NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN – ROMAN

Naguib Mahfouz: Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt så är den arabiska kulturen en stor kultur som frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och föreslog för bokcirkeln att vi skulle läsa denna berömda roman av den egyptiske nobelpristagaren Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades!

Denna hans kanske mest berömda roman publicerades 1947. Den skildrar detta mikrokosmos, denna gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigg och få en inkomst. I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill fortsätta. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Hanna Larsson i Aftonbladet formulerade det fint i sin recension:
”Hamidas upproriska gestalt dröjer sig kvar i mig. Jag läser henne som en av alla de unga kvinnor vars tunna flickkroppar i alla tider utgjort det där yttersta slagfältet för både politisk och religiös maktutövning, spänningsfältet mellan moder nitet och tradition. Med Kairos pulserande komplexitet som fond tillåts Hamida skapa sin egen livssaga, men hennes öde är ofrånkomligt sammantvinnat med såväl en ojämlik världsordning som djupt rotade patriarkala strukturer.”

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Även om det var länge sedan jag läste dessa författare. Av Dickens har det mest blivit alla dessa utmärkta engelska adaptioner för tv. Dock, det var det jag oftast associerade till, romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare. Samtidigt finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europisk. Så att romanen själv befinner sig i det spänningsfält som den skildrar.

Personer tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en välberättad läsupplevelse. Mahfouz är en mycket läsvärd författare. Trilogin om Kario som kommer efter Midaqq-gränden kanske skulle vara något?

 

Naguib Mahfouz 1911-2006

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s