ANTAL SZERB: DET TREDJE TORNET – EN RESA TILL ITALIEN 1936

Det-tredje_tornet_HR-738x1024Antal Szerb: Det tredje tornet – en resa till Italien 1936
”A harmadik torony”
Utgiven 1936
På svenska 2016
Översättare: Maria Ortman
108 sidor
Nilsson Förlag

Vad skulle vi göra utan dessa små förlag som berikar oss med okända författarskap. Nilssons förlag är en ny bekantskap för mig. Jag minns inte hur jag upptäckte dem, men jag fick nys om den lilla boken Det tredje tornet av den för mig okände ungerske författare Antal Szerb blev jag nyfiken. Förlaget skickade mig vänligen ett exemplar.
Szerb är ett stort namn i en ungerska litteraturen men jag hade inte ens hört namnet. Ungern är ju i litterärt avseende lite av en stormakt. Förutom den nyligen bortgångne Imre Kertesz har de flera författare som brukar omnämnas som potentiella nobelpristagarkandidater Peter Nadas, Peter Esterhazy, György Konrad

Antal Szerb fördes 1901 i Budapest av judiska föräldrar med döptes till katolik. Har var verksam som förtattare, forskare och journalist. Han hann, trots sitt korta liv, få en omfattande produktion.

I sitt upplysande förord skriver Maria Ortman, en av Sveriges främsta översättare av ungersk litteratur, att han skrev snabbt och flyhänt. Han var inte den som slipade på saker. Det är i den tonen som Det tredje tornet är skriven. Det är hans dagbok från en resa 1936. Inbördeskriget i Spanien förhindrade en resa dit och Szerb  vände då kosan till Italien för dit var det fortfarande möjligt att resa Han åker bla. till Venedig, Vicenza, Bologna och San Marino. Boken består av de artiklar ha skrev för den inflytelserika tidskriften Nyugat.

Det är en tunn bok, mycket vackert formgiven med flera fina foton i. Den tar inte mer än en sittning i fåtöljen. Kapitlen är allt ifrån 5 rader till ett par sidor, vanligast en till två. Snabba intryck om ställen han besöker och om resandets vedermödor, nedkastade på papper med elegans och esprit, kryddade med hans stora bildning. Szerb är ytterligare en av dessa italien-romantiker som litteraturen är full av. Han undrar själv hur hans Italien skulle se ut om han inte läst Shelley, Byron, Goethe etc.…  Men han är ingen snobb utan en  livsbejakande resenär.
Genom hela boken finns det trots humorn en sorg ,en känsla av ett Europa på väg i fel riktning. Han ser vad fascismen börjar göra med det italienska folket och han tycker inte om det. Szerb plågas av historiens förgänglighet, men inser att det kan inte vara på något annat sätt. Det viktiga är att du själv finner ”ditt tredje torn”, din egna fria inre övertygelse bortanför massorna.

baker_antalszerb_ba_img

Antal Szerbs pass 1931

Szerb var på väg mot en lysande karriär men bödlarna tog hans liv 27/1 1945.
Med tanke på vas om händer i Europa nu så blir boken otäckt aktuell.

Det tredje tornet är andra boken i serien Absint som är förlagets klassikerserie. Den första boken  var han hyllade roman Resa i månljus som han skrev några månader efter hemkomsten från Italien. Den fick mycket fina recensioner när den kom ut i höstas. En till bok att se fram emot att läsa.

Annonser

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON – ROMAN

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980.
På svenska 1986
Översättning: 
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista

William Maxwell? Vem är det? Jag trodde jag hade koll på de flesta stora författarna från USA. Inte att jag hade läst dem, men åtminstone kände till dem. Men William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken R. F. (Roy) Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Kort därefter ser jag att Modernista, detta fantastiska förlag, skall återutge Maxwells Hej då, Vi ses i morron. När jag sökte vidare läste jag att favoriter som Michael Ondaatje och Richard Ford höjde romanen till skyarna. Jag mailade Modernista omgående och frågade dem om ett exemplar.

William Maxwell är vad jag nu läst inte välkänd i sitt hemland heller. Inte som författare men däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. En redaktör på The New Yorker och liknande tidskrifter har vad jag förstår en mycket större roll än vad vi läsare kanske först tror.(Min gode vän Thomas har på skrivit fint på sin blogg om redaktörens omdiskuterade roll i Raymond Carvers författarskap. Rekommenderad läsning. Läs här.) Många stora namn har Maxwell arbetat med, Updike, Salinger, Nabokov, John Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i Usa. Det en liten roman till omfånget. Engelsmännen har ett uttryck, novella, som väl fångar det.
Många av de som skrivit om boken berättar alldeles för mycket om vad som händer i boken. Det tänker jag låta dig upptäcka själv. Kort kan jag säga att kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoar som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok så finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet förlust, minne, livsval. På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois. En del av Usa:s historia som vi sällan ser

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, där Maxwell genom sitt arbete med andra författare mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt. En bok som tål att läsas mer än en gång.

Tack återigen Modernista.

WILLIAM SHAKESPEARES LIKA FÖR LIKA PÅ THE GLOBE I LONDON

Om du åker till London missa då inte att gå på The Globe, teatern som byggts upp efter hur Shakespeares egen teater såg ut. Det är sällan jag får lust att gå på teater i Göteborg men att få se Shakespeare på hemmaplan är något speciellt.

Förra gången jag var i London 2011 hade jag biljett till en föreställning, vilken minns jag inte. Jag hade bokat sent så jag har fått en av de mycket billiga platserna på plan som inte är skyddade av tak. Ett regn sade stopp för det besöket (man får inte ha paraplyer).

Nu var jag ute i tid och vi lyckades få biljetter till Lika för lika (Measure for Measure) en okänd pjäs för mig. Viss förberedelse var mao nödvändig. Jag köpte den på engelska och tänkte att visst kan det var svårt, men jag har ju ändock läst Macbeth när jag studerade engelska. Boken kom på posten, jag kastade mig över den och insåg efter 5 rader att jag ”fattar nada”! Det hade tarvat seriös läsning med lexikon o fotnoter. Det skulle kräva mer energi och tid än jag hade. Som tur är så finns pjäsen bland de översättningar som teatermannen Göran O Eriksson (1929-1993) gladde teaterpubliken med på 80 och 90-talet. Jag minns att vi läste två av dem när jag studerade litteraturvetenskap.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

William Shakespeare Lika för lika 1604. Denna översättning kom 1993.

Lite som en elev som läser inför en tentamen började jag läsa pjäsen men fann en fräsch rolig pjäs i en elegant översättning av Eriksson. Jag hann snabbt läsa igenom den innan vi gav oss av till London

Det är mäktigt och suggestivt att komma in på teatern. Det blir en tidsresa. Vi satt högt upp och blickade ut över en plan fylld av teaterbesökare. Snart såg vi att pjäsen hade börjat i så motto att skådespelaren redan var ute och bråkade och jagade varandra i interaktion med publiken. Förväntningarna steg. Och de blev med råge uppfyllda. Tack och lov för att jag läst pjäsen. Visst var det stunder jag inte förstod ett jota, men långa perioder kunde jag hänga med i denna spännande pjäs om och moral och passion, dygd och odygd, rätt o fel.

Skådespeleritet var sprudlande och av yppersta klass, de komiska figurerna och detaljerna många, de mörka scenerna drabbande. Det svängde och rockade verkligen om föreställningen. Publiken var hänförd och tjöt av skratt. Applåderna efter var mycket och långa. Vi var mycket nöjda när vi gav oss ut i London-natten.

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

Dean Nolan i mitten var underbar som polisen Elbow

 

 

Så om du kommer till London före 17/10 så tveka inte. Jag önskar jag läst pjäsen lite mer noggrant och kanske en gång till. Det rekommenderas att vara förberedd, men som sagt det är rolig läsning!

Här kan du läsa om uppsättningen på The Globes hemsida.

 

Scenen sedd från våra platser

Scenen sedd från våra platser

 

 

 

 

 

 

 

I pausen

 

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
砂の女
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994. Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande.  Jag hade också förstått  att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie så var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar.. men det hjälper förgäves.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig. Många har dragit paralleller till Kafka och det gjorde även jag.

Självfallet tänkte jag även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet ”man måste tänka sis Sisyfos lycklig” som visade sig vara ett av Camus. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Boken är läckert formgiven av Sara R. Acedo

Tack för recensionsexemplaret.

GEORGES SIMENON: KOMMISSARIE MAIGRETS FÖRSTA FALL – DECKARE

Georges Simenon (1903-1989)
Maigrets första fall
”La première enquête de Maigret”
Översättning: Gunnel Vallquist
Utgiven 1949
På svenska 1952
160 sidor
i ParisBonniers

Maigrets första fall var inte den första av de 75 romaner som Simenon skrevs om sin berömde detektiv. De skrevs inte i kronologisk ordning. Boken kom ut 1949 och då hade han redan skrivit en hel drös. Han skrev sammanlagt över 300 romaner. Många av dem under olika pseudonymer. En oerhört produktiv författare vars like är svår att finna.

Simenons böcker har varit oerhört populära, men idag är det väl inte många i Sverige som läser honom? Frågan är om hans popularitet minskat i övriga Europa? I England har Penguin börjat ut alla hans Maigret-deckare i nya översättningar med snygga omslag.
Simenon har influerat många författare. John Banville som vann Bookerpriset 2005 för Havet och som skriver deckare under pseudonymen Benjamin Black, är en stor fan (Hans Christine Falls är bland det bästa jag läst i genren. Se min recension här). Och min nya favorit Patrick Modiano har nämnt honom som en influens.

Detta gjorde mig nyfiken att åter läsa Simenon. Jag har för många år sedan läst av två av hans romaner. Maigret och mannen på bänken, skriven 1953, som inte gav något större intryck.
Det gjorde däremot Mannen som såg tågen gå förbi skriven redan 1938. Det är inte än av hans Maigret-böcker utan en ”romain durs”, hårda romaner, som hans psykologiska romaner bruka kallas. Det var en mycket skicklig skildring av en psykopat och en läsupplevelse.

Bonniers gav i början av 2000-talet ut en serie som heter Bonniers kriminalklassiker. Den höll tyvärr bara i 2 år. Kanske är de flesta deckarläsarna mer fokuserade på det nya, den senaste Wallander eller Nesbö och inte intresserade av föregångarna? Maigret i Paris kom ut 2001. I den finns två romaner varav jag nu läst den första.

Boken utspelar sig före första världskriget. Maigret är en gröngöling på jobbet. Nervös och med en stor respekt både för yrket och för sin överordnade. Av en tillfällighet blir han indragen i ett fall  där ett troligt brott begåtts i en överklassfamilj, i vars krets hans chef frotterar sig. Chefen tror inte Maigret skall finna något men det blir det blir ett känsligt fall.  Maigret får lära sig den hårda vägen att polisarbete inte alltid blir vad man förväntar sig…

Simenon skrev oerhört fort, en roman kunde ta ett par veckor att fullborda. Det finns ett schvung och en lätthet i berättandet. Samtidigt så kan jag inte påstå att själv intrigen var speciellt komplicerad eller ens intressant. Många hävdar att Simenon är en är en psykologiskt skicklig persontecknare. Det tyckte jag han var i Mannen som såg tågen gå förbi, men inte här, inte mer än vad jag förväntar mig. Kvinnoporträtten är mycket stereotypa och ointressanta. Men vad kan man vänta sig av en man som skryter om att ha lägrat 10 000 kvinnor varav 8 000 prostituerade…

Det som är romanens styrka är miljöbeskrivningarna, det finns scener som lever kvar. Simenon har som engelsmännen säger  ”a sense of place” som är mycket påtaglig. Det är kanske det som fångat Modiano?

Jag tror att för att förstå dragningskraften hos Simenon så får man nog läsa flera böcker. De är generellt korta och tillsammans kanske de förklarar varför Maigret-serien höjs till skyarna. Jag kan inte påstå att jag förstod det efter att läst denna roman. Läsvärd men inte så mycket mer.
Intressant att notera är att det är inte vem som helst som översatt boken utan akademiledamoten och Proustöversättaren Gunnel Vallquist.

Däremot om du hittar Mannen som såg tågen gå förbi på ett bibliotek eller antikvariat, tveka inte.

Georges_Simenon_(1963) Without hat. Foto:  Erling Mandelmann

Georges Simenon (1963) Without hat. Foto: Erling Mandelmann

EN MODERN KLASSIKER I NYÖVERSÄTTNING – MARLEN HAUSHOFER: VÄGGEN – ROMAN

 

VÄGGENMarlen Haushofer (1920-1970)
Väggen
”Die Wand”
Utgiven 1968
Denna översättning 2014
Översättare: Rebecca Lindskog
240 Sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst på länge. Jag började på den i min ungdom men kom inte många sidor. Det är ingen ungdomsbok. När den nu kommer i nyöversättning  så var förlaget vänligt nog att ge mig ett recensionsex så att jag kan reparera skadan.

Handlingen är enkel att sammanfatta: Den namnlösa kvinnan åker med ett par vänner till en jaktstuga. Vännerna tar sig in till den närbelägna byn för att gå ut på kvällen. Nästa morgon har de inte återkommit. När hon går ut för att ta reda på vart de tagit vägen  går hon rätt in i ”väggen”. Den bara finns där. En stor, tjock och genomskinlig vägg. Hon ser igenom den, ser att världen på andra sidan stannat av, stelnat. En katastrof har troligen inträffat.
Väggen är ogenomtränglig och kvinnan inser att hon bara har att acceptera detta och inrätta sitt liv efter det.
Boken består av hennes anteckningar för de två som gått sedan hon blev instängd. En traumatisk händelser har fått henne att fatta pennan och skriva denna redogörelse.

Det är en fascinerade text. Å ena sidan händer inte så mycket, å andra sidan är berättelse fylld av vardagliga händelser. Vi får följa hur hon inrättar sitt liv tillsammans med hunden Lo, sina katter, kossan Bella och tjuren Tjur. Haushofer beskriver utförligt de vardagliga slit som kvinnan måste utföra för att överleva, samtidigt som hon genomgår en process där allt det som varit viktigt i hennes tidigare, som vi nästan inte får reda på något om, försvinner undan. Hon kommer fram till något som skulle kunna beskrivas som en ren existens, allt det oviktiga har skalats bort.
Språket är mjukt och böjligt, berättelsen flyter stilla fram sida och sida ned utan något kapitel.

Jag har aldrig läst något som på ett så inkännande sätt beskrivit relationen mellan djur och människa som Haushofer, kärleken och det omsesidiga beroendet. De är lika levande för oss läsare som vilken individ som helst.

Väggen är en roman som biter sig fast. Det finns en smygande klaustrofobisk känsla. Vi vet inte om väggen realitet eller om det är inne i hennes huvud. Fast behöver vi veta det? Den har givit mig starka bilder som jag inte kommer glömma. Den klaustrofobiska känslan släpper aldrig under läsningen.
Jag kan inte heller släppa tanken på hur lägen skulle vi överleva i skogen utan alla de bekvämligheter som vi i dag tar för givet.

Haushofers roman är en modern klassiker som jag är glad att äntligen ha läst. Jag hoppas att den får många läsare nu när den kommer ut på nytt. Tyvärr har den med utvecklingen i Ukraina fått en förnyad aktualitet. Åter är vår värld en mycket mer osäker plats, den undergångstämning med kärnvapenhotet som präglade Haushofers 60-tal har återkommit i nutid med utvecklingen i Ryssland under Putin.

 

Marlen Haushofer

Detta är första delen i förlagets serie Moderna klassiker. Inbunden och med ett snygg sobert omslag som bryter av mot deras tidigare utgivna böcker. Jag ser fram emot att följa denna serie.

 

 

 

 

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN – ROMAN

mot fyrenVirginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning: Ingalisa Munck och Sonja Bergvall
Utgiven 1927
260 sidor

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet. Fast när jag tänker efter så är det kanske inte är så märkligt. Det är inte lätt författare. Tack vare bokcirkeln så fick jag vidga min litterära horisont.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag inte skulle hinna läsa klart den till bokcirkelns träff.  Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att jag egentligen känner att jag borde läsa den en gång till innan jag sätter mig och skriver om den. Det är definitivt en bok som vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar. I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det.
Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret.
I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna och genom deras olika tankar och synssätt vävs bilden fram.

Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner, möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade likande somrar fast i Cornwall.

Hon skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen fått läsa Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa  sig i denna utmärkta roman.

Nästa gång jag läser den blir det i original och med gott om tid på mig!

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM – ROMAN

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Utgiven av Brombergs i serien Nobelklassiker

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretensiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med  Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var sådan böcker som jag läste som ung pretentiös litterär snobb (!) i början  av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.

När nu en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt har negerblod i sig  så överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantagägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.

För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

Faulkner

Foto: AKG/Scanpix

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS – ROMAN

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”

Så skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.
Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom. Det är skickligt av Söderberg.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

glas

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

WaldenHENRY DAVID THOREAU (1817-1862):
Walden
Översättning: Peter Handberg
Utkom 1855
På svenska i nyöversättning
2006
410 sidor

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
När vår nya medlem i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa den så blev det blir ett avsteg från att läsa skönlitteratur. Jag protesterade emellertid inte då Walden är en av de stora klassikerna i amerikansk litteratur av närmast kanoniska mått. Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt så var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter, och vara fri. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. Utan att han jämfört med originalet som måste översättaren Peter Handberg gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern!

För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Han är visst en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

Skriv gärna en kommentar så att bloggen blir en levande mötesplats.
Du kan få uppdateringar via Facebook eller e-post när jag skrivit ett inlägg. Se på högermarginalen på sidan.

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

EN AMERIKANSK KLASSIKER – F. SCOTT FITZGERALD: THE GREAT GATSBY – ROMAN

Gatsby

F.Scott Fitzgerald: (1896-1940)
The Great Gatsby
Utgiven 1926
180 sidor

Det är mycket Gatsby nu. Förra veckan hade Baz Luhrmans filmatisering premiär i USA och du kan läsa artiklar om Gatsby överallt.
Det är en av de stora, om inte den stora, amerikanska klassikern under 1900-talet. Den har legat på mitt nattduksbord under hela våren men det blev inte av att jag läste den förrän under min resa till New York som visade sig sammanfalla med premiären.

Det är inte en mäktig roman utan en tunn liten sak som du kan läsa i 2 sittningar om du vill. Det också en ganska enkel handling och ändå har den något som fångat det amerikanska medvetandet under senare delen av 1900-talet.
Det var inte så när boken kom ut. Recensionerna var på det hela taget ljumma, även om TS Eliot lovordade den i ett brev. När Gatsby dog endast 44 år gammal, bla som en konsekvens av ett kraftigt alkoholmissbruk, så hade han kvar böcker från förlaget. Nu så finns den ständigt tillgänglig och jag har för mig att jag läste någonstans att den säljs i en halv miljon exemplar varje år.

Något kort om historien. Nick Carraway, bokens berättare lämnar det lantliga Mid-West och flyttar till östkusten för att arbeta. Han får tag på ett litet hus på Long Island. På en middag hos sin släkting Daisy Buchanan, som är gift med den stenrike buffeln Tom Buchanan, så får han reda på att han är granne den mystiske Jay Gatsby. Gatsby ordnar de mest fantastiska fester, ditt alla, bjudna som objudna, kommer.

Nick bli inbjuden på dessa fester och lär känna den gåtfulle Gatsby, en person om står för allt som Nick avskyr, men Nick charmas.

”If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him, some heightened sensitivity to the promises of life, as if he was related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of “creative temperament” – it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it its likely I shall never find again”.

Boken är en lång återblick och vi lär känna Gatsby allteftersom Nick lär känna honom. Men samtidigt så lär vi inte känna honom. Fitzgerald beskriver honom knappt. Han förblir lite av en mytisk gestalt. På direkta frågor om vem han är eller vad han gjort  ger han alltid undanglidande svar. Har han legat vid Oxford, har han varit i armén? 
Allt eftersom förstår vi att allt han skapar, den nya identiteten, hans förmögenhet, alla fester och all prålighet är för att vinna tillbaks sin ungdomskärlek Daisy.
Gatsby kommer från enkla förhållanden och hade inte möjlighet att gifta sig med henne ideras ungdom. När han kom hem efter att ha tjänstgjort i kriget finner han att Diasy gift sig med den  Tom. När de nu återigen träffas så sätts en kedja av händelser igång som leder till den djupaste tragedi för alla inblandade.

Gatsby är en roman om den amerikanska drömmen, om att du i varje ögonblick kan skapa dig själv, glömma ditt förflutna och bli en ny person, en self-made man. Jay Gatsby har gått från enkla förhållanden till enorm rikedom. Gatsby är föregångare till Don Draper i Mad Men, en man med en påhittad och förljugen identitet som skapar den amerikanska drömmen.
Är Gatsby är ”great” kan man verkligen fråga sig? Knappast, hans rikedomar kommer från en smutsig kriminell verksamhet. I mina ögon är ingen hjälte men det som är stort hos honom är hans starka kärlek till Daisy.

Denna bok sägs ju vara den bäst fångar The Jazz Age, tiden efter första världskriget då jazzen kom, ungdomarna bröt sig loss från gamla konventioner, det var glamoröst, det fanns pengar, och depressionen 1929 fanns inte en som en möjlighet. Scenerna från olika fester och parties är mycket väl gestaltade. Jag sveptes med som läsare, men kände hela tiden en vantrivsel. Det här var ju människor som inte brydde sig om något annat än sig själv och att vara på festen. Det som räknades var att du var där. Där fångar Fitzgerald något som gör att boken känns relevant även idag. En hysterisk kändiskultur, där man är känd utan att ha presterat något mer än att synas i rätt sammanhang och att det är det som är något värt. Själv kände jag bara hur tragiken väntade runt hörnet. När den väl slår till så fanns endast Nick kvar. Alla andra lämnade det sjunkande skeppet.

Fitzgerald, som själv levde ett mycket glamoröst liv, var trots allt en socialt medveten författare. I romanen ser vi hur de rikas omedvetenhet och självgodhet drabbar de som inte är på rätt planhalva.

Det är paradoxalt att en historia som snarare beskriver den amerikanska drömmen som en illusion och en tragedi blivit den stora amerikanska romanen. Dess storhet ligger ffa är Fitzgeralds fantastiska språk. En elegant och mångskiftande prosa som beskriver med en poetisk precision både yttre och inre skeenden.

Det är en roman om en förgången tid men samtidigt aktuell. Vi kanske lever på 20-talet med det enorma överflöd och överkonsumtion som vi har i delar av världen, i en ytlig kändiskultur, som i allt högre grad handlar om att bli self-made, att vara ditt eget varumärke  och som inte tror att en ny crash à 1929 kan stå för dörren.

Romanen som är sagt en återblick och som sådan mycket skicklig konstruerad..Att fånga detta på film är inte enkelt. Att fånga det pråliga det är ingen konst. Men allt det som gör denna roman så läsvärd det kommer man inte åt på film. Den är så välskriven så jag skulle kunna läsa om den bara för att få njuta av språket igen.

BBC har ett utmärkt radio program BBC World Book Club.
Senaste avsnittet är initierad diskussion om boken med bla författaren Jay McInerney. http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/wbc/all
Ett tips är att läsa boken innan om du inte vill veta lite för mycket om handlingen!

EN SPÄNNANDE GREKISK KLASSIKER I DET LILLA FORMATET – ALEXANDROS PAPADIAMANTIS: MÖRDERSKAN – ROMAN

Mörderskan-Framsida

Alexandros Papadiamantis (1851-1911)
Mörderskan
Orginaltitiel: I Fonissa
Översättning: Jan Henrik Swahn
Utgiven 1902
På svenska 2013
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Att det är de små förlagen som vågar ge ut den spännande litteraturen i Sverige är snart en truism. Ett förlag att hålla ögonen öppna för är det lilla Oppenheim förlag. Jag läste nyligen Laurence Tardieus lilla mästerstycke Eftersom ingenting varar. Nu har jag läst Mörderskan av Alexandros Papadiamantis. Aldrig hört talas om?. Nej vem har gjort det. Den moderna grekiskan litteraturen är en mycket vit fläck på min litterära karta och det är jag troligen inte ensam om. I Grekland är Papadiamantis lika stor som Strindberg i Sverige men den skillnaden att han inte är så känd utanför sitt land säger översättaren Jan Henrik Swahn i en video som du kan se här:
Intervju på Youtube.

Denna korta roman eller långa novell är en spännande läsning på många sätt. Den skildrar ett land som de flesta inte känner så väl till bortom antingen charterturismens glättiga yta eller den arkeologintresserades långa historiska blick. Papadiamantis skildrar ett fattigt, hårt, inneslutet samhälle och hur det drabbar framförallt kvinnorna. Den är en roman som utspelar sig på 1800-talet men som är mycket modernare än man först tror.

Huvudpersonen Frangogiannou, en äldre kvinna som för att hjälpa de fattiga människor som korsar hennes väg mördar deras små flickor. Att få flickor är ett elände. Det går så många flickor på varje man och föräldrarna har stora problem med att få döttrarna bortgifta, att få råd med hemgiften. Den olyckligaste dagen i Frangogiannous liv var när hon som 17-åring blev bortgift, med en mycket dålig hemgift, till en riktig slashas som sedan gjorde henne till mamma sex gånger om.  Hon har tre döttrar. Bara en gift och även det med en slashas.Hon beskriver sig som en änka men med en man som bidrar så lite till familjen.

Vi får följa Frangogiannou från det första hastigt påkomna dråpet och se hur hennes tankar blir mer och mer förvridna vilket resulterar i fler mord. Men hon är ingen vettvilling. Märkligt nog så känner vi som läsare sympati med henne och förstår till viss del hennes fruktansvärda handlingar. Och hon går inte igenom detta obemärkt, drömmar och syner hemsöker henne allt medan hon flyr undan både sig själv och gendarmerna.
Jag vill inte berätta mer om historien utan läs den själv istället. För det är en spännande och läsvärd bok.

Papadiamantis stil kan vara lite knölig ibland, han är visst mycket svår att översätta, men det finns mycket humor och värme i boken. Du kommer huvudpersonen mycket nära och hon är är trots sina handlingar  trovärdig och realistisk..Skildringarna av naturen på ön Skiathos. är sinnlig och fantasieggande.
Det fattiga patriarkala samhället känns inpå kroppen.

Det vore roligt om förlaget ville ge ut fler av hans berättelser så vi får se fler facetter av detta intressanta författarskap.

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN – ROMAN

Hjalmar Söderberg:
Den allvarsamma leken
1912, 250 sidor
LIber förlag 1977. Förord av Per Västberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom, vad såg jag hos honom?  Men jag läste på och fann återigen  en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Det inom  Stockholms medel- och överklassen, bland de burnga och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet  han rör sig. Han beskrivningar av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

Hjalmar Söderberg 1869-1941

ROBERT BYRON: VÄGEN TILL OXANIEN – RESESKILDRING

Robert Byron (1905-1941)
Vägen till Oxanien

The Road to Oxiana
1937, På svenska 2005
380 sidor,
Översättning av Katarina Trodden

Det är en reseskildring och inte vilken som helst, det är RESEKILDRINGEN. En klassiker, hyllad av många ffa Bruce Chatwin, som alltid bar den med sig.
Mitt andra stora intresse, körsången, har tagit mycket tid och mina lässtunder har blivit få, men när jag för andra gången kommer till sidan 120, jag började helt sonika om från början efter ett litet uppehåll, och återigen känner mig uttråkad, känner läsmotstånd så förstår jag att det inte är en bok för mig.

När jag funderade på varför så kom jag fram till att visst finns där en engelsk ”wit” men att jag helt enkelt inte brydde mig om hur det gick för Byron på hans resa, han lyckas inte väcka min sympati. Han talar inkännande om de kulturer han möter men gör trots det många av de människor han möter till krumelurer, det blir putslustigt och Byron blir for mycket av en ”upper-class twit”.
Sedan kan jag konstatera att mitt intresse för Byrons passion, islamsk arkitektur, inte var tillräckligt stort och tyvärr lyckades han inte göra det större.
Självfallet finns det fina lyriska passager i den där han beskriver landskapen och arkitekturen, väl fångade av översättaren Katarina Trodden, jag har den även på engelska och jämförde , men för mig så var det en bok som blev tråkig. Och det är livet för kort för.

 

FRANZ KAFKA: PROCESSEN – ROMAN

Processen i Vennbergs översättning

Nu har vi läst Processen i den bokcirkel jag är med i. Det var mitt förslag. Jag går inte ofta på teatern men av en vänlig kamrat fick vi biljetter till Backateaterns uppsättning av romanen. Jag tyckte mycket om den. Mindes stämningen från läsningen av Kafka under mina ”intellektuella” tonår då jag läste de tre romanerna + ett gäng kortare texter. Jag läste om Processen när jag studerade litteratur mitten 80-telet men sedan har inte läst en rad. När jag var och lyssnade på Cartarescu i Stockholm så satte han Kafka högst av dem alla. Det var dags för Kafka igen tyckte jag.
När jag såg pjäsen så upplevde jag den som en fantasi över Processen som om de gjort en dröm av den. Jag mindes den som realistisk, konkret. Därför blev jag så förvånad när det var just en dröm som upplevde att jag befann mig i. Tros Kafkas skarpslipade prosa med sina exakta detaljer så blev världen allt märkligare, drömmen eller rättare sagt mardrömmen blev allt tydligare.
Berättelsen är känd och jag behöver inte relatera den här, men ju längre in i romanen jag kom desto mer symboliskt förtätad blev den. Inte för inte så är det ett av de mest söndertolkade verken i litteraturen. Den har tolkats som en dröm, vilket är min läsning, som en religiös text, som en politisk text, som en beskrivning av småborglighetens undergång m.m.
Mao så kan du läsa och finna din egen förklaring till detta fascinerade drama.

Ett problem med Processen är att den aldrig skrevs färdigt av Kafka utan kapitlen låg i olika mappar. De har sedan har satts ihop av olika litteraturforskare i en mängd olika versioner. Poeten Karl Vennbergs fina översättning bygger på Kafkas nära vän Max Brods version som var den som gällde länge och Bakhålls version har översättarna själva ställt samman. I den kommer kapitlen i annan ordning och de har tagit med stycken som inte finns hos Vennberg. I det långa förordet till den nya versionen så redogör översättarna för en mängd olika versioner. Jag kan säga att jag skummade den delen av förordet.
Jag började läsa Vennberg, men fann när jag fick låna den nya översättningen, att även om Vennberg översättning är fin och läsvärd, så flyter den nya översättningen på bra och jag fann läsningen nöjsammare.
Detta var en bok som fångade mig direkt och sedan släpper den inte greppet. Några i bokcirkeln hade haft svårt att komma in i den, men sedan fick den strupgrepp om dem. Det är en fruktansvärd text och den kommer tyvärr vara ständigt aktuell.

Kafka översättning Hans Blomqvist och Erik Ågren

Detta var 1 års-jubiléet av vår cirkel. Jag konstaterade av vi nästa slöt en cirkel. Vi började med en författare, Hertha Müller, med som levt under förtryck, som hade tyska som modersmål i en öststat  till en författare i från östra Europa som på tyska beskrivit det som Hertha Müller och hennes landsmän upplevt.
Om du inte läst Processen så gör det.

Franz Kafka:
Processen
Der Prozess
Översättning: Karl Vennberg (1945)
Hans Blomqvist/ Erik Ågren 2001
Utkom på tyska  första gången 1925

Franz Kafka 1883-1924

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD – ROMAN

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är stadsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra dess utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. En godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.

Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.
Denna bok skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

Jag får tacka bokcirkeln för att jag återupptäckt ett mycket spännande författarskap.

Eyvind Johnson 1900-1976

Eyvind Johnson:
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949

400 sidor

NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN – ROMAN

Naguib Mahfouz: Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt så är den arabiska kulturen en stor kultur som frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och föreslog för bokcirkeln att vi skulle läsa denna berömda roman av den egyptiske nobelpristagaren Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades!

Denna hans kanske mest berömda roman publicerades 1947. Den skildrar detta mikrokosmos, denna gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigg och få en inkomst. I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill fortsätta. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Hanna Larsson i Aftonbladet formulerade det fint i sin recension:
”Hamidas upproriska gestalt dröjer sig kvar i mig. Jag läser henne som en av alla de unga kvinnor vars tunna flickkroppar i alla tider utgjort det där yttersta slagfältet för både politisk och religiös maktutövning, spänningsfältet mellan moder nitet och tradition. Med Kairos pulserande komplexitet som fond tillåts Hamida skapa sin egen livssaga, men hennes öde är ofrånkomligt sammantvinnat med såväl en ojämlik världsordning som djupt rotade patriarkala strukturer.”

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Även om det var länge sedan jag läste dessa författare. Av Dickens har det mest blivit alla dessa utmärkta engelska adaptioner för tv. Dock, det var det jag oftast associerade till, romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare. Samtidigt finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europisk. Så att romanen själv befinner sig i det spänningsfält som den skildrar.

Personer tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en välberättad läsupplevelse. Mahfouz är en mycket läsvärd författare. Trilogin om Kario som kommer efter Midaqq-gränden kanske skulle vara något?

 

Naguib Mahfouz 1911-2006

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA. JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD – ROMAN

”Det här är historen om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom 1935 när han var 32 år gammal.
Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena historian tokigare än den andra.
Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse.
Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt, men det tänker jag inte berätta om!
Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey men en lätt penselföring

Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

John Steinbeck: Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor