av Oscars.

Jag tror att första gången jag hörde talas om honom var på en resa till Irland. Jag träffade en familj från Sri Lanka som bott i Dublin i 25 år. Kvinnan, en psykolog, sade att Ondaatjes bok Running in the family (Resan hem) var en underbar beskrivning av livet på ön. Jag lade det på minnet men mer blev det inte.

Alla bokläsare känner nog igen underbara känslan av att redan på första sidan inse att detta är något bra. Lässuget kommer igång, den undrade och kanske kritiska blicken väjer undan, du känner att du är i trygga händer. Det var något i omsorgen om det vackra språket, blicken, ja, magin som fångade mig direkt. För det är en bok fylld av magi Ondaatje skrivit, barndomens magi.

Boken utspelar sig 1954, på en båtresa på passagerarfartyget ”Oronsay” från Columbo till London. Den 11-årge Michael, eller som han kallas Mynah, reser för att återförenas med sin mamma som han inte sett på ett par år. På båten blir han vän med bråkstaken Cassius och den lågmälde hjärtsjuke Ramaddhin. De är alla placerade på Kattens bord, det bord som ha lägst status på båten. Runt det bordet finns en färgstark samling individer. Mazeppa, barpianisten som varit i alla världens hörn och var med om det mesta i världen, sant eller påhittat, vem vet?. Den hemlighetsfulla Miss Lasqueti, som transporterar hem duvor till England och visst har försänkning i Whitehall. Mr Daniels, en botaniker som tagit med sig en hel trädgård nere i fartygets botten där det finns många växter båda farliga o ofarliga. Ja, jag skulle kunna fortsätta. Men de blir inga lustigkurrar även om det finns mycket humor. Det finns en kärlek och omsorg om karaktärerna som smittar av sig på läsaren.

Michael Ondaatje

De tre små killarna är längst ned hierarkin och ingen bryr sig om dem. Mynah har i och för sig en moster i första klass som skall hålla ett öga på honom, men hon är mer intresserad av sin bridgepartier och ägnar honom ett förstrött intresse. De utforskar hela båten från botten och in i första klass, lyssnar, lär och får var med om små och stora äventyr. Bland det mest fascinerade för den är varje natt då en fånge, troligen vid namn Niemayer, tas ut i sin kedjor för en nattpromenad.

Ondaatje gestaltar verkligen barndomens magi, just innan vuxenheten bryter in. Helt plötsligt så visar det sig emellertid att detta inte bara är en barndomsskildring. Vi får möta Michael, författare boende i Kanada, i nutid och höra historierna om vad som hände efteråt med trion, hur denna resa påverkade deras liv, ja helt enkelt blev en upplevelse som formade dem. Skickligt väver Ondaatje ihop de olika tidsplanerna, romanen djupnar och tar verkligen tag i denna läsare. Ondaatje gjorde själv denna resa som 11-åring men hävdar att det mesta är glömt så det är allt igenom en roman, men så atmosfärrik som denna roman så är så var det nog en del som låg kvar.

Cat´s table är helt enkelt en mycket fin roman som jag varmt rekommenderar.

/Reviderad 201020

EN LABYRINT MED TVÅ INGÅNGAR – BENJAMIN STEIN: DEN VITA DUKEN

Publicerat den 25/08/2014 av Patrik Enander

BENJAMIN STEIN (1960-)
Den vita duken
”Die Leinwand”
Översättning Jörn Lindskog
221 + 212 sidor.
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Den här romanen liknar troligen inget du läst tidigare. Du kan börja på ena hållet. När du läst ett eller flera kapitel så kan du vända på den och börja på andra hållet. Sedan kan du växla fram och tillbaka till slutet där de båda historierna vävs samman. Du kan välja helt själv. Krångligt? Inte alls. Inte mer än att se en film med en eller flera parallella historier. Det ger en spänning varje gång du skall vända. Båda historierna tog tag i mig så jag hade svårt att vända till andra sidan, men det var en del av äventyret. Jag valde att läsa ett kapitel i taget i varje del.

Benjamin Stein

Den ena berättelsen handlar om Jan Wechsler, en 40-årig författare och förläggare, uppvuxen i forna Östtyskland, gift och med 2 barn. En dag får han en påringning. Utanför hans dörr står ett bud som vill lämna tillbaka en väska som försvann vid en flygresa en tid tillbaka. Jan vill inte ta emot den, den liknar en av hans väskor, men den är inte hans. Dock hamnar den i Jans lägenhet. Det visar sig att han har en namne, som också är författare.
Denne ”Jan 2” har bla skrivit en omtalad bok där han bevisade att en mycket framgångsrik bok från en judisk överlevande från andra världskriget är ett falsarium. Författaren heter Minsky. Problemet för ”Jan 1” är att när han försöker få klarhet i förväxlingen så blir han allt mer förvirrad. Det finns mycket som pekar på att han även är den andre Jan Wechsler, en man med en helt annan bakgrund!

Den andra berättelsen handlar om Amnon Zichroni. Han är en psykiater, utrustad med gåvan att kunna gå in i människors minnen och leva med i deras trauman. Det är Zichroni som övertalar Minsky att skriva denna ned sina minnen.

I romanen så utgår Stein från en verklig händelse. 1995 avlöjades en historiker att Binjamin Wilkomirskis prisbelönta bok Brottstycken var ett falsarium.

Mer vill jag inte berätta om handlingen för det får du upptäcka själv. Det är en roman som drivs på att den intensiva handlingen och jag vill inte förstöra nöjet för dig.

Jag tyckte mycket om att läsa denna bok om sanning, minne och identitet. Men det är mer än så, en salig blandning av två utvecklingsromaner, psykologisk spänningsroman och lite av en thriller, välj själv!
Både Jan och Amnon är djupt troende som lever i enlighet med sin tron. Stein skildrar med stor kunskap och inlevelse det judiska livet vilket jag fann mycket intressant. I Jans fall dessutom hur det var att växa upp som jude i det totalitära Östtyskand (om Jan nu var uppvuxen där…!)

Visst, han kanske är lite väl infallsrik och tar en eller två svängar för mycket, men det står jag ut med. Boken är både underhållande och spännande mitt i allt det allvarliga. Det finns ett bra driv i berättelsen och jag verkligen sögs med i den. Det var en perfekt medicin mot en tråkig helg med halsinfektion och beordrad tystnad!

När jag pratade med översättaren Jörn Lindskog på bokmässan förra året så var han entusiastisk över att få ge ut denna bok. Det är lätt att förstå varför! (Dessutom är personen på omslaget på Zichroni-delen misstänkt lik herr Lindskog!)

Tack Thorén o Lindskog för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201020

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA

Publicerat den 01/08/2014 av Patrik Enander

Hilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström
412 sidor
Weylers förlag
Recensionsexemplar

På sommaren finns det tid till den lite längre läsningen, den som får ta tid. Två somrar på raken har jag befunnit mig i sällskap av en mycket sammansatt personlighet, Thomas Cromwell i Hilary Mantels tolkning. Sammanlagt uppåt 1000 sidor. Först Wolf Hall och i år För in de döda.
Hilary Mantel fick sitt stora genombrott både i Storbritannien och internationellt då hon lyckade med bedriften att för båda böckerna få det mycket prestigefyllda Bookerpriset. Läsarna har älskat böckerna. De har gått som teater på Royal Shakespeare Company och just nu håller BBC på att spela in en tv-serie med Damien Lewis i huvudrollen

Jag tyckte mycket om Wolf Hall som jag läste på engelska. Det var krävande. Mantel skriver egentligen inte en svår prosa, men tätheten i hennes språk gör att du kan inte slappna av. Varje mening av hennes utsökta prosa behöver du ta in för att texten inte skall glida dig ur händerna. Den andra delen har stått och tittat på mig i bokhyllan men har fått stå kvar.
Nu fick jag möjlighet att sätta tänderna i den svenska översättningen i stället. Vi kan konstatera att vi har fått en ny stjärna på översättarhimlen, Jesper Högström. Jag är mycket imponerad av hur han fört över Mantel engelska till svensk språkdräkt.

För engelsmännen är historien om Henrik VIII och hans fruar välkänd. Cromwell är också en känd person men vad jag förstått så vet vi egentligen så mycket om honom. I det tomrummet så kan Mantel använda sin mycket rika fantasi och skapa sin fascinerande historia.

I Wolf Hall får vi följda smedsonen och uppkomlingen Cromwells resa från fattigdom till att bli Englands mäktigaste man.

Nu har Cromwell har lyckas manipulera bort Katarina från Aragonien som drottning då hon inte kan få barn. Äktenskapet annulleras. England kommer på kant med hela den katolska världen och Henrik VIII hotas av bannlysning. Dock han kan Henry nu gifta sig med sin nya kvinna Anne Boleyn och förhoppningsvis säkra tronföljden. Den nya romanen tar vid där Wolf Hall slutar. Anne är nu krönt till drottning. Hon får ett barn men det är en flicka. De följande försöken att få henne gravid resulterar i intet. Hennes är öde är därmed beseglat. Henrik, en kärlekskrank och impulsiv kung har lagt ögonen på det som skall bli hans nästa fru, Jane Seymour. Cromwell får i uppdrag att få bort Anne.

För in de döda känns mer koncentrerad än den första boken. Romanen följer Cromwell under några korta månader då denna häxprocess mot Boleyn genomförs. Vi ser allt igenom Cromwells ögon trots ett mycket rikt persongalleri. Oerhört skickligt leder Mantel oss in i Cromwells komplicerade psyke och hans tankevärld. Hur de då såg på religion, sexualiteten och äktenskapet skiljer sig avsevärt från idag. Mantel lyckas göra dessa föreställningar begripliga i våra ögon.
Mycket skickligt målar Mantel upp miljöerna i 1500-talets England. Några pennstreck och du är där.

Gabriella Håkansson i DN skriver i sin intressanta recension att kvinnorna som knappt kommer till tals i boken är de egentliga huvudpersonerna. Deras kroppar är ett slagfält där politiken formas. En klok iakttagelse för det kroppsliga återkommer ofta i texten både i beskrivningar och metaforer.

Cromwell var ingen duvunge. Han gjorde många fula saker. Inte ens den synnerlige obehaglige Francis Underwood, Kevin Spaceys suveränt spelade rollfigur i House of Cards kommer upp i Cromwells klass. Trots det så gör hon honom mänsklig. Jag som läsare känner paradoxalt nog en sympati för honom. Hon får mig att bry mig om honom.

Mantel arbetar nu på den tredje och avslutande delen som handlar om Cromwells fall. Han är ju trots allt bara en uppkomling med starka fiender runt sig!
Vi är många som ser fram emot att följa honom till slut. Och jag kommer vänta på Högströms översättning!

/Reviderad 200818

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

Publicerat den 06/07/2014 av Patrik Enander

John Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman sparsmakat skrivet utan stora åthävor? En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
Den var fortfarande oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens fina översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men överlåter jag dig till att upptäcka om du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv? Det är en roman med mycken tragik och stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some feeling for what he was doing. He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Jag kan varmt rekommendera Stoner. John Williams är en bortglömd mästare.

/Reviderad 201004

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN BRASILIANSKA LITTERÄRA HIMLEN. VINNARE AV JOSE SARAMAGO-PRISET – ADRIANA LISBOA: COLOMBINES KYSS

Publicerat den 20/06/2014 av Patrik Enander

Adriana Lisboa (1970-)
Colombines kyss
”Um beijo de Colombina”
Utgiven 2004.
På svenska 2005
Översättning: Örjan Sjögren
180 sidor
Pocky förlag

Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan 12 på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat. (Sid. 32)

Så poetiskt och sinnligt skriver Adriana Lisboa i romanen Colombines kyss. Stycket fångar det som jag finner så njutbart i hennes skrivande. Närvaron, innerligheten, sammanförandet av disparata bilder som ger en mångfacetterad helhet. Lisboa lyfter det vardagliga och ger det en lyster. Lisboa är praktiserande zen-buddist. I hennes blick finns en närvaro och ett icke-dömande som också finns inom zen.

Handlingen är mycket enkel att beskriva. En man möter på en fest Teresa. I fyllan och villan uppstår tyckte och de blir ett par. Teresa är författare och har just fått lite av ett genombrott, ett pris och ökad massmedial bevakning. Han flyttar in till henne.
När 8 månader gått går Teresa, som älskar att simma, ut i havet och kommer inte tillbaka.
Teresa har före sin död börjat skriva en bok baserad på poeten Manuel Bandeira (som tyvärr inte finns översatt på svenska vad jag har kunnat hitta). Pojkvännen, som inte är författare, sätter sig i som en del av sorgearbetet att skriva vidare på boken. Kanske han kan genom skrivande och Bandeiras poesi förstå deras kärlek och det som hänt bättre då? Boken avslutas med en oväntad tvist som du själv får upptäcka om du läser denna pärla till roman.

Colombines kyss är en lång meditation över liv, kärlek, skrivande och litteratur. Det är en bok som inte är svårläst men som mår bra av långsam läsning. Jag läste boken två gånger och det tålde den. Texten växte och bekräftade vilken skicklig författare Lisboa är och jag såg mer hur sinnrikt boken var uppbyggd.

Adriana Lisboa

Adriana Lisboa
Adriana Lisboa är född 1970 och har ett par böcker bakom sig. Hon är även utbildad musiker och arbetat som jazzsångerska i Frankrike. 2003 fick hon Jose Saramago-priset som varje år delas ut till den mest framsående förtattaren på det portugisiska språket.
Att jag kom att läsa Lisboa beror på att hon dels finns med i intressanta antologin Ljud av steg som Örjan Sjögren ställt samman. Men det var framförallt rekommendationen från en av mina läsare, Ulla S, som bott länge i Brasilien som starkt rekommenderade henne. Tack Ulla!

Lisboa bor numer i USA i en liten småstad utanför Denver, Colorado. Långt ifrån Copabanas värme och myller.

Den svenska språkdräkten signerad Örjan Sjögren är en fröjd att läsa.

/Reviderad 201002

I FÖRVANDLINGARNAS SPEGELSAL – CEES NOOTEBOOM: FÖLJANDE HISTORIA

Publicerat den 21/05/2014 av Patrik Enander

Cees Nooteboom (1933-)
Följande historia
”Het volgende verhaal”
Utgiven 1991
Denna utgåva 2014
Översättning: Ingrid Wikén Bonde
96 sidor
Modernista
Recensionexemplar

Den holländske författaren Cees Nooteboom utgavs flitigt för ganska många år sedan. Han nämndes i Nobelsprissammanhang år efter år, men sedan har det varit tyst. Nu satsar ett av Sveriges mest intressanta förlag Modernista på en återlansering av Nooteboom genom att ge ut tre av hans romaner med mycket eleganta och aptitretande omslag. Dock att kalla Följande historia roman är egentligen att ta i. På engelska talar man om ”novella” . Texten ryms på ca 80 sidor.

Herman Mussert är före detta latinlärare. Han gick under smeknamnet Sokrates. Herman fick avsked från sin arbete efter en skandal i samband med en otrohetsaffär med en kollega. Herman har efter avskedet ägnat sig åt ett yrke han föraktar. Han skriver resguider under pseudonymen, Dr. Strabo, guider som han själv tycker är vämjeligt ytliga. Herman är mao en person med tre identiteter. Romanen inleds med att Herman vaknar upp på ett hotell i Portugal som han 20 år tidigare har besökt med sin kvinnliga kollega. Problemet är att han somnade i sin lägenhet i Amsterdam kvällen före. Herman vaknar sakta till liv och börjar fundera vem är det egentligen som är där? Och hur kom han dit?

Cees Nooteboom. Foto Simone Sassen

Herman är besatt av Ovidius Metamorfoser och ägnar sin fritid åt att översätta dem. Han funderar mycket på människans förvandlingar. Att vi alltid finns i relation till något annat, att allt egentligen flyter. ”Det är skillnad mellan gudar och människor, Gudar kan förvandla sig själva, människor kan bara förvandlas.” (Sid 12) I den meningen är människan ett objekt. Det är inte vi som förvandlas vi blir förvandlade.

Vi försöker förstå och tolka våra liv. Antingen genom konsten och litteraturen eller som Musserts älskarinna, som ärlärare i naturvetenskapliga ämnen, genom att förstå biologin och kemin i livet. En förklaringsmodell som Mussert inte ger mycket för. Likt Sokrates predikar han själens eviga liv som han egentligen innerst inne, visar det sig, inte tror på. Och kärleken den tror han inte på heller. Den är ” till för småborgare” och han blir så valhänt när den drabbar honom. Den kunskap han skaffat sig genom livet ger honom inga redskap.

Det är en tragisk person som Nooteboom målar fram. Självgod, intellektuellt briljant och stundtals pretentiös men samtidigt fylld av självförakt. Jag kom flera gånger att tänka på att han skulle kunna dyka upp i en roman av den mycket rolige österrikiske dysterkvisten Thomas Bernhard.
En nyckelmening i boken. ”Ibland kan man se en hund som försöker bita sig i svansen. Då uppstår en slag hundig virvelvind som slutar med att framträder ur stormen som hund”.
Herman har inte genom alla sina studier, resor eller olika gestalter (Sokrates, Mussert & Dr Strabo) kommit fram till en djupare förståelse av livet som han kan hålla fast vid. För det flyttar sig, förvandlas blir något annat. Allt är fast förflyktigas. Och runt hörnet väntar döden.

Följande historia är text fylld av tankar, infall, djup lärdom och humor. Nooteboom är en oerhört skicklig stilist. Hans meningar är balanskonster på hög nivå med precision även i partier som är mer drömska. Det finns inte mycket till handling. Romanen är en läsvärd litterär meditation över livet och döden.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 201002

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN

Publicerat den 12/05/2014 av Patrik Enander

Mario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Mario Vargas Llosa har märkt att han har en stor bredd i sitt författarskap. Vargas Llosa skriver stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosavar i samband med att han fick nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten inte fått ett inte alltför positivt mottagande. Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den? Jo, åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. Yangquan kommer från mycket enkla förhållanden men har nu byggt upp en firma som ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för ett hot av maffian, När han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Llosa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna och jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Den blygsamme hjälten är en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Det är som att en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna är mer typer än hela människor, vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltas inifrån. Typer som spelade olika roller i detta skådespel.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en ”machismo” som inte passar våra kynnen. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.

Den blygsamme hjälten har dock givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Tack Nostedts för recensionsexemplaret.

/Reviderad 210529

DEN PERFEKTA BOKEN TILL DEN SOM SÄGER SIG INTE HA TID ATT LÄSA – ETGAR KERET: PLÖTSLIGT KNACKAR DET PÅ DÖRREN

Publicerat den 28/04/2014 av Patrik Enander

Etgar Keret (1967-):
Plötsligt knackar det på dörren
Pit’om defikah ba-delet (פתאוםדפיקהבדלת)
Översättning från den engelska:
Kristian Wikström
Utkom 2012
På svenska 2014
348 sidor
Brombergs
Recensionsexemplar

Du hör säkert ofta personer säga ”Jag skull gärna vilja läsa, men jag HINNER inte”. Med något desperat röst och med tecken på ett lätt dåligt samvete…Då kan jag presentera lösningen. Etgar Kerets roliga novellsamling Plötsligt knackar det på dörren. Den består av 38 noveller, många så korta att de är slut utan att du märkte att du började läsa dem.

Keret är en israelisk författare, filmare och manusförfattare vars stjärna har varit i kraftigt stigande de senaste åren. Detta är hans andra bok på svenska.

Keret har en helt makalös fantasi. Jag får bilden av en man som på bussen på vägen från stan kommit på fem noveller och snabbt måste kasta ned dem på papper. För de är så flyhänt skrivna och fantasirika. De vrider och vänder på verkligheten och sagan finns inte långt bort. En man påträffar sin döda fru i form av en pudel, guldfiskar som pratar, personer upptäcker att de lögner de berättar helt plötsligt blivit verkliga och de får möta dem.

Kerets noveller skildrar ofta män som hamnat i frustrerande situationer som de försöker ta sig ut på mer eller mindre märkliga sätt. Och för det mesta går det inget bra för dem.
Det är absurt och ofta mycket roligt.

Att läsa Keret är nästan som att se en film eller läsa en serie. Han berättar visuellt. Det är inte förvånande att han även är en prisbelönt filmare.
Keret är ingen politiskt författare. Den djupa konflikten i landet finns i bakgrunden i vissa noveller och kommer fram mer tydligt endast i någon enstaka novell. Den är mer bara en del av en verklighet som är mer än vad vi människor klarar av.

Den enda kritik jag kan rikta mot boken är att han kanske skulle sovrat lite. Det är som att han har det för lätt. En del noveller blir lite väl skissartade. Efter ett tag så inträdde i alla fall hos denna läsare en viss mättnad. Men det kanske berodde på att jag läste ganska många i stöten.
Läs en eller två om dagen innan du somnar. Du kommer somna med ett leende på läpparna.

Tack Brombergs för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201002

Etgar Keret Foto: Yechiel Yanai

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST

Publicerat den 21/04/2014 av Patrik Enander

Chico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att Bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilien är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska.

Vid sidan av sin musikaliska gärning har Buarque skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken.
En litterär resa till Budapest rekommenderas varmt.

Reviderad 200929

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN

Publicerat den 10/04/2014 av Patrik Enander

Clarie Messud (1966-):
Kvinnan på övervåningen
”The Woman Upstairs”
Övers: Eva Johansson
Utgiven 2013
På svenska 2014
280 sidor
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta om det. ” Den som säger det är Nora Eldridge, en 42 årig lärare och huvudpersonen i Messuds roman.

Nora är en kvinna mitt i livet. Hon beskriver sig som ”kvinnan på övervåningen”. Den som inte är med i centrum. Hon blev aldrig den konstnär som hon drömt om, hon fick träffade aldrig rätt man och fick de barn som hon drömt om. Nej hon tog hand om sin sjuka, nu döda, mamma och gamla pappa, utbildade sig till lärare och är nu en grå medelålders kvinna. En sådan som ingen bryr sig om, en gammal ungmö som det hette en gång i tiden. Hon bor bra i en välmående del av östkusten, har ett fast jobb som mellanstadielärare, vänner och en och annan pojkvän. En kvinnas som utifrån sett har det ganska bra, men ett kanske ett något trist liv.

En dag förändras Noras liv. In i hennes klass kommer den lille pojken Reza Shahid, var föräldrar skall bo tillfälligt i staden under ett år. De är internationella och intellektuella globetrotters, Skandar, pappan är historiker och har fått ett stipendium på Harvard. Sirena, mamman, är en känd konstnär som arbetar med installationer. Nora blir helt betagen av dem, De släpper in Nora i deras liv. Hon blir barnvakt för Reza. Sirena (tänk på Odyssén) övertalar henne att dela ateljé så att de kan arbeta sida vid sida. Skandar tar henne på långa promenader där de diskuterar politik och samhälle. Nora blir som förälskad och besatt av hela familjen.

Sirena får Nora att bejaka sitt konstnärskap. Men skillnaden kunde inte var större. Sirena arbetar på en gigantiskt installation där Nora hela tiden assisterar henne. Nora arbetar samtidigt på sin egna konst, små dioramor, som är exakta avbildningar av några kända kvinnors hus bla Alice Neel, Edie Sedgewick och Virginia Woolf, kvinnor som begått självmord eller hamnat på hispan. Nora gör helt enkelt små dockhus. Där livet står stilla.

Claire Messud
Fotograf: Derek Shapton

Hela hennes liv cirklar runt och igenom familjen Shahid. Hon blir levande genom dem, livet går i färg helt plötsligt. Hon behöver inte vara ”kvinnan på övervåningen” längre.

Romanen är en lång monolog efter katastrofen. När Nora har fått en visshet om vad hon egentligen betydde för familjen. Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket samtidigt som det är en mycket intensiv läsupplevelse. Prosan glider fram över sidorna i Eva Johanssons fina översättning.

Vi kommer in i Nora värld. Som en seismograf som registrerar Messud allt. Messud gör henne så mänsklig. Det är ingen huvudperson som du kommer tycka om. Hon kan vara odrägligt själcentrerad och otrevlig i sin narcissistiska självupptagenhet, klängig i sitt behov av bekräftelse och vild i sin ilska. Men också fylld av styrka, ömhet och litenhet. Vi får helt enkelt ta emot henne som hon är, även om det inte alltid är vackert.

Titeln anspelar förstås på det kända begreppet ”the mad woman in the attic”. Att kvinnliga författare på 1800-talet endast kunde beskriva kvinnor antingen som ljuva eller som galna.

Det är också en roman om vad du är beredd att offra för konsten. Nora vågar inte men Sirena gör. Men är det värt det priset?
Det är för övrigt fascinerade att läsa Messuds beskrivningar av de konstverk de båda gör. Oerhört fantasieggande.

Kvinnan på övervåningen är en stark läsupplevelse. Romanen tog ett strupgrepp på mig, tryckte upp mig mot väggen och släppte ned mig med en duns 280 sidor senare! Det var som en skarp psykologisk deckare. Skicklig så skruvar Messud åt snaran. Jag kippade efter andan när jag läste. Det var länge sedan jag läste något så här bra.

Har ni tänkt på att män skriver litteratur och kvinnor skriver kvinnolitteratur? Romaner skrivna av kvinnor recenseras nästan alltid av kvinnor om de inte nått Kerstin Ekman status. Som att de romaner som kvinnor skriver är till för kvinnor och förstås bäst av kvinnor.
I alla fall blev denna medelålders man djupt tagen av denna mycket mänskliga roman. Det är en modig, hjärtskärande och naken roman. Det är som om du tar en av Alice Munros fantastiska noveller och allt det som du känner finns under ytan lyfter Messud istället fram och får det att brännas i huden på läsaren.

Kvinnan på övervåningen är helt enkelt en riktigt bra roman.

/Reviderad 200929

VINNARE AV PRIX DE FLORE 2010 – FEBRIGT OM VÄNSKAP, KLASS OCH IDENTITET – ABDELLAH TAÏA: KUNGENS DAG

Publicerat den 15/03/2014 av Patrik Enander

Abdellah Taïa (1973-)
Kungens dag
Le jour du roi
Utkom: 2010
På svenska 2014
Översättning: Håkan Lindquist & Davy Prieur
173 sidor
Elisabeth Grate förlag
Recensionsexemplar

Elisabeth Grates förlag är ett de små förlag som öppnar ett fönster mot den litterära världen och släpper in ny luft. Hon hjälper till att bryta den anglo-saxiska dominansen genom utgivingen av författare som Patrick Modiano, nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio, Nina Bouraoui och Abdellah Taïa. Vad skulle vi gör utan dessa små förlag när de stora kanonernas utgivning blir allt mer ointressant och inriktade på bestsellers och deckare.
Dessutom är hennes böcker kanske de snyggast formgivna i branschen. De får mig att tänka på det tyska skivbolaget ECMs legendariska design. Stram, elegant, vacker och lätt igenkännlig. Omslagen blir ett kvalitetstecken och kännetecken för god litteratur.

Ett av de författarskap som Grate introducerat är Abdellah Taïa. Född 1973. Den första öppet homosexuella författaren från Marocko. Det har tvingat honom att lämna landet och han bor sedan flera år i Paris och skriver på franska. Hans stjärna har varit i kraftigt stigande de sista åren.

Hans två första romaner på svenska, Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén, är enligt vad jag läst självbiografiska. Det är inte Kungens dag. Jag har varit nyfiken på hans författarskap. Efter avslutad läsning så kan jag konstatera att jag upptäckt en mycket läsvärd författare.

Handlingen är enkel. Omar och Khalid är oskiljaktiga vänner i början av sina tonår. Deras bakgrund kunde dock inte skilja sig mer. Omar, romanens berättare, kommer från ett mycket fattigt hem. Mamman har flytt ifrån dem med hans lillebror. Omar bor nu ihop med en sörjande alkoholiserad far. Khalid däremot kommer från den yppersta överklassen, uppvuxen i ett hem där pengar inte är ett problem, omgiven av mängder av tjänstefolk.

Omar och Khalid delar alla sina upplevelser, tankar och drömmar med varandra. Tills den dagen det tillkännasges att Khalid blivit utsedd till Marockos bästa student. Khalid kommer nu få möte Marockos store ledare Hassan II, varje marockans dröm. Omar förstår att Khalid redan visste att det skulle ske men inte berättat. Omar känner sig bortstött, förnedrad och en avgrund öppnar sig mellan dem. Detta sätter igång en serie händelser som tar en ände med förskräckelse.

Om handlingen är enkel så är det långt ifrån en enkel bok. Inte i meningen svårläst, utan i det fascinerande sätt som han beskriver deras drömmar, tankar och upplevelser. Meningarna är ofta korta. Det finns en intensitet i språket som allt eftersom handlingen drivs framåt blir mer och mer intensiv och febrig. Det är prosa fylld av värme, sensualitet men också svärta och desperation. Drömmen, myten och sagan ligger hela tiden nära. Successivt dras läsaren in i handlingen med all dess melankoli och när slutet kommer så kippade denna läsare efter andan.
Samtidigt som Taïa berättar om dessa två pojkar lyckas han skickligt skildra ett mycket ojämlikt, hårt och patriarkalt samhälle med en despot som folket tvingas att hylla.

Fast slutet av berättelsen om Omar och Khalid är inte romanens slut. Taïa avslutar med ett kapitel om en av tjänarna i Khalids hus. Det är oerhört vackert skrivet och jag kan se hur hans tanke är panorera berättelsen, visa att det han vill berätta når längre bort och djupare. Jag kan dock inte låta bli att känna att det är ett lite väl konstruerat påhäng på en i övrigt mycket fin roman.

Jag tror inte jag läst någon marockansk roman sedan Tahar Ben Jellouns Sandbarnet på slutet av 80 talet. Minnet kan spela mig ett spratt men även hos Taïa fanns den sagans melankoli som jag minns hos Ben Jelloun. Även om det var mycket olika böcker. Och det ger mig mersmak.
Jag kan varmt rekommendera denna roman.

En rolig detalj. Det pris som Taïa fick, Prix de Flore, ger författaren förutom 6 000 Euro även möjligheten att var dag under ett års tid dricka ett glas Pouilly-Fumé på legendariska Café de Flore. I ett glas med sitt namn ingraverat. Inte illa.

Här kan jag också tänka mig ett glas!!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200929

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

Publicerat den 09/03/2014 av Patrik Enander

Brasilien berättar : Ljud av steg – Trettiosju noveller och mikronoveller
Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector, Caio Fernando Abreu, Márcia Denser, Moacyr Scliar, Silviano Santiago, Rubens Figueiredo, Fernando Bonassi, Marçal Aquino, Tércia Montenegro, Cíntia Moscovich, Amilcar Bettega Barbosa, Adriana Lisboa, André Sant’Anna, Veronica Stigger, Olivia Stigger, Tatiana Salem Levy, Luiz Ruffato, João Anzanello Carrascoza
Översättare: Örjan Sjögren
280 sidor
Bokförlaget Tranan 2011

Brasilien är ett land som trots dess storlek och ekonomiska betydelse är ganska okänt för många av oss. Men i år är det både fotbolls-VM och bokmässan i Göteborg har Brasilien som tema. Det kommer bli mycket Brasilien
Visste ni att det är världens 5:e största land med en stark ekonomi. Det finns en rik litterär tradition som är okänd för oss. Jag kan inte påstå att jag blev inspirerad när jag hörde att Brasilien skulle stå i fokus på bokmässan. Nu är jag det.

Det får jag tacka min flitiga bloggkollega Anna http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/ för. Hon drog igång en läsecirkel på Facebook utifrån bokförlaget Tranans antologi Ljud av steg.

Örjan Sjögren, en av våra främsta översättare från portugisiska, har satt ihop och översatt denna inspirerande antologi. Av de författare som finns representerade hade jag tidigare bara hört talas om två, Lispector, som tokhyllats av svenska kritiker de senaste åren och Fonseca, vars roman Den Stora Konsten jag blev rekommenderad av en annan kännare av brasiliansk litteratur.

Sjögren pekar i sitt initierade förord på novellens mångfald.
Efter att ha läst novellerna så finns det inget jag kan säga kännetecknar ”den brasilianska novellkonsten”. Däremot har jag läst ett antal mycket fina texter. Allt har inte fallit mig i smaken, med i alla novellerna har någon av deltagarna i vår Facebook grupp funnit något de tycker om i. Kvaliteten är dock genomgående hög.

Det finns alltifrån korta mikronoveller, täta och skruvade som Bonassis eller mer som prosadikter som av Adriana Lisboa. Här finns fyndiga berättelser med en riktig knorr, Moacyr Scilar, mer litterärt spännande och krävande texter av Luiz Ruffato och Silviano Santiago, skildringar av ett hårt och fattigt Brasilien av Marçal Aquino, bisarrt roliga texter som Olivia Tandpetare av Veronica Stigger som fick mig att skratta så tårarna rann.

Brasilien är ett mångkulturellt land med i vissa delar ett betydande judiskt inslag vilket speglas i Cíntia Moscovich suveräna Taket och spelmannen. Och att läsa Moacyr Scilar fick mig att tänka på Woody Allens humor.

Jag kan fortsätta räkna upp noveller. Jag vet i alla fall att det finns ett par författare som jag skulle vilja läsa mer av. Förutom de jag nämnt så är jag nyfiken på Lygia Fagundes Telles, grand old lady i den brasilianska romankonsten, Rubens Figueiredo och Clarice Lispector. Ja jag kan fortsätta

Jag mailade Örjan Sjögren och frågade om det var översättningar på gång av några av författarna i antologin. Tyvärr inte. Vem vet bokmässan kanske ändrar det. Som tur är så finns några av dem på svenska som du kan hitta på nätet, bibliotek och antikvariat.

Granta hade 2012 ett nummer The Best of Young Brazilian Novelists. Det visar på bredden i den brasilianska litteraturen att det inte är någon överlappning.

Att läsaen antologi med en mängd olika författare är både inspirerande och lite frustrerande då det kan vara svårt att få läsa mer av de som jag uppskattar. Dock blir klyschan om att läsa är som att resa sann. Jag har upptäckt en ny kontinent och vill läsa mer.

Att läsa vidare:
Lygia Fagundes Telles: Nattens timmar, Natur o Kultur, 1991, övers Margareta Ahlberg
Rubem Fonseca: Den stora konsten, Tranan, 2000, övers Örjan Sjögren
Adriana Lisboa: Colombines kyss, Boca Förlag, 2005, övers Örjan Sjögren
Clarice Lispector. Flera romarer finns översatta av Örjan Sjögren
Moacyr Scilar: Kentauren i Trädgården, Tiden, 1988, övers Jens Nordenhök

/Reviderad 200927

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN

Publicerat den 02/03/2014 av Patrik Enander

Virginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning:
Ingalisa Munck och Sonja Bergvall
Utgiven 1927
260 sidor
Bonniers

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag även tittade på den svenska översättningen. Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att den troligen vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar.
I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det. Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret. I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna. Genom deras olika tankar vävs bilden fram.
Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner och möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade liknade somrar fast i Cornwall.
Woolf skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen ha läst Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa sig i denna utmärkta roman.

/Reviderad 200727

ANDRA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN – PETER MAY: THE LEWIS MAN

Publicerat den 08/02/2014 av Patrik Enander

Peter May (1951-)
The Lewis Man
Utgiven 2012
400 sidor
rivierrun

Hur följer man upp en succé?
När Peter May efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckade få Svarthuset utgiven så blev det en internationell succé. Jag läste boken med mycket stort nöje.
Hur lyckas han? Ganska bra men det är inte en fullträff som den första. Läsningen av denna bok får mig att tänka på det som är deckargenrens möjlighet men som kan bli dess problem. I den första boken så blev jag helt betagen av skildringen av människorna och naturen. Det var en skickligt snickrad intrig, men kanske inte det som var den stora behållningen.

Att läsa del två är att återvända till något tryggt. Du känner karaktärerna dem och är intresserad hur det går för dem. Men den första upptäckarglädjen är nu passerad.
Genom att återanvända människor och miljöer finns stora möjligheter till fördjupning, men om författaren inte lyckas så blir det snarare lite ointressant. Mer av samma. Vilket för många läsare är gott nog.

Jag hade lite svårt att komma igång. Kände att nu är stigarna upptrampade. Historien fångade mig inte förrän en bit in i romanen. Sedan tar det fart och blir riktigt spännande och ganska gripande.

Eftersom det är en deckare tänker jag inte skriva något om handlingen. Jag kan säga att många av kvaliteterna finns kvar, ffa skildringarna av naturen och var religionen gör med samhället, men det är inte lika upphetsande som första boken. Men listan över hemskheter som begåtts i guds namn får ytterligare en både hemsk och upprörande post.
Missförstå mig inte, som deckare är den inte alls dum och jag har redan beställt den tredje delen. Men jag tror jag väntar lite med att läsa den. Så jag hinner bli sugen på att ge mig ut i fantastiska landskapet igen.

Här kan du läsa vad jag skrev om Svarthuset.

/Reviderad 200927

EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR

Publicerat den 02/02/2014 av Patrik Enander

Uwe Timm (1940-):
I skuggan av min bror
”Am Beispel meines Bruders”
Utgiven 2003
På svenska 2011
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Uwe Timm är en av Tysklands mest lästa och uppskattade författare. Jag kan tänka mig att han är som tex Kerstin Ekman eller Peo Enquist hos oss, författare av högsta kvalitet som älskas av både kritiker och läsare, inga jämförelser i övrigt. Efter att ha läst tre av hans böcker sällar jag mig till hans stora skara av beundrare.

Timm kom 2003 ut med denna omtalade bok, I skuggan av min bror. 2011 kom den ut på Thorén och Lindskogs förlag.

Det är en berättelse, en memoar, om Timms bror, Karl-Heinz. Han anmäler sig frivilligt till SS 18 år gammal. Han placeras i den fruktade Totenkopfdivision (Dödsskalledivisionen) i Ryssland i december 1942. Han avlider i september 1943 i sviterna av en skada där han blev av med båda benen.

Bland hans få kvarlevor så fanns en mycket lakonisk dagbok. Den är utgångspunkten för boken. Timm minns knappt sin bror. Han var en sladdis, 2 år gammal, då Karl-Heinz stack till fronten. Han känner honom genom de berättelser han hört av sina föräldrar och syster. Hans död var en skugga över hela Uwes barndom.

Nu är alla de borta och Timm kan närma sig denna traumatiska händelse. Hans historia blir inte bara en historia om familjen Timm utan även om ett land som gick så fel och dess oförmåga att hantera det som de ställt till med.

Varför valde Karl-Heinz att frivilligt anmäla sig? Hur kunde ha inte se sammanhanget? Att det som de gjorde i Ryssland resulterade i att han eget barndomshem bombades. Hur kunde han var så hatisk mot människorna i Ryssland och så empatisk mot sina medmänniskor hemma?
Anteckningarna är kortfattade, det var trots allt förbjudet att föra dagbok, och de beskriver mycket kort vad som händer. Timm söker sig fram. Han läser vad andra skrivit, minns sin föräldrars berättelser om brodern och försöker minnas sin egen barndom.

Timm skildrar sina föräldrar med värme, men väjer inte för allt som var svårt framför allt med fadern. Hans tankevärld baserad på pliktkänslan krockar mycket kraftigt med den unge Uwes. Vi ser början på det som kommer leda till den stora uppgörelsen i efterkrigsgenerationen, RAF, Baader Meinhof m.m. som Timm skriver om i Vännen och främlingen.

Men Timm är ingen som fastställer några ”sanningar”. Han ställer svåra frågor som han försöker hitta svar på. Det är en inkännande, vacker och gripande text som alla som vill förstå lite om det som det moderna Tyskland går igenom bör läsa. Fast du behöver egentligen inte vara intresserad av det. Att få följa en så säker författare och stilist som Uwe Timm räcker.
Nu finns den dessutom i pocket så varför tveka!

Jag har tidigare läst den mycket populära romanen Upptäckten av Currywursten. Dock är det nog de två självbiografiska texterna jag uppskattat mest. Vännen och främlingen var också en suverän bok som jag säkerligen kommer läsa om.
Vi får hoppas att Thorén & Lindskog fortsätter översätta honom.

Tack Jörn Lindskog för recensionsexemplaret.

Tidigare recensioner
Vännen och främlingen
Upptäckten av currykorven

/Reviderad 200927

Uwe Timm

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

Publicerat den 25/01/2014 av Patrik Enander

Peter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Underliga äro Herrens vägar. Peter Mays succé Svarthuset kom först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den The Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av arbete på tv och med en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse. Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsynthet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möta mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Den är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och naturen på öarna påverkar deras sätt att leva Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse.

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är dock jakten mycket ifrågasatt och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i trilogin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

Peter May

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

Publicerat den 19/01/2014 av Patrik Enander

Johannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & mycket gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning.

När jag nu läst Johannes Anyurus roman hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, från uppväxten i Uganda, flygutbildningen i Grekland och till nutiden i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga och spännande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spränger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

/Reviderad 200927

OM DET STORA SVEKET OCH KÄRLEKEN TILL EN FAR – LAURENCE TARDIEU: SORGENS FÖRVIRRING

Publicerat den 04/01/2014 av Patrik Enander

Laurence Tardieu (1972-)
Sorgens förvirring
”La confusion des peines”
Översättning Thérèse Eng
Utgiven 2011
På svenska 2013
140 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Fick Le prix du Printemps du roman, Foire du Livre, Saint-Louis 2012 för boken

Förra året kom det lilla förlaget Oppenheim förlag ut med Laurent Tardieus första bok på svenska, Eftersom ingenting varar. Det var en mycket gripande roman som helt enkelt golvade mig. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Nu har hennes senaste prisbelönta roman, Sorgens förvirring, kommit på svenska. Det är bara att hoppas att den får många läsare för det är en riktigt bra bok.
Den har beskrivits som en självbiografisk roman, men jag skulle snarare säga att det är en självbiografi i romanform. Eller snarare monologform. En monolog på 140 sidor som det inte går att sluta läsa. Jag började igår och har knappt släppt boken.

”Du vill inte att jag skriver den här boken. Det har du sagt. Du har bett mig om det. Du har tänkt på det hela kvällen, hela natten du vill inte. Eller snarare, du vill inte att jag skriver den nu. Den boken Laurence, den skal du skriva när jag är död. Det var det du sade” (sid 11)

Jean-Pierre Tardieu

Men Tardieu gör det ändå, för att om möjligen försonas med det som hänt och som påverkat henne så djupt.
År 2000 greps hennes pappa, Jean-Pierre Tardieu, chef på Générale Eaux, ansvarig för företagets marknader i Frankrike och England, för korruption. Samtidigt får hennes mamma besked om att hon har cancer. Mamman lever i 10 månader till.

Boken är försök att förstå vad som hände. Pappan pratar aldrig om det som sker, varken om brottet eller moderns sjukdom och död. Hela Laurents världs slås i spillror och det enda hon möts av är tystnad. Pappan, som är hennes stora ledstjärna i livet, framgångsrik och intelligent. En man som har gått den långa vägen till en mycket hög position, blir på en natt en brottsling. Hela den mondäna värld som Laurent är uppvuxen i vänder familjen ryggen.

Laurent försöker sätta ihop händelser och skeenden till fattbara sammanhang, bara för att inse att det går inte att förstå. Hon som trott att världen består av dels trygga, pålitliga människor som hennes far och dels de andra som kan inte kan lita på som t.ex, brottslingar. Hon har läst i böcker att människor är både ljus och mörker men inte förstått förrän denna stora skugga lägger sig över hennes liv.
Mamman är under de månader hon är kvar övertygad om faders oskuld. Hennes världsbild rubbas inte, men hon känner skammen. Att deras familj inte är som andras.

Sida upp och sida ner vibrerar texten av Tardieus försök att förstå, det är vackert och oerhört sorgligt, det är elegant och samtidigt så våldsamt. Hon sparkar, slår och brottas med bilden av sin far som är så obegriplig för henne men som hon älskar över allt annat. Så olik men ändå så lik.
Boken är en fantastisk skildring av kärleken mellan en far och dotter. Men det är en bok för alla som har en förälder. Tardieus roman väcker många existentiella frågor.

Laurence Tardieu

Jag tycker att Tardieu har utvecklats som romanförfattare sedan Eftersom ingenting varar. Att kunna bearbeta detta känslosvall till en litterärt fungerande form är mycket imponerande. Det måste varit oerhört ansträngande att skriva detta. För fadern lever fortfarande och har alltså kunnat läsa boken.

Romanens svenska är som i förra boken mycket njutbar vilket tyder på att översättaren Thérèse Eng har gjort ett gott arbete.

När jag googlade på denna bok så får jag bara träff på en recension av min bloggkollega Anna vars recension du kan läsa här. Det är synd att det skall var så svårt att få ut annan litteratur än anglosaxisk.
I Tardieu har Oppenheim förlag hittat en riktig pärla. Så köp boken och läs den så att förlaget kan fortsätta att översätta henne!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

KERSTIN LUNDBERG HAHN: BARNKOLONIN

Publicerat den 03/01/2014 av Patrik Enander

KERSTIN LUNDBERG HAHN (1962-)
Barnkolonin
Utgiven 2013
200 sidor
Rabén & Sjögren

Hur kommer det sig att jag läser en ungdomsbok? Det kan man undra men förklaringen är enkel. Den vänliga Kerstin gav mig den i födelsedagspresent.

Boken presenteras så här på förlagets hemsida:
Långt ute på landet ligger ett vandrarhem som en gång var en koloni för fattiga barn. Hit flyttar fjortonåriga Joel. Hans föräldrar ska förverkliga sin dröm om att driva ett pensionat. Men märkliga saker börjar att ske. Spökar det på den gamla barnkolonin, eller håller Joel på att bli galen?

Barnkolonin fick mycket uppmärksamhet när den kom. Och helt välförtjänt skall det visa sig.

Det är ju självfallet annorlunda att läsa en text av någon som jag känner. Jag sögs dock in i handlingen direkt! Jag blev 13 år igen och mindes hur det var att vara i bokslukaråldern, när jag bara flög fram över sidorna i den spännande handlingen. Jag kände pirret i magen på samma sätt som då, när jag läste om den spirande förälskelsen mellan Joel och Nina. Jag mindes mina somrar med mina syskon på landet. Tack och lov var de inte så otäcka som denna sommar var för Joel.

Kerstin har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, spännande och lagom otäck bok. Bra miljöbeskrivningar och fint tecknade personer.
Jag tror att detta är bok som barn i bokslukaråldern just kommer att sluka. Det gjorde även denna medelålders gubbe.
Tack Kerstin för en hemsk födelsedagspresent.

/Reviderad 200927

Kerstin på glatt humör!

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD

Publicerat den 03/01/2014 av Patrik Enander

Teju Cole (1975-)
Öppen stad
”Open city”
Utgiven 2011
På svenska 2013
Övers: Erik MacQueen
300 sidor
Vinnare av Hemingway Foundation/PEN Award
Recensionexemplar

Tejo Coles debutroman har höjts tills skyarna ända sedan den publicerades 2011. Efter avslutad läsning är det bara att instämma i hyllningskören. Detta är en remarkabel debut. Att redan i sin första roman kunna skriva på denna nivå, då har vi förhoppningsvis mycket spännande att se fram emot ifall musan står honom bi.

Att beskriva romanen är både enkelt och svårt för det är inte en traditionell roman. Det är snarare en blandning av en roman, reseskildring och essä. Huvudpersonen Julius bor i New York där han gör sin specialistutbildning inom psykiatri. Julius kommer från Nigeria men hans mamma är tyska. Nyligen blev han dumpad av sin kvinna och lever ensam.

För att få en motvikt till de hetsiga dagarna på sjukhuset går han långa promenader i New York. Romanen består av dessa promenader, Julius tankar och iakttagelser, möten, blandat med tillbakablickar från barndomens Nigeria.
Mitt i romanen åker han fyra veckor till Bryssel där han gör att lamt försök att finna sin tyska mormor som troligen bor där. Julius har inte träffat henne på länge då hans mor brutit kontakten med mormor. Även i Bryssel vandrar han runt, pratar med människor…
Det är inte alltid lätt följa Cole. Har refererar ymnigt till litteratur, konst och musik, allt ifrån Cannonball Adderley till en lång utläggning om Mahler.

Romanen skildrar världen och ffa New York efter 9/11, men indirekt.
Julius möten och de situationer han hamnar i påminner oss om den globala värld vi lever i. De komplexa frågorna kring tillhörighet, etnicitet och klass som det väcker. Men tro inte att detta är en budskapsroman. Frågorna är alldeles för komplexa och mångfacetterade för det, men det får dig som läsare att reflektera.

Julius har som genom sitt yrke har hög social status men pga. av sin hudfärg och bakgrund inte helt accepteras i det samhälle han lever i. Julius är en ensam iakttagare som inte hör hemma någonstans. Han är inte nigerian, tysk eller amerikan. Han är både allt det och inget av det.
Jag känner igenom hela romanen hur han svävar. Cole har gjort honom till psykiater, ett yrke som så mycket handlar om att tolka och där det är så mycket som inte går att få en klarhet i till skillnad från om han varit kirurg.

Cole gör oss också hela tiden medvetna om historien. Vi kommer till delar av Manhattan och får glimtar ur de svartas plågsamma historia. Nutiden finns inte i ett vakuum utan är en fortsättning på det som skett och som vi måste förhålla oss till. Romanens huvudperson är egentligen inte Julius utan New York.

Vad är det som gör denna roman så bra? Cole har ett njutbart och vackert språk, i fin översättning av Erik MacQueen. Det flyter lätt över sidorna, men med så mycket innehåll på varje sida att du får inte ha för bråttom. I en intervju sade han att han var en stor poesiläsare. Det förvånar mig inte då hans bilder ofta är både pregnanta och har en lyrisk resonans. Cole tränade upp sin iakttagelseförmåga under sina konststudier. Han är också verksam inom ”street photography”. Denna skarpa iakttagelseförmåga har han förvaltat mycket väl i denna roman. Detta är en mycket rik bok som går att läsa mer än en gång.
Det var extra roligt för mig som var i New York i våras och hade varit på flera av de gator som Cole beskriver.

För mig handlar romanen om att 9/11 så kan vi inte ta något för givet, vi lever på ett gungfly där vi bästa fall försöker göra vad vi kan för att tolka och förstå en allt mer obegriplig värld. Och att vi egentligen famlar i mörkret hela tiden.

Öppen stad är en mycket bra roman som verkligen kan rekommendera.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.

Kategoriarkiv: 2014

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARE: DRÖMMARNAS PALATS

GEORGES SIMENON: KOMMISSARIE MAIGRETS FÖRSTA FALL

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE DUNKLA BUTIKERNAS GATA

EN NY STJÄRNA PÅ DEN SKOTSKA DECKARHIMLEN – JAMES OSWALD: FLICKOFFRET

EN MODERN KLASSIKER – MARLEN HAUSHOFER: VÄGGEN

EN SUCCÉROMAN FRÅN GALICIEN – MANUEL RIVAS: SNICKARPENNAN

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

EN LOVANDE DEBUT – EVA DOLAN: LÅNG VÄG HEM

ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

NOMINERAD TILL DEUTSCHER BUCHPREIS 2007 – SABINE GRUBER: MIRA OCH IRMA – DEN ANDRA KVINNAN

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE

EN LABYRINT MED TVÅ INGÅNGAR – BENJAMIN STEIN: DEN VITA DUKEN

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN BRASILIANSKA LITTERÄRA HIMLEN. VINNARE AV JOSE SARAMAGO-PRISET – ADRIANA LISBOA: COLOMBINES KYSS

I FÖRVANDLINGARNAS SPEGELSAL – CEES NOOTEBOOM: FÖLJANDE HISTORIA

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN

DEN PERFEKTA BOKEN TILL DEN SOM SÄGER SIG INTE HA TID ATT LÄSA – ETGAR KERET: PLÖTSLIGT KNACKAR DET PÅ DÖRREN

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN

VINNARE AV PRIX DE FLORE 2010 – FEBRIGT OM VÄNSKAP, KLASS OCH IDENTITET – ABDELLAH TAÏA: KUNGENS DAG

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN

ANDRA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN – PETER MAY: THE LEWIS MAN

EN LYSANDE BOK AV EN AV TYSKLANDS MEST UPPSKATTADE FÖRFATTARE – UWE TIMM: I SKUGGAN AV MIN BROR

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

OM DET STORA SVEKET OCH KÄRLEKEN TILL EN FAR – LAURENCE TARDIEU: SORGENS FÖRVIRRING

KERSTIN LUNDBERG HAHN: BARNKOLONIN

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD